Kategorier
Vardagstrams

Står allt stilla eller är det bara jag?

Jag tänker att det är bättre att jag skriver än att jag inte skriver och att jag behöver komma igång, få fart på det här igen, bli bekväm i kläderna igen och för att bli det så spelar det kanske ingen roll vad jag skriver om… eller? Göra det till en vana typ. Fast har man adhd så är det svårare med den så kallade automatiseringsprocessen, alltså den där förmågan vi har att skapa vanor och få saker att sätta sig i ryggraden. Minsta lilla avbrott dessutom så är man tillbaka på noll.

Men å andra sidan, borde jag inte pensionera mig? Stänga igen det här med lite värdighet eller ska jag fortsätta tjata om samma jävla saker i tio, elva år till? Jag vet inte om saker står still eller om det är jag som står still. Utvecklas samhället ens eller är det jag som inte utvecklas? Jag vet fan inte men den där krisen jag pratade om tidigare handlar ju mycket om den biten också. Vem är jag, vad gör jag, vad borde jag göra?

Jag är så trött på samtiden. Trött på feministiska influensers. Trött på att tjejers frigörelse mest av allt FORTFARANDE handlar om att se sexig ut på bild, pluta med läpparna, vara knullbara och formbara. Och om man säger nåt om det så skammar man men för i helvete ser ni inte att ni ser vanskapta ut? Ja ja ja jag vet att utseendet inte spelar roll och att lösningen på att komma från utseendehetsen inte är att jag sitter och pissar på hur kvinnor ser ut (dåligt Natashja aja baja) även fast det inte alls är så de egentligen ser ut men de har ju tydligen valt det själv fast det har de heller inte …. jag blir galen. Är det detta min dotter har att se fram emot? Varför blir det aldrig bättre?

Kejsaren är naken men fan ta dig om du påpekar det. Nej fan ta dig om du skammar nakenfisen. LÅT NA VA NAKEN.

Kategorier
Vardagstrams

Män är defekta men har det gött ändå

Tillbringade exakt hela dagen i sängen idag. Vaknade imorse klockan sex fast jag hade sovmorgon och var tvungen att kliva upp pga helt makaber migrän, den där typen som jag får ett par gånger om året bara och som slår ut mig totalt. Så jag var tvungen att kliva upp och ta en dusch rakt på huvudet så pass länge tills vattnet blev kallt.

Ibland saknar jag att bo i lägenhet. Vi har ju en lägenhet inne på söder som vi åker till ibland och då passar jag på att ta långa lägenhetsduschar.

Ändå så typiskt konstig sak vi unnat oss efter att vi fick pengar. Vi reser aldrig, vi handlar inga dyra saker, vi åker sällan hemifrån alls… men när vi gör det så känns det skönt att åka till ett andra hem typ. Vissa köper sommarstuga. Vi köper en lägenhet i stan.

Jag ska åka dit imorgon och stanna ända tills på måndag. Visserligen ska jag jobba hela söndagen och måndagen men det kommer kännas som en jävla dröm att få jobba utan barnskrik, krav och kaos. Jag sitter och jobbar igen dagen jag sov bort just nu och har blivit avbruten var tredje minut den senaste timmen och jag kommer snart bryta ihop totalt. Var det så här att ha småbarn? Jag minns knappt?

Fan va skönt det måste vara att vara man ibland även om de är defekta. Men att bara behöva jobba. Aldrig behöva tänka eller ansvara för barn och familj eller projektleda vardagen samtidigt. Bara jobba. Låta lilla frun sköta allt annat. Bara vakna jobba skita äta sova.

Lite det jag ska ägna mig åt i helgen iallafall. Fy fan jag räknar timmarna. Tick tack tick tack.

Kategorier
feminism & genus

Vem tar en influenser på allvar?

Apropå det jag skrev innan om att som feminist med många följare ondgöra sig över andra feminister med många följare. Som jag skrev så är det enkelt att gå dit i tanken. Att se sig själv som liten för att man aldrig kan se sig själv utifrån. Man är ju den man är liksom. Följarna är abstrakta. En siffra i profilen. Likes på en bild. Ord på en skärm. Vad betyder det ens? Det är svårt att förstå vidden tror jag.

Sen smyger det sig på. Man börjar med en. Sen fem, tio, trettio, femhundra, några tusen och vips så har man bytt position. Man är inte den lilla längre.

Jag tror det också är en av anledningarna att exempelvis Linnea Claeson inte riktigt tagit ansvar för sina berättelser (apropå ”storytelling” som jag nämnde i förra inlägget), hon sa det själv i intervjun där i P1 att det gick så snabbt. Jag ser ju även samma grej hos andra stora feminister. ”Jag är ju bara en vanlig tjej/småbarnsmorsan/person”. Fast det är du ju inte alls? Inte längre. Inte du. Inte jag.

Jag har gjort samma resa där jag inte fattat hur mycket inflytande jag har och att ansvaret då brustit eftersom att jag vägrat inse detta och således vägrat ta i det. Men vadå… jag är ju bara jag. Ja visst, men andra ser dig som en jävla stjärna och om du inte är försiktig så kommer det stiga dig åt huvudet. Om det inte redan gjort det. (Förmodligen har det gjort det för du är bara människa.)

Nu är jag personligen mer i ett läge där jag inte ens pallar skriva om feminism än mindre engagera mig i nåt. Jag har tappat lusten och jag håller med om att det är ytligt.

Jag tror också att vi står vid ett vägskäl. Var är feminismen på väg? (Alltså den på internet, ute i verkligheten är den ju i fullt arbete) Vi behöver ta ett aktivt beslut och om det är nåt annat än den mer radikala vägen så tror jag tyvärr att feminismen kommer se ytterligare en backlash. Dels för att det blir svårt att ta feminister på allvar när de säljer ut sig för annonspengar och ”samarbeten” (dvs reklam). Men också för att patriarkatet alltid väntar kring hörnet så fort vi släpper garden, redo att ställa saker till rätta.

Dessutom: När nåt blir folkkärt och/eller kommersiellt så blir det ofarligt och feminismen ska ju vara allt annat än det.

Kategorier
feminism & genus

Ta avstånd från dig själv istället

Stod och sålde ut feminismen på Handkraft Kvinnokrafts julmarknad i helgen. Det är så otroligt svårt hela den där grejen, ni vet, varufieringen och utförsäljningen av feminismen, feminister som influensers och allt ni vet. Var befinner jag mig på skalan liksom? Jag krisar hela tiden i detta. Identitetskrisar. Det var så mycket enklare förr innan instagrams storhet, när jag satt här och skrek för de som hittade hit och vi tillsammans upptäckte och utvecklades.

Men nu ska man sälja in… nej man ska storytell’a. Berätta berättelser om förtryck och utsatthet. Lite dramatisk musik på, snygg paketering och det där som fångar publikens uppmärksamhet. Jag ser det i egna kretsar, bland feminister som jag tidigare respekterat otroligt mycket för sin integritet som nu säljer ut sig för kreditföretag eller fillers. Ja ni vet ju. Jag tjatar om det hela tiden.

Försöker jag typ avskriva mig själv? Ta avstånd för att inte själv drabbas av sleven? Peka ut andra för att se mig själv som bättre? Det vore ju egentligen sjukt ironiskt.

Tänker på en kul grej jag läste på Instagram igår. Ett inlägg skrivet av en mycket omtyckt feminist med nästan 40,000 följare, som alltid överöses av applåder, hyllningar, hjärtan. Hon hade slutat imponeras av de där ytliga geniförklarade idolfeministerna och ja visst, absolut, jag kan känna igen tankarna men samtidigt…. du är ju en av dem gumman. (En av oss?)

Men visst är det lätt att halka dit, se sig själv som den lilla människan, underdogen som är lite bättre och står lite mer grundad på marken.

Jag vet inte var jag vill komma. Men trött på alla. På mig själv också.

Vad saknar ni?

Kategorier
Vardagstrams

Ni sökte en feminist men fann en…. föredetting

Jag tror att jag är deprimerad. Eller kanske utbränd. Eller kanske både ock. Och ja jag vet hur otroligt provocerande det är att en hemmamamma slash hemmafru slash lat jävla privvad rik person påstår sig vara just detta. Vad har jag att bränna ut mig på? Vad har jag att må dåligt över?

Men det är ju också på väg mot vinter och jag tappar alltid intresset för att typ leva den tiden på året (och nej D-vitamin hjälper inte) så förhoppningsvis är det övergående.

Bara det att det är så otroligt ihärdigt denna gång. Jag är så trött. Jag vill inte vara hemma eller vara med min familj och det skrämmer mig. Jag vill inte engagera mig eller göra nånting. Inte ens blogga så vad gör jag ens här kan man kanske fråga sig och jag vet inte men det är kanske det jag behöver? Letar ni feminism här förresten så kanske ni blir besvikna. Ni sökte en feminist men fann en…. föredetting.

Nej. En jävla spillra.

Kategorier
Vardagstrams

Vad händer när mitt föräldraskap hamnar under luppen?

Så mitt lilla barn knuffade ett annat barn så denna lilla arma guldklimp fick uppsöka sjukhus. Blod överallt. Gråt och kaos och två mammor som fick panik i blicken (Jag är tydligen sämst att ha med sig som sällskap vid just krissituationer, så nu vet vi det). Och så undrar jag hur det går med den där genusgrejen, om jag lyckats eller misslyckats eller om jag bara gjorde en klassisk Rosemarys baby och fick barn med Satan?

Mina andra barn är snart tonåringar och även om jag älskar dem och är stolt över dem och tycker att de är bäst såklart eftersom att jag är deras mamma och inte kan tycka nåt annat så nojjar jag ändå över om jag nått fram, om jag kunnat ge dem de verktyg de behöver eller om allt slagit bakut? Jag gissar att alla normala föräldrar nojjar över sånt dock men det känns som att hela världen iakttar mig.

Apropå just iaktta så är det just den grejen, att vara nån slags offentlig människa, som gör att jag inte längre vet vad som funkar att skriva eller inte. Jag vill berätta om saker som händer i mitt föräldraskap, berätta om hur mina barn har det, om att min elvaåring blev slagen med knytnäven av en jämnårig pojke från byn häromdagen, en som alltid varit snäll och mjuk men som nu formats av oundvikliga normer och jag vill prata om beteende som redan normaliserats så pass att min dotter ryckte på axlarna när hon berättade detta. Är hon redan van? Vad händer?

Eller min son som inte längre vågar ha klänningar till skolan, han är snart tio så han höll ut och vågade vara sig själv så pass länge men nu är han orolig och funderar på hur konstigt det känns. Fast han använder fortfarande flickkodade färger och pigg, helt utan att skämmas… fast hur länge då? Vad händer när han börjar mellanstadiet och byter skola?

Och kan jag skriva om det utan att hänga ut? Utan att kränka integritet?

Vad händer när kompisarnas föräldrar börjar prata högre om N’s och T’s (och J’s) mamma som är manshatare och konstig och feminazi… eller shit, vad händer när de är fjorton, femton, sexton och deras jämnåriga klasskamrater upptäcker detta själva? När hittar deras vänner hit och vad händer då?

Hur många knytnävslag får de då?

Kategorier
Vardagstrams

Återuppståndelsen?

Jag pratade med en kompis idag. Hon hade börjat blogga och frågade efter tips på hur hon skulle tänka rent strategiskt. Inte fan vet jag tänkte jag för allting förändras ju hela tiden i sociala medier och jag har ingen koll längre.

Men jag tror på bloggens återfödelse. Jag tror att Instagram var nytt och fräscht och att man ville ha snabb underhållning och att många valde bort blogg och bloggande för det mer lättsmälta men nu märker jag att folk är trötta och uttråkade och besvikna, kanske framförallt på den influenserkultur som växte sig stort som ett jävla Frankensteinmonster och att man liksom vill ha mer.

Vad gör man ens på Instagram längre? Postar tomma klyschor och samma jävla selfie om och om och om igen. (Obs jag har inga planer på att sluta även om jag haft svårt att hitta någon motivation alls senaste tiden.) Vem vill konsumera det? Vem vill konsumera mig?

Jag vill blogga. Men jag vet inte vem jag är eller var jag platsar längre. Att kalla mig aktivist eller påstå att jag driver nåt slags politisk arbete känns så jävla hånande mot de som faktiskt är aktivister och som faktiskt gör gediget arbete som förändrar på riktigt. Åh, vet ni jag är så trött på mig själv och så trött på alla de mina som klappar sig på axeln och tycker att man är så jäääävla duktig som DRIVER KAMPEN fast det egentligen inte alls handlar om kvinnokamp utan om nån slags egokamp där man mest av allt slåss för att synas och höras och bli omnämnd i historieböckerna. (Käre gode gud gör så jag hamnar där amen)

Kategorier
Tjock verklighet

Hej du smal person som är här för att upplysa alla om att det är dåligt att vara tjock!

Jag har lite saker jag vill berätta så lyssna noga nu!

  1. Du är inte den första som berättat för oss att det är dåligt att ha en tjock kropp och ingenting du säger är nyheter. Vi har hört det förr. Alla varianter. Att det är farligt med övervikt. Att det ökar risken för x y z (vissa sjukdomar eller för tidig död eller vad det nu är nu oroar er för). Att det pågår en fetmaepidemi. Bla bla bla. Du kommer inte med nån revolutionerande information (och du saknar adekvat utbildning och kunskap kring det, men visst nu ska vi inte snöa in på detaljer)

  2. Tjocka går inte ner i vikt och förändrar inte sina liv för att folk tjatar ner oss med ”fakta” och diskussioner kring våra kroppar. (oftast över våra huvuden också) För det första så VET vi redan allt de har att säga. Vi är inte dumma. Vi har antagligen bättre koll på det där än random smal person som aldrig behövt ta ställning till sin kropp eller vikt på samma sätt.

  3. Det enda som sker när du säger att det är dåligt att vara tjock är att den tjocka personen du sagt det till mår dåligt. Vi känner skam och ångest. Inget annat. Vi slutar inte äta. Vi börjar inte motionera. Vi mår bara dåligt. Och det är best case scenario. Har man otur så utvecklar den tjocka självhat och ätstörningar.

Så, nästa gång du känner behovet av att upplysa tjocka om att det är dåligt att vara tjock så bör du gå ifrån datorn och meditera. Och om det inte funkar och du i fortsättningen fortsätter spy ur dig sånt här med vetskapen ovan som jag just upplyst dig om, så är du inget annat än en empatilös elak människa som struntar i om du gör skada. Och det hoppas jag att du inte vill vara.

Kategorier
Vardagstrams

Om Kamprad var påtänd

While you were out. Kommer ni ihåg det programmet? Amerikanskt inredningsprogram (and i use that word lightly) som visades för ett par år sen. Jag och Oskar kollade slaviskt. (Vi gillar givetvis att bli upprörda tillsammans) 

Programmet gick ut på att ett designerteam (grupp clowner snarare) som gjorde om ett rum medans den ena partnern är ute. Sen kom partnern hem, och alla var så glada över hur fiiiiint det var.

Och här kom det intressanta. Det var inte fint. Det var inte ens dugligt. Det de har gjort är att ta ett normalt och tråkigt rum och totalt sabba det. Förstört det. Jag skulle personligen ta ut skilsmässa om Oskar gjorde nåt liknande i vårt hem. Det var groteskt FULT, en katastrof. De byggde sina egna möbler och ja… accessoarer. Men inte alá Johnny å Mattias (ok gammal referens men de kunde iallafall bygga), nej de byggde i plywood. 

*dramatisk konstpaus*

PLYWOOD. 

Och sen så betsade de, inte med oljebets så det blev jämt och fint, nej med lackbets så det blev kladdigt. På plywood. Eller så målade de, i grälla färger. Väggarna var alltid målade i grälla färger. Gärna flera. Som inte alls matchade. Åh det var en sån mardröm!! Jag fick ont av att titta!

Jag kunde inte förstå att folk inte blev förbannade. Jag förstår inte hur de kunde få göra detta mot folk. Jag kan inte förstå hur de ens fick ett eget program. Jag och Oskar hade kunna inreda bättre på fyllan. GRATIS. 

Idag är vår guilty pleasure de där programmen på netflix om folk som tappat kontrollen över sina hem, som har grejer precis överallt, i mängder, tusenmiljoner leksaker som tar över varje yta, skräp och pinaler i varje vrå. Och så ojjar vi oss lite. (ok mycket) Ojjar oss och blir provocerade och upprörda. (Ja vi är hemska)

(jo det är EFTER-bilderna!!!!)

Kategorier
barn & föräldraskap

Jag är en stoisk hjälte och det är skitdåligt

Ja jag vet att jag nojjar jäkligt mycket kring barnen, kanske ger det dem men för livet, kanske växer de upp otrygga av det … jag vet inte, jag hoppas inte det och jag tror inte det.

Jag försöker tänka igenom det mesta men jag är ju också bara människa och misslyckas ofta, även som förälder och det är väl det jag också menar när jag skriver om mitt bråkiga barn och att det kanske beror på mig. Jag vet ju att jag liksom de flesta gör så gott jag kan och jag skulle aldrig kolla snett på nån annan morsa i samma sits för jag vet att det inte är enkelt.

Men jag tror också att det är bra att reflektera och självrannsaka och då menar jag inte klandra och hata på sig själv, utan fundera på hur ens föräldraskap och val och beslut påverkar barnen. Hur påverkar kosten? Hur påverkar skäll? Hur påverkar det när vi eller de sitter med mobilerna? Hur påverkar det när vi jobbar för mycket? Hur påverkar det om vi är överbeskyddande?

Sen får man ju vara lite förlåtande också såklart. Alla gör fel.

Läste en kommentar om att jag självömkar och gnäller när jag uttrycker oro för barnen och eventuell cancer. Jag tycker det var en ganska så intressant kommentar, den säger mycket om intentionen bakom kommentaren, (personen gillar inte mig dvs) men jag tror inte heller det är så ovanligt att man som sjuk förväntas vara stoisk och tapper. Inte tappa fattningen, inte vara rädd eller gud förbjude hysterisk. Är man dessutom mamma så ska man ta alla rätt beslut, oavsett affekt eller ångest … eller vänta, effekt får man ju inte befinna sig i för då växer barnen upp psykiskt störda, allt ska vara lugnt och sansat.

Men jag är inte lugn och sansad. Jag är ju livrädd. Det får jag lov att vara. Jag ser heller inget positivt med att vara en stoisk hjälte som biter ihop för jag är just det (och även nu). Alltid. Oavsett vad det gäller. Jag självömkar aldrig irl. Jag berättar aldrig hur jag mår. Jag behåller allt för mig själv, jag begraver ångest och känslor djupt ner i djupet av mig själv och jag pratar inte med nån. Inte mina vänner, inte min man och allra minst mina barn om sånt som är för privat. Jag tycker inte det är en bra egenskap alls. Den isolerar hjälten och exkluderar alla andra från hennes känsloliv och person. Den skapar murar mellan människor och försvårar relationer.

Vi har inte sagt nåt till barnen om detta – framförallt för att det fortfarande inte finns nån indikation på nån cancer – men även om det fanns det så skulle vi vänta tills vi måste (dvs om jag bli supersjuk). Jag vill inte att mina barn ska somna med magont varje kväll eller att de ska vara rädda att jag ska försvinna. Jag vill att barnen ska växa upp bland solsken och regnbågar. Kanske för att jag själv hade så mycket ångest som barn.

Tack förresten, alla ni som kommenterar! <3