• Tjock verklighet

    Hej du smal person som är här för att upplysa alla om att det är dåligt att vara tjock!

    Jag har lite saker jag vill berätta så lyssna noga nu!

    1. Du är inte den första som berättat för oss att det är dåligt att ha en tjock kropp och ingenting du säger är nyheter. Vi har hört det förr. Alla varianter. Att det är farligt med övervikt. Att det ökar risken för x y z (vissa sjukdomar eller för tidig död eller vad det nu är nu oroar er för). Att det pågår en fetmaepidemi. Bla bla bla. Du kommer inte med nån revolutionerande information (och du saknar adekvat utbildning och kunskap kring det, men visst nu ska vi inte snöa in på detaljer)

    2. Tjocka går inte ner i vikt och förändrar inte sina liv för att folk tjatar ner oss med ”fakta” och diskussioner kring våra kroppar. (oftast över våra huvuden också) För det första så VET vi redan allt de har att säga. Vi är inte dumma. Vi har antagligen bättre koll på det där än random smal person som aldrig behövt ta ställning till sin kropp eller vikt på samma sätt.

    3. Det enda som sker när du säger att det är dåligt att vara tjock är att den tjocka personen du sagt det till mår dåligt. Vi känner skam och ångest. Inget annat. Vi slutar inte äta. Vi börjar inte motionera. Vi mår bara dåligt. Och det är best case scenario. Har man otur så utvecklar den tjocka självhat och ätstörningar.

    Så, nästa gång du känner behovet av att upplysa tjocka om att det är dåligt att vara tjock så bör du gå ifrån datorn och meditera. Och om det inte funkar och du i fortsättningen fortsätter spy ur dig sånt här med vetskapen ovan som jag just upplyst dig om, så är du inget annat än en empatilös elak människa som struntar i om du gör skada. Och det hoppas jag att du inte vill vara.

  • Vardagstrams

    Om Kamprad var påtänd

    While you were out. Kommer ni ihåg det programmet? Amerikanskt inredningsprogram (and i use that word lightly) som visades för ett par år sen. Jag och Oskar kollade slaviskt. (Vi gillar givetvis att bli upprörda tillsammans) 

    Programmet gick ut på att ett designerteam (grupp clowner snarare) som gjorde om ett rum medans den ena partnern är ute. Sen kom partnern hem, och alla var så glada över hur fiiiiint det var.

    Och här kom det intressanta. Det var inte fint. Det var inte ens dugligt. Det de har gjort är att ta ett normalt och tråkigt rum och totalt sabba det. Förstört det. Jag skulle personligen ta ut skilsmässa om Oskar gjorde nåt liknande i vårt hem. Det var groteskt FULT, en katastrof. De byggde sina egna möbler och ja… accessoarer. Men inte alá Johnny å Mattias (ok gammal referens men de kunde iallafall bygga), nej de byggde i plywood. 

    *dramatisk konstpaus*

    PLYWOOD. 

    Och sen så betsade de, inte med oljebets så det blev jämt och fint, nej med lackbets så det blev kladdigt. På plywood. Eller så målade de, i grälla färger. Väggarna var alltid målade i grälla färger. Gärna flera. Som inte alls matchade. Åh det var en sån mardröm!! Jag fick ont av att titta!

    Jag kunde inte förstå att folk inte blev förbannade. Jag förstår inte hur de kunde få göra detta mot folk. Jag kan inte förstå hur de ens fick ett eget program. Jag och Oskar hade kunna inreda bättre på fyllan. GRATIS. 

    Idag är vår guilty pleasure de där programmen på netflix om folk som tappat kontrollen över sina hem, som har grejer precis överallt, i mängder, tusenmiljoner leksaker som tar över varje yta, skräp och pinaler i varje vrå. Och så ojjar vi oss lite. (ok mycket) Ojjar oss och blir provocerade och upprörda. (Ja vi är hemska)

    (jo det är EFTER-bilderna!!!!)

  • barn & föräldraskap

    Jag är en stoisk hjälte och det är skitdåligt

    Ja jag vet att jag nojjar jäkligt mycket kring barnen, kanske ger det dem men för livet, kanske växer de upp otrygga av det … jag vet inte, jag hoppas inte det och jag tror inte det.

    Jag försöker tänka igenom det mesta men jag är ju också bara människa och misslyckas ofta, även som förälder och det är väl det jag också menar när jag skriver om mitt bråkiga barn och att det kanske beror på mig. Jag vet ju att jag liksom de flesta gör så gott jag kan och jag skulle aldrig kolla snett på nån annan morsa i samma sits för jag vet att det inte är enkelt.

    Men jag tror också att det är bra att reflektera och självrannsaka och då menar jag inte klandra och hata på sig själv, utan fundera på hur ens föräldraskap och val och beslut påverkar barnen. Hur påverkar kosten? Hur påverkar skäll? Hur påverkar det när vi eller de sitter med mobilerna? Hur påverkar det när vi jobbar för mycket? Hur påverkar det om vi är överbeskyddande?

    Sen får man ju vara lite förlåtande också såklart. Alla gör fel.

    Läste en kommentar om att jag självömkar och gnäller när jag uttrycker oro för barnen och eventuell cancer. Jag tycker det var en ganska så intressant kommentar, den säger mycket om intentionen bakom kommentaren, (personen gillar inte mig dvs) men jag tror inte heller det är så ovanligt att man som sjuk förväntas vara stoisk och tapper. Inte tappa fattningen, inte vara rädd eller gud förbjude hysterisk. Är man dessutom mamma så ska man ta alla rätt beslut, oavsett affekt eller ångest … eller vänta, effekt får man ju inte befinna sig i för då växer barnen upp psykiskt störda, allt ska vara lugnt och sansat.

    Men jag är inte lugn och sansad. Jag är ju livrädd. Det får jag lov att vara. Jag ser heller inget positivt med att vara en stoisk hjälte som biter ihop för jag är just det (och även nu). Alltid. Oavsett vad det gäller. Jag självömkar aldrig irl. Jag berättar aldrig hur jag mår. Jag behåller allt för mig själv, jag begraver ångest och känslor djupt ner i djupet av mig själv och jag pratar inte med nån. Inte mina vänner, inte min man och allra minst mina barn om sånt som är för privat. Jag tycker inte det är en bra egenskap alls. Den isolerar hjälten och exkluderar alla andra från hennes känsloliv och person. Den skapar murar mellan människor och försvårar relationer.

    Vi har inte sagt nåt till barnen om detta – framförallt för att det fortfarande inte finns nån indikation på nån cancer – men även om det fanns det så skulle vi vänta tills vi måste (dvs om jag bli supersjuk). Jag vill inte att mina barn ska somna med magont varje kväll eller att de ska vara rädda att jag ska försvinna. Jag vill att barnen ska växa upp bland solsken och regnbågar. Kanske för att jag själv hade så mycket ångest som barn.

    Tack förresten, alla ni som kommenterar! <3



  • barn & föräldraskap

    Jag är inte så bra på föräldraskapet

    Nu har de stora barnen blivit så stora att allt man skriver om dem behöver hanteras med största möjliga försiktighet, dvs helst inte skriva om dem alls. Jag tycker det är svårt med bloggandet då, jag vill ju gärna skriva om föräldraskapet men jag är orolig för att jag kanske kränker deras integritet, de har inte bett om att bli talade om eller recenserade eller granskade på nåt sätt – även om det sker genom mig. Det känns så fel.

    När de var yngre var en annan sak, för de tankar och problem man har med yngre barn är ju mindre personliga, mindre privata om ni hänger med på hur jag tänker. Liksom alla små barn har blöja och kastar saker, men alla stora barn kanske inte gör x eller y eller funkar si eller så.

    Apropå yngre barn och hänga ut dem så kan jag ju passa på att hänga ut min yngsta medan det fortfarande känns ok. Jag har nämligen blivit förälder till ett barn med storasyskon. Mitt värsta sorts barn. Minns när jag jobbade inom förskolan och de barn som var bråkigast och otrevligast var just de där med äldre syskon, allra helst storebrorsor.

    Och så har vi min egen lilla treåring då som härjar och bråkar och lever rövare (och slåss) och som häromdagen sa “Dumma bajsmamma DOT!” (det sista med eftertryck, det betyder alltså idiot) Jag har ju inte lärt honom detta. Mina andra två visste inte ens om att ordet “idiot” fanns förrän typ förra året och nu kallar de varandra för detta cirka tio gånger om dagen (och jaaaa jag försöker få dem att sluta men hur fan gör man?). Så nu har jag alltså en treåring som ska börja förskolan till hösten och som kommer vara det där lilla vidriga bråkbarnet som kastar bilar på de andra barnen och kallar dem för idioter. Yay föräldraskap!

    Jag kan inte ens säga “vad har vi gjort för fel?”, utan tittar på Oskar vid middagsbordet och konstaterar att “vi har fuckat upp”.

    Det är nu ni ska lugna mig med att ni hade elaka små mordbrännare som sedan blev superempatiska supersnälla fantastiska människor.

  • Vardagstrams

    Jag vill leva

    Som en del av er vet så fick jag ju besked om ganska ovanliga cellförändringar för ett tag sen. Det sände mig rakt ner i ett svart hål, känslan var märklig och inte alls som jag förväntat mig, det var som att gå runt i ett vakuum, alla ljud var liksom dämpade och alla synintryck också, det var som att befinna sig i en konstig dröm. Jag har gråtit och varit förbannad men nu har jag väl på nåt sätt hamnat i nåt slags annat stadie där jag å ena sidan känner att jag måste leva medan livet pågår, oavsett om jag har cancer eller inte medan jag samtidigt befinner mig i nån slags förnekelsefas. Vilket egentligen är lika bra med tanke på att cellförändringar inte betyder cancer och att det är dumt att oroa sig innan man fått svar. Och svar kommer väl om nån månad. Vore dumt att oroa bort sommaren medan den pågår. Lev medan livet pågår. Gå på begravning kan man göra när nån dör, inte innan. Och så vidare.

    Men det är mycket annat som jag tänker på, som blir mer verkligt. Vad händer med barnen om jag dör? Ska de vara de där barnen som ser mamma vara sjuk, som bara kommer minnas mamma som sjuk (och mamma som skäller och är trött och sitter vid mobilen och är irriterad, jo jag är ju mer mamma än så men mina dåliga sidor är ju dåliga och ni vet ju hur det där samvetet pratar i en.) Ska de sen vara de där barnen som växer upp utan mamma? Inget ont om Oskar men jag är oumbärlig. Jag är oumbärlig. Jag är oumbärlig. Och hur ska han klara det? Hur ska han vara en bra pappa när hans fru försvinner? Hur ska han hantera ångest, sorg, vardag? Kommer han få stöd? Och vad händer om han träffar nån annan, vilket han kommer göra, vem kommer hon vara? En dum jäkla ofeminist som är taskig mot mina barn eller lär dem att banta och hata sig själva? Kommer hon möblera om och ta bort mina tavlor?

    Och sen det andra, tankarna som liksom bara PANG drabbade mig med insikt. Att det inte spelar nån roll. Att jag inte bryr mig om jag är tjock eller ful eller åldras och att jag vill åldras, jag vill bli gammal och rynkig och ful. För jag vill leva. Och inget annat spelar nån roll.

  • Vardagstrams

    Jag orkar fan inte mer

    Jag börjar känna mig helt utbränd (igen) av att vara hemma med barnen. De är i en fas då de bråkar konstant, med varandra, med mig, med sin pappa, med den lilla. Det är vanligt gnabb men också elaka ord och ibland slag (obs inte från oss vuxna). Jag kan inte riktigt skriva av mig känner jag dock, för då hänger jag ut mer än vad som känns ok men jag har iallafall ofta ont i magen och stressar upp mig fort när tjafsen startar. Från noll till hundra på en sekund och sen står man där och skrikgråter och ber alla att sluta.  

    Och så känner jag mig så värdelös, maktlös, kontrollös. Jag vet inte hur jag ska få ordning på nåt eller hur jag ska vara pedagogiskt eller hur jag ska få barnen att lyssna på mig eller hur jag bygger framtida respekt och samarbete inom familjen. Nu låter det som att det är kaos, men jag tror väl inte heller att vi har det värre än nån annan. (Snälla säg att det också är en jävla massa tjafs hemma hos er?)  Vad har ni för tips att få skutan på rätt köl eller hur fan man nu säger? Jag famlar desperat i mörkret just nu. 

  • Tjock verklighet

    Det är ok att vara tjock

    Varje gång jag skriver fina och peppiga saker om överviktiga eller bara nåt om att överviktiga också ska få finnas och tycka om sig själva så dräller det in folk som måste påpeka hur FARLIGT och ohälsosamt det är med övervikt. De kan liksom inte hålla sig. Till och med de som påstår sig vara för allas rätt att trivas och må bra i sina kroppar. Typ “Ja jag håller med om att man inte ska hata sig själv MEN ….” och så nåt om att man inte får glömma att övervikt är faaaaarligt, som om det nånsin var nåt nån glömt bort.

    Men jag vill klargöra nåt här som är skitviktigt och som ni måste komma ihåg, framförallt ni som hela tiden känner att ni måste ursäkta er vikt eller kropp. Lyssna noga: Min och din hälsa inte är någon annans jävla ensak

    När ska fatshamers och tjockisföraktare fatta att man till och med har rätt att sitta på röven och trycka i sig chips och glass och pizza, fet som en jävla sjöko tills man dör om man nu skulle vilja det? Utan kommentarer och missplacerad “välvilja”.

    Försök inte inte inbilla mig att det är tjockas hälsa de bryr sig om. För det gör de inte. De bryr sig inte om dig eller mig för om de gjorde det så skulle de inte uppmuntra vårt självhat och ångest på det sätt som de faktiskt gör. De bryr sig inte. Det handlar BARA om att trycka till, om att få spy ur sig frustrationen över tjocka kroppar eller för att få känna sig som bättre, smartare människor. (Detta vet ju ni, så ta inte åt er när jag skäller, jag behöver vara avreagera mig lite i ett tryggt rum.) 

    Det värsta är hur en del verkligen insisterar på att få säga vad de tycker på ett ganska så osunt och tvångsmässigt sätt. Trots att man undanber sig skiten. Folk är tamejfan helt jävla viktrabiata: “TITTA EN TJOCK TJEJ SOM INTE BER OM URSÄKT FÖR SIN VIKT! MUST. DESTROY. MUST. BREAK. DOWN.” Man kan nästan lukta sig till paniken i deras kommentarer. Man kan tydligt känna det egna självhatet de bär på, typ hallå kommer det en ful jävla tjockis och påstår att man får känna sig bra och fin ändå när jag som smal och värdig människa inte känner så??!1

    Och nej, jag förespråkar inte fetma genom att uppmana feta människor att tycka om sig själva – det funkar inte så, om nån återigen oroar sig över denna halmgubbe som aldrig resulterat i att nån bllir tjock. Men jag säger att det är ok att vara tjock för DET ÄR OK ATT VARA TJOCK!

  • Vardagstrams

    Föräldraskap/graviditet är ju ingen sjukdom!

    Förresten, jag är glatt överraskad av att ni är så många här som har män som ställt upp utan knussel vid sjukskrivningar. Fan va gött! Jag vet ju att det finns rimliga män också, men samhället är fortfarande skevt på den fronten även om det går framåt. Så jag känner mig hoppfull tack vare era erfarenheter. 
     
    Jag tror största problemet inte är att män inte tar över vid sjukskrivning utan att kvinnor inte ens förstår att de har möjligheten. Att kvinnor inte ens tillåter (eller tillåts) tänka tanken för föräldraskapet kräver självuppoffring även om det innebär att man går sönder helt. Ja för kvinnor alltså. Män behöver bara byta blöja så ja ni vet ju. 
     
    Jag kommer ihåg när jag var gravid med N och vi rullade in i sista månaden och jag kände att nej det går inte längre. Jag jobbade på förskola och det var mycket tunga lyft och mycket grejandes upp och ner på golvet och det var situationer då jag inte ens tog mig upp från golvet på egen hand. Men för att ens bli sjukskriven så var min chef tvungen att överdriva (låter helt sjukt, för det var verkligen illa men ni vet ju graviditet är ju ingen sjukdom och det är ovanligt att man får en sjukskrivning) hur jäkla värdelös jag var på jobbet. 
     
    Tack och lov blev jag sjukskriven men jag har varit i kontakt med så många kvinnor som inte haft den självklarheten. Tror dock det börjar bli bättre nu. Jag hoppas iallafall det. 
  • Vardagstrams

    Jag vill inte reduceras till min vikt

    Såg en diskussion kring beskrivande ord som tjock, smal, liten, stor och personerna som diskuterade menade att folk ofta hakar upp sig lite för mycket på vilka ord som används istället för att se till sammanhanget och där håller jag med men samtidigt så är det inte bara så enkelt.
     
    Jag tänker generellt att man bör försöka tänka på att beskriva folk utifrån andra premisser än det yttre. Jag tror alla behöver öva på att hitta alternativa beskrivningar på människor utöver det yttre. Vilka är vi? Hur kan du t.ex beskriva någon utan att bekriva det yttre? Går det? Kan man kanske fokusera på personens egenskaper? Vad hen sagt eller gjort i olika sammanhang? Några andra personliga drag som utskiljer? Hur skulle ni beskriva mig? Eller er bästa vän?
     
    När det gäller ord som ”tjock” så är det ju tudelat. Nej tjock är inte något fult men tjock ÄR ett värdeladdat ord fullpumpat med en massa stereotypiska fördomar om personen bakom fläsket, även om jag eller du eller nån annan hävdar att vi bara ser det som beskrivande. (fast gör vi verkligen det?) Att använda det generellt är en sak men att använda det OM och TILL personer kan vara oerhört känsligt och det behöver man vara medveten om även om jag håller med om att kränkthet kan anta orimliga proportioner i det offentliga rummet.
     
    Ord bär med sig föreställningar. Tjock är inget undantag. Jag är tjock ja, men jag vill inte reduceras till det. Jag vill inte ses som ”den tjocka tjejen”. Jag är mer än så. Jag tror det också är en sån grej som skaver lite extra just pga de föreställningar som följer med ordet. 
  • diskussion & debatt

    Hur sjukskriver sig en mamma från sitt föräldraskap?

    Jag har funderat över en grej, apropå krönikan som Patrik Syk skrev om sin sjukskrivning när han var föräldraledig och det är hur det funkar generellt? Jag har sett att en del menar att det inte ska vara några problem att sjukskriva sig, inte ens som kvinna, om man säker hjälp för det men då tänker jag: Hur fan ska det gå till? Alltså att man får sjukskrivningen är väl kanske sant, men sen då? 
     
    Patrik hade ju en partner, mamman, som kunde steppa in och ta över halva men att hon gjorde det är ju inte förvånande alls för kvinnor steppar alltid in och upp. Han kunde tryggt luta sig tillbaka och vila ut för det fanns nån annan, 
     
    Men om det inte finns nån annan då? Vad gör man då?
     
    Fan, män steppar ju aldrig in eller upp när det gäller föräldraskapet. Om mamma blir sjukskriven, kommer pappa verkligen sluta jobba och kliva in?
     
    De är ju inte föräldralediga annars liksom, ska de vara det om mamma “ändå bara är hemma”? Jag tror inte på det. Jag tror absolut på att det har hänt, undantag händer, det finns pappor som är hemma med sina barn, som tar vabben, som sköter sin del, men det hör inte till majoriteten och det vet vi ju, det är ju det hela debatten om föräldrapenningen handlar om. 
     
    Så vad gör man med en sjukskrivning? Kommer staten eller försäkringskassan skicka hem en av sina anställda som får ta över då? Vad gör man med en sjukskrivning om den inte också kommer med avlastning? Hur gör man om pappa inte vill sluta jobba och steppa in? Hur gör man om pappa inte kan sluta jobba och steppa in? (Alla har inte råd med det heller) Hur gör man om man är ensamstående? 
     
    Jag tycker hela den här debatten om sjukskrivning glömmer den biten. Som om det bara vore för kvinnor att veta sina rättigheter och göra som Patrik. Det funkar ju inte så för kvinnor som det gör för män.