• Vardagstrams

    Jag orkar fan inte mer

    Jag börjar känna mig helt utbränd (igen) av att vara hemma med barnen. De är i en fas då de bråkar konstant, med varandra, med mig, med sin pappa, med den lilla. Det är vanligt gnabb men också elaka ord och ibland slag (obs inte från oss vuxna). Jag kan inte riktigt skriva av mig känner jag dock, för då hänger jag ut mer än vad som känns ok men jag har iallafall ofta ont i magen och stressar upp mig fort när tjafsen startar. Från noll till hundra på en sekund och sen står man där och skrikgråter och ber alla att sluta.  

    Och så känner jag mig så värdelös, maktlös, kontrollös. Jag vet inte hur jag ska få ordning på nåt eller hur jag ska vara pedagogiskt eller hur jag ska få barnen att lyssna på mig eller hur jag bygger framtida respekt och samarbete inom familjen. Nu låter det som att det är kaos, men jag tror väl inte heller att vi har det värre än nån annan. (Snälla säg att det också är en jävla massa tjafs hemma hos er?)  Vad har ni för tips att få skutan på rätt köl eller hur fan man nu säger? Jag famlar desperat i mörkret just nu. 

  • Tjock verklighet

    Det är ok att vara tjock

    Varje gång jag skriver fina och peppiga saker om överviktiga eller bara nåt om att överviktiga också ska få finnas och tycka om sig själva så dräller det in folk som måste påpeka hur FARLIGT och ohälsosamt det är med övervikt. De kan liksom inte hålla sig. Till och med de som påstår sig vara för allas rätt att trivas och må bra i sina kroppar. Typ ”Ja jag håller med om att man inte ska hata sig själv MEN ….” och så nåt om att man inte får glömma att övervikt är faaaaarligt, som om det nånsin var nåt nån glömt bort.

    Men jag vill klargöra nåt här som är skitviktigt och som ni måste komma ihåg, framförallt ni som hela tiden känner att ni måste ursäkta er vikt eller kropp. Lyssna noga: Min och din hälsa inte är någon annans jävla ensak

    När ska fatshamers och tjockisföraktare fatta att man till och med har rätt att sitta på röven och trycka i sig chips och glass och pizza, fet som en jävla sjöko tills man dör om man nu skulle vilja det? Utan kommentarer och missplacerad ”välvilja”.

    Försök inte inte inbilla mig att det är tjockas hälsa de bryr sig om. För det gör de inte. De bryr sig inte om dig eller mig för om de gjorde det så skulle de inte uppmuntra vårt självhat och ångest på det sätt som de faktiskt gör. De bryr sig inte. Det handlar BARA om att trycka till, om att få spy ur sig frustrationen över tjocka kroppar eller för att få känna sig som bättre, smartare människor. (Detta vet ju ni, så ta inte åt er när jag skäller, jag behöver vara avreagera mig lite i ett tryggt rum.) 

    Det värsta är hur en del verkligen insisterar på att få säga vad de tycker på ett ganska så osunt och tvångsmässigt sätt. Trots att man undanber sig skiten. Folk är tamejfan helt jävla viktrabiata: ”TITTA EN TJOCK TJEJ SOM INTE BER OM URSÄKT FÖR SIN VIKT! MUST. DESTROY. MUST. BREAK. DOWN.” Man kan nästan lukta sig till paniken i deras kommentarer. Man kan tydligt känna det egna självhatet de bär på, typ hallå kommer det en ful jävla tjockis och påstår att man får känna sig bra och fin ändå när jag som smal och värdig människa inte känner så??!1

    Och nej, jag förespråkar inte fetma genom att uppmana feta människor att tycka om sig själva – det funkar inte så, om nån återigen oroar sig över denna halmgubbe som aldrig resulterat i att nån bllir tjock. Men jag säger att det är ok att vara tjock för DET ÄR OK ATT VARA TJOCK!

  • Vardagstrams

    Föräldraskap/graviditet är ju ingen sjukdom!

    Förresten, jag är glatt överraskad av att ni är så många här som har män som ställt upp utan knussel vid sjukskrivningar. Fan va gött! Jag vet ju att det finns rimliga män också, men samhället är fortfarande skevt på den fronten även om det går framåt. Så jag känner mig hoppfull tack vare era erfarenheter. 
     
    Jag tror största problemet inte är att män inte tar över vid sjukskrivning utan att kvinnor inte ens förstår att de har möjligheten. Att kvinnor inte ens tillåter (eller tillåts) tänka tanken för föräldraskapet kräver självuppoffring även om det innebär att man går sönder helt. Ja för kvinnor alltså. Män behöver bara byta blöja så ja ni vet ju. 
     
    Jag kommer ihåg när jag var gravid med N och vi rullade in i sista månaden och jag kände att nej det går inte längre. Jag jobbade på förskola och det var mycket tunga lyft och mycket grejandes upp och ner på golvet och det var situationer då jag inte ens tog mig upp från golvet på egen hand. Men för att ens bli sjukskriven så var min chef tvungen att överdriva (låter helt sjukt, för det var verkligen illa men ni vet ju graviditet är ju ingen sjukdom och det är ovanligt att man får en sjukskrivning) hur jäkla värdelös jag var på jobbet. 
     
    Tack och lov blev jag sjukskriven men jag har varit i kontakt med så många kvinnor som inte haft den självklarheten. Tror dock det börjar bli bättre nu. Jag hoppas iallafall det. 
  • Vardagstrams

    Jag vill inte reduceras till min vikt

    Såg en diskussion kring beskrivande ord som tjock, smal, liten, stor och personerna som diskuterade menade att folk ofta hakar upp sig lite för mycket på vilka ord som används istället för att se till sammanhanget och där håller jag med men samtidigt så är det inte bara så enkelt.
     
    Jag tänker generellt att man bör försöka tänka på att beskriva folk utifrån andra premisser än det yttre. Jag tror alla behöver öva på att hitta alternativa beskrivningar på människor utöver det yttre. Vilka är vi? Hur kan du t.ex beskriva någon utan att bekriva det yttre? Går det? Kan man kanske fokusera på personens egenskaper? Vad hen sagt eller gjort i olika sammanhang? Några andra personliga drag som utskiljer? Hur skulle ni beskriva mig? Eller er bästa vän?
     
    När det gäller ord som ”tjock” så är det ju tudelat. Nej tjock är inte något fult men tjock ÄR ett värdeladdat ord fullpumpat med en massa stereotypiska fördomar om personen bakom fläsket, även om jag eller du eller nån annan hävdar att vi bara ser det som beskrivande. (fast gör vi verkligen det?) Att använda det generellt är en sak men att använda det OM och TILL personer kan vara oerhört känsligt och det behöver man vara medveten om även om jag håller med om att kränkthet kan anta orimliga proportioner i det offentliga rummet.
     
    Ord bär med sig föreställningar. Tjock är inget undantag. Jag är tjock ja, men jag vill inte reduceras till det. Jag vill inte ses som ”den tjocka tjejen”. Jag är mer än så. Jag tror det också är en sån grej som skaver lite extra just pga de föreställningar som följer med ordet. 
  • diskussion & debatt

    Hur sjukskriver sig en mamma från sitt föräldraskap?

    Jag har funderat över en grej, apropå krönikan som Patrik Syk skrev om sin sjukskrivning när han var föräldraledig och det är hur det funkar generellt? Jag har sett att en del menar att det inte ska vara några problem att sjukskriva sig, inte ens som kvinna, om man säker hjälp för det men då tänker jag: Hur fan ska det gå till? Alltså att man får sjukskrivningen är väl kanske sant, men sen då? 
     
    Patrik hade ju en partner, mamman, som kunde steppa in och ta över halva men att hon gjorde det är ju inte förvånande alls för kvinnor steppar alltid in och upp. Han kunde tryggt luta sig tillbaka och vila ut för det fanns nån annan, 
     
    Men om det inte finns nån annan då? Vad gör man då?
     
    Fan, män steppar ju aldrig in eller upp när det gäller föräldraskapet. Om mamma blir sjukskriven, kommer pappa verkligen sluta jobba och kliva in?
     
    De är ju inte föräldralediga annars liksom, ska de vara det om mamma ”ändå bara är hemma”? Jag tror inte på det. Jag tror absolut på att det har hänt, undantag händer, det finns pappor som är hemma med sina barn, som tar vabben, som sköter sin del, men det hör inte till majoriteten och det vet vi ju, det är ju det hela debatten om föräldrapenningen handlar om. 
     
    Så vad gör man med en sjukskrivning? Kommer staten eller försäkringskassan skicka hem en av sina anställda som får ta över då? Vad gör man med en sjukskrivning om den inte också kommer med avlastning? Hur gör man om pappa inte vill sluta jobba och steppa in? Hur gör man om pappa inte kan sluta jobba och steppa in? (Alla har inte råd med det heller) Hur gör man om man är ensamstående? 
     
    Jag tycker hela den här debatten om sjukskrivning glömmer den biten. Som om det bara vore för kvinnor att veta sina rättigheter och göra som Patrik. Det funkar ju inte så för kvinnor som det gör för män. 
  • Vardagstrams

    Påminn mig igen om varför man skaffar barn

    Har ni nånsin varit med om att barnen satt igång brandsläckaren inomhus? Fast det inte brinner alltså? Det gjorde mina barn igår. Inne i vår hall-walk-in-garderob där alla ytterkläder befinner sig. Och om jag inte kände mig helt självmordsbenägen när jag såg kaoset så blev jag det när alla larm och brandvarnare satte igång. (Vi har både hemlarm och brandvarnare alltså). Även inne i vår gäststuga slash Oskars hemkontor och jävlar vad snabbt han kan springa när han tror att det gäller. 
     
    Vi fick öppna alla fönster och dörrar i hela huset för att få ut skiten och larmcentralen ringde och krävde lösenord som jag aldrig kommer ihåg men det ordnade sig och sen stod barnen och var superskamsna. (de fick inte skäll men en påminnelse om varför jag inte vill att de leker i garderoben) 
     
    Tänker på när man får frågan från barnlösa, varför man skaffat barn om de är så jävla jobbiga och jag vet inte. Det är ju 90% skit och trauma men det är sjukt nog ÄNDÅ VÄRT DET? Det går fan inte att förklara.
     
    Fast idag när den lilla gubben puttrar omkring härhemma och pratar med sin lilla röst och inte är superjobbig (än) och man bara vill krama hans lilla kropp så minns jag knappt det som hände igår. 
     
     
  • diskussion & debatt

    Bruna människor som servar vita

    En grej jag noterade på yasuragi, apropå servicepersonal som jag nämnde i inlägget tidigare, var att den personal man såg dvs de som masserade och de som stod i receptionen och de som gick runt på golvet (värdar?) var vita. Vita svenskar.
     
    Majoriteten alltså.
     
    Klart det fanns en thailändsk kille i teppanyakin och en thailändsk massös och det var nån grek som var hovmästare på ala carten också. Alltså vi greker har ju ett sjätte sinne när det gäller andra greker, gissar att ni som kommer från andra länder känner igen denna grej? Man liksom HÖR på deras uttal var de kommer ifrån. Jag kan känna igen en annan grek på mils avstånd typ. 
     
    Men iallafall… man går runt mycket på yasuragi, det är en del av deras zen-grej – att man ska promenera tyst och lungt och långa sträckor i tysta korridorer. Och när man går runt runt runt i tre dagar så hinner man kika in lite bakom kulisserna. Dörrar som öppnades till tvättstugan och in till köket och det var bara bruna människor där. Städerskor som smög omkring inkognito i korridorerna som också var bruna. Diskpojkar, varav den enda svarta människan vi såg under hela vistelsen var just en sådan: Han som plockar disk från borden. 
     
    Och då försvinner lite av magin man kände från början. Och man känner sig jävligt ful och löjlig i den där japanska yakutan. Och man känner sig smutsig. Och vit. 
  • diskussion & debatt

    Var går gränsen för tjänstefolksmentaliteten?

    Ja, Yasuragi var fan en dröm och jag hade ingen lust att åka därifrån i söndags. Att kunna samtala om sånt som intresserar oss i TIMMAR utan att avbrytas, att få äta utan att behöva serva andra, att få sova helt ostört och ändå vakna tidigt och vara pigg? 
     
    Jag skulle väl inte rekommendera yasuragi dock om ni undrar, för det är sjukt dyrt och jag vet inte om det egentligen är värt det. Finns andra span och hotell som kostar en bråkdel och ändå ger det man behöver, men just jag och Oskar har ju aldrig – alltså ALDRIG – åkt på en resa tillsammans och aldrig sen barnen kom, haft en helg tillsammans. Alltså inte en enda gång på snart elva år. Och antal gånger vi haft barnvakt kan räknas på ena handen. Vi har liksom aldrig det mer än några timmar dagtid bland. (Tack Anja!)
     
    Vi åkte inte ens på nån bröllopsresa tillsammans. Faktiskt, det enda vi åkt på innan vi fick barn var rockbåten 2006. Finlandsfärja 24 timmar. Det var skitkul! Men också enda gången. Herregud va sjukt egentligen!
     
     
    Så då tänker jag iallafall att det är helt ok faktiskt att unna sig detta, denna helg, äntligen. 
     
    Men apropå serva förresten, så kände jag jättemycket aversion till att bli just det. Inte bara för att jag har den personligheten där jag avskyr att vara till besvär på nåt sätt, så pass att om vi hade nåt äktenskapligt problem så vore det just detta: jag vill aldrig be om hjälp, jag pratar aldrig om mina problem och jag vill aldrig att nån annan gör nåt för mig som jag kan göra själv typ. Det tycker Oskar är jävligt frustrerande och jag kan också tycka det, men det bottnar väl i nån slags dålig självkänsla där jag tror att jag inte är värdefull nog. INTE VET JAG. Skitsamma. Det innebär dock att jag inte belastar andra så mycket, vilket är bra I guess? 
     
    Men apropå serva då. Att bli servad. Att bli uppassad på.
     
    Jag vet inte riktigt var gränsen går längre, vad som är ok, vad som borde kännas ok. Att hotellpersonal städar efter mig (obs jag städar upp och bäddar innan jag går men vet ju att de ändå kommer byta lakan osv) eller att de serverar mat och att de gör detta leendes och att de alltid alltid är ickevita, det skaver som fan.
     
    Ska vi snacka tjänstefolksamhälle så känns detta också som en relevant vinkel.
     
    Eller alla behandlingar då, där nån annan stackare ska knåda ens kropp eller fötter.
     
    Är det ok?
     
    Jag frågar inte er nu, det är enbart mina egna funderingar kring vad som känns ok för mig, vad som moraliskt är ok.  Eller…. ok då, ja, vad tänker ni? Jag vill gärna höra från er som är kritiska mot städhjälp för jag har svårt att förstå skillnaden mellan det och det här. 
     
     
  • Vardagstrams

    Alla älskar en tjockis som bättrat sig

    Såg Amir Akrouti bröla nåt på sina sociala medier, nåt om att ”tjockisar” borde ut och springa istället för att störa sig på honom typ. Vet inte var detta föranledde men det är ju inte första gången han gör så. Oftast efter att han själv gått ner i vikt, han gör ju det i perioder. Han är ju själv en ”tjockis” som med regelbundenhet bantar för att sen öka igen. Om och om och om igen. År efter år efter år. 
     
    Klart han hatar tjocka. Det gör de flesta som är tjocka som lever i ett samhälle där tjocka hatas. Internaliserat tjockhat kallas det. Och det är det Amir lider av. 
     
    Fan, det finns inget värre än nysmala tjocka som ska upplysa alla andra tjocka om hur de bäst ska göra. Som liksom klättrar upp på den höga hästen för att ÄNTLIGEN positionera sig bland eliten (de smala) och kunna se ner på det de hatade mest hos sig själva. Äntligen känna sig bättre.
     
    Det här är inget ovanligt bland de med övervikt. Det tog mig flera år att sluta hata tjocka även efter att jag själv blivit tjock och jag kämpar fortfarande med min blick och mina föreställningar kring övervikt och överviktiga. Det är skitsvårt.  
     
    Egentligen vill man mest ge Amir en kram och berätta att han duger som tjock också. Att de som får honom att känna annorlunda egentligen är de han ska kasta skiten på. Att han inte behöver bli smal eller banta för att vara värdefull.
     
    Och allt snack om hälsa och kost är liksom bara tomma ord när man gör som han gör. Det handlar inte om hälsa alls. Hade han brytt sig om den så hade han inte utsatt sin kropp för jojobantning, han hade inte ätit bantningspiller som han gjorde tidigare, han hade inte tagit till extrema metoder eller späkt sig. Visst kan det finnas ett värde i, för vissa som är överviktiga, att tappa några kilon för hälsans skull men inte på vilket sätt som helst. 
     
    Såg en sån bra analys kring just internaliserat tjockhat och tjocka som går ner i vikt och vill dela den med er. (Jag har frågat om jag får lägga upp)
     
     
    Jag har faktiskt en spaning kring det här med fd tjocka personer som har gått ner i vikt och som sen ägnar sig åt att pyssla med fatshaming sen tidigare, och det är att jag genuint tror att många fd tjocka som gör det fortfarande har ett extremt behov av att hävda sig inför smala och visa att man minsann är den ”duktiga tjockisen” som tog sig i kragen.

    Det är så himla svårt att förklara för någon som aldrig har gått igenom en större viktresa själv, men om man väl lyckas med att gå ner i vikt när man under större delen av sitt liv har varit tjock så känns det nästan som att man bara ”lajvar” att vara smal på nåt vis? Som om man socialt helt plötsligt har blivit inbjuden i nån slags hemlig klubb som man tidigare inte fått ta del av och nu måste lära sig spelreglerna för, och jag tror att mänga gånger så härstammar den här typen av beteende från just det, för att man suktar efter den där bekräftelsen av smala och samhället i stort som man aldrig fick som överviktig.

     
    Ps. Säger alltså inte att Amir är tjock JUST NU, bara så ni fattar hur jag menar. 
  • Vardagstrams

    Tjocka har bättre koll på bantning än vad smala har

    När jag skriver att man måste svälta och utsätta sig för mycket obehag om man vill gå ner i vikt så kommer det alltid en eller två och ropar om hur lätt det var för dem och att de aldrig behövde gå hungriga och att ”alla kan om de vill för kunde jag så kan du” och jag ba nä asså lyssna på vad det är ni säger?!

    Så här va: Om du tycker det är lätt och kul att banta och om du aldrig behöver vara hungrig under denna process så förstår jag att du klarar av att gå ner i vikt. Det hade jag också klarat av om det var så enkelt. Det hade vem som helst liksom.

    Men nu funkade det inte så. Jag har bantat med flera olika metoder (alla som alltid rekommenderas) och nej, jag var hungrig precis hela tiden. 

    Att det är så svårt att gå ner i vikt är för att man är tvungen att gå emot sina instinkter, sitt fysiologiska behov samt ignorera kroppens signaler. Under en väldigt lång tid. Hungern blir liksom det minsta problemet för hela kroppen och hjärnan skriker och slår bakut. Varje gång du äter så triggas mekanismer som gör dig hungrigare, väcker ditt sug, lagrar insulin och motverkar viktnedgångsprocessen.

    Fan det här är grundläggande biologi, står det inte med i bantingsbiblarna?

    Och då har jag inte ens nämnt kroppens andra funktioner metabolism och de faktorer som ytterligare motverkar viktnedgång. En kropp som tror att den befinner sig i svält kommer sätta in försvaret. Och en kropp som har gått ner mycket i vikt kommer sträva efter den ursprungliga, dvs sänka ämnesomsättningen mer för att lagra på det som tidigare förlorats. Detta är också anledningen till att nästan alla som bantat också går upp igen. Man jobbar i motvind. 

    Överviktiga är inte dummare än nån annan. Vi är inte latare eller okunnigare eller bekvämare än smala, det är inte därför vi är tjocka och det är inte därför vi misslyckas med viktnedgång men gång på gång så visar folk i sådana här diskussioner sitt illa dolda förakt och sina fördomar för tjocka när de fortsätter tjata ner oss med diettips. ”har ni provat det här?”, ”om man gör si och så…”

    HERREGUD VI VET. Vi har bättre koll på det där än random smal person som aldrig behövt ta ställning till sin kropp eller vikt på samma sätt. Sluta behandla oss som dumma barn som inte vet vad som är bäst för oss.