Kategorier
#5inistagram

12. En annan av mina hjärtefrågor

Jag valde inte att bli s.k kroppsaktivist. Jag liksom ramlade in i det av en slump. Jag märkte att varje gång jag postade en bild på mig själv där min kropp syntes eller där jag åt nånting så fullkomligen välde det in människor som med min kropp som ett exempel ville älta riskerna med övervikt. Bara så där helt oprovocerat.
IMG_8069
Så jag provade mig fram, jag började använda min kropp som ett exempel för att synliggöra detta, började posta mer bilder, mer avklädd, mer skamlöst. Mer bilder där jag åt skräpmat eller snask, mer bilder från stranden, mer texter framförallt om att jag som tjock har rätt att finnas och synas och vara utan att bli ifrågasatt.
Och oj vad det gör människor förbannade!
skarmavbild_2012-07-29_kl_125428_501516e9ddf2b32db40000e9
Så på den vägen är det. En av mina hjärtfrågor är, icke förvånande, kampen mot det förtryck tjocka utsätts för. Ett förtryck som till och med inom feministiska kretsar varken erkänns eller tas på allvar.
Överviktiga föraktas inte bara, de demoniseras. Tjocka kroppar utsätts för ett omfattande hat som grundar sig i i klassförakt och patriarkala normer, men med utgångspunkt kring västerländska värderingar. Den tjocka kroppen kopplas till lathet, frosseri, dumhet, lägre klass, sämre hygien och dålig karaktär. Den tjocka kroppen är en belastning och den stör samhällsordningen.
När du är tjock så tar andra människor illa upp. När du är tjock så blir folk förbannade av att se dig. När du är tjock så förväntas du inte ta del av samhället på samma villkor som smala. När du är tjock så förväntas du täcka din kropp och för du inte det så blir folk äcklade.
Och vet ni vad som är riktigt provocerande? Att vara tjock och inte hata sig själv. Då jävlar blir det liv.
IMG_1716

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”12. En annan av mina hjärtefrågor”

Skulle vilja säga att de flesta om inte alla har ett fettförakt, jag kan komma på mig själv med att kolla snett på tjocka personer och tänka jävligt dömande tankar. Vi är en produkt av vårt samhälle, klart det är svårt att ändra hur en tänker.
Jag kan även erkänna att jag kan känna hat mot en viss typ av kvinnor också, det gör inte mig till en sämre människa, det som betyder något är att jag vet om det och försöker ändra mitt tankesätt och ta reda på var fördomarna grundar sig i istället för att förneka mina tankar.

Dina bilder är underbara och du är en mycket stilig kvinna. MEN den här typen av bilder förstärker också bilden av att alla tjocka kvinnor egentligen frossar i fet och kolhydratsnabb mat. Och så är det inte. Efter 40 börjar de dyka upp, många kvinnor men också en del män som plötsligt börjar öka i vikt efter att ha varit normalviktiga i hela sitt liv. Och vi talar inte om 4-5 kg, vi talar om 20 – 40 kilo när man nått 50 års åldern. Vi äter mindre, prövar olika dieter, ökar träningen. Det spelar ingen roll, vikten ökar. När jag ser mig omkring på alla överviktiga medelålders kvinnor omkring så äter de mycket bra mat i mycket rimliga portioner, men det spelar ingen roll. Våra läkare tror i alla fall att vi överäter. Detta var säkert jättebra en gång i tiden när svält rådde. Men för alla värkande knän och sviktande hjärtan är det inte så bra längre. Alla kraftiga kvinnor är inte jätteglada, spralliga livsnjutare. Herregud, jag önskar att vi vore det. Då hade vi alla fall fått ha lite kul på köpet.

Heja dig! Något som också provocerar hälsohetsare till förbannelse är att äta exakt vad man vill när man vill och ändå vara mer vältränad än de för man tränar (på en sund nivå) haha!

Jag är en mycket smal person som har levt med ätstörningar i snart 12 års tid. Jag har absolut demoniserat tjocka, på grund av min sjukdom, men ändå. Använt tjocka kroppar för att öka rädslan för mat, för den egna kroppen. Att försöka bli fri från ätstörningar i ett ätatört samhälle är ett helvete. Att hela tiden blivtillsagd att mat är bra och inte alls farligt och att jag måste bli sams med min kropp, men samtidigt se hur tjocka blir behandlade precis överallt. Samhället bekräftar ju hela tiden att tjock är det värsta man kan vara, varför är då jag sjuk som fruktar detta mer än döden? Min poäng är att din blogg har hjälpt mig så otroligt mycket med detta. Jag kan inte bli frisk om jag inte kan acceptera att tjocka också är människor och att det inte är farligt att bli tjock. Att man får älska sig själv än då. Att det inte bara handlar om att kämpa sig över ett visst BMI, men sen jävlar får det inte gå längre. Jag skäms så jävla mycket över saker jag har sagt och tänkt om tjocka personer och jag är så jävla tacksam över att jag sakta men säkert lär mig att sluta tänka dessa tankar. Och att jag när jag råkar tänka dem har insikt nog att stanna upp och ifrågasätta mig själv. Jag har trots min sjukdom som visst har gjort livet jävligt levt med alla privilegium det innebär att vara smal och kan för mitt liv inte föreställa mig hur det är att leva som tjock, att leva med allt det hatet. Men jag vet hur hatet ser ut, för jag har kännt det hatet. Förlåt för en eventuellt rörig kommentar, ville bara tacka dig så otroligt mycket för allt du gör för både mig personligen och världen. Den blir bättte tack vare dig, jag lovar.

Jag vill bara säga tack! Till dig och somligaförbannadekvinnor för att ni har öppnat mina ögon för fettföraktet i samhället. Jag har såklart, som den produkt av samtiden jag är, demoniserat överviktiga, varit väldigt överviktig själv och avskytt mig själv för det, tagit emot folkets jubel när jag lyckats gå ner övervikten och tänkt alla de tankar som samhället vill att jag ska tänka om människor som faller utanför smalhetsnormen. Nu kämpar jag inte lika mycket längre med tankar som kommer slentrianmässigt för de kommer inte lika ofta, det har tagit något år att faktiskt bli frisk! Frisk från fettförakt och de tankar som tidigare automatiskt kommit vid mötet med en gravt överviktig. Idag vet jag att varje överviktig har sin historia men den är fasen aldrig ”lathet och dålig karaktär”.
Jag känner mig liksom botad tack vare er och jag är den första att säga ifrån när någon säger något föraktande om någon som är modell större även om det bara är en liten kommentar i förbifarten. Jag tror jag har blivit en lite bättre människa tack vare er så tack!

Nu har dethär inte så mycket med inlägget att göra, annat än vad som ligger på tallrikarna. Började nyligen läsa din blogg och gillar den verkligen. Så mycket att jag skrollat och skrollat och läst väldigt många inlägg! Vad jag funderar på är att du verkar vara en intelligent, empatisk och normkritisk person, men vad det verkar ändå äter en hel den djurprodukter. Har du reflekterat över det lidande och den miljöförstöring du då är med och orsakar?

Nu är det så självklart för mig att hela inlägget är repetition och jag har så svårt att se hur någon ens kan invända mot detta. Men det var inte längesedan jag inte såg det alls. Jag är inte överviktig själv men lite har det skavt i mig ändå, jag har känt att något varit snett och varit försiktig med vad jag sagt runt överviktiga vänner/bekanta, men aldrig haft någon klar bild och glatt burit omkring på fettförakt i mängder. Som de flesta andra.
Och det är du som gjort hela skillnaden.
Sjukt tacksam. Älskar att få ögonen öppnade trots att det jag ser är fult och att jag måste slåss med mina egna tankar, fördomar och inarbetade impulser. Insikter och kunskap – guld värt. Nej mer!
Tack.

Så bra att du skriver om detta!
Har tänkt så mycket på hur problematiskt det är med smala som säger/skriver att de känner sig tjocka, som ett uttryck för att de känner sig fula och/eller oattraktiva, att de inte duger osv.
Det är ju i princip samma sak som om en ljushyad person skulle säga tex: ”Fy fån vad brun jag har blivit i sommar, jag känner mig så äcklig, som en n****!”. Ingen vettig person skulle ju säga så, och alla skulle fatta att det är sjukt problematiskt att likställa mörk hy med något fult/äckligt/oattraktivt. Men när det handlar om att ”känna sig tjock och äcklig” är det som om folk helt tappat förmågan till analys.

Fan vad processen till att inte hata mig själv som tjock varit lång för mig. Har nästan alltid varit tjock och också alltid fått reda på hur jävla fel det är. 2016 väntade jag mitt första barn, under ultraljuden pratade BM i princip bara om att jag var tjock. Hon gnällde och ojade sig över hur svårt det var att undersöka mig pga fettet och sa ”Du FÖRSTÅR väl att du är väldigt överviktigt?” Låg med tårar i ögonen och bara önskade mig därifrån. Det barnet förlorade jag i vecka 36. Plötsligt spädbarnsdöd i magen. De enda gångerna jag fick se ungen röra sig var under de fruktansvärda undersökningarna. Och då hade jag inte ens ork att titta på skärmen. Efter att jag fött barnet stilla kom jag till en punkt då jag insåg att jag inte hatade mig själv för mig kropp. Jag hatade allt runt mig som bestämde, kommenterade och demoniserade min kropp. Sen dess har jag försök att lära känna mig själv fysiskt och acceptera mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *