Kategorier
#5inistagram

9.Överlevnadsstrategier

Innan jag tog det röda pillret och tog mig ut ur patriarkatmatrixen så var jag bra på många sätt att anpassa mig till min tilldelade könsroll. På att göra kön rätt. Jag brast ju på vissa sätt, högljudd, bråkig osv, men jag var noga med att vara Kvinna. Jag tror det var en överlevnadsinstinkt lika mycket som ett resultat av den hjärntvätt jag växt upp i. Att bryta normer är straffbart som kvinna och lyckas man blidka patriarkatet tillräckligt så hamnar man i sämsta fall under radarn. I bästa fall så belönas man, man får fördelar.
Men nu är jag feminist och plågsamt medveten om hur samhället ser ut och allt det där jag gjorde tidigare dödade mig på nåt sätt långsamt trots belöningar så jag anammade en annan överlevnadsstrategi. Eller flera kanske.

Manshatet:
Det började med att jag började bejaka mig själv och mina känslor. Jag bejakade mitt hat mot män. Det tog ganska lång tid att erkänna och landa i det, att ja jag hatar män och det är ok. Jag slutade ursäkta mig. Sluta förklara att det var mansrollen jag hatade. Att jag inte hatade dig eller dig eller han därborta. Att jag egentligen inte hatade män alls utan bara var arg. Men det har jag slutat med. Jag slutade tycka synd om män helt enkelt. Slutade tro att de behövde värnas om. Slutade att tro på den myten. Slutade gå med på den jävla vanföreställningen som jag nu ser andra lida av.
Det är viktigt att minnas att manshat sällan är en feministisk strategi för att komma framåt eller ”lösa nåt”. Det är en reaktion, en rimlig sådan, på det vi utsätts för. En överlevnadsstrategi för många av oss som annars skulle gå under av det massiva hatet vi lärt oss att rikta mot oss själva.
Systerskapet:
Jag slutade se kvinnor som fiender och började vända mig till dem istället. Jag vårdar mina relationer med dem (i den mån jag kan, störd osv). Jag lyfter dem. Jag läser dem. Jag skriver för dem. Min feminism är kvinnosak. Jag är inte ett dugg intresserad av att jobba för att killar ska ha det bättre eller för att de ska känna sig lockad eller intresserad av feminismen. Jag är inte här för dem. Jag är här för kvinnor.
Skrivandet:
Jag började blogga. Inte som en strategi i sig, för jag ville mest ha nåt att göra som föräldraledig. Men sen utvecklades det till en terapiform utan dess like. Utan bloggandet hade jag antagligen inte varit där jag är idag. Min självutveckling, min feministiska resa, min självbild – ALLT – är ett resultat av de insikter jag fått tillsammans med publiken. Jag har kunnat öppna mig fullständigt, hänga ut mig själv totalt, älta allt jobbigt. Och när man sätter ord på det jobbiga så försvinner en stor del av det. Drar man ut trollet i solljuset så spricker det liksom.
Trotsa normer:
Det kan tyckas löjligt för en del men att sluta raka mig, sluta bry mig om mitt utseende, slänga ut vågen och aktivt och medvetet TROTSA skönhetsnormer och våga vara ful och ofixad och okvinnlig och tjock, även när det är skitsvårt, har varit frigörande. Det har tagit många år men det har gett resultat.

99% av tiden går åt till att skrika inombords. Det är så svårt att värja sig. Jag famlar mest i mörkret känns det som. Vevar omkring mig med knytnävar. Sliter mitt hår. Kapitulerar. För det mesta känns det som att jag vill ge upp för jag ser inget ljus i tunneln.
Vad har ni för överlevnadsstrategier? 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”9.Överlevnadsstrategier”

Du skriver att du hatar män och att du inte tycker att män behöver värnas om. Betyder det att du hatar din man och dina söner också? Det kan jag inte tro. Vi behöver mer kärlek och mindre hat.

Din fråga till LD är löjligt uttjatad och jag orkar inte besvara den för hundramiljardte gången mer än vad LD gör.
Däremot: när har kvinnor någonsin blivit förtryckta för att de visat för mycket hat och för lite kärlek? När har queera och rasifierade någonsim förföljts för att de inte bjöd sina fascistiska förtryckare på tillräckligt många pepparkakor och kramar? MÄN behöver lära sig att visa mer kärlek. Kvinnor behöver lära sig att inte ödsla känslomässig energi på män som inte ger lika mycket tillbaka.

Om man hatar män ska man väl inte leva med dem? Eftersom LD verkar vara lycklig med sin man och sina söner så hatar hon nog inte män. Som tur är. Inget gott kommer ur hat.

Ska fan kasta ut vågen jag också… drömmer om att våga trotsa skönhetsnormerna mer än jag gör. Men har slutat färga håret och sminka mig så är på G, väldigt mycket tack vare dig LD.

Jag har gjort lumpen och spelat fotboll i många år. Killar snackar inte skit om tjejer när de är ensamma. Det är en myt som delvis sprids av manliga ”feminister” som försöker ställa dig in hos kvinnor. Killar talar mest om sport, bilar, jakt, krig och andra ämnen som tjejer inte brukar vara intresserade av. Män tänker mycket på kvinnor och åtrår dem men vi talar inte så mycket om er. Framför allt inte illa.

Mitt problem är att jag gått på så många nitar när det kommer till tjejer så jag har extremt svårt att se dem som något annat än ”fiender”.
Visst har jag träffat en del som är hyggliga, men de flesta håller på med tjuvnyp, oskrivna rader, snikna pikar osv.
Jag tycker att män rent generellt sätt är mer raka på något sätt. Och jag försöker att inte omedvetet gå in med inställningen att kvinnor är svåra, kör med dubbla budskap etc, men det är så sjukt svårt.

Jag läser din blogg, följer feminister på insta, försöker stå upp för kvinnor, men jag blir så jävla arg så jag börjar bara gråta när jag ska argumentera, jag orkar liksom inte, vad gör man? (Bortsett från att ringa och prata med fina feministvänner då)

Lämna ett svar till Maria Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *