Nu har de stora barnen blivit så stora att allt man skriver om dem behöver hanteras med största möjliga försiktighet, dvs helst inte skriva om dem alls. Jag tycker det är svårt med bloggandet då, jag vill ju gärna skriva om föräldraskapet men jag är orolig för att jag kanske kränker deras integritet, de har inte bett om att bli talade om eller recenserade eller granskade på nåt sätt – även om det sker genom mig. Det känns så fel.
När de var yngre var en annan sak, för de tankar och problem man har med yngre barn är ju mindre personliga, mindre privata om ni hänger med på hur jag tänker. Liksom alla små barn har blöja och kastar saker, men alla stora barn kanske inte gör x eller y eller funkar si eller så.
Apropå yngre barn och hänga ut dem så kan jag ju passa på att hänga ut min yngsta medan det fortfarande känns ok. Jag har nämligen blivit förälder till ett barn med storasyskon. Mitt värsta sorts barn. Minns när jag jobbade inom förskolan och de barn som var bråkigast och otrevligast var just de där med äldre syskon, allra helst storebrorsor.
Och så har vi min egen lilla treåring då som härjar och bråkar och lever rövare (och slåss) och som häromdagen sa ”Dumma bajsmamma DOT!” (det sista med eftertryck, det betyder alltså idiot) Jag har ju inte lärt honom detta. Mina andra två visste inte ens om att ordet ”idiot” fanns förrän typ förra året och nu kallar de varandra för detta cirka tio gånger om dagen (och jaaaa jag försöker få dem att sluta men hur fan gör man?). Så nu har jag alltså en treåring som ska börja förskolan till hösten och som kommer vara det där lilla vidriga bråkbarnet som kastar bilar på de andra barnen och kallar dem för idioter. Yay föräldraskap!
Jag kan inte ens säga ”vad har vi gjort för fel?”, utan tittar på Oskar vid middagsbordet och konstaterar att ”vi har fuckat upp”.
Det är nu ni ska lugna mig med att ni hade elaka små mordbrännare som sedan blev superempatiska supersnälla fantastiska människor.