• diskussion & debatt

    Hur sjukskriver sig en mamma från sitt föräldraskap?

    Jag har funderat över en grej, apropå krönikan som Patrik Syk skrev om sin sjukskrivning när han var föräldraledig och det är hur det funkar generellt? Jag har sett att en del menar att det inte ska vara några problem att sjukskriva sig, inte ens som kvinna, om man säker hjälp för det men då tänker jag: Hur fan ska det gå till? Alltså att man får sjukskrivningen är väl kanske sant, men sen då? 
     
    Patrik hade ju en partner, mamman, som kunde steppa in och ta över halva men att hon gjorde det är ju inte förvånande alls för kvinnor steppar alltid in och upp. Han kunde tryggt luta sig tillbaka och vila ut för det fanns nån annan, 
     
    Men om det inte finns nån annan då? Vad gör man då?
     
    Fan, män steppar ju aldrig in eller upp när det gäller föräldraskapet. Om mamma blir sjukskriven, kommer pappa verkligen sluta jobba och kliva in?
     
    De är ju inte föräldralediga annars liksom, ska de vara det om mamma “ändå bara är hemma”? Jag tror inte på det. Jag tror absolut på att det har hänt, undantag händer, det finns pappor som är hemma med sina barn, som tar vabben, som sköter sin del, men det hör inte till majoriteten och det vet vi ju, det är ju det hela debatten om föräldrapenningen handlar om. 
     
    Så vad gör man med en sjukskrivning? Kommer staten eller försäkringskassan skicka hem en av sina anställda som får ta över då? Vad gör man med en sjukskrivning om den inte också kommer med avlastning? Hur gör man om pappa inte vill sluta jobba och steppa in? Hur gör man om pappa inte kan sluta jobba och steppa in? (Alla har inte råd med det heller) Hur gör man om man är ensamstående? 
     
    Jag tycker hela den här debatten om sjukskrivning glömmer den biten. Som om det bara vore för kvinnor att veta sina rättigheter och göra som Patrik. Det funkar ju inte så för kvinnor som det gör för män. 
  • diskussion & debatt

    Bruna människor som servar vita

    En grej jag noterade på yasuragi, apropå servicepersonal som jag nämnde i inlägget tidigare, var att den personal man såg dvs de som masserade och de som stod i receptionen och de som gick runt på golvet (värdar?) var vita. Vita svenskar.
     
    Majoriteten alltså.
     
    Klart det fanns en thailändsk kille i teppanyakin och en thailändsk massös och det var nån grek som var hovmästare på ala carten också. Alltså vi greker har ju ett sjätte sinne när det gäller andra greker, gissar att ni som kommer från andra länder känner igen denna grej? Man liksom HÖR på deras uttal var de kommer ifrån. Jag kan känna igen en annan grek på mils avstånd typ. 
     
    Men iallafall… man går runt mycket på yasuragi, det är en del av deras zen-grej – att man ska promenera tyst och lungt och långa sträckor i tysta korridorer. Och när man går runt runt runt i tre dagar så hinner man kika in lite bakom kulisserna. Dörrar som öppnades till tvättstugan och in till köket och det var bara bruna människor där. Städerskor som smög omkring inkognito i korridorerna som också var bruna. Diskpojkar, varav den enda svarta människan vi såg under hela vistelsen var just en sådan: Han som plockar disk från borden. 
     
    Och då försvinner lite av magin man kände från början. Och man känner sig jävligt ful och löjlig i den där japanska yakutan. Och man känner sig smutsig. Och vit. 
  • diskussion & debatt

    Var går gränsen för tjänstefolksmentaliteten?

    Ja, Yasuragi var fan en dröm och jag hade ingen lust att åka därifrån i söndags. Att kunna samtala om sånt som intresserar oss i TIMMAR utan att avbrytas, att få äta utan att behöva serva andra, att få sova helt ostört och ändå vakna tidigt och vara pigg? 
     
    Jag skulle väl inte rekommendera yasuragi dock om ni undrar, för det är sjukt dyrt och jag vet inte om det egentligen är värt det. Finns andra span och hotell som kostar en bråkdel och ändå ger det man behöver, men just jag och Oskar har ju aldrig – alltså ALDRIG – åkt på en resa tillsammans och aldrig sen barnen kom, haft en helg tillsammans. Alltså inte en enda gång på snart elva år. Och antal gånger vi haft barnvakt kan räknas på ena handen. Vi har liksom aldrig det mer än några timmar dagtid bland. (Tack Anja!)
     
    Vi åkte inte ens på nån bröllopsresa tillsammans. Faktiskt, det enda vi åkt på innan vi fick barn var rockbåten 2006. Finlandsfärja 24 timmar. Det var skitkul! Men också enda gången. Herregud va sjukt egentligen!
     
     
    Så då tänker jag iallafall att det är helt ok faktiskt att unna sig detta, denna helg, äntligen. 
     
    Men apropå serva förresten, så kände jag jättemycket aversion till att bli just det. Inte bara för att jag har den personligheten där jag avskyr att vara till besvär på nåt sätt, så pass att om vi hade nåt äktenskapligt problem så vore det just detta: jag vill aldrig be om hjälp, jag pratar aldrig om mina problem och jag vill aldrig att nån annan gör nåt för mig som jag kan göra själv typ. Det tycker Oskar är jävligt frustrerande och jag kan också tycka det, men det bottnar väl i nån slags dålig självkänsla där jag tror att jag inte är värdefull nog. INTE VET JAG. Skitsamma. Det innebär dock att jag inte belastar andra så mycket, vilket är bra I guess? 
     
    Men apropå serva då. Att bli servad. Att bli uppassad på.
     
    Jag vet inte riktigt var gränsen går längre, vad som är ok, vad som borde kännas ok. Att hotellpersonal städar efter mig (obs jag städar upp och bäddar innan jag går men vet ju att de ändå kommer byta lakan osv) eller att de serverar mat och att de gör detta leendes och att de alltid alltid är ickevita, det skaver som fan.
     
    Ska vi snacka tjänstefolksamhälle så känns detta också som en relevant vinkel.
     
    Eller alla behandlingar då, där nån annan stackare ska knåda ens kropp eller fötter.
     
    Är det ok?
     
    Jag frågar inte er nu, det är enbart mina egna funderingar kring vad som känns ok för mig, vad som moraliskt är ok.  Eller…. ok då, ja, vad tänker ni? Jag vill gärna höra från er som är kritiska mot städhjälp för jag har svårt att förstå skillnaden mellan det och det här. 
     
     
  • diskussion & debatt

    Ska du banta kan du flytta ut i skogen under tiden så vi andra slipper utsättas för skiten

    Såg att nån smal vältränad gör reklam för Viktväktarna, dvs bantning, tillsammans med sin tonårsdotter. Det känns ju inte så jävla bra eller vettigt men folk som gillar bantning brukar generellt sakna grundläggande IQ (min analys) och inte helt sällan
    föra över sin skeva kroppsbild och hets på barnen de lever ihop med. 
     
    Jag får nästan ont i magen när jag tänker på det. När jag tänker på alla barn som växer upp i hem där mamma eller pappa bantar, detoxar, “tar tag i sin vikt” eller nystartar var och varannan månad.
     
    Där det petas i maten och pratas kost och clean eating regelbundet. Där man har vågen på bästa plats i badrummet och minst en gång om dagen står och granskar sig själv i den där helkroppsspegeln som är så välanvänd. Barn växer ju upp så.
     
    Det är så jävla förjävligt men också så jävla normaliserat att jag sällan träffat nån som reflekterat över detta, allra minst de som själv ägnar sig åt det. (Jag dömer dem i tystnad) 
     
    Och ang Viktväktarna så skulle jag kunna skriva spaltmeter om det omoraliska i att prångla ut bantning på sina följare men ni vet ju vad jag tycker. Och jag fattar ju att man gör det. Man får nämligen ganska rejält betalt och kan man dessutom intala sig
    själv att det inte handlar om vikt utan om “välmående och äta rätt” så blir det ju ännu lättare. 
     
    Nej fy fan alltså. Banta ihjäl dig men kan du typ flytta ut i skogen under tiden? Och låt fan bli att dra in barnen. 
     
    Och varför bantar vältränade kändisen? Jo som hen själv skriver: för mig har det alltid varit tungt att sitta och läsa läxor och plugga med barnen. Jag har inte riktigt haft orken.” Stackars. Jobbigt.

    (null)

    Var tvungen att titta på bilder på mat nu. Här får ni lite annan inspo än VV. 
  • diskussion & debatt

    Ta inga hälsoråd från människor med ätstörningar

    Häromdagen la Carolina Gynning upp en retuscherad bild på sin kropp och magrutor. Hennes syfte var att “peppa andra kvinnor” att sluta äta socker.
     
     
     
    Hon hade gjort det och var “jättenöjd med resultatet”. Som då illustrerades med denna bild på kroppen. Oklart vad resultatet var men bilder talar också ett tydligt språk och budskapet som förs ut är återigen den smala kroppens som den hälsosamma och lättillgängliga för alla som anstränger sig lite. 
     
    Jag lyfte detta på min instagram och fick många DM från kvinnor som inte alls kunde förstå vad jag var upprörd över. Nån skrev att “man får inte en frisk kropp av övervikt och ohälsosam mat” (Som om det var det jag förespråkade när jag kritiserade Gynnings inlägg) och nån annan att det är bra att hon förespråkar sunt leverne för att äta kakor och socker är inte bra alls och nån tredje ba “hon försöker bara hjälpa”… ja ni hajjar.
     
    Och det jag tänker då, speciellt efter samtal med dessa kvinnor, är att Gynning och många andra influensers lyckas övertyga sina följare om att det som förespråkas är sundhet och hälsa, inte att de faktiskt säljer en ide byggd på falska grunder (Den retuscherade kroppen och diverse floskler om socker eller andra livsmedel som gift eller “clean”). En lögn helt enkelt. En ätstörning eller ett ätstört beteende förklädd i hälsointresse. Som när Bianca Ingrosso förespråkar fasta med juicer och säger sig må så bra av det. 
     
    Och de unga följarna sväljer detta helt okritiskt. Inte för att de är dumma eller lättlurade utan för att det influenserna gör är att rida vidare på den paradigm kring hälsa och smalhet som resten av samhället kört ner i alla våra halsar. Och för att de, vi, vill ha enkla lösningar på vår kroppsångest och oro kring ätandet.
     
    Och så kommer nån som de beundrar, nån som ser ut att ha allt och må så bra och vara så lycklig (trots att vi till och med egentligen vet att det är en illusion), in på en vit häst och ba “gör så här så kommer allt förändras”.
     
    Och det är så farligt.
     
    Det är så ansvarslöst.
     
    Jag blir fan förbannad!
     
    Jag såg en dokumentär igår som handlade om bland annat influenser och deras makt i sociala medier och hur man använder dem i reklam och marknadsföring och de konsekvenser som detta då medför. (“Fyre”, se den och tappa hakan!) Och översättningen, den svenska texten alltså, tolkade influenser som “påverkare”. Ett ord vi inte använder men jag gissar att den som översatte kanske inte är så familjär med begreppet.
     
    Men “Påverkare”. Det är ju det influenser betyder. Och det var så jävla on point som ungdomarna säger. För det är det som är grejen: Influensers jobb, det många av dem alltså tjänar otroligt mycket pengar på, är alltså att PÅVERKA sin publik på olika sätt. Till exempel till att köpa de ideer eller produkter som visas upp i flödet. Och det tycker jag är viktigt att komma ihåg när man pratar om våra svenska influencers också. 
     
     
    För att komma tillbaka till sockret så – TRIGGERVARNING NU men ja, nej, socker är inte bra för kroppen. Oavsett form. Jag ger inte mina egna barn en massa vardagssocker. Jag sockrar inte yoghurten eller gröten och låter dem inte äta fem bananer på raken och har inte sylt på mackorna och serverar inte juice. (Men ibland får de godis och ibland får de sylt eller en söt smoothie och idag så packade jag matsäck till N och det var varm choklad:)
     
    Men vet ni, OCH LYSSNA NU, det går alldeles utmärkt att – om man vill och orkar – äta sunt och hälsosamt och vara frisk även om man inte äter 100% nyttigt och bra hela tiden. Även om man äter godis eller bullar eller dricker läsk eller juice. Och man får fan inte sjukdomar och cancer av måttliga mänder socker. Det är inte farligt att äta sött. Jag skulle snarare säga att fixeringen vid sockerfritt i sig är det riskabla då det ofta stammar från ett osunt och otryggt sätt att se på kroppen och maten vi äter.
     
    Så sluta lyssna på Gynning och andra kändisar som försöker övertyga dig om nåt. Och ta inga hälsoråd från människor med uttalade ätstörningar. 
     
  • diskussion & debatt

    Problemet med att andra ska serva och vissa ska bli servade

    Ändå fantastiskt hur högern vrider och vänder på allt för att kunna behålla det klassamhälle de mår så gött av. Till exempel när man kritiserar tjänstefolksmentalitet hos överklassen, nej men då heter det att man skammar de arma pigorna som försöker göra karriär på sitt sätt (hallå alla vill inte ha högavlönade jobb ju!)
    Nej förlåt jag raljerar, men kritiken mot ”hushållsnära” tjänster som dyker upp med jämna mellanrum är ju riktad till köparen (dvs herrskapet) inte den som sliter sönder sin kropp för skitlön men aldrig själv skulle ha råd att köpa detsamma. Det fattar förhoppningsvis de flesta.
     
    Och sen är det inte svartvitt heller. Jag är förmodligen mer liberal än mina vänsterkamrater, generellt så bryr jag mig inte om nån köper hjälp emellanåt. Jag har också köpt städhjälp för övrigt, även om de tillfällena kan räknas på en hand, så det vore hyckleri att peka surt och dömande på andra som gör detsamma. Så det handlar inte om det så. Och jag drar inte alla köpare över en kam. Och jag är inte emot hushållsnära tjänster per se. Det är inte det som är problemet.
     
    Men vad är tjänstefolksmentalitet? Vad menar du egentligen Lady Dahmer?????
     
    Det handlar om människosynen och attityden hos en viss typ av människor som liksom är för fina eller viktiga (eller rika) för att göra det vardagliga själv. Som ofta är så uppe i det egna arslet att de tappat greppet om vad som är rimligt. Människor som inte bara köper en barnvakt vid nåt tillfälle eller som behöver hjälp för att inte gå under i vardagen utan de som tamejfan har folk till allt: tvätt, mat, nannys, städ…. lite som en betjänt eller hembiträde som till och med kammar deras hår och väljer deras kläder. Det. Ni vet vad jag menar.
     
    Så som vi hade det förr i tiden. Tjänare. Ofta anställda under sämre villkor och med lägre löner. 
     
    Samma personer som vill ha tjänare som passar upp är ofta samma personer som inte sällan kräver leenden och glada miner av annan servicepersonal och som inte helt sällan hotar med att kontakta chefen för att nån var snorkig eller sur när de skulle boka hotellrum. För kunden har alltid rätt och jag har minsann betalat. Ni vet. Sådana som är så “entitled”. Sådana som egentligen, fast de aldrig skulle erkänna det, tycker att vissa människor är bättre.
     
    Och om det inte vore nog så är det också de som ofta å ena sidan menar att ja men då får vi ändra villkoren och lönerna för det är ju statusen på yrket som är problemet, inte att just jaaaaag köper…. fast sen å andra sidan är det ändå samma jävlar som argumenterar för lägre löner inom denna arbetsgrupp för att “invandrare” eller “outbildade” ska ha en väg in på arbetsmarknaden (vilket gör att det är helt fruktlöst att prata om bättre villkor då de inte vill att det ska vara just det!)
     
    Det går hand i hand. 
     
    Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara problemet bättre för de som inte förstår hur jag menar men jag vill inte gå tillbaka till ett samhälle och tid vi kämpat för att reformera. Jag tror dessutom att den typen av samhälle skapar fler klyftor (eller vi har ju sett att det är så historiskt) och mer skillnader mellan folk och folk. Jag tror det ökar ojämställdheten. 
     
    Sen kan ju folk inbilla sig att dessa (ofta) kvinnor som servar andra ÄÄÄÄÄÄLSKAR sitt jobb (för det har de faktiskt sagt till mig när jag frågade och hallå min mamma har faktiskt startat ett städbolag och hon är stolt över det). Jag har för övrigt också jobbat som städerska – förlåt lokalvårdare eller tekniker eller vad det heter nuförtiden och nej jag vantrivdes inte och nej jag for inte illa på jobbet och ja klart man kan trivas på jobbet ändå! Men det handlar ju inte om det. Ni fattar.
     
    Och det är inte en slump att det är en specifik samhällsgrupp som jobbar med detta. Ledtråd: det är inte övre medelklassen. (Och nej kom inte släpandes med en anekdot om nån människa från medelklassen som städar) 
     
     
  • diskussion & debatt

    Jag ”försummar” nog barnen mindre än gemene man

    Jag får ofta höra från främlingar på nätet att jag har så mycket tid att lägga på sociala medier och att jag försummar mina arma barn för att sitta och glo i mobilen eller “tjafsa med folk på nätet” (oklart vad detta betyder, jag är ganska dålig på att
    skriva och svara på kommentarer).
     
    Och visserligen så tycker jag också att jag stirrar för mycket i mobilen och att jag borde vara med barnen mer, men när jag skriver så så vill jag att ni ska vara medvetna om att jag antagligen har högre krav på föräldraskapet än gemene man. Iallafall
    mitt egna (ok jag dömer folk i tystnad, jag gör det). I min idealvärld så ska ju föräldrar vara mer närvarande och mindre frånvarande, inte bara mentalt utan fysiskt.
     
    Jag tänker att de som kritiserar mig för att jag försummar ungarna inte tycker att det hade varit något problem om jag hade dem på förskola och fritids 50 timmar i veckan istället. Att det inte handlar om tiden jag är borta från barnen
    utan om att det känns gött att få nedvärdera mig. Kolla LD är så kass morsa som sitter med mobilen/vid datorn hela tiden. Så jag skrattar mest åt det. Jag vet ju att jag är med mina barn förmodligen tredubbelt så mycket som andra som heltidsjobbar.
     
    (Obs! Detta är inget förhärligande av mig eller dömande av andra. Jag tycker det vore fint om föräldrar slapp jobba så mycket men vet ju att de måste och att det också är för barnens bästa (liksom tak över huvudet och mat i magen är en big deal) Men ni hajjar.)
     
    Och att “sitta och tjafsa på nätet” är mitt jobb! Ja det är faktiskt det. Sen kan man väl diskutera tills solen går ner huruvida det är ett riktigt jobb eller ej, men jag tjänar mina pengar på det här som jag gör. Ja jag tjänar faktiskt
    pengar på det. Jag är sk egenföretagare och jag bloggar, jag poddar och jag säljer prints (alltså de tre grejer jag får betalt för) och en del i alla dessa tre aktiviteter är att vara aktiv på sociala medier för att bygga upp en sk kundkrets. Det
    kräver viss tid. Och tid som jag alltså tar från mina barn.
     
    Som alla andra normala arbetande morsor.
     
    Skillnaden är att jag har sån tur att jag lyxigt nog kan göra detta hemifrån och inte på heltid och att jag alltså får tillbringa iallafall 7 av dygnets vakna timmar tillsammans med de stora barnen (och tretton timmar med den mindre). Det är ganska bra
    om man jämför med snittet på typ två timmar.
     
    Sen har de dessutom en pappa som inte ens behöver ta på sig byxorna på morgonen längre, som kan kliva upp, ta en lugn morgon (nja J skriker ju olika befallningar under denna tid) och sen lalla ut till sitt kontor i stugan på tomten och jobba sina timmar
    med x antal pauser för att hänga med barnen när de kommer hem. De har alltså inte bara en förälder hemma utan två. Som jobbar alltså dvs försummar barnen viss tid av dagen. (Fast Oskars jobb räknas ju mer eftersom att 1. han är man
    2. hans jobb är viktigare tydligen eftersom att dataspel räddar världen 3. tjänar mer.) 
     
    OK NATASHJA SLUTA TJATA NU. Ok jag ska. 
     
    Bjuder på en idolbild:
     
    (null)
     
  • diskussion & debatt

    Barnhatare kan flytta till skogen och självdö tycker jag

    Asså nåt av det värsta jag vet är folk som (nästan stolt) koketterar med att de minsann hatar barn. Ibland tänker jag att de är osympatiska och hatiska människor generellt och att de liksom passar på att få utlopp för sina stinkande personligheter genom att öppet hata på en av de få grupper man faktiskt får hata på.
     
    Men så här va.
     
    Barn är en del av vårt samhälle. Jo, de är faktiskt det trots att de är jobbiga, stökiga och låter mycket. Ungefär som en del förståndshandikappade som tjoar högt. Ni vet, de kan också, ibland, vara rätt så stökiga och låta en del. Och jag vet att en del tycker ungefär lika om muslimer, tonåringar eller pensionärer.  För att inte tala om hur mycket tjocka människor stör ordningen med sitt otyglade fett som väller fram. (själv tycker jag inget är så provocerande som bröliga män, men de verkar ju få uppta allt luftrum utan problem) 
     
    Men ni fattar vad jag är ute efter. Och dont get me started on barnfria miljöer. Herregud, nu måste jag kavla upp ärmarna. 
     
    Lyssna!
     
    En del av grejen med att vara en del av ett samhälle är att man faktiskt får TA del av det, på samma villkor som  alla andra. Gillar man inte detta faktum så kan man med fördel flytta ut i skogen. Där slipper man folk som låter, luktar eller på annat vis har mage att ta upp plats i det offentliga rummet.  
     
    Ok, vi kan enas om att alkoholrika miljöer kan behöva en åldersgräns och jag kan definitivt köpa argumentet med ”tysta miljöer”, men tysta miljöer innebär TYSTA miljöer. Inte barnfria. Med tyst innebär även att man inte kan sitta och gapflabba, prata i mobiltelefonen, prata högt, lyssna på musik i läckande hörlurar, sitta och hosta eller på annat sätt LÅTA, för hörrni… vuxna är ganska bra på att låta vi också.
     
    Men att barn stör? DEAL WITH IT eller gå hem. Vill du fika i lugn miljö så funkar soffan hemma hos kompisen. Givetvis så kan man inte låta ungen härja runt som en jävla dåre men barn låter och det måste de få göra. 
     
    En annan grej med att vara en del av ett samhälle innebär också att man behöver tränas och fasas in i de miljöer som finns omkring oss. Barn måste lära sig bli rumsrena, sitta stilla, ta hänsyn och röra sig bland folk. Man kan inte hålla sig till lekland eller parker tills ungen är sju bast för att sen tro att första besöker på en restaurang ska gå smärtfritt. HAHAHAHAHAHA på det liksom. 
     
    Shit det finns så himla mycket jag kan säga om det här. Om hur barnfamiljer och barn ofta bemöts med den här ”ni är i vägen, ni stör”-attityden precis hela tiden och att föräldern till det skrikande barnet GARANTERAT tycker att situationen är tio gånger jobbigare än vad du gör och att dina sura blickar inte hjälper ett jävla dugg.
     
    Jag vill berätta om alla situationer där omgivningen drar en massa insiktslösa slutsatser men egentligen har noll koll på vad som verkligen händer. Typ barn med dolda funktionshinder som beter sig ”illa”, eller tvååringen som strax lugnar sig om man ignorerar hen (men blir tio resor argare om man säger till) eller hur svårt det är att bara resa sig och ta ut en bråkig unge när man har en eller två till att ta hand om och inte kan lämna dem vind för våg och treåringar som river i grejer snabba som blixten medan man försöker städa upp efter sig men tvingas lämna allt för att någon får ett utbrott och SVETTEN som lackar varje gång man försöker hitta på nåt kul med ungarna för att man vet att det finns folk som bli störda. osv i all oändlighet. 
     
    Fan, ha lite jävla förståelse. 
     
    Sen skiter jag i om ett kafé portar ungar för jag kan gå tio meter till nästa, men det handlar inte om det. Det handlar om den generella attityden mot föräldrar och barn samt den bristande förståelsen hos många (barnlösa).
     
  • diskussion & debatt

    Är svenska mammor är lite kyligare än andra mammor?

    Asså INDIGNATIONEN och KRÄNKTHETEN jag anar i en del av kommentarerna under mitt inlägg om barn och meningen med livet. Förlåt men jag blir faktiskt lite full i skratt. Inte åt era val eller perspektiv, men åt att mina ganska harmlösa tankar kring detta kan vara så upprörande och provocerande. 
     
    Jag skrev ju faktiskt att FÖR MIG så är barnen meningen med livet. Inte att det borde vara så för alla.
     

    För mig är ju barnen meningen med livet.

     
    Och jag skrev också att jag självklart förstår att man kan ha ett givande liv utan barn. 
     

    Men jag tror självklart att man kan ha ett riktigt givande och fantastiskt liv och djupa relationer utan barn

     
    Så tygla tuttarna och dra upp trosorna nu! Det är helt ok att jag tycker så här. Lovar att ingen kommer tvinga er att tycka eller göra annorlunda! Allra minst jag. 
     
    Men jag har funderat lite på det där med relationer och undrar hur det kommer sig att så många relationer mellan barn och föräldrar, i Sverige, är så ytliga och nästintill ickeexisterande? Hur kommer det sig att så många tanter och farbröder sitter själva på hemmen?
     
    I grekland hade ju detta varit helt otänkbart fast där handlar det väl också mycket om pliktkänsla vilket inte heller är att eftersträva. 
     
    Kul grej: min farsa har börjat dyka upp i tid och otid, allra helst utan förvarning. Häromdagen öppnade han dörren och klev in med en tre meter jävla matta som nu står ihoprullad i garderoben och stinker rök. Var fan hade han tänkt att jag skulle ha den? Jag hade dessutom tydligt sagt NEJ TACK alla gånger han frågat om jag behövde en matta. NEJ PAPPA VI HAR INGEN PLATS.
     
    Men han dyker upp nu. Minst en gång i veckan. Jag betalade hans nya tänder som soc vägrade betala och efter det verkar han inbilla sig att jag älskar honom. Han har ringt alla han känner och familjen i grekland och berättat att hans dotter betalat. Jag misstänker också att han börjar inse att han är gammal och att han vill försäkra sig om att jag, i enlighet med tradition, tar hand om honom. Att han kanske ska få flytta in här när han blir gammal – precis som hans egen pappa flyttade in hos min faster. 
     
    Ändå skönt att jag saknar exakt all pliktkänsla. Jag kan vinka till honom när han åker till hemmet. Men jag får ju ändå ångest kring det. Men i vårt fall är det ju tydligt: det här är en pappa som aldrig varit närvarande och när han var det så var han skit. Ren skit. Våldsam, hotfull, dum i huvudet samt kidnappade lillebrorsan. 
     
    Men tillbaka till relationer och ensamma gamla svenskar. Jag har tänkt på det i många år. Sett mina kompisar som är kurder, iranier, eritreaner och som har en helt annan relation med sina mammor, nära, stabila, varma, fantastiska relationer och så vi svenskar som även om vi haft “bra” relation med våra mammor ändå alltid varit lite kyligare sådan.
     
    Lite mindre självuppoffrande och djup. Lite mer “mamma är också en människa, inte bara mamma” och så barnens behov lite mindre i fokus och ja nu förenklar och generaliserar jag men jag har märkt det och tänkt på det och undrar om inte det är en bidragande orsak sen till att så många gamla blir ensamma.
     
    Vi kämpar så jävla hårt för att våra barn ska vara självständiga, klara sig själv, inte curlas, för att vi ska vara självständiga och “inte bara mammor” under hela deras uppväxt och detta är ju resultatet. 
     
    (pappor är ju aldrig närvarande så….) 
  • diskussion & debatt

    Är det synd om människor som väljer bort barn?

    Såg att Bloggkommentatorerna skrev om liv utan barn. För mig är ju barnen meningen med livet. Familj och relationer är meningen med livet typ och barn ger ytterligare en dimension som jag inte tror går att få på annat sätt. Vänner i all ära men barn och barnbarn och barnbarnsbarn och de relationer man skapar med dem är nåt helt annat. (Obs nu utgår jag från sunda relationer, inte skadade. Jag vet ju att alla inte har bra kontakt med sina föräldrar men dessa föräldrar har förmodligen inga sunda relationer med andra människor heller) 
     
    Men jag tror självklart att man kan ha ett riktigt givande och fantastiskt liv och djupa relationer utan barn, SÅKLART, annars vore det ju djupt tragiskt även om man faktiskt också skaffar barn. Livet måste ju innehålla annat än föräldraskap liksom.
     
    Men jag tänker att när man blir äldre då? När man är sextio, sjuttio, åttio. Givetvis så kommer man ju ha intressen och vänner då också, men jag tror man kan känna sig jävligt ensam. Eller så kanske jag bara är snäv i tänket eller nåt. Har dock träffat flera äldre som ångrat sig när de blivit just äldre. Som haft ett skitkul liv och inte en endaste tanke på barn eller annat, utan tvärtom känt sig kvävda av tanken, men som senare när livet går in i andra faser känt att de saknar nåt. Eller nån. Just barn. Och barnbarn.