• diskussion & debatt

    Kan vi sluta uppmuntra svält och ortorexi?

    Jag blir så jäkla illa berörd av att se hur människor följer och hejjar på influensers med uppenbara ätstörningar. Nu menar jag inte att de hejjar på dem allmänt eller i deras kamp mot ätstörningen, utan tvärtom – att det liksom inte reageras alls över sjukdomen men också hur den hyllas för sitt yttre.
     
    Nu undrar ni kanske hur man kan se att nån är ätstörd och det kan man såklart inte alltid. Till exempel så finns det människor som är feta och har ätstörningar och så finns det människor som är naturligt smala.
     
    Men naturligt smal är nåt annat. Nu pratar jag om människor, influensers som vi har kunnat följa länge, som varit normviktiga, normsmala och som sen börjat anta ett mer utsvultet sjukt utseende. Där underhudsfettet är ett minne blott och ansiktets former försvunnit helt. Personen kanske tränar flera gånger om dagen och får kommentarer om hur stark och frisk hon ser ut. Fast vi andra kan se med all tydlighet att nåt är fel. 
     
    “Du har aldrig varit vackrare” såg jag nån kommentera på ett sånt här konto. Jag ser människor jag själv följer och som följer mig peppa och hejja på med komplimanger och smileys. Helt obegripligt. Varför? Jag förstår inte.
     
    Jag förstår att kärlek finns åt alla och att även människor, eller snarare just människor med sjukdom kan behöva pepp och stöd – och jag har inga svar på hur man bäst ger det utan att samtidigt göda sjukdomen. Jag vet faktiskt inte så ska väl närma mig detta med ödmjukhet och försiktiget. 
     
    Jag tror vi har fått allt förskjutet också. Att vi är så vana att se utsvultna kvinnor i tidingarna, i filmerna, på instagram att vi upplever det magra som det normalt. Så som man ska se ut. “Naturligt smala” liksom fast vi vetat sen iallafall nittiotalet att de flesta kvinnliga skådespelare och modeller svälter och fettsuger sig själva för att passa in.  
     
    Och då blir det kanske svårare att se när människor är smalare än vad som är friskt. 
     
    Ps. Får jag be er att inte nämna några namn här, ingen ska pekas ut eller förfasas över, utan jag försöker snarare belysa en sakfråga och ett problem – inte en enskilds specifika hälsostatus. Kram! 
  • diskussion & debatt

    Bra mat är inte en enkel sak

    Apropå mat, nej jag ska inte tjata ihjäl er, men jag såg en status på fb som sa typ “fråga inte varför nyttig mat är så dyr, fråga varför skräpmaten är så billig istället” och jag tänkte att den som postade den inte har ett uns av vare sig klassperspektiv eller historiekunskap i sig. 
     
    För att börja med en liten historielektion så behöver man inte kolla längre bak än typ sextio- och sjuttiotalet för att förstå de kriser som sverige stått inför när det gäller att föda sitt folk. På sjuttiotalet organiserades ett uppror som gick ut på att matpriserna var för dyra. Det var till och med demonstrationer och offentliga protester och resultatet var den berömda kostpyramiden och konceptet “basmat”, som alltså var den billiga maten som bröd, gryn, mjölmat och potatis. Mycket av den där maten som vi idag ojjar oss över att mammor matar sina barn med. 
     
    Men sen har vi ju som sagt både den ekonomiska faktorn och klassperspektivet. Det är dyrt med bra mat. Det är dyrt med grönsaker. Det kostar att kunna variera maten och att köpa ekologiskt och vegatariskt och nyttigt. Ett storpack billiga makaroner kommer man hundra gånger längre på en ett minipaket mathavre. Avokado och paprika står inte ens på världskartan när man vänder på kronorna. 
     
    Och inte bara det, det kräver också kunskap som ofta utgår från det sociala arvet – dvs den mat och de recept vi för med oss från våra föräldrar och deras föräldrar. Vad vi själva växte upp med, vilken mat som är självklar och enkel för just mig eller dig men också intresse och förutsättningar. 
     
    Tänker inte tjata heller om min egen uppväxt, det gör jag nog ändå, men tänker på den mat jag växte upp med. Det var nästintill noll grönsaker och aldrig nån frukt. Det fanns inte pengar till det. Närmsta jag kom var rivna morötter på mackan på skolan men även där var det torftigt.
     
    Och mamma, när FAN skulle hon ha tid – än mindre råd – att fixa varierad, rolig, nyttig mat? Hon förvällde ju för fan redan de där bönorna men inte åt jag av dem ändå. Och nej jag vet att rotsaker inte tar längre tid att laga än fiskpinnar eller att man lika gärna kan följa ett veganskt recept som ett vanligt. Men … asså jag vet inte hur jag ska förklara hela klassgrejen för människor som inte fattar av sig själva, men det är inte så enkelt. Det är ingen slump att arbetarklassen dels äter sämre mat men också äter mindre vegan/vegetariskt. DET ÄR INGEN SLUMP. 
     
    Och så slutligen: tiden. Många heltidsjobbar. Pendlar. Hämtar barnen och kommer hem så jävla sent. Man vill umgås med sina barn. Maten behöver gå snabbt. Ja jag vet att man kan göra nyttigt och bra mat både billigt och snabbt men det handlar mycket om vana också. Om vad vi bär med oss. Vad vi kan. Hur vi tänker, i vilka banor liksom. När jag blev vegetarian som tjugoåring så visste jag inte vad jag skulle äta. Jag levde på te och mackor i ett år säkert innan jag började laga annat. Och det tog många många år innan jag lärde om ett nytt sätt att tänka kring mat på. Inte för att jag var dum utan för att maten sitter så djupt rotade i oss. 
     
    Jag hoppas ni fattar. 
     
    Men jag tänker ju som sagt att vi inte bör nöja oss där. Och med det menar jag inte att vi ska börja kika dömande ner i andras korgar utan att vi som samhälle ska tänka ut nya sätt att underlätta för bättre kost. Kanske genom sänkta priser på bra mat, genom bättre mat i skolorna (helst helt veganskt eller vegetariskt) osv. Jag vet ärligt talat inte. Jag vet bara att vi lever i ett land som har kostpyramiden och som lär oss äta mackor och som sen skammar oss för att vi inte vet bättre. 
  • diskussion & debatt

    När antirasismen äter sig själv

    Jag kan fortsätta på ämnet drevkultur i oändlighet för det är verkligen en oändlig källa till frustration och sorg.
     
    Minns ni i julas när en antirasistisk profil på instagram efterlyste folk som kunde berätta hur problematisk jag är? Obs: Jag hanterade ju den grejen mindre bra, det medger jag, och en del av kritiken var befogad, låt oss inte förminska
    detta även om själva premissen för denna kritik var syftet att än en gång riva ner mig.
     
    Och det växte ju som det alltid gör till en jävla snöboll där människor ömsom skulle ta ställning, ömsom skulle vinna poäng på att positionera sig mot mig men också i sakfrågan. Det skrevs inlägg på var och varannan instagram. Det delades vidare. Det
    var instagram-lives på flera timmar (!!) där jag avhandlades. Jag skulle “krossas” och rivas ner och det pratades om att starta krig (jo på riktigt!). 
     
    Nu gick det inte riktigt som de hoppats, men de drivande var ett litet tajt gäng som gissningsvis bondade hårt i privata chatten. Tre av dessa skrev dessutom varsitt dramatiskt “öppet brev” till mig flera månader efter där de i detalj redogjorde för den
    där gången jag var taskig i en facebookgrupp och därför var en förtryckare. Allt i riktigt uppdrag granskning-anda som menades sprida sig men som inte heller mottogs med intresse. Folk är väl less på skiten kanske? Man får hoppas. 
     
    Men det var som sagt ett gäng, några mer drivande än andra men ändå enade mot Lady Dahmer som var en jävla rasist En återkommande kritik var att jag behövde lyssna när de med TF kallade mig just detta. Detta upprepades i mitt kommentarsfält men också
    som inlägg som delades friskt av en ganska stor massa, även bland människor jag trodde var vänner. “Lyssna på de som har TF”, var återkommande. Diskussioner om hur viktigt det är att backa. Och så vidare. (Mycket som jag själv håller med om
    såklart, allt som skrevs var ju inte skit eller obefogat.)
     
    När jag sen fick mina erfarenheter av rasism förminskade av en bortklemad svenne från Danderyd så lyste de med sin frånvaro. Gissningsvis för att de var polare med denne och då spelar TF plötsligt mindre roll. Då heller det faktum att
    jag rasifierats och utsatts för rasism halva mitt liv för jag är ju Lady Dahmer, vit privvad i fin villa med välbetald make. 
    Och när jag refererade till mig själv som svartskalle, nåt jag kallats för halva livet av svenska rasister, så var jag rasist för det också. I efterhand kan jag känna att jag borde sagt ifrån ordentligt för där går fan gränsen. 
     
    Men ok, jag ska inte hålla er på halster. De gick väl vidare sen. Det la sig. Och detta är inget inlägg om hur synd det är om mig heller, jag ville bara ge er lite backstory för det som komma skall. 
     
    För lyssna på detta: Häromdagen fick jag veta att denna lilla grupp på kanske sex personer blivit bittra fiender med varandra. Nu går anklagelserna om rasism mellan dem istället. Det låter lite ungefär lika som det gjorde då. De
    som själva hojtade om TF och om att lyssna och backa och om hur jävla vidrig och dum och förtryckande jag är som inte backat och som inte lyssnat, drabbas nu av samma sorts kritik sinsemellan. Eller “kritik” för vad jag sett så är det mest aggressiva
    anklagelser och påhopp även om det finns poänger i båda läger.
    Och ingen av dem har vare sig backat, lyssnat eller tagit hänsyn till TF. Tänka sig va?
     
    Men är det inte lite lustigt ändå? 

    Den här typen av aktivism slutar alltid så här. I en krets där minsta lilla får dig avfärdad som problematisk och kölhalad så kommer det till slut vända sig mot dig, för ingen är felfri och alla är obstinata och envisa när de tror de
    har rätt. De äter till slut sig själva och varandra. 
     
    Jag medger dock att jag gottar mig ganska rejält åt detta. Nej jag är inte bättre än så. 
     
     
  • diskussion & debatt

    Är man minsta nyanserad så är man lika dum som den som gjort fel

    Jag har sett ett ganska intressant fenomen apropå senaste diskussionerna ang. drevmentaliteten och det oförlåtande klimatet i feministiska kretsar. Igår skrev Alexandra Rejsmar ett inlägg på sin instagram om hur hon blivit bemött av två kända kvinnor när hon, på det mest pedagogiska snälla sättet, bett dem fundera över hur de pratar om amerikanska urinvånarna. Svaret hon fick var under all kritik, min första reaktion var chock och jag är fortfarande helt bedrövad över hur detta hanterades och hur Alexandra behandlades. 
     
    Hon skrev iallafall om det på instagram, och Alexandra är en person som liksom jag är kritisk till drevmentaliteten och alltid tidigare uppmanat till saklighet. Nu var ju inget undantag men hon ville prata om hur rasism kan te sig även hos människor man tror är allierade på olika sätt. 
     
    Jag svarade:
     
    Får så jäkla ont i magen av detta. Vad händer liksom? Vad gör hon? Varför? Tror inte XXX eller XXXXXX är dåliga människor som vill göra andra kvinnor illa. Och jag förstår att man ibland kan tycka det blir jobbigt med kritiken. Men detta bemötande är inte ok alls. ❤️
     
    (Nu hade jag redan snackat med Alexandra privat och gett både stöd och ilska, men ville tydligt visa stöd öppet också för jag tror det är viktigt med sånt) 
     
    Svaret lät inte vänta på sig. Genast vänder fokus mot mig och det jag skriver. Hallå Natashja försvarar du dessa VIDRIGA RASISTER, varför håller du vita kvinnor om ryggen va va va, förklara dig genast, så ledsamt att se stora feminstiska profiler försvara sånt här. 
     
    Det här är inte ovanligt alls. Jag ser ofta den här typen av reaktioner i liknande sammanhang. Man liksom letar efter en fiende att ta ut ilskan på. Är inte personen som utförde dumheterna där så riktar man sig mot nästa. Den som kanske är närmast. Jag har sett det så många gånger förr och jag har själv drabbats av det.
     
    Men jag tar inte betet längre, jag tänker inte gå med på ohederliga premisser där fokus skiftas från den som gjort fel och jag tänker inte gå med på att jag måste slita itu kvinnor för att inte anklagas för att ta ställning för dem. Det är egentligen så jävla sjukt och det är inte konstigt att folk reagerar med brinnande hat när all form av eftertanke och nyansering bestraffas och pekas ut. Kolla en person som tror väl om människor, som inte kallar personen för äckligt jävla vider som borde dö, utan som faktiskt är kritisk mot beteendet utan att vilja riva ner. 
     
    Jag svarade på tramset:
     
    Jag tycker du kan fokusera på de som gjort fel här istället för att vända det mot mig. I see what youre doing.
     
    Och så fortsatte det med att nja jag tycker nog att du bla bla bla för nu blev jag fienden. Jag svarade: 
     
    Den enda jag håller om ryggen här är Alexandra och det du gör nu är fruktansvärt fult och ohederligt! Det finns gott om människor här som kräver blod, jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte gör det och tänker inte finna mig i att utpekas som en del av det Xxx och Xxxxxxxx gjort.
     
    Men det är så symptomatiskt för en samtalskultur där ingen får göra fel. Obs nu menar jag inte att det som hände Alexandra var ett litet snedsteg, tvärtom så var det också symptomatiskt för vita människors entitlement och privilegium att aldrig behöva ta hänsyn till andra grupper. Och det är ju fan skitviktigt att kunna prata om. Men det går alldeles utmärkt att göra utan att dra fram tjära och fjädrar när nån försöker vara sansad. 
     
    Inte konstigt att folk är rädda att skriva och tala inom feministiska kretsar. Vi tystar ju för fan varandra. 

    (null)

     
     
    Sen vill jag även passa på att påtala att det ÄR ett problem att vita (eller män eller vilken förtryckargrupp det handlar om ) alltid ursäktar varandra och håller varandra om ryggen. Vi måste kunna granska varandra och oss själva och vi behöver bli bättre på att se konsekvenserna av vårt beteende i det stora hela. Nu blir det ju istället synd om de här två kvinnliga profilerna och inte Alexandra som faktiskt blev illa behandlad. (Googla begreppet “white tears” för mer om hur vita kommer undan)
     
    Och så behåller vi status quo ett tag till liksom. Ingen tar ansvar för rasismen vi alla reproducerar och cementerar. 
     
    Och det är här jag upplever att det då blir otroligt svårt att balansera när dreven går. Hur lyfter man kritik eller påtalar människors beteenden när pöbeln går loss? För det är ju det som sker. Och då tappas fokus på det viktiga, det som hände och kritiken som levererades och istället blir alla upptagna med att antingen dreva eller kritisera drevet. Om ni hajjar hur jag menar. 
     
    Förresten, ett PS: Lyssna gärna på Alexandras podd där jag gästar! Vi hade ett fint samtal om just drev och kritik. 
     
     
  • diskussion & debatt

    Att försvara den fria konsten är ej synonymt med att försvara pedofili

    Nu kanske jag vevar runt med pinnen i getingboet men vill föra till protokollet att det finns nyanser och mellanting. Ja jag pratar givetvis om debatten kring Mr. Cool och hans låt “Knulla barn”.
     
    Så här tänker jag: Man kan försvara den fria konsten utan att tycka det är vare sig lämpligt eller kul att “skämta” om pedofili. Censur av konst eller satir stannar aldrig vid ett verk. Öppnar vi den dörren går det ej att stänga igen. Då
    är det vår konst som ryker nästa gång, och om till exempel SD får makten så kan det mycket väl bli sådana restriktioner. Och var fan sätter man gränsen? Det kanske är enkelt att säga att ja man får inte göra konst eller satir om våld mot barn, men
    det innebär isåfall också att till exempel överlevare av just incest, övergrepp, våld inte heller får använda konsten eller humorn som ett sätt att hantera och bearbeta trauman.
     
    Jag tänker osökt på alla jävla böcker jag läst om barn som far illa, skrivna av eller om tidigare offer för antingen våld eller sexuella övergrepp där detaljerade beskrivingar av våldet kan läsas sida upp och sida ner, om femåringar som tvingas ner på
    alla fyra eller kukar som tvingas in i barnmunnar, om pappor som torterar och terroriserar. Och på var gränsen för barnporr egentligen går och vad fan man är för slags människa som läser sånt med behållning? (Själv har jag slutat upp för flera år
    sen, äcklas av det, sjukt egentligen) 
     
    Och jag tänker även på konstnärer som Kwame Akoto Bamfo som skapar skulpurer om slaveriet och det våld som svarta utsatts för. Får han göra det i ett samhälle där konsten aldrig får vara obehaglig eller rentav traumatiserande för överlevare? Vilka
    mår dåligt av att titta på hans konst? Antagligen många. Men den är viktig. 
     
     
    Får Mia Skäringer skämta om sin våldtäkt på scen, i ett samhälle där gränser för konsten ska sättas upp? (Jag skrattade och grät när jag såg “Dyngkåt och hur helig som helst”) Var ska gränsen sättas och vem drabbas isåfall?
     
     
     
    Obs jag använder inte dessa exempel nu för att på nåt sätt misskreditera kritikerna eller för att stötta en “hallå det är på skoj”-retorik, utan för att poängtera att det inte är så enkelt att tycka att man inte ska få skriva, skämta, skapa, driva med svåra ämnen även om det triggar andra överlevare. (Och jag älskar Mia och hennes show och jag gråter nästan av vördnad inför Kwames skulpturer.) 
     
    Men med det sagt så är det ej censur att man inte får vara med i alla sammanhang, Spotify inkluderat. Det är ok att tycka att de är olämpliga att visas upp i offentliga sammanhang. Allt kan inte få finnas överallt hela tiden. 
     
    Och om vi ska återvända till Anton Magnusson som skapat karaktären Mr.Cool så kan man tycka att han får skriva som han vill utan att för dens skull tycka att det han skriver är bra eller ens roligt. Och man kan tycka att han får skriva
    som man vill även utan att tycka att han ska få göra det utan att stå emotsagd! Som sagt, det är ok att kritisera och argumentera emot satir och konstverk. 
     
    Och man kan också förstå att mr. Cool är en karaktär, skapad av Anton men inte Anton själv, och nån form av satir utan att tycka att det är en bra sådan. Tvärtom tycker jag den är kontraproduktiv. Andra som också skämtar om pedofili och rasism och sånt
    som är kränkande är ju Sasha Baron Cohen och Family Guy-gänget och de gör det bättre tycker jag, om än också jävligt problematiskt. (Och ja ibland skrattar jag åt det, oftast inte, men emellanåt så händer det. Och ja det kan man också diskutera, det
    är också ett viktigt samtal, varför vi skrattar och vad som händer när man gör det)
     
    Och vet ni, man kan uppröras över det enorma hatdrev som drabbat Anton (och hans familj!) och att det är orimligt att han ska stå utan försörjning eller få hot och önskningar om våld och övergrepp riktade mot sig utan att för den skull
    tycka att känslorna som uppstått hos hans kritiker är larviga eller orimliga eller att offer för övergrepp ska “ta ett skämt”. Och ja jag tycker också att det är analyslöst att avfärda det med att det “bara är ett skämt”. Men det finns
    nyanser i debatten.
     
    Och jag har sett feminister, JA FEMINISTER och antirasister och såkallade good guys skriva helt absurda saker om att Anton skulle vara pedofil själv eller att han förtjänar att våldtas själv eller att han är sjuk på olika sätt. Jag förstår ilskan, jag
    kände samma aggressiva hat när jag läste texterna, men det är ännu ett steg att ta de impulsiva reaktionerna och känslorna och rikta dem mot en faktiskt människa. 
     
     

     
    Bilder:
     
    1. min “dålig morsa” som alltid får arga och äcklade reaktioner.
    2. Frida Kahlos “bara några rispor”, som föreställer en knivmördad kvinna. En av mina favoriter, men jag gillar ju ganska makabra saker som underhållning. Inte bara explicita våldsfilmer och våldslitteratur eller mordpoddar, jag har ju
    även brevväxlat med seriemördare och läser Fup’ar som de vore dagstidningar. Och hallå jag kallar mig för Lady Dahmer!
     
    Och en annan sak: Jag tror också det är viktigt att vi samtalar mer om vad skämt är och varför man tycker vissa saker är roliga. Ett skämt är inte bara ett skämt liksom utan säger mycket om det samhälle vi lever i och vilka föreställningar man bär med
    sig. Skämt kan också normalisera eller cementera olika föreställningar. Man vet ju att sexistiska och rasistiska skämt bidrar till mer sexism och rasism osv. Så jag menar absolut inte att man ska låta allt passera under nån slags skoj-paroll. Tvärtom,
    prata mer om det! 
     
    Läs gärna detta inlägg av Fanny Åström, så himla bra formulerat om skämt om våld mot kvinnor. 
     
     
    Och jag tycker även vi behöver prata om mottagaren, vem är hen och om m an gör satir, vilket mottagande får det? Kan det vara så att rasistisk satir främst tilltalar rasisterna, inte de som tycker rasism är skit? Vilka är det som lyssnar på Mr.Cool? Vem
    riktar han sig till och vad vill han säga med sin satir? Allt sånt kan och bör man ju prata om på ett konstruktiv sätt. Tänker jag iallafall. 
     
    Ps. Jag är fan livrädd för att ens skriva detta och för de eventuella reaktioner jag kommer att möta. Hatet är inte nådigt nu mot de som tycker annorlunda. 
  • diskussion & debatt

    Det är lätt att hata män

    Det är så himla lätt att hata sin förtryckare när förtryckaren är en man. OFF WITH HIS HEAD!
     
    Vad som inte är lika enkelt är när förtryckaren är en kvinna, när det kanske är en smal kvinna som förtrycker tjocka eller en hetersexuell kvinna som uttrycker homofobi mot mig som bisexuell eller en kvinna som uttrycker ableism mot mig i egenskap av person som har en npf-diagnos. Då är det jävligt svårt att hata och jävligt svårt att positionera sig mot henne i det där svartvita som utsatt/förövare är. 
     
    För så här: Kvinnor är en grupp som förtryckts BRUTALT. På alla platser på jorden. Kvinnor är alltid utsatta, även kvinnor med makt och priviegier, för förtryck, för otrygghet, för hot om våld, för risken att mördas eller våldtas. (givetvis förtrycks kvinnor på olika sätt beroende på vilken annan grupp de tillhör) 
     
    Förbannad blir jag ju. Nästan så jag ser rött emellanåt. Men nånstans i det där så är vi ändå systrar om ni förstår hur jag menar. Trots att hon kanske är min förtryckare på ett sätt så är hon också min allierade på andra sätt. Och att uttrycka (framförallt) hat eller våldsfantasier mot en annan kvinna är för mig det mest antifeministiska man kan göra. Det är inte lika lätt alls som att hata män. 
  • diskussion & debatt

    Konstiga pronomen, ickemän och sliddjur

    Just nu pågår två diskussioner eller debatter i feministiska kretsar på sociala medier: 
     
    1. Pronomen (främst de som transpersoner använder)
    2. Begreppet “ickeman”. 
     
    Och jag har såklart några tankar kring detta. Eller kring debatterna snarare. 
     
     
    Vi börjar med pronomen: 
     
    Det har raljerats mycket kring transpersoners val av pronomen. De kallas tramsiga och löjliga och felkönas medvetet och diskussionen handlar ju om hurvida det är rimligt eller inte att själv välja pronomen. Och om det är rimligt att bli ledsen eller kränkt
    för att man som trans inte får gehör för sina önskemål gällande frågan. 
     
    Vi har ju han, hon och så nya hen. Det är de etablerade just nu. Innan hen gjorde sitt intåg så fanns det liksom inget vedertaget könsneutralt pronomen så transpersoner fick liksom hitta på egna (hen är ju också påhittat för övrigt så det inte är oklart)
    för att slippa tvångsköna varandra. På engelskan använder många transpersoner “they” men jag kände en amerikansk transkvinna för cirka 15 år sen som använde “shim”. (En kombination av She och Him tror jag). Finns det inget vedertaget så får man ju
    skapa på egen hand liksom. Inga konstigher alls. I sverige så användes bland annat hyn och hin och så hen.
     
    Sen blev hen upptaget av gemene person och de övriga pronomen ansågs överflödiga. Och jo, visst, de är de ju kanske eftersom att hen täcker upp bra för alla som inte är hon eller han. Jag ska förklara varför.  
     
    Så här va: 

    Pronomen är en grammatisk kategori. Det är en ordklass med funktionen “ersätta substantiv”. Det är en stängd ordklass – det finns alltså bara ett visst antal ord som är pronomen, och rent grammatiskt är det en ascool revolution att “hen” de senaste typ fem åren blivit allmänt accepterat som ett könsneutralt pronomen.

    Pronomen är ingenting man har eller är. Pronomen är någonting som används språkligt för att slippa säga hela ditt namn, “personen”, “vederbörande” eller liknande. Pronomen och könsidentitet är inte samma sak. Pronomen och identitet är generellt inte samma sak alls. Det finns språk som helt saknar könskodade pronomen (som finska, eftersom språket helt saknar grammatiska genus) och språk som har jättemånga.

    MED DET SAGT: 

    Nu får ni bear with me för jag vet inte hur jag ska försklara begripligt, men att hen blev accepterat av gemene cis suddar ju inte ut historian eller erfarenheterna inom transcommunityt. Om man använt exempelvis hyn och lärt sig att identifiera sig
    på så sätt (oavsett vad grammatik och ordklasser är så kan man ju fortfarande identifiera sig med ord och pronomen, det ser vi ju inte minst på alla henmotståndare som gråter blod och vrålar kränkt att de minsann inte är nå jävla hen varje gång
    nån använder ordet) så kommer ju inte den känslan upphöra för att nån bestämmer att nej nu är det hen som gäller.

    Jag fattar ju det och ni fattar ju det även om vi ibland raljerar kring det. Jag har ju raljerat massvis, kanske mest för att jag varit trött på att anklagas för felköning och transfobi när jag och andra misslyckats med att minnas enskilda pronomen
    och dels för att det har använts för att starta konflikter. Men i efterhand känner jag att det egentligen är en ickefråga (för mig alltså, inte för de det gäller) och att det är ganska få transpersoner som blir arga för att man inte har koll på
    deras enskilda. 

    Och! Detta är viktigt att komma ihåg:

    För en person som inte ens existerar enligt normsamhället så kan identitet och pronomen och ORD spela jävligt stor roll. För en person som gång på gång på gång osynliggörs, felkönas, misstänkliggörs, ifrågasätts (är du säääääker?!)
    och inte tillåts existera på samma villkor som andra grupper så kan det vara skitviktigt att själv få sätta ord på sin identitet och existens. 

    Och det är faktiskt inte svårt att ta hänsyn till.

    Nej det är inte det. Om nån vill att du använder hyn eller hin eller den eller det eller vad fan det nu må vara: gör det bara. Ja det kan vara svårt att komma ihåg alla enskilda men det är inte svårt att genomföra. 

    Och något jag tycker vi som feminister bör fråga oss själva är: 

    Är det viktigt?

    Är det viktigt att ta den här debatten?

    Är det viktigt att drämma ordklasser i huvudet på transpersoner?

    Är det viktigt att bråka om det?

    Gynnar det kampen alls? 

    Svaret i denna fråga är nej. Självklart ska det vara ok att diskutera och reda ut, ifrågasätta och debattera. Men på bekostnad av vad och vem? Är det värt det? 

    Fokusera på patriarkatet tack. Transpersoner som vill refereras till som hyn är inte ett problem och bidrar inte till kvinnors förtryck. Att däremot polarisera sig mot transpersoner där kvinnor och ickebinära med erfarenhet av kvinnoförtryck ingår
    är antifeministiskt. Att överhuvudtaget bidra till förtryck, om det så är förtryck mot svarta, förtryck mot funktionshindrade, förtryck mot feta eller förtryck mot transpersoner är inte rimligt eller ok som feminist heller oavsett om de frågorna
    i sig är feministiska eller ej. Dels för att gruppen kvinnor ingår i varje enskild grupp som jag just radade upp och dels för att vi är bättre och vet bättre än så. 

     

    Om ickemän: 

    Kajsa Ekis Ekman skrev en artikel för några år sen där hon ifrågasatte begreppet och jag kan hålla med om mycket, jag är inte heller bekväm med att klumpa ihop kvinnor och ickebinära till en negation av mannen. Återigen, man utgår från mannen som norm
    och alla som inte är män är en klump osynlig massa. Inte män. Icke män. Misslyckade män. Man osynlliggörs. Dels som kvinna men också det förtryck man utsätts för. 

    (Dock menade Kajsa att begreppet hade som syfte att utplåna den binära könsmallen, men jag tror snarare det handlar om att samla alla som ej är män under ett begrepp)

    Ickeman inkluderar dock även AMAB (de som tilldelats könet man vid födseln), dvs personer som generellt har manliga privilegier och som saknar erfarenhet av kvinnofiering och kvinnoförtryck. Sådana som till synes för utomstående och patriarkatet ser ut som och tolkas som man. Dessa har ingen plats i kvinnoseparatiska samanhang. Men å andra sidan har jag faktiskt aldrig stött på någon ickebinär amab som kräver tillträde till dem heller så detta kan ju vara en halmgubbe. 

    Karin Kajjan skriver så här på sin instagram och jag kan inte riktigt argumentera emot även om jag inte riktigt har samma åsikt i frågan och som sagt ogillar begreppet i sig och hellre säger “kvinnor och ickebinära” om jag vill inkludera fler. Men det känns inte så viktigt för mig att debattera heller. 

    Ett annat begrepp som är vanlig är slidbärare eller livmodersbärare och det används nästan alltid som en synonym för kvinna av cispersoner med missriktat vilja att inkludera (och då exkluderar de ännu mer då kvinnor inte alltid har
    slida eller livmoder) Sen reducerar det människor till sitt könsorgan och det känns ungefär lika fräscht som flashbacks sliddjur, men jag förstår också att det kan finnas en funktion med begreppet t.ex om man vill ha separatistiska sammanhang
    för personer med fitta. 

    Jag är ju som ni vet en stark förespråkare för att annars använda kvinna eller kvinno- när man pratar om patriarkalt förtryck. Tex prata om kvinnovården eller kvinnoförtryck eller kvinnofrågor eftersom att kvinnor förtrycks för att de är just kvinnor
    och man inte ska osynliggöra detta. Men även ickebinära med erfarenhet av kvinnofiering (och kvinnoförtryck) ingår där då patriarkatet skiter i könsidentitet. Tolkar man nån som kvinna så kommer den bli behandlad (och förtryckt) som sådan och
    dessa personer måste få ingå i vårt systerskap oavsett om de är kvinnor eller inte. 

    Sen kommer inte jag kränkt bråka eller gaffla om nån använder begreppen heller. Dels för att det är ganska sällan transpersoner likställer kvinnor med slidbärare (har det nånsin hänt? Det är ju cispersoner som gör det) men framförallt för att det
    finns viktigare saker att bråka om. Mäns våld och sexuella övergrepp till exempel. Förlossningsvården. Krisen i förskolan. Lika löner. Tanters pension. Patriarkatet. 

    Felicia Mulinari skrev för övrigt en jättebra debattartikel som svar på Kajsa Ekis Ekmans som jag tycker ni ska läsa. 

    “Kajsa Ekis Ekman vill inte kallas för ickeman. Jag kommer att respektera det och kalla henne för kvinna. På samma sätt hoppas jag att andra respekterar de som inte vill använda kvinna för att benämna sig själva, det ord som så ofta använts av patriarkatet för att osynliggöra människor; vi är många som aldrig fått vara en riktig kvinna. Och jag välkomnar en teoretisk och politisk diskussion om vad en social rörelse med växtvärk och interna makthierakier ska kalla sig. Men det är en diskussion som jag endast vill ha med ödmjukhet och respekt. En respekt som bara kan läras genom att försöka organisera motstånd tillsammans. Och att faktiskt försöka lyssna på varann.”

  • diskussion & debatt

    Nej mina barn får inte ha bikini

    Jag har sett att det diskuterats bikini på barn i flera bloggar och en del av er har frågat vad jag tycker. Jag tycker nog inte så mycket om hur andra föräldrar gör. Eller jo det gör jag väl men jag vill inte skriva folk på näsan på det sättet. Jag tror de flesta av oss gör så gott vi kan och jag tror inga barn får men för livet för att de har bikini när de är fem bast. 
     
    Själv har jag inte låtit mina barn ha bikini. Jag förstår att barn vill likna sina föräldrar och ser man mamma med bikini så vill man kanske ha en sån. Jag använder inte bikini själv, av fler anledningar, så det har väl inte varit på tapeten riktigt. N har frågat ett par gånger, eller inte frågat utan mer sagt att hennes vänner har bikini och på så sätt låtit mig veta att det är nåt hon funderar på. Hon frågar liksom inte rakt ut utan mer kollar läget hos mig. Jag har svarat att hon inte har några bröst och därför inte behöver nån. 
     
    Men nu har N iallafall kommit upp i åldern att det börjar kännas jobbigt att visa de ickeexisterade brösten och det tycker jag man som vuxen SKA respektera och värna om. Kroppslig integritet måste komma från barnet själv, inte köras över eller prackas på. Just nu är mina barn rätt så ok med nakenhet men det smyger ju på, den där privata känslan och blygheten. 
     
    Jag säger dock fortfarande nej till bikini dock. Baddräkt duger. Den täcker om man vill och den skyddar mot solen (som en bikini inte gör) och den är bekväm och den sitter där den ska. 
     
    Bikinin är ju ett plagg som sexualiserar kvinnokroppen och jag tycker allt som sexualiserar ska undvikas i den mån det går. Problemet är egentligen inte tyget i sig utan vad det representerar i just vår kultur. Bikinin är ett plagg som är designat att behagfullt och sexigt framhäva kvinnors kroppar utan att avslöja för mycket. Att klä barn i bikini är att bidra till deras sexualisering som i sin tur leder till en sexualiserad syn på barns kroppar. Redan i tidig ålder får flickor lära sig det paradoxala i att dels klä sig som sexiga vuxna , dels att ta ansvar för pojkars och mäns nyfikenhet och lust. (Och det börjar tidigt!) 
    Men sexualiseringen av våra ungar har blivit så normaliserad att det inte uppfattas som konstigt utan snarare som en del i att vara barn. Små flickor kläs som vuxna i kort-korta kjolar, lågt skurna byxor och tajta figursydda toppar. Utöver det lär de sig tidigt att röra sig som vuxna kvinnor; vicka på rumpor och höfter och anta förföriskt kroppsspråk. Visst, barnen imiterar oss men vi uppmuntrar och hejar på. Det är inte gulligt, det är egentligen ganska osmakligt.
     
    Men sen fattar jag att det inte är svartvitt. Och att grupptryck och viljan att passa in finns också, så vi får se hur jag resonerar senare. Kanske får hon köpa nån sportig variant senare. Vi får se. 
     
     
    Nej det blir inga bilder på mina barn i baddräkt. Ni får hålla till godo med denna. 
     
    Längtar man inte till sommaren när man ser det här? Det gör jag!
  • diskussion & debatt

    Att vara rädd för mat

    Jag tycker det är anmärkningsvärt, denna ovilja att diskutera eller synliggöra eller ens inse den extrema hälso- och kroppshets som gömmer sig i nyårslöften om att äta nyttigare. “Vadå att äta nyttigt är väl bra?” och så släpper man helt analysen.
     
    Jag vägrar tro att majoriteten av det svenska folket levt under stenar, att de missat alla nya dieter eller gamla dieter som nylanseras som mirakel. Lchf! GI! Paleo! Och så “gå ner i vikt med vegankost!” 
    Halva befolkningen hakar på mat-trenderna för vi är så jävla
    hjärntvättade. Även om vi inte köper hela konceptet så iallafall delar av det.
     
    Nu för tiden ska alla undvika laktos och gluten. Vi ska äta mjölfritt eller “plant baserat”. (Trendig term som används flitigt av våra influensers). Avstå allt som är gott, socker, kaffe, alkohol. Säger inte att socker, kaffe eller alkohol är bra eller
    att man måste inmundiga det men man dör inte av det heller. Kroppen klarar av moderata mängder av det. JAG LOVAR. 
    Sen är det väl en annan sak om man mår dåligt. Som att min man får ont i magen av kaffe och jag av mjöl och nån annan av baljväxter. Sen kan väl alla må bättre av att dricka mindre sprit eller minska sockret men det är inte det jag pratar om och
    det fattar ju ni också. 
     
    Kommer ihåg en kompis som blev vegan. Hon var lyrisk. Tio kilo hade smält av henne sen hon började. Jag minns att det lät fantastiskt och under en period försökte jag faktiskt gå mer mot vegankost. Inte bara av den anledningen såklart men det fanns i
    bakhuvudet. Jag var ju redan laktoovovegetarian men började köpa sojamjölk och annat ickeanimaliskt men det var så jävla äckligt utan mjölk, smör och ägg så det tog inte lång tid innan jag gav upp. Givetvis utan att ha tappat ett enda kilo.
     
    Självklart handlar inte veganism om viktnedgång men väldigt många väljer veganism som ett sätt att kontrollera kosten och vikten på. Ofta är dessa renlevnadsmänniskor på andra sätt. De äter rawfood och cleant för maten ska vara ren tydligen och de gör
    “matiga smoothies” nej förlåt “smoothie bowl” heter det nu.
     
    Jag har aldrig träffat nån som intresserar sig för rawfood som inte också har ett jävla stört förhållande till mat. Fast de fattar inte det själv. Inte förrän de kommer ut på andra sidan och ser tillbaka och inser att “shit, jag var ju för fan rädd för
    mat!”
     
    Och många av oss är inte där än. Vi har inte tagit oss ut ur träsket och tar därför mycket illa vid oss när personer som jag tar upp problemet. 
     
    (null)

    På fredag kommer nästa avsnitt av penntricket och då kan ni höra oss prata mer om detta! 
  • diskussion & debatt

    Konsumtionssamvetet, den nya jultraditionen

    Lagom till första advent så ploppar det upp likt skumsvamparna i adventsstaken. Vad pratar jag om? Jo, det dåliga konsumtionssamvetet som välbeställda svenskar drabbas av mellan första och sista december. Den årliga avbönen som fungerar som ett avlatsbrev för höginkomsttagare och medelklassinvånare.

    Nu skrivs det krönikor, Facebook-statusar och tweets hela vägen fram till julafton, om vår förfärliga konsumtion. Gärna med paralleller till flyktingkriser eller krigsdrabbade länder och ångesten vet inga gränser när svensken biktar sina skamliga konsumtionsvanor. Nej,  i år skänker jag barnens julklappspengar till de hemlösa, tjoas det godhjärtat i stugorna. Ge mig inga presenter, köp en get till någon fattig istället! Men lagom till mellandagsrean har samvetet flytt sin kos och ordningen är återställd och så lyxkonsumeras det ett år till. 

    Inte sällan så avslöjar klassföraktet också sitt fula tryne när man börjar prata konsumtion, och synen på att det finns en finare sorts konsumtion och en fulare. Den fulare är då den som arbetarklassen ägnar sig åt när de handlar ’’onödigt skräp’’, medan över- och medelklassens ”kvalitet” och att ”unna sig” är något som ses som lite bättre. Unna sig städhjälp, spabehandlingar och manikyr, vin och dyr restaurangmat, gymkort och PT, solglasögon från Ray Ban, märkeshandväska, skor man använder på fest en gång men som är så värt det för man jobbat hårt, flygresor till Thailand och London. Och så en köksrenovering på det, kanske något smycke och så designerplagg till förbannelse. 

    Varför handla billig skit på Ullared när en liten clutch från Gucci gör dig till en bättre människa? Och behöver barnen verkligen så många skitleksaker till jul?! Det räcker väl med en waldorfdocka för tvåtusen spänn, kvalitet ni vet, hur ska de annars bli medvetna om konsumtionssamhällets faror?

    Det är lätt att tycka att folk ska avstå från det ena och det andra, men det är ju ofta de som inte behöver avstå alls som tycker att de som redan avstår det mesta också ska avstå från mer. Det där kollektiva ansvaret kräver oftast mer av de som har mindre helt enkelt. Arbetarklassen ska ”prioritera” medan överklassen kan fortsätta unna sig.

    Förstå mig rätt, västvärldens konsumtion är ett verkligt problem som inte ska förminskas, men julafton är en dag om året och en släng av självrannsakan lagom tills det är dags att handla till någon annan än dig själv kommer inte göra någon skillnad alls. Det som är oroande på riktigt är överkonsumtionen resten av året, som domineras av de som redan har mest. Samt att det finns människor som inte har råd att handla alls och det stigma detta innebär inför just julen, speciellt när man har barn. 

    Vill du förändra ditt konsumtionsmönster så behöver du göra en förändring som varar längre än december. Istället för att spara in en månad om året, tillåt dig frossa vid jul men tänk mer på vilka inköp du gör resten av året. Det kanske gör skillnad på riktigt och du kan ha en skamfri god jul där barnen slipper betala priset för din konsumtionsångest.

     

    Cissi skrev ju som sagt en krönika på samma ämne fast tvärtom liksom, om ni vill läsa den så hittar ni den här: “Vi har fortfarande inte köpt en enda julklapp till vårt barn“. Vem som har rätt får ni själva avgöra.