• diskussion & debatt

    Vad är cultural appropriation?

    Många av er undrar lite om CA, vad det betyder och innebär. CA är alltså en förkortning av “Cultural Appropriation”, på svenska: Kulturell appropriering som kortfattat innebär att en person som tillhör en kultur av hög status tillskanskar sig dvs roffar åt sig någonting från en kultur av lägre status.
     
    Detta är ett viktigt politiskt och framförallt antirasistiskt begrepp som synliggör en del av det förtryck som normaliserats och som behöver tas på allvar. Jag tycker inte det är ok att förlöjliga debatten eller förminska detta även om jag också förstår att man är trött på den nivå som vi ofta hamnar i. 
     
    Men jag fattar tröttman. Vi har tusentals företag som tjänar miljarders miljarder på att exploatera fattiga länders kulturer och utarma deras resurser, vi har berömda modehus och kändisar som helt fräckt stjäl exempelvis svarta och bruna människors hårda arbeten, idéer, arv, kultur och gör det till sitt eget. Sånt som kanske urspungspersonerna fått skit och rasism för medan kändisen får cred och beröm. Ni vet, alla ser ju ner på kvinnor med slöja men skulle Madonna börja rocka en (eller annan random vit kändis) så skulle det kallas edgy och cool och hon skulle starta en trend.
     
    Just det där, vita människor gör bruna och svarta människors kulturer till trender och ja där ingår inredning. Vi har IKEA som drar till afghanistan och köper in tyger billigt för att sen kränga det dyrt i sverige som del av en modetrend. Vi har Indiska som kopierar gamla indiska föremål och … ja ni hajjar. Jag behöver inte räkna upp tusen saker. 
     
    Sen så kan man ju tycka vad man vill, man kanske inte alls håller med även om man fått kunskap eller så håller man med lite men inte hela vägen, kanske tycker man att den vardagliga debatten på nätet där begreppet appliceras på enstaka individer som har bindi i pannan och en drömfångare i hemmet känns löjlig i jämförelse. Som sagt, vi har stora multimiljardföretag och så gafflar man om folks gardiner? Och där tycker jag också att debatten tappar fokus, som så mycket annat gör när det gör identitetspolitik av det.
     
    Men det är samtidigt svårt att veta VAR gränsen går, var den sätts och när. Är det CA med buddhastatyer, persiska mattor, med smycken, med dreads? Eller med tatueringar och piercingar? Är det ok att laga eritreansk mat hemma? Öppna sushibar om du är västerlänning?
     
    Jag vet inte ärligt talat. Och där är väl ödmjukhet och respekt inför något vi kanske inte har alla svar kring och framförallt saknar kunskap nåt att överväga. 
     
    Hur tänker ni?
     
    Tycker ni ska läsa mer i det här gamla inlägget skrivet av vardagsrasismen:
  • diskussion & debatt

    Fy fan för kvinnor som inte hatar sig själva!

    Jag medger för övrigt att jag också är en uppviglare och provokatör. Det är jag ju. Inte för sakens skull utan för att synliggöra strukturer. Få reaktioner som är talande för exempelvis människosyn eller kvinnosyn eller kanske rasism eller annat. Som när jag lägger upp bilder där jag äter fet och flottig mat eller pucko och gifflar, klappandes på valkarna och hashtagg #uppmuntrafetma. Då vet jag att jag kommer locka fram de tjockhatande trollen ur sina gömmor. Kolla här, en fet person som inte ber om ursäkt för att hon äter! 
     
    Eller som häromdagen då jag under ett inlägg som handlade om hur snygg jag var, passade på att tydliggöra att jag VET detta. Att jag vet att jag är snygg. Att jag vet att jag har normativa drag som är eftertraktade. Att jag vet att jag inte är ett fult jävla fetto som borde skämmas och ursäkta mig och självhata osv. JAG VET DETTA. Det är inga nyheter.
     
    Herregud 1. jag har väl en spegel hemma 2. Jag har väl bekräftats tusenfalt för detta under halva min livstid. 
     
     
    Men det sticker ju i ögonen på vissa. En kvinna som tycker att hon är snygg? En FET kvinna som tycker att hon är snygg? Denna vanföreställning måste krossas på en gång, gärna liksom tydliggöras att nej du kan omöjligt vara snygg för kolla på den här detaljerade redogörelsen som bevisar hur ful du är så vem fan tror du att du är? 
     
    Nedan följer kommentarerna från sagda diskussion. (Obs, ni behöver inte säga snälla saker om mitt yttre nu – det är INTE det jag fiskar efter och ni vet ju vad jag tänker om komplimanger. Jag mår heller inte dålig av att kallas ful eftersom att jag som sagt vet att det inte är sant, så oroa er inte för mig nu! <3) 
     
    Notera även personerna som reagerar på mina kommentarer om att jag vet att jag ser bra ut med att kalla mig “självupptagen” samt att jag är “så jävla oödmjuk” och omöjligt kan vara en go eller gullig person man vill vara omkring och att hen avskyr mig. Notera att detta alltså är en reaktion på att jag inte håller med om att jag är ful. Mycket intressant tycker jag. 
     

     

  • diskussion & debatt

    Män våldtar oavsett var de kommer ifrån eller vilken färg de har på huden

    Ofta när man pratar om just rasism vs våldtäkter och män och hedersvåld och feminster och ja ni vet så påpekar många att invandrare är överrepresenterade inom just sexualbrott. Detta innebär alltså att det skulle vara vanligare bland invandrare att våldta än bland svenskar. Ibland låter det nästan som att de menar att våldtäkt är nåt som alla invandrare sysslar med eller att det liksom är en “del av kulturen” och så får vi feminister kritik för att vi inte kan erkänna detta eller att vi mörkar det. 
     
    Men här vill jag reda ut lite, där iallafall jag står. Huruvida invandrare begår fler sexbrott eller inte, det vet vi inte för BRÅ har slutat föra statistik över detta. Men vi kan nog räkna med att det inte förändrats sen 2005 eller när det var de slutade. 
     
    Men! Lyssna nu:
     
    Det är inte invandrare som är överrepresenterade när det kommer till sexbrott. Det är invandrade MÄN som isåfall är det. Män. Där är den springande punkten och det vi feminister återkommer till: män våldtar. Inte kvinnor. Inte invandrarkvinnor. Inte muslimska kvinnor. Män. Från alla samhällsgrupper och kulturer. 
     
    Det är fullt möjligt att vissa grupper av MÄN våldtar mer. Jag kan tänka mig att detta gäller män med sämre socioekonomisk status. Män från samhällen med mindre demokratiutveckling. Män från slutna eller religiösa samhällen. (typ Knutby) Män från länder där kvinnan ses som boskap och länder där det fortfarande inte ses som våldtäkt när det sker inom äktenskapet. Män som själva utsatts för sexbrott och trauman som barn och där kan män som flytt från kriget ensamma utan föräldrar ingå såklart.
     
    Så visst, vissa män kanske våldtar mer. Absolut. Så är det förmodligen. Det sticker inte jag under stol med.
     
     
     
     
    (obs här ingår även finnar, norrmän och danskar bara så ni vet) (Var är statistiken gällande olika städer och olika samhällsklasser och olika utbildningsnivåer?)
     
    MEN!
     
    Statistik tar dock inte hänsyn till andra faktorer som vilka brott som anmäls i högre utsträckning. Man är nämligen generellt mer benägen att anmäla just brott som en invandrare begått än när en svensk eller vit har det just pga mer troligt att man blir trodd. Samt anmäler man överfallsvåldtäkter hellre än de som begås av pojkvännen eller killen man känner och alla gillar. Dessutom döms män med invandrarbakgrund i högre utsträckning än en vit utbildad svensk man. Detta vet vi ju och det behöver vi ta hänsyn till när vi läser statistik. 
     
    Men visst, kanske är det så att vissa grupper våldtar i högre utsträckning. Så kan det ju vara.
     
    Men är det relevant? 
     
    Jag vet inte. Jag tror inte att det egentligen är relevant alls för oss, vilka som våldtar mer eller mindre, för män våldtar oavsett grupp. De våldtar alltid. Muslimska män. Svarta män. Vita män. Svenska män. Män från grekland. Män från kiruna. Män som bor i förorten. Män på östermalm. Män våldtar. 
     
     
     
    Och våldtar de inte så är de en del av den kultur som möjliggör det, som tystar ner, viftar bort, osynliggör, skrattar åt, försvarar förövaren, skammar kvinnorna. Detta oavsett land och oavsett samhälle och oavsett var de kommer ifrån eller hur de växte upp. Skillnaderna är marginella. Det får vi inte glömma. De som gärna pratar om överrepresentation får det gärna att låta som att alla män i grupp X våldtar eller tafsar. Att de för hit en “våldtäktskultur” som inte fanns här innan och det är inte sant.
     
    Och jag är inte mer i riskzonen tillsammans med ett gäng män från Bangladesh än vad jag är när jag hänger med killbästisen framför en film en sen kväll. Oddsen säger nämligen att det sistnämda är farligare för mig. (Även om jag personligen är livrädd för män i grupp.)
     
     
    Däremot kan man såklart behöva anpassa jämställdhetsarbetet beroende på vilken grupp av män man jobbar med. Men det är nåt helt annat. Och det lämnar vi till de som jobbar med just det. (Se länkar i tidigare inlägg bland annat.)
     
    Nu är jag inte så kunnig inom detta såklart så detta är mer random tankar från en feminist som inte har ett behov av att peka ut just muslimer som problemet, så ni andra får flika in mer matnyttigt kunnande och reflekterande. 
  • diskussion & debatt

    Lamotte får visst komma till tals även om han påstår motsatsen för att få sympatier

    Joakim Böl-Jocke Lamotte är upprörd över att jag skrev om honom dvs bemötte det han skrev om oss feminister. Lamotte går till väldigt fula angrepp mot feminister väldigt ofta och borde inte bli förvånad när nån reagerar. Det blir han antagligen inte heller men kan man dra på sig offerkoftan och snyfta lite mot publiken (för att sen casha in) så varför inte liksom? 
     
    Ja jag medger att jag kunde använt ett bättre språk, men jag är förbannad! Jag är förbannad på hans konstanta smutskastande av den grupp människor han påstår sig jobba för. Jag är förbannad på att han upprättar en plattform för män som hatar kvinnor där de, helt ostört utan att han säger ifrån, kan sitta och hata på enskilda kvinnor, härska, kränka och bemöta kvinnor hotfullt och aggressivt. Jag är förbannad för att han på grund av detta gör världen otryggare för kvinnor. Inte tvärtom som han vill ge sken av. 
     
    Jag är förbannad och om man hakar upp sig på mitt språk så har man inte fattat nåt. Men det är också vanligt att fokusera på språket eller orden motståndaren använder för då slipper man bemöta det hen säger. 
     
     
    Bla bla bla osv.
     
    Ett kommentarsfält med cirka 1500+ kommentarer om hur vidrig, ful, korkad, äcklig, sinnessjuk jag är. Pust och puh, varför läser jag ens? Men läs! Gör det! Se det svart på vitt: plattformen för kvinnohat som Joakim Lamotte har byggt upp. Kvinnohat som får stå kvar, som uppmuntras, som inte modereras, som får florera fritt. Detta på en plattform som påstås jobba för flickor och kvinnor. Låt det smälta in. Det är ingen slump att en stor del av hans följare består av människor som är öppet nazister, antifeminister, sverigedemokrater och högerextrema. 
     
    Vidare påstår iallafall Lamotte att han inte fått komma till tals vilket inte är sant alls då jag skrev precis samma sak direkt till Lamotte på hans egna FB-sida igår. Flera gånger. Precis samma sak. Samma ord. Alltså på riktigt, jag kopierade det jag skrev i hans kommentarsfält och klistrade in när jag skrev mitt blogginlägg (dvs samma inlägg som nyheter24 repostade på sin sida). Inte ett svar från honom. Inte ens en reaktion. Ingenting. Nada. Han hade ju tillfälle där och då att försvara sig eller bemöta mina påstående om honom. 
     
    Men det ignorerades. Som det alltid görs. Jag skriver nämligen direkt till Joakim varje gång jag tycker han är ute och cyklar. Han har alla chanser och tillfällen att “försvara sig själv”.
     
    Och komma till tals? Han kommer ju till tals hela tiden på sin enorma plattform!  Nästan hundranittontusen människor följer honom. HUNDRANITTONTUSEN. Och komma till tals i vad? Mitt blogginlägg? Jag fattar inte? Skulle jag ha ringt upp honom? Skulle Nyheter24 ringt upp honom och lagt till hans perspektiv som en liten fotnot under mitt inlägg? 
     
    Grejen är att jag och hundratals andra feminister skriver vår kritik direkt till honom men han svarar ALDRIG. Han bemöter aldrig. Han fortsätter i sitt antifeministiska spår som om inget hänt. Han är helt ointresserad av vad kvinnor har att säga tills han kan använda det som material för att vinna sympatier. Vart är sympatierna när han smutskastar en hel rörelse och de kvinnor som sliter för kvinnosaken varje dag?
     
     

     
     
  • diskussion & debatt

    Hur ska han göra då?

    Förresten, alla ni som undrar vad Anders borde göra istället? Tja, ta problemet på allvar vore en bra start. Ta ansvar för vad han gjort. Inte skylla på alkoholen eller stress eller press. Ellen “Chipsqueen” skrev en ursäkt åt honom, i sitt inlägg “Till Anders Borgs försvar“, som jag hoppas når honom:
     
    “Jag har betett mig oerhört illa och det finns inga ursäkter för mitt beteende. Inga. Jag kommer börja gå i terapi för att få hjälp med mitt kvinnohat, och tills jag kommit tillrätta med det tänker jag inte röra en droppe alkohol. Jag är medveten om att mitt beteende inte går att ursäkta med stress, trötthet eller fylla och jag inser att mitt agerande kommer ifrån en problematisk kvinnosyn som jag delar med de flesta män, oavsett nationalitet och kultur.
     
    Till de kvinnor som jag kränkt vill jag be om ursäkt. Till de män som tycker att “sånt händer” vill jag säga att ni är en lika stor del av problemet som jag. Vi måste alla ta vårt ansvar för hur vi agerar. Jag tänker börja nu.”
     
    Så. 
     
    Jag undrar ärligt när offentliga män ska börja ta ansvar för sina följare och påhejjare? När ska de börja säga ifrån när männen omkring dem hejjar på när de betett sig illa?
     
    I Anders Borgs kommentarsfält.
    Där lyser han med sin frånvaro.
     
    Istället har han, nu efter alla rabalder, postat en positiv artikel om sig själv:
     
     
     
    Män undrar ofta varför de inte får vara med i feminismen eller hur de ska göra för att hjälpa kvinnokampen. Här är en bra början: Ta ansvar. Gör ditt utrymme feministiskt. Säg ifrån när polarna beter sig illa. Ursäkta inte polarnas beteenden. (Det går att stötta kompisar som betett sig som skit samtidigt som man tar tydligt avstånd från det de gör. Man måste inte göra slut liksom.) Och om polarna klappar dig på ryggen när du visat kuken eller kallat kvinnor för horor – säg stopp. Säg att du fuckade upp och att de fan inte ska hejja på detta. 
  • diskussion & debatt

    Livspartner vs älskare: Vad betyder det för er?

    Elaine Eksvärd skriver ett inlägg om när sexet tar slut i en relation. Det är inte första gången Elaine skriver om ämnet och jag blir illa berörd av hela diskussionen.
     

    Alla har ju olika behov och så men för oss är sex definitionen på att vi är mer än vänner eller kollegor. Sen allt det intima däremellan, pussar, kramar osv är också en viktig ingrediens. Men en relation utan sex med den man lever med hade aldrig fungerat för oss. 

     
    Jag blir alltid illa berörd av sådana diskussioner, dels för att jag tycker det ofta reducerar de relationer människor har med varandra till kött och dels för att det skapar ångest hos människor. Eller hos kvinnor snarare.
     
    Jag har ju skrivit en hel del om just den biten tidigare, om hur många av oss kvinnor har sex vi inte vill ha av rädsla för att relationen ska gå åt helvete, av rädsla för att han ska lämna oss, av rädsla och ångest att vår relation är trasig på nåt sätt när vi slutar ha sex.  Alltså hajjar ni? Kvinnor begår våld på sig själva, dvs har sex de inte vill ha, för att de tror att relationen ska gå åt helvete. 
     
    Jag är så jäkla trött och less på denna gamla “sanning” att relationen inte kommer att hålla eller inte är nåt värt om man inte har sex. Gud vad vi blir tvångsmatade med den. Jag får ont i magen varje gång jag hör detta. Känner hur det flåsar i nacken, känner att jag måste knulla mer, knulla roligare, knulla oftare för att min relation ska må bra. 

     
    Och ja det kanske påverkar relationen negativt. I vissa fall för att partnern värderar sexet mer än det andra men kanske mest för att denna myt bidrar till att människor tror deras relationer är dåliga för att de slutat ha sex eller har för lite sex när det egentligen kanske inte alls är så. Är ni med på hur jag menar?
     

    Det som skrämmer mig bara är de som bara slutar ha sex och börjar avfärda det som oviktigt när det egentligen är så att attraktionen, kärleken och viljan har dött. Men istället för att säga det så accepterar man en relation utan sex och intimitet.

     
    Min relation med Oskar är så mycket mer än sexet vi har eller inte har. Vi är livspartners och livspartners är inte bara ett ord jag slänger mig med utan det ordet rymmer så otroligt mycket, det betyder nåt liksom. Även om vi aldrig hade sex, även om den biten försvann och även om det också gjorde oss frustrerade så är vår relation inte i närheten av de relationer jag har med andra människor.
     
    Ja, han är min bästa vän, (inte att förringa!) men mina andra bästisar kommer inte i närheten av det jag och Oskar har och har byggt upp ihop. Vi delar minnen, erfarenheter, LIV, värderingar, livsmål, tankar — alltså nej jag kan inte ens förklara detta stora men min poäng är att kärleksrelationer bygger på mer än attraktion. Eller ja de borde göra det, men så är det ju såklart inte alltid. Har man en relation där man inte har så mycket gemensamt eller lever parallella liv bredvid varandra så blir ju sexet viktigare. 
     
    Men även om jag skulle börja tycka att Oskar var ful och osexig så är han fortfarande den människa jag vill leva ihop med för vårt liv tillsammans kan jag aldrig ersätta med nåt annat. Hallå liksom, jag står ju ut med hans manlighet liksom?! (manlighet = saker män gör och tänker för att de är män) 
     
    Vad tycker jag är viktigt? Att man ser varandra. Att man känner sig hemma hos och i varandra. Att vara med honom ska vara som att komma hem. Luddigt beskrivet kanske. Intimitet har ju inget med sex att göra och sex har inget med kärlek att göra även om sex med den man älskar är bättre än sexet man har med andra. Sex har ju också en bindande effekt, det kan vi tacka oxytocinet för (samma hormon som anknyter förälder och bebis), det ska man inte glömma, vilket gör att det inte riktigt funkar att ligga med andra om man inte också vill bli kär eller bunden till nån annan. Oxytocin får oss att må bra, därför är sex som man vill ha också välgörande för relationen, men oxytocin frigörs även vid beröring. 
     
    Jag tror också det är viktigt med just beröring. Det håller jag med Elaine om. Kramar, hålla handen, smeka varandra i förbifarten (killar om ni läser så betyder inte detta att ni ska ta henne på brösten eller köra in en hand i skrevet när ni går förbi), ligga nära i soffan. 
     
    Skulle sexet försvinna så hade jag ifrågasatt relationen” skriver en av Elaines läsare. En vanlig tanke som jag stött på många gånger. Jag önskar att vi kunde börja prata om relationer på ett annat sätt. Att vi slutade reducera dem till “nån man ligger med” och “om man inte ligger så är man bara kompisar”. Att vi pratade mer om hur en sund och bra relation ser ut utanför sexet och romantiken, för jag upplever att så många inte fattar vad de borde förvänta sig av kärleken, att många liksom finner sig i skitrelationer där man inte ens delar grundläggande syn på livet och världen men iallafall har sex eller tycker att den andre är snygg eller inte fan vet jag, men jag får så många kommentarer från förtvivlade kvinnor som lever ihop med män de inte har ett endaste gemensamt med och jag tror mycket av de kärleks- och relationsnormer vi upprätthåller bidrar till detta. Varför pratar vi inte mer om livspartner än om “älskare”? Varför pratar vi inte mer om vikten av gemensamma livsmål och värderingar? 
     
    Jag har så mycket tankar om detta att det aldrig kommer ta slut men jag avslutar här och lämnar över till er. Vad tänker ni? (Läs gärna Elaines inlägg och kommentarsfält) 
     
     
  • diskussion & debatt

    Jag bryr mig inte, därför är jag bättre än du!

    Såg att Katrin hade bemött kritiken hon fick. – Jag är en upptagen person. Jag har inte den tiden som Stina Wollter och andra människor har att engagera mig i något jag inte har något intresse för.” Ok ja det låter ju rimligt för varför ska man lägga tid på nåt man inte bryr sig om liksom? Katrin är ju småbarnsmorsa med begränsat utrymme och uppenbarligen så har hon viktigare saker för sig som t.ex veckovägningen, förarga sig över feta människor och sånt. 
     
    Men raljans åsido, jag har tänkt på den här typen av resonemang för jag möter den ofta från mina motståndare eller från folk som ogillar mig. “Jag har inte tid” eller “Hur har ni tid att gnälla om….” och det är en hederlig gammal härskarteknik helt enkelt.
     
    Man menar att personen inte har nåt vettigare för sig, kanske har ett tråkigt innehållslöst liv. Inte som den andre som har ett viktigt jobb och ett spännande liv och absolut inte har någon tid i världen att gnälla på trams och därför är en bättre person med ett bättre liv haha pilutta dig! Och ja det kan ju säkert stämma för många människor men att antyda just detta om en person som kanske brinner för feminism eller för kroppsfrågor eller annat politiskt (eller liknande) är ju helt absurt. Ok om det handlade om en person som satt på en parkbänk flera timmar om dagen och snackade skit om folk som gick förbi men om nån som engagerar sig i viktiga samhällsfrågor? 
     
    “Hur har du tid att….” Jag tar mig tiden för att jag tycker att det är viktigt. 
     
  • diskussion & debatt

    Jag tror inte vi tjänar på mer information om dramatiska och sorgliga aborter

    Jag såg att Elaine skrev ett par inlägg om sin abort. Den var både dramatisk och traumatisk och jag rekommenderar ärligt ingen att läsa dem, även om jag vet att Elaine skriver om den för att informera. Där tycker hon och jag olika. Jag håller såklart med om att det är viktigt att kvinnor får rätt information, ordentlig information, men jag tror ingen tjänar på vad jag skulle kalla skrämselpropaganda.
     
    Men Elaine har rätt till sin upplevelse och hon har rätt att prata om den. Hon ska inte skammas och hennes upplevelse ska inte förminskas eller viftas bort. Och alla andra som upplevt sina aborter på samma sätt har också rätt att prata om dem och älta om så behövs. Det är till och med jätteviktigt för läkeprocessen och SKA uppmuntras och ges rum och utrymme till.  
     
    Och ja man har såklart rätt att informera om dem i större skala om man så vill – men som jag upplevt dels normerna och föreställningarna kring abort men också debatterna kring det så förväntas vi ju må exakt som Elaine gjorde och det är det jag vill vara en motpol till och då bidrar det senare, dvs känslosamma berättelser i syfte att just upplysa människor, bara till Status quo. Alltså i värsta fall mer förväntningar på att man ska må dåligt. Mer rädsla och mer ångest inför ett eventuellt ingrepp. 
     

    Förlåt oss, vi gör om och gör igen. Snälla förlåt mig Gud. Låt mig få bli gravid. Jag kommer omfamna varenda gravidsymptom, till och med vara pigg på beställning, jag kommer att vara tacksam. Jag kommer inte säga att jag är gravid för nu vet jag vad det är egentligen, det är att bära på ett barn, ett riktigt barn. Redan från vecka 8 gör man det. Jag vet. Jag har känt det, sett det.  – Dagboksanteckning från Elaines inlägg

     
    Aborten som Elaine var med om var dessutom fruktansvärt oproffsigt utförd! Jag blir faktiskt arg när jag tänker på hur hon blev bemött och hur hon förväntades klara det själv. Tydligen fick hon se ultraljud, inte bara en gång utan två gånger. En gång i vecka 6 och en gång i vecka 9. Det ska man ej få se när man är där för att göra en abort. De ska ha skärmen vänd bort. Och ber kvinnan om att få se så bör man avråda och istället erbjuda samtal ifall hon är osäker på vad hon vill göra.
     
    Jag har gjort tre aborter och aldrig fått se en skärm. Tack och lov. För såklart det blir svårare då, när man ser ett hjärta picka och nåt som lever. Klart som fan, och detta utnyttjar ju abortmotståndarna – det finns till och med de som vill införa det som krav vid abort. För att just försvåra. För att få kvinnor som egentligen inte är redo, villiga eller kapabla att ta hand om barn just där och då att ändå föda fram det. 
     
    Att Elaine sen fick göra aborten hemma är också under all kritik. Dessutom, och detta är ju skitviktigt, så ville hon ju inte göra abort alls egentligen och då är utgångsläget annorlunda. HON VILLE INTE. Och det är ju helt groteskt att hon kände sig tvungen till det. Vill man inte göra abort så ska man få stöd i det istället. Alla som fått missfall kan ju relatera till den sorgen man upplever av att faktiskt förlora ett barn. (nej ett embryo/foster är ju inget barn men när man väntar barn så väntar man ju ett BARN. Ni fattar, låt oss inte göra oss dumma nu.) 
     

    Det brukade bara vara en toalett. Nu är det toaletten där jag spolade ner ditt liv. Spår av blod på sittringen, spår av dig lilla vän. Spår av dig. Jag skulle bara kissa. Men så fort jag satte mig på toaletten kom allt tillbaka. Det är inte längre en toalett. Det är din gravsten. En gravsten ovärdig ett barn. Ändå hyser jag ändå respekten att aldrig mer kissa där, man kissar inte på gravstenar oavsett form.  – Dagboksanteckning från Elaines inlägg

    Många som läst och tagit del av debatten har upplevt att jag skammar de som mår dåligt. Jag tycker att jag varit väldigt tydlig med att det är just det jag inte gör, men att jag inte tycker att nån ska behöva må dåligt. 
     
    Så jag förtydligar igen: Jag vill att de kvinnor som genomgår en abort ska slippa ångest, slippa må dåligt, slippa undra, slippa ångra sig. Och framförallt vill jag att de ska slippa känna skam och skuld
     
    Och att jag inte tycker att nån ska må dåligt betyder ju inte att jag tycker att ingen FÅR må dåligt. Eller att de som mår dåligt är dumma eller larviga. För det är inte alls det jag tycker eller säger. Det är ju en stor skillnad och jag blir både förtvivlad och frustrerad av att man väljer att tolka det jag skriver på så sätt.
     

    Jag vill inte moralisera kring abort. Kvinnor har rätt till sin kropp. Det har Lady Dahmer rätt i. Men att bagitalisera abort till något enkelt och som man skulle kunna göra lika lätt som en fika. Det tycker jag är orättvist och vilseledande – mot oss kvinnor. Ta hand om er där ute. Använd preventivmedel så ni slipper det jag och många andra kvinnor varit med om men inte pratar om. Det finns många, många dagboksblad om denna abort. Jag kommer dela några idag. Inte för att moralisera över kvinnors val, utan för att prata om vad abort är för många på riktigt. Vi kvinnor som mått dåligt över våra aborter pratar sällan om det eftersom det var vi själva som valde ”tandläkarbesöket” (och trodde på det). – Elaine

     
    Ja jag vill att det ska vara lika odramatiskt som ett vanligt sjukvårdsbesök. Ja jag tycker det ska vara en bagatell för alla. Jag vet att det inte är så men önskar att det var just så. Det står jag fast vid. Lika tillgängligt, lika snabbt, lika enkelt att genomföra, lika oproblematiskt och FRAMFÖRALLT lika lite skamfyllt att utföra. Jag ska kunna prata om min abort på samma sätt som jag pratar om min rotfyllning och bemötandet jag får ska vara på samma nivå. Men så är det inte nu. Det är ju bara att titta på reaktionerna kring mina aborter och mitt nonchalanta sätt att prata om dem så förstår man ju att det är en lång väg kvar innan kvinnor kan genomföra aborter utan att ses som omänskliga om de inte också mår dåligt av dem. 
     
    Men jag upplever att man läser mina inlägg lite som fan läser bibeln om man tror att jag säger att det ÄR som ett tandläkarbesök och att detta gäller för alla för så är det ju inte och så sa jag aldrig. Ni som inte bara läst mina inlägg utan även lyssnat på Penntricket, avsnitt “Abort med plusmeny” (Här kan ni lyssna via dator, ni som inte har smartphone) förstår förhoppningsvis mitt resonemang. 
     
    Men jag tror fortfarande att den mesta ångesten kommer från föreställningen att det är ett barn man dödar och att det är fel. Hade man inte sett det på så sätt så hade ångesten förmodligen inte funnits. Och de av oss som inte känner ångest alls (vanligast faktiskt) hade inte känt skam över det. 
     
    Och om jag ska vara ärlig så ser jag hellre kvinnor ångra sina aborter än att de föder fram barn de ångrar, inte vill ha eller klarar av att ta hand om. Om jag måste välja. 
     
     
  • diskussion & debatt

    Jag vill att abort ska vara som att gå till tandläkaren

    Abort drar verkligen igång folk. Vi är på tillbakagång på flera ställen i världen och även i de länder som till synes har fri abort så har möjligheterna till den försvårats så pass att det ändå är som om det fanns ett förbud. I sverige har vi inte abortkliniker utan här gör vi abort på sjukhusen och jag är så jävla tacksam för detta. Abortvård finns överallt liksom. Dock har väntetiderna blivit längre och på vissa ställen så skickas folk alltså HEM (?????) för att utföra aborterna på egen hand (med konsekvenser. Tror en kvinna faktiskt dog.) Vilket jävla vansinne!
     
    Men så är det ju med kvinnors sjukvård. Bortprioriteras och nedmonteras. Är det inte förlossningsvården så är det forskningen kring våra sjukdomar och så är det rätten (tillgängligheten) till abort som hotas. 
     
    Abort behöver bli just mer tillgängligt. Framförallt mentalt! Som jag pratar om i senaste avsnittet av Penntricket så tänker jag mycket på min dotter och kommande generationer flickor och kvinnor som kanske kommer att bli oönskat gravida och hur jag tycker att de ska kunna förhålla sig till abort. Det pratas mycket om att abort är psykiskt påfrestande men det beror ju på rådande samhällsnormer, där man dels är en dålig kvinna (hora) om man försatt sig i den situationen och dels på synen att abort är att döda ett barn. Även de som säger att de inte ser det så drabbas ändå av de tankarna, om än omedveten, när de ställs inför den situationen. 
     
    Jag vill att abort ska vara som att gå till tandläkaren. Lika enkelt. Både praktiskt men också mentalt. Att det inte är några konstigheter eller tveksamheter. Att man tar beslutet, inte med hänsyn till moral eller känslor, utan baserat på det som är praktiskt. 
     
    Jag har gjort tre aborter och det är fan det bästa jag gjort. In, ut, klart slut liksom. Jag kände ingenting efteråt annat än lättnad och har aldrig ångrat mitt beslut. Tvärtom så funderar jag mycket, med ångest, på hur det skulle ha varit om jag låtit bli. Då hade jag haft ett barn med mitt ex. Ett barn att oroa sig för på så många olika sätt, ja ni vet ju varför. 
  • diskussion & debatt

    Lösningen på arbetslösheten är ju inte lågavlönade slitiga jobb

    Städdebatten tog fart. Jag vill förtydliga en sak som jag upplever är ett ganska vanligt missförstånd och det är att kritiken mot RUT inte har nånting överhuvudtaget med att göra att man ser ner på de som städar. Jag förstår ärligt talat inte hur man kan göra den kopplingen? Jag förstår inte vad uppfattningen kommer ifrån.
     
    Jag har aldrig sett nån uttrycka sig nedsättande alls om de som städar. Om de som KÖPER städhjälp ja, men inte om de som utför. Sen finns det såklart ett klassförakt och ett förakt mot folk som har “sämre jobb” men det är ju inte specifikt för de som avstår eller som kritiserar RUT, snarare tvärtom. Klass brukar vara ett närvarande perspektiv där. 
     
    Jag har varit städare själv förresten. Jag städade biografen i Hudiksvall under ett par månader. Det var ett ok jobb för det mesta, jag lyssnade på musik och åt godis och plockade/sopade/skurade. Ibland var det lite att städa men ibland var det mer och då fick man tyvärr inte mer tid heller utan var tvungen att hinna med allt snabbare och OM det inte var möjligt så fick man jobba över obetalt. Chefen rättfärdigade det med att man alltid fick betalt för x antal timmar (tre timmar) och om städningen bara tog två timmar så fick man fortfarande betalt för tre. Fast ganska ofta var det mycket skit att ta reda på. 
     
    Aja. Jag levde ju på soc och var ju bara tacksam för allt som gjorde att slapp gå dit och tigga. Men att det skulle vara befriande är ju en sanning med modifikation, man gör ju vad nöden kräver. Håller ej med Cissi om att det skulle vara positivt eftersom att alternativet annars varit arbetslöshet. Jo, visst, det är kanske sant till viss del, de invandrare jag känner har fått tydliga besked om att de måste lära sig svenska för att få jobb (Även de som är vita och pratar engelska) men städjobb har de fått dock. Där har det krävts ganska lite och ja det har ju gett den enskilda städaren ett sätt att försörja sig på.
     
    Men är lösningen på arbetslösheten ett tjänstefolksamhälle? Lågavlönade slitiga jobb som ingen annan än den desperata eller outbildade vill ta? Jag tycker ärligt att det påminner om när folk försvarar barnarbete med att barnen behöver pengarna och skulle svälta om de ej jobbade. Så försvarar man även prostitution emellanåt och NEJ FÖR HELVETE jag jämför inte städjobb med att suga kuk, jag är varken sexpositiv eller en prostitutionsivrande queerfeminist (Men jag ser definitivt inte ner på de som säljer sex heller) men principen om att alla tjänster är bra eftersom att de ger säljaren betalt. 
     
    Sen är det ju inte svartvitt heller. Men tycker diskussionen är svår. Framförallt är det svårt att förklara hur jag menar.