Kategori: Tjock verklighet

Kategorier
feminism & genus Tjock verklighet

Min kropp är ett verktyg. Ingen jävla prydnad.

”Vad snygg du är idag!”, ”Vilka fina byxor, wow!”, ”Har du gått ner i vikt? Du ser fantastisk ut!”, ”Vad fin du är i håret!”.


Tänk om män kommenterade samt talade lika mycket om sina och varandras utseenden som vi kvinnor gör. Tänk om det haglade lika mycket utseendespecifika komplimanger varje gång en grupp karlar samlades. Jag undrar hur saker skulle se ut då. Hur skulle de må och hur skulle det påverka deras övriga prioriteringar och prestationer?

Min kropp ser bedrövlig ut. Jag har hängpattar och hängmage och sorgligt mycket övervikt men jag har klämt fram två avkommor ur fitty och det är tamejfan skithäftigt.
Varför kan vi inte börja tala om hur våra kroppar KÄNNS och allt fantastiskt vi kan göra med dem istället för att tala om hur de ser ut? Varför inte börja uppmärksamma allt fantastiskt vi har kapacitet till? Vi klättrar, springer och tar oss till oanade höjder. Vi föder barn och vi får orgasmer; multipla och sprut.

Tänk om Isabella bara hade skippat den där nakenbilden och istället tagit en bild där hon använder kroppen? Tänk om Size me-numret innehållt en massa inspirerande reportage om kvinnor som utan ben bestigit berg eller cp-skadade, eller på andra sätt handikappade, tjejer som åstadkommit det omöjliga eller varför inte bara vanliga tjejer som visar och berättar om HUR deras kroppar ger dem glädje och njutning? Skippa utseendesnacket en liten stund och fokusera på vad kvinnor kan istället för hur kvinnor ser ut? Fokusera på kroppens egentliga funktion?

Våra kroppar är verktyg. Inga jävla prydnader med syfte att dekorera världen.

Det snackas så mycket om att kvinnor måste få känna sig sexiga och snygga och så visar man upp dessa alternativa kroppar poserandes i samma gamla dammiga vinklar och upplägg, men varför ska sexighet alltid avgöras av en osynlig (manlig) betraktare? Varför kan inte sexighet vara nåt vi känner? Måste vi visa oss nakna (igen; för en osynlig betraktare) för att känna oss dugliga? Måste vi se andra nakna kvinnor för att känna oss dugliga eller bidrar det till ytterligare jämförelser? Jag vet att det gör det för mig iallafall.

Jag vet att när jag ser dessa småtjocka alternativa kvinnor som ofta används i dessa ”du duger som du är”-reportage, poserandes i poser som är smickrande så minns jag alla hundratals tips jag läst ”sträck på dig så ser du smalare ut”, ”visa dina bästa vinklar” och påminns om att det alltid bara handlar om att behaga. Suck.

Men Isabella vill visa andra att hon vet att hon duger och framförallt att hon vägrar känna skam och för det så hyllar jag henne. Hon tar tillbaka makten. Hon bestämmer villkoren. Ett tydligt fuck you till alla som vill trycka ner, henne och sig själva. Men jag tror tyvärr inte att det hjälper nån annan på det sätt hon så gärna vill.


Ikväll är jag inbjuden att delta i paneldebatt på Isabellas Size me-event och jag har givetvis tackat ja. Jag brinner för de här frågorna och även om jag och Isabella har lite olika perspektiv så står vi på samma sida. Det är lite lustigt, för Isabella har fått massvis med kritik för att hon inte klarar av kritiska röster men jag blev ju inbjuden främst för att jag är just en sådan. I den här frågan är alla perspektiv viktiga och relevanta, annars kan man aldrig komma fram till nåt som funkar.

Size Me-eventet kommer även att sändas live via Bambuser på blondinbella.se och hanapee.com – klockan 18.00!
]]>

Kategorier
diskussion & debatt Tjock verklighet

Det finns få saker som provocerar lika mycket som en kvinna som är nöjd med sig själv

Titta på den här bilden. Vad är det första du tänker på?

 

 

Jag tänker på hur jävla härligt det ser ut och sen tittar jag ut genom mitt eget fönster och blir lite bitter. Isabella ”Blondinbella” Löwengrip är på semester borta i värmen. Hon njuter. Hon mår bra. Hon är glad. Hela hon lyser av allt det där och jag blir alldeles grön av avund.

 

Ja. Så.

 

Men sen läser man kommentarerna under inlägget där hon postat dessa fantastiskt sköna bilder och tappar hoppet om mänskligheten. Folk är tamejfan dumma i huvudet. En bild på en glad tjej på en varm strand framkallar så jävla mycket ångest hos andra människor som de sedan tvångsmässigt måste spy ur sig.
Folk är ätstörda så det smäller om det. Ja man är ätstörd om man tycker att Isabella är fet. Ja man är ätstörd om man har ett behov av att påpeka det. Och man är ätstörd om man tror hennes hälsa är hotad. (Fast det handlar snarare om att man vill ha ett legitimt skäl att hacka på hennes vikt.) Att vara ätstörd är ett normaltillstånd nuförtiden och inte en käft reflekterar över hur osunt det egentligen är att hela tiden ”tänka på vad man äter”.
Nej, övervikt är inte per automatik farligt, det har jag redan skrivit om. Det är inte i övervikten det sitter utan i livsstilen man för; lever man ett aktivt eller stillasittande liv? Tränar man? Äter man bra mat eller inte? Genetik spelar stor roll. Biologiska förutsättningar. Och stress. Stress är farligast av allt.
Fan ta alla dessa amatörvetare som sitter och ojjar sig över hur FARLIGT det är att vara tjock, de vet fan inte vad de snackar om. Isabella har i många år haft samma onödiga ångest som många andra. Späkt sig, bantat, hetsat och haft en ganska osund självbild. Nu har hon äntligen slutat misshandla sin kropp. Kan inte folk bara låta henne få må bra ifred? Utan vare sig fat-shaming eller förebildskortet.
Kategorier
Tjock verklighet

Vet ni vad som är provocerande? Att vara tjock och inte hata sig själv.

Det värsta är hur en del verkligen insisterar på att få säga vad de tycker, man riktigt anar hur touretten väller fram och visar folks inbillade rätt att få säga vad de tycker. Och folk är tamejfan helt jävla viktrabiata: ”TITTA EN TJOCK TJEJ SOM INTE BER OM URSÄKT FÖR SIN VIKT! MUST. DESTROY. MUST. BREAK. DOWN.”

Nej, jag förespråkar inte övervikt. Men jag säger att det är ok att vara tjock för DET ÄR OK ATT VARA TJOCK. Nej min kropp är inte ohälsosam herregud. Titta på mig. TITTA PÅ MIG och ha lite jävla perspektiv.

Ja jag har övervikt. Ja, jag är tjock. Är jag smällfet? Nej. Är jag en macka från en hjärtinfarkt? NEJ!

Att vara tjock är inte ohälsosamt. Det farliga med att vara för smal eller fet är inte vikten i sig utan sättet man tar sig dit. LIVSTIL kallas det och har man bristande kunskap i ämnet så kan man med fördel gå till biblioteket och läsa på.

Jag är absolut inte nöjd med vare sig min kropp eller vikt men jag tänker fan inte skämmas för den. Och jag vägar be om ursäkt för det.

Så jag vill inte höra ett endaste till ord om att jag är tjock och borde gå ner i vikt. Om att det är hälsofarligt. Om att jag inte borde visa upp min feta kropp för att jag då bidrar till ett osunt ideal (say what?) eller vad fan det är för ursäkter folk drar till för att slippa se nån som inte passar in i det vackra idealet, fuck you säger jag bara, fan är det verkligen nån som tror att jag kommer orsaka en fetmaepidemi eller att tjejer kommer börja svulla massa mat för att bli tjocka bara för att jag vägrar hata mig själv?

Jag kommer från och med nu att börja blocka alla socialt efterblivna idioter som kommer med bantningsråd eller åsikter om min vikt. Bara så ni vet. I min blogg ska det tamejfan inte finnas nåt vikthysteri. Och min kropp och min hälsa angår ingen annan än mig.

HELT OK!
(gilla gärna på bloglovin’ så vi får stopp på tramset)
Kategorier
feminism & genus Tjock verklighet

Fatta att vara fyra, fem år och läsa en bok där du bara kan få det lyckliga slutet om du bantar

Och så kom den. Barnboken om bantning. Barnboken som lär småflickorna att deras självkänsla och lycka och framgång ligger i vikten de väger och bilden de möts av i spegeln. Det var ju bara en tidsfråga egentligen, det var ju bara den som fattades bland barnsminket, de högklackade småbarnsskorna, bland minikjolarna, de sexiga små topparna, stringtrosorna och de prepubertala pushup-bh’arna. Fast lite förvånad är jag dock. Har författaren inte koll på vad som sker i samhället? Småflickor på sju bast vill banta och elvaåringar lider av ätstörningar. Det behövs ingen mer fokus på det yttre för vi har redan hjärntvättat ungarna att tro att det är det som är deras viktigaste egenskap. Jag skiter fullständigt i om det pågår en fetmaepidemi bland barn för det är inte ungarnas ansvar att ta tag i sina matvanor. Det är morsan och farsans uppgift så skriv en bok för dem istället för att ytterligare hetsa på den här viktfixeringen som är minst lika epidemisk och skadlig som övervikt kan vara. Fatta att vara fyra, fem bast och läsa den här boken? Jag hoppas att ingen förälder är dum nog att köpa den, men historien förtäljer annat. Fatta att vara fyra, fem bast och lite småknubbig och läsa om den där jävla Maggie som är miserabel och misslyckad men som bantar och blir lycklig och lyckad. Fatta att vara tolv och läsa det. Tolv med begynnande höfter och ömtålig självbild. Ridå.

]]>

Kategorier
Tjock verklighet

När vikten blir andras ensak

Lexie undrar över min vikt och jag kan lugna henne och er att jag inte gått upp nåt även om jag vissa dagar sväller lite extra runt ansikte och mage. (kolhydraterna)

Men att vara tjock är jobbigt. Om vi bortser från den mentala biten där jag inte ens känner igen kvinnan i spegeln eller på bilderna så är det fysiskt påfrestande. Det är tungt och jag har tamejfan pattar upp till nyckelbenen. Armarna tar emot på sidorna och jag får skavsår på låren när jag är barbent.

Jag trivs inte med mig själv… eller snarare i mig själv. Jag vill göra det. Vill känna att det här man ser inte spelar någon roll och att tjockt kan vara mjukt och vackert och nej, kom inte med det vanliga skitsnacket om att fetma är farligt för det är tusen gånger farligare att vara smal och i dålig shape än att vara tjock. (jag oroar mig mer över min kondis än mitt fläsk)

Jag vill känna att jag duger och inte behöver förändras. Men hur kan jag känna det när samhället samtidigt dikterar för mig att det är så det bör vara. Tjocka ska skämmas. Vi ska må dåligt. Vi ska avsky våra kroppar och förakta oss själva och känna skam över vårt ätande. Vi ska be om ursäkt (åh så kvinnligt), för att vi njuter och framförallt för att vi äter.

Jag vet att Lexie inte menar illa utan uttrycker en genuin omtanke och det uppskattar jag. Jag uppskattar alla mina stammisar och värderar era tankar och åsikter.

Men jag tänker ändå att det är så märkligt det där hur man kan göra andra människors vikt till sin ensak. Butt the fuck out liksom.

Det finns de som ser det som sin uppgift att upplysa oss om att vi är just överviktiga och vad för konsekvenser det kan ha för hälsan (än en gång; själv är jag mer orolig för min dåliga kondis än min vikt) och en del t.o.m insisterar ilsket på att trycka ner sina sanningar i halsen på andra. Trycka ner. 

Vi fetton vet att vi är feta och att vi borde gå ner i vikt, men självförakt hjälper inte till. Tvärtom.

Jag tar sällan åt mig när nån säger att jag är tjock för… duh…. its the truth liksom, däremot förundras jag över hur andra kan tycka att det är deras problem…. eller ens ett problem överhuvudtaget.

Läs gärna Hanna / Happy Happy Fangirl’s inlägg om självhat och kroppsuppfattning.

(och glöm inte att gilla på Bloglovin’!)