”Vad snygg du är idag!”, ”Vilka fina byxor, wow!”, ”Har du gått ner i vikt? Du ser fantastisk ut!”, ”Vad fin du är i håret!”.

”Vad snygg du är idag!”, ”Vilka fina byxor, wow!”, ”Har du gått ner i vikt? Du ser fantastisk ut!”, ”Vad fin du är i håret!”.
Och så kom den. Barnboken om bantning. Barnboken som lär småflickorna att deras självkänsla och lycka och framgång ligger i vikten de väger och bilden de möts av i spegeln.
Det var ju bara en tidsfråga egentligen, det var ju bara den som fattades bland barnsminket, de högklackade småbarnsskorna, bland minikjolarna, de sexiga små topparna, stringtrosorna och de prepubertala pushup-bh’arna. Fast lite förvånad är jag dock. Har författaren inte koll på vad som sker i samhället? Småflickor på sju bast vill banta och elvaåringar lider av ätstörningar. Det behövs ingen mer fokus på det yttre för vi har redan hjärntvättat ungarna att tro att det är det som är deras viktigaste egenskap.
Jag skiter fullständigt i om det pågår en fetmaepidemi bland barn för det är inte ungarnas ansvar att ta tag i sina matvanor. Det är morsan och farsans uppgift så skriv en bok för dem istället för att ytterligare hetsa på den här viktfixeringen som är minst lika epidemisk och skadlig som övervikt kan vara.
Fatta att vara fyra, fem bast och läsa den här boken? Jag hoppas att ingen förälder är dum nog att köpa den, men historien förtäljer annat. Fatta att vara fyra, fem bast och lite småknubbig och läsa om den där jävla Maggie som är miserabel och misslyckad men som bantar och blir lycklig och lyckad. Fatta att vara tolv och läsa det. Tolv med begynnande höfter och ömtålig självbild.
Ridå.
Lexie undrar över min vikt och jag kan lugna henne och er att jag inte gått upp nåt även om jag vissa dagar sväller lite extra runt ansikte och mage. (kolhydraterna)
Men att vara tjock är jobbigt. Om vi bortser från den mentala biten där jag inte ens känner igen kvinnan i spegeln eller på bilderna så är det fysiskt påfrestande. Det är tungt och jag har tamejfan pattar upp till nyckelbenen. Armarna tar emot på sidorna och jag får skavsår på låren när jag är barbent.
Jag trivs inte med mig själv… eller snarare i mig själv. Jag vill göra det. Vill känna att det här man ser inte spelar någon roll och att tjockt kan vara mjukt och vackert och nej, kom inte med det vanliga skitsnacket om att fetma är farligt för det är tusen gånger farligare att vara smal och i dålig shape än att vara tjock. (jag oroar mig mer över min kondis än mitt fläsk)
Jag vill känna att jag duger och inte behöver förändras. Men hur kan jag känna det när samhället samtidigt dikterar för mig att det är så det bör vara. Tjocka ska skämmas. Vi ska må dåligt. Vi ska avsky våra kroppar och förakta oss själva och känna skam över vårt ätande. Vi ska be om ursäkt (åh så kvinnligt), för att vi njuter och framförallt för att vi äter.
Jag vet att Lexie inte menar illa utan uttrycker en genuin omtanke och det uppskattar jag. Jag uppskattar alla mina stammisar och värderar era tankar och åsikter.
Men jag tänker ändå att det är så märkligt det där hur man kan göra andra människors vikt till sin ensak. Butt the fuck out liksom.
Det finns de som ser det som sin uppgift att upplysa oss om att vi är just överviktiga och vad för konsekvenser det kan ha för hälsan (än en gång; själv är jag mer orolig för min dåliga kondis än min vikt) och en del t.o.m insisterar ilsket på att trycka ner sina sanningar i halsen på andra. Trycka ner.
Vi fetton vet att vi är feta och att vi borde gå ner i vikt, men självförakt hjälper inte till. Tvärtom.
Jag tar sällan åt mig när nån säger att jag är tjock för… duh…. its the truth liksom, däremot förundras jag över hur andra kan tycka att det är deras problem…. eller ens ett problem överhuvudtaget.
Läs gärna Hanna / Happy Happy Fangirl’s inlägg om självhat och kroppsuppfattning.
(och glöm inte att gilla på Bloglovin’!)