Vem tar en influenser på allvar?
Apropå det jag skrev innan om att som feminist med många följare ondgöra sig över andra feminister med många följare. Som jag skrev så är det enkelt att gå dit i tanken. Att se sig själv som liten för att man aldrig kan se sig själv utifrån. Man är ju den man är liksom. Följarna är abstrakta. En siffra i profilen. Likes på en bild. Ord på en skärm. Vad betyder det ens? Det är svårt att förstå vidden tror jag.
Sen smyger det sig på. Man börjar med en. Sen fem, tio, trettio, femhundra, några tusen och vips så har man bytt position. Man är inte den lilla längre.
Jag tror det också är en av anledningarna att exempelvis Linnea Claeson inte riktigt tagit ansvar för sina berättelser (apropå “storytelling” som jag nämnde i förra inlägget), hon sa det själv i intervjun där i P1 att det gick så snabbt. Jag ser ju även samma grej hos andra stora feminister. ”Jag är ju bara en vanlig tjej/småbarnsmorsan/person”. Fast det är du ju inte alls? Inte längre. Inte du. Inte jag.
Jag har gjort samma resa där jag inte fattat hur mycket inflytande jag har och att ansvaret då brustit eftersom att jag vägrat inse detta och således vägrat ta i det. Men vadå… jag är ju bara jag. Ja visst, men andra ser dig som en jävla stjärna och om du inte är försiktig så kommer det stiga dig åt huvudet. Om det inte redan gjort det. (Förmodligen har det gjort det för du är bara människa.)
Nu är jag personligen mer i ett läge där jag inte ens pallar skriva om feminism än mindre engagera mig i nåt. Jag har tappat lusten och jag håller med om att det är ytligt.
Jag tror också att vi står vid ett vägskäl. Var är feminismen på väg? (Alltså den på internet, ute i verkligheten är den ju i fullt arbete) Vi behöver ta ett aktivt beslut och om det är nåt annat än den mer radikala vägen så tror jag tyvärr att feminismen kommer se ytterligare en backlash. Dels för att det blir svårt att ta feminister på allvar när de säljer ut sig för annonspengar och “samarbeten” (dvs reklam). Men också för att patriarkatet alltid väntar kring hörnet så fort vi släpper garden, redo att ställa saker till rätta.
Dessutom: När nåt blir folkkärt och/eller kommersiellt så blir det ofarligt och feminismen ska ju vara allt annat än det.
Ta avstånd från dig själv istället
Stod och sålde ut feminismen på Handkraft Kvinnokrafts julmarknad i helgen. Det är så otroligt svårt hela den där grejen, ni vet, varufieringen och utförsäljningen av feminismen, feminister som influensers och allt ni vet. Var befinner jag mig på skalan liksom? Jag krisar hela tiden i detta. Identitetskrisar. Det var så mycket enklare förr innan instagrams storhet, när jag satt här och skrek för de som hittade hit och vi tillsammans upptäckte och utvecklades.
Men nu ska man sälja in… nej man ska storytell’a. Berätta berättelser om förtryck och utsatthet. Lite dramatisk musik på, snygg paketering och det där som fångar publikens uppmärksamhet. Jag ser det i egna kretsar, bland feminister som jag tidigare respekterat otroligt mycket för sin integritet som nu säljer ut sig för kreditföretag eller fillers. Ja ni vet ju. Jag tjatar om det hela tiden.
Försöker jag typ avskriva mig själv? Ta avstånd för att inte själv drabbas av sleven? Peka ut andra för att se mig själv som bättre? Det vore ju egentligen sjukt ironiskt.
Tänker på en kul grej jag läste på Instagram igår. Ett inlägg skrivet av en mycket omtyckt feminist med nästan 40,000 följare, som alltid överöses av applåder, hyllningar, hjärtan. Hon hade slutat imponeras av de där ytliga geniförklarade idolfeministerna och ja visst, absolut, jag kan känna igen tankarna men samtidigt…. du är ju en av dem gumman. (En av oss?)
Men visst är det lätt att halka dit, se sig själv som den lilla människan, underdogen som är lite bättre och står lite mer grundad på marken.
Jag vet inte var jag vill komma. Men trött på alla. På mig själv också.
Vad saknar ni?
Vem kan ta en fet kvinna på allvar?
Calle Schulman är ändå en ganska intressant människa på så sätt att han ofta skriver sig varm om vikten att inte mobbas och vara taskig och om allt det där som egentligen är VIKTIGT (typ relationer och lycka och att må bra osv) och så får han lite klappar på axeln för att han är så fin och bra människa.Sen letar han fram en bild på typ mig som han tycker är osmickrande och lägger sen upp den som en motpol till nån annans bild, typ Carolina Gynning där hon visar sin vältränade kropp. Kanske skriver han att “den här människan (tjocka lady dahmer) är emot träning” (vilket såklart inte är sant men det är kanske för svårt för Calle att förstå en text som handlar om retuschering och hets förklädd till pepp) och myser ordentligt för HA nu fick hon! Nu fick Lady Dahmer minsann, alla ser att hon är tjock och äcklig och att hon bara är avunsjuk på Carolina. Typ. Det krävs ingen examen för att förstå syftet med Calles bildval eller texter.
Det är ju inte första gången Calle uttrycker sig hånfullt om mitt utseende. Vet inte om ni minns när han la ut videoklipp där han hånade min kroppsbehåring och piercingar? Ja sån är han ju. Han hatar kvinnor, framförallt kvinnor som inte viker undan, som inte är mähän. Kvinnor som argumenterar emot eller kritiserar honom eller sånt han gillar. Oavsett vilken ton detta sker i.Han är ju inte unik heller. Inte heller det han gör med min bild. Jag kan inte räkna antal gånger som människor använt sig av mitt utseende eller vikt för att ogiltigförklara mina åsikter eller texter. Det är talande, både för hur man behandlar kvinnor (för sällan gör man samma sak som män, typ kolla vad ful han är vem bryr sig vad han säger om xxx) men också för hur tjocka blir bemötta. Det spelar ingen roll vad det handlar om, men nästan varje gång jag skrivit nåt som uppmärksammats så slutar det med att min vikt, min kropp, min kost, min eventuella livsstil ska granskas och sågas. Det är egentligen helt sjukt hur människor beter sig, men är man tjock så provocerar det mer än nåt annat.Barn behöver begränsas för att få större frihet
Apropå komplimanger och barn. Ofta i diskussioner kring genus och då speciellt kläder så argumenteras det ofta från motståndarsidan att barn bara behöver bra förebilder och lära sig att de alltid är bra och fina och att kläder inte spelar nån roll egentligen för har man bara styrka och självkänsla så kommer det gå bra ändå.Och det låter ju lite väl idealistiskt men framförallt så lägger man ganska stort ansvar på barnen själva: de ska skaffa sig självkänsla att stå emot. Och kan de inte det så… ja då får de skylla sig själv.. eller?Jag blir ganska förvånad över att man har så höga tankar om barn förmåga att vara kritisk mot sin omgivning. Nej, man kan inte förvänta sig att en två- tre- fyraåring ska ha självkänsla och tillräckligt mycket erfarenhet, kunskap och kritiskt tänkande för att INTE bli påverkade av sin omgivning och sättet de bemöts på. De kanske kan lära sig hantera direkta attacker eller tydlig kritik, men hur lär man människor och då framförallt barn att värja sig mot andra människors förväntningar, tankar, tro och attityder? Sånt syns ju inte.Och hur värjer man sig mot socialiseringen om man saknar kunskap om den? Hur ska barn förväntas förstå processen? Hur ska barn förväntas förstå att normer och ideal bara är just normer och ideal? Hur ska de kunna värja sig mot sin egen kultur och tid? Mot sin fostran? Mot den uppmuntran de får?Att lära sitt barn att svara tillbaka och ignorera nån som säger “rosa är för flickor” är ju pissenkelt. Men det är ju inte det socialisering handlar om. Den är mycket mer subtil och gömmer sig inte bara i orden vi talar utan i kroppsspråk och förväntningar.Och sen kommer vi till det här med val och möjligheter vs. begränsningar. Är det ok att ”förbjuda” vissa kläder? Är det inte precis samma sak att ta bort klänningarna ur dotterns garderob som de könsstereotypa föräldrarna gör när de förvägrar sina barn normbrytande?Nej det tycker jag inte. För det handlar givetvis inte om att barn ska få välja fritt NU. Det handlar ju om att bädda för framtida val, inte låta små barn ta ansvar redan från början. Även här handlar det ju om brist på kunskap, erfarenhet och kritiskt tänkande. Barn ska inte belastas med det ansvaret. Oavsett vad det handlar om, kläder, vilken mat vi ska laga ikväll, vilken skola de ska gå i, (OM de ska gå i skolan) vilken tid de ska gå och lägga sig osv.Barn kan och ska inte ansvara för sådant de inte förstår konsekvenserna av. Det är jag som förälder som sätter gränsen och tar beslut utifrån det som är i mina barns bästa intresse. Och jag väljer åt mina barn tills de är mogna för uppgiften. Barn ska inte bestämma själva och de ska inte få välja fritt mellan allt.Men jag har alltid tänkt, kring mina egna barn, att om jag genom att ge dem tillgång till en stor variation kläder/färger, leksaker och flera roller från början samt begränsa det negativa inflytandet så blir de mer fria SENARE att göra ett val. Till skillnad från det könsstereotypa och genusomedvetna så bidrar det till att personligheten får utvecklas fritt från förväntningar.Far barn illa av att man säger att de är fina?
Den här historian brukar jag berätta för barnen nu för tiden. Det var när N var kanske fyra fem och vi var hos barnläkaren. När N var yngre så klädde vi henne mer som en pojke, murrigare färger än tjejer generellt har, lekvänliga byxor osv. Klänning hade hon nån enstaka men hon var inte så intresserad av dem så. Hon hade däremot en rosa tyllkjol som hon gärna drog på sig över byxorna. Den hade hon denna gång.Det första som sades när N tog av sig overallen blev ett inte helt oväntat ”Vad FIIIIIIIIN du är” följt av en entusiastisk utfrågning om den fiiiiiina ROSA kjolen hon hade på sig. Detta hände två gånger, med två olika läkare. (I övrigt var de jättebra och pedagogiska.)Visst kan man snacka lite mer nyanserat om det här ämnet; far barn illa av att höra att de är fina ibland? Om man uppmuntrar annat också och kanske säger det vid olika tillfällen? Nej det gör de kanske inte men jag har hellre en svartvit inställning till det här för jag ser verkligen INGEN mening med att så tidigt få ungarna fokuserade på sina yttren. INGEN. Jag ser bara en massa nackdelar och negativa konsekvenser.För många barn betyder fin att man har fina kläder och har man inte fina kläder så är man inte fin. Och är man inte fin så är man ful och att vara ful är något jättedåligt. Mer än så fattar de inte. Och jag har ärligt talat aldrig mött nån under typ 15 bast som fattar mer än så.Innan N började förskolan och började utsättas för den här typen av kommentarer så fattade hon verkligen ingenting om det här att vara fin eller ha fina kläder. Man kunde lika gärna säga till henne att hon var lång. Jaha liksom.Och hon brydde sig inte. Hon gjorde verkligen inte det! (det gör hon generellt inte nu heller även om det är lite annorlunda nu) Hon klädde sig i det som låg överst i lådan, på sin höjd valde hon kläder efter motiv typ gulligt djur, men aldrig ur ett ”ärjagfinnu”-perspektiv och hon funderade aldrig speciellt mycket på om hon var fin eller inte.Min dotter fick iallafall höra flera gånger att hon var fin. Där hos den där läkaren. Av hen och en annan men också av en främmande kvinna som tog sig tid att värdera min dotters kläder och ansikte. Tre personer inom loppet av två timmar. Och när vi sen skulle därifrån så hände det, den där första gången. Vi stod bredvid en kvinna i apoteket där vi skulle hämta medicin och jag ser hur N vänder sig mot henne, håller ut kjolen lite stolt och sen säger hon: “titta på mig!” med förväntan i blicken. Och hon behövde inte vänta länge innan ännu en person bekräftat att hon är fin.Några av er minns kanske att jag sprang hem (jag har ju skrivit om detta förr) och rev ut allt som kunde vara fint eller klänning ur garderoben (vilket orsakade ett ramaskri bland en del besökare här för herregud skulle jag beröva barnet klänningar?) och svor att nej fan heller att hon ska indoktrineras nu.Detta hade antagligen inte hänt alls om hon haft jeans och grön tröja, det kan jag slå vad om. Det händer nästan bara när barn (läs flickor) har pyntat sig på olika vis, om det så är flätor, kjol eller nagellack.Detta sänder ett ganska tydligt budskap till ungarna: du är bara fin när du gör så här. Och resultatet är att barnet, som då även lärt sig att den här typen av bekräftelse är att eftersträva, kommer att anpassa sig efter det.Det är inte hjärnkirurgi, det är enkelt.Barn ska vara barn, inte oroa sig för hur de ser ut.Man är inte snäll när man säger till ett barn att hen är fin eller söt. Man är grym. Man sår fröet till den dåliga självkänslan, ätstörningarna, ångesten och utseendefixeringen. Nej, det behöver inte blir så (igen det här med nyansering, jag hajjar det) men lika ofta så blir det precis just så.Barn som mår dåligt över sina yttren, känner sig tjocka eller kanske bara gråter när de inte har rätt kläder är ingen ovanlighet och de växer inte upp med elaka familjer som vill dem illa utan tvärtom. Det är vanliga barn med vanliga mammor och pappor men de lever i den här kulturen som överallt annonserar synen på kvinnan som objekt samt dikterar villkoren för ”fin” och vi cementerar det hos barnen i form av konstanta recensioner.Och de kan inte värja sig.He-man”has the power”. Barbie har ett hus och en bil.
Den här bilden cirkulerar ofta runt i antifeministiska sammanhang:
Asså jag känner bara att nej nej nej. Snälla nån, det här får jag ju ta och reda ut för det fixar de inte själva märker jag.
Den här bilden används ofta som ett slags bevis på att feminister minsann bara bryr sig om tjejer eller ej ser mansrollens krav och ideal och hallå liksom, män har det ju också jättejättejättejobbigt men det pratar feministerna ju aldrig om?! Jo, fast det gör vi ju. Feminister problematiserar ju mansrollen precis hela tiden. Vi problematiserar kraven på manlighet och dess effekter på männen minst lika ofta och vi vet att män mår dåligt i sina kroppar också.
Men thats besides the point för jag ska förklara vad skillnaden mellan Barbie och He-man är.
1. He-man ”has the power”. Barbie har ett hus och en bil.
Egentligen räcker det där. Men vi fortsätter:
2. He-man är en så kallad manlig powerfantasi, en manlig dröm som utgår från vad män tycker är häftigt, vad män uppfattar som makt osv. Barbie är en sexuell fantasi, också en manlig dröm och utgår från den manliga blicken och utifrån kvinnors uppfattning om mannens sexuella preferenser.
He-mans utseende eller person har alltså ganska lite med utseendeideal överhuvudtaget att göra. En kvinnlig motsvarighet hade snarare varit nån kickass hjältinna som kvinnor kan fantisera kring och känna styrka från typ Buffy the Vampire Slayer eller Lisbeth Salander. Förstår ni skillnaden?
3. He-man är subjektet; stark, kompetent, åstadkommer saker och räddar världen. He-man har makten och fungerar som en stand-in för vanliga män som drömmer om att äga universum. Barbie är objektet. Hon är snygg, gillar att shoppa och tycker att ‘math class is tough”. (Igen: jämför med Buffy eller Lisbeth)
4. Män har generellt inte pressats av samhället att se ut på ett visst sätt. Män mäts inte i sin knullbarhet och deras värde ligger inte i hur stora muskler de har. Snarare så ser man ner på män som ägnar sig för mycket åt sina kroppar. Kvinnor å andra sidan har genom årtusenden blivit objektifierade, ägda, uppvisade, stympade för att passa in i orealistiska skönhetsnormer.
Och ska vi återkoppla till powerfantasier så får ju flickor tidigt lära sig att vilja vara “knullbara”, dvs väna och vackra prinsessor utan makt som väntar på prinsen som ska svepa in och rädda dem och där ingår Barbie som en del av denna indoktrinering.
Frågor på det?
(Nu råkar jag visserligen både älska samt tycka att Barbie är en utmärkt leksak, man behöver ju inte köpa hela kittet eller låta ungarna se skitfilmen men ville bara visa på skillnaden mellan detta.)
Bra jobbat patriarkatet!
Varje gång en tjej läxar upp mig pga det jag skriver om män så noterar jag att de aldrig säger ifrån när killar hatar på kvinnor. Det slår aldrig fel. Jag kan bläddra igenom månader av deras feed och ba INGENTING.
Men säger en feminist nåt dumt om männen då rider de in med svärdet i högsta hugg, redo att försvara män som de lärt sig. Det är så förbannat ledsamt. Män behöver inte vårt skydd eller försvar. Våra systrar behöver det däremot, håll deras rygg och håll ihop!
Det är ett stort problem att kvinnor lär sig att hålla männen om ryggen istället för varandra men att kvinnor hatar sig själva och varandra är en konsekvens av det förtryck vi utsätts för. Vi har lärt oss att göra det.
Feministens främsta budord bör alltid vara ”tro alltid på en kvinna som berättar om patriarkalt förtryck” (t.ex våld, sexuella övergrepp) men kvinnor lär sig att se män som rakare och ärligare och varandra som svekfulla och falska.
Bra jobbat patriarkatet liksom.
Iallafall så kommer vi prata en del om detta i kommande avsnitt av postpatriarkatet på fredag. Jag träffar min granne Fayme Elmén, (en del av er vet kanske vem hon är?) och vi pratar om just det här fenomenet. Har man hängt lite i hennes kommentarsfält på instagram så har matt fått en ordentlig dos av dessa kvinnor. Man blir både ledsen och förbannad.
Kvinnorna, Patriarkatet och Stockholmssyndromet
Jag är så jähähävla trött på folk som helt analyslöst konstaterar att ja men tjejer är så taskiga mot varandra, systerskapet funkar inte för tjejer är dumma. Typ.Ingen analys eller eftertanke alls utan man har svalt de gamla myterna om att tjejer inte kan leka tre, att kvinnor konkurrerar med varandra och att kvinnor inte kan hålla sams alls. I jämförelse med de förträffliga männen då som absoluuuut inte typ slår ihjäl varandra med jämna mellanrum.Denna manstillvändhet får mig att vilja spy rakt ut.Och så rapar man vidare dessa sanningar, i tv-soffor och bloggar och i kommentarsfält, i klassrummen och personalrummen, där kvinnor frågar varandra varför kvinnor är så elaka och sen enas de om att kvinnor suger. (Och alla känner väl minst en kvinna som koketterar med att hon hellre hänger med killar för då blir det inget tjafs?)De har noll insikt i att det är PATRIARKATET som lärt kvinnor att hata kvinnor och när kvinnor hatar kvinnor så bottnar det i ett internaliserar kvinnohat (självhat med andra ord). Det är inte kvinnors fel alls egentligen. Det är de patriarkala strukturerna som lärt oss att män är bäst ingen protest och allt som förknippas med kvinnor: femininitet, moderskapet osv ses som dåligt, tråkigt, fjantigt. Men det är så jävla sorgligt att se och jag känner att tålamodet börjar tryta ordentligt.Förresten, om nu kvinnor är så jävla elaka mot kvinnor, vad är männen då?Män kommenterar våra kroppar, tafsar, skämtar om oss, värderar och recenserar oss, trycker ner oss, kränker oss, är sexister på vår bekostnad, snackar skit om oss, kallar oss horor, bestämmer vad vi ska klä oss i och hur många vi ska ligga med, försöker lagstifta kring våra kroppar, frikänner våra förövare, förtrycker, våldtar, misshandlar och mördar oss på löpande band.Samtidigt som de ägnar en livstid åt att indoktrinera och hjärntvätta oss att trots detta försvara dem, se deras “goda sidor” och hata varandra istället.Fan, gå inte på detta! Gå inte med på det!Om ingrepp blir en del av idealet så kan väl alla vara med och tävla?
Jag har tänkt lite på det här normaliserandet av ingrepp och fillers och på hur snabbt det har gått. När jag var tonåring så fanns ju inte det. Pamela Anderson hade typ gjort entre men de flesta tyckte hennes runda bröst såg konstiga ut och de få kända kvinnor som opererat sig i ansiktet tyckte man mest såg skeva ut.Sen så fanns det såklart undersköna kvinnor och svåråtkomliga ideal då också. Jag ville se ut som Cindy eller Claudia och de var overkliga nog liksom. Vem såg ut så mer än supermodellerna? Knappt ens de liksom, minns en intervju med Linda Evangelista där hon berättade att en kvinna sagt till henne att hon var så lik.. ja sig själv. Linda. Och när Linda svarade “men det ÄR jag”” så hade kvinnan sagt att nej det kunde det inte vara, hon var lik men inte SÅ lik dvs inte så vacker. För ljus, smink och retouch gör ju sin grej.Fan inte ens jag såg ut som mig själv utan smink. Hade en kompis som var så jävla snygg. Första gången jag såg henne utan sitt smink så såg jag inte att det var hon. Jag trodde det var typ hennes bror. Jävlar vad hakan trillade ner samtidigt som poletten.Men min poäng, om än långsökt, är att redan då – innan ingreppen och fillersarna så fanns svåruppnåliga ideal för kvinnor och vi jämförde oss hela tiden. Jämförde och självhatade.Så då kommer vi till frågan jag får så ofta av er: “Är det inte bättre att vara ärlig med att man gör ingrepp så att publiken förstår att skönheten inte är så naturlig?” och då en pass till trenden med just naturlig skönhet som ses som dålig eftersom att den är svårare att uppnå utan just ingreppen.Att ingrepps-idealet ändå skulle vara enklare på nåt sätt. Då kan alla vara med och tävla. Då kan alla bli vackra. (eller ja de som har pengarna iallafall) Inte bara de som har genetiken på sin sida.Men det är ju det som är problemet! Och det är väl den attityden som har lett till att ingrepp och fillers nu ses som vilken annan skönhetsrutin som helst. Jag förstår inte att det ses som helt oproblematiskt? Att vår tids stora “supermodeller” är influenserna som kränger rabattkoder för plastikkirurgi och botox och att yngre och yngre räknar dagarna tills de kan göra detsamma.Och att det skulle vara bättre för då är det ärligt och då kan alla vara med. “Hellre att man är öppen med att man gjort ingrepp!” Varför det? Förstår folk inte att det är så normaliseringsprocessen börjar?Jag vill inte ha den här utvecklingen. Jag trodde vi skulle ha kommit framåt, inte bakåt, i den feministiska utvecklingen. Vi har ju slagits för att göra upp med skönhetsnormer sen iallafall sextiotalet, och det är här vi landat?I ett nu där self care för kvinnor och feminister handlar om att göra sig vackrare (enligt patriarkal mall) och om att få patriarkal bekräftelse, om att vika ut sig och vara sexig och knullbar, om att anpassa sig för att det KÄNNS bra och KÄNNS det bra så är det alltid positivt för kvinnokampen.“Men jag gör det här för min skull, inte för att pleasa en man!” Men åh gumman det är precis det du gör ju, bara att du inte fattar det själv. Du har hjärntvättats att tro att det är detta du vill ha för att må bra och patriarkatet high fivear sig själv.Det är fan en tragedi.Det här är inte min feminism och inget jag vare sig vill skriva under på eller uppmuntra oavsett hur mycket sura miner det blir när jag vägrar. Det är inte feminism. Det är bara rent kvinnohat förklätt i feministiska slagord. När fan ska vi frigöra oss egentligen?Linda Evangelista, Cindy Crawford, Claudia SchifferManshat har sin tid och plats
Jag vill att förtryckta grupper ska få känna det de känner, föra sin kamp på det sätt som funkar bäst för dem utan att behöva ta hänsyn till de av oss som tillhör den överordnade gruppen. Detta betyder inte att jag ursäktar eller tycker
alla sorters beteenden är ok eller rimliga, men det ena behöver inte utesluta det andra för var sak har sin tid och sin plats. Att lyssna, backa när det krävs medan i andra sammanhang mötas och samtala.Att jag manshatar eller skriver arga inlägg om hur mycket jag hatar män utesluter inte att jag vid andra tillfällen för en öppen och saklig dialog med män om feminism, där jag kanske till och med tålmodigt och pedagogiskt förklarar hur jag tänker, svarar på frågor och bemöter funderingar och motargument.
Jag har ju varit medstartare till sveriges största facebookgrupp “varför apor inte bär rosa” där vi medvetet valde att inkludera män för att det skulle finnas en mötesplats för feministiska samtal där man inte måste vara fullärd eller ens feminist.
Jag tycker inte heller att det är ok att, med hatet som ursäkt, bete sig ”oprovocerat” illa mot enskilda män. Att skrika backa för fan eller håll käften eller gå till angrepp såvida jag inte blivit attackerad först. Förstår ni hur jag menar?
Fuck god ton liksom men ibland får man tänka på hur man uttrycker sig och hur man bemöter varandra. Jag anpassar tonen efter sammanhanget: Var är jag nu? Vad vill jag åstadkomma nu? Vilket sammanhang befinner jag mig i? Vem pratar jag med? I
bloggen när jag avreagerar så avreagerar jag. I aporna-gruppen när jag vill diskutera sakämnen så anpassar jag mig för att inte sabba för resten av gruppen. I diskussionsgrupper överhuvudtaget så diskuterar jag. Orkar jag inte så låter jag bli att
delta helt och hållet.Jag söker inte heller upp mina förtryckare men söker de upp mig med syfte att kränka eller trycka ner så är jag skoningslös. Blir jag uppsökt av mina förtryckare med nyfikenhet och vilja till samtal så ökar jag tålamodet och bemöter dem som medmänniskor.
Antifeminister ignorerar jag oftast såvida jag inte är på gott humör och vill ha lite underhållning. Möter jag manliga feminister så beror samtalet helt på huruvida jag upplever dem som mina allierade eller om jag upplever att de letar medalj eller
vill mansplaina mig.Osv i all oändlighet.
Var sak har sin tid och sin plats.
Jag letar väl balans gissar jag. Mellan att tillåta mig själv att känna och reagera samtidigt som jag inte vill låta känslor diktera hur jag för mig i möblerade rum. Jag tar inga diskussioner själv med människor som bara skriker åt eller hatar på mig
för förtryckt position är ingen ursäkt för att kränka varandra (alltså när jag är i överordnad position), inte heller kränker och skriker jag åt mina förtryckare om de inte gått ordentligt över gränsen.Samtidigt så vill jag utöka min förståelse för de som är så trasiga att de inte orkar alls. Liksom lägga egot åt sidan och ha tålamod när tonen är hård även om jag blir ledsen eller känner mig kränkt.
Hänger ni med?
Många tankar att hålla i huvudet men jag tänker att det ena inte behöver utesluta det andra. Jag behöver inte välja god ton eller motsatsen eftersom att varken människor eller livet inte är så svartvitt.
Var sak har sin tid och plats som sagt.
Sen som med allt annat så kan man ju fastna i tankemönster och beteenden och då behöva hjälp att ta sig vidare och ur. Även det som först stärker oss kan bli nedbrytande efter ett tag. Ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Försöker
tänka att jag, gentemot min publik, ska vara tillåtande och ickedömande utan att för dens skull uppmuntra eventuellt för den enskilda individen just skadliga tankemönster eller beteenden. Detta gäller såväl manshat som kroppspepp som allt annat jag
skriver om. Everything in moderation som man säger.Det finns lika många sätt att göra feminism på som det finns feminister tänker jag. Nån gör si nån annan gör si, vissa av oss orkar mer, andra orkar mindre, en del vill stå på barrikaden medan nån annan har fullt upp med att sluta självhata. Tänker att allt kvinnor gör för att frigöra sig själv eller andra är ett steg i rätt riktning oavsett hur litet steget är.
Bild från helgen. Att kunna tanka kvinnokraft är viktigt för mig. Då orkar jag mer.
