Den här bilden cirkulerar ofta runt i antifeministiska sammanhang:

Asså jag känner bara att nej nej nej. Snälla nån, det här får jag ju ta och reda ut för det fixar de inte själva märker jag.

Den här bilden används ofta som ett slags bevis på att feminister minsann bara bryr sig om tjejer eller ej ser mansrollens krav och ideal och hallå liksom, män har det ju också jättejättejättejobbigt men det pratar feministerna ju aldrig om?! Jo, fast det gör vi ju. Feminister problematiserar ju mansrollen precis hela tiden. Vi problematiserar kraven på manlighet och dess effekter på männen minst lika ofta och vi vet att män mår dåligt i sina kroppar också.

Men thats besides the point för jag ska förklara vad skillnaden mellan Barbie och He-man är. 

1. He-man ”has the power”. Barbie har ett hus och en bil. 

Egentligen räcker det där. Men vi fortsätter:

2. He-man är en så kallad manlig powerfantasi, en manlig dröm som utgår från vad män tycker är häftigt, vad män uppfattar som makt osv. Barbie är en sexuell fantasi, också en manlig dröm och utgår från den manliga blicken och utifrån kvinnors uppfattning om mannens sexuella preferenser.

He-mans utseende eller person har alltså ganska lite med utseendeideal överhuvudtaget att göra. En kvinnlig motsvarighet hade snarare varit nån kickass hjältinna som kvinnor kan fantisera kring och känna styrka från typ Buffy the Vampire Slayer eller Lisbeth Salander. Förstår ni skillnaden? 

3. He-man är subjektet; stark, kompetent, åstadkommer saker och räddar världen. He-man har makten och fungerar som en stand-in för vanliga män som drömmer om att äga universum. Barbie är objektet. Hon är snygg, gillar att shoppa och tycker att ‘math class is tough”. (Igen: jämför med Buffy eller Lisbeth)

4. Män har generellt inte pressats av samhället att se ut på ett visst sätt. Män  mäts inte i sin knullbarhet och deras värde ligger inte i hur stora muskler de har. Snarare så ser man ner på män som ägnar sig för mycket åt sina kroppar. Kvinnor å andra sidan har genom årtusenden blivit objektifierade, ägda, uppvisade, stympade för att passa in i orealistiska skönhetsnormer.

Och ska vi återkoppla till powerfantasier så får ju flickor tidigt lära sig att vilja vara “knullbara”, dvs väna och vackra prinsessor utan makt som väntar på prinsen som ska svepa in och rädda dem och där ingår Barbie som en del av denna indoktrinering. 

Frågor på det?

(Nu råkar jag visserligen både älska samt tycka att Barbie är en utmärkt leksak, man behöver ju inte köpa hela kittet eller låta ungarna se skitfilmen men ville bara visa på skillnaden mellan detta.)

Varje gång en tjej läxar upp mig pga det jag skriver om män så noterar jag att de aldrig säger ifrån när killar hatar på kvinnor. Det slår aldrig fel. Jag kan bläddra igenom månader av deras feed och ba INGENTING.

Men säger en feminist nåt dumt om männen då rider de in med svärdet i högsta hugg, redo att försvara män som de lärt sig. Det är så förbannat ledsamt. Män behöver inte vårt skydd eller försvar. Våra systrar behöver det däremot, håll deras rygg och håll ihop!

Det är ett stort problem att kvinnor lär sig att hålla männen om ryggen istället för varandra men att kvinnor hatar sig själva och varandra är en konsekvens av det förtryck vi utsätts för. Vi har lärt oss att göra det. 

Feministens främsta budord bör alltid vara ”tro alltid på en kvinna som berättar om patriarkalt förtryck” (t.ex våld, sexuella övergrepp) men kvinnor lär sig att se män som rakare och ärligare och varandra som svekfulla och falska.

Bra jobbat patriarkatet liksom.

Iallafall så kommer vi prata en del om detta i kommande avsnitt av postpatriarkatet på fredag. Jag träffar min granne Fayme Elmén, (en del av er vet kanske vem hon är?) och vi pratar om just det här fenomenet. Har man hängt lite i hennes kommentarsfält på instagram så har matt fått en ordentlig dos av dessa kvinnor. Man blir både ledsen och förbannad. 

Jag vill att förtryckta grupper ska få känna det de känner, föra sin kamp på det sätt som funkar bäst för dem utan att behöva ta hänsyn till de av oss som tillhör den överordnade gruppen. Detta betyder inte att jag ursäktar eller tycker
alla sorters beteenden är ok eller rimliga, men det ena behöver inte utesluta det andra för var sak har sin tid och sin plats. Att lyssna, backa när det krävs medan i andra sammanhang mötas och samtala.

Att jag manshatar eller skriver arga inlägg om hur mycket jag hatar män utesluter inte att jag vid andra tillfällen för en öppen och saklig dialog med män om feminism, där jag kanske till och med tålmodigt och pedagogiskt förklarar hur jag tänker, svarar på frågor och bemöter funderingar och motargument.

Jag har ju varit medstartare till sveriges största facebookgrupp “varför apor inte bär rosa” där vi medvetet valde att inkludera män för att det skulle finnas en mötesplats för feministiska samtal där man inte måste vara fullärd eller ens feminist.

Jag tycker inte heller att det är ok att, med hatet som ursäkt, bete sig ”oprovocerat” illa mot enskilda män. Att skrika backa för fan eller håll käften eller gå till angrepp såvida jag inte blivit attackerad först. Förstår ni hur jag menar?

Fuck god ton liksom men ibland får man tänka på hur man uttrycker sig och hur man bemöter varandra. Jag anpassar tonen efter sammanhanget: Var är jag nu? Vad vill jag åstadkomma nu? Vilket sammanhang befinner jag mig i? Vem pratar jag med? I
bloggen när jag avreagerar så avreagerar jag. I aporna-gruppen när jag vill diskutera sakämnen så anpassar jag mig för att inte sabba för resten av gruppen. I diskussionsgrupper överhuvudtaget så diskuterar jag. Orkar jag inte så låter jag bli att
delta helt och hållet.

Jag söker inte heller upp mina förtryckare men söker de upp mig med syfte att kränka eller trycka ner så är jag skoningslös. Blir jag uppsökt av mina förtryckare med nyfikenhet och vilja till samtal så ökar jag tålamodet och bemöter dem som medmänniskor.
Antifeminister ignorerar jag oftast såvida jag inte är på gott humör och vill ha lite underhållning. Möter jag manliga feminister så beror samtalet helt på huruvida jag upplever dem som mina allierade eller om jag upplever att de letar medalj eller
vill mansplaina mig.

Osv i all oändlighet. 

Var sak har sin tid och sin plats.

Jag letar väl balans gissar jag. Mellan att tillåta mig själv att känna och reagera samtidigt som jag inte vill låta känslor diktera hur jag för mig i möblerade rum. Jag tar inga diskussioner själv med människor som bara skriker åt eller hatar på mig
för förtryckt position är ingen ursäkt för att kränka varandra (alltså när jag är i överordnad position), inte heller kränker och skriker jag åt mina förtryckare om de inte gått ordentligt över gränsen. 

Samtidigt så vill jag utöka min förståelse för de som är så trasiga att de inte orkar alls. Liksom lägga egot åt sidan och ha tålamod när tonen är hård även om jag blir ledsen eller känner mig kränkt. 

Hänger ni med?

Många tankar att hålla i huvudet men jag tänker att det ena inte behöver utesluta det andra. Jag behöver inte välja god ton eller motsatsen eftersom att varken människor eller livet inte är så svartvitt.

Var sak har sin tid och plats som sagt. 

Sen som med allt annat så kan man ju fastna i tankemönster och beteenden och då behöva hjälp att ta sig vidare och ur. Även det som först stärker oss kan bli nedbrytande efter ett tag. Ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Försöker
tänka att jag, gentemot min publik, ska vara tillåtande och ickedömande utan att för dens skull uppmuntra eventuellt för den enskilda individen just skadliga tankemönster eller beteenden. Detta gäller såväl manshat som kroppspepp som allt annat jag
skriver om. Everything in moderation som man säger.

Det finns lika många sätt att göra feminism på som det finns feminister tänker jag. Nån gör si nån annan gör si, vissa av oss orkar mer, andra orkar mindre, en del vill stå på barrikaden medan nån annan har fullt upp med att sluta självhata. Tänker att allt kvinnor gör för att frigöra sig själv eller andra är ett steg i rätt riktning oavsett hur litet steget är.

Det är mycket prat om att män behöver inkluderas för att feminismen ska föras framåt och att förändring ska kunna ske, men jag håller inte med. Jag tänker att en kamp som förs av förtryckaren aldrig kommer ligga i den förtryckta gruppens intresse och att män som tillåts sätta agendan inom feminismen kommer göra det till sin egen fördel. 

Jag har en manlig bekant som tycker hela feministdebatten är jobbig. Han tycker det är bråkig, får honom att må dåligt och han orkar inte lyssna längre så han har deklarerat att han helt enkelt tänker skita i det där nu. Och jo jag förstår, så kan jag känna också ibland. Kanske inte gällande feminismen för feminism för mig är överlevnad, det är ingenting jag kan välja bort.

Att kunna välja bort feminismen är privilegierat och visar på vilken position man har och utgår från. För kvinnor är feminism överlevnad, för män är det ett specialintresse, en hobby, nåt de kan pyssla med så länge det ej blir för krävande. 

Debatten om manshat tycker jag visar på hur läget är: Mäns känslor är viktigare än kvinnors rätt att vara arga på förtrycket de utsätts för.

Kvinnor hatar män för att vi blir utsatta för förtryck, våld och kvinnohat. Det är en direkt konsekvens av detta. När män slutar förtrycka och vi har samma maktpositioner i samhället (och privat) så kommer manshatet försvinna. Manshat är liksom inget hot. Manshat är väldigt sällan en medveten strategi för att förändra samhället. Det kan däremot vara en feministisk strategi för de kvinnor som behöver det. Som känner skuld och skam och självhat.

För många enskilda kvinnor hjälper det nämligen att rikta agg och ilska åt rätt håll. Hat mot män kan hjälpa kvinnor att sluta hata eller anklaga sig själva. Det kan hjälpa dem att få styrka. Det kan ena kvinnor. Det kan såklart också bryta ner och få människor att må sämre, men olika människor funkar olika. För mig har hatet varit bränsle. Oftast är det ofrivilligt. Det är en reaktion. Jag kan inte reagera annorlunda på det jag själv utsätts för och det jag ser andra utsättas för. Manshat blir då snarare en överlevnadsstrategi för kvinnor som lever utsatta i patriarkatet än nånting annat. Utan denna utsatthet, ingen rädsla eller hat.

Jag tänker att de som klarar att inte hata är privilegierade. Kanske haft resurser eller andra möjligheter som hjälpt dem hantera. Alla hanterar förtryck och utsatthet på olika sätt men viktigast tror jag är att inte skuldbelägga de som försöker överleva. Det hör liksom inte hemma i feminismen.

Men folk sitter där ändå på sina höga hästar med sina privilegierade arslen och pekar med sina dömande fingrar och tror att man bara kan välja känslor. ”nämen usch o fy hat leder ju ingenstans, usch så dåligt av dig du dåliga feminist som ger oss andra dåligt rykte, jag tror inte på hat!”

Regel ett som feminist: SLUTA SKULDBELÄGG KVINNOR FÖR DERAS REAKTIONER OCH KÄNSLOR INFÖR DET FÖRTRYCK DE UTSÄTTS FÖR. Är du feminist? Ja men börja feminista då. Sluta försvara män. Sluta hacka på kvinnor. Håll varandra om ryggen. Kritiken mot manshat får väldigt många kvinnor inklusive mig att må jävligt dåligt.

Om jag inte har rätt att vara arg och hata den grupp som förtrycker mig, vad ska jag göra med alla de känslorna annat än att samla och trycka ihop dem inombords?

Om kvinnor inte har rätt till sina känslor under feminismens vingar, när fan ska de ha det då?