• feminism & genus

    Om patriarkatet gillar det du gör så byt strategi! 

    Om män runkar till det du gör så kanske det inte är så jävla empowering eller feministiskt strategiskt egentligen.Några av er funderade kring detta jag skrev om enpowerment och män som runkar och nån sa att män runkar till tamejfan allt och ja det har ni ju faktiskt rätt i hehe men det jag menade var typ att om patriarkatet gillar det du gör (dvs dina feministiska strategier) så kan det vara läge att byta strategi.  Det är inte meningen att kampen mot förtrycket ska tilltala eller vara behaglig för förtryckaren. (Såvida det inte är en del av en lur-strategi och du har en stor kniv i trosorna redo att hugga med)  Som till exempel att det skulle vara empowering att klä sig sexigt, dansa förföriskt, visa titsen eller sminka sig snyggt. Att vissa kvinnor känner att det är det så är inte konstigt alls.  Patriarkal bekräftelse får oss att må bra. Jäkligt bra. Iallafall för stunden. Den får oss att känna oss starka och sedda. Jag kämpar ofta mot just detta med mig själv. Det är svårt att frigöra sig och stå emot. Och det ska vi inte klandras för. Men att man känner just så här beror ju att vi är formade och fostrade och ja, hjärntvättade av patriarkatet. Om det vore empowering så skulle fler män i maktpositioner vara nakna på bild. Förstår inte när allt som pleasear normen och män i allmänhet hamnade under fliken ”enpowerment”? Det är som att kvinnors ”sexuella makt” som antifeministerna hela tiden tjatar om skulle vara makt på riktigt. Det kanske får oss att känna power ibland och i vissa situationer, men det är en illusion som bygger på patriarkala strukturer och normer.  Och i slutänden står vi ändå bara kvar och stampar på samma plats våra mormödrar stod på. ]]>

  • feminism & genus

    Feminism förpliktigar

    Först vill jag bara klargöra, som alltid i dessa samtal, att man inte är en dålig feminist för att man inte lever och andas hundra procent feminism varje vaken minut av dygnet. I ett patriarkat så är det dels helt omöjligt men också ett heltidsarbete att bara överleva vardagen för många. En del av oss pallar knappt det ens. Jag definitivt inte.  Fick en kommentar på bloggen att alla dessa pekpinnar gör att det blir svårt att vara feminist. Jag svarade att analyser och strategier inte är pekpinnar. Men att feminism inte är en meningslös etikett heller. Ingen mysig liten tjejklubb där vi möts för att fläta håret på varandra och klappa varandra på ryggen.  Feminism förpliktigar. Eller borde det. Kampen mot patriarkatet och för jämställdhet kräver arbete. Strategier. Analyser. Medvetenhet. Ifrågasättande. Uppoffrande.  Och viktigast: Självrannsakan. 👈🏼 Och klart det finns bättre och sämre feminister? Varför får vi inte säga det? Är det som i lågstadiet där alla får medalj för att man var med oavsett vem som vann? Nej man är ej en dålig feminist för att man inte orkar göra allt. Men! Vissa gör ju mycket mer för kampen. Vissa riskerar liv och lem. Vissa står längst fram vid barrikaden helt outtröttliga år efter år trots att de riskerar allt på kuppen. Andra lever som de lär i högre utsträckning. Tar obekväma beslut och gör svårare val i vardagen. Och en del typ jag sitter mest på soffan och skriver sura inlägg på internet. Försörjd av en man. Hemma i tryggheten.  Men jag pratar hellre om att GÖRA feminism än att VARA feminism. Förpliktigar som sagt. Att feminista. Vi behöver synliggöra det problematiska. Tillsammans vrida och vända på det vi gör och inte gör. Syna innehållet. Förkasta det som är dåligt för oss och lyfta fram det som funkar.  (Sen kan vi ha peppig tjejklubb för hårflätning vid sidan om också! Gärna med grogg och ost om jag får bestämma! ) (och jo i patriarkatet så förtjänar visserligen alla kvinnor medalj men ni hajjar hur jag menar)]]>

  • feminism & genus

    Vad är glitterfeminism?

    Och ja såklart det för den enskilda kvinnan kan vara en feministisk strategi att göra saker som man mår bra av, men mondokanel och jag håller med, ifrågasatte hur empowering det egentligen är att följa samma gamla patriarkala mallar som alltid varit rådande? Vad är nytt liksom? Är det verkligen normbrytande att ha läppstift och höga klackar? Är det verkligen mindre problematiskt att dansa sexigt med rumpan i fokus om man väljer det själv? Och vilka väljer inte detta själv egentligen? Vi har ju inga problem att problematisera sexualiserade bilder på modeller i reklamen eller sexualiserade kroppar i musikvideos men så fort vi försöker lyfta samma problematik inom våra egna kretsar så jävlar blir det ramaskri. Som om modellerna i reklamen och musikvideon har mindre agens eller fri vilja eller tycker det är mindre kul och peppigt? Blir det verkligen mindre objektifierande om man själv tar bilden än om nån annan gör det om vi ändå poserar på exakt samma villkor och samma sätt? Och ja, klart man kan känna sig fantastiskt stark och peppad och empowered av att sminka sig snyggt och “on fleek”, ha sexiga kläder och posera halvnakna i sexiga smickrande poser på instagram…   men i ärlighetens namn… är vi inte lite lurade? Är det inte en patriarkal illusion som inte förändrar ett endaste dugg, inte ens för de av oss som känner oss peppade av det? Jag känner att peppen blir vilkorad. Så länge jag anpassar  mig efter patriarkala normer, på eget bevåg såklart för hallå jag rakar mig ju för MIIIIIN skull eller hur är det nu, så kommer jag känna mig positiv. Jag kommer bemötas positivt. Av samhället men också av mina fellow feminister. Äh jag vet inte, jag kanske är en gammal tant men jag förstår verkligen inte hur detta är empowering alls. Liksom är allt feminism nu?]]>

  • feminism & genus

    Kvinnor är förtryckta och det är det som gör oss till offer. Ingenting annat.

    Katerina Janouch skriver en debattartikel om feminism. Hon tycker det är dags att sluta gnälla och börja göra istället. “Sluta gnälla, det är dags för feminism 2.0“.  Hon skriver bland annat:

    Framför allt är det mentaliteten som förruttnat. Att det numera är okej att framställa sig själv som offer, när du är kvinna. Det är ett evigt tjat om män som inte bryr sig, män som inte ger, män som inte svarar. Man talar om en ”trumpifiering” av debatten, jag skulle vilja prata om en ”esternilssonfiering” av kvinnobilden. Vad gör en sådan inställning i till exempel löneförhandlingar och när det gäller att få ordet i det offentliga rummet? Om kvinnans existensberättigande 2016 fortfarande bestäms av en mans blick och godkännande, är det förståeligt att hon känner sig värdelös och osäker om denna bekräftelse inte vederfars henne.
    Detta är en ganska vanlig förekommande diskussion. Oftast kommer den från ickefeministiska håll. Man framhåller gärna att feminister gör sig själva och andra kvinnor till offer. Som om det är nåt man alltså själv kan välja. Men ingen vill ju vara ett offer eller hur? Offer är ju svaga och den mer nyfrälsta feministen menar ju att vi ska vara starka kvinnor. Starka kvinnor som inte tar skit. Starka kvinnor som inte tar åt oss. Vi ska fokusera mer på att bygga vår självkänsla och bryta könsroller istället för att fokusera på det tråkiga patriarkatet och de dumma männen och allt tråkigt som händer oss här för det blir väl ingen glad av va? Det förändrar inget eller hur? Men så här va, Katerina: Det spelar ingen roll hur bra självkänsla jag har eller hur många könsroller jag bryter. Jag kommer fortfarande, som kvinna, utsättas för våldsbrott, sexuella övergrepp, få lägre lön, ha mindre politisk ekonomisk och social makt och män kommer fortfarande hata mig. Osv osv osv i oändlighet. Det här vet ju du också! Det som gör kvinnor till offer är inte att vi påtalar de orättvisor som drabbar oss. Det som gör kvinnor till offer är de patriarkala strukturerna som dominerar vårt samhälle och kvinnohatet i vår kultur. Cissi Wallin har också reagerat på Katerinas text men nya insikter. Många av er som hängt med ett tag vet ju hur jäkla ofta jag och Cissi varit oeniga i just denna fråga, att vi till och med haft öppna gräl på twitter där vi argumenterat fram och tillbaka. Jag, den manshatande sura bitterfittan vs Cissi, sansad och rationell. Ok nu ska jag inte raljera  här va men jag är glad att hon äntligen omfamnar sin inre arga bitterfitta (Som fanns därinne från början) så låt mig have my moment.  Cissi skriver som sagt om sina nya insikter, och sitt gamla förhållningssätt som Skön Tjej™, i sitt inlägg “Gnälliga feminister” att hon inspireras av gnälliga och bråkiga kvinnor. Hon skriver bland annat:
    Alla gör ju såklart som de själva behagar, men för mig handlar feminism om att våga bråka. Vara tacksam för alla som vågat och orkat bråka förr, och lära våra barn att bråkighet lönar sig. Hur tröttsam och obekvämt inslag i ”vi som hade det så trevligt” man än ses som. Feminism för mig är ingen jävla crowdpleaser. Det är en kamp för sånt som borde varit självklart och fixat för längesen.
    Katerina skriver att hon önskar lite mer jävlaranamma. “Jag skulle vilja tillbaka till oldschool-feminismen. Den där en kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel.” säger hon. Att det är dags för kvinnor att stötta varandra och ta tag i kampen, ge varandra jobben, strejka i hemmen osv. Och jag håller såklart med om det också. Men jag tror inte det ena behöver utesluta det andra. Som Cissi skriver:
    Gnället är en ventil. Att lyfta andra kvinnor, jobba mot sin egen slutshaming eller liknande sunk nåt annat. Båda kan rymmas i ett bultande feministhjärta! Man kan både vara satirisk kring självupptagna ”Dylanmän” och stötta unga tjejer i kris. Man kan tjata på ansvariga politiker om hedersvåld OCH dra skämt om antifeminister som gapar ”inte alla män” för jämnan. 
    Och när Katerina skriver “Varför jamsa med i mansvärldens kvinnofientliga regler om vi inte tycker om dem? Låt oss skriva egna i stället.” så låter det såklart jättebra och peppigt, VÄGRA VARA OFFER LIKSOM men sen minns jag ju att det inte är upp till mig att välja position eller regler i patriarkatet. Vi måste sluta gå på myten att enskilda kvinnor har nån som helst makt över patriarkala strukturer. Nej det innebär såklart inte att vi måste ge upp eller lägga oss att dö. Vi behöver inte vara passiva alls. Tvärtom och det är det vi har feminismen till. Jag upprepar: Feminismen gör inte kvinnor till viljelösa offer utan den synliggör förtrycket, strukturerna samt de orätter kvinnor utsätts för och ger oss den kunskap, analys och verktyg vi behöver för att slå oss fria från förtryck. Feminismen gör oss aktiva istället för passiva. Men första steget är väl iallafall att sluta stoppa huvudet i sanden och istället identifiera problemet. Kan vi göra det tack?  ]]>

  • diskussion & debatt,  feminism & genus

    Kvinnor är inga jävla äckel

    Elaine Eksvärd skriver ett inlägg om pedofiler. Hon skriver att män som har sex med femtonåringar är pedofiler eftersom att femtonåringar är barn. Jag håller inte med. En pedofil är någon som tänder på prepubertala barn. Och femtonåringar har ju oftast kropp som en vuxen. På sin höjd så är man kanske hebefil.  Eller ett jävla äckel. Eller pervers helt enkelt.  Nu protesterar säkert ni. Ni tänker kanske att det är helt normalt för vuxna män att tända på femtonåringar eftersom att femtonåringar oftast ser ut som kvinnor. De är ju könsmogna och har tuttar och könsbehåring. Tända på femtonåriga flickor är ju biologiskt kanske ni till och med menar.  Jag och Elaine är helt eniga i övrigt.  Jag har suttit i många diskussioner där det försvaras med att åldern bara är en siffra. Till och med feminister, kvinnor, som berättat om sina relationer med äldre män som de haft som tonåringar utan att problematisera dessa. Snarare har de romantiserat dem. En del hävdar att man har olika mognadsgrad, att en del femtonåriga flickor kan vara jättemogna, nästan vuxna och att även om mannen är över 30 år så kanske han har lägre mognadsgrad och då passar de ihop. Eftersom att åldern bara är en siffra och kärlek inte vet någon ålder.  Men vet ni vad? Jag har aldrig träffat nån, än mindre en kvinna, som resonerar likadant när det kommer till det omvända. Jag har inte träffat nån kvinna som tycker att det är rimligt och normalt eller biologiskt att tända på femtonåriga pojkar.  Eller nån kvinna som inleder relationer med unga pojkar under samma förevändning. Tvärtom så blir många äcklade av tanken. Den är orimlig, skrattretande, nästintill komisk. Men föreställ er det. Föreställ er Anna 35 eller 40 år som inleder en relation, kanske blir sambo till och med, med Kalle 15, 16 eller 17. Kanske skaffar de ett barn tillsammans? Tänk er att hon säger att åldern bara är en siffra och att de passar ihop mognadsmässigt. Tycker ni att det låter rimligt, sunt eller normalt? Nä.  Men det intressanta är att när jag diskuterar denna fråga så möter jag otaliga människor som tycker att det är helt rimligt och naturligt och normalt för män att tända på samt inleda relationer med just femtonåriga flickor.  Undrar varför.  Det är ju faktiskt ingen större skillnad. Femtonåriga pojkars kroppar ser också ut som manskroppar precis som femtonåriga flickors kroppar ser ut som kvinnokroppar. Femtonåriga pojkars kroppar är ju också könsmogna, de har könsbehåring, pungkulor som trillat ner på plats och en penis i vuxenstorlek. Alltså borde ju vara lika naturligt och normalt och sunt och rimligt och biologiskt för kvinnor att tända på pojkkroppar.  Men vi är generellt inte några jävla äckel. Eller perversa.  Så vad beror det här på?  Som Elaine säger, de enda känslorna man ska få inför en tonåring är föräldrakänslor. Inget annat. Och får man andra känslor så agerar man inte efter dem. Vi måste sluta romantisera och framförallt normalisera relationer mellan vuxna män och tonårsflickor. ]]>

  • feminism & genus

    "Släpp guran och lär er slicka!"

    Men en av dessa män, Tobbe, tog Cissis krönika som en slags sexuell invit och var inte sen med att erbjuda sina tjänster. “Min fru lånar gärna ut mig” förklarade han i ett obehagligt äckligt videoklipp där han erbjöd Cissi bra sex.  Nu vet ju vi att hans fru gärna lånar ut honom av den uppenbara anledningen att Tobbe överskattar sin förmåga i sänghalmen men enough about that. Han orerade väl på i tre minuter om hur han skulle slicka upp henne i brygga samt knulla henne ordentligt.  Att det var ett seriöst erbjudande tror jag visserligen inte. Hans poäng, som det alltid är, var såklart att trycka till henne. Straffa henne. Utöva makt. Det handlar alltid om makt.  Hur hanterar man män som dessa? Hur hanterar man sig själv när man utsätts för dem? Jag vet inte. Jag blir förbannad och jag kanaliserar ju min ilska till manshat som i sin tur är min drivkraft när jag skriver och debatterar. Det är konstruktivt för mig. Cissi tar inte skit utan väljer att polisanmäla. Det Tobbe sysslar med är nämligen sexuella trakasserier och kan inte jämföras med en satir kring gitarrsnubbar. 

    Varför jag tjatar så mycket om kränkta män? För att samhället är fyllt av JÄTTELÄTTKRÄNKTA män som blir såpass kränkta av att en publik person (uttalad feminist) bara existerar att man måste bevisa alla hennes poänger genom att bete sig helt jävla sjukt. – “Tobbe ska knulla mig“, Cissi Wallin
    Men det är lätt att man bryts ner också. Vi är ju konstant villebråd för sexuella anspelningar, inviter och angrepp. De flesta män tycker väl att tafs och våldtäkt är dåligt men att sexuellt angripa kvinnor verbalt verkar vara sånt vi ska tåla. Detta görs genom att antingen påpeka att vi är oknullbara och att ingen vill ha oss eller våra kroppar eller genom att tala om för oss vad de vill göra med oss eller så kukbilderna. De förbannade kukbilderna! Hur många kukbilder får jag i veckan av random män? Jag har tappat räkningen. Varför gör de så här? Finns det nåt sätt att nå dem? Få dem att fatta hur jävla utsatt man är som kvinna och att deras påtvingade sexuella inviter och kommentarer ytterligare bidrar till detta? Jag tror tyvärr att det är meningslöst att diskutera med dessa män. Jag tror inte att de är mottagliga. Dels drivs de av ett omfattande kvinnoförakt och dels tror de att deras perspektiv och åsikter är rådande. Min strategi är snarare att se till att det blir jävligt obehagligt för dessa kräk att äckla runt. Få tyst på dem! Och jag uppmanar alla er att slå tillbaka tiofalt med samma mynt. Jag skulle svara: “Ja! Ja tack Tobbe! Vad bra att du erbjuder för jag har mens just nu och skulle verkligen behöva bli ordentligt rengjord.” Andra favoritsvar vid konfrontation med kvinnohatare och mansäcklen är dessa:

    – Slicka mer fitta och låt musen tysta munnen.

    – Kan jag inte få bajsa i din mun istället? Skulle verkligen gilla det!

    – Jag har en svampinfektion, så slicka gärna hårt!

    –  Vad hysterisk/desperat du låter, du har fått för lite fitta i käften, det hör jag det.

    –  Vill du att jag ska fylla dig med fittsaft? Vad kostar du?

    Hur svarar ni?]]>

  • diskussion & debatt,  feminism & genus

    Separatism och matriarkat är botemedlet mot en blödande mansvärld

    Och räddningen för att inte bli helt tokiga är kanske att landa i att det är skit och istället upprätta oaser och fredade zoner istället? Kanske små matriarkat överallt. Små kvinnokollektiv och kvinnogemenskap. Gruppera oss. Hålla ihop. Stötta. Utbilda varandra. SEPARATISM.  Och framförallt att utbilda varandra och upplysa om den riktiga fienden, inte luras att peka ut varandra som “lika illa”. Blir fasiken galen när folk menar att kvinnor också kan vara lika hemska som män för det är inte alls sant. Vi kanske snackar skit och hugger varandra i ryggen emellanåt. Men män mördar våldtar krigar misshandlar. Varandra. Oss. Våra barn. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om detta. Om vad män gör mot oss. Vad vi låter dem göra mot oss. Vad vi låter oss luras att tro och tänka. Kanske en hel bok? Jag borde nog skriva den där boken, jag har så många ord inom mig. Den blir antagligen inte skitbra, men den blir arg. Det kanske räcker? Jag vet inte. Jag vet inte alls. Jag bara famlar i detta svarta hål som är patriarkatet. Jag och Kuk-tavlan som den kallas härhemma. Oskars mormor eller moster eller nåt målade den och när Oskar var liten så plitade han dit KUK med fem centimeter stora bokstäver mitt på det ljusa partiet. Det står fortfarande kvar.]]>

  • diskussion & debatt,  feminism & genus

    Alla är överens om att sluta döma kvinnor. Tills vi pratar om delad FP.

    Lite spontana tankar efter dagarnas debatterande, både här men också på flera andra plattformar. Det är intressant att vissa ämnen verkligen tar fram det fula i så många. Häpnadsväckande studie i mänskligt beteende egentligen om det inte vore så pass nedslående.

    Så här va, när jag skriver om exempelvis föräldrar som kämpar på i motvind, som gör en massa misstag, som inte alltid orkar göra rätt så får jag nästan uteslutande medhåll. Alla är överens om att vi behöver sluta döma varandra så hårt och förstå att de flesta gör så gott de kan. Vi står enade när nån annan jävel hackar på morsor och vi uppmanar varandra till att ge varandra en break.

    Samma sak när jag skriver om kvinnor som fogar sig efter normer eller ”gör fel” som feminister, då samlas vi i igenkänning och berättar om hur jobbigt det är med orimliga krav på kvinnor och feminister som ingen orkar leva upp till. Ingen gillar elitism och ingen ifrågasätter mig när jag kritiserar detta fenomen. Alla älskar systerskapet och igen, vi står enade mot krav på kvinnor.

    Tills man pratar om föräldraledigheten.

    Helt plötsligt är alla som förbytta. Sansade resonabla feminister förvandlas nästan till vettvillingar. Likt antifeminister går de till attack mot de kvinnor de upplever beter sig könsnormativt.

    Lite sånt som sagts till och om mig:

    Du förstör för oss andra

    Var är solidariteten?

    Hur ska vi förändra samhället om du gör så här?

    Du upprätthåller skadliga normer som påverkar oss andra

    Du upprätthåller patriarkatet

    Vad lär du dina barn egentligen?

    Hur ska vi bli jämställda om kvinnor gör som du?

    Jag är besviken på dig

    Jag har tappat respekten för dig

    Sånt som ingen feminist skulle tycka var ok att säga till kvinnor i andra situationer. Sånt som få feminister tycker är ok att säga till en kvinna som opererar pattarna, rakar kroppshåret, serverar enbart helfabrikat till barna, flaskmatar eller vad det nu är som människor generellt gör eftersom att de är mänskliga och inga robotar.

    Men här blir det plötsligt ok. Här spyr man fram sitt förakt, här är skuldbeläggningen och skammandet en naturligt och självklar del av diskussionen.

    nina björk lyckliga i alla sina dagar

    ur Nina Björks ”lyckliga i alla sina dagar”.

    En del går så långt att de börjar prata om kampen. Om att jag eller andra kvinnor inte gör nåt för kampen, för jämställdheten, för feminismen, att vi är lata och bekväma och låter andra dra strået till den postpatriarkala stacken medan vi plockar russin ur kakan. Samma personer som ofta är helt överens med mig när jag säger att feminism som kräver att kvinnor gör si eller så bara skadar. Samma personer som annars inte tycker det är rimligt att kräva att kvinnor ställer sig på barrikaden om de inte orkar eller har förutsättningarna för det. 

    Här är några av dessa kommentarer jag fått:

    ta kampenandas feminism föra kamp ge upp lyfta finger skillnad slipper

    Nej jag gör ju verkligen ingenting för feminismen. Bara låter andra kämpa. Tänk om jag skitit i att börja blogga och skriva och istället delat fl och fortsatt jobba på förskola, jävlar vilken skillnad jag hade kunnat göra då! 

    En annan intressant sak är hur de som är för delad FP gärna pratar om de som inte delat som bekväma och egoistiska, som bara gör det de tycker passar bäst för dem utan en tanke på nån annan. Som om de som delar lika på FP gör det av altruistiska och solidariska skäl. Men alltså allvarligt? Precis alla, varenda jävel av oss, gör det vi tycker ”passar bäst”. Oavsett om man delar lika eller inte så väljer man det som känns bekvämast och enklast och mest rätt. De som delar lika gör det för att det funkar för dem, för att de VILL det. Inte för att de vill bidra till kampen eller vara solidariska. De är inte bättre feminister eller duktigare föräldrar.

    Och så alltid med de dryga tilläggen: ”Ja VI vill ju iallafall att VÅRA barn ska lära känna samt ha en bra relation till sin pappa” som en motsats till oss andra, som att vi inte vill eller jobbar för det? Tänk om jag skrev liknande saker typ ”Ja vi vill ju VARA med våra barn iallafall, inte sätta dem på dagis och låta nån annan ta hand om dem, varför skaffar man barn om man inte vill vara hemma med dem bla bla bla”. Vilket jävla ramaskri det skulle bli. (Obs skulle aldrig säga nåt sånt fördömande och vidrigt)

    Jag vet inte hur jag ska reagera på det här fenomenet annat än med just uppgivenhet och sorg. Hur tänker ni andra kring detta?

    ]]>

  • diskussion & debatt,  feminism & genus

    Kvinnor kommer inte magiskt bli mer attraktiva på arbetsmarknaden eller få bättre betalt för att pappor börjar ta halva tiden

    För att förtydliga ytterligare, för er som kanske inte pallat läsa igenom alla kommentarer, så vill jag klargöra att jag långsiktigt är för en delad och individualiserad föräldrapenning men jag är övertygad om att det krävs många omfattande åtgärder INNAN detta är en realistisk möjlighet. Så just nu, i dagsläget? Nej. Inte så länge kvinnors löner är lägre, deras positioner på arbetsmarknaden är osäkra, deras insatser bedöms som sämre. Osv osv.

    Man kan såklart argumentera att detta skulle förändras om män tog mer ansvar hemma men dels så tror jag faktiskt inte att det är så enkelt alls eftersom att många faktorer spelar in och ansvaret över hem och barn bara är en av dessa. Men framförallt så tror jag att även om det vore så, så är det fortfarande något som kommer ta mycket tid och under den tiden så kommer kvinnorna och familjerna i kläm.  Det handlar ju om ett omfattande samhällsproblem där kvinnors insatser värderas mindre, där vi diskrimineras och där män som är föräldralediga till skillnad från oss ses som resurser istället för belastningar och lösningen är åtgärder från flera håll samtidigt.

    Som om föräldraledigheten är det enda som gör att vi inte lever i ett helt jämlikt samhälle. Som om typiskt kvinnliga yrken automatiskt kommer att ge högre lön bara för att vi delar föräldraledigheten lika.

    – Lena

    Förändring sker inte över en dag ens när vi lagstiftar. Kvinnor kommer inte magiskt bli mer attraktiva på arbetsmarknaden eller få bättre betalt för att pappor börjar ta halva tiden. Det kanske inte ens sker över en generation. Är det rimligt svinn? Kanske. Men jag tycker inte det.

     föräldraskap 3

    Men jag tycker inte heller vi ska nöja oss, finna oss i att pappor skiter i ansvaret och kapitulera inför situationen. Inte som grupp alltså. Individer gör vad de kan för att överleva och klara sin vardag och att skuldbelägga skapar inte heller nån förändring utan är bara elakt och onödigt.

    Jag lobbar ju liksom inte för att vi ska göra som vi alltid har gjort, tvärtom anser jag att vi ska sträva efter lika ansvar men jag ogillar kravet att just kvinnor, ofta enskilda sådana, som ska bära kampen framåt oavsett vilka uppoffringar som krävs i ett samhälle som motarbetar jämlikhet från flera håll samtidigt. Och jag tror inte heller jämställdhet eller genusmedvetenhet står och faller med 18 månaders ledighet. Hoppas jag i alla fall. Det finns så många olika sätt att göra det på.

    föräldraskap 2

    Vill avsluta morgonens tankar med en riktigt bra kommentar från tidigare diskussion:

    “Föräldraförsäkringen omnämns i debatten som vore den en naturlag, något orubbligt och bestämt. Men hela vårt ekonomiska system, inklusive socialförsäkringsrätten, är ett system skapat av en civilisation som präglas av patriarkala strukturer.

    Föräldraförsäkringen är utformad så att den som är hemmaförälder missgynnas ekonomiskt i förhållande till den som arbetar. Då blir det enda sättet att leva jämställt att dela exakt lika, gör man inte det så lever man inte faktiskt (ekonomiskt) jämställt. Men även om man delar exakt lika är tyvärr chanserna att man är ekonomiskt jämställda små eftersom män oftast har bättre löner i alla fall.

    Dessutom missgynnas kvinnan på andra sätt än ekonomiskt. Alla anledningar du räknat upp som motiv till varför ni inte delar lika är sätt du som kvinna missgynnas av att dela. Tanken att det finns ett stort värde i sen förskolestart (eller att välja bort förskola) är ”kvinnliga värderingar”. Att vilja vara med sina barn, att prioritera amning, närhet, o.s.v. är kvinnliga värderingar som måste väljas bort till förmån för jämställdheten om man delar lika. Det hör ni ju själva, det går inte ihop.

    ”Dela lika på föräldraledigheten så blir ni jämställda” är som att säga ”ha inte så kort kjol på dig så slipper du bli våldtagen”. Men hur kan kvinnor och män bli jämställda genom att kvinnorna anpassar sig efter den patriarkala strukturen?

    Ett system där kvinnan (eller mannen, men det är ju oftast kvinnan) utesluts från samhället under en lång period bara för att hon fått barn är inte bra. Vår föräldraförsäkring är bekväm, det är mysigt att vara hemma med sina barn, men den fyller inte sin funktion som skyddsnät. Den isolerar kvinnan och dessutom skapar den ett barnovänligt samhälle där man anser att barn hör hemma i miljöer där bara barn och ev. hemmavarande föräldrar vistas, inte bland vuxna.

    Jag skulle vilja se en föräldraförsäkring som innebar ökade möjligheter för föräldrar att klara av att arbeta och ha barn på samma gång, alltså på riktigt tar hänsyn till kvinnor och kvinnors liv.”

    – Carolinalin

    ]]>

  • feminism & genus

    Att leva som en postpatriarkal feminist i ett allt annat än postpatriarkalt samhälle

    Mitt inlägg blev en hel artikel i Metro. Jag tänkte länge, tänkte säga nej är ni galna liksom ”mmmmm kan jag verkligen stå för detta?” Alltså kan stå för mina val men vill inte driva nån antifeministisk agenda där jag utmålar delad fp som hotet mot barnfamiljerna. Men sen tänkte jag ”fler läsare” och valde att tacka ja. Och nu håller alla män med mig i metros kommentarsfält. Jag får väl stå här med dumstruten men å andra sidan, det är ju så här jag känner och resonerar.

    Läs gärna artikeln också, jag ändrade lite saker, förtydligande en del samt la till andra tankar. Så det är ju mycket nytt att läsa.

    Nej, vi kommer inte dela lika på föräldraledigheten nu heller:

    “Jag är ju feminist, rentav en så kallad ”feministisk förebild” och med det kommer också en massa förväntningar. Ett riktig och duktig feminist bör ju leva som hon lär, vara självständig, gärna ha en karriär, dela lika på allt om hon lever i en heterorelation och framförallt vara jämställd. Den postpatriarkala feministen i ett allt annat än postpatriarkalt samhälle. En motsägelse, men kraven på kvinnor lämnar inget utrymme för något annat.”

    metro lady dahmer

    En annan sak som jag tänkt på är det här med att pappa inte är hemma. Han är ju hemma. Alltså Oskar.  I ärlighetens namn så tror jag faktiskt att han är hemma dubbelt så mycket om inte mer än vanliga heltidsarbetande pappor. Han har jobbat så pass mycket att han börjat kunna cash’a in. Han har miljoner kompdagar han får ta ut pga mycket övertid. Han tar ut cirka tio veckors semester per år. Han har ju kvar alla sina pappadagar som han tar ut med jämna mellanrum vid lov och långhelger. Alla lov och all ledighet är han hemma. Han är föräldraledig på fredagar men jobbar ofta hemifrån minst en dag i veckan utöver det.

    Vi är otroligt privilegierade som kan leva så och skulle inte påverkas alls av en individualiserad föräldraförsäkring och det är där jag tycker det skaver lite. Ska detta också bli en klassfråga? Där vi med bättre ekonomiska förutsättningar kan göra fler fria val än de som har mindre? Och hur drabbar det kvinnor som redan har dåliga löner, usla arbetsvillkor och kanske deltidsanställningar om de tvingas in i en position där pappa ska ta ut lika många dagar. Får de bättre villkor? Jag tror inte det.

    ”Kan medfeminister snälla sluta använda pensionsfrågan till att trycka dit andra kvinnor som gör mer traditionella ”val” när det gäller barn och familj? Det är nästan som om det går skadeglädje i det hela ”hoppas det känns lika bra om 40 år”. Pensionssystemet är skit och missgynnar kvinnor. Kanske lägga krutet på att reformera det istället?”

    frågan

    ]]>