• diskussion & debatt,  feminism & genus

    Kvinnor kommer inte magiskt bli mer attraktiva på arbetsmarknaden eller få bättre betalt för att pappor börjar ta halva tiden

    För att förtydliga ytterligare, för er som kanske inte pallat läsa igenom alla kommentarer, så vill jag klargöra att jag långsiktigt är för en delad och individualiserad föräldrapenning men jag är övertygad om att det krävs många omfattande åtgärder INNAN detta är en realistisk möjlighet. Så just nu, i dagsläget? Nej. Inte så länge kvinnors löner är lägre, deras positioner på arbetsmarknaden är osäkra, deras insatser bedöms som sämre. Osv osv.

    Man kan såklart argumentera att detta skulle förändras om män tog mer ansvar hemma men dels så tror jag faktiskt inte att det är så enkelt alls eftersom att många faktorer spelar in och ansvaret över hem och barn bara är en av dessa. Men framförallt så tror jag att även om det vore så, så är det fortfarande något som kommer ta mycket tid och under den tiden så kommer kvinnorna och familjerna i kläm.  Det handlar ju om ett omfattande samhällsproblem där kvinnors insatser värderas mindre, där vi diskrimineras och där män som är föräldralediga till skillnad från oss ses som resurser istället för belastningar och lösningen är åtgärder från flera håll samtidigt.

    Som om föräldraledigheten är det enda som gör att vi inte lever i ett helt jämlikt samhälle. Som om typiskt kvinnliga yrken automatiskt kommer att ge högre lön bara för att vi delar föräldraledigheten lika.

    – Lena

    Förändring sker inte över en dag ens när vi lagstiftar. Kvinnor kommer inte magiskt bli mer attraktiva på arbetsmarknaden eller få bättre betalt för att pappor börjar ta halva tiden. Det kanske inte ens sker över en generation. Är det rimligt svinn? Kanske. Men jag tycker inte det.

     föräldraskap 3

    Men jag tycker inte heller vi ska nöja oss, finna oss i att pappor skiter i ansvaret och kapitulera inför situationen. Inte som grupp alltså. Individer gör vad de kan för att överleva och klara sin vardag och att skuldbelägga skapar inte heller nån förändring utan är bara elakt och onödigt.

    Jag lobbar ju liksom inte för att vi ska göra som vi alltid har gjort, tvärtom anser jag att vi ska sträva efter lika ansvar men jag ogillar kravet att just kvinnor, ofta enskilda sådana, som ska bära kampen framåt oavsett vilka uppoffringar som krävs i ett samhälle som motarbetar jämlikhet från flera håll samtidigt. Och jag tror inte heller jämställdhet eller genusmedvetenhet står och faller med 18 månaders ledighet. Hoppas jag i alla fall. Det finns så många olika sätt att göra det på.

    föräldraskap 2

    Vill avsluta morgonens tankar med en riktigt bra kommentar från tidigare diskussion:

    “Föräldraförsäkringen omnämns i debatten som vore den en naturlag, något orubbligt och bestämt. Men hela vårt ekonomiska system, inklusive socialförsäkringsrätten, är ett system skapat av en civilisation som präglas av patriarkala strukturer.

    Föräldraförsäkringen är utformad så att den som är hemmaförälder missgynnas ekonomiskt i förhållande till den som arbetar. Då blir det enda sättet att leva jämställt att dela exakt lika, gör man inte det så lever man inte faktiskt (ekonomiskt) jämställt. Men även om man delar exakt lika är tyvärr chanserna att man är ekonomiskt jämställda små eftersom män oftast har bättre löner i alla fall.

    Dessutom missgynnas kvinnan på andra sätt än ekonomiskt. Alla anledningar du räknat upp som motiv till varför ni inte delar lika är sätt du som kvinna missgynnas av att dela. Tanken att det finns ett stort värde i sen förskolestart (eller att välja bort förskola) är ”kvinnliga värderingar”. Att vilja vara med sina barn, att prioritera amning, närhet, o.s.v. är kvinnliga värderingar som måste väljas bort till förmån för jämställdheten om man delar lika. Det hör ni ju själva, det går inte ihop.

    ”Dela lika på föräldraledigheten så blir ni jämställda” är som att säga ”ha inte så kort kjol på dig så slipper du bli våldtagen”. Men hur kan kvinnor och män bli jämställda genom att kvinnorna anpassar sig efter den patriarkala strukturen?

    Ett system där kvinnan (eller mannen, men det är ju oftast kvinnan) utesluts från samhället under en lång period bara för att hon fått barn är inte bra. Vår föräldraförsäkring är bekväm, det är mysigt att vara hemma med sina barn, men den fyller inte sin funktion som skyddsnät. Den isolerar kvinnan och dessutom skapar den ett barnovänligt samhälle där man anser att barn hör hemma i miljöer där bara barn och ev. hemmavarande föräldrar vistas, inte bland vuxna.

    Jag skulle vilja se en föräldraförsäkring som innebar ökade möjligheter för föräldrar att klara av att arbeta och ha barn på samma gång, alltså på riktigt tar hänsyn till kvinnor och kvinnors liv.”

    – Carolinalin

    ]]>

  • feminism & genus

    Att leva som en postpatriarkal feminist i ett allt annat än postpatriarkalt samhälle

    Mitt inlägg blev en hel artikel i Metro. Jag tänkte länge, tänkte säga nej är ni galna liksom ”mmmmm kan jag verkligen stå för detta?” Alltså kan stå för mina val men vill inte driva nån antifeministisk agenda där jag utmålar delad fp som hotet mot barnfamiljerna. Men sen tänkte jag ”fler läsare” och valde att tacka ja. Och nu håller alla män med mig i metros kommentarsfält. Jag får väl stå här med dumstruten men å andra sidan, det är ju så här jag känner och resonerar.

    Läs gärna artikeln också, jag ändrade lite saker, förtydligande en del samt la till andra tankar. Så det är ju mycket nytt att läsa.

    Nej, vi kommer inte dela lika på föräldraledigheten nu heller:

    “Jag är ju feminist, rentav en så kallad ”feministisk förebild” och med det kommer också en massa förväntningar. Ett riktig och duktig feminist bör ju leva som hon lär, vara självständig, gärna ha en karriär, dela lika på allt om hon lever i en heterorelation och framförallt vara jämställd. Den postpatriarkala feministen i ett allt annat än postpatriarkalt samhälle. En motsägelse, men kraven på kvinnor lämnar inget utrymme för något annat.”

    metro lady dahmer

    En annan sak som jag tänkt på är det här med att pappa inte är hemma. Han är ju hemma. Alltså Oskar.  I ärlighetens namn så tror jag faktiskt att han är hemma dubbelt så mycket om inte mer än vanliga heltidsarbetande pappor. Han har jobbat så pass mycket att han börjat kunna cash’a in. Han har miljoner kompdagar han får ta ut pga mycket övertid. Han tar ut cirka tio veckors semester per år. Han har ju kvar alla sina pappadagar som han tar ut med jämna mellanrum vid lov och långhelger. Alla lov och all ledighet är han hemma. Han är föräldraledig på fredagar men jobbar ofta hemifrån minst en dag i veckan utöver det.

    Vi är otroligt privilegierade som kan leva så och skulle inte påverkas alls av en individualiserad föräldraförsäkring och det är där jag tycker det skaver lite. Ska detta också bli en klassfråga? Där vi med bättre ekonomiska förutsättningar kan göra fler fria val än de som har mindre? Och hur drabbar det kvinnor som redan har dåliga löner, usla arbetsvillkor och kanske deltidsanställningar om de tvingas in i en position där pappa ska ta ut lika många dagar. Får de bättre villkor? Jag tror inte det.

    ”Kan medfeminister snälla sluta använda pensionsfrågan till att trycka dit andra kvinnor som gör mer traditionella ”val” när det gäller barn och familj? Det är nästan som om det går skadeglädje i det hela ”hoppas det känns lika bra om 40 år”. Pensionssystemet är skit och missgynnar kvinnor. Kanske lägga krutet på att reformera det istället?”

    frågan

    ]]>

  • feminism & genus

    Ta't lugnt brudar, Lamotte fixar biffen!

    Idag ska jag ha körlektion igen, första sen fiaskot häromdagen och jag känner bara ångest. Ingen glädje, inget ”det ska bli kul” som jag brukar känna. Jag känner ärligt bara ”jag kan inte köra bil” fast jag egentligen vet att jag kan. Och jag tänker att det här är ju så jävla typiskt kvinnor egentligen, den här mentaliteten ”jag kan inte” oavsett hur kompetenta vi är (ok jag är ingen rallyförare men jag kan ju köra?) och hur vi alltid låter det stå i vägen för eventuella framgångar och modiga satsningar på sånt vi kanske skulle vilja men aldrig vågar. För vi kan inte.

    Sen tänker jag på män, som oavsett inkompetens, alltid höjer sig själv till skyarna, som alltid hoppar rakt in med självförtroendet på topp.

    Som t.ex Joakim Lamotte, nybörjaren på feminism, som häromdagen kaxigt deklarerade att han minsann gjort mer för att motverka sexuella trakasserier och övergrepp på två månader än vad Fi gjort på tio år. Alltså han har gjort mer för kvinnor än Gudrun Schyman m.fl. Än alla de kvinnor som under tio års tid stått på barrikaden, blivit hatade, hotade, skrämda, utsatta på köpet. Mer än alla de (vi) kvinnor som dagligen andas och lever feminism och för varandra. Ideelt. Gratis. Utan att få en endaste spänn för det vill jag tillägga eftersom att Lamotte dessutom tar mycket betalt för att föreläsa om sina nya insikter för unga tjejer och killar.

    lamotte

    Och det är ju så typiskt. Typiskt för män generellt men kanske framförallt män som ger sig in på kvinnors områden och tror att de varit efterlängtade och behövda och att det NU äntligen ska ske förändringar. Jag blir så uppgiven på sån skit. Kvinnor kämpar för sin överlevnad. Vi LEVER feminism. Men in glider en snubbe och ba “jag styr upp det här!” Tror man som man att man gör mer för kvinnor än de feminister som med livet i risk står på barrikaden, förtjänar man en plats i skamvrån!

    Men Lamotte, denna fantastiska riddare som kommit till vår undsättning. Som gör mer än vi andra. Samtidigt som han gång på gång kastar feminister under bussen genom att posta inlägg om att vi inte gör nåt, ”var är feministerna”, om att vi är elaka och inte låter honom få vara med, om att feminister minsann är si samtidigt som han då varje gång även upplåter sitt kommentarsfält till kvinnohat. Hundratals kommentarer som dräller in från människor som vill prata om RIKTIGA kvinnor och RIKTIGA feminister och om hur vidriga och dåliga vi är.

    Första steget, om han verkligen ville göra nåt för kvinnor och vår utsatthet hade ju varit att rensa upp där. Införa nolltolerans mot kvinnohat och förakt riktat mot kvinnor, enskilda som gruppen. Se till att hans plattformar är trygga rum för oss. Innan han pratar om vikten av att sexuella trakasserier upphör, innan han skriver krönikor om hur han oroar sig för sin dotter, innan han tar massvis med betalt för att “hjälpa kvinnor”. Förstå han inte att detta är en av anledningarna att feminister är tveksamma mot hans sk engagemang? Att det är därför han ”inte får vara med”? Hur kan man lita på en man som agerar så?

    Man kan inte ena stunden prata om hur allvarligt det är att kvinnor inte är trygga för att i nästa upplåta en plattform för kvinnohat!

    lamotte 2 lamotte 3

       

     ]]>

  • feminism & genus

    Myten om den lyckliga horan (som upprätthålls i feministiska kretsar) eller när man började kalla det för "sexköp".

    traffiking

    The neverending debatt om prostitution, inom feministiska kretsar då rå, jag blir så jävla trött. Med tanke på hur mycket det hela tiden vrålas om att ge de utsatta TF så är det ändå förvånansvärt många prostitutionspositiva feminister som tycker det är helt rimligt att låta de mest privilegierade sätta agendan. Inom vilka andra rörelser resonerar man så?

    Och det stannar inte bara där utan här har man klumpat ihop allt slags sex-relaterat ”arbete” under en och samma tak. ”Sexarbetare” kallar man samtliga. Kan vi bara sluta upp med det tack? ”Sexarbetare”. Hör ni hur det låter? Förstår ni denna retorik och hur den funkar? Hur det förminskar vad som faktiskt sker? Hur det osynliggör de verkligt utsatta? Hur man låtsas som att suga kuk för en hundring är att jämställa med att sitta i kassan på Coop eller ge en massage? 

    sexarbete2

    Men ”sexarbetare” då. Man arbetar med sex. Sen är det tydligen skitsamma om det är crackberoende kvinnor nere på stritan som säljer avsugningar för nån hundralapp, Olga som sitter inlåst i en lägenhet på gärdet och som tar emot flertalet män varje dag, porrskådisar, strippor på trygga klubbar som behåller trosorna på eller lyxescorter som kan välja och vraka mellan kunderna och som tjänar så pass mycket att de bara behöver hora nån gång i månaden. På sidan av liksom. Lite extrapengar.

    sexarbete sexarbetare

    Artikel “Att vara emot sexköp är inte att hata prostituerade“. 

    Grejen är också att det inte alltid funkar att lyssna på de porrskådisar, strippor och lyxprostituterade  (vilket jag anser att alla som tjänar bra samt kan välja sina kunder är) som talar sig varma om hur trevlig branch det är och hur bra de mår, eftersom att de säljer en illusion. De ska gilla det. Det är vad de säljer. De säljer föreställningen om den lyckliga horan. De tjänar mer på att få kunderna att slippa dåligt samvete. Antalet porrskådisar och lyxescorter som lämnat branchen och ändrat version i efterhand är många. För tyvärr, när man lever i utsatthet så är en av våra grundläggande försvarsmekanismer att försvara det vi utsätts för. Förminska och försvara och intala oss själva att det ej är farligt eller dåligt och att vi kanske till och med rentav gillar det. GRUNDLÄGGANDE JÄVLA PSYKOLOGI!

    Och låt mig poängtera att jag har noll intresse av att omyndigförklara dem, det är inte därför jag resonerar som jag gör. Jävla liberaltrams för övrigt. Så fort man pekar på kvinnors utsatthet så anklagas man för att förminska dem.Det går utmärkt att vara för ett förbud mot prostitution OCH hålla ryggen om kvinnor som prostituerar sig eller strippar eller vad det nu må vara som ingår i “sexarbete”.

    love nepallove nepal 2

    ]]>

  • feminism & genus

    Att "göra sig själv till ett offer" eller att "låta sig utsättas för förtryck".

    Offer är inget man väljer att vara. Offer är nåt man blir när man utsätts för orätt. Och vi måste MÅSTE sluta betrakta offer som något skamligt och dåligt. Alltså det är såklart dåligt att vara offer för en orätt men det dåliga ligger i vad vi utsätts för, inte i själva offerrollen om ni hajjar hur jag menar.  Det finns liksom redan så mycket skam och ångest kring att “se sig själv som ett offer” som absolut inte gagnar nån annan är förövarna. Offer tystnar. Skäms. Berättar inte. Försöker ignorera känslor och utsatthet.  För ingen vill ju vara ett offer eller hur? Offer är ju svaga och den mer nyfrälsta feministen menar ju att vi ska vara starka kvinnor. Starka kvinnor som inte tar skit. Starka kvinnor som inte tar åt oss. Vi ska fokusera mer på att bygga vår självkänsla och bryta könsroller istället för att fokusera på det tråkiga patriarkatet och allt tråkigt som händer oss här för det blir väl ingen glad av va?  Det spelar ingen roll hur bra självkänsla jag har eller hur många könsroller jag bryter. Jag kommer fortfarande, som kvinna, utsättas för våldsbrott, sexuella övergrepp, få lägre lön, ha mindre politisk ekonomisk och social makt och män kommer fortfarande hata mig. Osv osv osv i oändlighet. Äh jag blir bara så trött på den här skiten. Vi måste sluta gå på myten att enskilda kvinnor har nån som helst makt över patriarkala strukturer. Nej det innebär såklart inte att vi måste ge upp eller lägga oss att dö. Vi behöver inte vara passiva alls. Tvärtom och det är det vi har feminismen till. Första steget är att sluta stoppa huvudet i sanden och istället identifiera problemet. Kan vi göra det tack?     Detalj från min favorittavla “Her name is Gun”, målad av min favoritkonstnär tillika gamla vän Hayv Kahraman. Gun är en lek med ord, helt briljant faktiskt, Hayv är kurd från Irak men flydde till samt växte upp här. På kurdiska betyder gun testikel. På engelska betyder det ju vapen och så är det ju ett vanligt svenskt kvinnonamn. Tyckte den passade här. ]]>

  • feminism & genus

    Kvinnor som positionerar sig mot andra kvinnor är patriarkatets hårda dröm

    Ho ho! Jag är ju här typ, ibland vet jag bara inte vad jag ska skriva för jag tänker så jäkla mycket och sitter och bråkar om feminism och manshat och badhus och övergrepp och föräldraskap och annat inne på facebook och så tänker jag att jag ska skriva nåt ilsket om det här men inser att det kräver lite mer omfattande tankearbete som jag precis tömt mig på inne på just facebook. Vi får skylla på alla sociala medier som tar mig från er.

    Läste nån skitdålig debattartikel på Metro igår. “Extremfeministerna måste sluta hälla bensin på patriarkatets brasa“. Ytterligare ett sånt där pinsamt dravvel som går ut på att positionera sig mot alla orimliga dåliga feminister för att på så sätt vinna poäng i patriarkatet som den Rimliga och Duktiga och Resonabla Feminist™ man är.

    gunnelförstör

    Obs, är övertygad om att detta är omedvetet såklart. Tror inte artikelförfattaren klev upp på morgonen och ba ”nu ska jag skriva nåt så alla killar gillar mig”, men vårt internaliserade kvinnohat tillsammans med vår defekt att alltid se män som lite bättre, rimligare, lugnare och viktigare gör att vi ofta i alla delar av livet söker deras godkännande och bekräftelse. Även vi feminister. Även vi som vet bättre. Det känns fint och bra att bli ryggdunkad av en man. Om han godkänner mig så är jag bra. Om en kacklande hög med hysteriska och arga (usch för arga kvinnor) och aggressiva fruntimmer gör det så well, inte lika bra. Omedvetet alltså. Förjävligt men ni vet ju hur Stockholmsyndromet funkar.

    Men artikeln är ju skit. Det som häller bensin på patriarkatets brasa är just dessa kvinnor som går patriarkatets ärenden. Kvinnor som positionerar sig mot andra kvinnor (och feminister) är patriarkatets våta dröm. Förlåt, hårda dröm. Bara att referera till andra medfeminister som extrema eller rabiata är ju kvinnohat och antifeminism i sitt esse.

    Nej, man måste såklart inte vara arg eller hata män för att vara feminist. Absolut inte. Man behöver inte vara på nåt sätt alls för att duga. Du kan älska alla män och tycka de är fantastiska och ändå göra feminism. Feminism är nämligen att GÖRA. Det är att driva feministiskt arbete, smått eller stort eller bara så pass att man orkar ta sig genom dagen. Man får också såklart tycka att det ena eller det andra är kontraproduktivt, men att offentligt gå ut och ta ställning MOT sina medsystrar – kanske de som faktiskt behöver feminismen mest – det är inte feminism alls. Det är skit. Och patriarkatet jublar. Männen jublar. De glider in och applåderar och ger credd och ”du är rimlig feminist, inte som de där andra dåliga feministerna som förstör för feminismen”.

    engelwinge

    ]]>

  • feminism & genus

    Vad har vi feminism till?

    Debatten kring badhusen tar liksom inte slut och jag blir bara mer och mer frustrerad på den idealism som i slutänden faktiskt bara går ut över en stor grupp kvinnor som behöver akuta insatser NU.

    Vad har vi feminism till om den bara är till för de kvinnor som är starka, modiga eller villiga att stå ut med förtrycket ”tills vi löst problemen”? (dvs ”problemen” som feminister kämpat över hundra år att lösa).

    Vad har vi feminism till om vi inte gör vårt bästa för att underlätta för kvinnor här och nu?

    Vad har vi feminism till om vi inte är villiga att gå kvinnor till mötes?

    Vad har vi feminism till om vi inte kan eller vill utöka kvinnors livsutrymme?

    Feminismen måste jobba parallellt. Vi måste ha tydliga mål och en vision för framtiden och verktyg för att ta oss dit, men vi måste också ha verktyg och insatser för att hantera verkligheten här – där vi befinner oss nu, inte där vi önskar att vi befann oss. Att leva som vi är jämställda funkar inte i ett patriarkat och de som får betala priset är de som behöver feminismen mest: I den här debatten är det dels alla de unga flickor som inte får eller kan lära sig simma eftersom att badhusen inte är tillgängliga för dem. Men också alla de kvinnor som av olika skäl inte klarar av eller får vistas halvnakna bland män.

    Varför ska dessa kvinnor och flickor offras på idealismens och kvinnoförtryckets altare?

    Varför ska de prioriteras bort “för kampen”?

    Varför ska kampen gå ut över deras trygghet och simkunskap?

    Varför är kampen viktigare än kvinnorna vi säger oss kämpa för?

    Hur kommer det sig att så många feminister är beredda på lite svinn? Hur motiverar man ens det? Man kan prata om bakåtsträvande och ”det löser inte problemet” men jag har inte sett ett endaste förslag på hur vi gör istället. Jag har inte sett ett enda förslag som inte är helt jävla verklighetsfrånvänt:

    “Vi får ha nolltolerans, fler vakter, anmäla, övervakning” Alltså allvarligt, vilken fantastisk fantasivärld lever man i om man ens tror detta är möjligt? Vi lever i ett samhälle där vi inte ens har nolltolerans på mord och våldtäkt, där kvinnor aldrig blir trodda när de anmäler eller berättar, där mäns övergrepp ursäktas och frikänns. Men ändå så tror vissa feminister att tafs på badhus ska tas på allvar.

    “Vi måste lösa problemet istället!” Ok, berätta gärna hur. Feminister har nämligen kämpat i över hundra år med att försöka ”lösa problemet” men har du ett konkret förslag på hur detta ska gå till så är du värdig ett nobelpris. Seså! Låt höra!

    *Syrsor låter, halmboll rullar över vägen*

    ]]>

  • feminism & genus

    Kvinnorna och Stockholmssyndromet 

    Kitty Jutbring skriver om nåt jävligt viktigt idag: internaliserat kvinnohat.     Alltså JAAA! Jag är så jähähävla trött på folk som helt analyslöst konstaterar att ja men tjejer är så taskiga mot varandra, systerskapet funkar inte för tjejer är dumma. Typ.  Ingen analys eller eftertanke alls utan man har svalt de gamla myterna om att tjejer inte kan leka tre, att kvinnor konkurrerar med varandra och att kvinnor inte kan hålla sams alls. (I jämförelse med de förträffliga männen då som absoluuuut inte typ slår ihjäl varandra med jämna mellanrum) Och så rapar man vidare dessa sanningar, senaste tiden i tv-soffor och bloggar där kvinnor frågar varandra varför kvinnor är så elaka och sen enas de om att kvinnor suger. (Och alla känner väl minst en kvinna som koketterar med att hon hellre hänger med killar för då blir det inget tjafs?) De har noll insikt i att det är PATRIARKATET som lärt kvinnor att hata kvinnor och när kvinnor hatar kvinnor så bottnar det i ett internaliserar kvinnohat (självhat med andra ord) som tar sig uttryck i det Kitty räknar upp i sitt inlägg. Det är inte kvinnors fel alls. Det är de patriarkala strukturerna som lärt oss att män är bäst ingen protest och allt som förknippas med kvinnor: femininitet, moderskapet osv ses som dåligt, tråkigt, fjantigt.  Förresten, om nu kvinnor är så jävla elaka mot kvinnor, vad är männen då? Män kommenterar våra kroppar, tafsar, skämtar om oss, värderar oss, trycker ner oss, kränker oss, är sexister på vår bekostnad, snackar skit om oss, kallar oss horor, förtrycker, våldtar, misshandlar och mördar oss på löpande band samtidigt som de ägnar en livstid åt att indoktrinera och hjärntvätta oss att trots detta försvara dem och vi hata varandra.  Gå inte på detta! ]]>

  • feminism & genus,  Ideal & skönhetskrav

    Vad är självkänsla?

    Läser på facebook om en mamma vars dotter fått frågorna “tycker du att du är fin i ansiktet?” samt “tycker du att du har fina kläder?” av skolsköterskan, som ett ”test” av barnets självkänsla. Jo så resonerar alltså skolan ifråga. (eller om det är på sköterskans bevåg).

    Och ja detta låter ju helt absurt när man läser det så där, men det verkar som att den gängse uppfattningen faktiskt är att självkänsla handlar om att känna sig fin utseendemässigt.

    Nu ska inte jag definiera vad självkänsla handlar om, men för mig innebär självkänsla att jag duger oavsett yttere faktorer. Att mitt yttre inte spelar någon roll alls. Att jag ska kunna vara ok med att vara ful eller tjock till och med, att inte känna att det definierar mig. Att vara ok med att jag inte är bra på saker, att mitt värde inte ligger i prestationer eller kunskap. Att känna att jag är bra och framförallt att jag trivs med och i mig själv, bortom andras normer.

    “Tycker du om dig själv?” är den enda rimliga frågan i det sammanhanget.

    Hur tänker ni?

    ]]>

  • feminism & genus

    Får man problematisera sex? 

    feminister, med all analys och kunskap om makt och strukturer, ändå blir helt blinda när man pratar om sex. Om det så handlar om destruktiv sex till män som tänder på att slå till sex med tonåringar. Det är för obekvämt helt enkelt. Too close to home. Man vill inte rannsaka sin egna sexualitet  Kinkshaming är ett begrepp som gärna används som verktyg för att rättfärdiga all slags sex (obs inte pedofili såklart) ba “nä men vadå jag tänder på att slå min tjej/på unga tjejer” och kasta skam på den som har mage att lyfta det problematiska i att ha sex med exempelvis yngre. Allt sex är faktiskt inte bra eller sunt eller rimligt. 

    Det är väldigt farligt att påstå att ämne inte får diskuteras & analyseras på grund av shaming. Speciellt då detta ämne är; det sexuella samspelet mellan män & kvinnor. Ett område där maktobalans & patriarkala strukturer definitivt är väldigt starkt! Att män, i mycket större utsträckning än kvinnor, tänder på att ha sex med kvinnor som är hälften av deras ålder är ju definitivt en trend som bör analyseras & ifrågasättas. – klok kommentar i debatten i Facebookgruppen “varför apor inte bär rosa klänning”
    Och även när det är det så finns det oftast bakomliggande strukturer och normer som format vår sexualitet och våra preferenser.  Om man dessutom dristar sig till att antyda att 15-, 16-, 17-, 18- till och med 20-åringar inte har samma mognad eller erfarenhet som exempelvis 40-åringar så heter det kanske att man är en ageist eller så drar man till med den där killen på 40 som fortfarande bor hos mamma. Det är inte riktigt rättvist och det handlar inte heller om att förminska yngre, som kan vara fantastiskt kloka och ha fantastiskt bra anlys, utan om det faktum att med åldern så händer det massvis både inombords men också positionsmässigt. Inte heller är det konstigt att som 30-, 40-, 50-åring tända på könsmogna människor, men där ingår även 15-åringar, ibland till och med 13- och 14-åringar. Men att tända på och att faktiskt söka relationer med dessa är två skilda saker. Sen rår man såklart inte för om man blir kär (eller kåt) men det är inte det jag pratar om. Jag är också helt ointresserad av att prata om just dig och din relation med den där äldre snälla killen som du hade när du var 17. Men jag kanske har blivit konservativ på äldre dar, vad vet jag.  Hur tänker ni? Ni som är äldre, har ni ändrat era resonemang? Det har jag – som 20-åring hade jag helt annat perspektiv i frågan (och då åsikter) men som snart 40-åring så ser jag det ur ett nyare ljus. Det är för övrigt knappast en slump att det generellt är äldre män och inte äldre kvinnor som gillar 18-åringar (jaja undantag osv) eller att det mest är kvinnor som tänder på att bli slagna. (Hej, dömer ej! Jag tänder på våld/hot om våld/förnedring men funderar också mycket på varför jag gör det) ]]>