• barn & föräldraskap

    Jag är en stoisk hjälte och det är skitdåligt

    Ja jag vet att jag nojjar jäkligt mycket kring barnen, kanske ger det dem men för livet, kanske växer de upp otrygga av det … jag vet inte, jag hoppas inte det och jag tror inte det.

    Jag försöker tänka igenom det mesta men jag är ju också bara människa och misslyckas ofta, även som förälder och det är väl det jag också menar när jag skriver om mitt bråkiga barn och att det kanske beror på mig. Jag vet ju att jag liksom de flesta gör så gott jag kan och jag skulle aldrig kolla snett på nån annan morsa i samma sits för jag vet att det inte är enkelt.

    Men jag tror också att det är bra att reflektera och självrannsaka och då menar jag inte klandra och hata på sig själv, utan fundera på hur ens föräldraskap och val och beslut påverkar barnen. Hur påverkar kosten? Hur påverkar skäll? Hur påverkar det när vi eller de sitter med mobilerna? Hur påverkar det när vi jobbar för mycket? Hur påverkar det om vi är överbeskyddande?

    Sen får man ju vara lite förlåtande också såklart. Alla gör fel.

    Läste en kommentar om att jag självömkar och gnäller när jag uttrycker oro för barnen och eventuell cancer. Jag tycker det var en ganska så intressant kommentar, den säger mycket om intentionen bakom kommentaren, (personen gillar inte mig dvs) men jag tror inte heller det är så ovanligt att man som sjuk förväntas vara stoisk och tapper. Inte tappa fattningen, inte vara rädd eller gud förbjude hysterisk. Är man dessutom mamma så ska man ta alla rätt beslut, oavsett affekt eller ångest … eller vänta, effekt får man ju inte befinna sig i för då växer barnen upp psykiskt störda, allt ska vara lugnt och sansat.

    Men jag är inte lugn och sansad. Jag är ju livrädd. Det får jag lov att vara. Jag ser heller inget positivt med att vara en stoisk hjälte som biter ihop för jag är just det (och även nu). Alltid. Oavsett vad det gäller. Jag självömkar aldrig irl. Jag berättar aldrig hur jag mår. Jag behåller allt för mig själv, jag begraver ångest och känslor djupt ner i djupet av mig själv och jag pratar inte med nån. Inte mina vänner, inte min man och allra minst mina barn om sånt som är för privat. Jag tycker inte det är en bra egenskap alls. Den isolerar hjälten och exkluderar alla andra från hennes känsloliv och person. Den skapar murar mellan människor och försvårar relationer.

    Vi har inte sagt nåt till barnen om detta – framförallt för att det fortfarande inte finns nån indikation på nån cancer – men även om det fanns det så skulle vi vänta tills vi måste (dvs om jag bli supersjuk). Jag vill inte att mina barn ska somna med magont varje kväll eller att de ska vara rädda att jag ska försvinna. Jag vill att barnen ska växa upp bland solsken och regnbågar. Kanske för att jag själv hade så mycket ångest som barn.

    Tack förresten, alla ni som kommenterar! <3



  • barn & föräldraskap

    Jag är inte så bra på föräldraskapet

    Nu har de stora barnen blivit så stora att allt man skriver om dem behöver hanteras med största möjliga försiktighet, dvs helst inte skriva om dem alls. Jag tycker det är svårt med bloggandet då, jag vill ju gärna skriva om föräldraskapet men jag är orolig för att jag kanske kränker deras integritet, de har inte bett om att bli talade om eller recenserade eller granskade på nåt sätt – även om det sker genom mig. Det känns så fel.

    När de var yngre var en annan sak, för de tankar och problem man har med yngre barn är ju mindre personliga, mindre privata om ni hänger med på hur jag tänker. Liksom alla små barn har blöja och kastar saker, men alla stora barn kanske inte gör x eller y eller funkar si eller så.

    Apropå yngre barn och hänga ut dem så kan jag ju passa på att hänga ut min yngsta medan det fortfarande känns ok. Jag har nämligen blivit förälder till ett barn med storasyskon. Mitt värsta sorts barn. Minns när jag jobbade inom förskolan och de barn som var bråkigast och otrevligast var just de där med äldre syskon, allra helst storebrorsor.

    Och så har vi min egen lilla treåring då som härjar och bråkar och lever rövare (och slåss) och som häromdagen sa “Dumma bajsmamma DOT!” (det sista med eftertryck, det betyder alltså idiot) Jag har ju inte lärt honom detta. Mina andra två visste inte ens om att ordet “idiot” fanns förrän typ förra året och nu kallar de varandra för detta cirka tio gånger om dagen (och jaaaa jag försöker få dem att sluta men hur fan gör man?). Så nu har jag alltså en treåring som ska börja förskolan till hösten och som kommer vara det där lilla vidriga bråkbarnet som kastar bilar på de andra barnen och kallar dem för idioter. Yay föräldraskap!

    Jag kan inte ens säga “vad har vi gjort för fel?”, utan tittar på Oskar vid middagsbordet och konstaterar att “vi har fuckat upp”.

    Det är nu ni ska lugna mig med att ni hade elaka små mordbrännare som sedan blev superempatiska supersnälla fantastiska människor.

  • barn & föräldraskap

    Nej barn ska inte vara fenomen på sociala medier

    Det var många år sen jag ondgjorde mig över specifika människors föräldraskap men Calle Schulman har verkligen konsekvenstänk och omdöme som en femåring. 
    Såg hos Bloggbevakning att han tipsar sina 144 000 följare om sjuåriga dotterns  nystartade youtubekonto. 
    (null)

    Alltså vill att de som följer honom ska titta och gissningsvis tumma upp och följa det hans lilla barn har för sig på sitt öppna konto på sociala medier.  Inte heller är det första gången han länkar sin dotters sociala mediekonto. Sist var
    det hennes musica.ly.
    Men han har ju inga betänkligheter när det gäller att exponera sina barn så I am not surprised.
    Ska barnen ha sociala medier så ska det vara stängda hemliga konton. Inte öppna. Inte tusen + följare. 
    Inte bara pga risk för elaka kommentarer, olämplig kontakt med vuxna osv (vilket är illa!) utan för att vilken förälder med vett i huvudet tycker att det är en bra idé att göra barnet likes-torsk så tidigt som möjligt? Jag fattar verkligen inte. 
    N har flera klasskamrater med egna öppna (!) konton på musical.ly, på instagram, på Facebook osv. Alltså de är tio bast. Vem som helst kan följa dem. Vem som helst kan skicka privata meddelanden. Jag undrar hur föräldrarna (som hjälpt dem fixa dessa
    konton) tänker?
  • barn & föräldraskap

    Ska barn med diagnoser aldrig få känna konsekvenserna av sitt beteende?

    Asså förlåt nu om jag låter dömande, men jag är med i en npf/adhd-föräldragrupp (pga har själv adhd och misstänker att ett av mina barn har det) och blir snart galen av alla jävla flata föräldrar som ba ”oj ja lilla Gösta slog sönder sin nya dator/tv så nu blir det att spara till ny!” Eller ”jaha nu handlade sonen grejer på onlinespel för femtusen kronor. Matbudgeten upp i rök! Inte första gången han gjort så!”
     
    Och om nån ba ”ska det inte bli konsekvenser?” så ba “HAN SAKNAR INPULSKONTROLL LILLA GUBBEN inte hans fel så sluta döm!”
     
    Asså förlåt igen men fattar man inte att man gör barnen en jävla björntjänst? HERREGUD TA BORT MOBILEN FRÅN KALLE OM HAN INTE KLARAR AV DEN! 
     
    Det är ju en sak att inte skälla och bli för arg på ett barn som har svårt med impulser eller känslorna. Det ska man såklart inte. Men att liksom se konsekvenser som elaka? Vad gör man om man inte har råd med en ny tv? Och hur många gånger ska man köpa nytt? Och ska man verkligen ta familjens budget till det?
     
    Barnet blir kanske ledsen för att hen inte har en tv mer men då får man väl trösta och prata och vara nära och lågaffektiv ändå? (för när man fuckat upp behöver man ju kärlek och stöd!) Men utan att köpa nytt. Utan att låta barnet behålla mobilen. Och så vidare. Det finns ju fler lägen än att skälla/straffa och belöna. 
     
    Sen kanske vissa tycker att ångesten och skammen barnet känner efteråt är straff nog (det är det ju också såklart, m en den typen av skam är nyttig skam. Det är iallafall jag övertygad om) men till att börja med så snackar jag inte om straff (dåligt buuuu) utan om att handlingar har naturliga konsekvenser och en naturlig konsekvens av att t.ex slå sina vänner eller ta sönder sin dator är att vännerna inte kommer fortsätta vilja leka och att datorn inte finns mer.
     
    (alltså inte tilldelade “konsekvenser” dvs straff fast med andra ord för att föräldrar inte vill kännas vid att det de gör är straffar) 
     
    Jag har också adhd och som barn hade jag mycket problem med aggression och ilska. Jag var utåtagerande OCH självskadade. Och jag tog jag sönder massa saker för min mamma. Massa! Även mina egna saker. Och så blev jag skitledsen efteråt. Mamma hade inte råd att handla nytt då. Tog jag sönder en fin grej så var den sönder sen. Inget nytt. Inget mer.
     
    Bara en känsla av tomhet som överskyggade den där känslan av omedelbar tillfredsställelse man får av att se nåt gå i tusen bitar när man är riktigt arg. 
     
    Droppen var när jag var kanske fjorton och tog sönder en fin kristallask som mamma gett mig och jag älskade. Som jag grät efteråt. Försökte laga. Men sen tog jag aldrig sönder nåt mer igen. Barn KAN lära sig hantera impuserna även om de har en diagnos som försvårar. De behöver få möjligheten att lära sig detta. Sen får man såklart ha förståelse för att det kan gå trögt och ta tid. 
     
    Men om de aldrig får känna av sina handlingar så kommer de heller aldrig ha nån anledning att försöka.  Och det tycker jag är mycket elakare. 
     
    (Sen säger jag inte att bara för att jaaaaaag var så här som barn så ska alla barn vara som jag, så menar jag såklart inte, men det här provocerar mig så in åt helvete.)
  • barn & föräldraskap

    Barn blir hjärndöda av skärmar

    Få saker provocerar folk mer än plattkritik. Alltså kritik mot datorer, ipads, mobiler, för barn främst då. Jag nämnde häromdagen på min facebook att jag tycker att förskolan ska vara plattfri och jäklar vilket ramaskri det blev: “bryr du dig inte om baaaaaarnen!” lät det (jo på riktigt!) och i nästa andetag fick jag en lång utläggning om hur snabbt och effektivt barn lär sig genom att använda appar. Hur viktigt det är för utvecklingen. Hur bakåtsgrävande och gammaldags jag är som efterlyser lite eftertanke. 
     
    Som om evolutionen fram tills nu funkat dåligt och plattan är räddningen för mänskligheten, så bäst att indoktrinera dem NU. 
     
    Jag har ärligt talat aldrig träffat ett barn som klarar av att hantera plattan. Jag har knappt träffat en vuxen som kan det, som inte har problem med beroende och överanvändning. (Men barnen och deras små mjuka outvecklade hjärnor, de ska klara det bättre tydligen) Jag själv har inte kunnat hantera plattor och skärmar sen 1999. På riktigt. 
     
    Jag har däremot träffat gott om barn med stora problem med beroende. Som väljer bort vänner och aktiviteter, som passiviseras och blir stillasittande längre och längre perioder, som tappar motivationen till annat och tycker allt är tråkigt och meningslöst. Som blir lättirriterade och arga om de inte får. 
     
    Jag har träffat vuxna som idag har sociala problem och typ noll vänner för att de satt och spelade halva uppväxten, och det var på den tiden det inte fanns smartphones eller paddor. 
     
    Fan jag märker ju själv hur jävla apatiska mina egna barn blir om de suttit för mycket. Även när de gör kreativa saker, för det är typ det vi är ok med: de leker med program som imovie och nån pianoapp (De spelar piano), nån matteapp och musicaly (som är enda sociala appen vi tillåter, självklart med privata settings). Men de fastnar likförbannat om jag inte påminner eller lägger bort! Trots att det är sk bra appar. 
     
     
     
    Ja jag vet att det är en amerikaniserad cheesy video med dramatisk engagerande känslosam musik men blir illa berörd av tankarna som snubben förmedlar för jag ser detta också. 
  • barn & föräldraskap

    Det är ingen slump att mina barn äter allt

    Och apropå mat då.
     
    Jag har tre barn i åldrar 8, 10 och 2. De äter allt. Och då menar jag även konstiga maträtter som vuxna knappt äter. Jag har aldrig haft problem med nån av dem. De är nyfikna på ny mat och älskar smaker.
     
    Så hur har vi gjort, undrar många? (Jo vi får frågan ofta, både på nätet men också privat)
     
    Här kommer mina bästa råd:
     
    1. Matglädje!. Mat ska vara kul och inte förknippat med ångest och tjat. Mat är kultur, gemenskap och njutning. Prioritera detta före allt och se till att lära barnen detta först. Det kan innebära att man äter onyttigt ibland, att man inte hakar upp sig på socker osv. Vi körde ketchup på allt en period och hallonsylt på bönorna för att få barnen att tycka om det. 
     
    2. Kapitulera aldrig! Kapitulerar du så kommer inget ändras utan snarare cementeras och bli svårare. Du ska alltså inte sluta servera den där broccolin eller den där fisken bara för att barnen ratat den en eller fler gånger. Barn är skeptiker av naturen. Servera mat till hela familjen, du inkluderat, inte bara för att barnen ska bli nöjda. De vill bara ha pannkakor och glass. NI kan inte leva på det. 
     
    3. Servera mat som är barnvänlig men som smakar mycket. Våga prova nya grejer. Variera. (Tips är att använda mattjänst eller att alltid göra veckans meny efter recept du hittar. Man fastnar lätt i gamla spår) Peta
    i nya ingredienser i redan beprövade och godkända maträtter. 
     
    4. Ang. smaker: Låt dem upptäcka och utforska. Våga ge starkt. Ge oliver eller sardeller. Starka ostar och låt dem smaka tabasko. Krydda smakisarna ordentligt med örter och paprika och vitlök osv. 
     
    5. Sluta inte servera för att barnet säger blä men tvinga heller inte att äta upp eller äta alls. Det kanske tar veckor eller månader eller till och med år men genom att fortsätta servera så ger du barnet en chans att lära sig tycka om. Det är nämligen en process.
     
    6. Fråga inte vad hen vill äta eller om du ska lägga upp bönor på tallriken. Detta ser jag föräldrar göra till förbannelse. Och barnen säger nej nej nej till nästan allt. Framförallt det de är obekanta med. Sluta fråga! Lägg bara upp maten. Lägg upp bönorna. Lägg upp potatisen. Lägg upp salladen.
     
    Förvänta dig att barnet äter. Men gör ingen grej om hen inte gör det. Du lägger upp maten, barnet bestämmer själv om det vill äta och hur mycket.
     
    Sen kan man såklart pusha lite beroende på barnets personlighet. En del kan behöva en liten knuff för att våga medans andra blir obstinata. Hos oss funkar det att ha som regel att alla ska smaka på allt, men det funkar hos oss. Gissningsvis för att barnen är så vana att prova nytt. 
     
    7. Ät tillsammans. Sitt alltid ner tillsammans en måltid om dagen. Kanske tänd ljus och duka fint. Gör matstunden till en familjestund där ni samlas efter en lång dag. Låter cheesy som fan men är skitviktigt. 
     
    8. Var ett föredöme. Ät av allt. Peta ej i maten. Säg inte negativa saker. Prata positivt om maten. Mmmm gott! Visa nyfikenhet! Och ÄT av allt. Hör om oftast pappor som inte äter massa olika saker och som inte ens har vett att låtsas som att de gör det. “Min man äter inte x y och z så vi serverar inte det” Är din man fem år? 
     
    Det var vad jag kunde komma på så här på rak arm, har ni några tips och tricks ni vill dela med er av som funkat för er? 
  • barn & föräldraskap

    Varför ger vi barnen skitmat?

    Har tänkt mycket på kost och mat. Eller tänkt och tänkt, det är ett ämne som jag är jäkligt intresserad av och också både tänker på och läser om ofta. Mat är viktigt. Och för barn, som växer och utvecklas, som har kroppar som behöver byggstenar för att bli friska och starka men också en hjärna som behöver få i sig rätt sammansättning för att fungera och växa som den ska, så är det fan livsviktigt. 
     
    Och jag kan bli ganska provocerad och trött på att det i föräldrakretsar nästintill koketteras med hur kass mat man ger ungarna. “De blir människor på korv också!” eller  “jag växte upp på oboy och mackor och mig blev det inget fel på” typ. 
     
    Ja det är klart de blir och jag är medveten om att alla har har vare sig råd eller tid med mer, och att det finns ett problem med att 1. kvinnor återigen får ta ansvar för detta (pappor, lagar de ens mat? Beställer inte de hem typ pizza för att få mer tid med barnen de få gånger de har barnen själva?) 2. De flesta jobbar heltid och pendlar, när ska de laga mat ens?
     
    MEN!
     
    Ska vi nöja oss där? Ska vi nöja oss med att barnen överlever? Att de inte svälter ihjäl eller får men för livet? 
     
    Det handlar inte bara om att bli mätt utan om att få i sig ordentligt när man växer. Jag upplever att okunskapen är stor, att vi ofta kör i samma spår som våra föräldrar och att man kanske inte fattar vad bra mat egentligen är. Jag har hört folk säga att pannkakor är nyttigt för att det innehåller ägg och mjölk eller att fiskpinnar är bra fisk och barn behöver ju äta fisk och att mackor är bra mat. Det är inga ovanliga uttalanden, speciellt inte i diskussioner om just kost där andra föräldrar ber varandra om råd. 
     
    Och jag upplever att man inte kan prata om detta, dels pga rädsla att skamma nån (vilket såklart inte är ok) eller få mammor att må dåligt men också för att hela kostdiskussionen kapats av smala människor som pratar clean eating, som bantar, hetsar eller hatar tjocka människor. Hur reder man ens ut det svamlet från det som är viktigt? 
     
    Men jag önskar att vi kunde prata om mat och kost för livet hänger fan bokstavligen på det. Mat är ingen liten sak. Och jag önskar vi pratade mindre om storkok som tar timmar och timmar som ingen har och mindre om konstiga maträtter som ska vara billiga och typ veganska men som ingen kan laga eftersom att det kräver att vi tänker om helt och det är en förbaskad privvad klassfråga att ens ha den förutsättningen.
     
    Jag önskar vi pratade mer om mat som är bra och näringsrik (och gärna lagad) men som också är snabb enkel och billig för de flesta. Och som barn äter. Fast det där om vad barn äter är också en grej: hur främjar man matglädje och nyfikenhet hos ungarna? Hur kommer det sig att vissa familjer har barn som äter allt medan andra har barn som inte äter nåt (och då menar jag inte barn som är selektiva pga diagnoser)? 
     
    Och när jag säger att jag önskar att VI pratade mer om bla bla så menar jag givetvis inte att vi, likt smala tjockhatare, ska tjata ner alla mammor som vi tycker ger barnen kass mat eller skriva tusen spaltmeter där vi ondgör oss över dem. Håll åsikterna för er själva liksom men kanske prata kost mer generellt ur ett positivt perspektiv, ge tips och tricks, recept, dela tankar. Äh jag vet inte. Jag blir ju provocerad så nånstans klämmer skon.
     
    Kanske just i det där “jag växte upp på oboy och mackor och mig blev det inget fel på”, för det blev det ju. Är verkligen folkhälsan på topp? Äter folk bra och mår de bra? Jag gör det inte. Eller jo nu, men det tog ju för fan 35 år att komma dit. Och då med ett mjölberoende och skadade tarmar och bortopererad gallblåsa på köpet. Och ett sockersug som heter duga. Är det vad jag vill föra vidare till mina barn? 
  • barn & föräldraskap

    Mina barn är bäst, ingen protest

    En grej som är så himla gött dock, apropå föräldraskap, är att mina barn verkligen är praktexempel på utmärkt föräldraskap. 
    Skämt åsido (eller??), de två äldre (svårt att veta med den yngre, han kanske blir seriemördare vem vet) är liksom precis så där som man önskar. Trygga, snälla, sociala, socialt kompetenta, duktiga i skolan, begåvade, omtyckta, friska och bryr sig typ
    inget om utseende hos sig eller andra. 
     
    Eller ja, vad man önskar är väl jäkligt olika – en del vill ju ha smala snygga döttrar som kan spela piano som en savant som de kan visa upp och stoltsera med. Eller tuffa manliga söner som sportar och har massa flickvänner. 
    Jo men ni vet ju. För många föräldrar är prestation viktigt. Att barnen föregår med gott exempel och vinner poäng till lilla mamma och pappa. Klär sig rätt och ser rätt ut och är bäst på allt. 
     
    Min pappa är garanterat ganska missnöjd med mig. Han vill att jag ska vara smal och snygg. Men han nöjer sig ändå, jag har en svensk lång make som är blond, blonda barn som är estetiskt tilltalande (han tjatar om att de är just det. Att N ska bli “mannekäng”
    och att T kommer få alla tjejer.) och att vi bor i ett fint hus som han kan knäppa kort på och visa släkten och skryta om och så har vi pengar. Pengar och status är viktigast för honom. Men jag är ju tjock och tatuerad. Det grumlar hans lyckobägare.
     
    Han är även missnöjd med brorsan. Han är inte rik och hans sambo är inte tillräckligt snygg. Helt sjukt ändå.
     
    Men att föräldrar drömmer en massa skeva drömmar om sina barn är inget nytt. Min pappa är väl ganska extrem. Men inte ovanligt att föräldrar är missnöjda eller kräver en massa. Minns ett föräldrapar när jag jobbade på förskola på östermalm för typ tolv
    år sen, de drömde att deras söner skulle bli tennisproffs och drillade de hårt hårt hårt i detta. Att de sedan glömde lära barnen hur man beter sig som folk var väl – i deras ögon – ett mindre problem. Obehagligare och otrevligare föräldrar (och barn)
    har jag inte träffat på länge. Såg för ett tag sen att det gått sådär med tenniskarriärerna.
     
    Så ledsamt med föräldrar som slösar bort sina barns barndomar för att de själva är så jävla mediokra och sorgliga och behöver barnen att fullfölja drömmarna de själva hade. 
    (null)

  • barn & föräldraskap

    Jag är en sämre mamma till J än jag var med mina andra barn

    Jag har lite ångest kring mitt föräldraskap. Eller ångest har man väl alltid kring det så ingen nyhet precis, men en specifik ångest som precis satte igång.
     
    J är två och ett halvt nu. Vi bor i skogen. Han kommer börja förskolan om ett år. Han är mitt tredje barn och han har föräldrar som har tio års erfarenhet av föräldraskapet och han har två äldre syskon och situationen idag är ju en helt annan än när jag blev mamma till min första, N, för lite mer än tio år sen. 
     
    Jäklar vad engagerad jag var då också. Brann för nära föräldraskap, bar dygnet runt, hon fick aldrig pipa utan att bli upplyft och aldrig ligga själv och hon ammade hela tiden och när hon var två och ett halvt blev hon storasyster. Då hade vi gått på öppna förskolan sen hon var kanske ett halvår och vi lekte i lekparken varje jävla dag. 
     
    Jag har gått till öppna förskolan med J exakt noll gånger. 
    Jag har gått till lekparken med J exakt noll gånger. 
     
    Ja jag vet, det är fan bedrövligt. J är mest hemma, inomhus, med mig. Vi träffar knappt folk. Och jag vet ju hur jäkla viktigt det är för barn att ta del av det sociala, att se mamma och pappa umgås med människor, hur vi pratar, för oss, socialiserar. Det är där man sätter grunden. Men nu bor vi i skogen, isolerade och jag blir mer och mer eremit. 
     
    Med N och T så rände vi runt. Vi bodde i älvsjö och hittade på saker hela tiden. T i sjalen och N i handen och så drog vi till söder, lekte i parken, fikade i TIMMAR på Baresso tillsammans med Anna och andra lattemorsor. T fick gå på minisats medan mamma tränade och sen lunchade vi i skrapan. Och vi var ute jämt. 
     
    Jag vet att detta är en stor skillnad och att denna skillnad kommer påverka J. Shit, jag såg ju stor skillnad på T och N utifrån de förutsättningar de haft. N fick tidigt lära sig att vara social och ta kontakt med andra barn. T gick ju också på ÖF lika länge som N men han hade en storasyrra som uppbackning och fick allt det sociala gratis. Han hängde på men behövde aldrig ta egna initiativ och det märktes när N senare började skolan och T, två år yngre, var kvar själv på förskolan.
     
    Då minns jag att jag insåg att fan fan fan vi har ju inte hjälpt honom med det sociala! Vi fuckade upp!
     
    Hur kommer det gå för J? Han är ju redan världens sämsta värd. Har vi andra barn över på besök så slåss han och gråter högljutt om nån leksak överhuvudtaget rörs av det andra barnet. Otrevlig och social katastrof. Ok han är två bast, det är ju normalt, jag vet ju det, men det ger ändå ett smakprov av det som kan komma om jag inte skärper till mig. 
     
    Men så är det ju. Man är ju aldrig samma mamma med alla sina barn. Det är omöjligt. Jag hade hoppats vara en bättre mamma med åren. Tryggare och lugnare är jag såklart, men jag hade ju mer ork och var ju mer involverad när N var liten liksom. 
     
     
  • barn & föräldraskap

    Barnen ska minsann inte tro att de bestämmer!

    Jag känner ett sånt obehag när folk talar om att barn ska lyda.

    Jag har märkt ett stort auktoritetsbehov hos människor som sällan ifrågasätts, varken av omgivningen eller av en själv. Man liksom gör som ens egna föräldrar gjorde, upprepar samma gamla mantran och reflekterar aldrig över VARFÖR man gör som man gör. Barn ska lyda. Eller lyssna som
    man hellre kallar det.
     (vilket självbedrägeri) Man metodar och dresserar och håller liv i gamla mönster. Man faller in i en roll, föräldrarollen, där man ser sig själv som ett överhuvud som ska bestämma. Och glömmer bort att vara genuin
    och autentisk.

    Oftast är jag en sån där låt gå-morsa, jag låter barnen bestämma det mesta själv. Men bland kan jag märka att det där obehagliga auktoritära bubblar upp inom mig i vissa situationer och jag kommer på mig själv med att vara rigid och gammalmodig, för
    sakens skull liksom och utan eftertanke. NÄ HÄR SKA BARNA INTE TRO ATT DE FÅR BESTÄMMA och så kör man på, och över – säger nej fast man egentligen inte vet varför man säger nej i första taget, vägrar kompromissa eller låta barnet få ett uns makt i sin annars så ganska maktlösa tillvaro.

    Sen kommer man på sig själv “men vänta lite vad håller jag på med? Varför är det här viktigt att hon lär sig eller gör just det här och just nu?”. Och jag får påminna mig själv om att ta ett steg tillbaka och hitta ett nytt tillvägagångssätt.

    (null)