Kategori: barn & föräldraskap

Kategorier
barn & föräldraskap

Nej barn ska inte vara fenomen på sociala medier

Det var många år sen jag ondgjorde mig över specifika människors föräldraskap men Calle Schulman har verkligen konsekvenstänk och omdöme som en femåring. 
Såg hos Bloggbevakning att han tipsar sina 144 000 följare om sjuåriga dotterns  nystartade youtubekonto. 
(null)

Alltså vill att de som följer honom ska titta och gissningsvis tumma upp och följa det hans lilla barn har för sig på sitt öppna konto på sociala medier.  Inte heller är det första gången han länkar sin dotters sociala mediekonto. Sist var
det hennes musica.ly.
Men han har ju inga betänkligheter när det gäller att exponera sina barn så I am not surprised.
Ska barnen ha sociala medier så ska det vara stängda hemliga konton. Inte öppna. Inte tusen + följare. 
Inte bara pga risk för elaka kommentarer, olämplig kontakt med vuxna osv (vilket är illa!) utan för att vilken förälder med vett i huvudet tycker att det är en bra idé att göra barnet likes-torsk så tidigt som möjligt? Jag fattar verkligen inte. 
N har flera klasskamrater med egna öppna (!) konton på musical.ly, på instagram, på Facebook osv. Alltså de är tio bast. Vem som helst kan följa dem. Vem som helst kan skicka privata meddelanden. Jag undrar hur föräldrarna (som hjälpt dem fixa dessa
konton) tänker?
Kategorier
barn & föräldraskap

Ska barn med diagnoser aldrig få känna konsekvenserna av sitt beteende?

Asså förlåt nu om jag låter dömande, men jag är med i en npf/adhd-föräldragrupp (pga har själv adhd och misstänker att ett av mina barn har det) och blir snart galen av alla jävla flata föräldrar som ba ”oj ja lilla Gösta slog sönder sin nya dator/tv så nu blir det att spara till ny!” Eller ”jaha nu handlade sonen grejer på onlinespel för femtusen kronor. Matbudgeten upp i rök! Inte första gången han gjort så!”
 
Och om nån ba ”ska det inte bli konsekvenser?” så ba ”HAN SAKNAR INPULSKONTROLL LILLA GUBBEN inte hans fel så sluta döm!”
 
Asså förlåt igen men fattar man inte att man gör barnen en jävla björntjänst? HERREGUD TA BORT MOBILEN FRÅN KALLE OM HAN INTE KLARAR AV DEN! 
 
Det är ju en sak att inte skälla och bli för arg på ett barn som har svårt med impulser eller känslorna. Det ska man såklart inte. Men att liksom se konsekvenser som elaka? Vad gör man om man inte har råd med en ny tv? Och hur många gånger ska man köpa nytt? Och ska man verkligen ta familjens budget till det?
 
Barnet blir kanske ledsen för att hen inte har en tv mer men då får man väl trösta och prata och vara nära och lågaffektiv ändå? (för när man fuckat upp behöver man ju kärlek och stöd!) Men utan att köpa nytt. Utan att låta barnet behålla mobilen. Och så vidare. Det finns ju fler lägen än att skälla/straffa och belöna. 
 
Sen kanske vissa tycker att ångesten och skammen barnet känner efteråt är straff nog (det är det ju också såklart, m en den typen av skam är nyttig skam. Det är iallafall jag övertygad om) men till att börja med så snackar jag inte om straff (dåligt buuuu) utan om att handlingar har naturliga konsekvenser och en naturlig konsekvens av att t.ex slå sina vänner eller ta sönder sin dator är att vännerna inte kommer fortsätta vilja leka och att datorn inte finns mer.
 
(alltså inte tilldelade ”konsekvenser” dvs straff fast med andra ord för att föräldrar inte vill kännas vid att det de gör är straffar) 
 
Jag har också adhd och som barn hade jag mycket problem med aggression och ilska. Jag var utåtagerande OCH självskadade. Och jag tog jag sönder massa saker för min mamma. Massa! Även mina egna saker. Och så blev jag skitledsen efteråt. Mamma hade inte råd att handla nytt då. Tog jag sönder en fin grej så var den sönder sen. Inget nytt. Inget mer.
 
Bara en känsla av tomhet som överskyggade den där känslan av omedelbar tillfredsställelse man får av att se nåt gå i tusen bitar när man är riktigt arg. 
 
Droppen var när jag var kanske fjorton och tog sönder en fin kristallask som mamma gett mig och jag älskade. Som jag grät efteråt. Försökte laga. Men sen tog jag aldrig sönder nåt mer igen. Barn KAN lära sig hantera impuserna även om de har en diagnos som försvårar. De behöver få möjligheten att lära sig detta. Sen får man såklart ha förståelse för att det kan gå trögt och ta tid. 
 
Men om de aldrig får känna av sina handlingar så kommer de heller aldrig ha nån anledning att försöka.  Och det tycker jag är mycket elakare. 
 
(Sen säger jag inte att bara för att jaaaaaag var så här som barn så ska alla barn vara som jag, så menar jag såklart inte, men det här provocerar mig så in åt helvete.)
Kategorier
barn & föräldraskap

Barn blir hjärndöda av skärmar

Få saker provocerar folk mer än plattkritik. Alltså kritik mot datorer, ipads, mobiler, för barn främst då. Jag nämnde häromdagen på min facebook att jag tycker att förskolan ska vara plattfri och jäklar vilket ramaskri det blev: ”bryr du dig inte om baaaaaarnen!” lät det (jo på riktigt!) och i nästa andetag fick jag en lång utläggning om hur snabbt och effektivt barn lär sig genom att använda appar. Hur viktigt det är för utvecklingen. Hur bakåtsgrävande och gammaldags jag är som efterlyser lite eftertanke. 
 
Som om evolutionen fram tills nu funkat dåligt och plattan är räddningen för mänskligheten, så bäst att indoktrinera dem NU. 
 
Jag har ärligt talat aldrig träffat ett barn som klarar av att hantera plattan. Jag har knappt träffat en vuxen som kan det, som inte har problem med beroende och överanvändning. (Men barnen och deras små mjuka outvecklade hjärnor, de ska klara det bättre tydligen) Jag själv har inte kunnat hantera plattor och skärmar sen 1999. På riktigt. 
 
Jag har däremot träffat gott om barn med stora problem med beroende. Som väljer bort vänner och aktiviteter, som passiviseras och blir stillasittande längre och längre perioder, som tappar motivationen till annat och tycker allt är tråkigt och meningslöst. Som blir lättirriterade och arga om de inte får. 
 
Jag har träffat vuxna som idag har sociala problem och typ noll vänner för att de satt och spelade halva uppväxten, och det var på den tiden det inte fanns smartphones eller paddor. 
 
Fan jag märker ju själv hur jävla apatiska mina egna barn blir om de suttit för mycket. Även när de gör kreativa saker, för det är typ det vi är ok med: de leker med program som imovie och nån pianoapp (De spelar piano), nån matteapp och musicaly (som är enda sociala appen vi tillåter, självklart med privata settings). Men de fastnar likförbannat om jag inte påminner eller lägger bort! Trots att det är sk bra appar. 
 
 
 
Ja jag vet att det är en amerikaniserad cheesy video med dramatisk engagerande känslosam musik men blir illa berörd av tankarna som snubben förmedlar för jag ser detta också. 
Kategorier
barn & föräldraskap

Det är ingen slump att mina barn äter allt

Och apropå mat då.
 
Jag har tre barn i åldrar 8, 10 och 2. De äter allt. Och då menar jag även konstiga maträtter som vuxna knappt äter. Jag har aldrig haft problem med nån av dem. De är nyfikna på ny mat och älskar smaker.
 
Så hur har vi gjort, undrar många? (Jo vi får frågan ofta, både på nätet men också privat)
 
Här kommer mina bästa råd:
 
1. Matglädje!. Mat ska vara kul och inte förknippat med ångest och tjat. Mat är kultur, gemenskap och njutning. Prioritera detta före allt och se till att lära barnen detta först. Det kan innebära att man äter onyttigt ibland, att man inte hakar upp sig på socker osv. Vi körde ketchup på allt en period och hallonsylt på bönorna för att få barnen att tycka om det. 
 
2. Kapitulera aldrig! Kapitulerar du så kommer inget ändras utan snarare cementeras och bli svårare. Du ska alltså inte sluta servera den där broccolin eller den där fisken bara för att barnen ratat den en eller fler gånger. Barn är skeptiker av naturen. Servera mat till hela familjen, du inkluderat, inte bara för att barnen ska bli nöjda. De vill bara ha pannkakor och glass. NI kan inte leva på det. 
 
3. Servera mat som är barnvänlig men som smakar mycket. Våga prova nya grejer. Variera. (Tips är att använda mattjänst eller att alltid göra veckans meny efter recept du hittar. Man fastnar lätt i gamla spår) Peta
i nya ingredienser i redan beprövade och godkända maträtter. 
 
4. Ang. smaker: Låt dem upptäcka och utforska. Våga ge starkt. Ge oliver eller sardeller. Starka ostar och låt dem smaka tabasko. Krydda smakisarna ordentligt med örter och paprika och vitlök osv. 
 
5. Sluta inte servera för att barnet säger blä men tvinga heller inte att äta upp eller äta alls. Det kanske tar veckor eller månader eller till och med år men genom att fortsätta servera så ger du barnet en chans att lära sig tycka om. Det är nämligen en process.
 
6. Fråga inte vad hen vill äta eller om du ska lägga upp bönor på tallriken. Detta ser jag föräldrar göra till förbannelse. Och barnen säger nej nej nej till nästan allt. Framförallt det de är obekanta med. Sluta fråga! Lägg bara upp maten. Lägg upp bönorna. Lägg upp potatisen. Lägg upp salladen.
 
Förvänta dig att barnet äter. Men gör ingen grej om hen inte gör det. Du lägger upp maten, barnet bestämmer själv om det vill äta och hur mycket.
 
Sen kan man såklart pusha lite beroende på barnets personlighet. En del kan behöva en liten knuff för att våga medans andra blir obstinata. Hos oss funkar det att ha som regel att alla ska smaka på allt, men det funkar hos oss. Gissningsvis för att barnen är så vana att prova nytt. 
 
7. Ät tillsammans. Sitt alltid ner tillsammans en måltid om dagen. Kanske tänd ljus och duka fint. Gör matstunden till en familjestund där ni samlas efter en lång dag. Låter cheesy som fan men är skitviktigt. 
 
8. Var ett föredöme. Ät av allt. Peta ej i maten. Säg inte negativa saker. Prata positivt om maten. Mmmm gott! Visa nyfikenhet! Och ÄT av allt. Hör om oftast pappor som inte äter massa olika saker och som inte ens har vett att låtsas som att de gör det. ”Min man äter inte x y och z så vi serverar inte det” Är din man fem år? 
 
Det var vad jag kunde komma på så här på rak arm, har ni några tips och tricks ni vill dela med er av som funkat för er? 
Kategorier
barn & föräldraskap

Varför ger vi barnen skitmat?

Har tänkt mycket på kost och mat. Eller tänkt och tänkt, det är ett ämne som jag är jäkligt intresserad av och också både tänker på och läser om ofta. Mat är viktigt. Och för barn, som växer och utvecklas, som har kroppar som behöver byggstenar för att bli friska och starka men också en hjärna som behöver få i sig rätt sammansättning för att fungera och växa som den ska, så är det fan livsviktigt. 
 
Och jag kan bli ganska provocerad och trött på att det i föräldrakretsar nästintill koketteras med hur kass mat man ger ungarna. ”De blir människor på korv också!” eller  ”jag växte upp på oboy och mackor och mig blev det inget fel på” typ. 
 
Ja det är klart de blir och jag är medveten om att alla har har vare sig råd eller tid med mer, och att det finns ett problem med att 1. kvinnor återigen får ta ansvar för detta (pappor, lagar de ens mat? Beställer inte de hem typ pizza för att få mer tid med barnen de få gånger de har barnen själva?) 2. De flesta jobbar heltid och pendlar, när ska de laga mat ens?
 
MEN!
 
Ska vi nöja oss där? Ska vi nöja oss med att barnen överlever? Att de inte svälter ihjäl eller får men för livet? 
 
Det handlar inte bara om att bli mätt utan om att få i sig ordentligt när man växer. Jag upplever att okunskapen är stor, att vi ofta kör i samma spår som våra föräldrar och att man kanske inte fattar vad bra mat egentligen är. Jag har hört folk säga att pannkakor är nyttigt för att det innehåller ägg och mjölk eller att fiskpinnar är bra fisk och barn behöver ju äta fisk och att mackor är bra mat. Det är inga ovanliga uttalanden, speciellt inte i diskussioner om just kost där andra föräldrar ber varandra om råd. 
 
Och jag upplever att man inte kan prata om detta, dels pga rädsla att skamma nån (vilket såklart inte är ok) eller få mammor att må dåligt men också för att hela kostdiskussionen kapats av smala människor som pratar clean eating, som bantar, hetsar eller hatar tjocka människor. Hur reder man ens ut det svamlet från det som är viktigt? 
 
Men jag önskar att vi kunde prata om mat och kost för livet hänger fan bokstavligen på det. Mat är ingen liten sak. Och jag önskar vi pratade mindre om storkok som tar timmar och timmar som ingen har och mindre om konstiga maträtter som ska vara billiga och typ veganska men som ingen kan laga eftersom att det kräver att vi tänker om helt och det är en förbaskad privvad klassfråga att ens ha den förutsättningen.
 
Jag önskar vi pratade mer om mat som är bra och näringsrik (och gärna lagad) men som också är snabb enkel och billig för de flesta. Och som barn äter. Fast det där om vad barn äter är också en grej: hur främjar man matglädje och nyfikenhet hos ungarna? Hur kommer det sig att vissa familjer har barn som äter allt medan andra har barn som inte äter nåt (och då menar jag inte barn som är selektiva pga diagnoser)? 
 
Och när jag säger att jag önskar att VI pratade mer om bla bla så menar jag givetvis inte att vi, likt smala tjockhatare, ska tjata ner alla mammor som vi tycker ger barnen kass mat eller skriva tusen spaltmeter där vi ondgör oss över dem. Håll åsikterna för er själva liksom men kanske prata kost mer generellt ur ett positivt perspektiv, ge tips och tricks, recept, dela tankar. Äh jag vet inte. Jag blir ju provocerad så nånstans klämmer skon.
 
Kanske just i det där ”jag växte upp på oboy och mackor och mig blev det inget fel på”, för det blev det ju. Är verkligen folkhälsan på topp? Äter folk bra och mår de bra? Jag gör det inte. Eller jo nu, men det tog ju för fan 35 år att komma dit. Och då med ett mjölberoende och skadade tarmar och bortopererad gallblåsa på köpet. Och ett sockersug som heter duga. Är det vad jag vill föra vidare till mina barn? 
Kategorier
barn & föräldraskap

Mina barn är bäst, ingen protest

En grej som är så himla gött dock, apropå föräldraskap, är att mina barn verkligen är praktexempel på utmärkt föräldraskap. 
Skämt åsido (eller??), de två äldre (svårt att veta med den yngre, han kanske blir seriemördare vem vet) är liksom precis så där som man önskar. Trygga, snälla, sociala, socialt kompetenta, duktiga i skolan, begåvade, omtyckta, friska och bryr sig typ
inget om utseende hos sig eller andra. 
 
Eller ja, vad man önskar är väl jäkligt olika – en del vill ju ha smala snygga döttrar som kan spela piano som en savant som de kan visa upp och stoltsera med. Eller tuffa manliga söner som sportar och har massa flickvänner. 
Jo men ni vet ju. För många föräldrar är prestation viktigt. Att barnen föregår med gott exempel och vinner poäng till lilla mamma och pappa. Klär sig rätt och ser rätt ut och är bäst på allt. 
 
Min pappa är garanterat ganska missnöjd med mig. Han vill att jag ska vara smal och snygg. Men han nöjer sig ändå, jag har en svensk lång make som är blond, blonda barn som är estetiskt tilltalande (han tjatar om att de är just det. Att N ska bli ”mannekäng”
och att T kommer få alla tjejer.) och att vi bor i ett fint hus som han kan knäppa kort på och visa släkten och skryta om och så har vi pengar. Pengar och status är viktigast för honom. Men jag är ju tjock och tatuerad. Det grumlar hans lyckobägare.
 
Han är även missnöjd med brorsan. Han är inte rik och hans sambo är inte tillräckligt snygg. Helt sjukt ändå.
 
Men att föräldrar drömmer en massa skeva drömmar om sina barn är inget nytt. Min pappa är väl ganska extrem. Men inte ovanligt att föräldrar är missnöjda eller kräver en massa. Minns ett föräldrapar när jag jobbade på förskola på östermalm för typ tolv
år sen, de drömde att deras söner skulle bli tennisproffs och drillade de hårt hårt hårt i detta. Att de sedan glömde lära barnen hur man beter sig som folk var väl – i deras ögon – ett mindre problem. Obehagligare och otrevligare föräldrar (och barn)
har jag inte träffat på länge. Såg för ett tag sen att det gått sådär med tenniskarriärerna.
 
Så ledsamt med föräldrar som slösar bort sina barns barndomar för att de själva är så jävla mediokra och sorgliga och behöver barnen att fullfölja drömmarna de själva hade. 
(null)

Kategorier
barn & föräldraskap

Jag är en sämre mamma till J än jag var med mina andra barn

Jag har lite ångest kring mitt föräldraskap. Eller ångest har man väl alltid kring det så ingen nyhet precis, men en specifik ångest som precis satte igång.
 
J är två och ett halvt nu. Vi bor i skogen. Han kommer börja förskolan om ett år. Han är mitt tredje barn och han har föräldrar som har tio års erfarenhet av föräldraskapet och han har två äldre syskon och situationen idag är ju en helt annan än när jag blev mamma till min första, N, för lite mer än tio år sen. 
 
Jäklar vad engagerad jag var då också. Brann för nära föräldraskap, bar dygnet runt, hon fick aldrig pipa utan att bli upplyft och aldrig ligga själv och hon ammade hela tiden och när hon var två och ett halvt blev hon storasyster. Då hade vi gått på öppna förskolan sen hon var kanske ett halvår och vi lekte i lekparken varje jävla dag. 
 
Jag har gått till öppna förskolan med J exakt noll gånger. 
Jag har gått till lekparken med J exakt noll gånger. 
 
Ja jag vet, det är fan bedrövligt. J är mest hemma, inomhus, med mig. Vi träffar knappt folk. Och jag vet ju hur jäkla viktigt det är för barn att ta del av det sociala, att se mamma och pappa umgås med människor, hur vi pratar, för oss, socialiserar. Det är där man sätter grunden. Men nu bor vi i skogen, isolerade och jag blir mer och mer eremit. 
 
Med N och T så rände vi runt. Vi bodde i älvsjö och hittade på saker hela tiden. T i sjalen och N i handen och så drog vi till söder, lekte i parken, fikade i TIMMAR på Baresso tillsammans med Anna och andra lattemorsor. T fick gå på minisats medan mamma tränade och sen lunchade vi i skrapan. Och vi var ute jämt. 
 
Jag vet att detta är en stor skillnad och att denna skillnad kommer påverka J. Shit, jag såg ju stor skillnad på T och N utifrån de förutsättningar de haft. N fick tidigt lära sig att vara social och ta kontakt med andra barn. T gick ju också på ÖF lika länge som N men han hade en storasyrra som uppbackning och fick allt det sociala gratis. Han hängde på men behövde aldrig ta egna initiativ och det märktes när N senare började skolan och T, två år yngre, var kvar själv på förskolan.
 
Då minns jag att jag insåg att fan fan fan vi har ju inte hjälpt honom med det sociala! Vi fuckade upp!
 
Hur kommer det gå för J? Han är ju redan världens sämsta värd. Har vi andra barn över på besök så slåss han och gråter högljutt om nån leksak överhuvudtaget rörs av det andra barnet. Otrevlig och social katastrof. Ok han är två bast, det är ju normalt, jag vet ju det, men det ger ändå ett smakprov av det som kan komma om jag inte skärper till mig. 
 
Men så är det ju. Man är ju aldrig samma mamma med alla sina barn. Det är omöjligt. Jag hade hoppats vara en bättre mamma med åren. Tryggare och lugnare är jag såklart, men jag hade ju mer ork och var ju mer involverad när N var liten liksom. 
 
 
Kategorier
barn & föräldraskap

Barnen ska minsann inte tro att de bestämmer!

Jag känner ett sånt obehag när folk talar om att barn ska lyda.

Jag har märkt ett stort auktoritetsbehov hos människor som sällan ifrågasätts, varken av omgivningen eller av en själv. Man liksom gör som ens egna föräldrar gjorde, upprepar samma gamla mantran och reflekterar aldrig över VARFÖR man gör som man gör. Barn ska lyda. Eller lyssna som
man hellre kallar det. (vilket självbedrägeri) Man metodar och dresserar och håller liv i gamla mönster. Man faller in i en roll, föräldrarollen, där man ser sig själv som ett överhuvud som ska bestämma. Och glömmer bort att vara genuin
och autentisk.

Oftast är jag en sån där låt gå-morsa, jag låter barnen bestämma det mesta själv. Men bland kan jag märka att det där obehagliga auktoritära bubblar upp inom mig i vissa situationer och jag kommer på mig själv med att vara rigid och gammalmodig, för
sakens skull liksom och utan eftertanke. NÄ HÄR SKA BARNA INTE TRO ATT DE FÅR BESTÄMMA och så kör man på, och över – säger nej fast man egentligen inte vet varför man säger nej i första taget, vägrar kompromissa eller låta barnet få ett uns makt i sin annars så ganska maktlösa tillvaro.

Sen kommer man på sig själv ”men vänta lite vad håller jag på med? Varför är det här viktigt att hon lär sig eller gör just det här och just nu?”. Och jag får påminna mig själv om att ta ett steg tillbaka och hitta ett nytt tillvägagångssätt.

(null)

Kategorier
barn & föräldraskap

Barn ska INTE vara självständiga!

Imorgon är det Feministisk marknad och hurra jag är sjuk! (obs sarkasm) Jag mår tack och lov bättre idag än jag gjorde igår, så med lite tur så mår jag helt bra imorgon men så jävla typiskt. Jag tror ärligt det är ett slags rekord. Har barnen gått i skolan i två veckor? En vecka? Jag minns inte för vardagen är en gröt av barnskrik och upprepningar. 
 
N har börjat åka pendeln på egen hand. Fy fan vad läskigt. Jag tvingar henne att ringa mig innan hon åker och innan hon ska hem. Hon åker med kompisarna, de andra barnen som också ska åka, så det är ju ingen större fara och de håller ihop. Och hon tycker att det är roligt. Och tycker att jag är jobbig och tråkig. ”Räcker det inte att skicka meddelande?” suckar hon.
 
Hon är tio år. Bara en liten liten pytte pytte bebis.
 
När jag var tio så åkte jag på kollo sex veckor varje sommar och tunnelbana från Vällingby till centralen på egen hand (för att snatta på punkt shop) och hängde ute på kvällarna. Shit när jag var sex, sju och vi bodde i Tensta så fick jag gå hela vägen till centrum och köpa ciggaretter åt mamma. Men mina barn är så små så små. 
 
Men grejen är ju att jag inte ser det som ett mål att min eventuella sexåring (J då eftersom att de andra är äldre nu) ska kunna gå till centrum själv och handla, jag känner att mina barn ska få vara små barn så länge som det bara går. Inte växa upp för snabbt. Inte få ta en massa ansvar för tidigt. Givetvis utan att infantiliera dem eller hålla tillbaka dem i utvecklingen (svår balansgång!). Men typ.. inte ha bråttom om ni hajjar.
 
En grej jag inte gillar med vår svenska kultur är att vi är så jävla hell bent on självständighet och frigörelse. Man får inte vara beroende av nån, alla ska klara sig själva och jag tror att det gör oss otrygga och ensamma. 
 
Speciellt när man ska pracka på denna självständighet på barn (som SKA och ÄR beroende av andra vuxna). Jag har hört det sen N var nyfödd. Jag skulle inte amma vid varje pip, plocka upp henne när hon gnällde, låta henne skrika lite, ge henne till pappa trots att hon hatade alla andra än mig, sätta henne på förskola vid ett, inte amma för länge (hon ammade tills hon var tre), inte bära i sjal hela tiden, inte samsova (N och T samsov med mig tills de var sex och åtta och samsover med varandra idag) … och så vidare.
 
För att hon inte skulle bli bortskämd, inte tro att mamma kommer vid minsta lilla (eh jag VILL att mina barn ska VETA att jag kommer vid minsta lilla, även när de är fyrtio), inte bli osjälvständig för hon måste klara sig själv snart. Folk som argumenterar för barnvakter och förskola för att barnet, som ofta är just ett två eller tre bast, ska lära sig att vara utan mamma och pappa. NEJ TACK.
 
 
 
(Och nu är inte detta ännu en anti-förskole-diskussion för det är fullt möjligt att ha sina barn på förskola trots att man tänker som jag ang. självständighet). 
Kategorier
barn & föräldraskap

När pappa är borta och mamma dansar på bordet, vad händer med barnen då?

Apropå förra inlägget så tänker jag också att såklart inget är svart eller vitt. Vad vet vi om relationen mellan dessa kvinnor och deras barn? Kanske var den fantastiskt fin och barnen aldrig kände nåt annat än att de var älskade över allt annat… .att då, som morsa, komma ut med ”hej jag ångrar mitt föräldraskap” när barnen är vuxna tror inte jag skadar. Kanske sårar eller skapar förvirring, men skadar? Nej. Vi vet ju som sagt inte. Jag reagerar nog mest ur det oönskade barnets perspektiv. Själv var jag väl aldrig oänskad men jag kände ofta att jag inte var prio ett liksom. Att annat var viktigare. Och det har varit jobbigt. 

Men apropå just kvinnor som skriver om att de ångrar sitt föräldraskap eller som kanske mest koketterar med sin uselhet som föräldrar (Ok det gör jag kanske också emellanåt om jag ska erkänna, men mest för att jag vill lätta upp stämningen
lite och ge er, mina läsare, en känsla av att vi alla är ganska mediokra ibland och att ni inte är ensam i er uselhet men att vi är bra ändå. Jag hoppas iallafall att vi är bra ändå!) så såg jag nåt klipp där Kerstin Thorvall kom på tal och jag
tycker det hänger ihop lite med det här ämnet.

Även om Kerstin aldrig uttalade att hon önskade bort sina söner så fanns det där ändå på nåt sätt om man ska tro sonen Gunnars berättelser. (Tror även att en av hennes andra söner skrivit om henne?) Han och bröderna var i vägen för Kerstins
liv och behov (det är detta jag känner igen mig i mycket) och det påverkade dem djupt.

För det gör det ju, oavsett om mamma eller pappa skriver krönikor eller böcker om det så genomsyrar det ju ändå relationen mellan barn och föräldern.

Nu var tiderna annorlunda på den tiden och som kvinna hade man inte mycket val. Man förväntades vara fru och föda barn. Att Kerstin tog för sig av livet var befriande, framförallt för hennes kvinnliga läsare. Hon förnekade sig inte. Hon gjorde som hon ville och sket i tidens konventioner och det tycker jag är fantastiskt såklart.

Men så fanns det små barn där i bakgrunden, vars behov alltid kom sist och som inte bett om att få stå tillbaka medan mamma självförverkligade sig själv. (Och vart fan är papporna??)
 

”Är man så oerhört självupptagen som hon så blir man elak. Det fanns ingen annan verklighet än hennes. Var jag ledsen, var hon tusen gånger ledsnare. Var jag sjuk var hon sjukare. […] När Kerstin just hade dött frågade prästen mig om jag älskade henne. Jag svarade nej. Jag kände mig hel. Ärlig. Jag behövde inte ljuga mer. Jag tänkte att nu stänger vi boken. Äntligen ska hennes arv av självupptagenhet, av excentriskhet och spärrlöshet få ett slut” –
Gunnar Falk om mamma Kerstin

Det påminner lite om Anna Wahlgren och boken som hennes dotter Felicia skrev för ett par år sen. Där var hon, föräldern som ville leva, festa, älska, ha kul, resa, göra sitt och självförverkliga sig själv och där barnen kom i vägen och därför fick
lära sig stå tillbaka. 

Och återigen dessa ständigt frånvarande osynliga ickeexisterande pappor. (som också alltid kommer undan med att vara usla) Tänk om de faktiskt var där? Om de tog halva ansvaret, vad skulle det ha för konsekvenser för mammorna? Skulle saker ha sett annorlunda ut? Skulle mamma orkat mer? Funnits där mer? Varit annorlunda?

Jag är övertygad om det, kanske inte helt och hållet eller i alla fall, men för många tror jag det bär och brister i att man aldrig någonsin får ett endaste andrum, att man förväntas bära bördan själv och är man redan kluven i frågan sen innan tror jag
ensamansvaret kan bli för mycket.

Ingen vet riktigt var mamma är. När kommer hon hem? […] Simon har precis lärt sig gå och drar Agnes i byxorna. Men hon vet inte. Istället säger hon till oss att det är dags att gå och lägga sig. Fast först borsta tänderna. Det var tur att mamma gav henne allt ansvar, för hon är bra på det. Fast hon bara är nio år.

– Ur Felicia förvann

Om jag ska återgå till föräldrar som ångrar sina barn så vill jag förtydliga att jag tycker det är ett stort problem att vi har en så pass stark barnnorm och att denna behöver göras upp med. Här tror jag vi alla är delaktiga tyvärr, jag vet
att jag varit det. Att jag sagt saker som att ”man ångra inte barnen när de väl är födda” i diskussioner med kvinnor som tvekar. Att jag i samtal om abort peppat kvinnor som står med ena foten på vardera sida att välja barnet med samma dravvel.
Att jag frågat kvinnor om och när de vill ha barn. osv.

Jag tror också att det är viktigt att vi skapar trygga rum för kvinnor att prata om dessa tabubelagda känslor, och det är ju möjligt utan att det drabbar barnen. Att få ventilera på rätt plats kan förmodligen hjälpa en att bli en tryggare bättre förälder. Skuld och skam brukar som vi vet inte funka så bra.

bedtime

Halleluja!

Boken som Corinne Maier skrev och krönikan av Isabella Dutton är kanske viktig också, framförallt för kvinnor som tror de står ensamma och kan säkert i förlängningen hjälpa kvinnor att ta rätt beslut innan det blir försent. (och därmed skydda ofödda barn
från att födas oönskade.)

Men dessa böcker kanske bör skrivas under pseudonymer för att bespara barnen de konsekvenser som skrivandet medför? Precis som trygga rum för kvinnor inte är öppna för allmänheten. Vi behöver alla nånstans att ventilera det fula och med dagens sociala
medier och forum så har vi en möjlighet vi inte hade tidigare.