• barn & föräldraskap

    Längtar till förskolan

    Jävlar vad trött jag är på att vara hemma med barn. Obs inte på att vara hemma. Det är den där “….med barn” som jag lessnat ordentligt på. Jag minns att jag kände lika med de andra två också. Liksom jag vill gärna vara hemmamamman med barn som slipper
    förskola men efter en tid så står jag inte ut längre.
     
    J har börjat med att exempelvis be om vatten. Sen tar han en klunk och häller ut resten. Oftast i diskhon men då och då på golvet. Fem minuter senare vill han ha vatten igen. En klunk. Hälla ut. Och så upprepas det. Hela dan. Eller be om nåt på TV typ
    “greta gris” och sen fem minuter senare vilja byta program till Ordlekar för att fem minuter senare vilja byta igen… och så håller det på hela dagen. Jag. Blir. Galen. 
     
    Jag längtar tills han börjar förskolan. Men som ni vet så tror jag ju på sen förskolestart. Jag tror helt enkelt att mindre barn mår bättre av det och att de egentligen inte mår så bra alls i förskolan. Undantag finns givetvis. Det finns till exempel
    små förskolor med jättesmå barngrupper där pedagogerna har hur mycket tid och utrymme som helst för de små barnen. Men det är mest en utopi nu för tiden. 
     
    Men tyvärr är det en ganska enorm kris vi har inom barnomsorgen, dels med för stora barngrupper, för många outbildade pedagoger, för lite budget, för många pedofiler, för mkt annan skit, för mycket stress, barn som tappas bort eller blir slagna av andra
    barn utan att detta upptäcks. Jag kan också säga att jag aldrig jobbat på eller ens gått förbi en förskola där ettåringarna inte står och gråter utan tröst. Hur fan ska man kunna trösta fyra ettåringar på samma gång liksom? Och de gråter hela dagarna.
    Jag fattar att detta är jobbigt att höra när man som förälder inte har nåt annat val men jag tror inte vi ska låtsas som att allt är bra heller. Hur ska vi då få förändring liksom?
     
    Men jag längtar till förskolan. Inte för mitt barns skull men för min egen. 
    (null)

  • barn & föräldraskap

    Vad för slags morsa vill jag vara?

    Apropå AP och den omöjliga uppgiften att vara en förälder som inte fuckar upp barnen. 

    Föräldraskapet är verkligen nåt jag ältar mycket. Mitt eget främst men också generellt. Jag har alltid varit intresserad av det tror jag, kanske för att min egna barndom hade så många jobbiga aspekter som påverkat mig så jävla mycket. Min självkänsla. Min självbild. Min förmåga. Mina förutsättningar.

    Så jag funderar mycket på vad jag själv vill vara för förälder och jag pratar mycket med andra. När jag blev gravid med N så registrerade jag mig på familjeliv och de kommande månaderna deltog jag maniskt i diskussioner.

     

     

       (Mina första trådar!)

    Jag köpte böcker också. Amningsboken och Dr. Sears “attachment parenting” och örti stycken fler om genusmedvetenhet. Inte för att bli nån perfekt mamma men för att reda ut, med kunskap och andras erfarenhet i ryggen, vilket förhållningssätt jag vill ha. 

    Ibland är jag grym. Jag gör många “rätt” men lika ofta är jag en jävla skitmorsa som tar beslut som är helt värdelösa och rentav skadliga. Jag kan snabbt identifiera mina svagheter och jobbar såklart med del men fy attans vad svårt det är när man är trött, less, sur, sagt samma jävla sak femtio gånger under en timme och ingen lyssnar.

    Men det positiva med det är väl att jag blivit så mycket mer ödmjuk inför andras tillkortakommanden. Sen jag själv blev mamma har jag slutat döma andra föräldrar. Eller iallafall sen jag blev tvåbarnsmamma, hehe, med några år på nacken, när jag bara hade ett barn på ett år så var jag rätt så fördömande om jag ska vara ärlig.

    Men man måste ge sig själv en break. Vet inte om jag gillar frasen “good enough” för den känns missbrukad på nåt sätt och används ofta för att rättfärdiga dåligt beteende snarare än uppmana till förståelse för det. Men det är ok att inte vara bäst eller göra allt rätt.

    Det jag ogillar med mitt föräldraskap är nog att jag ibland är lite för arg för min personliga smak. Och så skäller jag. Jag vill vara en mindre arg mamma som jobbar lågaffektivt. Typ dagisfröken som bara frågar “hur tänkte du, vad hände?” när barnet tuttat eld på bordsduken istället för det mer vanliga “vad fan håller du på med?!!!” .

    Det blir enklare när de blir äldre och förstår när man pratar med dem, förklarar osv men jag är ändå så jävla rädd att jag bryter ner barnens självkänsla med min ilska när jag blir arg (obs nu låter det som att jag är arg jämt men det är jag ej) eller när jag är dum och opedagogiskt och barnslig och långsur.

    De är liksom så självstarka nu. Älskar sig själva. Ser på sig själva med kärlek. Verkar trivas i sina kroppar, tvivlar sällan på sig själva. Tänk om jag sabbar det? Tänk om nån annan sabbar det och jag inte är tillräckligt bra för att motverka det?

    Jag vill också vara mer engagerad. Jag tänker ofta: vad kommer barnen minnas av mamma om jag dör idag? Kommer de minnas en arg mamma som satt mkt med mobilen? Jag vill att de ska minnas mig som en kärleksfull mamma som var där, som hittade på saker och som satte dem i fokus. Det måste alltså inte vara andys jävla lekland och thailandsresor, men åka pulka, bygga snökoja, ha picknick, gå ut i skogen, pyssla ihop osv.

    Sånt som ger guldkant i vardagen men som jag är så jävla usel på. “Imorgon”. Ambitionerna är höga men förmågan mindre. Och det har jag sånt dåligt samvete för.

    Hur tänker ni? Har ni några knep och tips på hur man blir en bättre förälder eller roligare eller mer engagerad? Har ni några regler för er själva, typ “vi äter alltid middag ihop” eller “nattar alltid med saga”?

     

     
     
  • barn & föräldraskap

    Nej de hade fel, mitt barn blev inte ett dugg otryggt

    Åhhh jag hittade ett inlägg, gammalt som gatan eller nå iallafall nästan lika gammal som min stora unge, från början av denna blogg som jag tyckte var lite kul att läsa så här några år senare och med mer erfarenhet i bagaget:

    Jag gör alltid det jag anser vara bäst för min dotter. Jag är en AP’a, en Gosedjursmamma, en Nära Förälder. De beslut jag tagit angående hur jag fostrar och svarar på min dotters behov är väl genomtänkta. Och ja, jag blir heligt förbannad när mitt föräldrarskap kritiseras. Jag vill inte ha ovälkomna snusförnuftiga “råd” (läs: kritik)  om hur jag ska fostra min unge såvida jag inte efterfrågat dem. För allt annat än det JAG tror på kommer i mina ögon alltid vara ett sämre alternativ.

    – Jag tog ett beslut att amma så länge och så ofta hon ville. Hon kommer visa när hon är redo att minska. (Vilket hon har, jag ammar inte lika ofta nu) – Jag tog ett beslut att låta henne styra och visa vad hon är redo för. – Jag tog ett beslut att hon skulle få slippa dagis så länge som möjligt och stannar därför hemma hela föräldrarledigheten. Jag blir riktigt förbannad när främlingar ska tala om för mig hur JAG borde göra, vilka prioriteringar JAG borde ha och hur MIN situation kan se ut. 

    Jag tror på Attachment Parenting. Jag tror på att lyssna på barnet. Och jag tror att alla barn är olika. Vad jag INTE tror på är dressyr. Metoder. Tvång. Jag har inget intresse av att tvinga fram ett umgänge mellan henne och Oskar (vilket inte behövs, för hon umgås gärna med honom i timmar. Dock inte över natten) eller tvinga henne att avstå från bröstet eller mamma. Bara för sakens skull. Jag förstår inte vad jag skulle tjäna på det? Ok, TID kanske. För AP kräver sin person. Det kräver engagemang och det kräver framförallt tålamod.  Men jag har inte bråttom. Min unge är väldigt mammig, (vilket är helt normalt för en ettåring) men det innebär inte att vi inte jobbar aktivt med att hennes relation till pappa ska bli stark. 

    Och det innebär inte att vi tycker att en förälder är viktigare än den andre. Det innebär bara att vi tar det i hennes takt. Och jag är inte ett dugg orolig, för jag är övertygad om att jag gör rätt. Jag är övertygad om att  mina beslut kommer att löna sig. Jag är övertygad om att hon kommer växa upp som en trygg och självständig individ, med en fantastisk relation till mig och sin pappa. Så jag förstår inte varför andra oroar sig.

    Framförallt är det intressant det här fenomenet med att kvinnor, framförallt mammor, aldrig kan göra rätt. Oavsett vilket förhållningssätt man har så finns det alltid nåt att hacka på och det minns jag att jag fick en ordentlig dos av i början av mitt egna föräldraskap. Både på nätet och IRL.

    Jag minns bvc-sköterskor som ojjade sig över samsovning och helamning efter sex månader och släktingar som tyckte att det inte gick nån nöd på ungen om hen fick skrika lite (bra för lungorna, sa pappa) och att jag skulle akta mig för att bära hela tiden för att hon inte skulle väja sig vid att man kom så fort hon ropade. Ja jag vet det låter helt sjukt. 

    Och jag vet inte om nån av er gamla läsare minns debatterna kring N’s sena förskolestart? (Hon började förskolan när hon var tre) Om hur hon skulle bli socialt efter, klängig och osäker och att det till och med ur ett feministiskt perspektiv var bättre att hon var på förskolan bland arbetande kvinnor än hemma med hemmamamman. Eller när det föreslogs att jag skulle lämna min skrikande bebis med Oskar trots att hon visade att hon inte ville, för att hon skulle ”lära sig”, om jag ville att de skulle få en bra kontakt med varandra?

    Mycket vatten har runnit under bron sen dess om man säger så. Hehe.

    Jag tror dock att mycket av de kommentarer man får, till stor del beror på människor egna tillkortakommanden och dåliga samveten som gör sig påmind emellanåt.

    Skriver man att man helammar eller samsover så kan detta tolkas som kritik mot ens egna förhållningssätt om man valt att göra annorlunda. Människor vill väldigt gärna rättfärdiga sina val inför varandra och det blir det lätt att man råkar veva till för långt med släggan även fast man egentligen inte vill eller menar det så. Jag försöker nämligen, idag iallafall, utgå från att de flesta faktiskt vill och menar väl, även när de kommer med oombedda råd eller förnumstiga tillrättavisanden. Framförallt vill de barnen väl.

    Men. Då, när jag skrev det här inlägget var jag inte bara ängsligare, jag hade verkligen noll koll på föräldraskapet. Det var först när tvåan kom och jag fick några år i ryggen (och lite mer ödmjukhet inför mina egna fuckups) som jag har kunnat landa i det. I att jag har noll koll fortfarande och att jag famlar i mörkret med andra ord. Hehe. Men något tryggare i att jag gör så gott jag kan och att barnen mår bra. (såklart ackopanjerat med sjukt mycket dåligt samvete i perioder)

    Men det roliga här är att jag fortfarande tänker så här kring barns behov och min egen lyhördhet. Mycket har ändrats i mina tankar men inte det här. Jag skriver ibland att jag tycker det är rimligt med själuppoffranden som förälder (inom rimliga gränser såklart) och att jag inte vill att mina behov ska gå ut över mina barns. (Även om man hälften av tiden försöker hitta en balans där man kan tillgodose sig själv också, annars går man ju sönder helt.)

    Och det är även kul att, med facit i hand återigen, veta att nej N blev inte otrygg, klängig och hennes relation med pappa blev stark, trygg och bra. Trots olyckskorparnas kraxande om att ”inte skämma bort henne!”. 

      

  • barn & föräldraskap

    Man är inte samma förälder till sista barnet som man var med första

    Idag har J haft en lekdejt med en grannunge. Han behöver ju skaffa lite kompisar nu. Han vill ju. Han älskar andra barn. 

     

    Tänker på hur olika föräldraskapet är genom åren. Hur olika man är som förälder med vardera barn. Med N var jag ju jätteaktiv. Vi gick till öppna förskolan varje dag och det var sångsamling och massa små kompisar att prata och leka med och vi gick till lekparken och hon fick springa runt och klättra och greja. 

     

    Och när T kom så hängde N med mig och mina kompisar på caféer och restauranger och fick lära sig sånt och hon har alltid varit så social och framåt. Och T fick rida gratis på N’s skills och framgångar när han blev gammal nog. 

     

    Och nu orkar jag knappt gå ut. Öppna förskolan har vi aldrig varit på och i Segersäng finns inga riktiga lekplatser och jag oroar mig nog lite kring den biten om jag ska vara ärlig. 

     

    Barn behöver inte gå på förskola för att lära sig det sociala. Det lär de sig i vardagen, genom att dels träffa andra människor (vuxna som barn) men också mycket genom att iaktta sina föräldrar i sociala sammanhang. 

     

    Men om man då har en morsa som aldrig träffar folk … shit, jag har ju blivit den där föräldern som jag själv använt som skräckexempel de gånger jag tidigare (med N och T) fick kritik för att mina stackars små barn inte gick i förskolan och fick adekvat “social träning”. Ba “jaja kanske om man har en förälder som aldrig går ut och träffar folk” i raljant ton. 

     

    Lekdejten gick iallafall … “bra”. Det var tydligen traumatiserande att det kom ett annat barn i samma ålder och tog på HANS leksaker. Mycket gråt och tandagnisslan men på slutet tog det sig faktiskt! Det går nog ännu bättre nästa gång.  

     

     

    (null)

     
  • barn & föräldraskap

    Lov! Igen?

    Påsklov. Lov. Igen? Ok ska inte gnälla på barnen för de är ju livets mening osv men var det inte lov nyss och jag har inte ens hunnit vara frisk? Tre veckors sjukdom och vet ni? Jag känner mig krasslig igen. Igår gnällde ett av barnen att hen mådde illa
    och då kände jag bara att jag tar livet av mig om magsjukan slår till igen. Har inte återhämtat mig mentalt sen julens helvete. Tre barn som kräktes åt alla håll i ett hus utan tumlare och hemmets bekvämligheter 

    Och lovet har ju knappt börjat och jag skäller redan på barnen. Kan man tvinga dem springa femtio varv runt huset? Varför har de så mycket energi? Varför har de knäck i öronen? 
    Men visionen är ju ändå att skapa idyllens barndom, ni vet ju denna neuros som jag lider av, och där ingår ju idylliska lov med aktiviteter och mys. Äventyr och sånt. Åka till badhus eller gå på restaurang eller hälsa på nån. Vad gör ni under lovet? 

    Just ja. Ett av barnen har brutit en tå. Kul. 
    (null)

  • barn & föräldraskap

    Nej jag tycker inte barn ska lära sig att bli behandlade illa

    Många av er tyckte att T skulle acceptera att N och deras vänner exkluderade honom. Han behövde vänja sig också. Vänja sig vid vad? Acceptera vad? Att bli illa behandlad? Att bli exkluderad av sina VÄNNER? Och N och tjejkompisarna då? Ska jag acceptera och vänja mig vid att de exkluderar och behandlar vänner illa? Jag tycker ärligt resonemanget är skitkonstigt även om jag förstår varför ni resonerar så. 
     
    Jag håller med om att flickor ska slippa pojkar om de vill. Shit, jag önskar att pojkar fick slippa pojkar också. (Lite det jag försökt med min son) Men det här handlar inte om ett par tjejer som försöker slippa pojkar. Eller om en storasyster som vill vara ifred. Dessa tankar har aldrig funnits, barnen är nästan lika gamla och leker samma lekar, med samma leksaker och… med samma vänner. De har alltså samma vänner. I vissa fall tar till och med stora över den yngres (lillebrors) ursprungliga vänner. (Hon är populär och alla vill leka med henne) Och den biten jobbar vi med där T får leka ensam ibland med sina bästisar. De har skitkul ihop. De håller ihop. Det var inte N som tyckte detta var en bra ide och hon visade det tydligt när vi pratade.
     
    För henne är det så otänkbart att alla inte får vara med. Alltså på riktigt. Det finns inte på hennes världskarta och hon blir synligt illa berörd vid sådana situationer. 
     
    Men tänk så här istället. Jag bjuder hem min polare Stefan. Och så är Anna och Intezar och Anja här. Och så går vi tre kvinnor in i ett annat rum och stänger dörren och när Stefan försöker komma in så säger vi till honom att vi vill vara ifred. Tycker ni det låter rimligt? Som kvinna har jag ju rätt till kvinnoseparatism och det måste Stefan vänja sig vid, eller hur? Förstår ni hur konstigt det låter? Inte att kvinnor behöver separatism, ni vet ju att jag förespråkar detta, men att man bjuder in en man till umgänge för att sen exkludera honom ur sammanhanget. Jag tycker det är mobbing och skulle givetvis aldrig behandla mina manliga vänner så.
     

    Det är ju direkt olämpligt att välja att göra så i grupp där någon då blir exkluderad ur sammanhanget den befinner sig i just då. De kan väl göra “tjejgrejer” om de så känner att de måste när T inte redan är med i så fall? Alla måste inte vara med på allt. Men alla måste få vara med om en redan är med så att säga. 

    Det är ju lite som att som grupp bestämma att det är dags att äta på restaurang men väljer en sådan som inte serverar något veganskt trots att det finns en vegan i gruppen. Det är ju sjukt otrevligt. Vill gruppen äta där gör det i så fall det vid ett annat tillfälle och väljer en lämplig restaurang som passar för alla i sällskapet. 

     
    Ibland så springer barnen över till grannbästisen när hon har vänner där. Då kan hon säga att “Idag är Lisa här och hälsar på och jag vill leka med henne själv”. Det är ju inga konstigheter och mina barn blir inte ledsna. Och när Anna kommer hit med sina barn eller kusin Vincent kommer på besök, då skickar vi hem de andra kompisarna så N och T får tid till gästerna som är här. Och ibland är N hos Lisa och T går över till Anna. Det ÄR ok att vilja leka själva men det måste gå till på ett annat sätt. 
     
    Jag hoppas att jag varit tydligare nu med hur jag tänker.
     
    För mig är det också viktigt att fostra mina barn till fina människor som bryr sig om andra (givetvis inom rimliga gränser) och jag skulle aldrig kunna stå bredvid och låta dem hantera alla sådana faktiskt ganska svåra situationer på egen hand. Jag uppmuntrar dem till exempel att hålla utkik efter vänner som ser ensamma ut på skolan och det tycker de är rimligt och bra. Och när det knackar på dörren och Lena kommer fast Tuva, Lina, Isabella redan är där så blir de glada och bjuder in. (Ja det är ett jävla spring hos oss)
     
    Inga suckar eller “mammaaaaa” eller kuvade barn som bara gör som de blir tillsagda. Mina barn är inte kuvade på nåt sätt och gör inte som mamma säger bara för att mamma säger det. (I wish!) Vi kommunicerar mycket och barnen säger ifrån när de tycker jag har fel eller om jag begär nåt av dem de inte vill eller tycker om. Oroa er inte! 
     
     
  • barn & föräldraskap

    Jag är en curlingmorsa

    Apropå föräldraskap och serva barnen. Jag erkänner att jag är den där mamman som servar med gympapåse, badkläder, frukt, ser till att det finns kläder i väskan och böcker kommer med dit de ska och liknande. 

    Barn är ju glömska och slarviga (de är ju barn liksom) och jag tror inte minnet och ansvarskänslan blir bättre för att de känner sig dumma och bortgjorda. (det var nämligen den känslan jag alltid hade när mamma glömt packa ner saker åt mig och jag sen stod där, som enda i klassen eftersom de andra mammorna fixade allt åt sina barn) Jag tror tamejfan jag har mentala men av detta fortfarande. (Jag får rå-ångest av att glömma saker till mina barn, direkt flashback till min egen barndom liksom. Jag vill inte vara den där mamman som aldrig har koll.)

    Jag fick klara mig själv väldigt mycket på många sätt och uppfattades som väldigt självständig som barn. Men jag är otrygg idag, jag litar inte på någon, jag har svårt att öppna upp mig, jag känner mig ofta ensam (inombords) och var som tonåring väldigt sökande efter just trygghet. Framförallt så har jag svårt att lita på mig själv. Jag vet inte vad jag klarar. Jag känner mig ofta klantig och dålig. Jag vet inte om jag tror på att göra samma sak som min mamma, jag tror inte på att curla heller (alltså göra allt för barnen) men jag tror att barn som har en trygg hamn växer upp och blir trygga vuxna även om de som BARN inte är speciellt självständiga.

    Men detta betyder såklart inte att mina barn inte får lära sig ansvar. N är typ den minst slarviga av alla barn jag känner. Hands down. Hon imponerar på mig och på sina lärare och andra vuxna. Hon kommer ihåg saker, hon är noggrann, hon har koll (till och med på andras shit) – men hon har också en mamma som backar upp när hon inte har det. För igen, barn glömmer ibland.

    Jag tänker även hellre “ängslig” (som mammiga barn kan uppfattas som ibland) som barn än ängslig som vuxen. Barn som får trygghet och har mamma/pappa som backar upp växer upp och blir trygga. Barn som tvingas till självständighet blir otrygga, även om de utåt (fasaden) ger sken av att vara starka. (obs förenkling) Som jag. Det där starka barnet som klarade sig själv, men som är så jävla trasig på insidan, som aldrig litar på nån eller nåt, aldrig känner sig trygg, aldrig vågar vara. 

    Jag säger ”tvingas till självständighet” för det är så jag ofta upplever mångas syn på föräldraskapet. Barnen ska tvingas lära sig sova själv, vara själv, vara utan föräldrarna, tvingas till umgänge med andra vuxna och andra barn och klara sig själv och ofta i ganska låg ålder.

     
  • barn & föräldraskap

    Behöver barn “stimuleras”?

    Nu har J kommit upp i den där åldern då frågorna kommer. Alltså från omgivingen. “När ska J börja förskola då?” Till och med barnens kompisar frågar. 
     
    Jag svarar att J kommer skolas in när han är tre år. Jag behöver nog inte förklara varför, ni hajjar nog. Jag har ju privilegiet att välja och då väljer jag det. 
     
    Jag tänker mycket på det där om att barn ska stimuleras. Jag vet inte ens vad det innebär. De stimulerar ju sig själv om det behövs? Men tänker att den tanken är så inplanterad i våra huvuden att vi aldrig känner att vi räcker till. Och så kommer ångesten
    för allt barnet missar och så bokar man in lekland och djurparker och aktiviteter och all ledig tid ska fyllas med nånting, vad som helst, för annars går barnen miste om nåt typ viktigt och då är man en kass förälder. Och meanwhile så har utbrändhet
    (!) bland barn ökat. Stress och ångest också. 
     
    Jag tror barn mår bättre av att få ta det lungt. Att få ha det tråkigt. Ja de kanske “klättrar på väggarna” men det är för att de är barn och har energi som behöver göras av med, men det funkar ju i lugna miljöer också. Och stimulans? Att få vara med
    och delaktig i vardagen är den stimulans ett barn behöver, att hänga på när mamma eller pappa är sociala med andra vuxna räcker långt (och är essentiellt för barnets sociala inlärning). När de stora tar med sina kompisar hem, jävlar vad glad J blir
    då. Han vill leka med. Spexa och få uppmärksamhet. 
     
    Nu pratar jag mest om små barn såklart, äldre barn har andra behov, speciellt den sociala biten där kompisar och sammanhang blir mer viktiga ju äldre de blir. 
     
    Aja. J börjar förskolan när han fyller tre iallafall. Om nån undrade. 
     
     
  • barn & föräldraskap

    Att skaffa barn tätt är det bästa jag har gjort

    Alltså så snabbt man glömmer. Kollade på det här ljuvliga klippet med N när hon var nybliven storasyster till T: 
     
     
    Hon pratade så fint! “Mamma ock höja mä!” (Mamma ska också följa med) Vilken liten röst och roliga ord. Alla mina barn har varit babbliga. N mer än T och J lika mycket som N. Kanske mer till och med.
     
    Och så fin hon var med lillebror. 
     
    Det var sån intensiv tid. Jag hade liksom preciiiiiis tagit mig ur den jobbigaste tiden med N, jag minns som gravid att jag oroade mig för att kunna ta hand om henne OCH en bebis men hon steppade upp som fan. Satt inte i vagnen, gick bredvid, var blöjfri, lyssnade bra, hjälpte till. Hon var liksom så stor.
     
    Det är först nu jag fattar hur liten hon var och får ibland dåligt samvete att hon aldrig fick vara plutt så länge som hon borde ha fått. Hon blev storasyster liksom. (Och alla vet ju vad det innebär tyvärr) 
     
    Men jag tänker ändå att det var det bästa så här, att skaffa barn tätt. Det har ju liksom gett så mycket. För oss men också för dem. Nu när jag ser dem tillsammans, de är jämt tillsammans även på skolan, de delar rum, de samsover, de har gemensamma kompisar (och egna, oroa er inte de sitter ej ihop helt) och gemensamma intressen. 
     
    Ibland känner jag att jag typ berövar J nånting när han kommer vara ensam. Alltså han är ju inte ensam men han kommer ju inte ha nån i samma ålder att leka med och sova med och dela allt med på samma sätt om ni förstår hur jag menar. Jag hade gärna skaffat en till NU men ja… jag övertalade ju Oskar till detta barn och det kan bli svårt att få honom att gå med på en fjärde. Det känns också som en liten sorg för övrigt. Jag känner det verkligen i hela kroppen: jag är inte klar. 
  • barn & föräldraskap

    Barn lär sig inte av att göra fel (om konsekvenser och straff)

    Tänker på det här med barnafostran. (nähä?) Och framförallt på gammalmodiga dressyrmetoder som får uppsving då och då. Ni vet, time out, “konsekvenser” (straff) och krav på väluppfostrade femåringar i offentliga rummet. “Barnet måste ju lära sig konsekvenser!”, “Barn måste lära sig att det de gör har konsekvenser!” som om detta är nåt man aktivt måste lära dem i form av olika metoder eller bestraffningar eller fabricerade “konsekvenser”.
     
    Men vet ni vad? Konsekvenser förstår de ju faktiskt ändå. Alltså utan vår inblandning. Gör man A så händer B. Det lär sig till och med djuren utan svårigheter. Gör man A så händer B och det kanske inte är trevligt eller så är det just det, vi får se. Och så testar de. Om och om igen. Först när vi är cirka 22 år gamla så har konsekvenstänket satt sig så föräldraskap är inget för de som saknar tålamod om jag säger så.
     
    Föräldraskap är en pågående process. Barns lärande är en pågående process. Inget som sker direkt eller över en natt eller med hjälp av enkla metoder även om det är jävligt frestande att hota och muta sig till ett direkt resultat. Men barn lär sig inte av att göra fel och bli bestraffade för det. De lär sig av att göra rätt. Och där är det förälderns roll att hjälpa barnet att göra rätt istället för att tala om vad barnet gör fel. “Barn måste lära sig att förstå!” De gör de. Jag lovar.
     
    Om mitt barn slänger sin leksak i golvet så får det den naturliga konsekvensen att leksaken går sönder. Det fattar mina barn ganska snabbt även om de måste göra om det ett par gånger för att det ska sätta sig. Kastar hen ett glas på golvet så går det sönder och då blir det glassplitter överallt och vi kan skära oss. Och om hen slår sitt syskon så blir syskonet ledsen. Om hen spiller så blir det kladdigt. (Obehagligt om det kommer på kläder eller kropp) Om hen kryper på knäna på asfalt så går brallorna sönder. (jättetråkigt!) Om hen inte går till skolan så kommer hen efter. (Det känns inte kul) osv.
     
    Det finns däremot ingen, INGEN, logik i att om jag slår mitt syskon så får jag inte titta på TV eller spela med min ipad eller sitta utstött på en stol i x antal minuter. Ingen. Och kommer inte hjälpa barnet att få ett tydligt konsekvenstänk i framtiden. Det kanske hjälper nu. Dvs det kuvar barnet till lydnad eftersom att det blir livrädd för att bestraffas. 
     
    Men visst, det är ju behagligare för alla inblandade om barnen bara lyder och lyssnar och gör som man säger. Om de inte härjar eller bråkar eller trotsar. (Barn trotsar inte, det är föräldrarna som gör det imo)
     
    Det är även behagligare för mig om min man inte säger emot mig. Mitt ex tyckte säkert det var mycket behagligare om jag bara lydde utan att ifrågasätta honom också. Men att nåt är behagligare just nu betyder inte att det är bra. Om ni hajjar hur jag tänker.
     
    Fan, barn SKA bråka. Ett barn som inte bråkar, käftar emot, revolterar eller protesterar oroar mig. Det är en del av deras utveckling och processen att växa upp. De ska bråka. Men barn vill också ha matro och trevligt umgänge med sina föräldrar. De kastar inte mat eller skriker för att jävlas med dig, för att de är illvilliga eller på annat sätt vill förstöra. De får inte utbrott i affären eller tåget för att vara taskig eller för att de njuter av det. Barn gör nämligen så gott de kan utifrån sina förutsättningar och ibland blir det tokigt.
     
    Och deras beteenden är ju logiska, oftast är de en direkt konsekvens av ett behov som inte blivit bemött och då ligger ju problemet hos oss som föräldrar, inte hos barnet som reagerar och då hjälper det inte att straffa eller belöna bort det. Ja det kanske ger ett resultat i stunden men behovet kvarstår och hur detta blir bemött har konsekvenser för barnets utveckling, självbild, välmående osv.
     
    Men apropå konsekvenser då. Tänker på ett tillfälle när T var liten, två eller tre år och fick sig en tydlig lektion i konsekvenstänk. Han hade precis fått en mjukglass i strut. En liten rackare. Jag slickade en snabbis innan jag räckte över den vilket kränkte gossen så pass att han blev arg och kastade sin mjukglass i marken. Konsekvensen var att den blev tänkt av grus och inte gick att äta. Nu är jag en snäll mamma så jag fixade glassen (skrapade av allt grus) och räckte över den igen. Nästa gång han blev arg med glass så la han glassen argt på bordet istället. Dock efter en tvekan och titt på marken. Haha!
     
    Och jag hade (och jag må vara en curlare av rang) faktiskt köpt en ny glass om det krävts. Det var ju mitt fel från början, hans ilska och reaktion var ju rimlig speciellt med tanke på att han inte lärt sig att hantera dessa känslor på ett mer konstruktivt sätt. Det är där föräldraskapet kommer in. De lär sig. Med tiden så gör de just det och det vi som föräldrar behöver göra förutom att vara förebilder är att möta upp dem där de är, i deras behov just nu.
     
    Om barnet gör A så beror det på B, hur gör vi för att möta upp där och tillgodose just B? Samt hjälpa dem att förstå att A inte funkar bra. Och det i sin tur är också en process där man får nöta och tjata in och upprepa om och om igen.
     
    Mina barn är nio och sju (och ett) och gör fortfarande saker som är helt obegripliga. Jag brukar till och med fråga dem “har detta nånsin funkat för er?” och nej det har det ju inte men ändå är det svårt för dem att sluta. Och där kommer min utmaning som förälder att lista ut varför och att hjälpa dem göra bättre ifrån sig.