Kategorier
barn & föräldraskap

Självkänsla vs. Självförtroende

Läste så kloka ord om barns självkänsla. Min uppgift som mamma är att uppfostra min dotter till en trygg lycklig människa. Det tror jag de flesta föräldrar strävar efter. Däremot är jag inte så säker på att alla vet hur man går tillväga och många gånger tror jag att föräldrars välvilja kan göra mer skada än nytta.

Många är så snabba på att ständigt poängtera för sina barn hur DUKTIGA de är. Hur fiiiiina de är. osv. Berömmet flödar tills det tappar betydelse och det ytliga bekräftelsebehovet hos barnet etableras och underhålls. Ett behov som vi inte föds med… egentligen. Den riktiga och sanna belöningen ligger ju i njutningen över det man gör. Tillfredsställelsen när man klara av något. I nöjet.

Inte i andra människors ögon och värderingar.

Till exempel så tänker jag försöka att aldrig säga till min dotter att hon är duktig eller bäst eller fin. Istället tänker jag berätta hur underbar hon är, hur kul hon ser ut att ha, hur glad jag blir av henne… osv. När hon ritar så tänker jag inte säga det obligatoriska (och fantasilösa) ”va fint!”, nej istället så säger jag; ”Vad är det för nåt? berätta mer!” När hon klättrar i träd så tänker jag inte utbrista ”vad duktig du är! vad högt du klättrar!” — nej istället tänker jag säga; ”Vad kul det ser ut! Hur känns det i magen?”  Jag tänker inte poängtera hur fiiiin hon är i sin nya tröja för att jag vill inte att hon ska tro det är viktigt.  osv.

Jag vill att hon ska växa upp utan förväntningar och krav. Jag vill inte att hon ska drabbas av fröken-duktig-syndromet, utveckla ett beroende av beröm och komplimanger. Jag vill inte att hon ska vara beroende av andra människors godkännande.

Jag vill att hon ska veta att hon är (och framförallt känna) älskad. Oavsett vad hon presterar eller gör.

(artikel i aftonbladet om just duktighetssyndromet)

Kategorier
barn & föräldraskap

Ångest by proxy

Eisa skiver i sin blogg om oro för framtiden, om tvångstankar ang. skada barnet osv. T.ex: TÄNK OM man t.ex skulle råka tappa en kastrull kokande vatten på sitt barn? Jag vet ju rent logiskt att alla har liknande tankar, men jag vette fan om jag inte är lite åt det extremare hållet. *orolig*

Jag tänker inte bara ”tänk om jag skulle tappa…” utan även ”Vad händer om jag skulle hälla kokande vatten på henne?” – ”Tänk om jag skulle skära av halsen på henne?” – ”Tänk om jag skulle släppa henne nu?” osv. Ångestskapande hemska tvångstankar som bara ploppar upp i huvudet och jag kan liksom inte låta bli att tänka förbjudna tankar.

För att försöka få bukt på detta så har jag aktivt börjat tänka hemska saker om mig själv istället när jag känner att en hemsk tanke är på väg. ”Tänk om jag skulle hugga mig själv i halsen” så att jag liksom fokuserar på mig själv ifalla jag skulle vara tokig och få en knäpp.

Det är det jag är mest rädd för. Tänk om jag är knäpp? Psyko? Får en psykos och skadar min lilla? Tänk om jag har Münchausen by proxy? Är jag inte lite sjukhus- och sjukdomsfixerad ändå? Jag gillar ju pinsamt nog lite drama och uppmärksamhet ibland…. och jag gillar ju att ta hand om sjuklingar, känna mig behövd, känna mig duktig…….. Tänk om?

Kategorier
barn & föräldraskap

Masskonsumtion och bortskämda ungar

Jag älskar julen och jag älskar julklappar. Både att få och att köpa. Tyvärr är det oftast en orgie i konsumtion. Ungarna får minst 30 julklappar var och hinner inte glädja sig innan nästa paket kommer. Hinner de glädja sig alls?

Sen jag fick barn har jag funderat mycket på barnuppfostran rent generellt, men också på denna masskonsumtion. Denna materialism. Barn har rummen FULLA av leksaker, plast i mängder, skräpsaker som går sönder, det blinkar och låter – går nånting sönder så sörjer man inte för att man har 100 andra grejer att leka med och mamma köper ju ändå nytt. De är bortskämda skitungar som inte lärt sig att uppskatta och vara tacksamma.

Jobbar dessutom inom förskolan och har märkt en tendens hos dagens barn; De kan inte ha kul utan leksaker ;
4-åring under årliga städdagen; vad ska vi göraaaaa??? det finns inga leksaker framme!!!
Jag; Men lek med varandra! Kull eller kurragömma eller nåt? Bygg en koja!
4-åring; va?


Barn vet inte hur man leker längre. Deras kreativitet är beroende av leksakerna, ju mer färdiga de är desto bättre. Dagens barn vill underhållas, roas, de vill inte tänka själva, de kan inte ha tråkigt, FÅR inte ha tråkigt och vi föräldrar servar och servar och servar och tror att vi gör ungarna en tjänst. 

Shit – då jag var liten fick man en barbie om året om man hade tur och hade man tråkigt var det bara ”men gå ut och hitta på nåt för fan!” – och det gjorde man. Man klättrade träd, gungade, gick på skattjakt, samlade stenar. Man lekte röda-vita rosen, krig, tjuv och polis (jag och min bästis Sabina lekte dock våldtäkt, en lek som fick ett abrupt avslut en dag när vi var i vällingby centrum och Sabina deklarerade högt så att morsan hörde ”ska vi leka våldtäkt med barbisarna när vi kommer hem?!”  Priceless. Undrar egentligen vad morsan tänkte. Vi fick dock en föreläsning i vad som är ok att leka och inte. *s* ) (men kul var det!)

Jag har bestämt mig för att avbryta denna trend då det gäller min egna familj. Jag har gett alla strikta instruktioner om att jag inte vill att de köper en massa till min dotter. Jag vill att hon ska ha leksaker. I bra kvalité. Inget plast, inget blinkande och blippande. Riktiga grejer. Får hon en ny, tas en gammal bort — osv. Hon ska TÄNKA. Hon ska få vara kreativ, få utvecklas – inte hindras av prylar som fördummar och förslöar. Hon ska läsa, rita, bygga, klättra, busa, LEKA.

Hon ska tillåtas vara fri så länge det går.