Läste så kloka ord om barns självkänsla. Min uppgift som mamma är att uppfostra min dotter till en trygg lycklig människa. Det tror jag de flesta föräldrar strävar efter. Däremot är jag inte så säker på att alla vet hur man går tillväga och många gånger tror jag att föräldrars välvilja kan göra mer skada än nytta.
Många är så snabba på att ständigt poängtera för sina barn hur DUKTIGA de är. Hur fiiiiina de är. osv. Berömmet flödar tills det tappar betydelse och det ytliga bekräftelsebehovet hos barnet etableras och underhålls. Ett behov som vi inte föds med… egentligen. Den riktiga och sanna belöningen ligger ju i njutningen över det man gör. Tillfredsställelsen när man klara av något. I nöjet.
Inte i andra människors ögon och värderingar.
Till exempel så tänker jag försöka att aldrig säga till min dotter att hon är duktig eller bäst eller fin. Istället tänker jag berätta hur underbar hon är, hur kul hon ser ut att ha, hur glad jag blir av henne… osv. När hon ritar så tänker jag inte säga det obligatoriska (och fantasilösa) ”va fint!”, nej istället så säger jag; ”Vad är det för nåt? berätta mer!” När hon klättrar i träd så tänker jag inte utbrista ”vad duktig du är! vad högt du klättrar!” — nej istället tänker jag säga; ”Vad kul det ser ut! Hur känns det i magen?” Jag tänker inte poängtera hur fiiiin hon är i sin nya tröja för att jag vill inte att hon ska tro det är viktigt. osv.
Jag vill att hon ska växa upp utan förväntningar och krav. Jag vill inte att hon ska drabbas av fröken-duktig-syndromet, utveckla ett beroende av beröm och komplimanger. Jag vill inte att hon ska vara beroende av andra människors godkännande.
Jag vill att hon ska veta att hon är (och framförallt känna) älskad. Oavsett vad hon presterar eller gör.