Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Jag skulle känna mig misslyckad som mamma om mitt barn bad om pengar till Restylane

I senaste avsnittet av postpatriarkatet så pratar jag och Anja om den där gången barnet hade ett linne och jag slutshameade henne. Hehe närå så var det ju inte men diskussionen var intressant. Och svår!


Liksom hur gör man? Var går gränsen för hur mycket man får styra flickornas utseende? Jag funderar lite på hur man som god feminist kan skydda sin dotter utan att agera antifeministiskt och skammande. Kan man förbjuda korta kjolar typ men samtidigt lära henne att man får klä sig som man vill? Eller är det antingen eller? 


Hur skulle ni reagera om ert barn ville genomgå nåt form av ingrepp eller kanske spruta in Restylane? 


Jag minns att Natacha Peyre/Elena Belle berättade att hennes pappa gav henne silikontuttar på hennes artonårsdag. Det är ju helt fucked up. Förlåt men det är faktiskt det. Hur tänker man då som förälder? Som pappa? Och hur mår man om man växt upp i ett hem där detta är självklart och rimligt? 


Ja jag dömer! 


Skulle mina barn be om nåt sånt… asså näe, jag skulle inte bara säga "nej är du helt jävla galen?", jag skulle känna mig så jävla misslyckad som morsa. Fan liksom. 



Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Törnrosa var ett sexigt barn, sexigt barn, sexigt barn

Det här att barn skulle vara så oskyldiga och inte förstå saker är ju en sanning med modifikation. Visst är det så med många barn, mina barn är väldigt barnsliga på så sätt (eller så är det jag som är mamma-blind) och N vill ju inte ha magtröja för att
ara sexig eller för att nån ska tycka hon är snygg eller annat. Hon tycker det är fint bara. Jag är övertygad om att det är så och det känns tryggt och bra.
 
Sjävklart sätter jag inga andra tankar i huvudet på henne heller, skulle aldrig falla mig in. Hon ska få vara barn så länge som går. Inte heller lära henne att hon ska anpassa sin klädsel. Ja eller inte mer än hel och ren på begravning och bröllop osv. Ni vet. Sunda normala klädkoder. Inget slampskammande eller annat antifeministiskt trams. ”Slampa” är för övrigt min favoritlook. (för vuxna) 
 
Men det där att alla barn är oskyldiga och inte fattar är ju inte helt sant. Dels så tänker jag att om jag tillät N att klä sig exakt som hon vill (alltså lägger mig sällan i hur hon ska se ut, hon bestämmer ju utifrån det som finns i garderoben) oavsett
om det var supertjejigt eller mer vuxet och sexigt så skulle den respons hon fick påverka henne. Inte bara de val hon gör utan självbilden.
 
Ni kanske minns när jag skrev om skillnaden i bemötande hon fått hos tandläkaren när hon för ovanligheten haft prinsessklänning på sig och hur detta påverkat hur hon betedde sig? Det var verkligen en bekräftelse på att jag tänkt rätt angående genus. Jag
blev bara mer säker i mitt tänk. 
 
Men sen har vi ju många barn som faktiskt fattar också. Som fattat tidigt vad som förväntas av dem som tjejer. Som ser på de vuxna förebilder de har och tar efter. Som tidigt lär sig att knullbarhet är viktigt. Även om de inte riktigt fattar vad det innebär.
 
Jag var ett sånt barn och mina vänner var det. Vi såg kvinnorna på TV vara sexiga och utmanande och flirtiga, vi såg våra mammor och deras vänninor klä upp sig, sminka sig, raka sig, klä sig sexigt, ha höga klackar. Killarna i klassen visste ju också. Redan när vi var nio, tio år så pratades det om att knulla och om pattar. Alla hade sett porr och alla fick se på vuxenTV. 
 
Och så de vuxna som stod bredvid och ba tyckte att det var så oskyldigt och ja ni vet ju hur barnen är, de är ju nyfikna osv. 
 
Jag minns när jag gick i sexan, jag hade flyttat från stockholm till Jättendal i hälsingland, en byhåla där barnen i min ålder fortfarande hade mössa och täckbyxor och sa pojkar istället för killar och de var så många år yngre än mig fast de var i samma
ålder.
 
Jag minns med skamsköljningar hur jag klädde mig, korta kjolar (jag hade vänner som gick i sjuan och åttan och de klädde sig så) och urringade tröjor och klackar på skorna (och en ganska stor byst på det) och killarna i mellanstadiet blev förälskade (eller
”nyfikna”) och jag fick äntligen känna hur det kändes att vara populär och omtyckt (även om det var jävligt ytligt) och den bekräftelsen var som en drog. Och jag visste ju att det var sexigt och sexig ville jag vara.
 
Jag ville det. 
 
Och sen blev jag ju också sexuellt aktiv och hade samlagsdebut redan som trettonåring.
 
Vuxna män som tyckte att jag såg ”äldre ut”, kanske för att jag sminkade mig och klädde mig vuxet och män spelar gärna dumma, låtsas inte se och fatta, de attraheras av det där oskyldiga barnsliga i den vuxna sexiga förpackningen. Hade det inte varit
så så hade kvinnor inte infantiliserats. 
 
Och med allt detta i mitt facit, vetskap och erfarenhet, så känns det så viktigt att bespara min dotter samma utgångsläge. Jag hade inga gränser och regler. Det kommer min dotter ha. Jag tror saker hänger ihop och jag tror ingenting bara är oskyldigt
i ett patriarkat. 
Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Flickor ska inte klä sig sexigt

Ny milstolpe i föräldraskapet idag. Den där moraliserande milstolpen. Nucka-tant-milstolpen. Den där då man förfasar sig.
 
Jag sa till min tioåring att klä på sig mer innan skolan.
 
Nu var det mest pga att det är kallt ute och hon hade endast ett tunt tunt litet jävla linne som jag verkligen inte köpt men som nån polare fem storlekar kortare har lyckats glömma här.
 
Men sen tyckte jag …. ja jag vet …. men jag tyckte att den var lite oanständig.
 
*konstpaus så alla häftigt hinner dra efter andan*
 
JA JAG VET HUR DET LÅTER HAHAHA HERREGUD. Men så där mitt i vinterhösten och skolan och faaaaan, men lyssna nu: Jag börjar märka att N påverkas av rådande trender. När jag säger trender så menar jag stripp-trender. Det är magtröjor och små linnen och
ganska sexualiserade plagg. Det är inget nytt på den fronten, jag har ondgjort mig över typ HM’s utbud för tjejer under många år nu.
 
Barn.. nej små flickor ska tydligen vara sexiga. 
 
Jag vet fan inte. Jag vet inte hur man ska hantera sånt här. Var eller ens om man ska sätta en gräns, men jag vet att N är i den där åldern då hon börjar bli intressant för vuxna män. Jo, säg inte emot nu, jo. Ni vet vad jag snackar om.
 
Och jag är livrädd.
 
Nej jag fattar ju att ett linne inte är hela världen, så jag pratar mest generellt nu, inte enbart om idag. Och nej jag kommer såklart inte lära min dotter att hon ska skyla sig som vuxen, men hon är inte vuxen nu. Hon är ett litet barn som är ute i en
stor och ganska så livsfarlig värld för flickor och kvinnor och jag tycker inte att små flickor eller tonårstjejer ska klä sig som om de var på menyn. Om ni hajjar hur jag menar. 
 
Nej hon tänker såklart inte så. Hon tycker det är fint. Hon ser andra tjejer klä sig så och så och påverkas. Det är som jag, visserligen tre år efter alla andra, men banne mig om inte jag också påverkas av trender – kläder som inredning, man hjärntvättas
ju fast man vet bättre. Och barn vet ju inte bättre. De vet ju fan ingenting. 
 
Ok nu låter detta som ett försvarstal men det är mest ett desperat rop på hjälp. 
 
Hur tänker ni som har större döttrar? 
 
 
Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Nä men sminka dig om du vill men inbilla dig inte att ungarna inte påverkas för det gör de

Ska vi fortsätta i samma spår (?) så var det ju det där med hur vi förhåller oss till skönhetsideal när vi blivit morsor och på hur detta påverkar barnen. Alltid svårt. Alltid provocerande att överhuvudtaget våga ta i. 
 
Jag har väl inget supergenomtänkt långt pedagogiskt och utbildande inlägg att skriva, men jag reflekterar gärna kring mitt egna förhållningssätt och låter kommentarsfältet ta vid där jag stannar.
 
Jag är såklart och självklart av uppfattningen att kvinnor ska få göra vad fan de vill med sina kroppar även om det innebär följa normer och anpassa sig efter ideal. Och ingen jävel ska komma och peka fingrar, döma eller skuldbelägga. Dvs sminka och raka sig. Men också operera sig, blåsa upp läppar, strama till eller spruta in så mycket botox att det rinner ur alla porer eller skaffa pattar som Lollo Ferrari utan att förlora ett endaste uns respekt och människovärde från omgivningen.
 
Så. Då har vi klargjort det. Nåt annat vore antifeministiskt. Att överhuvudtaget lägga ansvaret på kvinnor som försöker överleva i ett patriarkat där vi bara och enbart värderas utifrån vår knullbarhet när vi kapitulerar och tar del av smörgåsbordet av enkla lösningar går emot all analys och empati. (Nu pratar jag dock inte om att som influenser pracka på dessa krav på sina medsystrar. Det har vi ju konstaterat är skit) 
 
MEN!
 
Här kommer det.
 
Hur jag själv resonerar kring framförallt mig själv men också kring själva sakfrågan: Hur påverkas barnen av att vi föräldrar följer normer? Vilka normer som helst såklart, men just smink och skönhetsvård är ju en go’bit som feminister ogärna vill röra vid. Kanske för att det är för close to home så att säga. Vi lägger så mycket av vårt egenvärde, vår person, vårt JAG i vårt yttre. Även jag. Jag kanske inte sminkar eller rakar mig, så jag kommer ju undan lite. Hehe. Men jag tatuerar ju mig och jag har en piercing. (Sen har jag såklart långt normativt kvinnligt hår och vore jag en mindre fåfäng kvinna så hade jag rakat av mig allt på stört men jag är ju inte bättre än nån annan)  
 
Såklart så är det viss skillnad på att cementera normer och på att leva bredvid dem även om syftet är detsamma: trivas mer med hur man ser ut eller hur man uppfattas utseendemässigt av omvärlden. Men jag försöker tänka mer på det nu. Mer på att även de där små sakerna, som att jag sminkar mig när jag ska ut på rajraj eller att jag pysslar med huden och håret, faktiskt uppfyller det där idealet som mina barn snart kommer bli mycket varse om. 
 
Och jag vet inte om jag kan ignorera det faktum att jag, som mina barns första kvinnliga förebild, också påverkar dem och deras självbild med de val jag gör. Och då tänker jag: Hur vill jag påverka dem? Vad vill jag att de ska se och formas efter? Jag samtalar mycket med dem om att jag tycker om mig själv precis som jag är och att jag ej behöver förändra mig för att må bra eller duga och där ingår att jag också visar detta genom handling. Hur lär jag dem detsamma om jag ger dem dubbla budskap? Hur ger jag dem ett annat alternativ?
 
Sen så vet jag ju hur diskussionen ofta ser ut när jag lyfter detta. De allra flesta svarar att de gör allt för deras egen skull och det är ju mycket möjligt, men då vill jag också fråga varför. Hur kommer det sig att jag mår bättre med välvårdad hy till exempel? Varför känner jag mig fräschare med rakade ben eller lite maskara? Vad kommer ens idén ifrån? Vem planterade det hos oss? (Alltså jag vet ju svaret, retoriska frågor) Varför tycker man att hår är äckligt. Hade man tyckt och känt detta om vi levt på stenåldern eller ens för hundra år sedan?
 
Och hur det kommer sig att det bara är kvinnor som sminkar sig för sin egen skull. Eller alls. Genusmedvetenhet innebär ju att vi har en analys kring dessa fenomen och jag blir uppriktigt sagt förvånad varje gång i sådana här diskussioner där kvinnor hävdar att de gör si eller så för sin egen skull och sen är det bra så. Ingen reflektion kring varför.  
Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Hur lär vi barn att stå emot normer när inte ens vi vuxna kan det?

Att det här med socialisering ska vara så svårt för många att förstå. Som om människan och framförallt barn är isolerade öar som inte påverkas av nåt. ”Ge dem bara en bra självkänsla så blir det bra! Då bryr de sig inte när klasskompisarna säger bu
eller bä!” 

Men hur jävla naiv är man om man faktiskt på riktigt tror att det funkar så lätt?

Om vi vuxna inte klarar av att strunta i vad andra tycker eller i budskapen som körs ner i våra halsar dagligen, hur ska ett liten barn klara av det? 

Givetvis ska man uppfostra dem med stark självkänsla så risken att de tar åt sig minskar samt ge dem verktyg att hantera sin omgivning med, men att människan går igenom livet opåverkad av andra är en utopisk lögn.

Har ni hört talas om klickerträning för hundar? Om inte – googla det! Tänk sen på att barn är hundra gånger mer sofistikerade än hundar så förstår ni kanske just hur mycket barn påverkas av de minsta detaljer. Hur de formas efter samhällets krav,
föreställningar och regler.

För hur värjer man sig mot det där subtila som man inte kan ta på? Hur lär vi barn att vara kritisk mot blickar, rösttonlägen, ansiktsminer, kroppsspråk, NORMER? 

Ett barn i färgglada kläder får fler leenden än andra barn. Ett barn i fina kläder får fler komplimanger. Hur lär vi barn att vara kritiska mot det de ser och upplever? 

Hur förklarar vi för dem att de förföriska kvinnorna på TV bara försöker sälja saker? Och hur påverkar det? Hur kan barnen ”strunta” i det? Hur kan man ”strunta i” det som är subtilt och omedvetet och det man inte uppfattar med blotta ögat?

(null)

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Kön är oviktigt för barnen

Apropå kön och barn och genus. Jag tror en del av min ”framgång” beror på att jag alltid tryckt på att mina barn är ”T” och ”N” (alltså deras namn) (och gör detsamma med J nu fast han är så liten än så länge) när de pratat om kön eller frågat vad just de är. Aldrig att de är en ”stor tjej”, ”mammas lilla pojke” eller liknande. (J kallar jag visserligen för lilla gubben) 
 
Men N fick ju 100% av min energi och genusmedvetenhet och hon visste till exempel inte ens att det fanns pojkar och flickor innan hon började förskolan som treåring. (Där fick hon såklart en intensivkurs, förskolan är helt hysterisk när det gäller att köna barn. De tilltalas med könet till och med. ”Hej tjejen!” Eller ”kom nu killar!”) 
 
Många tror dock att barn måste ”veta” (dvs tvångskönas av föräldrar och omgivningen utifrån vilka könsdelar de kom ut med) för att kunna utveckla sin identitet men jag tror inte alls det är nödvändigt. Mina barn har alltid haft en egen identitet (med tillhörande stark personlighet). ”Du är xxx, kom ihåg det! Om du är pojke eller flicka eller nånting annat spelar ju ingen roll för du är xxx, du är du” säger jag till dem.
 
Jag vet inte om det är rätt eller fel av mig men vi pratar väldigt lite kön hemma överhuvudtaget och jag vill inte att det ska betyda mer än nödvändigt.
 
De träffar dock andra barn såklart som är väldigt könsfixerade (blir tokig på detta) och då händer det då och då att vi pratar om vad de sagt om tjejer och killar och att man får vara som man vill och att man ibland kan vara tjej fast man har snopp och kille fast man har snippa och de verkar tycka det är lika självklart som normen.
 
Jag tror eller hoppas iallafall att jag gett dem en uppväxtmiljö där de känner att könet är oviktigt men att det också är helt ok att vara flicka, pojke, mittemellan eller ingetdera och att de själva får känna efter och komma fram till vad de är.
 
 
Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Min dotter fick aldrig komplimanger för sitt utseende och kolla resultatet!

Jag har två söner, pojkar alltså. Och så en dotter, en vän liten ros nej förlåt men en flicka och jag har kört stenhårt med kompensatorisk genusflum sen start. Ok jag medger att jag slarvade lite nu på slutet, när J kom för han var ju så förbenat göllig när han visade att han var intresserad av bilar men ur ett genusexperiment-perspektiv så var det intressant att se vad som sker när man uppmuntrar det intresset. När man som förälder förstärker och bekräftar och hejjar på och uppmuntrar. 
 
Men i övrigt så har jag kört på. Jag är så jävla tacksam att jag jobbade på förskola åren innan jag fick barn. Det var ju där jag fick upp ögonen för hur jävla skevt vi behandlar barnen och de konsekvenser detta medför. Jag började formulera dessa tankar i huvudet då och sen hittade jag litteratur som hjälpte mig att bättre förstå hur det hängde ihop.
 
De första boken jag läste var ”Pojkar flickor och pedagoger” som handlar om förskolan Tittmyran och Björntomten som var de första förskolorna på nittiotalet som började undersöka hur det faktiskt såg ut, hur olika barnen blir behandlade. Sen fortsatte jag med ”Modiga prinsessor och ömsinta killar”, en bok som vänder sig till pedagoger och tydligt formulerar hur man bör jobba. Sen köpte jag hem ”under det rosa täcket” och då föll allt på plats. 
 
Så fick jag egna barn till slut, och en del av er har ju följt mig från den starten och således följt hela min feministiska och genusmedvetna resa. Jag började med att klä N som en pojke. Och höll hennes kortklippt.
 
Oj vad det provocerade då. Nu höjer väl ingen på ögonbrynen men då hette det att jag berövade henne nåt fundamentalt viktigt för hennes självbild, identitet och utveckling. Jag å andra sidan märkte tydlig skillnad på hur hon blev bemött jämfört med andra, söta flickor i söta flickiga kläder. Hon sågs som en person. Inte en docka. Inte en flicka helt enkelt.
 
Även när folk visste hennes kön så uppfattade de henne som mer… kavat, än flickorna i rosa och bemötte henne därefter. 
 
Sen fick jag ju min första son och då vände jag uppåner på allt. Jag började köpa hello kitty och rosa och klädde honom som en gullig liten bakelse. Och han bemöttes som en snäll och mjuk liten kille. Inte bröligt och härjigt som jag upplevde att andra pojkar behandlades. 
 
Och det började ju så. Mitt fasansfulla genusexperiment. Men sen skippade vi komplimangerna och tuff-kommentarerna också. N fick aldrig höra att hon var fiiiiiiin och sööööööööt eller att hennes kläder var det. Och T fick aldrig höra att han var en ”cooling” eller ”tuffing” (ryser av dessa två ord och dömer folk i tystnad när de uttalas till pojkar FÖRLÅT men kan inte låta bli) och jag gissar att det är därför han aldrig strävat efter att vara vare sig cool eller tuff. 
 
 
 
Och N, detta stackars barn som aldrig fick höra att hon var fin, hon skulle ju må så dåligt när hon blev äldre, söka uppmärksamhet och bekräftelse från andra, falla hårt för första bästa pojke som sa att hon var vacker sen när hon blir tonåring. Ok det sistnämnda kan ju fortfarande ske, men jag kan klappa mig själv på axeln för väl utfört föräldraskap (ja jag tjatar om detta hehe) i övrigt, för med facit i hand så är hon den absolut tryggaste tjej (barn) jag träffat. På den fronten alltså. Hon bryr sig liksom inte.
 
Hon har aldrig grinat eller bråkat pga fel kläder eller pga att hon känt sig ful. Hon har aldrig efterfrågat komplimanger. Hon har aldrig frågat vad vi tycker om hennes kläder eller utseende. Detta har jag däremot sett många många många andra flickor göra under åren. Hon har dessutom nått åldern då jag ser många av hennes jämnåriga liksom nästan fastnar i samt koketterar kring sitt eget yttre (och också andras som de ofta kommenterar negativt eller positivt) på ett sätt som ger mig magont. Hon gör inte det. Tack och lov. 
 
Så olyckskorparna hade fel. De fattade liksom inte. 
 
Sen gör jag såklart en massa annat fel, men när man pratar om genusexperiment som om könsexerimentet skulle vara att föredra så verkar man ha missat att väldigt många barn faktiskt far illa av rådande könsnormer. Det kanske krävs ett annat experiment då. Eller ett annat förhållningssätt. Givetvis med hänsyn till rådande samhälle för vi kommer ju aldrig ifrån det faktum att vi inte lever i en feministisk utopi och det tycker jag är svårast att förhålla mig och anpassa mig till. 
Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Hur kan man som förälder till pojkar ta mer ansvar?

En grej som jag tror försvårar är att föräldrar (till pojkar generellt) är så jävla omöjliga att ta till sig att även deras barn är en del av problemet. Även när det liksom stirrar dem rakt i ansiktet.
 
Jag tror dels det beror på att vi har könsnormer som säger att pojkar ska vara på det sättet, dels att många pappor känner igen sig i det ("jag gjorde också så när jag var sju") men vägrar ha självinsikt nog att inse att de kanske inte
heller är världens mest jämställda män (lite på samma nivå som folk som fick stryk tycker att de växte upp till sunda människor, att se att man blivit påverkad eller till och med skadad av sin egen uppväxt sitter jävligt långt inne) och att deras
beteende och kvinnosyn kanske inte är det bästa och dels för att man som förälder känner sitt barn, även de fina sidorna, och därför också vet att de inte är helt dumma rakt igenom. Och då har man överseende. 
 
Jag har suttit och lyssnat på otaliga mammor (jag umgås ganska lite med pappor) som försvarar sina pojkar i absurdum. Mamman som tyckte synd om sin son för han var kär i sin bästis men hon inte var kär tillbaka och hur taskigt detta var (!!!!), mamman
som bortförklarar sin sons våld med att han är trött eller hungrig eller blev provocerad, mamman som tycker att det var helt rimligt att sonen och hans vänner förstörde flickornas koja eftersom att de inte fick vara med där … och så vidare.
 
Alltså förstå mig rätt, klart barn är barn och det finns förklaringar till att de beter sig illa och det bör man ha i åtanke – men aldrig som en bortförklaring eller ursäkt.
 
Flickor beter sig ju mer sällan på samma sätt som pojkar. Hungriga Lisa slåss inte. Men hungriga Kalle gör det och det måste vi väl förstå, han blir ju sån. Lisa som har en diagnos förstör inte klassens alla aktiviteter, men Kalle med diagnosen gör det.
Återigen, förstå mig rätt – jag vet att diagnoser har effekt på beteendet och att barnen inte kan kontrollera den, och jag har själv ett barn som förmodligen har adhd (och så jag själv också) men det är inte en slump att flickor inte är lika utåtagerande
som pojkar – även med diagnoser och det behöver vi prata om. Och alla pojkar med diagnoser kallar inte sina klasskompisar för ”äckliga horor” eller slåss för skojs skull. 
 
(Eller för att ta ett annat mer aktuellt exempel: Lisa mördar inte sina klasskompisar för att hon blev mobbad. Men Kalle gör det. (Tänker på alla skolskjutningar och hur man pratar om mördarna) )
 
Jag när inga illusioner om att mina pojkar kommer växa upp till de perfekta feministiska männen. Hur ska de ens kunna det? Är det möjligt? När mina barn gör fel så tar jag såklart ansvar. Jag motverkar, förebygger, pratar och lägger mkt tid och energi på att ge dem sunda värderingar, rimlig kvinno- och människosyn samt bemöta människor med respekt. Tror man att jag låter dem härja fritt eller inte är öppen för risken att de kommer ägna sig åt skitbeteenden eller förtryck så tror man fel (och jag får konstigt nog, trots allt jag skriver, frågor kring detta då och då. Som om jag bara pratade om ANDRAS söner och ANDRAS föräldraskap.) men det är en jävla snårig uppförsbacke och vi behöver hjälpas åt. 
 
Det spelar liksom ingen roll hur jävla mycket jag jobbar på detta om mina söners vänner tillåts förtrycka och härja för samhällets normer är inte bara snäva, de är tydliga och stenhårda: gör rätt annars jävlar liksom. Och barn vill ju passa in. 
(null)

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Pojkar som hatar flickor

Barnen är så jävla stora nu och oron blir ju knappast mindre. Nu oroar jag mig för sånt som verkade så avlägset när de var små och skyddade från omvärlden.
 
Nu kommer N hem och berättar att en kille kallat en kompis för ”äcklig hora” vilket fick mig att, med stora handgester och hög arg röst, hålla nåt slags föredrag på en halvtimme för två storögda barn vid matbordet om vad horor är (våra systrar,
kvinnor som gör vad de kan för att leva och kvinnor som vi ska skydda och ta hand om) och varför killar säger så till andra (pga kvinnohat och föreställningen att ”tjejer inte får sexa” vilket är fel för man får sexa hur mycket eller lite man vill
och för att de är DUMMA I HELA JÄVLA HUVUDET) och att det värsta som finns är killar som hatar horor och killar som köper horor (ja jag berättade vad de gör) och jag kan ha skrikit nåt om torskar vilket barnen tyckte var jätteroligt men fan alltså
att det här aldrig förändras? 
 
(Obs innan ni utnämner mig till extra problematisk så vill jag tillägga att jag använder ”kvinnor i prostitution” inte horor generellt, men nu var det ordet i sig jag ville prata om, vad det syftar på osv) 
 
Och killar som kallar kompisar för äckliga horor, som slåss och förstör sånt som barnen pysslat, som kränker och skrämmer och skolor som inte vidtar några åtgärder annat än ”kränkningsrapport”. 
 
Kan vi prata om kränkningsrapporter? Vad ska de leda till tänks det? Socanmälan? Polisanmälan? Vad? 
 
Och det finns ju massa fler jävla pojkbarn som kommer terrorisera flickorna i skolan. När kommer N bli indragen på toan och tafsad på? När kommer N kallas hora? När kommer N skaffa pojkvän som behandlar henne oschysst (snälla gud säg att hon är lesbisk)
och kommer hon finna sig i det? Eller kommer hon veta sitt värde? Och om hon inte gör det, hur hjälper jag henne att ta beslut utan att skamma? Och hur hjälper jag T att våga säga ifrån när kompisarna kränker? Hur pratar man ens med tonåringar om
sånt? 
 
Jag har väl famlat i mörkret generellt hela tiden i mitt föräldraskap men detta är verkligen djupa vatten som jag inte har nån aning om huvudtaget hur man går till väga. 
 
 
Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Jaha hatar jag tjejer eller?

Så varför är det dåligt att flickor grupperar sig och identifierar sig med andra flickor?  (Eller pojkar med andra pojkar) Är det dåligt att vara tjej? (Eller pojke?) Är det som tjejer gör dåligt? 
 
Nu går vi ner på ganska basic genus men det här kan man inte tjata om nog tycker jag. Nej att vara tjej är inte dåligt och det som tjejer gör eller gillar är inte heller dåligt. Många får för sig att föräldrar som gillar genus inte låter sina barn vara tjejiga alls, utan snarare nedvärderar detta till förmån för det pojkiga och jo det finns faktiskt ett korn sanning i det då det som är manligt (pojkigt) är norm och automatiskt ses som bättre och att man i sin iver att skapa starka tuffa tjejer försöker pusha dem att bli mer som killarna. När man egentligen borde jobba för att pojkarna får mer av det som varit förbehållet tjejer. 
 
Nej jag tycker inte att tjejer är töniga eller dåliga eller att det är dåligt att vilja vara med andra tjejer eller leka med sånt som ses som tjejigt. Tror man det så läser man mig som fan läste bibeln. Eller så spelar man dum för att få raljera. 
 
De som känner mig vet ju att det är tvärtom. Systerskapet är guld och flickor får lära sig att se varandra som fiender och konkurrenter och det jobbar jag hårt på att motverka. Min dotter leker mest med flickor. Min son leker mest med flickor. De gillar mest sånt som flickor gillar. Och leker mest med sånt som flickor leker med. Förståeligt. 
 
Så vad fan menar jag då? Varför ska barn inte gruppera och identifiera sig med kön? Jo för att man sett att det leder till att de anammar könsnormer i större utsträckning. Barn vill nämligen ”göra kön” rätt som man brukar säga. Att göra kön innebär att man uppfyller eller försöker uppfylla förväntningarna på det kön man tros tillhöra. Oavsett om man egentligen vill eller inte. Oavsett om man mår bra av det eller inte. Till exempel pojkar som egentligen vill leka med dockor men avstår för att de är ju pojkar och pojkar leker inte med dockor så alltså ska de inte göra det. Eller flickor som anpassar sig efter kraven på tjejer för att de lärt sig att det är viktigt, att deras kön är viktigt och att det är viktigt att man är tjej på rätt sätt.
 
Jag tror att barn som slipper detta också får utvecklas mer fritt och därför också kommer må bättre. Frågor på det?