Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Vad betyder det att vara flicka?

Som genusmedveten anklagas man ofta för att vilja uppfostra sina barn könslöst. Vad detta betyder är jag inte helt säker på men det antyds att detta är ett förskräckligt övergrepp som tar ifrån barnen sin identitet (och kanske till och med könsorganet, vem vet?)

Den mentala bilden som presenteras är kloner stöpta i samma mall men det är snarare nånting jag förknippar med den könsbinära barnafostran som majoriteten sysslar med än med genusmedvetenhet.

Och vad innebär egentligen ”könslös”? Vad innebär det att bemöta människor som om de saknade könsorgan eller könsidentitet? Vad innebär motsatsen? Vad innebär ”könsneutralitet”? Vad är det med kön som inte får bemötas neutralt?

Med kön kommer förväntningar, regler, krav. Dessa blir barn snabbt medvetna om. Redan små barn vet hur flickor och pojkar ska vara, gilla eller tycka. De har full koll på hur man är när man är pojke eller flicka och vilka regler man ska förhålla sig till. (Små barn är väldigt sällan medvetna om att det finns människor som rör sig utanför de uppsatta två könsalternativen så inlägget är cisnormativt utifrån detta)

Jag tror det man behöver fundera över som vuxen i kontakt med barn; är vad kön betyder. Vad innebär flicka för dig? Vad innebär pojke? Vad innebär könstillhörighet och varför är det viktigt att barnfostras enligt sådana? Fundera över frågeställningen, vad kön betyder och vad som händer om man fostrar barnen s.k könslöst.

Med mina barn har jag tänkt att jag fostrar dem som barn, inte som en flicka och som en pojke och att jag fostrar dem till medmänniskor och individer. Inte till kvinna eller man. Jag tror det gör dem friare att vara de personer de faktiskt är även om jag ej kan skydda dem från samhällets idéer. Min dotter visste ej vad flickor och pojkar var förrän hon började förskola vid 3 års ålder. Och det tog minst ett år innan hon greppade konceptet.

Detta har besparat henne behovet av att identifiera sig och gruppera sig med andra flickor och hjälpt henne att utveckla sin personlighet och identitet utifrån andra premisser än sitt kön. Och jag ser samma hos min son. 

Sen kommer ju detta sakta med jävligt säkert fuckas upp. Mina barn kommer ju fostras in i sina kön av ett samhälle som är väldigt angeläget om att alla ska göra kön rätt på exakta detaljen. Vi får se hur mycket de klarar av att stå emot pressen men jag inbillar mig inte att de kommer gå fri den. Men jag tror däremot att de fått ett ordentligt försprång! 

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Pojkars våld ses som självklart

Vi som har söner borde vara jävligt oroliga. Oroliga för att våra pojkar ska utsättas av våld från andra pojkar. Oroliga för att våra pojkar ska indoktrineras i en våldskultur där våld mot pojkar och män är vardagsmat och inget som tas på allvar.

Kommer ni ihåg den där fyraåringen som mördades av ett annat barn? En annan pojke? Jag minns att jag tänkte att det måste vara ett annat barn, en pojke, som var skyldig och sen kom det ju fram att det var så. Inte för att jag går runt och tror att
pojkbarn är elaka eller farliga generellt, men för att barns (pojkars) lekar ibland kan gå överstyr och finns där då ingen vuxen att stoppa, guida och stödja så kan det få ödesdigra konsekvenser.

Jag minns att jag bara ville vråla rakt ut. Varför? Hur kunde detta hända? Var fanns de vuxna?

Fast grejen var att det fanns vuxna där. Kanske inte just där precis då vid detta tillfälle men annars. Många vittnade om  den våldsamma stämningen och det konstanta bråket på lekplatsen men ingen grep någonsin in och efteråt frågade man
sig varför detta kunnat hända.

Men jag vet varför. För att det är normalt. Det enda vuxna vittnet som såg fyraåringen jagas iväg reagerade inte för han såg ingenting han inte sett förr. Som han inte sett varje dag i samma sammanhang.

Normal pojklek. Normaliserad. Att slåss, brottas, jagas, tacklas, skrika. Ingen reagerar för det är ok för pojkar att bete sig just så. Ingen reagerar för det är en självklarhet att pojkar är våldsamma. Det förväntas. Det överses med ett leende; ”ja se pojkar, man vet ju hur de är!”

Jo, pojkar. Det är hos pojkar den här typiska våldsleken uppmuntras. ”Barn behöver leka krig” eller ”barn behöver härja av sig” sägs det men egentligen menar man pojkar för ingen reagerar över att flickor oftare leker lugnare lekar. Konstruktiva lekar. För det finns inget konstruktivt med våldslek.

Jag var rädd för pojkar när jag var liten. Även de som var mina vänner för man visste liksom aldrig riktigt när det kunde bli jobbigt. Man visste aldrig när man plötsligt kunde bli nertryckt i snön och mulad eller när nån skulle köra upp ett knä i
ryggen som poliserna de sett på TV’n brukade göra eller när man skulle få en sten i huvudet i en lek som spårat ur lite för mycket för det blir lätt så när barn blir uppspelta även om de inte menar illa. Och jag gick konstant som på nålar. Konstant
med molande magvärk. Jag undvek pojkar i grupp.

Det är dags att vi vuxna tar lite jävla ansvar och sätter stopp för våldet. Barn har inte den erfarenhet, mognad eller kunskap som krävs för att hantera det. Vi kan inte tillåta våld ibland för barn kan inte riktigt förstå vad gränsen går. Vi kan
inte tillåta att pojkar växer upp med förväntningen att vara våldsamma.

Manligt våld måste sluta glorifieras och pojkars våld måste sluta bortförklaras.

(null)

Pojke som utsätter sin arma mor för nåt slags våld
Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Hade Ed Gein en genusmedveten morsa tro?

Ni vet ju sen gammalt nu att jag är den där morsan som dels låter mina söner se ut som tjejer (dvs använda tjejkläder och annat som kodads tjejigt) och leka som tjejer (dvs leka med dockor och pyssel) (Ok J får inte leka med pyssel, han gjorde det häromdagen och har nu blå färg över hela pannan samt vänster öga). 
 
Det reagerar många på. Återkommande. Kvinnor som män. När jag dessutom lägger till att mina barn inte visste vad kön var (eller vad deras var) innan de var runt fyra så blir det ramaskri. 
 
Sen får man denna typ av reaktioner emellanåt: 
 
 
 
Håhåjaja liksom. Jo, det är alltså på den här nivån diskussionen om genus med exempelvis antifeminister brukar te sig. Ni kanske förstår varför jag inte pallar?
 
Men för den som undrar; NEJ varken Dahmer eller Gein mördade folk för att de var ”förvirrade i sin könsroll”. Är även ganska säker på att T inte kommer blir seriemördare för att han fick ha klänning som liten.
Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Hur gör man om ens son blir retad för att han har ”tjejkläder”?

Fråga: Min son kommer hem från förskolan och säger att några barn har sagt att han har tjejkläder… Hur tacklar du sånt?
Det här är en av mina största frustrationer, att det fortfarande råder en sån stark norm bland barnen. Jag pratar mycket om detta med barnen. Jag brukar säga att det finns barn som inte vet att pojkar och flickor kan ha samma kläder och färger
och att vi då måste berätta det för dem. Att de har fett fel alltså. Barnen fattar detta och idag hörde jag T rätta en kompis som sa något liknande och det kändes så bra.

Här är mitt konkreta råd:

Kommer ens son hem och berättar att han blivit retad så säg helt sonika till honom att hans antagonister är dumma i huvudet. Förklara tydligt för honom att de har fel, att de inte fattar, att de saknar kunskap och att de inte är lika smarta som han som VET att det är ok att gilla rosa och klänningar och fattar man inte det så är man korkad. Uppmuntra gärna honom att hjälpa dem förstå om möjligt, men jag tänker som så att man måste ge ungarna verktyg de kan hantera. Man kan inte vara diplomatisk alla gånger.

Detta verkar ha funkat hittills för mina barn genom åren. De verkar inte ens reflektera över att det skulle vara de som är fel på nåt sätt. Det känns tryggt med halva facit i hand. (Jag vet ju inte hur framtiden ter sig, jag inbillar mig inte att mina
barn kommer gå helt opåverkade genom livet men just nu så funkar det här) Mina barn kan såklart bli ledsna för ret och sånt men det gäller ju allt, inte bara i detta. 

Men sen ska man inte slå på stora trumman bara för att barnet får en kommentar eller två. Barn konstaterar saker utan att för den skull vara fördömande. 

En kommentar om ”tjejkläder” behöver inte tolkas som ret eller elakhet, ibland upprepar barn de sanningar de hört utan att lägga några värderingar i dem. Säger man emot så rycker de oftast på axlarna och säger ”jaha” och så går de vidare med ny kunskap.

(null)

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Smink påverkar barnen negativt

Hur pratar man smink med barnen, undrar en förälder i en genusgrupp på FB. Det där har jag också funderar på. Inte överdriver mycket såklart eftersom att jag nästan aldrig sminkar mig men ibland händer det och då har det hänt att barnen frågar. 
Finns det överhuvudtaget nåt sätt att prata om smink utan att antingen ljuga (vilket barnet kommer genomskåda) eller vara problematisk? 
Det går ju inte. Sminket (eller kroppsrakning) påverkar våra ungar negativt oavsett vad vi säger till dem. Speciellt om vi sminkar oss till vardags. Då kanske de ej frågar lika mycket eller alls eftersom att det normaliserats så pass
att de inte reagerar på det, men tro inte för en sekund att det inte formar dem och deras syn på kvinnor. (Och sig själva om de är flickor) 
Sen kan vi lura oss själva att tro att de köper skitsnacket om att man inte måste sminka sig och att man är lika fin utan men det blir ju otroligt motsägelsefullt när man samtidigt gör det själv. 
Och att det minsann är ROLIGT med smink? Om det är så jävla roligt, hur kommer det sig att man ändå sminkar sig snyggt och normativt? Handlade det om kreativitet och skoj så hade fler sett ”alternativa” ut. 
Jag sminkar mig definitivt inte för att det är kul. Det är inte ett dugg kul tycker jag personligen. Jag sminkar mig för att bli snyggare. 
Barnen är inte korkade även om vi intalar oss det ena och de andra. De sätter det i sitt sammanhang och de sänder ett tydligt budskap: det är viktigt att vara fin som kvinna. 
Jag efterlyser ett sätt att problematisera det för barnen istället. Att prata om att "ja mamma sminkar sig för att jag inte känner att jag duger helt utan och detta är ju skitdåligt och dumt och beror på ….". När
de blir äldre kan man ju prata om det mer problematiserande och analyserande för att hjälpa dem genomskåda vilken skit det egentligen är att kvinnor förväntas vara fina och att det krävs smink för det. Men då är skadan redan skedd. Hur gör
man med mindre barn för att de ska fatta och ifrågasätta? 
(null)

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Klappar mig själv på axeln för väl utfört föräldraskap

Oh det är nästan lite spännande med kommentarer som antyder att jag hjärntvättat mina barn med genus och att de minsann inte alls är så fria som jag önskar utan tvärtom inträngda i min egenknåpade hemstickade genusmall. Det var länge sen jag bollade med
sånt trams, när N var liten så var det många upprörda röster som protesterade mot mitt – enligt dem – vansinne. Många menade att jag berövade henne livet och identiteten för att jag inte köpte hem klänningar. 
 
Men jag är trygg i mitt föräldraskap. Jag ser på mina barn och ser att de inte är som andra barn i samma ålder. Jag ser att de skiter i det yttre, skiter i vad tjejer får och inte får göra, om de inte gör kön rätt eller att killar inte får gilla klänningar.
De skiter verkligen i det. På riktigt. De skiter i vad andra tycker om dem och de skiter i hur andra gör och ser ut och då tänker jag att jaha om jag hjärntvättat dem att inte lägga värde där utan på att alla får vara som de är och som de vill, så
har jag väl ändå gjort nåt bra?
 
Hur kan man jämföra det med flickor som gråter för att de är fula, sjuåringar som vill banta, pojkar som övervakar varandra och bestraffar den som sticker ut, flickor som granskar varandras yttren osv osv? Ba ”ja du har ju också påverkat dem!!!!”. Mmmm
ja det har jag. *high five!*
 
Det är ju ingen slump att de blivit som de blivit liksom. 
 
Och för den som oroar sig: N gillar klänningar. Inte mer än nåt annat plagg visserligen, men hon gillar dem och har på sig dem ibland. Och T gillar sånt som andra killar gillar också. Inte så mycket att vara cool och häftig eller kläder i murriga färger
… men räknas monster, vampyrer och spiderman? Är han pojkig nog då? Trots att han föredrar glitter, guld, regnbågar, gulliga djur och sånt som tjejer generellt föredrar.
 
Och bara en sån grej. Att vara nästan åtta bast och medveten om att andra tycker si och så och ändå vara stark i sig själv att strunta i det? (och han blir inte förolämpad av att folk tror att han är tjej emellanåt). Herregud Natashja, parenting well
done skulle jag säga. *Klappar mig själv på axeln*
(null)

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Andra föräldrars okunskap formar mina barn

Nu när jag har en dotter som snart fyller tio så funderar jag väldigt mycket på hur samhället formar flickor till kvinnor och att det inte riktigt finns nåt sätt att värja sig på om jag typ inte vill låsa in henne i en grotta nånstans utan kontakt med omvärlden.
 
N har alltid varit så befriande skitsamma kring sånt som andra tycker att tjejer ska bry sig om men i takt med att hon blir äldre så blir det mer påtagligt hos andra barn i samma ålder. Kanske inte så mycket i hennes bästisar men hon träffar ju andra flickor och hon ser ju andra flickor på TV och hon får framförallt möta föreställningar kring kön på ett mer konkret sätt nu än innan. 
 
Bara den här grejen med utseende till exempel. Jag kan bli så jävla arg och frustrerad av att så många mammor inte verkar ha tänkt till en eller två gånger utan bara helt analyslöst för över sina ovanor på sina döttrar. Som uppmuntrar och till och med lär sina döttrar hur man typ sminkar sig, fixar håret, klär sig snyggt och rätt. Sina tioåringar. Åttaåringar. Ännu mindre.
 
Och jag menar inte det där lekfulla experimenterandet med typ blå hårfärg och mammas läppstift utan det där mer medvetna groomandet som kvinnor sysslar med och som lär döttrarna att kritiskt börja granska sitt utseende och andras. 
 
N är såklart nyfiken på detta och det ska hon få vara utan att jag pekpinnar för mycket så hon känner skam och känner sig dum. Det är viktigt att man inte gör så liksom. Men vi pratar mycket om varför det är just kvinnor och tjejer som bryr sig om hur de ser ut och att vi lever i ett samhälle som lär flickor att det är viktigt att vara fin och vad det i sin tur har för effekter och konsekvenser. 
 
Men jag blir också arg, för jag vet att det inte varit intressant för henne om inte barn i hennes egen ålder introducerat det för henne och där i sin tur kommer vi tillbaka till mammor som lär sina döttrar medvetet eller omedvetet att fokusera på sina utseenden och ja jag vet att det är svårt, svårt att göra, svårt att tala om, svårt att motarbeta och att man som kvinna och mamma bara vill kunna leva och göra sitt utan att konfronteras med skuld och skam kring sina val.
 
Man vill sminka sig och raka benen ifred och vara fin och snygg men sanningen är ju att det påverkar ungarna så in åt helvete mycket. 
 
Och nu står jag ju där – med en dotter och en omvärld som hanterar detta annorlunda, med en omvärld och jämnåriga som tycker det är viktigt att vara snygg och cool och ha rätt kläder och rätt frisyr. Och snart kommer jag få hantera en dotter som kanske lärt sig att det är viktigt att vara smal och banta och som kanske kommer tycka mammas ideer är mossiga och pinsamma. Och värre: som snart kommer titta kritiskt på sig själv, kanske så pass att hennes liv och vardag och mående kommer påverkas negativt.
 
 
 
Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Vad innebär det att göra kön och är det viktigt för utvecklingen?

Detta med att barnen behöver bygga nån slags könsidentitet förresten. Vad betyder det ens? Hur går det till och vad har det för värde? (Annat än negativt menar jag) Jag gissar i att det handlar om att hitta sig själv utifrån sitt kön. Att förstå att man är flicka (och sen kvinna) och sätta det i relation till andra. Finns det överhuvudtaget ett behov av detta eller är det nåt vi skapar? (Sistnämnda!) 
 
Jag har på riktigt, genom åren som förälder, mött människor som är genuint oroliga för att mina barn blir berövade nåt essentiellt för sin utveckling när jag berättar att vi försöker fostra könsneutralt och genusmedvetet. Att mina barn ska bli förvirrade på nåt sätt. Men de enda som är förvirrade är ju de som inte kan pressa människor in i trånga mallar. 
 
Mina barn är för övrigt helt ointresserade av att ”bygga sin könsidentitet”. De har aldrig visat sådana tendenser och pratar aldrig om det förutom när de pekar ut hur konstigt det är när andra gör det. Jag menar, shit de visste ju inte ens vad flickor eller pojkar var innan de var cirka fyra bast. Och då visade de tydligt motstånd mot att bli könade när de väl blev det.
 
Men som sagt, detta att stärka sin könsidentitet är alltså en social konstruktion som utgår från stereotypa könsnormer. Lästips för alla som är intresserade: Att göra kön
 
OCH! I veckans Penntricket pratar vi mer om genus! Lyssna!
 
 
Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

När egna sonens rätt går före flickornas rätt att få vara ifred

Shit, har jag blivit den där föräldern nu? Den där som ba ”min son får inte vara meeeeeeed!!!”. Jag har ju ondgjort mig över den typen av morsor (alltid morsor för farsor bryr sig generellt inte ett skit om sina barns relationer) som inte förstår att tjejer kanske inte vill leka med deras jävla snubbiga förtryckarsöner. Ja alltså jag vet att de är barn men vet ni? Även i tidig ålder så lär sig pojkar maktbeteende och härskartekniker. Och flickor lär sig lika tidigt att vika sig för dem. 
 
Jag kommer ihåg en mamma som ba ”ja det var ju inte konstigt att lilla Kalle och Nisse förstörde tjejernas koja. De fick ju inte vara med och leka” och jo, ja, jag förstår det också – som en vuxen som förstår att barn agerar dumt och utåtagerande när de känner sig ledsna – men det var ändå så talande på nåt sätt. Kanske inte så konstigt att Kalle och Nisse inte fick vara med om de har för vana att sabba tjejernas lekar? 
 
Jag tycker det är skitsvårt det där. Att balansera tjejernas rätt till att få vara ifred från pojkar med egna sonens känslor. Här famlar jag verkligen i mörkret och jag vill ju inte bli den där oförstående morsan som sätter sin egna sons känslor före flickornas rätt, inte när jag vill uppfostra en framtida man som vet när han ska backa och lämna kvinnor ifred. Det är detta jävla patriarkat alltså. I en feministisk utopi så skulle detta vara en ickefråga: då skulle jag aldrig behöva fundera på att värna flickors rätt att vara ifred eller hantera pojkars sårade känslor. 
 
Det går ju igen i vuxenlivet liksom och det vill jag motverka. Ni vet vuxna män som blir så jävla kränkta för att de inte får vara med i kvinnoseparatistiska sammanhang, som ändå kräver plats, dundrar in, tar över, tränger sig på. ”Hallå tjejer sitter ni här alldeles ensamma?!” (För en kvinna utan man är alltid ensam) 
 
Så är jag den morsan nu? Som blir helt blind när det gäller egna sonen? Herregud jag vet fan inte! 
Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Killar som hamnar mellan

Ja men så hände det till slut. N och T var hos en kompis och lekte och helt plötsligt var det tjejhemlisar som skulle viskas och tjejbilder som skulle tas med mobilen och så var det bara tjejerna som som fick bli sminkade (?!) och så kom en liten T hem ensam och var ledsen. 
 
Han hade bett dem sminka honom som en tjej så han fick vara med men fick inget gehör. 
 
Självklart ropade jag in N och vi snackade länge om problemet med detta och att det var viktigt att hon sa ifrån när sånt här händer (det var ju inte hon som drev på) även om det kan kännas läskigt. Och T ska inte behöva sminka sig som en tjej för att få vara med. Och hon vet ju det och tycker ju att det är konstigt med tjej-grejer på det sättet. 
 
 
Men det här har ju varit min oro länge, att T ska exkluderad ur sammanhang han alltid fått ta del av för att barnen till slut grupperar sig efter kön. Obs jag fattar såklart att det blir annorlunda efter puberteten för herregud tjejerna måste få slippa snubbar och det får jag lära honom att hantera då. (Hur?!) Men nu är de små och leker ju jättebra annars. Han och N och deras gemensamma gäng. 
 
Jag visste ju att den här risken fanns också även om jag aktivt uppmuntrat honom att leka med tjejer och sånt som tjejer leker med generellt. Jag har inte velat att han ska leka med pojkar som brölar och stökar och det har väl också mest skett naturligt då han alltid befunnit sig i sammanhang där flickor är majoritet. På förskolan och skolan.
 
Ju äldre barnen blir desto mer dras de till samma kön. Många pojkar hamnar i kläm och utanför. Jag håller förskolan och skolan ansvarig till stor del då de redan den tidig ålder lär barnen att separera sig och här behöver vi som föräldrar ställa mer krav på hur vi pratar till och om barnen. 
 
 


 
Ni som är månadsgivare på Patreon (eller blir det) kan just nu lyssna på ett bonusavsnitt där vi ironiskt nog tar upp en liknande grej, då gällande äldre tonåringar där pojkarna hamnar utanför sitt gamla gäng pga feminism och tjejer som organiserar sig.
 
Tänkte skriva mer om det senare.