Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Vadär en flicka?

Som genusmedveten anklagas man ofta för att vilja uppfostra sina barn könslöst. Vad detta betyder är jag inte helt säker på men det antyds att detta är ett förskräckligt övergrepp som tar ifrån barnen sin identitet (och kanske till och med könsorganet, vem vet?) Den mentala bilden som presenteras är kloner stöpta i samma mall men det är snarare nånting jag förknippar med den könsbinära barnafostran som majoriteten sysslar med än med genusmedvetenhet.

Och vad innebär egentligen ”könslös”? Vad innebär det att bemöta människor som om de saknade könsorgan eller könsidentitet? Vad innebär motsatsen?
Vad innebär ”könsneutralitet”? Vad är det med kön som inte får bemötas neutralt? Med kön kommer förväntningar, regler, krav. Dessa blir barn snabbt medvetna om. Redan små barn vet hur flickor och pojkar ska vara, gilla eller tycka. De har full koll på hur man är när man är pojke eller flicka och vilka regler man ska förhålla sig till. (Små barn är väldigt sällan medvetna om att det finns människor som rör sig utanför de uppsatta två könsalternativen så inlägget är cisnormativt utifrån detta)

rapunzel

Tamlin är tydligen Rapunzel här. Ser ni väl.

Jag tror det man behöver fundera över som vuxen i kontakt med barn; är vad kön betyder. Vad innebär flicka för dig? Vad innebär pojke? Vad innebär könstillhörighet och varför är det viktigt att barnfostras enligt sådana? Fundera över frågeställningen, vad kön betyder och vad som händer om man fostrar barnen s.k könslöst.

Med mina barn har jag tänkt att jag fostrar dem som barn, inte som en flicka och som en pojke och att jag fostrar dem till medmänniskor och individer. Inte till kvinna eller man. Jag tror det gör dem friare att vara de personer de faktiskt är även om jag ej kan skydda dem från samhällets idéer. Min dotter visste ej vad flickor och pojkar var förrän hon började förskola vid 3 års ålder. Det har besparat henne behovet av att identifiera sig och gruppera sig med andra flickor och hjälpt henne att utveckla sin personlighet och identitet utifrån andra premisser än sitt kön.

Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag vågar påstå att mina barns identiteter inte tagits ifrån dem på något sätt. Vad tror ni?

supertrollet
Ninja i fotbolls-stassen.

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Vad är en flicka?

Som genusmedveten anklagas man ofta för att vilja uppfostra sina barn könslöst. Vad detta betyder är jag inte helt säker på men det antyds att detta är ett förskräckligt övergrepp som tar ifrån barnen sin identitet (och kanske till och med könsorganet, vem vet?) Den mentala bilden som presenteras är kloner stöpta i samma mall men det är snarare nånting jag förknippar med den könsbinära barnafostran som majoriteten sysslar med än med genusmedvetenhet.

Och vad innebär egentligen ”könslös”? Vad innebär det att bemöta människor som om de saknade könsorgan eller könsidentitet? Vad innebär motsatsen?

Vad innebär ”könsneutralitet”? Vad är det med kön som inte får bemötas neutralt? Med kön kommer förväntningar, regler, krav. Dessa blir barn snabbt medvetna om. Redan små barn vet hur flickor och pojkar ska vara, gilla eller tycka. De har full koll på hur man är när man är pojke eller flicka och vilka regler man ska förhålla sig till. (Små barn är väldigt sällan medvetna om att det finns människor som rör sig utanför de uppsatta två könsalternativen så inlägget är cisnormativt utifrån detta)

rapunzel

Tamlin är tydligen Rapunzel här. Ser ni väl.

Jag tror det man behöver fundera över som vuxen i kontakt med barn; är vad kön betyder. Vad innebär flicka för dig? Vad innebär pojke? Vad innebär könstillhörighet och varför är det viktigt att barnfostras enligt sådana? Fundera över frågeställningen, vad kön betyder och vad som händer om man fostrar barnen s.k könslöst.

Med mina barn har jag tänkt att jag fostrar dem som barn, inte som en flicka och som en pojke och att jag fostrar dem till medmänniskor och individer. Inte till kvinna eller man. Jag tror det gör dem friare att vara de personer de faktiskt är även om jag ej kan skydda dem från samhällets idéer. Min dotter visste ej vad flickor och pojkar var förrän hon började förskola vid 3 års ålder. Det har besparat henne behovet av att identifiera sig och gruppera sig med andra flickor och hjälpt henne att utveckla sin personlighet och identitet utifrån andra premisser än sitt kön.

Kanske är jag helt ute och cyklar, men jag vågar påstå att mina barns identiteter inte tagits ifrån dem på något sätt. Vad tror ni?

supertrollet
Ninja i fotbolls-stassen.

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Uppmuntrar lekar machonormen?

En fråga till er som köper superhjältedräkter till era barn (främst söner): Hur tänker ni? Vilket pedagogiskt resonemang ligger bakom beslutet?
På en förskola jag jobbade på så tog vi efter en tids övervägande beslutet att förbjuda superhjälte-kläder på pojkarna. Vi hade nämligen noterat att de inspirerade meningslösa och högljudda våldslekar inte bara hos det barn som bar dem men också hos kompisarna.
Jo vi försökte påverka och styra i en kreativ riktning typ ”men vad GÖR Spiderman då?” och hoppades att konceptet ”hjälper människor” skulle slå igenom men icke. Spiderman och Batman och gänget gör nämligen nåt roligare. De slår och dödar dummingar och bovar. Och låter. Och springer runt och ropar olika ljudeffekter. PAOW! BAM! KAPOW!

20140703-181528-65728358.jpg
En ”fladdermus” (jo tydligen, han har ju ingen aning om vem Batman är) av hankön som uppmuntras att leka lugna och snälla lekar.

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Får flickor och pojkar vara vänner utan att det ska tolkas som kärleksrelationer?

Elaine Eksvärds lilla son har lyckan att ha en tjejkompis. När barn är små brukar de i regel vara ganska fördomsfria. De leker med alla oavsett kön, hudfärg, ålder eller ursprung. De leker med barn som talar helt andra språk och de leker med barn de nyss träffats och de lägger inga värderingar i olikheterna. Ja, tills vi pekar ut dem såklart och många vuxna är snabba med att (omedvetet?) styra in barnen på ”rätt” (traditionellt) spår.

Men just nu leker lilla Matheo med Nella. De ser ut att tycka om varandra. Elaine skriver skämtsamt att de är på dejt och får rimlig kritik för detta i kommentarsfältet. Jag tänker inte dra några slutsatser om Elaines föräldraskap annat än att det är fantastiskt, men när ämnet ändå är på tapeten och det ändå tas upp så kan jag inte låta bli att berätta hur jag tänker och hoppas på att det kan ge er och Elaine något att fundera över!

Jag ogillar starkt traditionen att pracka på barn romantik och heteronormativitet. Att utgå från att barnet är heterosexuellt och utifrån det värdera barnets relationer kan vara problematisk inte bara för barnets världsbild (där heterosexualitet är en självklar norm och allt annat avvikande och onormalt) utan för barnets egna sexuella utveckling. (Vem är jag om mamma/pappa säger att jag ska vara kär i motsatt kön och jag inte alls känner så? Är jag fel?)

Och att tolka in vuxenkärlek i barns relationer sätter ytterligare en pinne i hjulet. Det är ju ganska oskyldigt tänker ni nu kanske, men jag ska förklara varför jag resonerar som jag gör.

Genom att referera till barns vänskap som just kärleksrelationer upprätthåller vi (ofta omedveten såklart, för få tänker på detta) nämligen föreställningen att flickor och pojkar (och då även kvinnor och män) inte kan vara vänner på riktigt. Flickornas och pojkarnas vänskap reduceras snabbt till en romantisk relation där de blir lästa som små kärlekspar och avfärdade som KÄÄÄÄRA. Mammorna fnittrar ikapp för ”Åh titta vilket sött litet kärlekspar! De ska nog gifta sig när de blir stora!”.

Det lämnar lite utrymme kvar för genuin vänskap. Och jag tror det sabbar ytterligare för pojkar och flickor när de växer upp. Det sabbar framförallt vänskapsrelationer i känslig ålder, för hur enkelt blir det att hänga med bästisen när alla runt om fnissar och retas och antar att du är kär? Barn fattar snabbt.

Redan vid femårsåldern börjar barn dela upp sig i kön. Pojkar som tidigare lekt med flickor och vice versa, avslutar ofta dessa relationer. Kanske med sorg i hjärtat för hur kul är det att förlora vänner?  När de når vuxen ålder så är de redan indoktrinerade i att män och kvinnor inte kan umgås utan att det ska tolkas in något sexuellt eller ifrågasättas och misstänkliggöras. ”Är ni bara vänner?”.

Kan inte barn bara få vara barn? Ja jag vet att jag låter som en torr moraltant men allt det där vuxna kommer snabbt nog ändå och barn behöver få utvecklas och bygga relationer utan att vi ska lägga egna värderingar och fördomar i dem.

Painting_children_love_and_kiss1

För mer om detta läs gärna Fanny Åströms inlägg: Obligatorisk heterosexualitet, genusordningen och särskiljande.

”Vuxna människor lär barn att relatera till varandra som heterosexuella könsvarelser snarare än hela människor.” 

Kategorier
Genusmedvetet Föräldraskap

Hur hanterar man kommentarer om pojkar och tjejkläder?

Fråga: Min son kommer hem från förskolan och säger att några barn har sagt att han har tjejkläder… Hur tacklar du sånt?

Det här är en av mina största frustrationer, att det fortfarande råder en sån stark norm bland barnen. Jag pratar mycket om detta med Ninja (och Tamlin såklart fast han greppar inte riktigt).Jag brukar säga att det finns barn som inte vet att pojkar och flickor kan ha samma kläder och färger och att vi då (Alltså Ninja) måste berätta det för dem. Att de har fett fel alltså. Ninja fattar detta och idag hörde jag henne rätta en kompis som sa något liknande och det kändes så bra.

Kommer Tamlin hem och säger att han blivit retad så kommer jag säga till honom att hans antagonister är dumma i huvudet. Jag kommer förklara för honom att de har fel, att de inte fattar, att de saknar kunskap och att de inte är lika smarta som han som VET att det är ok att gilla rosa och klänningar och fattar man inte det så är man korkad. Jag kommer uppmuntra honom att hjälpa dem förstå såklart men jag tänker som så att jag måste ge ungarna verktyg de kan hantera. Jag kan inte vara diplomatisk alla gånger.

Dock ska man inte slå på stora trumman bara för att barnet får en kommentar eller två. Barn konstaterar saker utan att för den skull vara fördömande. En kommentar om ”tjejkläder” behöver inte tolkas som ret eller elakhet, ibland upprepar barn de sanningar de hört utan att lägga några värderingar i dem. Säger man emot så rycker de oftast på axlarna och säger ”jaha” och så går de vidare med ny kunskap.

lillbögen

Hur gör ni? Vad säger ni till era barn? Har ni varit med om detta och hur har ni tackat det då?