Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Vad är det för fel på komplimanger nu då?

Ja nu kanske ni undrar vad problemet är. Varför kan man inte säga till folk och barn att de är fina om man nu tycker det?
 
Så jag föreslår en liten genusstudie. Sådana är bra om man vill synliggöra strukturer för sig själv eller få ett nytt perspektiv.
 
Prova att iaktta din omvärld en vecka. Räkna hur ofta du hör ”hej vad fin du är” eller liknande kommentarer. Räkna även hur många av dessa som riktas till pojkar/män vs flickor/kvinnor. Märker du någon skillnad?
 
Problemet är inte att just DU säger det till någon EN gång every blue moon, problemet är att ALLA säger det FLERA gånger, ofta varje dag, året om. Och att alla de som får komplimanger, inte bara får höra att de själva är fina utan att andra är det också. Varenda gång jag är i sällskap med flera kvinnor så hör jag hur de komplimenterar varandra, flera gånger. Jag hör det. Även om kanske enbart en av dem är riktade till mig så matas jag tills öronen svämmar över. ”Vad snygg du är”, ”men guuuu’ vilka fina naglar”, ”vilka fina kläder du har”, ”vad smal du har blivit”, ”vad fräsch du är idag”. 
 
Lägg sedan detta i sitt sammanhang; vad ser vi runtomkring oss? Vad säger reklamen till oss? (så ser du yngre, spänstigare, smalare, VACKRARE ut) Vad säger TV’n? Vad visar TV’n framförallt? (Vackra människor) Tidningarna? (Banta, gör om dig, sminktips, klä dig för din form)
 
Föreställ dig sedan hur barn upplever detta och vad för slags budskap det sänder till dem.
 
Prova!
Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Vad är skillnaden mellan en tatuering och ett par silikonpattar?

Man kan ju kanske undra varför jag, som är både piercad och tatuerad, sitter och gapar om restylane och botox. Är inte båda olika sidor av samma mynt? Tatuerar och piercar man sig inte för att förändra eller förbättra utseendet? Och varför skulle jag
bli besviken om dottern vill ha nya pattar men inte om hon kör en ryggtavla hos Kim? 
 
Det är sant att alla modifikationer av kroppen handlar om att förändra och förbättra. Shit, klart jag tatuerar mig för att jag tycker det är vackert och snyggt och coolt och för att jag själv vill se ut på det sätt som jag tycker är fint. Hade jag verkligen varit helt obrydd, vilket jag egentligen önskar, så hade jag väl aldrig lagt ner en massa pengar på det liksom? 
 
Jag tror inte att det gör mig finast. Precis som jag inte tror att jag ser bäst ut i svarta myskläder och ganska så groteskt långt hår eller osminkad. Hade jag varit intresserad av att vara knullbar helt på patriarkatets villkor så vet jag ju vad som
skulle passa mig bättre. Men helt befriad är jag ju inte. Jag sminkar mig för övrigt jämt vid offentliga sammanhang, som vid helgens marknader, för att jag vill vara fin. Se bättre ut. Fan vilken slav man är. 
 
Men tillbaka till tatueringar och piercingar. Skulle jag känna att jag misslyckats som morsa om dottern kom hem med en tatuering eller en piercing? Nej det skulle jag inte. Jag skulle till och med kunna tänka mig att betala för det. (här kan ni föreställa
er att jag rycker bekymerslöst på axlarna). 
 
Jag tror det är jäkligt förenklat att jämställa det med exempelvis ingrepp. Även om det generellt handlar om förändring av det yttre. Analysen måste till, och föras utifrån den samtid och det samhälle vi lever i. Vad lär vi oss? Vad vill patriarkatet?
Pleasar jag den manliga blicken om jag sätter en ring i näsan? Absolut en del manliga ögon, för det finns ju subkulturer med sina egna skönhetsideal, så är det ju. Men generellt? 
 
Får till exempel flickor från liten liten ålder lära oss att det är det som ska till för att vi ska duga? Mår flickor dåligt i sina kroppar för att de saknar bläck? Känner vi djup ångest eller självhat för att vi inte har tatueringar. Anses kvinnor oknullbara och okvinnliga om de inte har en halv centimeter tjock septum mitt i ansiktet?
 
Eller kan det till och med vara så att piercingar och tatuerinar i vissa fall kan vara en slags revolt mot det som anses kvinnligt? I vissa fall är det ju absolut så. 
 
Problemet är väl att inget kvinnor gör, görs i ett vacuum befriat från mannens blick (dvs det patriarkatet vill att vi gör). För antningen så försöker vi vara den till lags. Eller så försöker vi göra tvärtom. Men vi utgår ju fortfarande från mannen och
från vår eventuella knullbarhet. Och det kan ju vara jävligt deprimerande att tänka på. Vad gör vi ens fritt? 
(null)

 
(sen finns det ju konkreta och allvarliga risker med ingrepp som inte finns med piercingar och tatueringar) 
Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Vi är alla hjärntvättade våp

Nu till nåt helt annat. Jag kan bli så fruktansvärt frustrerad av människor som förnekar att det finns normer och ideal i samhället som har stor påverkan på en stor grupp människor. Som förminskar det genom att tala om individer, hänvisa till egna isolerade erfarenheter ”jag har aaaaldrig känt….” samt tala om annan problematik: ”amen DE där då, de stackars …. då?”.
Ingen människa är en ö och med det menas bland annat att ingen människa står utanför samhället och de som lever i det. Ingen står utanför yttre påverkan och yttre krav. Varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det stora hela.
Hur fria är våra val när vi från födseln fullkomligen tvångsmatats av normer och ideal? Socialisering är en sofistikerad process som inte lämnar mycket åt slumpen och att då hänvisa till ”fria viljan” och personliga val är ett hån mot alla de som varje dag känner av och påverkas av pressen att passa in, att göra rätt, att vara rätt.
Vi interagerar med vår omgivning och anpassar oss både medvetet och omedvetet efter de samhällsnormer och oskrivna regler som finns oavsett om de dikterar rakning, size zero eller sådant som inte har med utseende alls att göra. Den som avviker blir bestraffad och utstött, ofta på ett subtilt sätt.
”Är det feminism att vara orakad?” undrade någon. Och då menar jag att det är feminism att utmana och ifrågasätta normer och ideal. Det är feminism att synliggöra den press som kvinnor idag upplever. Det är feminism att våga rannsaka sig själv och sina åsikter och sina känslor och kunna komma fram till vad de beror på. Det är feminism att uppmana andra att göra detsamma.
Om vi stoppar huvudet i sanden och bara utgår från vår egen verklighet samtidigt som vi förnekar andras så kommer attityder och synen på människan aldrig förändras.
hej sonja
Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Ja jag bryr mig om hur jag ser ut

Jag tatuerade mig igår. Jag har typ två projekt igång samtidigt, en på vardera arm. Två armar som ska fyllas av mina två favorittatuerare. Det är som att nåt landar i mig. Ett lugn och en känsla av att hitta hem. (ok det låter klyshigt som fan men ni får stå ut) Att jag äntligen gör det.
 
Eller så är det kanske bara en fix ide, vi med adhd kan få sådana och då släpper man inte förräns man är i mål (eller hittar en ny fix ide) Men jag har känt länge länge länge att mitt jag, min självbild, ser ut på ett specifikt sätt och där ingår, till min makes förskräckelse (för han gillar egentligen inte så mycket tatuerad hud på en och samma kvinna), nån slags helkroppstatuering. 
 
Men visst är det ytligt? Nån frågade mig varför det var ok att tatuera sig men inte att sminka sig, och om vi bortser från det självklara svaret att det givetvis är ok att sminka sig också och att samtalet kring sminkets vara eller ickevara inte handlar om sminket i sig utan om normer och patriarkala strukturer, så kan jag krasst konstatera att skillnaden är fin. Nej det finns inget patriarkat som uppmanar kvinnor att pryda sitt skinn och min knullbarhet står och faller inte med tatueringarna, men visst fan handlar det om yta? 
 
För tio år sen hade jag nog svarat annorlunda, sagt att nej vet ni vad, jag är normbrytande när jag ”förstör min kropp” och även om det såklart också är sant så behöver jag ju självrannsaka lite: inte fan tatuerar jag mig för att bli ful? Nej det är ju bara att jag har en annan bild av skönhet än den normativa och det är ju det idealet jag följer. Typ.
 
Enkelt förklarat: Ja jag bryr mig om hur jag ser ut! Jag vill ha jättelångt hår, målade naglar och tatueringar över hela kroppen. 
 
Men hallå, visst är det snyggt?
 
 
Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Lev livet som om ingen tittade

Min livskvalitet har förbättrat cirka tusen procent sen jag slutade fundera på vad andra tycker om mig, min kropp, min behåring, min vikt. Eller slutat fundera har jag väl inte. Jag funderar väl som de flesta. Oroar mig. Skäms över hur jag ser ut, att jag är hårig eller tjock Osv. Speciellt i vissa sammanhang (och inte alls i andra)
 
Men jag har slutat låta det styra mina val. Jag har slutat låta de tankarna styra vad jag gör. För cirka fyra år sen tog jag på mig baddräkten för första gången på kanske 20 år. Känslan var revolutionerande. (Och doppet i havet var förlösande. Jag blev pånyttfödd!)
 
Jag får ofta mail från kvinnor som undrar hur jag vågar. Hur jag gjort för att våga. Om jag kan ge ett råd till dem som får alla jobbiga känslor att försvinna. Om kanske de kan stärkas i att ta steget också.
 
Och nej jag kan inte trolla bort nåt och jag har inget hemligt recept men jag säger bara: Vad fan väntar du på? Varför bry sig om vad andra tycker? Livet är kort. Så jävla kort. Snart över. Snart kan du inte bada. Snart finns du inte mer. Snart ligger du på dödsbädden och jag lovar att du inte kommer ångra att du inte bantade eller rakade dig mer. Tvärtom. Du kommer ångra all jävla tid du la på självhat och inte på att leva istället. Du kommer ångra alla de där baden du aldrig tog och alla de där festerna du avstod för att du inte hade rätt kläder (eller rätt vikt) och all den goda maten du inte kunde äta och alla ligg du fokuserade på hur magen såg ut istället för orgasmen. Osv. Ni vet ju detta.
 
Jag vet att det är svårt. Skitsvårt. Jag vet det. Men bli arga! Resist! Vägra låta andra bestämma hur du ska leva ditt liv och vad du ska njuta av. För det är ju det du gör när du avstår från att bada eller dansa eller fan knulla för att du oroar dig för att du är för tjock eller för hårig eller för gammal för att göra si eller så. Se det som en rebellisk akt att trotsa oron och nojjorna. Se det som en politisk aktion att störa ordningen med din feta mage och dallrande lår. Här får ni! Hängpatte och hårig armhåla! In your face motherfuckers liksom.
 
Så! Nu ska jag bada! Gör det ni också! 
Kategorier
Ideal & skönhetskrav

FÖRLÅT!!!

Jag ser annonsen för plastikkirurgin. Så jävla ironiskt va? Men enligt mitt avtal med blogg.se så ska inga annonser för viktminskning eller plastikkirurgi visas på min blogg. Det var jag väldigt noga med och det har funkat. Jag har skickat ett mail till ansvariga och jag hoppas de tar bort den snart. Nu är det tyvärr söndag och folk är lediga. 
 
Ja jag sitter och skakar och har smått panik. Förlåt alla! 
 
Samtidigt så är det ändå så …. tack för att de bevisar min poäng liksom. Ni vet det vi pratat om längre, hur det här budskapet finns överallt och liksom övertygar oss om att det är enkelt och en bra idé. Rakt i ansiktet i alla sammanhang. Och barn är ju på nätet. Mina barn är här snart. Mina barn ska utsättas för propaganda och indoktrinering. 
 
 
Så jävla vidrig bild dessutom. En tjock mage som ska klämmas på och ritas på. ”Problemområdet” ritas upp. ”Ta bort det här”. Hur påverkar det oss? Hur får det tjocka människor att må och se på sig själva? Tjocka tonåringar? (jag minns hur det var att vara tonåring och tro att min lilla lilla mage var ett problem som skulle bort).  
Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Vad innebär det att älska sig själv?

Det här med att älska sig själv eller lära sig älska sig själv, vad innebär det egentligen? Jag vet faktiskt inte. Inte alls. Jag vet att jag inte vill känna självhat. Det vet jag. Barn gör inte det. Barn är så oförstörda och fina på så sätt. De ifrågasätter aldrig om de duger, de tänker inte på det ens. (Tills vi fuckar upp det alltså, vilket sker i lite olika åldrar) 
 
Jag vill väl nå nån slags peace. Älska sig själv är så aktivt, det kräver ett ställningstagande på nåt sätt. Jag vill ju bara vara nöjd och trygg. Strunta i att älska mig själv, strunta i de tankarna helt men också känna just noll självhat.Bara vara ok med mig själv typ. Svårt att förklara. Vet inte ens om det går att nå dit men jag märker att ju mer jag ägnat mig åt den här resan, skalat av mig så mycket fåfänga jag kan och dealat med så jävla mycket hat som jag gjort så har jag börjat landa.
 
Jag struntar absolut inte vad människor tycker om mig, jag tror inte ens att det är möjligt för nån att kunna det och jag vet inte ens om jag vill det. (Såklart vill jag strunta i hatares lögner och det kräver väl träning att kunna se igenom) Jag vill vara omtyckt för det betyder att jag är en människa som får andra att må bra och sån vill jag vara. Jag vill inte vara en människa som får min omgivning att må skit eller som får folk att tänka nej fy fan när jag dyker upp. Det är liksom inget bra betyg. (återigen, räknar inte med hatare och mobbare och antifeminister och sånt skräp)
 
Nu tappade jag tråden men det jag ville säga var att nej jag struntar inte i vad folk tycker om mig men det är inte den springande punkten längre. Jag lever inte efter att vara andra till lags, den biten skiter jag i. Och jag accepterar att jag har sidor som är mindre bra och mindre omtyckta och att dessa inte säger så mycket om hela min person. Och detsamma gäller andra, jag dömer mindre. Mig själv och andra alltså. Receptet för mig har väl varit att:

  1. sluta ägna tid åt mitt yttre (detta har tagit flera år tyvärr), sluta raka, sminka, klä upp mig osv.
  2. sluta ta del av sånt som påminner mig om mitt yttre: städa upp flödet, avfölja alla som påminner mig om att tänka på hur jag ser ut och vad jag har på mig och att gå ner i vikt osv. Sluta läsa tjejtidningar. Sluta se på tv-program som handlar om ytlighet och vikt och mobbing.
  3. sluta ta del av allt som ”inspirerar” mig att vilja förändra mig.
  4. sluta umgås med människor som självhatar och ältar sina yttren, sina dåliga sidor, sin vikt. OBS inte viktiga relationer såklart.  (Nu hade jag väl cirka inga sådana människor runt om mig egentligen men ja)
  5. sluta umgås med människor som ältar andras yttren, dåliga sidor, vikt osv.
  6. förbjuda bantningssnack inför mig. Detta behöver jag knappt göra aktivt för de flesta vet var jag står så ingen vågar väl hehehe.
  7. Jobbar med att sluta snacka skit också, men är väl inte riktigt där helt än tyvärr

Mitt recept handlar mycket om yttre faktorer men det är ju för att jag drillats att mitt värde ligger där, för nån annan ser receptet annorlunda ut. Man får hitta sin trigger, det som får en att må skit, det som påminner en om sina egna brister och sin egen ångest och skala bort det.

 
Men nuförtiden jag kan även tänka negativa saker om mig själv utan att hata mig själv. Jag ska förklara. Typ konstatera att ja jag är inte så bra på det där MEN DET ÄR OK ÄNDÅ! lite så där lagomt käckt egentligen. Jag förstår äntligen att mitt värde inte hänger på att jag presterar eller är duktig eller bäst på allt. Jag kan vara skitkass på olika saker och ha dåliga sidor och vara ful eller dum eller inte världens smartaste eller kunnigaste men att jag ändå har ett människovärde och ändå är en rätt så bra och härlig person? Fattar ni vad jag menar?
 
Aja, jag vill bara vädra lite tankar kring det här, jag vet inte riktigt var jag ville komma ärligt talat.
 
 
Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Kvinnor förväntas stå stilla i tiden

Apropå mage och kvinnors kroppar: Jag läser ganska många som precis fått barn eller som snart ska få och nåt som slår mig är hur stor fokus det ligger på att kroppen ska återgår till sin gamla status, ofta inom några månader efter att man fött.
Man ska tillbaka till det som varit. Alla spår av det som skett fram till nuet ska suddas bort. 
 
Det är så jävla skevt när man talar om att ”återfå sin normala kropp” eller att man har ”förstört sin kropp” efter en förlossning som om den kroppen man har nu inte är ens riktiga. Jag tror att det vi ofta glömmer är att kroppen vi har som unga, den
har vi kanske i tio år (räknat från puberteten till vi får barn) och att kroppen vi får efter barnafödande är vår egentliga, den vi har resten av livet.
 
Ja, man får en ny kropp efter en förlossning och det kan nästan vara traumatiskt för många, speciellt när den skakar om självbilden. Precis som man får en ny kropp efter puberteten. Den kanske återgår att likna den du hade innan, eller så gör den
inte det men det är ok också och ingenting som är speciellt konstigt eller ovanligt.
 
Men det är ju inte konstigt att vi tänker så här. Överallt i samhället, på tv, i tidningar, i filmer, i reklamen, på bilder, i musikvideos, ÖVERALLT så får bara en sorts kvinna synas. Hon är aldrig över trettio och hon har en kropp som en femtonåring.
Även om hon fött barn.
(null)

Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Kvinnor får lära sig att hålla in på kroppsfunktionerna och det gör oss sjuka

Kommer ni ihåg när en känd kvinna sa att det inte fanns några fula kvinnor, bara lata? Och så menade hon att hon höll in magen för bättre figur, hållning, utseende. Men när jag håller in magen så händer det inte speciellt mycket i
de regionerna. Om man säger så. 
Men jag förstår precis hur hon menade för jag har ju också varit där. Jag är ju egentligen fortfarande kvar där, om jag ska vara ärlig, på många sätt även om min kropp idag inte samarbetar på samma sätt som den
gjorde när jag var smalare. 
När jag blev gravid med mitt första barn så fick jag äntligen släppa magen. Släppa UT magen alltså. Efter en livstid av konstant indragande så var detta nästan en omöjlighet först, för vanan trogen så hade jag inte bara lärt mig att alltid suga
in utan även att andas högre upp. Men när jag äntligen klarade av att slappna av så var det en sån jävla befrielse. Som gravid får man ha rund mage nämligen. Aldrig annars. 
 
Men det där med andningen är intressant för jag har alltid haft svårt att dra djupa andetag. Jag liksom flämtar om jag blir andfådd och när det äntligen var dags för min unge att komma ut så hade jag väldigt svårt att andas avslappnat och djupt. 
 
Tre ungar senare och fyrtio kilo plus så har det inte blivit bättre. Jag har fortfarande ett konstant behov av att dra in magen, det sitter i ryggmärgen och jag får påminna mig själv om och om igen att släppa taget. Men det är ju skitsvårt.
 
Redan som tioåring så drillade jag mina vänner i vikten av en platt mage, (Jo tyvärr, jag var det barnet. Era mammors mardröm.) och höll konstant in min egna för att den inte skulle puta ut. Jag minns att jag sög in den på badplatsen och
att jag tittade äcklat på mina kompisars runda magar. 
Det börjar ju oftast i barndomen men sen följer det oss genom livet, vi hetsas att tro att vår normala rundning är något att skämmas över och vanliga vuxna och till och med smala vackra kända kvinnor med generell god självbild känner
att deras magar aldrig duger som den är.
 
Det är en skam och detta får faktiska konsekvenser. Som att inte kunna andas. Som att alltid ha ont i magen. Som att inte kunna känna sig ok i sin egen kropp.
 
Kan ni andas? Kolla efter själva: rör sig magen ut och in när ni andas? Eller rör sig bröstkorgen? Vad händer när ni tar ett djupt andetag? Magen eller bröstet?

(null)

Kategorier
Ideal & skönhetskrav

Lyllo mina barn som har en sån ful mamma!

Jag lider ju som alla andra av självhat och kroppsångest. Visserligen cirka 1000% mindre skala än för bara några år sedan. Jag vet inte om det är åldern som gör mig tryggare eller om det är mitt enträgna arbete med att göra upp med alla föreställningar, krav och ideal. Kanske en kombination. 
 
Såg mig själv i spegeln häromdagen, det händer inte ofta, men jag såg mig själv och tänkte usch. Detta händer såklart aldrig så att barnen är närvarande eller kan uppfatta signaler från mig, utan alltid ensam i badrummet. Usch tänkte jag. Usch så jag förfalligt. Usch vad tjock jag har blivit. Usch vad gammal jag är. Usch.
 
Och så tyckte jag synd om Oskar som har en sån ful fru (fast jag vet ju att jag är ett kap, denna fixering vid mitt yttre är så jävla skevt när jag har så mycket annat!) och jag hann tänka stackars barnen som har en sån ful mamma, tänk om jag var en snygg och piffad mamma…. innan jag kom på mig själv och ba nej lyllo barnen som har en mamma som inte gör sig till. Lyllo barnen som får växa upp med en mamma som INTE piffar och grejar och bryr sig om hur hon ser ut. Lyllo barnen som inte presenteras för detta koncept förrän de blir stora nog att tänka kritiskt. 
 
Jag menar såklart inte att man är en sämre mamma för att man piffar, ni vet ju att jag inte tycker så, men jag tror ändå att det påverkar. Och jag kände, när jag stod där och uschade mig framför spegeln att det ändå var nåt bra och gott i mitt föräldraskap. Sen är det såklart mycket som påverkar, även sånt som jag gör, men det får vi prata om nån annan gång.