• barn & föräldraskap,  Personlig & privat

    Det är aldrig för sent för en lycklig barndom?

    Ringde mamma idag för att förbereda henne på att hon kommer bli uppringd av psykologen i samband med min ADD-utredning. Jag sa att det var viktigt att hon inte förskönade nåt utan berättade om mina svårigheter som barn. Om utbrott och bråk och sånt. “Ja, du kunde ju få utbrott när man var i en affär och du inte fick köpa nåt du ville ha…” sa mamma eftertänksamt. Ja asså det är ju ganska vanligt bland barn men jaja. Får hoppas hon kan svara på frågorna iallafall. Att hon minns rätt och inte förnekar för hårt för sig själv. 


    Apropå barndom. “Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” har jag hört nån säga vid nåt tillfälle och jag har tänkt mycket på det sen dess. 

    Framförallt sen jag blev förälder själv och upptäckte att min egen barndom och barndomsupplevelser liksom lappas ihop i takt med att jag ger mina egna barn andra slags upplevelser och erfarenheter. Jag försonas med det förflutna och läker ihop. Den otrygghet jag själv växte upp i spelar mindre roll när jag lyckas ge mina barn det jag själv saknade. 

    Det är ganska märkligt att det kan funka så. Jag lever om livet igen genom mina barn. På många olika sätt. Är det det här som är odödlighet? 

    Nu gjorde ju min mamma så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Och skulle jag berätta mer om dem så skulle ni förstå hur svårt det var för henne. Fosterbarn, barnhemsbarn, övergrepp, övergivenhet, våld. Bortvald och bortkastad och väldigt ensam. Och det färgade henne starkt.  

    Hon upprepade inte sina föräldrars misstag, det gjorde hon inte överhuvudtaget. Tänker jag på det så, så är jag tacksam och kan lättare förlåta. Men hennes erfarenheter gjorde henne trasig på olika sätt så hon nådde inte ända fram i sin roll som mamma. Och jag i min tur når kanske inte heller hela vägen även om jag i min tur gör bättre ifrån mig. Men det är väl så det är med alla oss som är föräldrar. Ingen vet ju vad det är för erfarenheter som fört oss dit vi är och står här och nu och då är det lätt att döma. 

    Det är svårt att göra rätt när man aldrig lärt sig hur det ska se ut. Jag brukar säga att jag inte vet hur man är en bra förälder. Jag vet hur man är en dålig. Men jag hade ju inga förebilder att jämföra eller lära mig av så hur man ska göra för att ge barnen en sund och trygg uppväxt är svårare. Det kommer inte naturligt utan är nåt jag aktivt måste utbilda mig i. Lära mig. Läsa och samtala om.

    Och jag kämpar ju dagligen med att förlåta mig själv för mina tillkortakommanden som mamma. Fokusera på det jag gör bra och rätt. Sträva efter att orka mer. Sätta barnen i fokus på det sätt jag själv aldrig var. 

    Jag tror inte alls på ett egoistisk föräldraskap där barnen minsann mår bra för att mamma mår bra. Samtidigt så förstår jag att det är omöjligt att vara en bra mamma om man bara mår dåligt. Och då kommer barnen inte må bra heller. Så man får ju sträva efter en balans. 

    Men det ena utesluter inte det andra. Jag kan sätta mina barn först nästan hela tiden men ändå unna mig tid och utrymme för mig själv och det jag mår bra av. Man får pussla lite. 

    Men mina intressen och behov får aldrig gå ut över barnen eller ske på bekostnad av deras välmående. Det innebär en del uppoffringar så klart men så är att vara förälder. Det bör man vara förberedd på. Barn är ju liksom människor som formas och påverkas av våra val. Det känns som att det ofta glöms bort när man pratar om föräldrar och våra behov av att vara mer än bara mamma eller pappa. (OBS inom mina kretsar alltså, det finns ju gott om motsatt vara också. Skuldbelägganden framförallt mot mammor) 

    For the record så har jag och mamma en bra relation idag. Jag ältar inte det förflutna med henne för jag vet att hon önskar att hon orkat och kunnat mer och bättre. Men jag tänker inte ljuga och säga att det inte har påverkat mig. 

  • Personlig & privat

    Att älska sig själv?

    Cissi skrev ett luddigt inlägg om att älska och acceptera sig själv och det fick mig att fundera lite i samma banor.

    Det här med att älska sig själv eller lära sig älska sig själv, vad innebär det egentligen? Jag vet faktiskt inte. Inte alls. Jag vet att jag inte vill känna självhat. Det vet jag. Barn gör inte det. Barn är så oförstörda och fina på så sätt. De ifrågasätter aldrig om de duger, de tänker inte på det ens. (Tills vi fuckar upp det alltså, vilket sker i lite olika åldrar)

    Jag vill väl nå nån slags peace. Älska sig själv är så aktivt, det kräver ett ställningstagande på nåt sätt. Jag vill ju bara vara nöjd och trygg. Strunta i att älska mig själv, strunta i de tankarna helt men också känna just noll självhat.

    Bara vara ok med mig själv typ. Svårt att förklara.

    Vet inte ens om det går att nå dit men jag märker att ju mer jag ägnat mig åt den här resan, skalat av mig så mycket fåfänga jag kan och dealat med så jävla mycket hat som jag gjort så har jag börjat landa. Jag struntar absolut inte vad människor tycker om mig, jag tror inte ens att det är möjligt för nån att kunna det och jag vet inte ens om jag vill det. (Såklart vill jag strunta i hatares lögner och det kräver väl träning att kunna se igenom)

    Jag vill vara omtyckt för det betyder att jag är en människa som får andra att må bra och sån vill jag vara. Jag vill inte vara en människa som får min omgivning att må skit eller som får folk att tänka nej fy fan när jag dyker upp. Det är liksom inget bra betyg. (återigen, räknar inte med hatare och mobbare och antifeminister och sånt skräp)

    Nu tappade jag tråden men det jag ville säga var att nej jag struntar inte i vad folk tycker om mig men det är inte den springande punkten längre. Jag lever inte efter att vara andra till lags, den biten skiter jag i. Och jag accepterar att jag har sidor som är mindre bra och mindre omtyckta och att dessa inte säger så mycket om hela min person. Och detsamma gäller andra, jag dömer mindre. Mig själv och andra alltså.

    Receptet för mig har väl varit att:

    1. sluta ägna tid åt mitt yttre (detta har tagit flera år tyvärr), sluta raka, sminka, klä upp mig osv.
    2. sluta ta del av sånt som påminner mig om mitt yttre: städa upp flödet, avfölja alla som påminner mig om att tänka på hur jag ser ut och vad jag har på mig och att gå ner i vikt osv. Sluta läsa tjejtidningar. Sluta se på tv-program som handlar om ytlighet och vikt och mobbing.
    3. sluta ta del av allt som “inspirerar” mig att vilja förändra mig.
    4. sluta umgås med människor som självhatar och ältar sina yttren, sina dåliga sidor, sin vikt. OBS inte viktiga relationer såklart.  (Nu hade jag väl cirka inga sådana människor runt om mig egentligen men ja)
    5. sluta umgås med människor som ältar andras yttren, dåliga sidor, vikt osv.
    6. förbjuda bantningssnack inför mig. Detta behöver jag knappt göra aktivt för de flesta vet var jag står så ingen vågar väl hehehe.
    7. Jobbar med att sluta snacka skit också, men är väl inte riktigt där helt än tyvärr

    Mitt recept handlar mycket om yttre faktorer men det är ju för att jag drillats att mitt värde ligger där, för nån annan ser receptet annorlunda ut. Man får hitta sin trigger, det som får en att må skit, det som påminner en om sina egna brister och sin egen ångest och skala bort det.

    Men nuförtiden jag kan även tänka negativa saker om mig själv utan att hata mig själv. Jag ska förklara. Typ konstatera att ja jag är inte så bra på det där MEN DET ÄR OK ÄNDÅ! lite så där lagomt käckt egentligen. Jag förstår äntligen att mitt värde inte hänger på att jag presterar eller är duktig eller bäst på allt. Jag kan vara skitkass på olika saker och ha dåliga sidor och vara ful eller dum eller inte världens smartaste eller kunnigaste men att jag ändå har ett människovärde och ändå är en rätt så bra och härlig person?

    Fattar ni vad jag menar?

    Aja, jag vill bara vädra lite tankar kring det här, jag vet inte riktigt var jag ville komma ärligt talat.

  • Personlig & privat

    Den vuxna mannen som kom tillbaka är inte min lillebror

    Egentligen skulle min pappa och (lille)bror kommit för att hälsa på idag men de blev sjuka så det blev inställt. Egentligen är ju sånt inte speciellt märkvärdigt, men min relation med både pappa och bror är nog just det.

    Nån dag ska jag berätta mer utförligt om det, om när min pappa kidnappade min … var han två eller tre år gammal då?… lillebror och tog med honom till Grekland och om vårt liv ifrån varandra, om traumat att förlora och leva utan sitt syskon, om tankarna kring mammas upplevelse och sorg och om det enorma hat jag känt och ibland fortfarande känner inför pappa, denna värdelösa usla människa som förstörde sina barns liv för alltid.

    Men det får bli nån annan dag för jag vet inte ens var jag ska börja. Jag har försökt skriva om det tidigare men det gör så ont att jag inte orkar leva då.

    Min bror är tillbaka i Sverige efter drygt 33 år i Grekland. Grekland är ju som sagt inte den bästa platsen att bo på just nu och brorsan får pröva lyckan här. Han har inte träffat mina barn än och de är ju jättespända och nyfikna på sin andra morbror.

    familjen_111613612

  • Personlig & privat

    Alternativet är ju inte heller nån höjdare men det suger att bli gammal

    IMG_3748.JPG

    Jag fyller fyrtio nästa år. FYRTIO. Det är omöjligt att ta in, det känns som en dröm, ett skämt, det är för abstrakt för mig. Jag var ju nyss 25?

    Att åldras är en sådan skrämmande process i sig. Plötsligt inser jag att jag ej är odödlig och att livet faktiskt har ett slut. Att ungdomen har ett slut framförallt och att allt man tagit för givet tidigare inte är lika självklart längre.

    Även fåfängan gör sig påmind. Jag vill inte bry mig om mitt utseende men det begynnande förfallet tvingar mig och ger mig ångest. Uuuuh. Fy fan.

  • Personlig & privat

    I år blir julen lite annorlunda

    Ni vet ju som sagt att jag är en riktig jul- och traditionsfascist. Men julen är viktig för mig. Jag växte upp med en ensamstående mamma, inga syskon och ingen annan familj att tala om. De jular vi firade hos min mammas fosterföräldrar var de absolut bästa. Att vara omgiven av familj och paket och julstämning, sånt som aldrig riktigt blev lika bra de jular mamma jobbade mycket eller vi inte kunde åka bort. Jag tror detta har bidragit till mitt enorma behov av familjegemenskap och den sortens trygghet, att veta att man inte är ensam och att mina barn framförallt ska växa upp så. Omgiven av storfamiljen.

    De senaste elva åren har vi firat jul varje år tillsammans med Oskars hela familj. Hans föräldrar, hans tre syskon och deras respektive (och på senare år barn) (gammelfarfar och gammelfarmor har varit med på ett hörn också) uppe i hans föräldrahem i Delsbo. Det har varit tjockt med snö, svärmor har gjort risgrynsgröt som räcker till frukost en hel vecka, långpromenader och sparkåkning, mysiga fikor, julklappsinslagning ihop och dagen innan julafton hugger vi alltid en gran tillsammans som barnen sen klär och en låååång julklappsutdelning som får ta tid. Matlagning och julstök har vi gjort tillsammans och det är nästan bättre än själva julafton även om den också alltid är typ perfekt. Ni vet en sån där provocerande idyllisk familjejul som iallafall jag knappt kunde drömma om som mindre. Alltså verkligen IDYLL. Höjdpunkten på året.

    Jag kan inte tänka mig nåt annat men i år blir jag nog tvungen för detta år och denna jul så bestämde sig resten av familjen sig för att prova nåt helt nytt och åka iväg på en tredagars lyxjul på Gimo Herrgård. Jag och Oskar har tyvärr inte råd med det alls (men även om vi hade så är det en orimlig summa vi ej kan motivera när vi har så mycket annat som vi vill och behöver göra. Julen är ju dyr och kostsam ändå.) så vi får stanna hemma och fira jul själva istället. Alltså Oskars föräldrar erbjöd såklart att betala detta som en julklapp men vi kan inte ta emot en sån dyr gåva. Inte ens för barnens skull. De är liksom tillräckligt generösa som det är och vi hade aldrig kunnat tacka ja utan att skämmas ihjäl.

    Men åh vilket antiklimax. Buhu. Jag är verkligen besviken och ledsen men fattar såklart att alla inte kan anpassa sig efter mina krav. Speciellt inte de som faktiskt är tvungna att stå värdar för spektaklet. Hoppas dock att alla får det jättebra och jobbar just nu för att vår jul också ska bli fin och mysig för ungarna. Och det blir den nog.

    Hur vill ni helst fira jul? Är ni också så här besatta vid att det ska bli helt rätt?

    julkort från karins konstgrepp

    Nu behöver vi inga fler julkort dock för bättre än så här blir det inte!

  • Personlig & privat

    Vem är jag? Vad är jag?

    blattehora

    Jag har inte blivit kallad blattehora på över tio år nu. Jag har glömt bort hur det var och hur det kändes. Det enda jag egentligen minns är ilska, utanförskap och en önskan att få vara nån annan. Ha ett annat namn, vara svensk ”på riktigt”. Framförallt en önskan att se ut på annat sätt; som de andra flickorna i klassen. Idag känner jag inte så. Jag har ingen önskan att vara nåt annat men samtidigt vill jag ju inte glömma att en stor del av min uppväxt, självbild och identitetsutveckling har byggts på andras ovilja att låta mig vara svensk.

    Jag har alltid känt att jag sitter fast i gränslandet på nåt sätt med min olivhy, svarta ögon, mörkbruna hår, grekiska näsa osv. Men min olivhy är ljus och min mamma sk ”etnisk svensk” och mitt blekta rödfärgade hår har eliminerat alla “var är du ifrån, egentligen?”-frågor så jag hör inte hemma nånstans. Är jag svensk? Är jag grek? Var får jag vara med? Förstår ni hur jag menar? Jag kan inte och tänker inte claima en identitet när jag har så många vita privilegier. Det vore inte bara skrattretande med tanke på min position idag utan ett hån mot alla som blir rasifierade, men vem fan är jag egentligen? Vad är jag?

    Hur är det med er? Vad har ni för ursprung? Har ni påverkats av det? Hur?

    blattehora 2

    Angela Larsson har skrivit en jättebra debattartikel: ”Nu bär jag stolt mitt svarta hår”. Hon tar upp lite av de här känslorna men också problematiken kring de västerländska vithetsnormer som påverkar inte bara skönhetsidealen utan många rasifierades självbild och verklighetsuppfattning.