Kategorier
Titta jag kör!

Jagär rädd för körkortet

Jag tänker på körkortet. Såklart. Kan inte sluta tänka och älta och ha ångest och ont i magen. Försökte förklara det för Oskar, prata om mina tankar kring att skjuta upp det tills nästa år men Oskar tyckte som ni andra att jag iallafall ska köra upp igen tills min tid för uppskrivningen gått ut. (Man har två månader på sig). Jag försökte förklara att jag kommer ha ont i magen varje dag tills dess och att jag inte vet om det är värt det. Jag vet inte hur jag ska göra alls.
Men så här va: Låt oss säga att jag skulle klara det nästa gång. Låt oss säga att jag får körkortet då, där, i slutet av Oktober då nästa uppkörning är. Låt oss säga så.
Vad händer sen?
När jag började köra så var jag verkligen livrädd. Jag tänkte att det är onaturligt, orimligt och helt vansinnigt att köra bil. Det fanns bara ångest där, ingen nyfikenhet eller glädje. Men det gick faktiskt över! Jag började se fram emot lektionerna, tycka det var roligt att köra, kände bara positivitet inför det. Ända fram tills uppkörningen. Den uppkörningen var inte så farlig, jag flunkade på en skitdetalj som jag generellt har koll på även om jag lite började tvivla på min förmåga.
Vid andra och tredje uppkörningen så förändrades detta helt. Då kände jag mest ångest efteråt, självförtroendet försvann. Även på de lektioner vi tog mellan. Bara ångest. Rädsla. Rädd för att köra. Rädd för att råka ut för situationer som är farliga. Rädd för att sitta själv i en bil utan extrabroms och en trygg lärare. (Min lärare är helt fantastisk) Och lagom nu sista uppkörningen med paniken på motorvägen, det ställe där jag alltid känt mig trygg med körningen, så föll allt tillbaka till noll.
Och där är jag nu. Så låt oss säga att jag lyckas ta körkort i Oktober. Kommer jag ens våga köra efteråt? Kommer jag få tillfällen ens att öva på det tillräckligt även i trygg miljö med en liten bebis som inte trivs i bilstol? Kommer jag våga köra ens, som denna nybörjare jag är, i vinterhalka och mörker.
Svaret är nej. Jag tror inte jag kommer våga det alls. Jag kommer blir en av alla de där som tar körtkort och sen aldrig kör igen.
Om jag däremot tar en paus. Får andas och få distans och kunna släppa ångesten, och sen kör igång innan snön försvunnit (så jag får mer övning på det) och tar ett par lektioner till innan jag kör upp … då kommer jag ha en äldre bebis, en sommar med fina vägar och ljus framför mig. Semester i hälsingland med småvägar. Då kanske det funkar bättre. Jag vet inte.
Oskar menar på, och han har såklart rätt, att jag kan försöka ta körkortet nu och sen ändå gå tillbaka till körskolan efter jul och vinter och köra fler lektioner för att jobba bort rädslan. Då slipper jag iallafall skriva och köra upp igen.
Och där är jag nu. Jag vet inte vad jag ska välja. Oskars alternativ låter onekligen enklare men ångesten och magontet dit? Och ångesten under tiden när jag ska köra? Känns som bortkastad tid, jag kommer ju ändå kugga igen. När man är så rädd som jag är så kan man inte köra bra helt enkelt. Och jag behöver börja från noll igen med den biten.
Äh jag vet fan inte.

Kategorier
Titta jag kör!

Jagär glad att jag lever

Jag hade min fjärde uppkörning idag. FJÄRDE. Och jag kuggade. Såklart. Fast ändå inte såklart för jag ska berätta varför denna kuggning var så jävla orättvis och skit och nej man ska såklart ta ansvar när man kör som en jävla idiot för de som skyller på annat är sämre förare men till och med min körlärare tyckte detta var fucked up.
Ok. Så jag körde typ perfekt eller ja iallafall godkänt och tillräckligt bra tills vi kommer ut på motorvägen. Motorvägen är den plats jag kör som bäst, för det är liksom enklast. Breda vägar, bra vägar, raksträckor osv. Motorväg är min grej. Så jag kör bra.
Tills körtestpersonen ber mig att sänka värmen på hennes jävla sida till nitton grader. Exakta nitton grader. Alltså på motorvägen. Där, på motorvägen körandes i 110 så tycker hon att jag ska 1. släppa vägen med blicken 2. släppa ratten med ena handen tills jag rattat in exakt siffra.
instrument-panel-jpg
När vi kör in på körskolan efteråt så säger hon såklart att jag inte klarat det. Vet du varför? Ja det vet jag. Jag körde svajjigt på motorvägen. ”Du körde svajigt på motorvägen”. Därför kuggade jag. För att jag körde svajjigt.
JA JAG KÖRDE SVAJJIGT FÖR ATT DU BAD MIG SLÄPPA VÄGEN MED ÖGONEN OCH RATTEN MED ENA HANDEN DIN JÄVLA *****!
Jag kuggade alltså för att jag inte kunde hantera att släppa ratten eller vägen med ögonen och göra nåt annat medan jag kör på denna livsfarliga väg i livsfarlig hastighet, nybörjare som jag är.
Nu så är jag helt skakig. Nu när det sjunkit in att jag borde vara glad att jag lever, att jag kunde ha dött. Ok nu är jag dramatisk men ni vet ju hur jag känner inför bilkörning, hur rädd jag varit och hur rädd jag fortfarande är. Och att som nybörjare, stressad i en redan stressig situation som uppkörningen är, bli tillsagd att släppa fokus på annat.
Ja jag fattar, ”du kanske sitter i bilen med dina barn och så skriker de att du ska sänka värmen eller musiken…” menade körledarpersonen men jag tänker liksom att ja det är bra att kunna göra flera saker samtidigt men 1. jag skulle be mina barn hålla käften, min eventuella passagerare att sänka själv eller vänta tills vi kör på lugnare sträcka eller vad fan som helst. 2. jag tänker att man ska få öva på sånt i lugn och ro och få lite körvana först.
Jag är både arg, besviken och ledsen. Och har sån jävla ångest. Jag ska fundera lite på hur jag går vidare. Kanske bäst att ta en paus. Jag kommer inte glömma bort hur man kör om än bli lite ringrostig, men detta har blivit för stort nu. Det har blivit en grej. Jag har konstant ont i magen över det. Jag kanske inte är cut out for this helt enkelt men nej jag kommer inte ge upp helt, men jag kanske behöver lite andrum. Jag ska fundera. När jag grinat klart.

Kategorier
Titta jag kör!

Jag längtar till sen

Nu längtar jag till jul. När man är mitt uppe i stress och ångest så är det svårt att se fram emot nåt annat än tid som passerat. Sen. Senare. Då kanske ångesten har släppt lite, stress kring körkortet och uppkörningen kommer iallafall vara över på nåt sätt. Antingen genom att jag misslyckats så pass att jag tar en jävla paus för jag pallar inte stressen längre, jag orkar inte besvikelsen och ångesten och magontet inför kommande uppkörning … eller så har jag blivit godkänd och förhoppningsvis fått lite egen körvana men så fort jag tänker på att köra själv så ilar det iskallt längst ryggraden. Jag vill inte köra bil. Jag vill fan inte. Jag hatar fan det här. Jag vill inte ha körkort och jag vill inte köra. Allra minst med barnen i bilen.
Jag kan inte förklara det men jag är fortfarande rädd. Inte så jättemycket när jag väl sitter i bilen på lektionerna men jag har ju tryggheten i att min lärare kan gripa in. Just nu så nojjar jag allra mest kring skarpa kurvor. Jag har inte kört så många men jag har svårt att bedöma hur mycket jag måste sakta in och har liksom kommit in i dem för snabbt. Det skrämmer ihjäl mig. Tänk om jag aldrig lär mig detta. Tänk om det är så jag kör ihjäl mig.
Så jag längtar till sen. Till distans från nuet, från nu. Till att lilla bebisen också blivit lite större och mindre krävande, mer rutinen, mer luft, förhoppningsvis gillar han vagnen då (det brukar bebisar göra när de väl kan sitta upp) och kanske får jag andas lite mer.
Det känns som att jag drunknar i det här. I stressen och ångesten och sen i skammen över hur jävla värdelöst det egentligen är att jag känner så här fast jag inte jobbar eller gör nåt annat än att vara hemma med barn. (Och nej jag städar och grejar inte som nån jävla duktig hemmafru, jag är usel på den fronten. Jag krystar fram middag men det är bara för att barna inte ska svälta ihjäl. Fast vissa dagar blir det ändå gröt.)
Det negativa med att flytta ut hit är nog just den här isoleringen. Att inte bara kunna spontant dra till stan och träffa vänner där eller åka en snabbis och handla och kunna åka hem direkt när bebisen blir trött. I älvsjö kände jag mig mer fri. Här är jag mer instängd och med tanke på hur introvert och socialt skygg jag redan är så är det kanske inte det bästa för mig.
Äh jag vet inte. Jag längtar bara till jul. Till sen.

Åh ja tack! 

Kategorier
Titta jag kör!

Ångest inför körkortet

Tänker lite (med ångest) på det där körkortet som jag aldrig verkar kunna ta. Att om/när jag tar det så ska jag liksom ut och köra på egen hand. Och jag känner mig inte riktigt redo för det. Jag känner inte att jag kör så bra även om jag kör bra med läraren. Jag är fan livrädd. Förstår ni hur jag menar?
Hur ska det gå liksom? Kommer jag köra åt helsike? Förmodligen inte, men tänk om? Jag känner mig så otroligt osäker nu när jag tänker på det. Och förra lektionen var jag som en nybörjare första kvarten och jag vet inte om jag har hundra procent koll eller om jag bara har ett jävla flyt. Det har ju hänt x antal gånger att jag missat saker som min lärare sett och till och med fått bromsa för.
Kan inte ni berätta hur det gick för er när ni väl fått kortet? Hur era första körningar kändes och såg ut? Om ni kan förstå hur jag känner och menar? Jag är rädd att jag ska ta kortet och sen inte våga köra alls och så ska tiden gå och det blir svårare.

Kategorier
Titta jag kör!

Andra idioter klarar det men inte jag

Och inte har jag klarat körkortet heller och har sån jävla gnagande ångest inför uppkörningar och lektioner. Jag måste vara en idiot. Andra som är dummare och slarvigare och kör sämre än mig har lyckats. Jag ska köra lektion imorgon och jag vill allra helst krypa in under ett täcke och lägga ner hela idén på körkort. För sen OM jag får det så måste jag ju köra också och jag vill inte köra. Jag är livrädd för att vara därute på vägarna själv. Med barna i bilen. Jag är övertygad om att det är så vi ska dö.
Och så blir jag så jävla stressad över att inte klara uppkörningarna. Jag blir stressad av att vintern och mörkret kommer och hur ska jag kunna köra då? Jag blir sjukt stressad av att jag vet att Oskar tycker att jag borde ha börjat för länge sen och jag vet att han blir irriterad av att jag misslyckas även om han gör sitt bästa att inte visa det.
Skärmavbild 2016-09-07 kl. 07.17.27
Humöret nu.

Kategorier
Titta jag kör!

Uppkörning och MVC

uppkörning

Jag har bokat tid för uppskrivning och uppkörning nästa vecka och hoppas bebisen håller sig på plats tills dess. Jag har väl inga illusioner om att klara det på första försöket, men tänkte att jag iallafall ska försöka och anstränga mig. Jag kan ju köra! Jag kör bra! Jag kör försiktigt och defensivt och de fel jag gör är aldrig farliga (typ kör tio kilometer för sakta, får motorstopp ibland vid start). Men nervositeten?! Stress?! Jag kan inte hantera det alls.

Ni minns ju när jag skulle göra lilla uppkörningen med annan lärare och bara fuckade upp allt pga var så jävla nervös och skakis. Och shit kan ju happen. Situationer jag aldrig stött på innan kan ju uppstå, som den där gången jag hade lektion och skulle ut på motorvägen och 1. inte fick plats! Och var tvungen att sakta ner på infarten samtidigt som 2. det blev köbildning bakom mig av andra som ville på?! Hade jag ej haft Iza som ba ”andas och gör så här…” så… ja ni hajjar. Shit happens.

Vi får se hur det går. Det är väl fifty-fifty liksom. I värsta fall får jag köra upp med avslagsblöja och läckande pattar medan pappa Oskar roddar skrikande bebis. Det ska väl också gå.

tajt

Tajt åt magen nu.

Vad jag inte bokat tid för dock är besök på MVC. Jag skulle haft ett möte förra veckan men gick inte pga så ont hela tiden. Ont när jag går. Ont när jag står, sitter, sover, andas, existerar. Jag åker på körlektionerna, thats it. Att bara lämna Tamlin på förskolan är en pärs. Och nu har jag som sagt inte bokat några fler möten på MVC och planerar heller inte att göra det men oroar mig då såklart över detta. Tänk om nåt är fel på mig eller bebisen och jag missar det pga inte går dit? Jag har varit där sammanlagt tre gånger.

Kategorier
Titta jag kör!

Snart redo för uppkörning!

Körlektionen idag gick såklart skitbra. Fick lite skrämselhicka när vi skulle på motorvägen och jag inte fick nån plats. Jag fick släppa gasen och sakta in och till slut precis innan påfarten tog slut så hann jag in. PUH! Sen blev det lite panik när jag skulle vända håll och det kom bilar från alla riktningar och jag fick motorstopp samtidigt som jag hade nån jävel i röven men paniken var lite mer så där stressig snarare än rädsla.

Sen fick jag prova att köra automat! Jag har ställt så många automatfrågor så i slutet av lektionen bytte vi bil och tog ett varv med automaten och jävlar vilken fröjd?! Alla korsningar blev cirka tusen gånger enklare och gick snabbare att hantera och uppfångst i backe skötte ju bilen helt själv. Känner att jag ser fram emot att få köra min egen bil snart.

Börjar känna mig redo för uppkörning också även om jag fortfarande gör lite misstag ibland. Jag får väl räkna med att det kanske inte går första gången och skulle det skita sig så pass att jag inte hinner innan bebisen kommer ut så ja då får väl Oskar hantera en skrikande hungrig bebis i 90 minuter tills jag tar det där jävla kortet.

På torsdag nästa vecka är det iallafall halkbana. Berätta nu för mig vad som händer där. I detalj tack!

gravid

Kategorier
Titta jag kör!

Vår bil är död men jag körde skitbra på lektionen iallafall!

Hade min första körlektion på drygt två veckor alltså! Inte ett dugg nervös var jag inför den heller trots att jag inte kört nåt sen min fail. Kändes lugnt i kroppen. Kanske två veckors vila hjälpte mig att landa i kaoskänslan?
Och lektionen gick dessutom strålande?! Inga misstag, bara lugnt och snyggt körande. Som att det sitter i ryggraden mer eller mindre snart! Iza påpekade det också. Jag behöver ej öva på mer egentligen, mest få in saker i rutin och få fler körtimmar helt enkelt. Köra lite av varje fram tills uppkörning. 
Nu ska jag, som väntar på utredning för ADD, försöka superplugga in teorin. (Hahahaha ja jag vet) Jag läser boken, skriver i övningsboken men använder även två appar. Apparna kan vara luriga då de inte alltid stämmer så man får dubbelkolla med boken om man känner att nåt inte stämmer men annars har de verkligen funkat bra för mig. Då kan man sitta och pilla lite närsomhelst. Tio minuter i soffan, på skithuset, på tåget. 
   
 
Förresten, vår bil är död. Batteriet är dött. Trots att vi har bilen inkopplad med nån slags sladd direkt från batteriet till kontaktuttaget på väggen. (Nåt slags dator-batteri-system-tjofräs som måste vara ikopplat när bilen står längre perioder annars typ dör datorn? Fattar ingenting ärligt talat). Ältade detta på Instagram och fick telefonsamtal av bilentusiastisk vän (om ni minns Stefan som var singel och bodde i vår gäststuga?) som förklarade för mig att vårt batteri ligger i skuffen. 
Bilen har visserligen stått sen december men vilket antiklimax det var när jag tänkte premiärköra den helt själv. (Behöver backa ur den ur garaget för att kunna bära ut stort skåp) Snopet liksom. 
Tur i oturen är väl att vi ändå måste ringa byns mekaniker för byte av däck så då kan ju han kolla detta också. 

Kategorier
Titta jag kör!

Hur krypkör man med en automat?

Jag satte mig i min egna bil för första gången idag. Fattar ingenting. Var är kopplingen? Är den där stora tröga saken bromsen? Ok ok ok jag är inte dum i huvudet, jag fattar att man inte behöver koppling generellt när man har en automat men kan nån förklara för mig hur i helvete man typ krypkör isåfall? Eller hur man fångar upp bilen i en backe? Behöver jag ta en automatlektion också?

Bilen är från nittiotalet nån gång dessutom och lämnar inget utrymme för korta människor med tjocka magar kan jag säga. Jag har hört att man kan höja pedalerna, var gör man det isåfall? Vi har en volvomekaniker i byn, kan han fixa detta tro?

volvon

Idag har jag iallafall min första lektion på… shit när var det? Mer än en vecka sen iallafall. Känns som två. Bra mycket längre sen än så med min ordinarie lärare som jag ska köra med idag.

Jag känner mig stressad. Stressad inför att faktiskt hinna klart. Har inte gjort halkbana än heller. Och sen då? Sen ska man ut och köra själv? I en bil jag suttit i en gång. (Utan att starta) (Och nu minns jag inte ens var jag la bilnycklarna heller) Helt ensam. Ut på vägar. Ingen backup. Ingen att prata med när dödsångesten griper tag. Och sen kommer det en bebis och då kanske jag inte kommer kunna köra alls och då kommer jag vara ännu mer rädd och trög när jag till slut ska köra.

Teorin ska vi inte ens prata om. Och hur många uppkörningar kan man boka på raken?

Kategorier
Titta jag kör!

Lektion # 1000 // Körandet går sämre och jag mår sämre och allt är sämre

Jag har inte kört med Iza (min vanliga körlärare) än, hon är sjuk. Däremot har jag kört med samma person som jag körde ”lilla uppkörningen”. Tack och lov i ”min” egna lilla gulle-golf som svarar på mina signaler och som är tydlig med vad hen vill. Jag känner mig trygg med den bilen och körningen har ju såklart gått bättre då, även med den andra läraren. Men jag märker att jag kör sämre på nåt sätt, osäkrare och klumpigare och det har totalt sänkt mitt självförtroende när det kommer till körandet. Motorstoppen är tillbaka och jag är inte lika mjuk på kopplingen som jag brukar. Det känns som att jag går bakåt i utvecklingen och visst det kanske är en slump.
Men jag kör ju bättre och tryggare med Iza. Och det ger mig lite panik inför framtiden, jag har ju liksom tidspress om man säger så.
Jag tror det handlar mycket om dels personkemi och dels olika krav. Inte det att Iza ställer lägre krav, men hon ställer annorlunda krav och på annat sätt. Hon är fantastisk med människor som jag: som är rädda, osäkra, lätt får panik. Hon är lugn och trygg och kraven förmedlas aldrig krävande utan bara uppmuntrande. Jag får aldrig några suckar, kommentarer eller tillsägelser när jag gör fel utan hon påpekar misstagen på ett sätt som man inte känner sig dum av. Sådär i förbifarten och så provar vi igen med lugna instruktioner.
Däremot så får jag lära mig andra knep eller sätt att hantera vissa situationer på av den andra läraren, som jag behöver. Det är bra. Jag uppskattar dem. Men de får mig också att känna att shit jag kan ju fan ingenting?! Jag trodde jag var bra på att göra det här och det där men nu vet jag inte alls. Typ så.
Nästa vecka kör jag med den andra läraren igen. Men veckan efter det så har jag bokat in massa med Iza igen och jag hoppas jag hinner blir redo för en uppkörning. Jag har riskettan på tisdag och sen hoppas jag att jag får boka in halkbana så snart som möjligt och så ska jag försöka plugga in all teori nu på en gång men jag känner mig så trög och förvirrad och dum.
Fan fan fan fan fan fan.