• Vardagstrams

    Om Kamprad var påtänd

    While you were out. Kommer ni ihåg det programmet? Amerikanskt inredningsprogram (and i use that word lightly) som visades för ett par år sen. Jag och Oskar kollade slaviskt. (Vi gillar givetvis att bli upprörda tillsammans) 

    Programmet gick ut på att ett designerteam (grupp clowner snarare) som gjorde om ett rum medans den ena partnern är ute. Sen kom partnern hem, och alla var så glada över hur fiiiiint det var.

    Och här kom det intressanta. Det var inte fint. Det var inte ens dugligt. Det de har gjort är att ta ett normalt och tråkigt rum och totalt sabba det. Förstört det. Jag skulle personligen ta ut skilsmässa om Oskar gjorde nåt liknande i vårt hem. Det var groteskt FULT, en katastrof. De byggde sina egna möbler och ja… accessoarer. Men inte alá Johnny å Mattias (ok gammal referens men de kunde iallafall bygga), nej de byggde i plywood. 

    *dramatisk konstpaus*

    PLYWOOD. 

    Och sen så betsade de, inte med oljebets så det blev jämt och fint, nej med lackbets så det blev kladdigt. På plywood. Eller så målade de, i grälla färger. Väggarna var alltid målade i grälla färger. Gärna flera. Som inte alls matchade. Åh det var en sån mardröm!! Jag fick ont av att titta!

    Jag kunde inte förstå att folk inte blev förbannade. Jag förstår inte hur de kunde få göra detta mot folk. Jag kan inte förstå hur de ens fick ett eget program. Jag och Oskar hade kunna inreda bättre på fyllan. GRATIS. 

    Idag är vår guilty pleasure de där programmen på netflix om folk som tappat kontrollen över sina hem, som har grejer precis överallt, i mängder, tusenmiljoner leksaker som tar över varje yta, skräp och pinaler i varje vrå. Och så ojjar vi oss lite. (ok mycket) Ojjar oss och blir provocerade och upprörda. (Ja vi är hemska)

    (jo det är EFTER-bilderna!!!!)

  • Vardagstrams

    Jag vill leva

    Som en del av er vet så fick jag ju besked om ganska ovanliga cellförändringar för ett tag sen. Det sände mig rakt ner i ett svart hål, känslan var märklig och inte alls som jag förväntat mig, det var som att gå runt i ett vakuum, alla ljud var liksom dämpade och alla synintryck också, det var som att befinna sig i en konstig dröm. Jag har gråtit och varit förbannad men nu har jag väl på nåt sätt hamnat i nåt slags annat stadie där jag å ena sidan känner att jag måste leva medan livet pågår, oavsett om jag har cancer eller inte medan jag samtidigt befinner mig i nån slags förnekelsefas. Vilket egentligen är lika bra med tanke på att cellförändringar inte betyder cancer och att det är dumt att oroa sig innan man fått svar. Och svar kommer väl om nån månad. Vore dumt att oroa bort sommaren medan den pågår. Lev medan livet pågår. Gå på begravning kan man göra när nån dör, inte innan. Och så vidare.

    Men det är mycket annat som jag tänker på, som blir mer verkligt. Vad händer med barnen om jag dör? Ska de vara de där barnen som ser mamma vara sjuk, som bara kommer minnas mamma som sjuk (och mamma som skäller och är trött och sitter vid mobilen och är irriterad, jo jag är ju mer mamma än så men mina dåliga sidor är ju dåliga och ni vet ju hur det där samvetet pratar i en.) Ska de sen vara de där barnen som växer upp utan mamma? Inget ont om Oskar men jag är oumbärlig. Jag är oumbärlig. Jag är oumbärlig. Och hur ska han klara det? Hur ska han vara en bra pappa när hans fru försvinner? Hur ska han hantera ångest, sorg, vardag? Kommer han få stöd? Och vad händer om han träffar nån annan, vilket han kommer göra, vem kommer hon vara? En dum jäkla ofeminist som är taskig mot mina barn eller lär dem att banta och hata sig själva? Kommer hon möblera om och ta bort mina tavlor?

    Och sen det andra, tankarna som liksom bara PANG drabbade mig med insikt. Att det inte spelar nån roll. Att jag inte bryr mig om jag är tjock eller ful eller åldras och att jag vill åldras, jag vill bli gammal och rynkig och ful. För jag vill leva. Och inget annat spelar nån roll.

  • Vardagstrams

    Jag orkar fan inte mer

    Jag börjar känna mig helt utbränd (igen) av att vara hemma med barnen. De är i en fas då de bråkar konstant, med varandra, med mig, med sin pappa, med den lilla. Det är vanligt gnabb men också elaka ord och ibland slag (obs inte från oss vuxna). Jag kan inte riktigt skriva av mig känner jag dock, för då hänger jag ut mer än vad som känns ok men jag har iallafall ofta ont i magen och stressar upp mig fort när tjafsen startar. Från noll till hundra på en sekund och sen står man där och skrikgråter och ber alla att sluta.  

    Och så känner jag mig så värdelös, maktlös, kontrollös. Jag vet inte hur jag ska få ordning på nåt eller hur jag ska vara pedagogiskt eller hur jag ska få barnen att lyssna på mig eller hur jag bygger framtida respekt och samarbete inom familjen. Nu låter det som att det är kaos, men jag tror väl inte heller att vi har det värre än nån annan. (Snälla säg att det också är en jävla massa tjafs hemma hos er?)  Vad har ni för tips att få skutan på rätt köl eller hur fan man nu säger? Jag famlar desperat i mörkret just nu. 

  • Vardagstrams

    Föräldraskap/graviditet är ju ingen sjukdom!

    Förresten, jag är glatt överraskad av att ni är så många här som har män som ställt upp utan knussel vid sjukskrivningar. Fan va gött! Jag vet ju att det finns rimliga män också, men samhället är fortfarande skevt på den fronten även om det går framåt. Så jag känner mig hoppfull tack vare era erfarenheter. 
     
    Jag tror största problemet inte är att män inte tar över vid sjukskrivning utan att kvinnor inte ens förstår att de har möjligheten. Att kvinnor inte ens tillåter (eller tillåts) tänka tanken för föräldraskapet kräver självuppoffring även om det innebär att man går sönder helt. Ja för kvinnor alltså. Män behöver bara byta blöja så ja ni vet ju. 
     
    Jag kommer ihåg när jag var gravid med N och vi rullade in i sista månaden och jag kände att nej det går inte längre. Jag jobbade på förskola och det var mycket tunga lyft och mycket grejandes upp och ner på golvet och det var situationer då jag inte ens tog mig upp från golvet på egen hand. Men för att ens bli sjukskriven så var min chef tvungen att överdriva (låter helt sjukt, för det var verkligen illa men ni vet ju graviditet är ju ingen sjukdom och det är ovanligt att man får en sjukskrivning) hur jäkla värdelös jag var på jobbet. 
     
    Tack och lov blev jag sjukskriven men jag har varit i kontakt med så många kvinnor som inte haft den självklarheten. Tror dock det börjar bli bättre nu. Jag hoppas iallafall det. 
  • Vardagstrams

    Jag vill inte reduceras till min vikt

    Såg en diskussion kring beskrivande ord som tjock, smal, liten, stor och personerna som diskuterade menade att folk ofta hakar upp sig lite för mycket på vilka ord som används istället för att se till sammanhanget och där håller jag med men samtidigt så är det inte bara så enkelt.
     
    Jag tänker generellt att man bör försöka tänka på att beskriva folk utifrån andra premisser än det yttre. Jag tror alla behöver öva på att hitta alternativa beskrivningar på människor utöver det yttre. Vilka är vi? Hur kan du t.ex beskriva någon utan att bekriva det yttre? Går det? Kan man kanske fokusera på personens egenskaper? Vad hen sagt eller gjort i olika sammanhang? Några andra personliga drag som utskiljer? Hur skulle ni beskriva mig? Eller er bästa vän?
     
    När det gäller ord som ”tjock” så är det ju tudelat. Nej tjock är inte något fult men tjock ÄR ett värdeladdat ord fullpumpat med en massa stereotypiska fördomar om personen bakom fläsket, även om jag eller du eller nån annan hävdar att vi bara ser det som beskrivande. (fast gör vi verkligen det?) Att använda det generellt är en sak men att använda det OM och TILL personer kan vara oerhört känsligt och det behöver man vara medveten om även om jag håller med om att kränkthet kan anta orimliga proportioner i det offentliga rummet.
     
    Ord bär med sig föreställningar. Tjock är inget undantag. Jag är tjock ja, men jag vill inte reduceras till det. Jag vill inte ses som ”den tjocka tjejen”. Jag är mer än så. Jag tror det också är en sån grej som skaver lite extra just pga de föreställningar som följer med ordet. 
  • Vardagstrams

    Påminn mig igen om varför man skaffar barn

    Har ni nånsin varit med om att barnen satt igång brandsläckaren inomhus? Fast det inte brinner alltså? Det gjorde mina barn igår. Inne i vår hall-walk-in-garderob där alla ytterkläder befinner sig. Och om jag inte kände mig helt självmordsbenägen när jag såg kaoset så blev jag det när alla larm och brandvarnare satte igång. (Vi har både hemlarm och brandvarnare alltså). Även inne i vår gäststuga slash Oskars hemkontor och jävlar vad snabbt han kan springa när han tror att det gäller. 
     
    Vi fick öppna alla fönster och dörrar i hela huset för att få ut skiten och larmcentralen ringde och krävde lösenord som jag aldrig kommer ihåg men det ordnade sig och sen stod barnen och var superskamsna. (de fick inte skäll men en påminnelse om varför jag inte vill att de leker i garderoben) 
     
    Tänker på när man får frågan från barnlösa, varför man skaffat barn om de är så jävla jobbiga och jag vet inte. Det är ju 90% skit och trauma men det är sjukt nog ÄNDÅ VÄRT DET? Det går fan inte att förklara.
     
    Fast idag när den lilla gubben puttrar omkring härhemma och pratar med sin lilla röst och inte är superjobbig (än) och man bara vill krama hans lilla kropp så minns jag knappt det som hände igår. 
     
     
  • Vardagstrams

    Alla älskar en tjockis som bättrat sig

    Såg Amir Akrouti bröla nåt på sina sociala medier, nåt om att “tjockisar” borde ut och springa istället för att störa sig på honom typ. Vet inte var detta föranledde men det är ju inte första gången han gör så. Oftast efter att han själv gått ner i vikt, han gör ju det i perioder. Han är ju själv en “tjockis” som med regelbundenhet bantar för att sen öka igen. Om och om och om igen. År efter år efter år. 
     
    Klart han hatar tjocka. Det gör de flesta som är tjocka som lever i ett samhälle där tjocka hatas. Internaliserat tjockhat kallas det. Och det är det Amir lider av. 
     
    Fan, det finns inget värre än nysmala tjocka som ska upplysa alla andra tjocka om hur de bäst ska göra. Som liksom klättrar upp på den höga hästen för att ÄNTLIGEN positionera sig bland eliten (de smala) och kunna se ner på det de hatade mest hos sig själva. Äntligen känna sig bättre.
     
    Det här är inget ovanligt bland de med övervikt. Det tog mig flera år att sluta hata tjocka även efter att jag själv blivit tjock och jag kämpar fortfarande med min blick och mina föreställningar kring övervikt och överviktiga. Det är skitsvårt.  
     
    Egentligen vill man mest ge Amir en kram och berätta att han duger som tjock också. Att de som får honom att känna annorlunda egentligen är de han ska kasta skiten på. Att han inte behöver bli smal eller banta för att vara värdefull.
     
    Och allt snack om hälsa och kost är liksom bara tomma ord när man gör som han gör. Det handlar inte om hälsa alls. Hade han brytt sig om den så hade han inte utsatt sin kropp för jojobantning, han hade inte ätit bantningspiller som han gjorde tidigare, han hade inte tagit till extrema metoder eller späkt sig. Visst kan det finnas ett värde i, för vissa som är överviktiga, att tappa några kilon för hälsans skull men inte på vilket sätt som helst. 
     
    Såg en sån bra analys kring just internaliserat tjockhat och tjocka som går ner i vikt och vill dela den med er. (Jag har frågat om jag får lägga upp)
     
     
    Jag har faktiskt en spaning kring det här med fd tjocka personer som har gått ner i vikt och som sen ägnar sig åt att pyssla med fatshaming sen tidigare, och det är att jag genuint tror att många fd tjocka som gör det fortfarande har ett extremt behov av att hävda sig inför smala och visa att man minsann är den ”duktiga tjockisen” som tog sig i kragen.

    Det är så himla svårt att förklara för någon som aldrig har gått igenom en större viktresa själv, men om man väl lyckas med att gå ner i vikt när man under större delen av sitt liv har varit tjock så känns det nästan som att man bara ”lajvar” att vara smal på nåt vis? Som om man socialt helt plötsligt har blivit inbjuden i nån slags hemlig klubb som man tidigare inte fått ta del av och nu måste lära sig spelreglerna för, och jag tror att mänga gånger så härstammar den här typen av beteende från just det, för att man suktar efter den där bekräftelsen av smala och samhället i stort som man aldrig fick som överviktig.

     
    Ps. Säger alltså inte att Amir är tjock JUST NU, bara så ni fattar hur jag menar. 
  • Vardagstrams

    Tjocka har bättre koll på bantning än vad smala har

    När jag skriver att man måste svälta och utsätta sig för mycket obehag om man vill gå ner i vikt så kommer det alltid en eller två och ropar om hur lätt det var för dem och att de aldrig behövde gå hungriga och att ”alla kan om de vill för kunde jag så kan du” och jag ba nä asså lyssna på vad det är ni säger?!

    Så här va: Om du tycker det är lätt och kul att banta och om du aldrig behöver vara hungrig under denna process så förstår jag att du klarar av att gå ner i vikt. Det hade jag också klarat av om det var så enkelt. Det hade vem som helst liksom.

    Men nu funkade det inte så. Jag har bantat med flera olika metoder (alla som alltid rekommenderas) och nej, jag var hungrig precis hela tiden. 

    Att det är så svårt att gå ner i vikt är för att man är tvungen att gå emot sina instinkter, sitt fysiologiska behov samt ignorera kroppens signaler. Under en väldigt lång tid. Hungern blir liksom det minsta problemet för hela kroppen och hjärnan skriker och slår bakut. Varje gång du äter så triggas mekanismer som gör dig hungrigare, väcker ditt sug, lagrar insulin och motverkar viktnedgångsprocessen.

    Fan det här är grundläggande biologi, står det inte med i bantingsbiblarna?

    Och då har jag inte ens nämnt kroppens andra funktioner metabolism och de faktorer som ytterligare motverkar viktnedgång. En kropp som tror att den befinner sig i svält kommer sätta in försvaret. Och en kropp som har gått ner mycket i vikt kommer sträva efter den ursprungliga, dvs sänka ämnesomsättningen mer för att lagra på det som tidigare förlorats. Detta är också anledningen till att nästan alla som bantat också går upp igen. Man jobbar i motvind. 

    Överviktiga är inte dummare än nån annan. Vi är inte latare eller okunnigare eller bekvämare än smala, det är inte därför vi är tjocka och det är inte därför vi misslyckas med viktnedgång men gång på gång så visar folk i sådana här diskussioner sitt illa dolda förakt och sina fördomar för tjocka när de fortsätter tjata ner oss med diettips. ”har ni provat det här?”, ”om man gör si och så…”

    HERREGUD VI VET. Vi har bättre koll på det där än random smal person som aldrig behövt ta ställning till sin kropp eller vikt på samma sätt. Sluta behandla oss som dumma barn som inte vet vad som är bäst för oss. 

  • Vardagstrams

    Nej tjocka kommer inte ramla ihop och dö närsomhelst och nej du kommer ej få cancer för att du äter rött kött

    Jag vill att vi pratar lite om samband (korrelation) och orsakssamband (kausalitet). Det är nämligen relevant när man pratar om forskning och sånt. T.ex så finns det ett samband (korrelation) mellan rött kött och tarmcancer dvs att de som drabbas av tarmcancer i större utsträckning också äter kött. Detta kan man ju tolka som att rött kött orsakar cancer i tarmarna men riktigt så enkelt är det ju inte. 
     
    Samma grej med att det finns ett samband (korrelation) mellan massor av sk livsstilssjukdomar som diabetes eller hjärtproblem eller liknande och övervikt. Och det kan man då – som många av er felaktigt gör – som att övervikt orsakar eller innebär en risk för just dessa sjukdomar. På samma sätt som många tror att rött kött innebär en högre risk för cancer.
     
    I själva verket är det så att när man pratar om rött kött så räknas även processerat kött dvs charkvaror fulla av nitrit och andra tillsatser in och det förändrar ju premissen något. Allt rött kött är alltså inte samma. Och det är en jävla skillnad på bacon och biff. Hanteringen av köttet spelar in, köttindustrin och fodret och medicinerna vi ger djuren också. (ingen forskning har gjorts på enbart vilt och cancer)  Man har även funnit att tillagningen av rött kött kan ha en avgörande faktor (hårdstekning har kopplats till just tarmcancer).
     
     
    Så vad har det med tjockisar att göra?
     
    Jo det finns ett samband mellan att vara tjock och till exempel ha den sortens livsstil som orsakar diabetes. Många tjocka rör på sig för lite och äter för mycket socker och snabba kolhydrater exempelvis. Sånt som till exempel bidrar till att man får diabetes typ 2.
     
    Och detta, behöver jag tyvärr förklara, betyder alltså vare sig att alla tjocka äter sämre eller rör på sig mindre än smala. (eller att smala äter bra och rör på sig eller inte drabbas av livsstilssjukdomar) Men en större andel tjocka gör det och därför har man kopplat ihop det med de sjukdomar som livsstilen medför. Precis som man kopplat ihop det röda köttet med cancern trots att de inte alls har med saken att göra. 
     
     
    Sen kan det såklart vara så att övervikt eller rött kött har en negativ inverkan på kroppens immunförsvar på olika sätt (t.ex genom inflamationer som öppnar upp kroppen för annat som skadar) och därför gör personen mer mottaglig, det vet jag inte mycket om, men en sak vet jag säkert och det är att “ökad risk” inte innebär att det kommer att ske eller att det är vanligt eller troligt.
     
    Så varje gång ni känner att ni måste upplysa tjocka om att deras kroppar ökar risken för diabetes så kanske ni ska fundera lite på den biten, på att den risken är jävligt liten och att en tjock person som äter bra och rör på sig är ganska säker på den fronten.
     
    “En ökad risk” betyder liksom inte att det är oundvikligt eller att risken ens är stor. Oavsett om du är tjock eller äter chark och rött kött. 
     
     
    Ur “Kroppspanik”. (Bra bok om man vill förstå mer om detta!) 
     
    Sen kan man fråga sig vad tjocka ska göra med den informationen. Eller jo jag vet ju att smala tycker att tjocka ska börja banta med alla risker DET innebär (Har de ens funderat på de riskerna? T.ex försämrad ämnesomsättning, gallsten, ökad stressnivå i kroppen, benskörhet, ätstörningar) men det tycker inte jag är rimligt. (Fast det gör ju smala för de är ju inte intresserade av tjockas hälsa egentligen. Smal till varje pris är deras devis.) 
     

     

     
    Lite intressanta samband. 
  • Vardagstrams

    Hur orkar man med så många barn?

    Snälla snälla snälla snälla snälla gud vad jag håller alla tummar och tår för att vi, i alla sjukdomars apokalypsmånad Februari, ska hålla oss friska och krya och glada och funktionella tills helgen kommer och passerat. Jag vågar knappt skriva om det, knappt andas ens, av rädsla att jinxa. Tar i trä, grabbar tag i hela ekbordet jag sitter vid just nu. 
     
    Ja ni vet ju kanske? På fredag så dumpar vi barnen hos grannen för att få en hel helg tillsammans på yasuragi. Första helgen vi är barnfria sen vi fick barn. Alltså nästan elva år. ELVA ÅR. Jag känner mig som en jävla hjälte som klarat att stå pall i föräldraskapets jävla tyranni så pass länge utan att mörda nån. 
     
    Vi hade en sån jävla skitdag igår, bråk halva dagen som kulminerade i att mamma blev trött och ledsen och gick och la sig och två barn som var besvikna och ledsna över att kvällens planer blev inställda. Efteråt, när alla sov så ältade jag igenom allt och konstaterade att jag inte bara var usel utan att jag skulle fostra framtida seriemördare. 
     
    I helgen som var körde vi för övrigt gentjänst och tog grannens tre ungar. Så de plus våra plus grannungen blev hela sju ungar under taket som skulle utfodras och hållas vid liv i nästan tre dagar. Det går ju, och det går bra (!) men man får avsäga sig all form av egentid. Haha shit, tänk om man skulle ha så många egna barn? Hur gör man då? Där kan vi snacka hjältar. Speciellt de som aldrig heller fått åka iväg på tu man hand nån gång. 
     
    Men åh hoppas att allt går vägen. Jag längtar så mycket efter att få åka bort.