• Vardagstrams

    Står allt stilla eller är det bara jag?

    Jag tänker att det är bättre att jag skriver än att jag inte skriver och att jag behöver komma igång, få fart på det här igen, bli bekväm i kläderna igen och för att bli det så spelar det kanske ingen roll vad jag skriver om… eller? Göra det till en vana typ. Fast har man adhd så är det svårare med den så kallade automatiseringsprocessen, alltså den där förmågan vi har att skapa vanor och få saker att sätta sig i ryggraden. Minsta lilla avbrott dessutom så är man tillbaka på noll.

    Men å andra sidan, borde jag inte pensionera mig? Stänga igen det här med lite värdighet eller ska jag fortsätta tjata om samma jävla saker i tio, elva år till? Jag vet inte om saker står still eller om det är jag som står still. Utvecklas samhället ens eller är det jag som inte utvecklas? Jag vet fan inte men den där krisen jag pratade om tidigare handlar ju mycket om den biten också. Vem är jag, vad gör jag, vad borde jag göra?

    Jag är så trött på samtiden. Trött på feministiska influensers. Trött på att tjejers frigörelse mest av allt FORTFARANDE handlar om att se sexig ut på bild, pluta med läpparna, vara knullbara och formbara. Och om man säger nåt om det så skammar man men för i helvete ser ni inte att ni ser vanskapta ut? Ja ja ja jag vet att utseendet inte spelar roll och att lösningen på att komma från utseendehetsen inte är att jag sitter och pissar på hur kvinnor ser ut (dåligt Natashja aja baja) även fast det inte alls är så de egentligen ser ut men de har ju tydligen valt det själv fast det har de heller inte …. jag blir galen. Är det detta min dotter har att se fram emot? Varför blir det aldrig bättre?

    Kejsaren är naken men fan ta dig om du påpekar det. Nej fan ta dig om du skammar nakenfisen. LÅT NA VA NAKEN.

  • Vardagstrams

    Män är defekta men har det gött ändå

    Tillbringade exakt hela dagen i sängen idag. Vaknade imorse klockan sex fast jag hade sovmorgon och var tvungen att kliva upp pga helt makaber migrän, den där typen som jag får ett par gånger om året bara och som slår ut mig totalt. Så jag var tvungen att kliva upp och ta en dusch rakt på huvudet så pass länge tills vattnet blev kallt.

    Ibland saknar jag att bo i lägenhet. Vi har ju en lägenhet inne på söder som vi åker till ibland och då passar jag på att ta långa lägenhetsduschar.

    Ändå så typiskt konstig sak vi unnat oss efter att vi fick pengar. Vi reser aldrig, vi handlar inga dyra saker, vi åker sällan hemifrån alls… men när vi gör det så känns det skönt att åka till ett andra hem typ. Vissa köper sommarstuga. Vi köper en lägenhet i stan.

    Jag ska åka dit imorgon och stanna ända tills på måndag. Visserligen ska jag jobba hela söndagen och måndagen men det kommer kännas som en jävla dröm att få jobba utan barnskrik, krav och kaos. Jag sitter och jobbar igen dagen jag sov bort just nu och har blivit avbruten var tredje minut den senaste timmen och jag kommer snart bryta ihop totalt. Var det så här att ha småbarn? Jag minns knappt?

    Fan va skönt det måste vara att vara man ibland även om de är defekta. Men att bara behöva jobba. Aldrig behöva tänka eller ansvara för barn och familj eller projektleda vardagen samtidigt. Bara jobba. Låta lilla frun sköta allt annat. Bara vakna jobba skita äta sova.

    Lite det jag ska ägna mig åt i helgen iallafall. Fy fan jag räknar timmarna. Tick tack tick tack.

  • Vardagstrams

    Ni sökte en feminist men fann en…. föredetting

    Jag tror att jag är deprimerad. Eller kanske utbränd. Eller kanske både ock. Och ja jag vet hur otroligt provocerande det är att en hemmamamma slash hemmafru slash lat jävla privvad rik person påstår sig vara just detta. Vad har jag att bränna ut mig på? Vad har jag att må dåligt över?

    Men det är ju också på väg mot vinter och jag tappar alltid intresset för att typ leva den tiden på året (och nej D-vitamin hjälper inte) så förhoppningsvis är det övergående.

    Bara det att det är så otroligt ihärdigt denna gång. Jag är så trött. Jag vill inte vara hemma eller vara med min familj och det skrämmer mig. Jag vill inte engagera mig eller göra nånting. Inte ens blogga så vad gör jag ens här kan man kanske fråga sig och jag vet inte men det är kanske det jag behöver? Letar ni feminism här förresten så kanske ni blir besvikna. Ni sökte en feminist men fann en…. föredetting.

    Nej. En jävla spillra.

  • Vardagstrams

    Vad händer när mitt föräldraskap hamnar under luppen?

    Så mitt lilla barn knuffade ett annat barn så denna lilla arma guldklimp fick uppsöka sjukhus. Blod överallt. Gråt och kaos och två mammor som fick panik i blicken (Jag är tydligen sämst att ha med sig som sällskap vid just krissituationer, så nu vet vi det). Och så undrar jag hur det går med den där genusgrejen, om jag lyckats eller misslyckats eller om jag bara gjorde en klassisk Rosemarys baby och fick barn med Satan?

    Mina andra barn är snart tonåringar och även om jag älskar dem och är stolt över dem och tycker att de är bäst såklart eftersom att jag är deras mamma och inte kan tycka nåt annat så nojjar jag ändå över om jag nått fram, om jag kunnat ge dem de verktyg de behöver eller om allt slagit bakut? Jag gissar att alla normala föräldrar nojjar över sånt dock men det känns som att hela världen iakttar mig.

    Apropå just iaktta så är det just den grejen, att vara nån slags offentlig människa, som gör att jag inte längre vet vad som funkar att skriva eller inte. Jag vill berätta om saker som händer i mitt föräldraskap, berätta om hur mina barn har det, om att min elvaåring blev slagen med knytnäven av en jämnårig pojke från byn häromdagen, en som alltid varit snäll och mjuk men som nu formats av oundvikliga normer och jag vill prata om beteende som redan normaliserats så pass att min dotter ryckte på axlarna när hon berättade detta. Är hon redan van? Vad händer?

    Eller min son som inte längre vågar ha klänningar till skolan, han är snart tio så han höll ut och vågade vara sig själv så pass länge men nu är han orolig och funderar på hur konstigt det känns. Fast han använder fortfarande flickkodade färger och pigg, helt utan att skämmas… fast hur länge då? Vad händer när han börjar mellanstadiet och byter skola?

    Och kan jag skriva om det utan att hänga ut? Utan att kränka integritet?

    Vad händer när kompisarnas föräldrar börjar prata högre om N’s och T’s (och J’s) mamma som är manshatare och konstig och feminazi… eller shit, vad händer när de är fjorton, femton, sexton och deras jämnåriga klasskamrater upptäcker detta själva? När hittar deras vänner hit och vad händer då?

    Hur många knytnävslag får de då?

  • Vardagstrams

    Återuppståndelsen?

    Jag pratade med en kompis idag. Hon hade börjat blogga och frågade efter tips på hur hon skulle tänka rent strategiskt. Inte fan vet jag tänkte jag för allting förändras ju hela tiden i sociala medier och jag har ingen koll längre.

    Men jag tror på bloggens återfödelse. Jag tror att Instagram var nytt och fräscht och att man ville ha snabb underhållning och att många valde bort blogg och bloggande för det mer lättsmälta men nu märker jag att folk är trötta och uttråkade och besvikna, kanske framförallt på den influenserkultur som växte sig stort som ett jävla Frankensteinmonster och att man liksom vill ha mer.

    Vad gör man ens på Instagram längre? Postar tomma klyschor och samma jävla selfie om och om och om igen. (Obs jag har inga planer på att sluta även om jag haft svårt att hitta någon motivation alls senaste tiden.) Vem vill konsumera det? Vem vill konsumera mig?

    Jag vill blogga. Men jag vet inte vem jag är eller var jag platsar längre. Att kalla mig aktivist eller påstå att jag driver nåt slags politisk arbete känns så jävla hånande mot de som faktiskt är aktivister och som faktiskt gör gediget arbete som förändrar på riktigt. Åh, vet ni jag är så trött på mig själv och så trött på alla de mina som klappar sig på axeln och tycker att man är så jäääävla duktig som DRIVER KAMPEN fast det egentligen inte alls handlar om kvinnokamp utan om nån slags egokamp där man mest av allt slåss för att synas och höras och bli omnämnd i historieböckerna. (Käre gode gud gör så jag hamnar där amen)

  • Vardagstrams

    Om Kamprad var påtänd

    While you were out. Kommer ni ihåg det programmet? Amerikanskt inredningsprogram (and i use that word lightly) som visades för ett par år sen. Jag och Oskar kollade slaviskt. (Vi gillar givetvis att bli upprörda tillsammans) 

    Programmet gick ut på att ett designerteam (grupp clowner snarare) som gjorde om ett rum medans den ena partnern är ute. Sen kom partnern hem, och alla var så glada över hur fiiiiint det var.

    Och här kom det intressanta. Det var inte fint. Det var inte ens dugligt. Det de har gjort är att ta ett normalt och tråkigt rum och totalt sabba det. Förstört det. Jag skulle personligen ta ut skilsmässa om Oskar gjorde nåt liknande i vårt hem. Det var groteskt FULT, en katastrof. De byggde sina egna möbler och ja… accessoarer. Men inte alá Johnny å Mattias (ok gammal referens men de kunde iallafall bygga), nej de byggde i plywood. 

    *dramatisk konstpaus*

    PLYWOOD. 

    Och sen så betsade de, inte med oljebets så det blev jämt och fint, nej med lackbets så det blev kladdigt. På plywood. Eller så målade de, i grälla färger. Väggarna var alltid målade i grälla färger. Gärna flera. Som inte alls matchade. Åh det var en sån mardröm!! Jag fick ont av att titta!

    Jag kunde inte förstå att folk inte blev förbannade. Jag förstår inte hur de kunde få göra detta mot folk. Jag kan inte förstå hur de ens fick ett eget program. Jag och Oskar hade kunna inreda bättre på fyllan. GRATIS. 

    Idag är vår guilty pleasure de där programmen på netflix om folk som tappat kontrollen över sina hem, som har grejer precis överallt, i mängder, tusenmiljoner leksaker som tar över varje yta, skräp och pinaler i varje vrå. Och så ojjar vi oss lite. (ok mycket) Ojjar oss och blir provocerade och upprörda. (Ja vi är hemska)

    (jo det är EFTER-bilderna!!!!)

  • Vardagstrams

    Jag vill leva

    Som en del av er vet så fick jag ju besked om ganska ovanliga cellförändringar för ett tag sen. Det sände mig rakt ner i ett svart hål, känslan var märklig och inte alls som jag förväntat mig, det var som att gå runt i ett vakuum, alla ljud var liksom dämpade och alla synintryck också, det var som att befinna sig i en konstig dröm. Jag har gråtit och varit förbannad men nu har jag väl på nåt sätt hamnat i nåt slags annat stadie där jag å ena sidan känner att jag måste leva medan livet pågår, oavsett om jag har cancer eller inte medan jag samtidigt befinner mig i nån slags förnekelsefas. Vilket egentligen är lika bra med tanke på att cellförändringar inte betyder cancer och att det är dumt att oroa sig innan man fått svar. Och svar kommer väl om nån månad. Vore dumt att oroa bort sommaren medan den pågår. Lev medan livet pågår. Gå på begravning kan man göra när nån dör, inte innan. Och så vidare.

    Men det är mycket annat som jag tänker på, som blir mer verkligt. Vad händer med barnen om jag dör? Ska de vara de där barnen som ser mamma vara sjuk, som bara kommer minnas mamma som sjuk (och mamma som skäller och är trött och sitter vid mobilen och är irriterad, jo jag är ju mer mamma än så men mina dåliga sidor är ju dåliga och ni vet ju hur det där samvetet pratar i en.) Ska de sen vara de där barnen som växer upp utan mamma? Inget ont om Oskar men jag är oumbärlig. Jag är oumbärlig. Jag är oumbärlig. Och hur ska han klara det? Hur ska han vara en bra pappa när hans fru försvinner? Hur ska han hantera ångest, sorg, vardag? Kommer han få stöd? Och vad händer om han träffar nån annan, vilket han kommer göra, vem kommer hon vara? En dum jäkla ofeminist som är taskig mot mina barn eller lär dem att banta och hata sig själva? Kommer hon möblera om och ta bort mina tavlor?

    Och sen det andra, tankarna som liksom bara PANG drabbade mig med insikt. Att det inte spelar nån roll. Att jag inte bryr mig om jag är tjock eller ful eller åldras och att jag vill åldras, jag vill bli gammal och rynkig och ful. För jag vill leva. Och inget annat spelar nån roll.

  • Vardagstrams

    Jag orkar fan inte mer

    Jag börjar känna mig helt utbränd (igen) av att vara hemma med barnen. De är i en fas då de bråkar konstant, med varandra, med mig, med sin pappa, med den lilla. Det är vanligt gnabb men också elaka ord och ibland slag (obs inte från oss vuxna). Jag kan inte riktigt skriva av mig känner jag dock, för då hänger jag ut mer än vad som känns ok men jag har iallafall ofta ont i magen och stressar upp mig fort när tjafsen startar. Från noll till hundra på en sekund och sen står man där och skrikgråter och ber alla att sluta.  

    Och så känner jag mig så värdelös, maktlös, kontrollös. Jag vet inte hur jag ska få ordning på nåt eller hur jag ska vara pedagogiskt eller hur jag ska få barnen att lyssna på mig eller hur jag bygger framtida respekt och samarbete inom familjen. Nu låter det som att det är kaos, men jag tror väl inte heller att vi har det värre än nån annan. (Snälla säg att det också är en jävla massa tjafs hemma hos er?)  Vad har ni för tips att få skutan på rätt köl eller hur fan man nu säger? Jag famlar desperat i mörkret just nu. 

  • Vardagstrams

    Föräldraskap/graviditet är ju ingen sjukdom!

    Förresten, jag är glatt överraskad av att ni är så många här som har män som ställt upp utan knussel vid sjukskrivningar. Fan va gött! Jag vet ju att det finns rimliga män också, men samhället är fortfarande skevt på den fronten även om det går framåt. Så jag känner mig hoppfull tack vare era erfarenheter. 
     
    Jag tror största problemet inte är att män inte tar över vid sjukskrivning utan att kvinnor inte ens förstår att de har möjligheten. Att kvinnor inte ens tillåter (eller tillåts) tänka tanken för föräldraskapet kräver självuppoffring även om det innebär att man går sönder helt. Ja för kvinnor alltså. Män behöver bara byta blöja så ja ni vet ju. 
     
    Jag kommer ihåg när jag var gravid med N och vi rullade in i sista månaden och jag kände att nej det går inte längre. Jag jobbade på förskola och det var mycket tunga lyft och mycket grejandes upp och ner på golvet och det var situationer då jag inte ens tog mig upp från golvet på egen hand. Men för att ens bli sjukskriven så var min chef tvungen att överdriva (låter helt sjukt, för det var verkligen illa men ni vet ju graviditet är ju ingen sjukdom och det är ovanligt att man får en sjukskrivning) hur jäkla värdelös jag var på jobbet. 
     
    Tack och lov blev jag sjukskriven men jag har varit i kontakt med så många kvinnor som inte haft den självklarheten. Tror dock det börjar bli bättre nu. Jag hoppas iallafall det. 
  • Vardagstrams

    Jag vill inte reduceras till min vikt

    Såg en diskussion kring beskrivande ord som tjock, smal, liten, stor och personerna som diskuterade menade att folk ofta hakar upp sig lite för mycket på vilka ord som används istället för att se till sammanhanget och där håller jag med men samtidigt så är det inte bara så enkelt.
     
    Jag tänker generellt att man bör försöka tänka på att beskriva folk utifrån andra premisser än det yttre. Jag tror alla behöver öva på att hitta alternativa beskrivningar på människor utöver det yttre. Vilka är vi? Hur kan du t.ex beskriva någon utan att bekriva det yttre? Går det? Kan man kanske fokusera på personens egenskaper? Vad hen sagt eller gjort i olika sammanhang? Några andra personliga drag som utskiljer? Hur skulle ni beskriva mig? Eller er bästa vän?
     
    När det gäller ord som ”tjock” så är det ju tudelat. Nej tjock är inte något fult men tjock ÄR ett värdeladdat ord fullpumpat med en massa stereotypiska fördomar om personen bakom fläsket, även om jag eller du eller nån annan hävdar att vi bara ser det som beskrivande. (fast gör vi verkligen det?) Att använda det generellt är en sak men att använda det OM och TILL personer kan vara oerhört känsligt och det behöver man vara medveten om även om jag håller med om att kränkthet kan anta orimliga proportioner i det offentliga rummet.
     
    Ord bär med sig föreställningar. Tjock är inget undantag. Jag är tjock ja, men jag vill inte reduceras till det. Jag vill inte ses som ”den tjocka tjejen”. Jag är mer än så. Jag tror det också är en sån grej som skaver lite extra just pga de föreställningar som följer med ordet.