När jag var liten så spenderade jag större delen av mina sommarlov här i Hälsingland. I Mellanfjär’n hade mammas fosterföräldrar en sommarstuga och där fick jag bo medan mamma jobbade bort sommaren som många ensamstående låginkomsttagare är tvungna att göra även fast de har barn som vill ha ledigt.
Ulla och Stig, som de heter, hade en veranda med tak på som Stig själv snickrat ihop och där åt vi alla måltider, frukost, lunch, middag och det obligatoriska fikat med mariekex, kanelbullar, saft och kärleksmums som Ulla bakat själv. Oavsett väder, för när man har ett tak på sin uteplats så funkar det alldeles utmärkt att sitta där i spöregnet och solskenet och i de flesta temperaturväxlingar som drabbar den svenska sommaren och jag minns det här med värme. Eller ja, den där förbannade strömmingen full av ben som jag hjälpte Stig att dra upp ur havet varje morgon vid sju minns jag med lite mindre värme men you get the picture va?
Så nu är jag helt besatt av samma tanke. VI SKA TAMEJFAN ÄTA UTE om det så blir min död, skrålar jag varje morgon och så får det bli. Maken är av vekare kaliber och vill dock gärna sitta inne när det blir blåsigt men det ska jag råda bot på.
Mvh svensk som TAR TILLVARA PÅ SOMMARN som man ska.
