• Vardagstrams

    Om man är tjock och inte bantar så äter man dåligt

    Detta att så många granskar tjockas matvanor med en annan (mer dömande) blick än de till exempel förhåller sig till smalas kost gör mig fullkomligt matt. Det är ju egentligen ett ganska sjukligt beteende, inte bara obehagligt, utan sjukt. Det bottnar ju främst i en ganska usel människosyn men också i hat mot tjocka.
     
    Denna kombination skapar otroligt starka känslor av ilska och provokation och den som drabbas blir nästintill manisk att bevisa för alla hen kan att den tjocka i sammanhanget får skylla sig själv. Just det där sistnämnda: Skylla sig själv. Skylla sig själv för att hen får sämre lön och sämre sjukvård. Skylla sig själv för att hen får hat och kommentarer. 
     
    Och allt ska granskas, maten hen äter, eventuellt godis eller bullar hen äter och hur ofta, gärna med spekulationer om att hen egentligen vräker i sig mängder av detta när ingen ser. En kul grej, och jag tror flera av er har samma erfarenhet, är att jag har flera smala bekanta som äter skit. Helfabrikat. Strips varje dag. Lever på mackor typ. Äter chips till lunch flera gånger i veckan. Men ingen bryr sig. Ingen granskar deras kost. 
     
    Men när jag äter, vanlig bra näringsrik mat med mycket grönsaker och långsamma kolhydratskällor, så ska allt från portionerna mätas till detaljerna granskas. “MMmmmmmm tog hon inte lite väl mycket gräddsås nu va va va?” (Ja det finns gott om människor som fortfarande tror att grädde och fett är farligt trots att denna forskning motbevisats) “Kött är inte nyttigt!!!!!” (kött är inte onyttigt era dumma jävlar).
     
    Grejen är att om man är tjock och INTE bantar dvs äter små fettfria barnportioner, då äter man dåligt. För att i vårt ätstörda samhälle så tror man att nyttig mat är mat som ger en låg vikt. Vad maten innehåller är mindre viktigt.
     
    (null)

     
  • Vardagstrams

    Vad gör vi om vi dör?

    Det är helg igen och jag ställde precis in mina planer på egentid och grogg inne i stan tillsammans med två gamla vänner från förr. Eller ok en vän från förr och så bästisen Intezar. Vi tänkte hänga i vår lägenhet där och äta gott och snacka gamla minnen typ.
     
    Men så behövde en vän avlastning med sina tre ungar och nog för att jag är en sadist emellanåt men jag kunde inte riktigt lämna Oskar ensam med sex barn. Vi får ha myshelg med spel och pizza istället. Knepet vi tar till för att minska antal friktion när det är mycket hemma. Spel och pizza. Världens bästa mutor! 
     
    Och så får man känna på lite hur livet skulle se ut om nån dog och vi var tvungen att ta hand om tre barn till. Vi har pratat om just det med denna familj, att de ska ta våra barn om nåt händer och att vi tar deras. Förlåt för morbid samtalsämne men det är sånt som jag är livrädd för: att dö ifrån barnen och så att de ska splittas eller hamna i fosterhem. Ja vi har ju familj men Oskars föräldrar som är de enda andra som har exakt samma barnsyn som oss är ju för gamla och just denna familj vars barn vi har i helgen är ju de som känner barnen bäst. Det känns tryggt att veta att de har ett hem om nåt händer liksom. 
     
    Har ni tänkt på sånt eller undviker ni ämnet helt? Oskar var nojjig som fan tidigare men nu håller vi på att skriva testamente och allt sånt som behövs. 
     
     
  • Vardagstrams

    KonMari’a ditt flöde på sociala medier!

    Apropå influensers som fyller våra flöden och huvuden med ren jävla skit…. (Förresten, dagens avsnitt av Postpatriarkatet handlar faktiskt om just detta) Hur många av er följer människor som får er att må dåligt eller som ger er en skev (idyllisk, romantiserad eller allmänt falsk) bild av verkligheten? 
     
    Jag tänker lite osökt på Marie Kondo, ni vet hon ordning- och reda-fenomenet som lär oss att rensa ut allt som inte “sparks joy”, skänker glädje med andra ord, och då tänker jag alltså på om man kan applicera detta på sina sociala medieflöden också? Typ instagram och facebook. 
     
    Att man liksom går igenom konto för konto och analyserar huruvida denna person eller detta företag faktiskt skänker glädje eller kunskap eller andra konstruktiva aspekter. Does this person/this account spark joy? Om inte, nehej tack och hej då och så avföljer man. Jag gör detta själv med jämna mellanrum. Det, liksom att ha slutat titta på vanlig TV med reklam, har gjort otroligt mycket för mitt välmående och min självbild. 
     
    Sen kan man ju ta det ännu ett steg längre och gå igenom alla appar. Does this spark joy? Nehej, twitter fick mig bara arg så då raderar vi den appen… osv. 
     
    Det måste ju ändå ses som nåt slags modernt självskadebeteende att följa influensers som pratar dieter, träning, detox samt lägger upp bilder på sina smala retuscherade kroppar. Det är ju fan inte hälsosamt iallafall. 
     

     
    Do I spark joy?
  • Vardagstrams

    Äntligen blir vi av med barnen!

    Saker som jag ser fram emot:
     
    1. Jag och Oskar ska, efter tio år som småbarnspäron ÄNTLIGEN för första gången få en hel helg tillsammans utan barn!? Det känns som science fiction men om allt går som det ska och ingen får våldsam kräksjuka så åker vi till Yasuragi tillsammans om två veckor. Vi ska äta teppanyaki och ala carte och prata oavbrutna och sova ut!? Vi har till och med tagit varsitt hotellrum för jävlar vad vi ska sova ostört! (Vi har ju faktiskt skilda sovrum hemma)
     
    Vi har haft barnvakt över en natt ett par tillfällen men dessa tillfällen kan räknas på ena handen. Helt sjukt ändå? Miljoners tack till Anja och hennes man som vi lyckats övertala till detta? också science fiction, hur sjuk är man inte om man tackar ja till tre extra barn när man har tre egna? Jaja vi får nog betala tillbaka gissar jag hehehehehe. 
     
    2. Hela familjen Blomberg ska till Gotland i sommar. Vi gjorde denna resa tillsammans för tio år sen exakt. Då bodde vi på Breda Blick och i år blir det samma ställe. Älskar Gotland. Ser fram emot detta så mycket. Vi har pratat om det sen vi var där sist men det har liksom inte blivit av. Men nu så! 
     
     
    Kolla så liten N är! 
     
    Andra drömresor är
     
    1. Att ta nattåget upp till ishotellet i vinter. Åka hundsläde och åka på norrskenssafari och sova minst en natt i ett sånt där kallt obehagligt isrum. Det kommer vara en mardröm (jag hatar kyla och snö) men fatta äventyret för barnen? Dock också nåt vi pratat om i flera år men aldrig blivit av. 
     
    2. Det där äventyrsbadet i Västerås. Barnen skulle älska det. Men detta verkar ju realistiskt så det blir nog av. 
     
    Vad har ni för svenska godbitar? Jag drömmer även om nån slags islandshästsafari med övernattning osv. Med barnen alltså. Tipsa gärna om roliga resmål inom sverige!
  • Vardagstrams

    På förekommen anledning

    När jag skriver att jag eller andra försummar barnen så är det med glimten i ögat. (De tidigare inlägg) Tror ni fattar att jag inte tycker att man försummar sina barn för att man har dem på förskola eller typ går till jobbet. 🙄

    Men vill bara påpeka det tydligt så ingen lättkränkt sate känner sig värdelös som förälder pga min usla humor. 

    Alla föräldrar eller nej förlåt mammor gör så gott de kan. Ingen mamma gör nåt medvetet för att skada eller vara dum mot sina barn. Ni vet ju var jag står här, jag har skrivit och poddat tillräckligt om detta vid det här laget (hoppas jag!) 
    (null)

    Halloj i stugan! 
  • Vardagstrams

    Jag vill inte att snoppen bekräftar mig

    Apropå komplimanger.  Vi är ju så präglade av en kultur som säger oss att vårt värde i stor del ligger i det yttre. Det spelar ingen roll hur jävla smarta,häftiga, schyssta, kloka, talangfulla osv vi är om vi inte också får bekräftat att vi är snygga att se på. Det är bara att titta på våra kändisar; atleter, idrottare, politiker, vetenskapspersoner och andra högutbildade kvinnor som gång på gång reducerar sig själva till sexobjekt. Varför liksom?
     
    Ofta känner vi oss ouppskattade om vi inte får höra hur fina vi är av mannen vi älskar men jag undrar lite över om vi överhuvudtaget (generellt) reflekterar över andra slags komplimanger….?
     
    Vad säger han annars då? Vilken slags bekräftelse utöver det ytliga får vi? Min man säger till exemepel ofta att jag är sexig, snygg, het osv men jag har bett honom att sluta. Jag blir liksom inte glad över det eftersom att det inte känns som att han uppskattar MIG då utan att det mer handlar om vad hans snopp tycker liksom. Att hans snopp står får inte mig att känna mig älskad. 
     
    Hur tänker ni? Vad för slags komplimanger vill ni ha av er partner?
  • Vardagstrams

    Äntligen fri!

    Alltså lilla gubben springer runt hemma med en liten liten kalsongrumpa och det är så gulligt! Han är äntligen blöjfri. Han har väl varit det dagtid länge, men ni vet den där övergången när de är torra om de är nakna (springer felfritt in på toa vid bajs och kiss) men ännu inte fattat att de inte har blöja om man drar på ett par byxor? Den lilla passagen är alltid så jäkla …. kladdig om man säger så, så jag har inte pallat men senaste veckan så ville han vara blöjlös i byxan så vi provade. Jag påminde honom precis hela tiden men det gick bra.
     
    Och det går fortfarande bra. Och han är torr när han vaknar (det har dock med hormoner att göra så inget man kan göra nåt åt) 
     
    Vi får se när jag pallar gå utomhus längre stunder utan blöjan… med N och T så hade jag alltid med en potta och kunde dra fram den i panik. Men vinter och overall alltså. Men annars känns det både skönt och lite vemodigt att blöjperioden är över. Lilla plutten blir stor. (fast det vill han inte kännas vid alls. “ä liten” säger han) Det finns knappt nåt vidrigare än bajsblöjor. 
     
    Drömde för övrigt att jag var gravid igen. Det var också vemodigt. Att veta att det inte blir fler. 
     
     
  • Vardagstrams

    Livet är orättvist och jag drog vinstlotten

    Alltså gud vilken vändning livet tog ändå? Tänk att det hade jag aldrig kunnat drömma om ens i min vilda fantasi. Ibland måste jag nypa mig själv. Och jag tänker på alla som högt och provocerat liksom kastar det i mitt ansikte att jag lever på min man, att jag bara sitter på min rumpa och får och får och får och så tänker jag på var jag kommer ifrån. 
     
    Jag behöver inte dra den tradiga snyftisen om den fattiga flickan från förorten, ni är nog ganska trött på henne och den delen av mig är ju ett minne blott. Men många kanske inte vet hur vi hamnade här, hur jag och Oskar hamnade här alltså. Och hur det så lätt kunnat bli annorlunda. 
     
    När jag och Oskar blev tillsammans 2003 så hade han ganska precis blivit arbetslös. Jag hade precis dumpat mitt våldsamma ex och Oskar hade förlorat sitt första jobb. Företaget han jobbade för gick i konkurs och han lämnade Stockholm, åkte hem till mig, vi blev tillsammans på allvar och återvände först när vi båda kommit överrens om att flytta dit tillsammans. Det var så det började. 
     
     
    Men tillbaka till början. Vi levde på soc ett tag i Hudiksvall innan vi flyttade till Stockholm (Jag hade levt på soc i nästan exakt tio år innan Oskar rullade in i bilden). Jag, Oskar och min dobermann Idefix. Väl där fick Oskar ett jobb på sina bröders företag. Avalanche hette det.
     
    Vi hade bara varit tillsammans i tre månader men hunnit förlova oss på en sten i skogen under midsommarafton. 
     
     
    (Jag och hunden nere i “verkstan” i Delsbo, den del vi bodde i med fuktskadat tak, ingen värme eller vatten, när vi hälsade på Oskars föräldrar och som sedan byggdes om till det ni ser nu på bilder när vi är där.)
     
    Han hade en löjlig lön (16000 brutto) och vi bodde i en sunkig tvåa på Brännkyrkagatan i Zinkensdamm. Sovrummet använde vi inte för det var täckt med mögel så pass att tapeterna hade lossnat från väggarna. I badrummet växte det svamp under badkaret, överallt var linoliumgolven ruttna och putsen på väggarna ramlade av.
     
    Men fy fan vad mysigt det. Ja, alltså inte mögelrummet och de ruttna golven men livet. Vi lyxade till det med varsin veggierulle nere på korvkiosken och en varsin cola varje kväll och tyckte att vi var rika. Det var drömmen. Helvete vad vi var lyckliga
     
     
     
    Det tog ett tag innan jag fick jobb. Tricket var att sluta använda mitt invandrarnamn och istället kalla mig Blomberg. Vilken skillnad?! Från att alltid söka jobb och aldrig få en chans blev jag plötsligt kallad på intervjuer. Jag började jobba deltid med autistiska barn och sen fick jag till slut heltidsjobb på förskola.
     
    Vi fattade att vi inte riktigt kunde bo som vi gjorde, men alla lägenheter till salu var dyrare än vi hade råd med. Och i Stockholm finns inget att hyra. Men till slut ramlade vi på ett nybygge med önsketänkande kostnad och skrev skräckslagna på kontrakt. En trea för 1.2 miljoner men handpenningen fick vi spara ihop själva. Och det gjorde vi. 
     
    Under lite mer än ett år så jobbade vi  och lade undan nästan varenda krona. Vi levde på tomatkross och makaroner och det gick det med. (Herregud det var ju lyx jämfört med vad jag levt på innan) 
     
     

    (Där står jag!) 
     
    Sen kunde vi äntligen flytta in i vårt första EGNA hem. Tomt på möbler visserligen men vi var ju ganska bra på det där att spara och vi hade två löner och inga barn, inga ansvar, inga worries.
     
     
     
    Så vi fortsatte jobba och fortsatte spara. Det var typ det vi gjorde. Vi jobbade och sparade till bröllopet och till ringar. Vi jobbade och sparade sparade till möbler och fyllde hemmet. Vi jobbade och sparade till fina onödiga saker. Vi jobbade och sparade och skapade ett liv. Och så blev jag till slut gravid också. 
     
    När N kom förlorade jag mitt jobb och blev arbetslös igen så att säga. T kom två år senare och då hade jag redan börjat blogga och då tänkte vi att nu bygger vi livet så här. Alla tankar på att dela lika på föräldraledigheten bytte vi bort för möjligheten att bygga mot en annan dröm. 
     

     
    Kolla vad fint det var!
     
    Ni minns kanske hur mycket ösch det var i kommentarsfältet kring det här att jag var hemma. Och jag sa att vi drömde om ett hus och en trädgård och att om Oskar jobbade tillräckligt så kanske det skulle kunna bli verklighet. Vi hade ju förutsättningarna för det. Och vi fantiserade om en tillvaro där Oskar skulle kunna jobba hemifrån, men det trodde vi aldrig skulle ske. Så han jobbade mer och jag jobbade mindre och sen köpte vi det där huset för ett lån vi aldrig kunnat få om inte Oskar jobbat på Avalanche. 
     
     
    (Första bilden vi tog när vi precis lassat in sista flyttlådan i nya huset)
     
     
    Och sen blev Oskar delägare (hurra!) på det där nästan första jobbet han haft och äntligen liksom, så ja nu sitter vi här, femton år senare och Oskar har byggt ett eget kontor på tomten och kan äntligen jobba hemifrån på heltid. 
     
    Nu är vi här. Jäklar vilken resa och jäklar vilken tur jag, eller vi har haft. 
     
     
     
  • Vardagstrams

    Vi med ADHD har svårare med rutiner

    Sådär NU är julen över och jag ska återigen försöka återgå till rutiner.
     
    Nåt som jag äntligen fattade när jag fick min adhd-diagnos är det här med just rutiner och att det inte handlar om att vara lat och slapp är man har svårt att komma in i det, utan det handlar helt konkret om att människor med adhd har en längre process till att automatisera saker. Forskning säger att vi (med adhd) har s.k generaliseringssvårigheter som bidrar till att vi upplever situationer och uppgifter som nya varje gång. 
     
    Och då blir vanliga vardagsrutiner nåt som måste övas in hela tiden. 
     
    Så efter varje jävla lov så tar det lång tid innan jag kommer tillbaka. Jag måste aktivt jobba på att komma ihåg självklarheter. Jag stannar liksom kvar i semestermode för länge. Det är sjukt frustrerande. För mig men också barnen som ba jaha mamma men varför har du inte packat frukt till mig och läste du ens hembrevet, vi skulle ju ha bad? 
     
    Men nu är semestern över va? Jag ska blogga och jag ska podda och jag ska måla och egentligen borde jag börja planera för en framtida bok som jag så gärna vill skriva, inte för att jag tror jag har så mycket att tillföra (eller jo lite iallafall) men för att jag vill att mina barn ska få läsa mina texter kring feminism osv i bokformat. Men ja såhär tio år down the line så har jag fortfarande inte börjat. 
     
    Hur har ni haft det? 
     
     
  • Vardagstrams

    Tack för att du lägger märke till mina defekter!

    Jag hatar att få mitt yttre granskat. Har fått det sen jag var liten. Granskande med dömande kritiska ögon. Ofta letandes efter fel och defekter. Även jag själv har ju ägnat mig åt det. 


    Så jag känner djupt obehag när folk, de jag känner men också fullt främmande människor (?!), ska påpeka eller fråga varför jag har plåster eller om andra kroppsliga saker. Ja jag har eksem? Kan jag slippa berätta och prata om det? Vill du se? Ska jag maila närbilder? Ja jag har födelsemärken. Nej jag har inte kollat upp dem none of ya business. Ja jag har en valk på halsen eller vad fasiken det ät för “defekt” som dagen till ära har lagts märke till. Osv. 


    Tack för att du riktar mina tankar dit och  tack för att du uppmärksammar mig på att DU och resten av omgivningen också uppmärksammar detta. Tack för att jag nu kan vila tryggt i vetskapen om att min kropp är ständigt under luppen! (Obs sarkasm)


    Lägg av med detta beteende tack. 


    (null)