

Det är så himla svårt att förklara för någon som aldrig har gått igenom en större viktresa själv, men om man väl lyckas med att gå ner i vikt när man under större delen av sitt liv har varit tjock så känns det nästan som att man bara ”lajvar” att vara smal på nåt vis? Som om man socialt helt plötsligt har blivit inbjuden i nån slags hemlig klubb som man tidigare inte fått ta del av och nu måste lära sig spelreglerna för, och jag tror att mänga gånger så härstammar den här typen av beteende från just det, för att man suktar efter den där bekräftelsen av smala och samhället i stort som man aldrig fick som överviktig.
När jag skriver att man måste svälta och utsätta sig för mycket obehag om man vill gå ner i vikt så kommer det alltid en eller två och ropar om hur lätt det var för dem och att de aldrig behövde gå hungriga och att ”alla kan om de vill för kunde jag så kan du” och jag ba nä asså lyssna på vad det är ni säger?!
Så här va: Om du tycker det är lätt och kul att banta och om du aldrig behöver vara hungrig under denna process så förstår jag att du klarar av att gå ner i vikt. Det hade jag också klarat av om det var så enkelt. Det hade vem som helst liksom.
Men nu funkade det inte så. Jag har bantat med flera olika metoder (alla som alltid rekommenderas) och nej, jag var hungrig precis hela tiden.
Att det är så svårt att gå ner i vikt är för att man är tvungen att gå emot sina instinkter, sitt fysiologiska behov samt ignorera kroppens signaler. Under en väldigt lång tid. Hungern blir liksom det minsta problemet för hela kroppen och hjärnan skriker och slår bakut. Varje gång du äter så triggas mekanismer som gör dig hungrigare, väcker ditt sug, lagrar insulin och motverkar viktnedgångsprocessen.
Fan det här är grundläggande biologi, står det inte med i bantingsbiblarna?
Och då har jag inte ens nämnt kroppens andra funktioner metabolism och de faktorer som ytterligare motverkar viktnedgång. En kropp som tror att den befinner sig i svält kommer sätta in försvaret. Och en kropp som har gått ner mycket i vikt kommer sträva efter den ursprungliga, dvs sänka ämnesomsättningen mer för att lagra på det som tidigare förlorats. Detta är också anledningen till att nästan alla som bantat också går upp igen. Man jobbar i motvind.
Överviktiga är inte dummare än nån annan. Vi är inte latare eller okunnigare eller bekvämare än smala, det är inte därför vi är tjocka och det är inte därför vi misslyckas med viktnedgång men gång på gång så visar folk i sådana här diskussioner sitt illa dolda förakt och sina fördomar för tjocka när de fortsätter tjata ner oss med diettips. ”har ni provat det här?”, ”om man gör si och så…”
HERREGUD VI VET. Vi har bättre koll på det där än random smal person som aldrig behövt ta ställning till sin kropp eller vikt på samma sätt. Sluta behandla oss som dumma barn som inte vet vad som är bäst för oss.
När jag skriver att jag eller andra försummar barnen så är det med glimten i ögat. (De tidigare inlägg) Tror ni fattar att jag inte tycker att man försummar sina barn för att man har dem på förskola eller typ går till jobbet. 🙄