Kategori: Vardagstrams

Har ni nånsin varit med om att barnen satt igång brandsläckaren inomhus? Fast det inte brinner alltså? Det gjorde mina barn igår. Inne i vår hall-walk-in-garderob där alla ytterkläder befinner sig. Och om jag inte kände mig helt självmordsbenägen när jag såg kaoset så blev jag det när alla larm och brandvarnare satte igång. (Vi har både hemlarm och brandvarnare alltså). Även inne i vår gäststuga slash Oskars hemkontor och jävlar vad snabbt han kan springa när han tror att det gäller. 

 

Vi fick öppna alla fönster och dörrar i hela huset för att få ut skiten och larmcentralen ringde och krävde lösenord som jag aldrig kommer ihåg men det ordnade sig och sen stod barnen och var superskamsna. (de fick inte skäll men en påminnelse om varför jag inte vill att de leker i garderoben) 

 

Tänker på när man får frågan från barnlösa, varför man skaffat barn om de är så jävla jobbiga och jag vet inte. Det är ju 90% skit och trauma men det är sjukt nog ÄNDÅ VÄRT DET? Det går fan inte att förklara.

 

Fast idag när den lilla gubben puttrar omkring härhemma och pratar med sin lilla röst och inte är superjobbig (än) och man bara vill krama hans lilla kropp så minns jag knappt det som hände igår. 

 

 

 

När jag skriver att man måste svälta och utsätta sig för mycket obehag om man vill gå ner i vikt så kommer det alltid en eller två och ropar om hur lätt det var för dem och att de aldrig behövde gå hungriga och att ”alla kan om de vill för kunde jag så kan du” och jag ba nä asså lyssna på vad det är ni säger?!

Så här va: Om du tycker det är lätt och kul att banta och om du aldrig behöver vara hungrig under denna process så förstår jag att du klarar av att gå ner i vikt. Det hade jag också klarat av om det var så enkelt. Det hade vem som helst liksom.

Men nu funkade det inte så. Jag har bantat med flera olika metoder (alla som alltid rekommenderas) och nej, jag var hungrig precis hela tiden. 

Att det är så svårt att gå ner i vikt är för att man är tvungen att gå emot sina instinkter, sitt fysiologiska behov samt ignorera kroppens signaler. Under en väldigt lång tid. Hungern blir liksom det minsta problemet för hela kroppen och hjärnan skriker och slår bakut. Varje gång du äter så triggas mekanismer som gör dig hungrigare, väcker ditt sug, lagrar insulin och motverkar viktnedgångsprocessen.

Fan det här är grundläggande biologi, står det inte med i bantingsbiblarna?

Och då har jag inte ens nämnt kroppens andra funktioner metabolism och de faktorer som ytterligare motverkar viktnedgång. En kropp som tror att den befinner sig i svält kommer sätta in försvaret. Och en kropp som har gått ner mycket i vikt kommer sträva efter den ursprungliga, dvs sänka ämnesomsättningen mer för att lagra på det som tidigare förlorats. Detta är också anledningen till att nästan alla som bantat också går upp igen. Man jobbar i motvind. 

Överviktiga är inte dummare än nån annan. Vi är inte latare eller okunnigare eller bekvämare än smala, det är inte därför vi är tjocka och det är inte därför vi misslyckas med viktnedgång men gång på gång så visar folk i sådana här diskussioner sitt illa dolda förakt och sina fördomar för tjocka när de fortsätter tjata ner oss med diettips. ”har ni provat det här?”, ”om man gör si och så…”

HERREGUD VI VET. Vi har bättre koll på det där än random smal person som aldrig behövt ta ställning till sin kropp eller vikt på samma sätt. Sluta behandla oss som dumma barn som inte vet vad som är bäst för oss. 

Jag vill att vi pratar lite om samband (korrelation) och orsakssamband (kausalitet). Det är nämligen relevant när man pratar om forskning och sånt. T.ex så finns det ett samband (korrelation) mellan rött kött och tarmcancer dvs att de som drabbas av tarmcancer i större utsträckning också äter kött. Detta kan man ju tolka som att rött kött orsakar cancer i tarmarna men riktigt så enkelt är det ju inte. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Detta att så många granskar tjockas matvanor med en annan (mer dömande) blick än de till exempel förhåller sig till smalas kost gör mig fullkomligt matt. Det är ju egentligen ett ganska sjukligt beteende, inte bara obehagligt, utan sjukt. Det bottnar ju främst i en ganska usel människosyn men också i hat mot tjocka.

 

Denna kombination skapar otroligt starka känslor av ilska och provokation och den som drabbas blir nästintill manisk att bevisa för alla hen kan att den tjocka i sammanhanget får skylla sig själv. Just det där sistnämnda: Skylla sig själv. Skylla sig själv för att hen får sämre lön och sämre sjukvård. Skylla sig själv för att hen får hat och kommentarer. 

 

Och allt ska granskas, maten hen äter, eventuellt godis eller bullar hen äter och hur ofta, gärna med spekulationer om att hen egentligen vräker i sig mängder av detta när ingen ser. En kul grej, och jag tror flera av er har samma erfarenhet, är att jag har flera smala bekanta som äter skit. Helfabrikat. Strips varje dag. Lever på mackor typ. Äter chips till lunch flera gånger i veckan. Men ingen bryr sig. Ingen granskar deras kost. 

 

Men när jag äter, vanlig bra näringsrik mat med mycket grönsaker och långsamma kolhydratskällor, så ska allt från portionerna mätas till detaljerna granskas. ”MMmmmmmm tog hon inte lite väl mycket gräddsås nu va va va?” (Ja det finns gott om människor som fortfarande tror att grädde och fett är farligt trots att denna forskning motbevisats) ”Kött är inte nyttigt!!!!!” (kött är inte onyttigt era dumma jävlar).

 

 

Det är helg igen och jag ställde precis in mina planer på egentid och grogg inne i stan tillsammans med två gamla vänner från förr. Eller ok en vän från förr och så bästisen Intezar. Vi tänkte hänga i vår lägenhet där och äta gott och snacka gamla minnen typ.

 

Men så behövde en vän avlastning med sina tre ungar och nog för att jag är en sadist emellanåt men jag kunde inte riktigt lämna Oskar ensam med sex barn. Vi får ha myshelg med spel och pizza istället. Knepet vi tar till för att minska antal friktion när det är mycket hemma. Spel och pizza. Världens bästa mutor! 

 

Och så får man känna på lite hur livet skulle se ut om nån dog och vi var tvungen att ta hand om tre barn till. Vi har pratat om just det med denna familj, att de ska ta våra barn om nåt händer och att vi tar deras. Förlåt för morbid samtalsämne men det är sånt som jag är livrädd för: att dö ifrån barnen och så att de ska splittas eller hamna i fosterhem. Ja vi har ju familj men Oskars föräldrar som är de enda andra som har exakt samma barnsyn som oss är ju för gamla och just denna familj vars barn vi har i helgen är ju de som känner barnen bäst. Det känns tryggt att veta att de har ett hem om nåt händer liksom. 

 

Har ni tänkt på sånt eller undviker ni ämnet helt? Oskar var nojjig som fan tidigare men nu håller vi på att skriva testamente och allt sånt som behövs. 

 

Apropå influensers som fyller våra flöden och huvuden med ren jävla skit…. (Förresten, dagens avsnitt av Postpatriarkatet handlar faktiskt om just detta) Hur många av er följer människor som får er att må dåligt eller som ger er en skev (idyllisk, romantiserad eller allmänt falsk) bild av verkligheten? 

 

Jag tänker lite osökt på Marie Kondo, ni vet hon ordning- och reda-fenomenet som lär oss att rensa ut allt som inte ”sparks joy”, skänker glädje med andra ord, och då tänker jag alltså på om man kan applicera detta på sina sociala medieflöden också? Typ instagram och facebook. 

 

Att man liksom går igenom konto för konto och analyserar huruvida denna person eller detta företag faktiskt skänker glädje eller kunskap eller andra konstruktiva aspekter. Does this person/this account spark joy? Om inte, nehej tack och hej då och så avföljer man. Jag gör detta själv med jämna mellanrum. Det, liksom att ha slutat titta på vanlig TV med reklam, har gjort otroligt mycket för mitt välmående och min självbild. 

 

Sen kan man ju ta det ännu ett steg längre och gå igenom alla appar. Does this spark joy? Nehej, twitter fick mig bara arg så då raderar vi den appen… osv. 

 

Det måste ju ändå ses som nåt slags modernt självskadebeteende att följa influensers som pratar dieter, träning, detox samt lägger upp bilder på sina smala retuscherade kroppar. Det är ju fan inte hälsosamt iallafall. 

 

Saker som jag ser fram emot:

 

1. Jag och Oskar ska, efter tio år som småbarnspäron ÄNTLIGEN för första gången få en hel helg tillsammans utan barn!? Det känns som science fiction men om allt går som det ska och ingen får våldsam kräksjuka så åker vi till Yasuragi tillsammans om två veckor. Vi ska äta teppanyaki och ala carte och prata oavbrutna och sova ut!? Vi har till och med tagit varsitt hotellrum för jävlar vad vi ska sova ostört! (Vi har ju faktiskt skilda sovrum hemma)

 

Vi har haft barnvakt över en natt ett par tillfällen men dessa tillfällen kan räknas på ena handen. Helt sjukt ändå? Miljoners tack till Anja och hennes man som vi lyckats övertala till detta? också science fiction, hur sjuk är man inte om man tackar ja till tre extra barn när man har tre egna? Jaja vi får nog betala tillbaka gissar jag hehehehehe. 

 

2. Hela familjen Blomberg ska till Gotland i sommar. Vi gjorde denna resa tillsammans för tio år sen exakt. Då bodde vi på Breda Blick och i år blir det samma ställe. Älskar Gotland. Ser fram emot detta så mycket. Vi har pratat om det sen vi var där sist men det har liksom inte blivit av. Men nu så! 

 

Andra drömresor är

 

1. Att ta nattåget upp till ishotellet i vinter. Åka hundsläde och åka på norrskenssafari och sova minst en natt i ett sånt där kallt obehagligt isrum. Det kommer vara en mardröm (jag hatar kyla och snö) men fatta äventyret för barnen? Dock också nåt vi pratat om i flera år men aldrig blivit av. 

 

2. Det där äventyrsbadet i Västerås. Barnen skulle älska det. Men detta verkar ju realistiskt så det blir nog av. 

 

Vad har ni för svenska godbitar? Jag drömmer även om nån slags islandshästsafari med övernattning osv. Med barnen alltså. Tipsa gärna om roliga resmål inom sverige!

Men vill bara påpeka det tydligt så ingen lättkränkt sate känner sig värdelös som förälder pga min usla humor.