• Vardagstrams

    Påminn mig igen om varför man skaffar barn

    Har ni nånsin varit med om att barnen satt igång brandsläckaren inomhus? Fast det inte brinner alltså? Det gjorde mina barn igår. Inne i vår hall-walk-in-garderob där alla ytterkläder befinner sig. Och om jag inte kände mig helt självmordsbenägen när jag såg kaoset så blev jag det när alla larm och brandvarnare satte igång. (Vi har både hemlarm och brandvarnare alltså). Även inne i vår gäststuga slash Oskars hemkontor och jävlar vad snabbt han kan springa när han tror att det gäller. 
     
    Vi fick öppna alla fönster och dörrar i hela huset för att få ut skiten och larmcentralen ringde och krävde lösenord som jag aldrig kommer ihåg men det ordnade sig och sen stod barnen och var superskamsna. (de fick inte skäll men en påminnelse om varför jag inte vill att de leker i garderoben) 
     
    Tänker på när man får frågan från barnlösa, varför man skaffat barn om de är så jävla jobbiga och jag vet inte. Det är ju 90% skit och trauma men det är sjukt nog ÄNDÅ VÄRT DET? Det går fan inte att förklara.
     
    Fast idag när den lilla gubben puttrar omkring härhemma och pratar med sin lilla röst och inte är superjobbig (än) och man bara vill krama hans lilla kropp så minns jag knappt det som hände igår. 
     
     
  • Vardagstrams

    Alla älskar en tjockis som bättrat sig

    Såg Amir Akrouti bröla nåt på sina sociala medier, nåt om att “tjockisar” borde ut och springa istället för att störa sig på honom typ. Vet inte var detta föranledde men det är ju inte första gången han gör så. Oftast efter att han själv gått ner i vikt, han gör ju det i perioder. Han är ju själv en “tjockis” som med regelbundenhet bantar för att sen öka igen. Om och om och om igen. År efter år efter år. 
     
    Klart han hatar tjocka. Det gör de flesta som är tjocka som lever i ett samhälle där tjocka hatas. Internaliserat tjockhat kallas det. Och det är det Amir lider av. 
     
    Fan, det finns inget värre än nysmala tjocka som ska upplysa alla andra tjocka om hur de bäst ska göra. Som liksom klättrar upp på den höga hästen för att ÄNTLIGEN positionera sig bland eliten (de smala) och kunna se ner på det de hatade mest hos sig själva. Äntligen känna sig bättre.
     
    Det här är inget ovanligt bland de med övervikt. Det tog mig flera år att sluta hata tjocka även efter att jag själv blivit tjock och jag kämpar fortfarande med min blick och mina föreställningar kring övervikt och överviktiga. Det är skitsvårt.  
     
    Egentligen vill man mest ge Amir en kram och berätta att han duger som tjock också. Att de som får honom att känna annorlunda egentligen är de han ska kasta skiten på. Att han inte behöver bli smal eller banta för att vara värdefull.
     
    Och allt snack om hälsa och kost är liksom bara tomma ord när man gör som han gör. Det handlar inte om hälsa alls. Hade han brytt sig om den så hade han inte utsatt sin kropp för jojobantning, han hade inte ätit bantningspiller som han gjorde tidigare, han hade inte tagit till extrema metoder eller späkt sig. Visst kan det finnas ett värde i, för vissa som är överviktiga, att tappa några kilon för hälsans skull men inte på vilket sätt som helst. 
     
    Såg en sån bra analys kring just internaliserat tjockhat och tjocka som går ner i vikt och vill dela den med er. (Jag har frågat om jag får lägga upp)
     
     
    Jag har faktiskt en spaning kring det här med fd tjocka personer som har gått ner i vikt och som sen ägnar sig åt att pyssla med fatshaming sen tidigare, och det är att jag genuint tror att många fd tjocka som gör det fortfarande har ett extremt behov av att hävda sig inför smala och visa att man minsann är den ”duktiga tjockisen” som tog sig i kragen.

    Det är så himla svårt att förklara för någon som aldrig har gått igenom en större viktresa själv, men om man väl lyckas med att gå ner i vikt när man under större delen av sitt liv har varit tjock så känns det nästan som att man bara ”lajvar” att vara smal på nåt vis? Som om man socialt helt plötsligt har blivit inbjuden i nån slags hemlig klubb som man tidigare inte fått ta del av och nu måste lära sig spelreglerna för, och jag tror att mänga gånger så härstammar den här typen av beteende från just det, för att man suktar efter den där bekräftelsen av smala och samhället i stort som man aldrig fick som överviktig.

     
    Ps. Säger alltså inte att Amir är tjock JUST NU, bara så ni fattar hur jag menar. 
  • Vardagstrams

    Tjocka har bättre koll på bantning än vad smala har

    När jag skriver att man måste svälta och utsätta sig för mycket obehag om man vill gå ner i vikt så kommer det alltid en eller två och ropar om hur lätt det var för dem och att de aldrig behövde gå hungriga och att ”alla kan om de vill för kunde jag så kan du” och jag ba nä asså lyssna på vad det är ni säger?!

    Så här va: Om du tycker det är lätt och kul att banta och om du aldrig behöver vara hungrig under denna process så förstår jag att du klarar av att gå ner i vikt. Det hade jag också klarat av om det var så enkelt. Det hade vem som helst liksom.

    Men nu funkade det inte så. Jag har bantat med flera olika metoder (alla som alltid rekommenderas) och nej, jag var hungrig precis hela tiden. 

    Att det är så svårt att gå ner i vikt är för att man är tvungen att gå emot sina instinkter, sitt fysiologiska behov samt ignorera kroppens signaler. Under en väldigt lång tid. Hungern blir liksom det minsta problemet för hela kroppen och hjärnan skriker och slår bakut. Varje gång du äter så triggas mekanismer som gör dig hungrigare, väcker ditt sug, lagrar insulin och motverkar viktnedgångsprocessen.

    Fan det här är grundläggande biologi, står det inte med i bantingsbiblarna?

    Och då har jag inte ens nämnt kroppens andra funktioner metabolism och de faktorer som ytterligare motverkar viktnedgång. En kropp som tror att den befinner sig i svält kommer sätta in försvaret. Och en kropp som har gått ner mycket i vikt kommer sträva efter den ursprungliga, dvs sänka ämnesomsättningen mer för att lagra på det som tidigare förlorats. Detta är också anledningen till att nästan alla som bantat också går upp igen. Man jobbar i motvind. 

    Överviktiga är inte dummare än nån annan. Vi är inte latare eller okunnigare eller bekvämare än smala, det är inte därför vi är tjocka och det är inte därför vi misslyckas med viktnedgång men gång på gång så visar folk i sådana här diskussioner sitt illa dolda förakt och sina fördomar för tjocka när de fortsätter tjata ner oss med diettips. ”har ni provat det här?”, ”om man gör si och så…”

    HERREGUD VI VET. Vi har bättre koll på det där än random smal person som aldrig behövt ta ställning till sin kropp eller vikt på samma sätt. Sluta behandla oss som dumma barn som inte vet vad som är bäst för oss. 

  • Vardagstrams

    Nej tjocka kommer inte ramla ihop och dö närsomhelst och nej du kommer ej få cancer för att du äter rött kött

    Jag vill att vi pratar lite om samband (korrelation) och orsakssamband (kausalitet). Det är nämligen relevant när man pratar om forskning och sånt. T.ex så finns det ett samband (korrelation) mellan rött kött och tarmcancer dvs att de som drabbas av tarmcancer i större utsträckning också äter kött. Detta kan man ju tolka som att rött kött orsakar cancer i tarmarna men riktigt så enkelt är det ju inte. 
     
    Samma grej med att det finns ett samband (korrelation) mellan massor av sk livsstilssjukdomar som diabetes eller hjärtproblem eller liknande och övervikt. Och det kan man då – som många av er felaktigt gör – som att övervikt orsakar eller innebär en risk för just dessa sjukdomar. På samma sätt som många tror att rött kött innebär en högre risk för cancer.
     
    I själva verket är det så att när man pratar om rött kött så räknas även processerat kött dvs charkvaror fulla av nitrit och andra tillsatser in och det förändrar ju premissen något. Allt rött kött är alltså inte samma. Och det är en jävla skillnad på bacon och biff. Hanteringen av köttet spelar in, köttindustrin och fodret och medicinerna vi ger djuren också. (ingen forskning har gjorts på enbart vilt och cancer)  Man har även funnit att tillagningen av rött kött kan ha en avgörande faktor (hårdstekning har kopplats till just tarmcancer).
     
     
    Så vad har det med tjockisar att göra?
     
    Jo det finns ett samband mellan att vara tjock och till exempel ha den sortens livsstil som orsakar diabetes. Många tjocka rör på sig för lite och äter för mycket socker och snabba kolhydrater exempelvis. Sånt som till exempel bidrar till att man får diabetes typ 2.
     
    Och detta, behöver jag tyvärr förklara, betyder alltså vare sig att alla tjocka äter sämre eller rör på sig mindre än smala. (eller att smala äter bra och rör på sig eller inte drabbas av livsstilssjukdomar) Men en större andel tjocka gör det och därför har man kopplat ihop det med de sjukdomar som livsstilen medför. Precis som man kopplat ihop det röda köttet med cancern trots att de inte alls har med saken att göra. 
     
     
    Sen kan det såklart vara så att övervikt eller rött kött har en negativ inverkan på kroppens immunförsvar på olika sätt (t.ex genom inflamationer som öppnar upp kroppen för annat som skadar) och därför gör personen mer mottaglig, det vet jag inte mycket om, men en sak vet jag säkert och det är att “ökad risk” inte innebär att det kommer att ske eller att det är vanligt eller troligt.
     
    Så varje gång ni känner att ni måste upplysa tjocka om att deras kroppar ökar risken för diabetes så kanske ni ska fundera lite på den biten, på att den risken är jävligt liten och att en tjock person som äter bra och rör på sig är ganska säker på den fronten.
     
    “En ökad risk” betyder liksom inte att det är oundvikligt eller att risken ens är stor. Oavsett om du är tjock eller äter chark och rött kött. 
     
     
    Ur “Kroppspanik”. (Bra bok om man vill förstå mer om detta!) 
     
    Sen kan man fråga sig vad tjocka ska göra med den informationen. Eller jo jag vet ju att smala tycker att tjocka ska börja banta med alla risker DET innebär (Har de ens funderat på de riskerna? T.ex försämrad ämnesomsättning, gallsten, ökad stressnivå i kroppen, benskörhet, ätstörningar) men det tycker inte jag är rimligt. (Fast det gör ju smala för de är ju inte intresserade av tjockas hälsa egentligen. Smal till varje pris är deras devis.) 
     

     

     
    Lite intressanta samband. 
  • Vardagstrams

    Hur orkar man med så många barn?

    Snälla snälla snälla snälla snälla gud vad jag håller alla tummar och tår för att vi, i alla sjukdomars apokalypsmånad Februari, ska hålla oss friska och krya och glada och funktionella tills helgen kommer och passerat. Jag vågar knappt skriva om det, knappt andas ens, av rädsla att jinxa. Tar i trä, grabbar tag i hela ekbordet jag sitter vid just nu. 
     
    Ja ni vet ju kanske? På fredag så dumpar vi barnen hos grannen för att få en hel helg tillsammans på yasuragi. Första helgen vi är barnfria sen vi fick barn. Alltså nästan elva år. ELVA ÅR. Jag känner mig som en jävla hjälte som klarat att stå pall i föräldraskapets jävla tyranni så pass länge utan att mörda nån. 
     
    Vi hade en sån jävla skitdag igår, bråk halva dagen som kulminerade i att mamma blev trött och ledsen och gick och la sig och två barn som var besvikna och ledsna över att kvällens planer blev inställda. Efteråt, när alla sov så ältade jag igenom allt och konstaterade att jag inte bara var usel utan att jag skulle fostra framtida seriemördare. 
     
    I helgen som var körde vi för övrigt gentjänst och tog grannens tre ungar. Så de plus våra plus grannungen blev hela sju ungar under taket som skulle utfodras och hållas vid liv i nästan tre dagar. Det går ju, och det går bra (!) men man får avsäga sig all form av egentid. Haha shit, tänk om man skulle ha så många egna barn? Hur gör man då? Där kan vi snacka hjältar. Speciellt de som aldrig heller fått åka iväg på tu man hand nån gång. 
     
    Men åh hoppas att allt går vägen. Jag längtar så mycket efter att få åka bort. 
     
     
  • Vardagstrams

    Om man är tjock och inte bantar så äter man dåligt

    Detta att så många granskar tjockas matvanor med en annan (mer dömande) blick än de till exempel förhåller sig till smalas kost gör mig fullkomligt matt. Det är ju egentligen ett ganska sjukligt beteende, inte bara obehagligt, utan sjukt. Det bottnar ju främst i en ganska usel människosyn men också i hat mot tjocka.
     
    Denna kombination skapar otroligt starka känslor av ilska och provokation och den som drabbas blir nästintill manisk att bevisa för alla hen kan att den tjocka i sammanhanget får skylla sig själv. Just det där sistnämnda: Skylla sig själv. Skylla sig själv för att hen får sämre lön och sämre sjukvård. Skylla sig själv för att hen får hat och kommentarer. 
     
    Och allt ska granskas, maten hen äter, eventuellt godis eller bullar hen äter och hur ofta, gärna med spekulationer om att hen egentligen vräker i sig mängder av detta när ingen ser. En kul grej, och jag tror flera av er har samma erfarenhet, är att jag har flera smala bekanta som äter skit. Helfabrikat. Strips varje dag. Lever på mackor typ. Äter chips till lunch flera gånger i veckan. Men ingen bryr sig. Ingen granskar deras kost. 
     
    Men när jag äter, vanlig bra näringsrik mat med mycket grönsaker och långsamma kolhydratskällor, så ska allt från portionerna mätas till detaljerna granskas. “MMmmmmmm tog hon inte lite väl mycket gräddsås nu va va va?” (Ja det finns gott om människor som fortfarande tror att grädde och fett är farligt trots att denna forskning motbevisats) “Kött är inte nyttigt!!!!!” (kött är inte onyttigt era dumma jävlar).
     
    Grejen är att om man är tjock och INTE bantar dvs äter små fettfria barnportioner, då äter man dåligt. För att i vårt ätstörda samhälle så tror man att nyttig mat är mat som ger en låg vikt. Vad maten innehåller är mindre viktigt.
     
    (null)

     
  • Vardagstrams

    Vad gör vi om vi dör?

    Det är helg igen och jag ställde precis in mina planer på egentid och grogg inne i stan tillsammans med två gamla vänner från förr. Eller ok en vän från förr och så bästisen Intezar. Vi tänkte hänga i vår lägenhet där och äta gott och snacka gamla minnen typ.
     
    Men så behövde en vän avlastning med sina tre ungar och nog för att jag är en sadist emellanåt men jag kunde inte riktigt lämna Oskar ensam med sex barn. Vi får ha myshelg med spel och pizza istället. Knepet vi tar till för att minska antal friktion när det är mycket hemma. Spel och pizza. Världens bästa mutor! 
     
    Och så får man känna på lite hur livet skulle se ut om nån dog och vi var tvungen att ta hand om tre barn till. Vi har pratat om just det med denna familj, att de ska ta våra barn om nåt händer och att vi tar deras. Förlåt för morbid samtalsämne men det är sånt som jag är livrädd för: att dö ifrån barnen och så att de ska splittas eller hamna i fosterhem. Ja vi har ju familj men Oskars föräldrar som är de enda andra som har exakt samma barnsyn som oss är ju för gamla och just denna familj vars barn vi har i helgen är ju de som känner barnen bäst. Det känns tryggt att veta att de har ett hem om nåt händer liksom. 
     
    Har ni tänkt på sånt eller undviker ni ämnet helt? Oskar var nojjig som fan tidigare men nu håller vi på att skriva testamente och allt sånt som behövs. 
     
     
  • Vardagstrams

    KonMari’a ditt flöde på sociala medier!

    Apropå influensers som fyller våra flöden och huvuden med ren jävla skit…. (Förresten, dagens avsnitt av Postpatriarkatet handlar faktiskt om just detta) Hur många av er följer människor som får er att må dåligt eller som ger er en skev (idyllisk, romantiserad eller allmänt falsk) bild av verkligheten? 
     
    Jag tänker lite osökt på Marie Kondo, ni vet hon ordning- och reda-fenomenet som lär oss att rensa ut allt som inte “sparks joy”, skänker glädje med andra ord, och då tänker jag alltså på om man kan applicera detta på sina sociala medieflöden också? Typ instagram och facebook. 
     
    Att man liksom går igenom konto för konto och analyserar huruvida denna person eller detta företag faktiskt skänker glädje eller kunskap eller andra konstruktiva aspekter. Does this person/this account spark joy? Om inte, nehej tack och hej då och så avföljer man. Jag gör detta själv med jämna mellanrum. Det, liksom att ha slutat titta på vanlig TV med reklam, har gjort otroligt mycket för mitt välmående och min självbild. 
     
    Sen kan man ju ta det ännu ett steg längre och gå igenom alla appar. Does this spark joy? Nehej, twitter fick mig bara arg så då raderar vi den appen… osv. 
     
    Det måste ju ändå ses som nåt slags modernt självskadebeteende att följa influensers som pratar dieter, träning, detox samt lägger upp bilder på sina smala retuscherade kroppar. Det är ju fan inte hälsosamt iallafall. 
     

     
    Do I spark joy?
  • Vardagstrams

    Äntligen blir vi av med barnen!

    Saker som jag ser fram emot:
     
    1. Jag och Oskar ska, efter tio år som småbarnspäron ÄNTLIGEN för första gången få en hel helg tillsammans utan barn!? Det känns som science fiction men om allt går som det ska och ingen får våldsam kräksjuka så åker vi till Yasuragi tillsammans om två veckor. Vi ska äta teppanyaki och ala carte och prata oavbrutna och sova ut!? Vi har till och med tagit varsitt hotellrum för jävlar vad vi ska sova ostört! (Vi har ju faktiskt skilda sovrum hemma)
     
    Vi har haft barnvakt över en natt ett par tillfällen men dessa tillfällen kan räknas på ena handen. Helt sjukt ändå? Miljoners tack till Anja och hennes man som vi lyckats övertala till detta? också science fiction, hur sjuk är man inte om man tackar ja till tre extra barn när man har tre egna? Jaja vi får nog betala tillbaka gissar jag hehehehehe. 
     
    2. Hela familjen Blomberg ska till Gotland i sommar. Vi gjorde denna resa tillsammans för tio år sen exakt. Då bodde vi på Breda Blick och i år blir det samma ställe. Älskar Gotland. Ser fram emot detta så mycket. Vi har pratat om det sen vi var där sist men det har liksom inte blivit av. Men nu så! 
     
     
    Kolla så liten N är! 
     
    Andra drömresor är
     
    1. Att ta nattåget upp till ishotellet i vinter. Åka hundsläde och åka på norrskenssafari och sova minst en natt i ett sånt där kallt obehagligt isrum. Det kommer vara en mardröm (jag hatar kyla och snö) men fatta äventyret för barnen? Dock också nåt vi pratat om i flera år men aldrig blivit av. 
     
    2. Det där äventyrsbadet i Västerås. Barnen skulle älska det. Men detta verkar ju realistiskt så det blir nog av. 
     
    Vad har ni för svenska godbitar? Jag drömmer även om nån slags islandshästsafari med övernattning osv. Med barnen alltså. Tipsa gärna om roliga resmål inom sverige!
  • Vardagstrams

    På förekommen anledning

    När jag skriver att jag eller andra försummar barnen så är det med glimten i ögat. (De tidigare inlägg) Tror ni fattar att jag inte tycker att man försummar sina barn för att man har dem på förskola eller typ går till jobbet. 🙄

    Men vill bara påpeka det tydligt så ingen lättkränkt sate känner sig värdelös som förälder pga min usla humor. 

    Alla föräldrar eller nej förlåt mammor gör så gott de kan. Ingen mamma gör nåt medvetet för att skada eller vara dum mot sina barn. Ni vet ju var jag står här, jag har skrivit och poddat tillräckligt om detta vid det här laget (hoppas jag!) 
    (null)

    Halloj i stugan!