Kategori: Vardagstrams

Kategorier
Vardagstrams

Jag vill inte att snoppen bekräftar mig

Apropå komplimanger.  Vi är ju så präglade av en kultur som säger oss att vårt värde i stor del ligger i det yttre. Det spelar ingen roll hur jävla smarta,häftiga, schyssta, kloka, talangfulla osv vi är om vi inte också får bekräftat att vi är snygga att se på. Det är bara att titta på våra kändisar; atleter, idrottare, politiker, vetenskapspersoner och andra högutbildade kvinnor som gång på gång reducerar sig själva till sexobjekt. Varför liksom?
 
Ofta känner vi oss ouppskattade om vi inte får höra hur fina vi är av mannen vi älskar men jag undrar lite över om vi överhuvudtaget (generellt) reflekterar över andra slags komplimanger….?
 
Vad säger han annars då? Vilken slags bekräftelse utöver det ytliga får vi? Min man säger till exemepel ofta att jag är sexig, snygg, het osv men jag har bett honom att sluta. Jag blir liksom inte glad över det eftersom att det inte känns som att han uppskattar MIG då utan att det mer handlar om vad hans snopp tycker liksom. Att hans snopp står får inte mig att känna mig älskad. 
 
Hur tänker ni? Vad för slags komplimanger vill ni ha av er partner?
Kategorier
Vardagstrams

Äntligen fri!

Alltså lilla gubben springer runt hemma med en liten liten kalsongrumpa och det är så gulligt! Han är äntligen blöjfri. Han har väl varit det dagtid länge, men ni vet den där övergången när de är torra om de är nakna (springer felfritt in på toa vid bajs och kiss) men ännu inte fattat att de inte har blöja om man drar på ett par byxor? Den lilla passagen är alltid så jäkla …. kladdig om man säger så, så jag har inte pallat men senaste veckan så ville han vara blöjlös i byxan så vi provade. Jag påminde honom precis hela tiden men det gick bra.
 
Och det går fortfarande bra. Och han är torr när han vaknar (det har dock med hormoner att göra så inget man kan göra nåt åt) 
 
Vi får se när jag pallar gå utomhus längre stunder utan blöjan… med N och T så hade jag alltid med en potta och kunde dra fram den i panik. Men vinter och overall alltså. Men annars känns det både skönt och lite vemodigt att blöjperioden är över. Lilla plutten blir stor. (fast det vill han inte kännas vid alls. ”ä liten” säger han) Det finns knappt nåt vidrigare än bajsblöjor. 
 
Drömde för övrigt att jag var gravid igen. Det var också vemodigt. Att veta att det inte blir fler. 
 
 
Kategorier
Vardagstrams

Vi med ADHD har svårare med rutiner

Sådär NU är julen över och jag ska återigen försöka återgå till rutiner.
 
Nåt som jag äntligen fattade när jag fick min adhd-diagnos är det här med just rutiner och att det inte handlar om att vara lat och slapp är man har svårt att komma in i det, utan det handlar helt konkret om att människor med adhd har en längre process till att automatisera saker. Forskning säger att vi (med adhd) har s.k generaliseringssvårigheter som bidrar till att vi upplever situationer och uppgifter som nya varje gång. 
 
Och då blir vanliga vardagsrutiner nåt som måste övas in hela tiden. 
 
Så efter varje jävla lov så tar det lång tid innan jag kommer tillbaka. Jag måste aktivt jobba på att komma ihåg självklarheter. Jag stannar liksom kvar i semestermode för länge. Det är sjukt frustrerande. För mig men också barnen som ba jaha mamma men varför har du inte packat frukt till mig och läste du ens hembrevet, vi skulle ju ha bad? 
 
Men nu är semestern över va? Jag ska blogga och jag ska podda och jag ska måla och egentligen borde jag börja planera för en framtida bok som jag så gärna vill skriva, inte för att jag tror jag har så mycket att tillföra (eller jo lite iallafall) men för att jag vill att mina barn ska få läsa mina texter kring feminism osv i bokformat. Men ja såhär tio år down the line så har jag fortfarande inte börjat. 
 
Hur har ni haft det? 
 
 
Kategorier
Vardagstrams

Tack för att du lägger märke till mina defekter!

Jag hatar att få mitt yttre granskat. Har fått det sen jag var liten. Granskande med dömande kritiska ögon. Ofta letandes efter fel och defekter. Även jag själv har ju ägnat mig åt det. 


Så jag känner djupt obehag när folk, de jag känner men också fullt främmande människor (?!), ska påpeka eller fråga varför jag har plåster eller om andra kroppsliga saker. Ja jag har eksem? Kan jag slippa berätta och prata om det? Vill du se? Ska jag maila närbilder? Ja jag har födelsemärken. Nej jag har inte kollat upp dem none of ya business. Ja jag har en valk på halsen eller vad fasiken det ät för ”defekt” som dagen till ära har lagts märke till. Osv. 


Tack för att du riktar mina tankar dit och  tack för att du uppmärksammar mig på att DU och resten av omgivningen också uppmärksammar detta. Tack för att jag nu kan vila tryggt i vetskapen om att min kropp är ständigt under luppen! (Obs sarkasm)


Lägg av med detta beteende tack. 


(null)

Kategorier
Vardagstrams

Frukost för kräsna barn?

Alltså här kommer ett riktigt Leffe-inlägg men jag vill bara tipsa om en god frukost för barnen om man har typ barn som är kräsna men kanske behöver mer näring än en jävla macka. Imorse upptäkte jag nämligen att typ allt var slut Gröt, yoghurt osv. Jag har dessutom begränsat med tid eftersom att ja det är ju fan morgon och barnen ska med bussen. 
 
Så jag pulade snabbt ner två bananer, en stor klick mandelsmör (jordnöt funkar också), typ tre matskedar kokosnötsolja och så kakao och mjölk i mixern. Barnen ba CHOKLAD! Och ja det smakade typ bananchokladmilkshake och barnen slurpade i sig. (Hade inte J varit äggallergiker så hade jag drällt i ett löst ägg också.)
 
Vem tycker inte om choklad liksom? 
 
De fick en avokadomacka till. Sen sjasade jag ut dem genom dörren. 
 
Nötsmör är så himla bra att peta i allt. Det ger bra med näring och fett, mättar och är nyttigt. Och gott! Jag föredrar mandelsmör men jordnötssmör är också bra. Vo har köpt hem cachew också och det var fantastiskt gott. Kan tänka mig att hasselnötssmör i denna smoothie skulle smaka nutella typ. 
 
Vad har ni för superfrukostar dvs sådana som är späckade av bra grejer? 
Kategorier
Vardagstrams

Jag vill inte tassa på tå längre

Jag vill såklart inte göra nån ledsen eller att nån ska må dåligt av det jag skriver. Men jag har alltid skrivit om sånt jag brinner för och föräldraskapet är en del av det. Jag funderar mycket på min roll som mamma och på barns behov och sånt
som är bra och sånt som är mindre bra. Som amning, samsovning, nära föräldraskap, sjalvbärande, genus, kost osv. 
Och så massa om feminism och en hel del normkritiska inlägg. 
Skammande och pekpinnar försöker jag undvika men det kan ändå skava ibland. Göra ont i värsta fall. Kräva självrannsakan man är oberedd eller ovillig till. 
Så om man vet med sig att dessa ämnen är extra jobbiga eller känsliga så är kanske inte denna blogg rätt plats att hänga på. 
Inte för att man inte är välkommen utan för att jag har tröttnat på att anpassa mitt bloggande efter rädslor att trampa på tår. Det har liksom nästan tagit död på bloggen helt. Sen så menar jag såklart inte att det är rimligt att bete sig hur som helst
eller skriva vad som helst heller. Så menar jag ju inte. Men det tror jag att ni vet vid det här laget. ❤️
(null)

Kategorier
Vardagstrams

Sluta lägg energi på människor som inte gillar dig!

Kollade Camilla Läckbergs instagram häromdagen och hon postade ett litet klipp från ett program där hon är med där hon berättade att hon har lagt så otroligt mycket tid på att få människor som inte gillar henne att börja gilla henne. Människor hon själv inte gillar till och med och jag kände igen mig så mycket i det. För jag gör samma grej. 
 
Alltså att jag vill bli älskad av alla är väl inget nytt eller ens konstigt, det är väl en ganska mänsklig egenskap. Vi vill bli sedda och bekräftade. Mycket av vår självbild hänger ju tyvärr ofta på det men det är så jäkla destruktivt känner jag. Varför bryr jag mig ens om att människor jag egentligen inte ens vill ha nåt med att göra, att de hatar mig eller inte gillar mig? Varför spelar det roll? Varför anstränger jag mig så jävla mycket för att nå dem? Vad vill jag åstadkomma? 
 
Eller bara människor som inte spelar nån roll? Som jag inte känner eller kommer träffa. Som jag har noll kontakt med alls. Jag kan bli helt panikslagen av att känna att jag är ogillad. Rannsakar mimg utifrån och in. Ältar alla sätt jag suger på. Gräver ner mig totalt. Låter det ta upp allt. 
 
Oh, och speciellt i vissa kretsar. Vissa creddiga feminister som folk hyllar eller älskar och så vet jag ju att nej de tycker ju att jag är dum i huvudet. Kanske blir det som en bekräftelse på att jag då är dum? Om de där smarta människorna hatar mig då måste jag ju vara en fullkomligen vidrig människa? Jag känner ju så. Känner ju mig värdelös då. Ifrågasätter mig själv totalt som människa för grejen är ju att jag inte är en elak person. Så varför gillar de mig inte? 
 
Men samtidigt måste man ju lära sig släppa den biten. Sluta upp med tramset liksom. Sluta lägga så offantligt mycket tid och energi på att försöka få människor att gilla en. Var dig själv är ju en trist klysha men man kan ju inte vara nån annan heller. 
 
Hur gör ni? Är ni lika? Hur hanterar ni det? 
Kategorier
Vardagstrams

Jag vågar inte vara mig själv längre men minns nu varför jag blev störst

Gotlansbaserade krönikören Jenny Persson, som tidigare bloggat mycket (och briljant) samt poddad med podden ”Gotlandstrosorna”, skrev en sån fantastisk kommentar ang. mina tankar om att inte veta vad jag ska skriva om eller om jag ens har nåt att säga längre. Jag skrev ju att jag tappat bort mig själv men hennes kommentar var en påminnelse, den liksom satte verkligen fingret på vem jag är och vad framförallt min blogg är eller har varit snarare och det gav mig energi. 
 
Jenny har ju läst och kommenterat här i många år. Jag har för mig att vi beefat nån gång också men så är det ju alltid med smarta skarpa feminister, jag tror jag tjafsat med precis alla av dem. (samt blivit uppläxad hehe). 
 
Men jag vill iallafall dela hennes kommentar: 
 
Jag tänker att du måste sluta vara politiskt korrekt in i absurdum. Du kan VISST skriva om privilegierade grejer och du kan visst skriva mer personligt. Jag känner ännu, efter så många år som din följare, att det finns massa saker jag är nyfiken på. Jag tycker du ska tänka på VAD det är som ligger bakom att du blev Lady dahmer. Varför vet ALLA vem just du är?
 
Av alla oss bloggfeminister som var med från början, varför blev DU den största? Så plockar du bort faktorer som att dina åsikter låg rätt i tiden, att du stack ut som person med dina helgonbilder, håriga armhålor, seriemördarbrevväxling och ricinolja i håret (alla som följt dig från start har minst en konstig olja i sitt badrumsskåp). Hitta kärnan. Kanske är din kärna just alla olika ben som du stod på? Eller ligger det i språket? Eller är det just dialogen? Eller var det predikandet?
 
Det är ju klurigt med dig för du är ju en influencer utan att vara kommersiell. Har du ricinolja i håret så har alla som läser dig det också. Om du stannar hemma med dina barn och förespråkar ett lugnare livspussel så går alla dina följare ner i tid och börjar laga grytor och leka med barnen. Allt som är på tapeten just nu skrev du om för tio år sedan. Så bring it on bara. Vad du än skriver om så vill ju folk läsa. No worries!
 
Och jag bara kände att men gud ja, det är ju så här?! Jag kan inte riktigt svara på hennes fråga men jag tror att det är en kombination som bara blev rätt. (Kommer ihåg när ricinoljan sålde slut på apotek för att ”nån bloggare” skrivit om det)
 
Minns ni när jag vann årets provokatör på Årets MAMA? Det var sex år sen och då hade jag bloggat i fyra år och jag använde mig av provokativ retorik och uppkäftighet (som provocerat folk sen typ 1985) för att väcka känslor och tankar hos de som hittade hit. Det var mitt ganska så medvetna recept och den grejen känner jag har gått förlorad. 
 
Men jag är ju rädd. Rädd för hat. Rädd för drev. Rädd för ensamhet och isolering. Allt det där var jag inte rädd för då, för jag hade inget att förlora. Nu har jag det känns det som. Min trovärdighet och min plattform. Minsta snedsteg så står jag ensam. Eller jag står ganska ensam redan. Ni vet ju. 
 
Säger inte att jag är mobbad, herregud verkligen inte, men det är lite som på skolgården. Jag anses paria i vissa kretsar och då vågar andra inte heller befatta sig med mig. Det krävs ett jävla mod för att stötta eller stå på samma sida som Lady Dahmer i feministiska kretsar. Länkar man mig så får man fyrtioelva dm om att jag är prioblematisk och att länkningen ska tas bort. Jag har fått ta del av dm där personerna inte ger sig utan fortsätter pressa och bete sig hotfullt nästan när den som länkat inte håller med kritiken. Så många som också hör av sig och säger rakt ut att de älskar mig men att de inte vågar visa det offentligt. 
 
Så jag blir räddare. Mer försiktig. Mindre radikal. Mindre provokativ. 
 
Inte för att provokationer i sig är målet, hallå kolla på Katrin Z liksom, vem vill vara en röv? Men för att det har varit ett viktigt och bra verktyg för att nå ut. För att det var det som satte feminismen på kartan i sociala medier. För att det var det som omvänt tusentals. Ja jag har hybris men den är befogad. 
 
Ibland blir jag bitter också Jag ser hur människor idag (som ofta är snygga och smala eller på annat sätt acceptabla) skriva om samma saker jag tjatat om i tio år och få cred och tidningsomslag och artiklar och hyllningar. (I år är det tio år sen jag startade!) Shit, minns ni, ni som hängt med, hur jävla radikalt en rakad armhåla var då? Eller genus? Nu är det vardagsmat. Jag har flyttat fram postionerna. JAG. Jag har. Och Jenny påminde mig om det. Och det gör verkligen under för min självbild men också för lusten och glädjen kring detta. Jag minns nu vem jag är och vad jag behöver hitta tillbaka till. 
 
Frågan är om jag vågar. 
Kategorier
Vardagstrams

Jag vill ha samhörighet med de jag skriver till och för

Jag vet inte vad jag ska skriva om nu förtiden, varken här eller på instagram. Jag känner oftast att nej, nej det där går inte. Det där säger inget. Det där intresserar ingen. 

Liksom, jag vill skriva om sånt som jag tänker på, om sånt som känns jobbigt för mig eller sånt som är relevant i mitt liv men jag vill inte skriva för mig själv, skriva om mig själv för mig själv om ni fattar. Jag vill skriva tillsammans med er som läser, ha ett samtal där det finns ömsesidighet, att jag berättar och att ni berättar tillbaka.

Liksom vem bryr sig om mina influenserproblem? Mina problem som sociala medier profil?  Ba jaha nu hatar människor mig för att jag skrev nåt om x eller y, oj vad jobbigt, kan ni relatera? Nehej det kunde ni inte nehepp men då sitter jag väl här och tycker synd om mig själv på egen hand då. 

Fast jag vill ju inte heller att nån ska tycka synd om mig heller. Bara så vi har det klart. 

Jag vill ha samspel. Så som bloggen var från början, när jag precis klivit in i det superläskiga och nya föräldraskapet och upptäckte massa nya tankar som jag ville bolla med andra. Jag vill hitta tillbaka för det känns inte bara som att jag tappat stinget eller passionen för feminism och föräldraskap och allt jag brukar skriva om. Det känns som jag har tappat mig på vägen. 

Och nu blev det ett sånt där totalt orelaterbart inlägg ändå. Förlåt! 

Kategorier
Vardagstrams

Jag har nästan alltid haft reklam här

Alltså förlåt, jag tror egentligen att jag vill sluta blogga. Samtidigt som jag inte vill det. Jag har massvis att säga men jag har tappat intresset tror jag. Och tid! Hur fasiken hade jag tid att blogga förr? Jag började ju när jag var föräldraledig med N. Tio år sen nästan. Och hade ju massa tid medan jag ammade. Å andra sidan så var väl kanske kvaliten på inläggen då lite annan och framförallt förväntningarna på innehållet var något lägre. 
 
Jag vill skriva böcker istället. Och måla tavlor. 
 
Fick en fråga förresten. Eller samma fråga flera gånger eftersom att jag inte godkänt kommentarer på länge. 
 
Frågan: ”Hur kommer det sig att du tackat ja till att ha reklam nu här inne ? Du skrev endel om just ”stoltheten” att inte ha det förut.” samt ”Jaha blev det censur för att jag frågade över all reklam här på bloggen ? Märkligt i så fall. Tror fortfarande att mina kommentarer kanske inte har modifierats (el vad heter ) då är det ok såklart. Men det är reklam för även SATS och sånt jag skulle benämna som endel av vår tids kroppshets. Förklara gärna orsaken till all reklam här inne plötsligt och hur du tänker kring detta.”
 
Jag har nästan alltid under mina tio år som bloggare haft reklambanners. En period hade jag inte det. Men nu har jag det. Har haft i två år nu. Jag har satt gränsen vid viktminskning och plastikkirurgi. Egentligen tycker jag all reklam suger men jag vill kunna tjäna lite pengar på det jag gör. Kanske går jag tillbaka till wordpress och slutar helt med reklam. Vi får se. Men det är alltså inget som ”plötsligt” hänt utan nåt jag nästan alltid haft. 
 
Nåt jag däremot aldrig gör är sponsrade inlägg. Eller reklam på nåt sätt där jag är content. Och det är jag relativt unik med. Och nåt jag eventuellt stoltserat med flera gånger. Typ.