Kategorier
diskussion & debatt

// Förskolan // Vi måste våga tala om nackdelar och eventuella konsekvenser

 
 
Alla ni som hängt med ett tag vet ju att jag alltid ställt mig kritisk till tidiga förskoledebuter, men jag skulle varken påstå att förskolan utsätter barn för svåra trauman eller att alla barn mår dåligt av den. Däremot så tror jag att barn under tre kan påverkas negativt av den miljö som förskolan erbjuder samt av att lämnas längre tider utan en primärvårdare och därför har jag valt att ha mina ungar hemma längre. Är man intresserad av att veta hur forskningen kring barn i förskolan ser ut så rekommenderar jag ”förskolan för de allra minsta” som tar upp den här problematiken.
 
För vi måste våga tala om nackdelar och eventuella konsekvenser, inte för att få föräldrar att må dåligt, utan för att kunna förbättra och förändra. Om vi bara sticker huvudet i sanden och vrålar ”dagis är bra, mina barn älskar det!” utan ett större perspektiv så kan det ha allvarliga konsekvenser. Barn mår sämre och sämre och det måste tas på allvar.
 
Så hur går det för Tamlin då? Hur kan denna förskolekritiska mamma lämna sitt värnlösa lilla barn i klorna på förskolan? Alla barn är olika och mina barn har alltid varit trygga i sig själv. Eller snarare trygga med att jag alltid är bakom dem, alltid finns nära och aldrig lämnar dem ensamma. Detta har möjliggjort att de utan problem vågat utforska de flesta miljöer (på gott och ont) och Tamlin har varje dag i över två år sett sin storasyrra lämnas på förskolan. Vi hade ansökt om förskolestart för Tamlin i vår, men han skrek och vrålade vid VARJE lämning och VARJE hämtning (och rusade in i leken varje gång) och till slut så fattade vi ju att han vill så jävla gärna. 
 
Principer i all ära, men jag tror också på att lyssna till barnet. Han är över två. Han kan prata och göra sig förstådd. Han förstår vad andra säger, han känner flera av pedagogerna redan och han har framförallt sin syster där. Och han har kul. Han älskar det. ”Ska du till förskolan och leka idag?” frågar jag varje morgon och han svarar med ett glatt ”mmmm!!” sen rusar vi dit. ”Hej då mamma!” vrålar han och jag får liksom fånga honom i språnget om jag vill hinna få en puss innan jag går. När jag hämtar är han lika glad. (Vill dock inte gå hem på en gång). 
 
Det går skitbra helt enkelt. Inga setbacks. Inga problem. Ingen gråt. Inget krångel. Inskolningen tog fyra dagar (med en helg emellan) och det funkade direkt. 
 
Så nej, jag tror inte att Tamlin mår dåligt. Men skulle han göra det så backar vi direkt. Jag har privilegiet att kunna göra det nämligen. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”// Förskolan // Vi måste våga tala om nackdelar och eventuella konsekvenser”

Klart Tamlin vill, det märks ju verkligen.

Jag har samma tankar som du och tänker att sen förskolestart är att föredra. Mitt första barn skolades in när han var drygt två, men det var ett misstag. Han ville egentligen inte då. Han ville vara där så länge någon av oss föräldrar var kvar, men när vi skulle gå fick han panik. Så vi gick inte. VI var kvar tills han accepterade det, och det tog tid.

Vi kunde gärna ha väntat ett halvår-år till med den starten. Men jag var så less på att vara en närvarande mamma dygnet runt.

Med andra barnet så märker jag STOR skillnad. Om det beror på hennes DNA eller för att hon är nr två vet jag inte, men hon kommer antagligen vilja börja förskola snart. Hon har inte alls samma trygghetsbehov som den största. Leker hon så leker hon och tittar sig inte omkring efter mamma/pappa. Vi satsar på att hon får börja när hon är ca två hon med. Men jag inser nu med mitt andra barn hur otroligt olika barn kan vara.

Svar:
Jo jag minns hur ni kämpade med Ville och förskolan!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Barn är olika och har olika behov. Jag tror att det finns såkallade "dagisbarn" som helt enkelt älskar att vara på förskolan. Både Tamlin och NInja är ju så galet sociala och trygga. Klart de vill leka med kidsen på förskolan och upptäcka äventyren där. Jag kan förstå att du väntat om Tamlin var ett ängsligt barn men i hans fall är det ju snarare tvärtom.

Jag skulle väldigt gärna vilja se den forskningen. Det verkar ju väldigt udda om närapå 100% av Sveriges befolkning bär på trauman från barndomen.

Svar:
Anknytningsstörningar är ganska vanligt dock!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Älskar när folk hänvisar till "forskning" utan att utveckla. Jag ska, från och med nu, börja hänvisa till mina egna uppfattningar som "forskning".

Forskning visar att folk som hänvisar luddigt till "forskning" är dummare än andra. Så.

Svar:
Hahaha
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tycker det är bra att du lyssnar på Tamlin. Nog kan man ha principer som förälder men det är ju ändå en liten människa man har hant om, då ska man ju inte sätta sina egna principer i första rummet. Vad skönt det måste vara att ha möjligheten att backa om det inte fungerar, det är ju en trygghet att veta. Men det är ju kul att det fungerar så bra för Tamlin på förskolan 🙂

Precis, visar barnet så tydligt att det trivs behöver man inte problematisera in i minsta detalj. Små barn i den åldern har inget intresse av att mörka hur de känner (så som äldre skolbarn kan kan göra för att dölja att de mår dåligt) Är det nåt så märker man oftast det. Sen skiljer sig det ju en hel del mellan dagis till dagis, och barngrupper emellan, dess storlek etc.

Mitt yngsta barn är och har varit som ett plåster på mig. Men hon började på dagis när hon var elva månader. Hon hade sett brorsan lämnas där sedan hon var spädis och ansiktena var bekanta. De har dessutom en fantastisk inskolning i två veckors tid där varje barn har en egen kontaktperson som de spenderar den första veckan med, oftast ensamma bara de två (och föräldern) i ett rum. De har också det väl uttänkt med att denna person alltid ska vara den som kommer till undsättning när barnet är ledset och att denna inte ska vara samma som får förmana om det skulle behövas osv. Denna person är min dotter idag lika anknuten till känslomässigt som övriga släktingar hon känner. Så fastän jag från början hade lite ont i magen över att behöva lämna bort henne så har jag slutat ha dåligt samvete för jag vet att det inte går någon nöd på henne.

Uppmanar "anonym" som skrivit kommentaren att vidareutveckla sina tankar om att mamman (?) inte bör lämna sina barn före 6-7 års ålder till "främmande människor".

Hur skulle detta gå till? Back to Bullerbyn eller?

Haha.

Da min den ældste startede dagis i danmark, troede jeg alt gik bra. Hun var glad når jeg gik, og glad når jeg kom og hentede hende… men hendes faster boede, så hun havde udsigt til dagis, og så, at min lille ALTID sad for sig selv i sandlådan,sjældent legede med andre børn, græd meget og i det hele taget ikke så ud til at trives. Jeg havde valget mellem at fortsætte arbejde, eller være hjemme med hende. Økonomisk var det svært og hårdt, men hun blev taget ud af dagis, og så gik jeg hjemme med de store til den ældste startede skolen, og de næste var klar til at starte dagis, hvilket gik rigtigt godt. Alle mine antenner var ude, da de næste startede dagis, men det gik over al forventning. Derimod trivedes den ældste heller aldrig i skolen, som jo ikke er frivilligt.

Alle må jo vælge, hvad der passer bedst for dem, men måske er det ikke så dårlig en ide, at kigge på den "ny forskning" skribenten henviser til, for faktum er jo, at mange børn og unge mår dårligere nu end nogensinde før.

Svar:
Usch, jag får ont i magen när jag läser det här! Lilla plutt. Jag hoppas att mina barn har kul på riktigt. Jag brukar tjuvkika lite innan jag kliver in och än så länge ser det bra ut. Han leker och pysslar, inte kanske MED kompisarna (de är så små) men tillsammans med dem. Bredvid.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har min 3.5 åring och 1.5 åring hos samma dagmamma och lillkisen kan prata en hel del för sin ålder och förstår det mesta.

Nu var det inte det jag tänkte skriva egentligen men att jag tycker det känns bäst att minsta hinner gå ett tag endast 5 h om dagen, 4-5 dagar i veckan istället för att jag börjar jobba på en gång och lämna honom ännu längre. Det skulle jag tycka mindre om och han med tror jag.

Jag känner likadant ang. förskolan, att inte ha barnen där för tidigt. Så våra barn har börjat vid 3½ – 4 år, på det fjärde året i alla fall. 🙂 Jag har också privilegiet att kunna vara hemma. Det har gått jättebra. Mest nervöst var det nu när ena sonen började i Aug då han har en fonologisk störning (väldigt sent tal) för jag vill att barnen ska kunna berätta vad som sker, att andra förstår honom osv, men det går jättebra. Han kan ju inte berätta men han älskar att vara där – så det funkar & förhoppningsvis hjälper det med talutvecklingen också, lite iaf. (+ logoped)

Det är ju egentligen i sista meningen som du sätter fingret på det verkliga problemet, att vissa har det privilegiet att avbryta om det inte funkar. Viktigt med ett klassperspektiv när man diskuterar dessa frågor, annars hamnar vi lätt hos, som du beskriver föräldrar som vrålar att just DERAS barn älskar dagis. Eller att just JAG har möjlighet att vara hemma tills dom är tre. Helt ointressant om man vill prata samhällsproblem tycker jag.

Kan bara hålla med. Det är synd när folk kastar sig in i sina respektive hörn i denna diskussion. Fokus borde ju vara på hur barnen mår utan förutfattade meningar. Trots att vi har olika åsikter borde väl många kunna komma överens om att prio ett är att ordna samhället så att man har möjligheten att utgå ifrån det enskilda barnets bästa. Och även förälderns förstås. Själv var jag helt inne på attachment parenting men jag tröttade ut mig till den punkt då jag inte längre kunde vara den mamma jag ville vara. Nu sitter jag ensam hemma medan mina barn är på fsk och skola och försöker att inte ha dåligt samvete. Önskar att jag hade någon som också var ledig som ville moffa kakor med mig… För övrigt så kände jag att min femåring var bunden till mig på ett sätt som inte kändes bra, om något ver lite jobbigt så valde hon att i första hand söka trygghet hos mig och sitta och gosa. Därfor skolade jag in henne på fsk trots att hon inte ville, jobbigt men jag kände innerst inne att det var bäst för oss båda.

Jag skulle ju tro att det blir mer traumatiskt för en 6-7 åring att gå från att umgås med mamma dygnet runt till att "kastas" in i skolans värld.

Nu har jag ju aldrig gått på dagis eftersom min mamma var dagmamma men jag har också svårt att se att nästan hela vår befolkning skulle lida av dagistrauman.

Mina barn började/börjar dagis när de är 21 månader, kommer aldrig gå mer än max 4 dagar i veckan pga makens ob-arbete, o min nypensionerade svärmor kommer att se till att de alltid blir hämtade senaste kl 16. De små privilegierna har vi 🙂

Jag håller med i det du skriver LD. Det är underbart när ens barn trivs i barnomsorgen, utforskar och leker, utvecklas och är trygga. Du har verkligen bidragit till en bra debatt i frågan, jag har läst boken du rekommenderar och den är bra. Även jag har vänt ut och in på både våra. Tid och ekonomi för att ha dottern hemma och sen tagit ut henne ur förskolan och bytt barnomsorg till dagmamman för att hon trivdes bättre så. Jag är stolt över oss för det, ungen mår prima, vi mår prima och är utan dåligt samvete, det är viktigt. Det är också viktigt att som du skriver att ha denna debatt utan att skuldbelägga och du har gjort det bra. Vissa föräldrar har inget val än att arbeta heltid och bita ihop och det ska de inte bli dömda för som du skriver, men för barnens bästa och gör positiva förändringar i barnomsorgen som gynnar barnen är denna diskussion viktig. Förskolan, dagverksamheten är till för barnen, för att hjälpa oss föräldrar och den kan bara bli bättre om vi är medvetna om dess brister. Tack LD för att du gör din röst hörd i frågan, du är ett bra stöd och du är vettig, du skriver utifrån barnens behov. Fler som du behövs.

Jag hade gärna velat ha min son hemma längre, men det får bli dagis i januari eftersom jag måste jobba. Han är inte ens 18 månader och tvåspråkig (= sen med att kommunicera) och jag är så rädd att jag gråter när jag tänker på att någon kan vara dum mot honom och att han inte kan berätta det för mig. Men vad kan man göra? Jag har inte råd att vara hemma längre än så.

Svar:
Låt inskolningen ta tid! Och kräv att en pedagog bondar ordentligt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag läste häromdagen att Hanna Graaf hade åkt till NYC utan sin bebis och att det orsakat ståhej. Från det lilla jag sett av henne via bloggen verkar hon vara en mycket engagerad och kärleksfull mamma. Men jag tycker inte att det var rätt att resa bort utan babyn. Jag vill absolut inte få Hanna, eller någon annan mamma, att känna dåligt samvete och jag tänker inte riva upp himmel och jord för jag tror nämligen barnet kommer klara sig finfint ändå. Men jag gillar inte den här, till viss del, felaktiga uppfattningen "mår mamman bra så mår barnet bra". När jag läste sen på Hannas hade hon t o m skrivit det själv! Hon tyckte att de behövde resa bort på en romantisk vuxenresa för att må bra i relationen och om de gjorde det så skulle naturligtvis barnen må bra av det också. Så hon menade att det inte fanns något som kunde vara fel med att lämna babyn hemma.

Det är helt fel tänkt menar jag, även om jag såklart förstår hur hon tänker och har full respekt för hennes ambition. Men det finns forskning som tydligt visar att bebisar mår bra av rutiner. Det ska vara samma människa/människor (den primära vårdnadshavaren) som tar hand om barnen dag ut och dag in. Barnet ska lita på att någon tröstar, ger mat och sällskap vid behov. Barnet mår inte alls bra av att dessa rutiner rubbas. Det här är inte flum eller en konservativ åsikt utan det är forskning. Gör man ett enstaka avsteg från det så ska man inte behöva leva med dåligt samvete resten av livet. Men jag tycker man ska vara medveten om den forskning som faktiskt finns och använda sig av den. Känns som så mycket viftas bort med att "vi föräldrar ska må bra för då gör barnen det också". Det kan vara en schysst grej att trösta en polare med om den lider av dåligt samvete över något men jag hatar tanken på att det ska bli en sanning som kan ursäkta det mesta.

Likaså det här med 5-minuters metoden. Jag har själv sovit så sjukt jävla dåligt när barnen var små att jag varit nära vansinne. Men att ägna mig åt en metod där barnet ska skrika och vara övergivet för att jag ska rädda min nattsömn och därigenom må bra (och mår mamman bra så mår barnet bra! suck).. Nej, det går inte.

Svar:
Jag tycker det är vansinnigt att lämna små bebisar en längre period. Anknytningen och tryggheten kan ta skada och det är helt enkelt inte värt det. Men jag tror att många saknar kunskap om den biten och därför tar beslut som är mindre bra ibland. tyvärr.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lisa – Nu har du nog fått lite fel på siffrorna. 100% av befolkningen har verkligen inte gått på förskola. 95% av barnen går i någon form av barnomsorg vid 4-5 års ålder. Så såg det inte ut för 10 år sen och absolut inte för 20 år sen. Hetsen kring att alla barn måste gå på "dagis" har kommit de senaste åren. I min omgivning är det snarare regel än undantag att skola in ungen vid 1 års ålder och folk tyckte att vi var konstiga som väntade till 2 år. Vi fick höra att det skulle vara så mycket jobbigare eftersom våran unge var äldre och att vi borde låtit vårt barn med separationsångest börja mycket tidigare.

Från rosenskimrande till ilsket rött- det ljuva familjelivet : På vilket sätt skulle det vara dåligt att en 7-åring som börjar skolan varit med en förälder dygnet runt tidigare? De lär ju knappast suttit hemma och glott, hemmaföräldrar är ofta sociala med andra hemmaföräldrar och är med i det riktiga livet och lär sig saker. En 7-åring som fått vara med en förälder jämt tror jag är betydligt bättre rustad med trygghet än en som varit utan föräldrarna större delen av dagarna sedan 1-2-års ålder.

Vad fan är det för fel på folk i vårt samhälle som tror att barn har det bättre utan sina föräldrar?!

Alltså, jag blir så imponerad över hur du lugnt och sakligt lyckas bemöta en sådan irriterande kommentar med ett långt, förklarande inlägg! Jag hade blivit galen. "..du sitter och goffar i dig kakor framför en film när ditt barn undrar vart du är". Va?! DÖ IDIOT! Fattar ibland inte hur du orkar publicera ditt liv på internet (vet att det är utvalda delar, men ändå rätt mycket!) och få kritik för hur du är som förälder hela tiden. Men jag är tacksam över att du orkar! Jag är 24 och har inga barn än, men jag funderar på att spara ner hela din blogg och använda som inspiration när jag får egna tjottar. Jag anser mig vara en hyfsat öppensinnad och smart människa, men du har verkligen öppnat mina ögon med allt genusprat! Tackar för det. Avslutar med att säga att jag tycker att du verkar vara en förträfflig mamma, i all din mänsklighet och med alla dina brister! Kärlek.

Bra att vi tar upp detta igen, vi vill ju alla få trygga starka barn! Instämmer med Lina angående klassperspektivet, inte vill vi väl ha det så att förskolan fortsätter att skäras ner på när flertalet använder sig av den från cirka 1,5 år. Extra viktigt när så många ensamstående, låginkomsttagare, studenter m.fl helt enkelt är beroende av tidig förskolestart och inte har några privilegier, då måste det funka. Och funka bra med en trygg miljö och där alla barn hinner bli sedda.

Vill även tillägga att det känns som att många människor tror att vi sen stenåldern levt i kärnfamilj med en glad och huslig hemmafru knuten till barnen 24/7. Hemmafrun kom till för inte alls länge sen och innan dess var det storfamilj och hårt arbete även för mammorna. Då fanns den äldre generationen där för barnen. Det blir knäppt när man som pratar om att mamman ska se till barnet var 10e minut till sjuårs åldern så har inte majoriteten av människorna levt.

Min sista fundering är varför förskolepersonal skulle betraktas som främlingar?? På en trygg fungerande förskola är

pedagogerna ju väldigt nära barnen o barnen går där ofta över 30 timmar i veckan så blir det märkligt att betrakta dessa ofta fina och kärleksfulla pedagoger som främlingar. Barnen gör det nog garanterat inte.

Själv minns jag min stora trygghet på dagis fina fröken elfie än idag, och då var jag ändå fyra när jag slutade på det dagiset.

Barn är mer kompetenta än man kan tro. Jag var livrädd/ångestfylld inför Dotras start (inget jag erkände) men jag må säga att det har varit gott för henne. Hon är dock lite yngre än Tamlin.

Jag vet inte, go,glad NÖJD och sprallig onge som har med sig en massa nya färdigheter, som rusar in på dagis med ett leende och är lika glad att gå hem. Jag är en fruktansvärt empatisk och lyhröd människa, jag var väldigt ängslig, men det har gått över förväntan.

Jag har många i bekantskapskretsen vars barn börjat på förskola på 1:års dagen, och inte bara korta dagar, utan på heltid. Sånt kan jag ställa mig mycket tvekande till- faktiskt. Kanske det är de barnen som undersökningarna som visar vad traumatiskt det är – baseras på?

Det är som det här med frånvänd barnvagn eller syskonvagnar där babyn får ligga under syskonets sits, utan kontakt med föräldern. Det ska ju vara oerhört traumatiskt. Men allting sätts ju i relation till annat. Om det rör sig om ett par timmar i veckan som barnet befinner sig i den situationen, hur illa kan det då vara? Hur stor skada gör det? Men det är klart ligger ongen där jämnt så må man ju förstå att det får konsekvenser.

Sen tycker jag, åter till dagis, att vi lever i ett samhälle där … vad kan det vara? 85-90 % mer? mindre? av barnen går på dagis från ganska låg ålder, slussas sen genom skolsystemet och ut i världen. Det är så vårt samhälle ser ut nu. För 100år sedan var det fortfarande ett begrepp med generationsboende och ett helt annat system. Det fannns nog negativa konsekvenser av det också om man skulle hårddra det. Våra barn som växer upp idag är barn av sin tid. Det måste de få vara.

Jag hade nog haft min dotter hemma till 3 år om jag hade haft möjligheten. Nu börjar hon antagligen dagis (jo jag säger dagis) i november eller i januari, då är hon runt 1,5 år. Fast jag tror ändå att det kommer göra henne gott, för hon intresserar sig väldigt mycket för andra barn i hennes ålder och deras lekar, samt har den där tendensen till vrål när man tar henne därifrån.

Tycker det är väldigt synd att samhället är som det är, och mer eller mindre tvingar ut föräldrar efter 1 år i arbete för att kunna försörja sig och sin familj.

Jag var i princip tvungen att skola in min dotter på dagis när hon var 1 år och 2 månader pga att jag är ensamstående och föräldradagarna räckte inte så mycket mer och man måste ju arbeta och tjäna pengar för att överleva 🙂

Det var jobbigt, för mig. Inte för min dotter som alltid har varit väldigt tuff, trygg i sig själv och social. Det gick bra från dag ett och gör det fortfarande. Hon är nu 3 år. Som tur är har jag ett sånt jobb så hon behöver inte vara på dagis mer än max 4 dagar/veckan.

Hillalilla – Nej, du har kanske rätt, det är närapå 100% nu men var det inte på åttiotalet. Oavsett vill jag gärna se studien.

Hade jag haft möjlighet hade jag antagligen valt att vänta tills sonen var 2-3 år gammal innan jag satte honom på dagis. Jag tycker att det är ett o-problem att folk tycker att man är konstig att man inte har ungarna på dagis – jag skulle tro att de flesta sätter ungarna på dagis för att de måste arbeta eller söka jobb, inte för att de inte orkar se efter barnen längre.

Haha, vilket jävla skämt! Så en 6-åring behöver sin mamma var 10 minut?! Skulle inte tro det. Verkar som att du anonym inte har en aning om barns utveckling och psykologi. Stackars dina barn om du hänger över dem som hökar. Där kan vi snacka trauma.

Kiki: Jag kanske missförstår dig, men ur ett klassperspektiv borde det väl snarare vara så att ENDAST de föräldrar som faktiskt MÅSTE lämna sina 1-2-3åringar på förskola bör göra det. Så de barnen som faktiskt måste vara där får så god kvalité som möjligt. Istället för att barngrupperna proppas med barn till föräldrar som KAN undvika förskola men inte gör det. T.ex föräldrar som är föräldralediga men ändå skickar iväg 2-åriga storesyskonet maximalt antal tillåtna timmar i veckan.

Om jag hade varit _tvungen_ att lämna mina barn på förskola hade jag varit vansinnig på de föräldrar som lämnar barnen där när de har möjlighet att ta hand om barnen själva!

Hur många föräldrar som bor och lever ihop måste verkligen arbeta heltid och ha sin 1-2-3-åring på förskola? Vad fasen gör folk med så mycket pengar!?

Sarah: Jag tror "anonym" syftade på barn i 2-årsåldern. Men jag undrar ändå, på vilket sätt skulle det vara traumatisk att som 6-åring ha sin mamma/pappa i närheten jämt?

Svar:
Det kan ju handla om andra faktorer också. Som i mitt fall; ett barn som VILL vara på förskolan. Eller som kanske har en mamma som inte har några vänner med små barn eller sociala kontakter. Eller som inte orkar, som mår dåligt i hemmet osv. Dock tror jag inte att barn mår dåligt av att vara hemma till skolstart heller.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

De människor som är " främmande"- är inte främmande efter en tid, barnen lär ju känna sina fröknar! Slutsatsen med kommentaren i inlägget L.D lägger upp skulle alltså vara att vi ska lämna barnen ifrån oss först vid 7-8årsålder? eller? obegriplig kommentar- och var i hela friden finns den " nya forskningen" ?

Vi tänjde på dagarna när vår äldsta skulle börja, hon började på förskolan när hon var 1år 7mån. Hon var då " färdig att börja" sedan länge. Sen fick vi tvillingar- vilket vände upp å ner på tillvaron på olika sätt, dom fick börja vid 1år 3 mån. Det enda negativa var alla snuvor vi fick!Jag hade ingen som helst möjlighet att vara hemma längre, varken ekonomiskt eller lustmässigt. Har aldrig gillat att vara i parken, eller

" småsnacka" med andra hemmaföräldrar. Men det är ju vad jag tycker-. Jag behöver vuxen stimulans för att kunna vara en bra förälder har jag känt starkt. Vad gäller ekonomin, så behöver man även konstatera, att även om man är två som arbetar heltid, är det inte säkert att man tjänar multum. Så, båda inkomsterna behövs. i alla fall i vår familj.

Tror inte våra barn hade uppskattat att vara hemma längre än dom var, med en uttråkad mamma, barn behöver stimulans på barns villkor, vilket jag tyckt att vår förskola varit bra på att tillgodose.

Ungarna har alltid gillat " sitt dagis", kompisar och fröknar, och dom har nästan alltid haft glada föräldrar som hämtat dom på eftermiddagarna.

För övrigt är det kul att ni köpt hus- grattis till det!!

Glad i färg- jag menar som jag skrev att det är viktigt att hålla hög kvalité på förskolan särskilt för dom som inte är privilegierade att nog att skjuta upp starten eller låta barnen gå korta dagar. Men jag tror inte på att inskränka andra gruppers frihet att självs välja hur de vill göra.

Klassperspektivet i denna fråga utgörs av att det för många människor är helt omöjligt att stanna hemma i 2-3 år, har man försörjninngsstöd bestämmer ex socialen att du måste ta ut 7 dagarsvecka av fp. Är du student eller ensamförälder eller bara fattig/lågavlönad går det inte heller att maxa fp så den håller i 2-3 år. Alltså tror jag att det måste satsas på våra barn så de har det bra på förskolorna.

När man lämnar över första barnet så är det ju en större omställning än för småsyskon.

Småsyskon har ju sett det där stället under hela sin uppväxt so far och det är oftast inga främlingar där för dem.

Det är med förskolan som med allting annat, man för se hur barnet reagerar och läsa av det istället för att kategoriskt gå på "så är det".

Mina barn har alltid varit väldigt sociala tomtar och 2-åringen vrålar "JAAAAA!!!" så fort man frågar om han ska till dagis, ibland är det enda sättet att få på honom kläder på morgonen utan konflikter…

Jag kan inte påstå att mina barn verkar direkt traumatiserade pga av de var tvungna pga a-kassans regler, att börja som ettåringar. Visst ville jag vänta men jag fick inte…

Det finns ett barn i min sons klass (1:an) som har stora problem att lämna mamma varje morgon och då får man se över om det går att hjälpa hen på nåt sätt….

Svar:
Barn är överlevare och anpassar sig snabbt till situationer. På gott och ont dock. Tyvärr. Min son har skolats in samtidigt med andra barn varav ett som inte verkar hantera det lika bra som Tamlin gör och jag ser hur en av dem har tystnat. Hen säger inte ifrån. hen finner sig. Det är så sorgligt att se.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Rabiat hemmaförälder. Du läser nog in lite för mycket i min kommentar om du tolkar det som att jag tycker att barn har det BÄST utan sina föräldrar.

O ja, jag tror att det måste vara jobbigt för en 6-7åring som ALDRIG har varit utan sin mamma/pappa en enda sekund att börja skolan eller göra något annat på egen hand för den delen. Jag tror att barn mår bra av att knyta an till andra individer än dess föräldrar. Jag tror att det är lärorikt och berikande för dem.

Att ha sin förälder vid sin sida varje sekund till man är 7 år gammal måste innebära att man det blir en väldigt stor omställning att helt plötsligt vara utan sina föräldrar 7 timmar åt gången i en miljö där man på inget sätt kan få i närheten av lika mycket uppmärksamhet o bekräftelse som hemma.

Jag tror därför att det är bättre att fasa in det. Genom att låta barnen passas av släktingar, leka själv hemma hos vänner eller gå på dagis.

Min första kommentar var ett svar på den överdrivna kommentaren som ligger till grund för LDs inlägg det var inte en sammanfattnig av mina egna åsikter.

Svar:
Det blir ofta så svartvitt i de här diskussionerna. Tyvärr. Antingen så lämnar man bort sitt barn hela dagar till nån främling som är traumatiserande eller så isolerar man sitt barn från det sociala. Men precis som redan påpekats så sitter man ju som hemmaförälder inte hemma och ugglar utan tvärtom socialiserar med andra barn och vuxna. (oftast i allafall) Dessutom funkar det ofta så att föräldern och barnet inte är klistrade vid varandras sida. Jag har ju varit med Tamlin i över två år, men när vi är hemma hos någon eller t.ex på öppna förskolan eller i nån park så sitter ju jag stilla medan han upptäcker världen utanför mig. En sexåring exempelvis, skulle efter så pass mycket tid hemma ha en ganska stark grundtrygghet som möjliggör mer utforskande längre bort från föräldern. Det är ju så man skapar en bra grundtrygghet. 🙂 Och oftast ingår även kortare stunder hos släkt och vänner även för de som är hemma med sina barn. Jag tror inte att det är ett dugg skadligt för barn att vara hemma tills skolstarten. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Orka hacka på ditt föräldrarskap bara för att du är en offentlig person. Visst om det var om någonting allvarligt men att lämna sitt barn på dagis (o de verkar som att tamlin gillar dagis med syrran) är fan upp till dig.

Jag har jobbat inom förskolan och en hel del barn som börjar senare har det jävligt jobbigt vid inskolning och ett bra tag efter, för andra går det prima. Barn är människor precis som vuxna och fungerar olika och reagerar olika på olika situationer så att hävda att ett alternativ i en ålder är bäst för alla är ju direkt idiotiskt. Att barn får vara hemma länge är verkligen ingen universallösning för trygga och självständiga barn, det beror ju både på hemmiljö och individ. Att vara hemma med inaktiva föräldrar är ju värre än att vara på förskolan för äldre barn och att vara i superstressad och dåligt fungerade dagismiljö är ju sämre för småbarn än att vara hemma med lugna och stabila föräldrar, sen kan man jämföra scenarier i all oändlighet.

Åh vad du är bra! Du har så rätt. Har alltid trivts i förskola och började supertidigt, min lillebror trivdes aldrig men supermyste hos en dagmamma istället och var som fisken i vattnet. HUR kan man låta bli att testa om ens barn vill gå i förskola? Man ser väl direkt om ungen inte trivs. Står bredvid dig i det här.

Samhället är ju uppbyggt som så att man ska lämna sina barn ganska tidigt, föräldrardagarna tar ju slut. Jag lämnade Leon när han var 1 år och 2 månader. Första två veckorna gick jättebra, han sket i mig och ville inte gå hem, men det var när han förstog att han skulle vara kvar där som världens bakslag kom. Han gallskrek när jag skulle lämna honom. Jag mådde så himla dåligt och alla uppmuntrade mig att inte ge upp "det går över, det är vanligt" jag fick även massa skit från Leons farmor som sa bl.a att " det är förfärligt att du ska vara hemma, det är dags för dig att du också tar ekonomiskt ansvar, du gör Leon en björntjänst av att inte låta någon annan passa honom, du har tytt honom för mycket till dig" och mycket mycket mer. Men jag gav mig inte, jag lyssnade till mitt hjärta och tog tjänstledigt från jobbet och ska vara hemma med honom tills han blir 3 år, och därefter jobba 70% så att han bara är där på deltid. Det tog tyvärr slut mellan mig och Leons pappa, men vi är väldigt bra vänner(tack och lov!) så nu sitter jag här i min tvåa, har vårdnadsbidrag, bostadsbidrag, och får några tusenlappar in från helgjobb

Fan hann inte skriva klart, dumma mobil! Ja vart var jag nu..får in några tusenlappar från helgjobb (och då har Leons pappa honom), och jag klarar mig så jag har att röra mig runt 1-2000 när alla räkningar är betalda och mat för en månad. Det handlar mycket om vad man prioterar. Men det är så lätt att man dras med hur samhället är uppbyggt, men det är dock viktigt att man vågar ifrågasätta det och stå upp för sin tro!

Det vore även bra om du ville problematisera det faktum att det allt som oftast är MAMMAN som förväntas förlora flera års inkomst, karriärmöjligheter och pension på att hålla barnen hemma. Denna ojämställdhet är ett fundament för patriarkatet. Och nej, jag vet att du har skrivit att du inte vill "offra" barnen på "jämställdhetens altare", men för att vara en feministisk blogg så känns det som att du inte problematiserar det faktum att kvinnor, i Sverige, år 2012 fortfarande förväntas stanna hemma medan mannen jobbar. Jag menar att visst kan man säga att dagis traumatiserar barn, men utveckla gärana hur lösningen skulle se ut FÖRUTOM att mammorna förväntas stanna hemma. Och jag vet att du skulle svara att pappor också kan stanna hemma, men det gör de ju inte! Det känns som att bara för att du själv som kvinna har varit hemma med barnen längre än de flesta medan pappan jobbat, så är det bara att utgå ifrån att samhället bör se ut så, för annars kan ju barnen bli traumatiserade på dagis! Slut på analys. Ursäkta om jag hårdrar det, men jag får det intrycket när du inte gör någon vidare analys av problemet på en samhällelig nivå. Hur kan vi gör det bättre för barnen utan att göda de patriarkala samhällsstrukturerna som genom historien har hållit kvinnor i ekonomiskt underläge?

Svar:
Absolut, men det är ett helt annat ämne. Det här inlägget handlar om tidig förskolestart och mina egna barn. 🙂 För att svara på din fråga: öka FP’n (dagarna) och beräkna den på ett genomsnitt av bådas inkomst. Dela den rakt av. Minska barngrupperna, speciellt för små barn. Högst 3 barn per pedagog och högst tio barn i varje småbarnsgrupp. Bara några förslag som är gångbara.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ursäkta Dahmen, men jag fattar inte grejen? Alltså jag förstår inte ens varför ämnet är uppe till behandling. Jag gick i dagis från ett år eller så och har aldrig ens tänkt att det skulle vara "dåligt" eller "farligt". Tvärtom tycker jag synd om de ungar som inte får gå dagis – ofta blir de överdrivet blyga och föräldrabundna. Ibland tror jag att denna dagisparanoia tas upp för att de flesta föräldrar inte begriper sig på pedagogik. Jag har erfarenhet som barnskötare och kan inte komma på ett ena barn som verkade "må dåligt" av dagisvistelsen (förutom att skiljas från föräldern på morgonen). Pedagoger har som jobb att se till att alla barn behandlas rättvist och jag vill tro att majoriteten sköter sitt jobb bra. Så, igen, jag fattar inte grejen? Ska alla mammor/pappor stanna hemma med sina barn tills de början skolan? Skolan är väl mycket "farligare" än dagis. Hemundervisning, någon?

Svar:
Ninja var tre bast när hon började förskolan och var allt annat än blyg eller tillbakadragen. Föräldrabundna är alla små barn. Annars är nåt fel. Förskolemiljöer är stressiga och små barn mår bäst i lugna miljöer.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

MammaTina: Du verkar vara en sådan varm och kännande mamma! Underbart att läsa din historia!

Jackan: Menar du på allvar att ett barn med sen förskolestart, säg en 3 åring kommer generellt sätt bli överdrivet blyg och bunden till föräldern (som om det skulle vara illa?!?) ? Vart får du det ifrån? Läs boken som LD rekommenderar i inlägget, där får du se experter och forskning om att det är bättre för de flesta barn att hamna i en liten grupp och börja senare. Boken skuldbelägger inte, bara visar på de problem som finns i vårat samhälle när det kommer till barnomsorgen.

Jag var 2 år (är nu 21) när jag började dagis,(började samtidigt som min bror som då var 4 år) och jag kan inte påstå att jag "tagit skada" av det på något sätt, jag minns det knappt. haha

Jag tror det är en individuell fråga, att det inte har så mycket med ålder att göra, utan det beror på hur barnet är som person. Jag har alltid varit självständig och utåtriktad, så kanske därför gick det bra för mig att börja dagis tidigt.

Kram på dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *