Kategorier
diskussion & debatt

Varför är det så många kvinnor som inte tycker att de duger?

Anna // Apan Satt i Granen vill gå ner i vikt efter en lång graviditet och jag stöttar såklart henne i detta, dels för att hennes kropp är hennes att råda över, dels för att jag förstår varför man vill gå ner i vikt när man väger så pass mycket och dels för att något annat vore otänkbart eftersom att jag inte dikterar mina vänskapsrelationer med pekpinnar.
 
Jag avrådde henne från att snacka vikt och form i bloggen eftersom att hennes styrka har varit just att hennes person och blogg utstrålar en god självbild och självkänsla och kärlek till sig själv. Den är så underbart befriad från den vanliga hetsen kring vikt och kropp, och jag gissar att hon höll med för hon startade en facebookpage ”Apan trimmar och slimmar’’ istället där hennes läsare kan delta i hennes resa. Tillsammans ska de peppa och ge tips. Och det har jag ju inga invändningar mot. Rätt plats, rätt tid, rätt forum liksom.
 
Men jag kan inte hjälpa ändå att jag tycker det är lite sorgligt att hittills 575 personer har like’at. Är det 575 kvinnor som inte trivs i sina kroppar? 575 kvinnor som kanske också tycker att de behöver banta, bli smalare, förändras? 575 kvinnor som peppas? Jag säger inte att det nödvändigtvis är så med just Annas sida men jag har lagt märke till att den typen av forum ofta drar till sig en stor publik. (av kvinnor generellt)
 
 
Jag undrar hur det skulle se ut om jag startade en grupp? Hur många av mina läsare tycker att de inte duger som de är egentligen? Och varför är det så? 
 
Jag blir ju själv peppad av det så jag fattar grejen. Peppad av LCHF-forum och träningsbloggar och modetidningar och alla käcka tjockisar som ska bli starka och friska. Peppad att förändras, ”ta tag i mig själv” samt förbättras. För det handlar ju oftast om det; förbättring. Äta bättre, må bättre, träna mer, bli en bättre människa. Men i den där peppen, den där nytändningen som jag oftast känner och inbillar mig att jag mår bra av, så finns ett underliggande missnöje. För ju mer jag peppas desto mer medveten blir jag om mina egna brister. Desto mer besviken blir jag när vågen inte visar den siffra jag inbillat mig ska få mig att bli lyckligare.
 
Äh jag vet inte. Hur tänker ni kring det här? Hur många av er kommer like’a Annas sida idag? 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Varför är det så många kvinnor som inte tycker att de duger?”

Men det är ju en sak om en pinnsmal liten tjej vill banta, och om en kvinna som verkligen är överviktig vill det. Det måste inte alltid handla om utseende. Vad sägs som bekvämlighet och lättare rörelse, användning av alla gamla kläder man älskar och viktigast av allt, en sundare kropp som lättare undviker sjukdomar och mår bättre? En kropp som orkar mer! Förstår inte hur du inte kan se det hälsosamma i det.

Jag tänker nog rätt sällan på min kropp och dess utsende. Tills jag ser andra kvinnorn som på till exempel Facebook eller bloggar lägger upp bilder på en spänd arm och skriver typ "åh äntligen börjar musklerna synas under fettet" Jag får en konstig känsla då och undrar alltid, borde jag också göra det där? Sträva efter att musklerna under fettet ska komma fram mer…

Jag har tidigare i mitt liv blivit JÄTTEpeppad av allt sånt här och älskat "sundhet". Jag har varit jätteslimmad själv och allt liknande. Men något har förändrats hos mig.

Jag känner inte alls pepp längre kring det här. Jag gillar Anna och har likeat hennes blogg men tänker inte gilla hennes vikt-pepp, även om jag vet att hon gör det av "rätt" anledning. Men jag känner inte alls någon geist och entusiasm över detta längre.

Jag började hänga på HAES-ställen istället och insåg att min kropp duger precis som den är. Jag är kort och ganska tjock och jag älskar choklad. Varför i h-vete ska jag skämmas för det?

Jag har dessutom perfekta värden. Min kropp är på det planet HELT frisk (vilket är det enda planet jag är frisk på ungefär). Ända saken som jag att jag tänker "lite" på min vikt är för min reumatism, blir jag för tung har jag mer ont. Annars så har jag gett upp och jag visar mina kurvor utan skam. Skulle du starta en pepptråd skulle jag inte likea den även om den var av samma "rätta" anda som Anna. Jag gillar _dig_ för att du säger saker som "mina valkar ger mig pondus". osv.

Jag gillar redan Annas sida, för att hon inspirerar mig med sin energi. Jag avstod att gilla ett tag dock, just av skälen du lyfter. För att jag är så evinnerligt trött på hetsen, oavsett hur inspirerande och peppande den är.

Jag följer apans blogg men inte hennes FB-sida. Jag är inte nöjd med min kropp. Jag försöker att intala mig själv att jag är nöjd men det funkar liksom inte. Långt inne mitt huvud har jag en bild av hur jag vill se ut. Jag försöker sudda ut den där bilden men det tar tid..

Efter en lång graviditet, inte en lång förlossning? 🙂 jag som själv har ätstörningar kan sitta och titta på sådana bloggar och bli inspirerad att bli extremare i min störning, alltså när jag tittar på en sådan blogg blir jag ju glad o peppad men det leder alltid till ökad fixering. (För min del då)

Svar:
herregud. jag var nog virrig när jag skrev.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nä där drar du nog för snabba slutsatser. Jag följer Anna för jag tycker det är peppigt och intressant. Nog för att Apan vill gå ner i vikt men jag hoppas och tror att det är för att hon vill bli SUND.

Och det är just det jag vill för mig själv också. Jag vill träna och äta för att vara sund och stark och gärna läsa om andra som gör samma grej.

Håller med. Gick själv ned 6 kg(utan att hetsbanta eller hetsträna. Gick bara och tränade 3 ggr i veckan utan att tänka för mkt på det) efter att ha levt rövarliv i London i ett år och kände mig sjukt stolt efter det. Sen var det det där med att hålla vikten och det gick inte när studier gjorde att man mest satt ned hela dagarna. Den där balansen mellan plugg, jobb, vänner, träna, äta rätt, slappna av, ta hand om kids (om man har några), hänga med på alla sociala medier m.m gör en stressad i grunden.

Det enda tipset, och som verkligen hjälpt mig, är att gå till ett gym för bara oss tjejer. Det är det enda träningsstället jag har känt mig sedd, kunnat koncentrera mig på just MIG för det är det träning handlar om. Man ska rå om sig själv, ingen annan, inte känna att man ska försöka slå andra eller att andra ska tänka"shit vad slank hon har blivit" utan det handlar om att tänka tankar så som "shit idag sprang JAG 10 min längre än igår" eller "idag gjorde JAG 5 fler situps". Det lilla gör det stora.

Sen i grunden kan jag känna den där känslan av att "men vad fan tjejen, smal är du ju fan inte". Men då brukar jag själv överrösta med "ahme lite bättre än igår är iallafall något". Har man gjort lite har man alltid gjort något. Men den där medfödda ångesten finns ändå med där i grunden…

Go Dahmer!

Jag håller med Claudia – varför är det bara fokus på "duga som man är". Klart jag duger som jag är, men jag vill förutom duga även orka leka med mina två barn, leva länge så jag får mysa med barnbarn (förhoppningsvis) utan att dö i förtid av överviktsrelaterade sjukdomar. Jag hatar att känna att jag inte orkar leka aktivt mer än en viss tid med mina barn innan kroppen säger nej. Därför jobbar jag för att gå ner i vikt och bli stark. Det måste vara okej det också!

Svar:
fast nu är det ingen som sagt att det är dåligt att gå ner i vikt per se.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har varit (och jo, jag ÄR nog fortfarande, fast jag tänker i alla fall mer kritiskt nu) väldigt rädd för fetma och tjockhet, och det vet jag kommer från min uppväxt och en mamma som ALLTID kommenterar folks vikt – nu vet jag liksom att säger hon att en person är "mullig" så är den högst vanligt byggd, och säger hon "tjock" är den möjligen mullig och en "fet" person i hennes värld är lite tjock i min värld. Så, jag är mer kritisk som sagt, men visst etsar sig sånt där fast.

…och vad jag ville komma till: Jag har framför allt insett på senare tid att det är skillnad på att vara tjock och att vara tjock. Vissa kroppar ÄR större än andra, och hur mycket dessa personer än tränar, bantar, slimmar så vill kroppen hela tiden tillbaka till det där större läget. Andra personer är förstås ohälsosamt tjocka – vilket då ofta även märks i form av knäproblem, ryggproblem, blodtryckssänkande medicin, diabetes osv osv, och då har man ju ett uppenbart hälsoproblem. Tycker jag i alla fall.

Problemet är ju att i samhället som det ser ut så är all övervikt ful, och alla tjocka borde vara smala. När jag har diskuterat det där med mina elever, och ifrågasatt varför löpsedlarna aldrig skriker ut "såhär går du UPP 5 kilo!" svarar eleverna unisont: "Det är farligt att vara tjock!!!!!" Men nä, att ha en stor rumpa, tjocka lår, lite fett på magen eller vad det nu kan vara är inte lika med hälsofara. Att vara för SMAL däremot, det är direkt hälsofarligt.

Sorry, långt om detta. Men för att återkoppla mer direkt till ditt inlägg: Jag förstår också Apan att hon vill gå ner i vikt, och det är väl jättehärligt att så många peppar henne – men att fokus i så stor utsträckning i hela samhället läggs på att gå ner i vikt och vara überhälsosam… det är inte hälsosamt i längden tror jag. Och det ger i alla fall mig dåligt samvete, skapar stress etc :-/

Jag ’gillar’ hennes fb-sida, mest för att jag läser hennes blogg och följer henne på andra sociala medier. Visst kan det vara bra att peppa varandra, men jag tror inte alla hennes följare ogillar/vill förändra sina kroppar!

Jag gillar hennes sida. Av den enkla anledningen att jag själv startat en viktresa nästan samtidigt. Jag har haft ett bmi på över 37 så det var för hälsans skull (och att jag har en sjukdom som gör det svårt att bli gravid. Vill jag få hjälp av sjukvården får jag max ha ett bmi på 27….) Så då gillade jag hennes sida för att bli peppad och inspirerad att fortsätta min viktresa. Samt att stötta henne i sin resa. 🙂

Jag måste erkänna att jag som sitter här på mina 87 kilo och vill gå ner 20-25 kilo med varje dag FÖRSÖKER att intala mig själv att jag duger som jag är, att jag är fin som jag är. Blir väldigt påverkad av alla smalbloggar och går jag in på nån thinspiration grej så mår jag piss efteråt. Men Annas sida är helt annorlunda =) Kikar in lite på den ibland. Hon känns inte så himla stressad över sin vikt ändå hon verkar vilja ta det i den takt det går och inte svälta sig, träna sönder osv. Tror att många ser henne som en förebild och vill följa hennes resa där också och inte bara är med för att de själva vill gå ner.

Jag känner ingen kvinna som är nöjd med sin kropp. Inte jag själv heller. Blir så trött på mig själv för mitt fokus på hur jag ser ut. O jag är väldigt duktig på att slå på mig själv för att jag tex inte tränar så mycket som jag borde. Viktnedgång är ett konstant samtalsämne. Och mat så klart. Men som sagt, ganska få som fokuserar enbart på sundhet i mina kretsar.

Svar:
Precis, det här är ju kärnan.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är en av dom som gillat sidan. Själv är jag inte ute efter att se smal och snygg ut, utan istället att bli frisk. Jag är 32år och har högt blodtryck som förmodligen skulle bli bättre om jag gick ner i vikt.

Jag känner mig hopplöst sockerberoende och lägger ut massor pengar varje dag på sånt som gör mig tjockare. En ond cirkel av ångest, helt enkel.

Jag försöker därför läsa om andra som kämpar och lyckas osv. Det ger mig hopp 🙂

Anna skrev förut att hon också hade problem med socker och därför kände jag att jag ville följa hennes sida.

Men kan det inte handla om att respektera sin kropp?

Jag är en sån där smal, tajt människa som många förmodligen skulle kalla för en "hälsofanatiker" eller "stressbantare". Jag äter LCHF, tränar varje dag och lever efter devisen att man bara har en kropp som man ska ta väl hand om.

jag har varit storrökare, har bantat som en galning och hetsätit socker när jag inte klarat de hårda dieterna. För nåt år sedan insåg jag att jag fan inte ville leva såhär mer. Jag misshandlar ju min egen kropp.

Nuförtiden är jag förmodligen smalare än jag varit sen jag var tonåring (väger mig inte längre, tänker inte bedöma min hälsa efter en siffra). Och jag mår verkligen så himla bra. Men det beror på att jag börjat respektera min kropp. När jag sitter med en Ben & Jerry’s funderar jag "är det här något min kropp mår bra av att jag stoppar i mig". Nä. Och då är jag inte sugen längre.

Svar:
how about respektera sitt sinne, sin självkänsla osv? Visst är kroppslig hälsa viktigt men inte när det är på bekostnad av annat välmående. Jag tycker inte att jag är respektlös mot min kropp när jag äter glass eller när jag är överviktig. Jag tycker däremot att jag behandlar mig själv illa när jag oroar mig för hur jag ser ut eller hur mycket jag väger.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nåt som gett mig bättre självkänsla och självförtroende är serien Girls, lena dunham sliter av sig kläder visar strut tuttar,celluliter och en dålig kroppshållning och hon gör det helt naturligt. Inget att skämmas för! Jag blev så imponerad och tänkte kan en tjej som är 27 år göra det i tv (som inte är porr…"Suck") och ser helt normal ut, en riktig kvinna! Fan vad uppfriskande!!

Sen är det även skönt att visa av dom är så raka och ärliga och visst vissa gånger blir tjejerna överkörda av killarna men samtidigt ser man en styrka hos alla kvinnorna och en vilsenhet som är gemensam.

Se serien GIRLS!

Jag är helt för att gå ner i vikt för att det får en att må bättre och orka mer. Själv jobbar jag på att acceptera min egen kropp som den ser ut, jag är inte direkt överviktig, jag har bara svårt att förlika mig med att kroppen inte ser ut som den gjorde när man var 20.

Jag har dock insett att för mig är det helt opeppande att fokusera på just vikten eller hur jag ser ut, utan att det är bättre för mig att sätta andra mål än att gå ner x antal kilo eller sluta äta godis. Nu har jag i stället som mål att klara av att springa en mil för att i slutet av juni vara med i en lopp på just milen. När jag satt upp detta mål blev jag i stället jättepeppad att jobba mot det.

Det jag vill säga är att var och en blir salig på sin fason, om man blir peppad av att se andras eller egen viktnedgång är det bra, men om regler och måsten (som ofta följer med att sikta specifikt på att gå ner i vikt) får motsatt effekt kan man sätta upp andra mål för att få inspiration och då kanske en viktnedgång kommer på köpet (om det är det man vill).

Jag vill gå ner i vikt. Men inte för att jag inte tror jag duger som jag är? Jag gillar min kropp. Men 1. Världen tillverkar inte kläderna jag vill ha i mina storlekar. 2. Jag får brännmärken mellan låren när jag går. 3. Jag kan bara ha ett par slags skor när jag är så här tung.

Anledningarna handlar om mig och vad jag vill. Jag vill inte kunna ha cocktailklänningar och skyhöga pumps utan slitna h&m-jeans och skor med billig sula istället för de där fula big is beautiful-kläderna och dyra fulskor. Kanske det vore annorlunda om klädestillverkarna kunde tänka sig att tjockisar inte vill gå runt i tält och erbjuda oss korpulenta bredare stil? Jag är rock&roll och vill kunna klä mig som jag vill!

Hej!

Att förändra sin livsstil är svårt eftersom det handlar om att bryta mönster och att ändra sina vanor. För mig betyder det mycket att ha en sådan här pepptråd eftersom den långa resan känns mycket lättare då. Tråden är ju främst till för min egen dokumentation men självklart vill jag att människor ska följa, peppa och inspireras.

Det är tråkigt att många mår dåligt över sina kroppar. Jag vill avdramatisera det hela och anser inte att fokusen ligger på att viktpressa, utan istället på att lägga om vanor så att det kan ge hälsosamma resultat på sikt.

Vi är alla olika och jag tror att folk överlag måste lära sig sålla bland sina flöden dvs välja bort att läsa sådant man mår dåligt av till förmån för sådant man blir peppad av. Men framför allt tycker jag att alla som mår dåligt av trådar som min ska fråga sig själva varför.

Är det ångesten över att vara tjock med oförmåga att ta tag i det eller är det något annat som spökar? Om jag talar för egen del mår jag dåligt av allt som har med dieter att göra eftersom jag vet att det är ett "quick fix" om jag tappar tålamodet. Därför undviker jag alla typer av dieter och gnetar på med motion, mindre måk på fasta tider osv. Det går sakta men säkert, jag mår prima och väljer inte bort något.

Claudia: nu är bara det här min egen personliga historia så du får ta den med det empiriska värdet den har.

Jag har hela mitt liv varit obekväm med min kropp, jag tyckte alltid att jag var ett monstruöst fettberg. Nu väger jag 110kg och vissa kanske tycker jag är ett monstruöst fettberg, det är hursomhelst irrelevant för mig.

Jag har aldrig låtit min vikt (varken den faktiska eller den inbillade) stå i vägen för något jag velat göra – eller någon för den delen. Jag rör mig obehindrat, jag gör vad jag känner för och jag ber inte om ursäkt för mig själv och min kropp. Jag förstår att vissa upplever att det blir lättare när de blir fysiskt lättare. Men någonstans anser jag fortfarande att det är känslan som är den viktiga. Jag mår bra. Om folk har problem med min kropp får de gärna behålla det för sig själva.

Gällande Anna, viktbloggande och "pepp" så gillar jag det inte. Av ovanstående skäl, mestadels för att jag oftast inte tycker att det har att göra med verklig hälsa utan med en upplevd bild av hur man bör se ut. En upplevd bild av hur vi är vackra.

Därmed inte sagt att viktminskning inte kan vara mångfacetterat, i vissa fall kan det hjälpa människor som upplever att de har problem att förhålla sig till mat t.ex genom portionskontroll (som jag själv använder mig av för att inte hemfalla åt okynnesätande), i andra fall så är det triggande och spär på ohälsosamma ätbeteenden. I många fall finns det säkerligen en känsla av att man gör det för hälsans skull, men jag tvivlar starkt på att det är huvudanledningen. Vi har en syn på feta människor som omges av enormt mycket förakt och fördomar, den synen är mer än nog för att de flesta ska ge vika och inte våga vara frisk och fet.

Jag peppar gärna människor kring mig att gör saker de blir lyckliga av, men ber man mig om råd så ger jag som primärt råd att man ska vara glad och må bra, träna för att bli stark – inte smal.

Vill man diskutera vikt, fördomar kring feta och problematisera olika viktrelaterade saker så kan jag rekommendera FAT:UP på Facebook.

Jag ser det inte som att 575 personer ogillar sin kropp. Jag är säkert grymt naiv, men jag ser det som att 575 pers vill se en glad, positiv historia om hur bra just denna glada, positiva, icke-självhatande människa mår när hon blir lite sundare. Just detta att Anna är så glad i sin kropp och väljer att försöka må bättre ändå, det tycker jag är positivt. Det är så jag ser bloggen, men jag kan ju inte säga varför alla andra gillar.

Jag har inte gått in och gillat eftersom jag inte har något intresse av att läsa om Annas träning och hälsa specifikt, jag nöjer mig med den vanliga bloggen.

Svar:
Jag tror inte att du är naiv. Det var en intressant vinkel som det säkert ligger en del sanning i. Jag är dock för cynisk för att tro att det är hela sanningen dock.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Läser Annas blogg men inte fb-sida. Verkar tillhöra en ganska liten skara som faktiskt är nöjd med mig själv, trots massor av "fel" (dålig hy, platta och hängiga tuttar, bristningar och dallrigt fett lite överallt). Jag är kanske egentligen rätt så ful, men det gör liksom ingenting, skit samma!

Det enda jag tar del av någon slags viktresa är att jag läser om folk som börjat med LCHF och gått ner i vikt och börjat må bättre. Jag skyr allting som har med vikt, viktnedgång, hälsomat, bli snygg, såhär-formar-du, drömkroppar och sånt skit att göra. Det hjälper mig inte ett dugg. Jag har en bild av en drömkropp/ansikte men hur mycket jag än tränar kommer jag aldrig uppnå den, pga hur min kropp är byggd och hur mitt ansikte och hur mina kroppsdelar ser ut.

Det skadar bara. Det får mig inte att bli pepp på att gå ner i vikt. Det får mig bara att skämmas över att jag är överviktig och inte snygg och att jag aldrig kommer bli det? Det enda jag har att gå efter är mig själv, så den enda jag behöver gå till när jag funderar är mig själv. Och jag vill gå ner i vikt, men jag kommer inte få smal midja eller fylligt hår för det. Så. Nej tack till träningspepp, för mig.

Och ja, jag har uppenbara problem med självkänslan. Har inte riktigt listat ut den än.

Svar:
Jag följer en del LCHF-instagram för att få recept-tips. Är så enkelspårig och lat och behöver lite inspiration på den fronten annars äter jag bara ägg. Valde dock att avfölja några pga för mycket kroppsbilder osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag likear Annas sida för att jag gillar Annas blogg, och hur hon skriver. Hennes viktresa är intressant och jag är nyfiken på resultatet.

Det innebär inte att jag själv vill gå ner i vikt eller på annat sätt är missnöjd med mej själv. Jag är helt enkelt bara intresserad. 🙂

Har valt att inte följa hennes viktresa om man kan kalla det så. Det är inte alls för att jag anser att hon inte ska göra det. Hon har rätten till sin kropp & så vidare. Men hade jag läst det hade jag förmodligen hetsat mig själv till någon form av tävling där jag ska göra samma sak men snabbare & lyckas mer än alla andra.

Stödjer att hon vill göra det, då det verkar som om det handlar om att hon ska må bra och inget annat. Men jag gillar hennes blogg för att det var en fristad där man inte behöver prata om vikt, utseende eller att det är onyttigt, nu syndar vi när vi äter något dåligt osv. Därför gillar jag inte hennes sida.

Jag kommer inte att gilla hennes sida. Jag gillar varken sundhet eller smalhet och jag ÄR faktiskt nöjd med min kropp. MEN. Jag önskar ibland att jag kunde få bli lite ätstörd eller iaf få nära en längtan efter smalhet eftersom det där med HÄLSA och SUND inte alls peppar mig, vilket jag behöver eftersom jag har diabetes. Jag är övertygad om att lite smalhetslängtan hade varit precis vad jag behövde. Men tyvärr har jag ingen sådan. Jag tycker om min stora mjuka kropp. Det är helt sant. Men rent hälsomässigt är det inte alls bra att jag gör det..

Jag är verkligen inte nöjd med min kropp, känner faktiskt ingen annan kvinna heller som är helt nöjd. Jag säger ofta tjockis till mig själv och hatar verkligen min kropp. Men jag kan inte hitta energi eller något för att få mig att gå ner i vikt. Varför vet jag inte trots att jag hatar min kropp. När ingen ser så äter jag godis som om det inte räknas när man är själv..

Jag tror inte att jag kommer att lika hennes fb-sida för jag får bara lite panik på att "alla" andra är så duktiga och att jag inte får tummarna loss.

Får väl lägga till som kommentar: att lägga om sitt liv för att förbättra sin hälsa är jag inte emot, och jag gillar Anna (och följer inte viktminskningen, bara den vanliga bloggen), bara inte det där med att huruvida man är lyckad som person eller inte hänger på huruvida vågen visar upp eller ner.

Jag gillar apan trimmar och slimmar för jag gillar hennes blogg! Sen älskar jag personlig utveckling och att nå sina mål. Det inspirerar mig fast jag själv varken vill eller behöver gå ner i vikt 🙂

Utan att ha sett Annas sida mer än bilden i detta inlägg tänker jag så här spontant. Det behöver inte vara så att man är missnöjd med sin kropp om man gillar sidan. Ja tänker som så att Anna är en smart tjej och om hon vill göra detta är jag beredd att stötta henne. Hon har säkert goda motiv och då kan jag ge henne stöd genom att gilla även om jag själv trivs med min kropp. Bara en tanke om hur jag upplever fb i alla fall.

Bra inlägg för övrigt!

Jag skulle aldrig lika den efter jag inte tycker om den typen av läsning. men mest för jag är så sjukt trött på alla jävla tränings och bantningsbloggar mm. och jag tycker hon är sjukt snygg och jag fattar att hon vill gå ner vikt likaså. alltså för mig är hon lika fantastisk oavsett några kilon hit eller dit men klart man får ge ner i vikt och blogga om det om man känner för det.

jag är mer så innerligt trött på vikt och träningstjat.

vet inte vad det handlar om alls. och jag är inte ett murmeldjur från under en sten. Men just träning och bantning boring

som svar till din kommentar:

"how about respektera sitt sinne, sin självkänsla osv? Visst är kroppslig hälsa viktigt men inte när det är på bekostnad av annat välmående. Jag tycker inte att jag är respektlös mot min kropp när jag äter glass eller när jag är överviktig. Jag tycker däremot att jag behandlar mig själv illa när jag oroar mig för hur jag ser ut eller hur mycket jag väger"

Det säger jag absolut inte emot, självkärlek är så enormt viktigt! Men vad jag menar är att det kanske hänger ihop? det kändes som jag hamnade i en ond cirkel när jag höll på att jojobanta och gick upp och ner. Det är inte förrän nu som jag tycker att jag är så himla bra, oavsett vikt. Men det är ju också för att min kropp är i balans, även om jag tar hand om min själ lika mycket med hjälp av meditation, yoga och mindfulness. För mig har det varit enklare att ta hand om mig själv när jag mått bra och slutat oroa mig för om jag väger för mycket eller för lite. Min kropp mår bra nu, den får vad den behöver av kost, vila och träning och då har jag kunnat släppa alla tankar om min yta och fokusera inåt.

Jag tycker mest att det är tröttsamt att varenda kvinna jag känner är missnöjd med sin kropp och att samhället är så vansinnigt fettfobiskt. Pga. detta håller jag mig borta från dylika peppsidor på nätet eftersom på varje "vettig" viktnedgång som Apans så går det hundra självhatar viktnedgångar som är helt onödiga och det är helt enkelt så vansinnigt obehagligt. För varje ställe som är fritt från fokus på kvinnors kroppar så gör jag vågen.

Jag tänker som så; om jag trycker like på en sådan sida så är det för att stötta Anna… Jag vet ju hur hon tänker, som stadig följare.

Jag vill själv gå ner i vikt, pga mina knän och rygg och det tar sig sakta men säkert till en gräns där kroppen mår bra. Där tänker jag stanna.

Jag tycker att det är jävligt trist när jag själv verkligen diggar min kropp just nu. När jag är naken, eller inte tittar mig i spegeln vill säga. För då ser jag bara att jag inte får på mig mina jeans som jag brukar få på mig utan är för "tjock"

När mina föräldrar säger att jag borde äta bättre eller lillebror så fräser jag bara till att de ska ge fan i att föra över sina ideal till mig och att såna kommentarer ger en anorexia, och att jag följer den antika grekiska idealet.

Vad fan varför måste jag vara vara en stl 36 för alltid? Vem bryr sig så länge jag mår bra? Tydligen alla andra. För att generalisera lite alltså.

och för att konkretisera (inser att jag skrivit lite flummigt), men jag tycker att det är så tråkigt att vi hela tiden fokuserar på en siffra eller storlek. Alla kroppar mår inte bra av att vara superskinny, utan då svälter vi oss själva. Det är klart att vi tjejer får en helt ätstörd värld när vi hela tiden fokuserar på vad vi ska bli, och inte på hur vi ska må?

Jag tillhör de där ovanliga, överviktiga, som faktiskt är nöjd. Punkt. Och det verkar vara sjukt provocerande… Folk kan liksom inte tro att jag som överviktig inte känner äckel inför min kropp när de som väger betydligt mindre gör det. De försöker diskret "peppa", berätta om sina framgångar osv och jag är bara såå ointresserad. Och trött på hela cirkusen. Bra för dem liksom men varför denna hets?? Folk skrapar och petar på min självbild för att hitta någon spricka. Något slags kvitto på att jag ändå vill vara smal. Och jag är inte helgjuten. Då och då lyckas någon ge mig en liten knäck. Men i stort så är jag både lycklig och förvånad över hur lätt det är att älska sin kropp trots att den inte passar i stl 40!

Jag läser Annas blogg och gillar den. Är glad att hon valt att sära på bloggen och träning/viktnedgång. Då kan vi läsare välja. Jag tror att många av oss behöver lite lugn och ro från "hälsohetsen".

Håller med dig om att viktnedgång aldrig ska handla om utseende, men va tycker du om när det enbart handlar om funktion. Är det lika "fel" att lägga ut det för andra att beskåda och följa?

Du skriver: "Visst är kroppslig hälsa viktigt men inte när det är på bekostnad av annat välmående. Jag tycker inte att jag är respektlös mot min kropp när jag äter glass eller när jag är överviktig. Jag tycker däremot att jag behandlar mig själv illa när jag oroar mig för hur jag ser ut eller hur mycket jag väger."

För mig som har en tarmsjukdom och som skulle kunna bli frisk av att lägga om kosten helt handlar mina kostval helt om kroppslig hälsa, som självklart i sin tur gör att jag mår bättre psykiskt när jag slipper diareer och sånt skit. Jag kan tycka det är jättejobbigt att läsa om när du skriver om smaskiga efterätter som du äter för jag vill ju också, sen ser jag på tv att de äter godsaker, sen är det vänner som äter och så står jag där och bakar en kladdkaka som jag sedan äter men som jag vet att jag fysiskt kommer må dåligt av.

Tror jag vill säga att på nått sätt att det här med äta godsaker kan få folk att må dåligt oavsett om det är att man äter det eller avstår från det beroende på mottagaren.

Hej Julia!

Jag är tjock och nöjd med mitt utseende, men jag är inte nöjd med sockerbegäret och det faktum att jag äter för mycket mat.

Vad är det som är hälsohetsande? Viljan att ha sunda vanor med kost och motion eller att skriva om processen?

Jag tycker det är sjukt provocerande att hela tiden behöva bli ifrågasatt för att man vill gå ner i vikt. Det är som att man inte har någon talan om man inte är i något av lägren ’nöjd med mig själv som jag är’ eller ’måste vara pinnsmal’.

Varför ska det alltid förutsättas att det är något ’skönhettsideal’ som är drivkraften för varje individ som sätter det här målet för sig själv?

Att hela tiden få uppkört i ansiktet ’jaha, då tycker du att du är tjock, då är du ingen riktig kvinna, du är galen, dum i huvudet, emot kampen…’ och så vidare.

Jag behöver inspiration och pepp för att nå mitt mål, oavsett om det gäller vikt, söka det där jobbet eller spara pengar för en resa till X. Då är det jävligt frustrerande att få de här två lägrens förutfattade meningar kastade på sig.

Det är ju inte som att det blir lättare att avprogrammera sig själv från nåt påtvingat ’skönhetsideal’ när man hela tiden blir matad med ’du gör det bara för att vara snygg’ eller du måste göra det för att vara snygg’. Varför ska jag ens behöva försvara eller förklara mig?

Tack för länken och debatten. Jag kommer följa hennes Facebooksida, för att inspirera mig att nå mitt mål, inte som något statement.

just ja, du ställde en fråga om hur många av dina läsare tycker att de duger.

Tyvärr gör jag inte det. (dock har jag alltid varit smal. Lång och smal och nu när jag passerat tretti insett att jag varit ganska snygg hela tiden). Jag känner sån ångest kring min kropp att jag inte skulle gå till simhallen och är hela tiden medveten om min kropp när den kan beskådas av andra. Hemskt är det! Min terapeut har sagt att jag har fobi mot min egen kropp och botemedlet var att gå runt naken ungefär som att utsätta sig för spindlar om man har spindelfobi =).

Men för mig personligen har jag känt mig som mest bekväm i min kropp när jag tränat aktivt. Inte för att kroppen sett så annorlunda ut utan för känslan träningen gett mig, känslan av en stark och fuktionell kropp. Men i dagens samhälle är det fan helt omöjligt att inte ha komplex, det är liksom uppbyggt så. Är iaf så himla glad att jag har en sambo som inte ger mig komplimanger för mitt utseende!!

Jag måste "banta", ändra livsstilsvanor, det är order från läkaren. Har kraftig fetma, är kort och väger 106kg just nu + att jag har andra sjukdomar förutom fetma (vill och behöver inte ta upp d här). Jag ska "banta" för att bli frisk! Har inget att göra med "jag vill bli smal" och liknande. Mitt mål är att sluta missbruka maten. Att må bra!

Just nu är jag sjuk pga fetman, bl.a påbörjan till fettlever och högt blodtryck. Jag har svårt att röra mig, kan inte ens snyta skorna utan att flåsa som en flodhäst. De e jobbigt. Jag har själv satt mig i denna situation å ska nu börja min långa resa till ett hälsosammare liv. Jag har stöd av läkare, kurator, dietist och sjukgymnast.

Får ibland höra kommentarer som "du vill ju bara banta för att bli smal" och/eller "tror du att du blir lyckligare av att bli smal?!". Å varje gång blir jag ledsen. Sätt inte in oss "bantare" i samma fack, vi är olika. Jag "bantar" för hälsans skull och jag blir lyckligare när jag nått målet eftersom jag då kommer må bättre. Lycklig är jag redan nu, både med mig själv å mitt liv.

Min kommentar kanske blev lite osammanhängande, men d blir lätt så när de är så mycket man vill säga och berätta, men skriver från en mobil.

Ps! Jag kommer inte gilla hennes fb-sida.

Kommer inte likea eller följa den fbsidan, är allergisk mot sånt pga har haft ätstörningar i närmre nio år nu. Fokuserar hellre på inre utveckling än yttre:)

Tack för din blogg lady dahmer!

Visst är det tråkigt med människor (kvinnor) som vantrivs med tanken på framför allt vad de tror andra tycker om deras kroppar. Och än värre när det gäller normalviktiga (smala/välträndade) som nästan koketterar med hur de får stå i vassen i sommar. Och jag ogillar när instruktören på passet tycker att kör vi hårt på den här övningen hårt så kan vi gå med linne till sommaren.

Men, jag tycker det är bra att man tar hand om sin kropp och sin hälsa, oavsett om man är överviktig eller inte. Jag har för hög fettprocent för att det ska vara nyttigt för mitt höga blodtryck speciellt, en anledning så god som någon att träna, men knappt en sekund tänker jag på det när jag tränar, eller efteråt. Jag bara njuter av att jag har roligt, får endorfinrus som jag lever på en hel kväll, känner mig nöjd för att jag orkar, för att jag är stark!Som en följd av detta har även mitt sug efter osund mat, sötsaker och annat minskat. Inte försvunnit, men minskat. Och så är man inne i en positiv spiral. Sen kan det naturligtvis spåra ur åt "andra hållet" , liksom det kan finnas orsaker till en övervikt kan det finnas orsaker till att man kanske tränar 8-10 pass i veckan.

Viktnedgång ger synliga resultat därför blir det en tydlig "resa" att följa. Om man skulle satsa på att må bra genom t.ex. terapi istället skulle det säkert också ge goda resultat men svårare att mäta och arbetet man gjort syns inte så tydligt av omgivningen.

Själv är jag ointresserad av andras vikt. Att leva så pass sunt att man är frisk, glad och nöjd tycker jag räcker.

Idag handlar så mycket om prestationer och det är sorligt tycker jag. Livet är nu, livet är till för att njutas och livet blir inte perfekt om man är smal!

Att leva med kraftig övervikt är ändå inte hälsosamt tyvärr, så det ett svårt ämne.

Jag gillar inte någonting som har att göra med viktnedgång. Någonsin. Sådant "peppar" inte mig. Det får mig bara att känna mig misslyckad eftersom "alla andra" är så duktiga och tränar, äter rätt osv medan jag bara är omotiverad och ful.

Gillar Apans blogg skitmycke, är dock helt ointresserad av hur mycket eller lite hon väger. Jobbar med fixeringen kring min egen kropp hela tiden och försöker att inte spä på andras.

Jag är nöjd till en grad av acceptans. Jag strävar efter en stark och glad kropp som orkar med min vardag. Idag har jag lite ont i ländryggen efter att ha lyft sprattlande 3-och-4-åringar uppför en rutschkaneavsats. Blir då smärtsamt påmind om att jag borde prioriterat styrketräning och yoga. Om två veckor börjar jag jobba, hoppas att jag byggt upp min kondis såpass att cykel-eller-löppendling blir det självklara alternativet. Sen skulle det ju vars smidigt om midjeomfånget närmade sig det jag hade innan jag blev gravid, lite till, för jag har inte så stor klädbudget… Jag är trygg med min kropp, att jag vill träna har inte med skönhetsideal att göra, utan för att jag mår bra av det. Kanske är jag unik, men jag tror inte det?

Det här hör inte riktigt till inlägget, men jag hälsade på min kära mamma under påsk som sade följande:

Mamma – Man får inte ha för tajta byxor när låren är runda, när de går ihop.

Hon syftade alltså på mina lår. Är rätt van att min mor kommenterar folks vikt, sin egen och även min.

Jag – Det vanligaste är att folks lår går ihop.

Mamma – Nej det är det inte.

Och sen gick hon ut från rummet.

Jag är alltså 23 år gammal och bor inte hemma. Jag känner mig lite konfunderad fortfarande. Tycker hon att jag är tjock?

För att återkoppla till inlägget: nej jag kommer inte att följa Apans trim och slim eftersom det ger mig ångest att läsa om andras vikt och hälsa. Jag känner mig dålig som inte gör detsamma.

Alltså ååååårh! Jag är så jävla trött på viktsnack och "diettips". Vill bara skrika "HÅLL KÄFTEN!!!!!" när mina vänner sätter igång med snacket och denna STÄNDIGA klagan på tjock mage och stora lår. Orkar inte ens svara på det längre. Jag tycker inte min kropp är skitsnygg men jag ogillar inte den heller. Jag tycker inget om den. Jag är nöjd. Det är väl bra som den är liksom. Tycker det är svinbra att du inte drar sånt skitsnack om vikt etc i bloggen för SPYR så trött jag är på det.

Jag är en normalviktig 18-åring så nej, jag känner inte att jag är missnöjd med min kropp eller att jag vill banta. Däremot när jag blir äldre och kanske går upp i vikt efter barnafödande etc. skulle jag kunna tänka mig att äta hälsosammare och motionera mer för att nå den hälsosammaste vikten för min längd och ålder (igen). Då kanske jag skulle följa någon sådan blogg eller grupp för att få tips och pepp 🙂

Jag tycker inte att det handlar om att inte duga. Du kan ha en god självkänsla men ändå vilja förändra din kropp då det är det bästa för den. Folk slutar snusa för hälsans skull, rör sig för hälsas skull och i det ingår viktnedgång för vissa. Det finns inget hälsosamt i att vara överviktig/underviktig så där är det väl snarare än sporre att inte vara nöjd, något sund som behövs för att orka kämpa för en hälsosammare kropp?

Jag blir i regel bara trött och irriterad på alla bloggar där innehavaren visar upp samma gymbilder dagarna i ända, tagna med samma pose för att musklerna ska synas som mest…

Jag förstår absolut varför det kan finnas fördelar med att gå ner i vikt om man vill orka mer, att bli av med sockerbegär om ens blodsocker åker berg och dalbana osv och varför många (inklusive mig själv) strävar efter någon slags sundhet. Men varför ska det alltid slås på stora trumman när någon ska gå ner i vikt och varför ska det alltid läggas upp tröttsamma före och efterbilder och "delas med av sin viktresa" till förbannelse? Det finns ju en miljard sådana historier nu, för alla tänkbara kroppstyper, överallt, på hela internet, bara att googla om man är oinspirerad och behöver "peppas". Det behövs liksom inte fler nu, kan vi inte ta ett uppehåll med nya viktihistorier i några år nu och konstatera att utbudet är sjukt stort.

Jag har redan gillat Annas fb-sida! Inte för att jag inte duger/vill gå ner i vikt/har viktångest utan för att jag vill peppa Anna när det nu är så att hon vill bli hälsosammare och starkare. Jag gillar också alla hennes inlägg där hon berättar om vad hon har tränat och hur det har gått, just för att peppa. Alla livsstilsförändringar är ju sega o svåra i början.

Att vilja komma i form måste verkligen inte vara=att en känner att en inte duger!

jag är en av dem som likade hennes sida. Jag håller på att gå ner i vikti själv just nu. Har gått upp för mycket och trivs inte. det handlar inte om att jag inte duger, det handlar om min hälsa. För mig är det uppenbart att min nuvarande vikt är skadlig för mig. Till exempel så kan jag inte springa längre utan att jag får ont i knäna. Jag vill komma i form igen, vill springa Göteborgsvarvet en gång till. Därför vill jag går ner i vikt, därför följer jag Anna-Apas sida.

Min like på den sidan berodde inte på att jag ogillar varken min egen eller Apans kropp utan mest på att jag var nyfiken på att följa henne i hennes strävan mot en kropp som hon kunde trivas bättre i. Nu har jag dock "avföljt" eftersom jag insåg att det faktiskt inte gav mig något att följa den sidan. Svårare än så är det inte, inte för mig iallafall 🙂

Jag väger ungefär lika mycket som Apan, men är två decimeter kortare. Jag har ett BMI på över 40 (och ja, jag vet att BMI kan vara missvisande, men i mitt fall så är jag kraftigt överviktig). Jag har ganska nyligen börjat min viktresa nedåt.

Jag har inte en speciell vikt som målvikt eller klädesstorlek jag vill passa i. För mig handlar min viktnedgång inte om att jag är missnöjd med mig själv eller hur jag ser ut. För mig handlar det om min hälsa och överlevnad. Jag har en familjehistoria av högt blodtryck, hjärtproblem osv. Jag vill göra vad jag kan för att undvika en tidig hjärtinfarkt. Jag vill kunna springa, leka och busa med mina barn, och inte vara den där trötta, svettiga mamman som inte orkar. Jag vill slippa ha ont i ryggen, nacken och knäna när jag rör mig för mycket eller ligger fel i sängen. Och ja, jag vill kunna gå ut och köpa snygga kläder till mig själv utan att behöva tänka på om det överhuvudtaget finns i min storlek.

Min poäng är att alla som försöker gå ner i vikt inte är missnöjda med sitt utseende; jag är inte det. Jag är snygg, vare sig jag väger 100 eller 50 kilo. Jag vill bara göra det jag kan för att leva längre och må bättre helt enkelt.

Jag tänker att jag kan försöka befria mig själv hur mycket jag vill från andras förväntningar på mig och hur jag bör vara för att bli accepterad och att vara "snygg" är något som ger beröm och fördelar.

Men det är en daglig kamp som måste börja om varje morgon, månad efter månad, år efter år. Där jag måste påminna mig själv hela tiden att jag duger som jag är trots att jag inte uppfyller idealen och att jag heller INTE VILL uppnå idealen.

Men alla dagar fungerar inte det, och då känner jag att jag vill skita i alltsammans och bara gå ner de där sista tio kilona så jag kan få det tysta accepterande som känns så jäkla gött att få.

Jag blir besviken på mig själv för att jag känner mig så tvungen att passa in bland alla de där andra smala och snygga mammorna, för jag vet ju att det inte är nödvändigt. Men ändå står jag där på vågen och suckar…

Jag tryckte på like knappen, jag läser hennes blogg och gillar den hon är och vill hon gå ner i vikt och startar en vikt-pepp-grupp för sig själv så kan jag trycka på "pepp" knappen. Heja henne liksom.

Jag hade antagligen gjort detsamma om så låt säga du hade gjort en tvärtemot grupp "jag vill bara äta mig jättetjock" eller nåt, för jag gillar dig och väljer du den vägen så kan jag väl va peppande (vet inte hur peppande det egentligen är) och trycka på like knappen. Simple as that.

Vi lever i ett samhälle som bygger på konsumtion…sjuklig sådan.

För att tvinga oss att konsumera måste vi ha ett stort svart hål inom oss eftersom ingen levande varelse är skapt för detta. Ett stort svart hål i själen får vi enbart genom att på något sätt få höra att vi inte duger, att vi inte får vara delaktiga.

Alla människor känner som oftast ett tvivel över att inte duga och kvinnor i synnerhet eftersom vi sedan årtusenden tillbaka som oftast bedömts och värderats efter vårt utseende. Vi matas från vaggan till grav med fullständigt ouppnåeliga mål (vi ska ständigt ha en utmärglad tonårskropp som dessutom förvrängts med omänskliga drag (läppar som en anka, inget underhudsfett och bröst som fotbollar tex)). Jag tror att en mycket stor del av anledningen till att vi kvinnor inte känner att vi duger bottnar i att vi är i skottgluggen för konsumtionssamhället. Vi är perfekta att hjärntvättas av all typ av reklam till dålig självkänsla eftersom vårt värde ligger i och under historiens gång legat i att vara vackra. En fruktansvärd ond cirkel som snurrar med allt högre hastighet. Reklam riktad till kvinnor har funnits i över hundra år och de senaste 30 åren har den fullständigt exploderat.

Jag närmar mig de femtio och vet att jag är en värdefull människa med många fantastiska förmågor och med en enorm livskunskap och ändå kan jag varje dag känna när jag ser mig i spegeln hur det knyter sig i magen och svider till i själen.

Jag hade önskat, verkligen önskat att det varit annorlunda. Hur ska vi kunna avprogrammera oss? Hur ska vi hindra oss själva från att skicka över detta påtvingade självhat till våra barn och kanske då främst våra töser? Jag har inget svar men det känns som om många kvinnor och definitivt ni lite yngre börjar protestera. Det ger mig hopp…

Jag är nöjd med min kropp! Jag är skitsnygg! Sen ser jag ju mer eller mindre ut som man "ska" idag efter idealet, kan det vara kopplat? Dock tycker jag att många jag känner är minst lika snygga, men det tycker de inte själva (gäller båda de som avviker eller passar in på dagens ideal). 🙁

Jag bestämde mig för några veckor sedan att jag har fått nog och bara ska sluta bry mig. Jag vill bara vara glad och lycklig.

Men fan vad svårt det är att undvika ämnet. Man blir ju attackerad. Och så har jag insett att det värsta när man försöker leva sitt liv utan kroppshets är nog inte "gå ner 18 kg på två timmar" utan bilder och filmer på supersnygga människor. Fan man kan ju inte isolera sig? Det är svårt. Men jag kämpar på.

Ska först säga att jag inte har läst igenom riktigt alla inlägg, men väldigt många!

Jag var i min "prime" vid 23, vältränad lagom vikt och trivdes. Nu, två barn senare, inte så mycket "prime". 15kg förmycket, inget passande plagg i garderoben så långt ögat når, jag vill o behöver gå ner. Ingen mammaledighet tillåter ett stort klädkonto!

Problemet börjar nog redan i småbarnsåldern. Jag har en snabbväxande tjej på 3år. inte tjock men lång o stor för sin ålder. Köper jag flickkläder till henne sitter dessa slimat, köper jag pojkkläder (vilket inte är ovanligt) sitter dessa löst o ledigt… tragiskt!

Kan jag inte "gilla" hennes sida för att peppa henne i sitt slimmande o trimmande?

Jag skulle fysiskt må bättre av att vara lite lättare men är just nu ganska nöjd iaf.

Så jag trycker gilla-tummen-upp för hennes skull utan att vilja ha något tillbaka.

De tummar vi på! 😀

Med gammal ätstörning i bagaget undviker jag viktsidor, oavsett mål, eftersom drt skulle kunna vara en trigger för mig. Men samtidigt tror jag att jag är förbi det där. Efter en graviditet upptäckte jag att jag ej är en tjockis, inte har anlag för det (om jag inte misshandlar min kropp genom svält/hets) och kan äta ca vad som med måtta. Viktigaste av allt: jag slutade bry mig. Det låter ju tydligen väldigt hemskt och elakt mot kroppen eftersom den ju är ett tempel men har man haft en allvarlig ätstörning är det bästa man kan göra att inte bry sig eftersom att bry sig lätt tar överhanden. Och med en vild 3-åring blir det inte många stillasittande stunder så nog får kroppen sitt, även om motion inte skulle skada ändå, både för kropp och knopp om det görs med måtta.

Sen tror jag att själen skall ha sitt med, om det nu är en bytta b&J eller god mat, att tänka om mat att det enbart skall vara bränsle och ifrågasätta dess nödvändighet är farligt för psyket.

Till Jenny P ovan, 14.06:

Jag blir lite ledsen när du skriver att du ibland önskar att du kunde få bli lite ätstörd.

För det första så är det lite ätstört i sig att hysa en sådan önskan.

För det andra kan en ätstörning yttra sig på många sätt – svält/viktnedgång är inte det enda.

För det tredje så är en ätstörning inget att längta efter. Tro mig.

Jag tycker att det låter härligt att du gillar din kropp! Hoppas att du fortsätter med det. 🙂

Hälsa för diabetesens skull behöver verkligen inte innebära bantning och en späkt kropp för resten av livet.

"how about respektera sitt sinne, sin självkänsla osv? Visst är kroppslig hälsa viktigt men inte när det är på bekostnad av annat välmående. Jag tycker inte att jag är respektlös mot min kropp när jag äter glass eller när jag är överviktig. Jag tycker däremot att jag behandlar mig själv illa när jag oroar mig för hur jag ser ut eller hur mycket jag väger"

Jag tycker att ett tidigare inlägg av dig, "mät inte andra efter din måttstock", passar väldigt bra in här. Alla har inte samma förhållande till mat som du. Alla plågas inte av att avstå "godsaker". Och alla ser det defenitivt inte som att de behöver göra avkall på något ("…på bekostnad av…") när de väljer att inte äta "godsaker".

Ju "nyttigare" och renare mat jag äter dessto mer vill min kropp inte ha skitmat med massa raffinerat socker och e-nummer i. Min kropp sucktar efter ordentlig mat och skulle jag nångång få sug för något och dricka den där milkshaken jag för stunden är sugen på så kommer min kropp efteråt tala om för mig att det där va inte vad jag behövde för att må bra. För mig känns det inte bra att man känner att ens välmående sjunker när man avstår från skräpmat lika mycket som att det inte känns sunt att känna att ens välmående sjunker om man inte får spendera såmycket pengar man vill på vad man vill, eller om välmåendet sjunker om man inte får vad man kan nu kan tänkas vilja i så hög grad man själv vill. Att begränsa sigsjälv, oavsett vad det gäller, borde inte per automatik leda till minskat välbefinnande, det känns väldigt knas.

Jag har valt allt följa Apans viktresa dels för att peppa HENNE, för att lägga om vanor kan vara svårt, och att ha folk som peppar en kan hjälpa mycket. Men framförallt så följer jag den för att jag tycker att hon är en sjukt härlig person som skriver bra, och som får mig på bra humör! Att hon inte "vikthetsar" utan enbart gör mindre "obetydliga" (i meningen att hon inte avstår utan bara minskar på det som är mindre hälsosamt) förändringar gör det för min del roligare att följa. Hon visar att man kan vara sig själv fullt ut och försöka förbättra sin hälsa samtidigt.

Apan: Jag menar INTE att du hälsohetsar. Jag tittar in till dig dagligen och tycker du har sunda skäl till att gå ned i vikt. Men för en som är trött på att läsa om vikt och viktnedgång så är det skönt att ha en fristad. Att kunna surfa in till dig och LadyD utan att ens behöva fundera kring motion och ätande.

Jag skrev tom till dig när du hade upp frågan på din blogg att du gör som du vill, jag kommer att läsa oavsett om du delar upp det eller inte. Men jag tycker att det är vilsamt att du valt att göra det. Du som tränar och äter sunt kan ändå bli en del av "flödet" som stressar.

Men som sagt, jag kommer nog alltid att fortsätta titta in till dig för du har världens mysigaste blogg, viktnedgång eller inte.

Jag följer den sidan, inte för att jag är missnöjd med mig själv utan för att jag tycker det är inspirerande med någon som försöker "ta tag" i sitt liv. Jag tycker om Annas blogg och tror Anna är en helhärlig person irl, jag hade följt den sidan om det hade handlat om att sluta röka, börja läsa mer böcker osv. För det får mig att vilja ta tag i ovanor jag har. Både fysiska och abstrakta.

Jag förstår inte riktigt vad du menar när du säger "annat vore otänkbart eftersom att jag inte dikterar mina vänskapsrelationer med pekpinnar". Är du emot att hon vill gå ner i vikt eller är det något annat du syftar på?

Jag tycker dock att det är bra att du (och många andra) stöttar henne, det är viktigt i en så stor livsförändring. Jag tycker dock inte att man ska haka upp sig på vikthets, då Apan känns som en vettig person med sunda värderingar som inte bantar för att omgivningen anser att hon borde passa in i en mall. Tycker istället att det är att jämföra med att sluta snusa – en dålig vana, som skadar kroppen, som man vill sluta med för att må bättre i framtiden. Där är diskussionen däremot en helt annan, det finns inget prat om att man måste unna sig själv, utan att sluta är endast positivt.

Har funderat mycket på detta med vikt, kroppar och hetsen kring vårt utseende. Det spelar faktiskt ingen roll hur vi ser ut, vi blir alltid kommenterade oavsett om vi är tjocka, smala, långa, korta, mörka, ljusa.

Jag är i ärlighetens namn sjukt trött på kommentarer om utseende över huvud taget. Jag tillhör den lilla klick "lyckligt lottade" som är lång, smal och har lågt BMI. Men jag gillar ändå inte kommentarer om min kropp, oavsett vilka de är. Varför ska vi kommentera varandras utseenden i den utsträckning vi gör? Vad gör det med oss annat än att skapa osäkerhet och att flytta fokus från det inre välmåendet?

Vilken bra inlägg!! Men visst är det sa att de som tränar väldigt mycket och fokuserar väldigt mycket pa just maten ofta ocksa har en evig angest. Angesten över att ga upp nagot kilo, angesten över att missa ett träningspass, angesten över att raka stoppa i sig nagot som kanske inte alls gar under rubriken Supernyttigt. Är det att vara hälsosam? Är det att ma bra? Om vi nu ska fokusera pa just vad hälsosam och att vara vid god hälsa betyder. Nej att vara vid god hälsa innefattar även att ma bra inombords och det gör man inte om man har en evig angest och ett evigt tänk kring kroppen. Jag tror att det är dags att vi omdefinierar orden hälsa och hälsosam för idag verkar manga ha fatt en fel bild av vad det betyder.

Tack för en underbar blogg! Kram Anna//Folkhälsovetare

Jag tänker jämt på hur jag ser ut, alltså jämt. Jag mår alltid dåligt över hur jag ser ut. Och jag är så trött på det. Det känns helt sjukt när jag tänker på hur mycket energi och tankar som går åt till det varje dag, och hur mycket energi och tankar jag skulle ha över till andra saker istället om jag inte gjorde det.

Hur ska man kunna sluta tänka på sitt utseende och hur ska jag kunna känna mig nöjd med mig själv och hur ska jag få en bra självkänsla?

Jag är så trött på att alltid tänka på detta och alltid må dåligt över mig själv och känna mig värdelös.

Varför är det sån hets kring utseende, och varför känner jag att jag måste vara del i och leva upp till denna hets?

Det är ju galet vilken energi det tar. :(((((((

Det där med vikt är så jobbigt, jag är en storlek 36:a och är alltså smal, men har en liten putmage. Dels för att jag har organ på insidan (haha) och dels för att jag fick barn för 1½ år sedan och äter unefär vad jag vill. Jag äter nåt gott flera gånger i veckan. Jag tränar ALDRIG så självklart är jag inte vältränad även om jag är smal.

Ändå kan min svärmor eller min mamma "skoja" och fråga "om jag är säker på att jag inte väntar en till". Precis som att det skulle vara kul.

Jag har alltid varit helt okej med min kropp, den funkar ju och magen har aldrig bråkat, den har hjälpt till att ge mej min dotter, den vet vad den gillar för gott och inte gillar.

Men nu efter dessa kommentarer som kommer lite då å då så har jag blivit så medveten om min lilla putmage, och jag HATAR det. Att andra människor ska få mej att må dåligt över MIN kropp. :@

Det kan ju finnas 575 andra kvinnor som också har hälsoproblem pga övervikt. Nu är det antagligen inte så, men du verkar utgå från att alla går ner i vikt för att de inte trivs i sina kroppar. En del vill helt enkelt leva längre…

Jag är en av dem som har gillat Annas sida på fb. Själv har jag gjort det för jag tycker det är intressant att läsa eftersom jag är intresserad av hälsa och kände att Anna har synda värderingar. Jag vill inte ändra min kropp, är smal med lite kurvor och totalt älskar hur den ser ut och hur den fungerar nu!

Jag tycker kvinnor får göra vad de vill med sina kroppar, vill man banta, visst gör det, vill man vara nöjd i sin kropp, gör det! Det jag INTE gillar är alla som bantar (’förbättrar sig’ och ’lever hälsosammare’)som måste visa upp det hela tiden – på facebook, bloggar, IG etc. Varför söker man pepp, och då någon slags bekräftelse från andra?

Och sen så förstår jag inte snacket om sockerberoende hela tiden – kanske någon kan förklara för mig? Jag bor inte i Sverige längre, och har aldrig hört talas om det! Och jag tror inte att jag äter mer eller mindre socker än andra, men känner inte att jag är beroende. Måste vara något som svenskarna lurats i av tidningar etc – det är inte något man pratar om i andra delar av världen! (eller är det bara något som jag missat, eftersom jag inte läser om bantning regelbundet, eftersom jag gillar min kropp?) –

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *