Kategorier
diskussion & debatt

Du rakar benen av samma anledning som din kompis sprutar in botox

Asså det här med botox.  Lotta Gray // Vimmelmamman använder botox skamlöst (för varför skulle hon skämmas?) och menar att för henne handlar det om att bevara snarare än att nollställa.

När jag sa att det är jag som sitter där med sprutan om tio år så menade jag såklart inte att jag kunde tänka mig eller att jag planerar ingrepp om tio år. Men jag tror inte att det är otänkbart att jag, om just tio år, ändrat uppfattning om hela skiten just pga en ganska tuff normaliseringsprocess som vi alla utsätts för här och nu. För tio år sen var det otänkbart att ha löshår. Det var bara vissa som hade det och det sågs som lite halvsunkigt. Idag känner jag knappt en käft som inte har det.

Nu är det ju en viss skillnad mellan löshår och fillers tänker kanske ni nu, men är det det egentligen? Var går gränsen? Jag färgar håret, har tatueringar, piercar näsan, målar naglarna, on occassion: bär smink. Jag är en sucker för hudvård och kan tänka mig en kemisk peeling för att få bukt på den där tråkigt solskadade huden jag inte kan förlika mig med. Nån annan kanske rakar benen. Eller har lösnaglar, extensions, högklackat, push-up, ögonfransförlägning. Eller silikonpattar.

Var går gränsen? Går den där det är smakfullt gjort? (och vad handlar det om då egentligen?) Eller går den vid ingrepp? Isåfall kan vi jämställa tatueringar och piercingar med implantat. Är det ”finare” om man förändrar sig för att man vill bryta normer eller experimentera än om man gör det för att passa in eller vara fin? Är det coolt om jag opererar in två horn i pannan men bara patetiskt om jag opererar in ett par nya tuttar? Vem bestämmer det?

Jag tror att gränsen för vad som anses normalt flyttas hela tiden, fram och tillbaka och sideledes, och jag tror inte vi kommer undan. Vi kanske kan lära oss att släppa hela tanken med att förbättra vårt yttre, (med ALLT vad det innebär) men kan vi inte det så ska vi inte lura oss själva att tro att det är någon egentlig skillnad annat än van vs. ovant när det kommer till alla de nya tricksen.

Och tro inte för en sekund att du är mer förskonad från ytlighet bara för att du ”bara” rakar dina ben eller färgar ditt hår. Du gör det av exakt samma anledning som din kompis sätter in implantat eller sprutar in botox.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Du rakar benen av samma anledning som din kompis sprutar in botox”

Så är det ju. Jag tänker lite så om hur vi skrattar åt tjejer/folk med uppenbart opererade utseenden, porrtuttar, blekt hår och rosa läppstift, och skrattar åt äckliga feministbrudar med fläskiga magar och orakade ben. Det är ju en klassfråga som handlar om smakfullhet och ”naturlig skönhet”, att inte vara för mycket men fortfarande vara inom ramen för knullbarhet.
Jag har inget emot att tjejer opererar sig eller kör med botox, på samma sätt som jag inte har något emot annan fix, eller snarare tycker jag att allt är lika dåligt. Vissa grejer är ju mindre skadliga än andra (jag försöker sova mer eftersom jag ser hundra år gammal ut annars) men i slutändan är det ju våra egna kroppar. Det faktum att mer extrema åtgärder tas tycker jag är ett uttryck för hur samhället utvecklas. Det gör säkert mer ont att vaxa benen än att ta botox, men jag ser ändå botox som mer extremt, och därför som ett bevis på en negativ samhällsutveckling.

Precis, gränsen flyttas men jag tror nånstans att det kommer ta stopp. Eller så blir det alldeles chockerande att man inte gjort ett enda ingrepp på sin kropp, ingen piercing, ingen hårfärgning, ingenting… Chockeeeerande! Typ så.
Själv orkar jag liksom inte bry mig längre, jag gör det som känns bra för mig. Visst kan jag ha åsikter om huruvida JAG tycker något är snyggt eller fult (typ läppar som blivit förstorade för många gånger) men folk får faktiskt göra som de tycker själva.

Jag bryr mig inte vad andra gör, det är upp till dem. Men visst tycker jag saker ibland ang vad jag personligen tycker är ok och inte. Hade ju önskat att all denna skönHETS skulle försvinna istället för att bli ”värre” med åren.

För två år sedan när jag fyllde arton år så förstorade jag mina bröst. Jag har inte ångrat mig en sekund och tänker knappt på det. Varför gjorde jag det? Jag hade inga bröst över huvud taget och kände mig tråkig och alla bhar glappade. Jag är jättenöjd med mina bröst idag och trivs med min kropp som den är idag. Brösten inte stora (D65) och ser naturliga ut.
Är jag den typiska tuttlisan? Nej. Jag är vegetarian, lyssnar på nick drake, bright eyes, radiohead och velvet underground. Jag gillar poesi och lyssnar på dokumentärer. Jag bär sällan urringat och trycket inte upp dem under hakan.
Jag älskar mina bröst. Men det gäller att verkligen tänka över sitt beslut och vad man vill få ut av tuttarna eller operationerna.
Gör vad fan ni vill så länge det är av rätt anledning.
Kram på er alla 🙂

Himla sant! Gränserna förflyttas verkligen hela tiden. Det är svårt att komma ifrån helt och hållet också. Det är svårt att sluta bry sig när samhället säger åt en att bry sig och lockar fler och fler.

Nja, skulle jag väl säga. Botox och implantat skaffar man väl för att man inte tycker att man duger som man är och för att man skäms över hur kroppen ser ut. Tatueringar verkar folk inte skaffa direkt av den anledningen.

Väldigt bra skrivet! För ja, vad är det för skillnad egentligen? Vissa sminkar sig, andra töjer ut örsnibbarna, men så jäkla stor skillnad är det egentligen inte. Alla gör det ju för utseendets skull, på ett eller annat sätt.

Jag ser det som att det finns en konstform i allting som rör just kroppsmodifikationer och utsmyckningar. Det är väldigt svårt i var gränsen dras för vad som är överdriven fixering och snudd på psykiskt problem (t.ex att vilja bli världens fetaste person, att operera sönder sin kropp för man vill se ut på ett visst vis etc.)
Men egentligen så borde det vara antingen eller med detta också. Antingen så är det okej och smakfullt och alla får göra sin egen grej med sina egna kroppar, eller så är det inte det.
I nuläget så säger jag att det är det.

So true! Jag känner att jag är säkert mer påverkad än vad jag tror eller vill erkänna. Såklart man bryr sig om sitt yttre, men sen finns det ju en skillnad på att man ändrar sitt utseende för att man själv vill känna sig snyggare eller om man gör det mer för att passa in eller för att andra ska tycka att man ser bättre ut.
Jag rakar mig inte (bara lite under armarna, men det är för att jag tycker det känns lite äckligt när man blir svettig haha), orkar aldrig sminka mig (knappt till då man är bortbjuden haha, och då bara lite för skojs skull), tycker klackskor är assnyggt (ibland) men kan inte gå i några för fem öre så använder aldrig sånt. Men ändå tänker jag på mitt hår (typ ibland) och vill ha fin hy, så där påverkas jag ju, för jag vill inte gå ut och se ut som jagvetintevad i håret, och inte ha massa finnar, även om det finns gånger jag inte bryr mig.
Men alla påverkas,vare sig de vill erkänna det eller inte.
Tycker även man ska acceptera folks val.Vill man tatuera sig – gör’t! Vill man spruta in botox -gör’t! Men jag tycker alltid man ska tänka efter ordentligt eftersom både botox och tatueringsbläck är giftigt och rätt permanent (botox lämnar ju också sina spår, och det krävs inte många gram botox för att ta död på hela mänskligheten.. saker man får lära sig på min utbildning haha)

Håller helt med dig! Konstigt att fördöma det ena men inte det andra eftersom det grundar sig i samma grej. Sen ere väl klart att det inte är lika farligt (rent riskmässigt) att färga håret som att fixa tuttarna, så gradskillnader kan ju utläsas. Men det är väl just det – vem är det som ska utläsa gradskillnaderna?

Oftast har vår historia visat att vi går till en ytterlighet och sedan vänder det. Exempel: tänk klänningarna under Marie Antoinettes tid som var då gigantiska, efter revolutionen var de mer naturliga, innan hygienhets (och rashygien) så var det farligt att tvätta sig utan man torkade av synliga delar, och efteråt var det hygien och hälsa (fotboll och tennis blev grejen i Sverige) och ett nutida exempel är väl under 90-talet då stora bröst som Pamela Anderson var poppis och därefter började kändisar ta ur eller minska ned implantaten för att se mer ”naturliga”. Enda skillnaden från förr och nu är att det går snabbare i svängningarna.

Ja… Och? Så tänker jag. Det ligger i människans natur och i andra djurparkers att vilja förbättra/visa upp sitt utseende och vi får bara fler verktyg. Du ville färga ditt barns hår om jag minns rätt. Skillnaden blir väl att vi vuxna har mer verktyg inom oss att hantera konsekvenserna att ett ändrat utseende, så det är väl så att jag inte tycker något speciellt om Botox och hårfärg eller operationer på vuxna som mår ok och har alla hästar hemma. Annars är det tragiskt.

Generellt tror jag det finns två läger helt enkelt. Folk som tycker det är förkastligt att göra sig ”ful” med ”hemska” piercings och tattueringar som ”ÄR FÖR ALLTID” liksom. Och ett läger där man gör annat man av olika anledningar tycker är fint.
Jag vet att jag har svårare för vanliga plastikoperationer efter som jag själv upplever att det görs för att uppnå ett orimligt ideal, men in princip handlar det ju om att modifiera kroppen och det är något jag själv finner nöje och njutning i genom töjningar och dylikt liksom!
Jag har inget emot bröstförstoringar, fillers (utöver att botox är så jävla sjukt äckligt för att man måste mörda massa djur för varje fix liksom) etc. i princip precis som jag inte har något emot sk. body modifications. Men gränsen är nog egentligen ofta ganska ytlig. Men eftersom plastikoperationer _generellt_ handlar om att uppnå ett ideal till skillnad från andra modifikationer är det svårare att se blint på. Det BLIR lätt en stor grej av det eftersom det bygger på negativa kroppsuppfattningar och sprider dessa vidare.
Rörigt. Förlåt.

Skillnaden mellan att färga håret och raka benen, jämfört med att spruta in botox och sätta in implantat, är ju dock riskerna. Visst sure, jag rakar mina ben och det gör jag pga exakt samma skönhetsnormer, MEN, jag riskerar noll procent av min hälsa genom att göra det. Eller okej, möjligen risken att råka skära mig lite. Vad riskerar jag genom att färga håret? Möjligen en allergisk reaktion, som man, om man läser på förpackningen, kan undvika om man testar färgvätskan på handen något dygn innan (dock är väl knappast hårfärgning en norm, det är ju ingen som bryr sig om man skiter i det).
Man riskerar ingenting genom att raka sig. Men visst, det är skitjobbigt att känna pressen att man måste. Det är därför det är så viktigt med människor som öppet står emot det, som dig LD, jag tycker att de du gör är skitbra och viktigt! Dock tycker jag att det är Ännu mycket viktigare att stå emot riskfyllda skönhetsnormer, för det är där skon verkligen klämmer. En hets där människor sätter sin hälsa på spel för skönhet, där kommer vi in på jävligt farlig mark.

Jag skulle aldrig få för mig att döma någon som gör ingrepp – om de mår bättre av det så visst, vem är jag att döma andra? Jag går ju knappt till affären utan åtminstone lite smink och raka mig, ja det gör jag jämt. Men samtidigt kan jag tycka att det är så synd att så många utsätter sig för så höga risker, inte för att rädda sitt liv utan för att känna sig snyggare. Smink, nagellack och klackskor är ju ändå något som är relativt riskfritt. Jag skulle knappt våga lägga mig under kniven för att rädda mitt liv och absolut inte för skönhetens skull – då lever jag hellre med hängbröst, kroknäsa eller vad det nu är. Men det är bara jag, så tänker ju inte alla. Mina tvivel om plastikkirurgi handlar mest om risker, om att det tar lång tid att återhämta sig och om att det faktiskt gör ont efteråt – för mig PERSONLIGEN är det inte värt det för att få större bröst. Men samtidigt så tatuerar ju jag mig och det gör ju ont. Och jag tycker absolut att den smärtan är värd att få ett litet konstverk på armen eller axeln eller foten. Så alla tänker olika kring sånt, jag tror det är väldigt individuellt och vi får respektera varandras val.

Jag håller helt med dig genom hela inlägget LD!
En tanke som dök upp i mitt huvud är dock att när det gäller piercings, tatueringar och hårfärg så är det ju sånt som män gör också. Medans botox och silikon vore långt utanför normen för vad en ”riktig man” gör med sitt yttre.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma men kanske också är därför man ser det som ”fånigare” med botox och silikonisar, så som med mycket andra saker bara kvinnor anses göra.
Män känner också press att vara muskelpumpade och tar i vissa fall till hjälpmedel men det är inte lika skambelagt.

Jisses vad skönt att läsa detta. Lustiga var att jag satt igår och knepade ihop ett tusenårigt inlägg på min lillblogg och ba gnällde jävel på mig och världen. SÅ läser jag detta och ba: Tack. Tack för jag behövde höra det. Jag färgar håret själv OFTA och spökar ut mig en del. En del av mig vill försvara det med att vad jag gör är ~~~konst~~~. Teater för mitt höga nöje och andras. Men he spela ju inge roll. Yta är yta oberoende anledning.
So thanks igen.

Ja det är en jävligt svår fråga.
Jag kan väl tycka att när det gäller ytliga förändringar som inte ”gör ont” eller permanent förändrar ens yttre så känns det mer ok. Alltså för min del.
Det som jag inte tycker om när det gäller föryngrande behandlingar är att de skapar en jävla press på kvinnor <(för än så länge är det ju i princip bara kvinnor som har en press att se unga och fräscha ut). Jag tänker alltså att om jag själv vägrar att operera mig för att passa in i en "ung och snygg" norm så bidrar jag inte till att skapa något som jag tycker är skadlig. Jag ogillar även hela industrin som jag anser är de som skapar behovet av att se ung ut eller se "kvinnlig" ut eller vad det nu än är. Det är ju DE som får oss att tvivla på vårt attraktionsvärde och som sedan får oss att köpa deras produkter i hopp om att "passa in".
Jag slutade med mina långa skönhetsritualer när jag fick barn, det var inget ideologiskt beslut bakom det alls. Det bara blev. Men sen när jag hade gått hemma utan smink och slutat parfymera mig och ansiktsbehandla mig själv så märkte jag att allt detta inte tillförde något. Det kändes bara som om jag utsatts för någon form av hjärntvätt där i tidiga tonåren att börja med alla dessa "måsten" eftersom jag är kvinna. Det blev en ganska revolutionerande upptäckt för mig. Andra kanske tar mer medvetna beslut vad gäller sitt yttre men jag hade definitivt inte gjort det. Jag vill hålla mina ögon öppna och mitt sinne kritiskt från och med nu.

Men…har nu flera gånger på sista tiden stött på bloggare som skriver om skönhetsoperationer/botox etc som något som är helt normaliserat och något ”alla” gör. Och lite känner jag att ett sådant inlägg om något bidrar till normaliseringen.
Jag har ingen i min närmaste omgivning som har löshår, använder botox eller gjort ett skönhetsingrepp (eller som skulle uppmana någon annan att göra det)- inte ens kvinnor i bekantskapskretsen som är mycket måna om sig utseende. Så jag skulle inte säga att det är en sanning att det är något ”alla” gör.
Tycker också det ändå är stor principiell skillnad på att spruta in nervgift eller skära i en frisk kropp jämfört med att förändra sitt yttre med tex rakning eller smink (även om jag själv varken gör det ena eller det andra).

Precis, håller med dig. Dessutom… att tatuera sig och operera horn i pannan etc går ju inte riktigt att klumpa ihop med botox och skönhetsoperationer. Det är ju liksom inte så att horn i pannan eller tatueringar är något man -måste- göra för att se snyggare ut pga ideal osv. Dessa saker har ju mer att göra med att skaffa sig lite edge, egen identitet osv. Det är generellt inget man gör på grund av press utifrån, det är något man gör för att man själv vill, man väljer motiv man själv gillar, på en plats man själv väljer osv.
Eftersom den typen av kroppsutsmyckning är såpass frivillig (enligt norm) så har jag inget problem med att folk tatuerar sig. Dock kan jag mycket väl ha problem med botox och skönhetsoperationer utan att vara någon hycklare, eftersom orsaken till det så ofta bottnar i press utifrån och osunda ideal. Hela industrin utnyttjar människors dåliga självförtroende och bidrar till att hetsa människor till riskfyllda ingrepp och operationer. Och DET vill jag inte stödja.

Jag håller helt och hållet med dig om att det är samma mekanismer som ligger bakom de förändringar man gör av sin kropp. Jag tycker inte att något är ”finare” än det andra, däremot kan jag (som själv har tatueringar) känna att en tatuering är mer som att ha ett konstverk på sin kropp istället för att ha det på väggen.
Det jag kan uppleva som lite sorgligt med just plastikoperationer är att många som gör dem ändå aldrig blir nöjda. Man bara strävar och strävar efter att uppnå det där ouppnåeliga idealet och det finns alltid något nytt att bättra på eller fixa till. Raka benen kan man liksom bara göra till en viss gräns, medan plastikoperationer kan man hålla på med i det oändliga och ändå aldrig komma till den punkt där man känner att det inte finns mer att göra.

Hej!
Jag vill först säga att jag tycker om din blogg. Dock håller jag inte riktigt med dig här. För mig är det ganska stor skillnad mellan att färga håret och använda Botox. Botox är ett nervgift som sprutas in i ansiktet, att likställa det med att färga håret känns inte riktigt rätt (och jag tror inte att man gör det av samma anledning). Man bör tänka till en eller två gånger extra innan man bestämmer sig för att göra en Botoxinjektion. Det dör ca 600 000 möss varje år i botoxtester bara för att kvinnor och män vill se unga och fräscha ut…

Ironiskt att så många tar upp djurtester när det gäller botox btw… Vad testades erat eget smink, era shampoon & balsam, alla era parfym och cremer och nagellack och hårfärger på? Kom inte här och tro att botox är någon evil avart unik i sitt djurtestande. Även produkter som påstår sig INTE vara testade på djur innehåller ofta ämnen som var för sig har testats på djur tidigare, eller av andra företag.

Jo, kanske är så. Och det är ett problem för barn och ungdomar som känner att de inte duger, att de inte passar in för att man är enda tjejen i klassen som inte rakar benen eller har löshår. Där är det ett problem. Men att för mig som vuxen kvinna utan barn göra mig snygg för min partner – som för den delen även han gör sig snygg för mig, där finns det inte ett problem. Eller så gör det det och jag är för hjärntvättad, men ja. Vi är ju alla hjärntvättade på olika nivåer, antar jag, och ja… jag mår inte dåligt av att aktivt förbättra mig själv. Efter MINA ideal. Visst, ideal är väl aldrig bra, men man måste själv våga säga ja eller nej.
Äh. Det blev ingen vidare röd tråd i detta inser jag. *scurries away*

Förstår helt vad du menar, men kan också tycka att det finns ett annat lager i just plastikoperationer då det bottnar i våra ideal för hur kvinnor ska se ut i dagens samhälle, vilket inte alltid känns vidare fräscht. Hur många kvinnor skulle förstora brösten om de inte kände att normen eller ”samhället” dikterade det? Samtidigt tycker jag inte att det är fel om man nu väljer att plastikoperera sig. Det är inte nödvändigtvis i individen som felet ligger, utan i värderingar och kultur och normer, men å andra sidan, bidrar inte vi till dessa normer och värderingar? Helt klart ett intressant och nedgrottnings-vänligt ämne.

Jag tycker dock att det är en enorm skillnad på att använda botox, eller plastikoperera sig och att tatuera sig. Att plastikoperera sig, banta, eller sminka sig av anledningen att likna det rådande idealet är också att acceptera de svåra, rådande idealen. Självklart vill de flesta bli accepterade, och vi lever i den värld vi lever i, men rakar du armhålan nu när klimatet för just orakade armhålor är väldigt strängt, så bidrar du ju oundvikligt till den fortsatta normen.
Plastikopereringskulturen är farlig, inte minst av uppenbara skäl såsom hälsofaror, men också för att den i hög grad är en klassfråga, i vissa länder håller det på att bildas en snyggare överklass, vars ideal en enbart kan nå via pengar, dessutom så behövs resurserna som industrin kräver läggas på annat.
Att tatuera sig skulle jag kalla för en utsmyckning. Det är inte att försöka ändra på något på sin kropp, det är inte mer än att bära ett fint klädesplagg, nu finns det ju dock olika sorters tatueringar, men du förstår hur jag menar. Att tatuera sig, klä sig i olika klädstilar och sminka sig på olika sätt är ett sätt för många att uttrycka sig. Min klädstil är en del av min identitet, jag tycker inte att det kan jämföras med att operera brösten.

Precis som signaturen ”Frillan” så är även jag TOTALT emot botox pga de plågsamma djurförsöken som ligger bakom. Varje enskild tillverkningssats av botoxpreparat måste alltså testas på möss innan det får sprutas in i fåfänga människor utan hjärta…

Jag upplever en skillnad mellan att lägga till vs ta bort. Alltså rakar jag benen så försvinner en del av mig men det som är kvar är fortfarande JAG. Löshår, fejktuttar, fillers, piercingar, kläder och smycken faller för mig under samma kategori: accessoarer. Lika lite som mina byxor eller mitt armband är en del av min kropp, lika lite skulle jag känna att till exempel ett par silikontuttar vore en del av min kropp. De skulle vara en del av min outfit. Samma sak gäller fillers. Vill likna silikontuttar och fillers vid piercings. Enda skillnaden är att de till skillnad från vanliga piercings är HELT täckta av hud (och i det senare fallet flytande). Liksom piercings så lämnar implantat och fillers huden förändrad. Uttänjd, I guess? Så jag tycker inte liknelsen är så tokig. Eller så är den det 🙂 Skit samma, det är min subjektiva upplevelse, tokig eller ej.
Vet inte vad jag ska tycka om det hela så det blev mer av ett filosofiskt perspektiv. Kanske inte så intressant men en vill ju vara med på ett hörn 🙂

Jag var på en föreläsning för flera år sedan där jag fick lära mig att tatueringar och piercings är en del i ett självskadebeteende. Jag vet inte riktigt jag men.. det kanske ligger något i det. Syftar inte bara på just ovan nämnda ingrepp utan alla andra utseendeförändringar också.

Har svårt att se det så då jag själv tatuerar mig för att jag gillar tatueringar och tycker det är fint. Inte för att jag mår dåligt, snarare för att jag mår bra.
Sen KAN det säkerligen vara självskadebeteende, MEN det tror jag är undantag, inte en regel.

Naturlig skönhet.
Vem bestämmer de idealen då?
Att utsmycka och förändra våra kroppar har vi väl gjort i alla världens tider. Tror bara att idealen förändras genom tiderna, och vi hänger på, medvetet eller inte.
Skulle mina ögonlock börja hänga så jag knappt ser skulle jag gladeligen ta väck överflödet. Samma sak om jag fick påsar under ögonen som glasögonen typ kunde vila på. Ser nu vid fyllda 40 att kroppen förändras till det SÄMRE. Detta i mina ögon då.
Exakt hur kul är det då håret mörknar och blir råttfärgat, mer vid varje barn dessutom. Hur kul är det att man får åldersfläckar, solskadad hud för att man på 80.90-talet var någon slags soldyrkare och pressade så fort man hade chansen. Hur kul är det då boobsen åker längre och längre ner, timmare och tommare. För att inte tala om då man tappar i vikt. Då blir de ännu fulare. Rynkor än här och än där, hela ansiktet åker ta mig tusan rutchbana neråt. URK!
Jag tycker att så länge man SJÄLV är nöjd med sina beslut så kör på!

Även om jag skulle vilje vilja använda något utav det så skulle jag aldrig våga. Det har väl inte använts så länge så om några år kanske alla blir lama i ansiktet eller läpparna börjar frätas bort, you never know 😉 Så blir jag sugen så väntar jag i några år år till 🙂

Jag tycker nog att det viktigaste är att inte döma en kvinna för hennes utseende. Inte för hennes kläder (eller brist på kläder), inte för hennes vikt, inte för hennes sillisar, inte för hennes hår. Om jag gör det är jag en del av patriarkatets damned if you do, damned if you don’t.
Vi har tillräckligt av det. Vi vet hur starka krafter som är i rörelse. och var och en av oss har våra egna strider att utkämpa, vi kan inte alla ta allt på en gång.
Det är inte heller fel att vilja smycka sig, att vilja vara vacker. Det är djupt mänskligt och det enda problemet är att män inte fostras till skönhet och kvinnor fostras för mycket till det. Pojkkulturen är inte estetisk, och det är ett jäkla jobb som mor till söner att se till att de också får växa upp med glitter och färg och fina kläder.
Balansen mellan skönhet (som man nu konstruerar den) och eftergifter mot patriarkatet måste få vara upp till varje kvinna, och sedan kan vi diskutera generellt och försöka skapa förändring, men inte ta oss rätten att kritisera enskilda kvinnor som gör andra prioriteringar.

Jag håller med om att det är olika uttryck för samma sak, att raka benen och att göra en skönhetsoperation/ingrepp av det traditionella slaget (och med ”traditionella” menar jag det som görs efter rådande västerländska skönhetsideal)
Jag tycker däremot INTE att dessa ingrepp kan likställas med piercingar/tatueringar/all slags kroppsmodfiering. Och jag tror definitivt inte att anledningen till varför en väljer att raka benen är den samma som varför en väljer att pierca sig i läppen.
Visst kan det i båda fallen handla om en (medveten eller omedveten) önskan att passa in i ett socialt sammanhang, men det här med att raka benen är ju, precis som de vanligaste typerna av skönhetsrelaterade operationer/ingrepp, knutet till kön på ett sätt som tatuering/piercing/horn i pannan INTE är.
Av de ca 25.000 plastikkirurgiska inrepp som utförs i Sverige per år, utförs 85 procent på kvinnor och 15 procent på män enligt bedömningar gjorda av Svensk Förening För Estetisk Plastikkirurgi.
Statistiken ser såklart ut som den gör därför att kvinnor värderas efter sitt utseende i högre utsträckning än män, samt sexualiseras och objektifieras i högre utsträckning än män.
När en gör ett skönhetsrelaterat ingrepp/operation i syfte att leva upp till det rådande kvinnoidealet — bröstförstoring som rakning – bidrar vi till att upprätthålla denna unkna kvinnosyn. Vi underkastar oss de orimliga krav som ställs på oss i egenskap av kvinnor, vi går med på att reduceras till kroppar, vi håller med.

Fascinationen för skönhet tror jag också finns och kommer alltid finnas. Men trots det vill jag säga emot ditt påstående..! (Har ju blivit så mycket klokare genom åren av att läsa din blogg. 😉 Precis som många andra skrivit före mig så finns det ju klassisk skönhet, men ändå tycker inte jag alltid att det är dom ”klassiskt vackra” som är vackra. Brad Pitt tycker jag t ex INTE är klassiskt vacker… Men han är ändå en av dom absolut snyggaste män jag vet. Antagligen tack vare hans charm och talang för skådespeleri. Samtidigt vill jag påstå att det här med ingrepp på kroppen – såsom tatueringar vs bröstimplatat – handlar väl båda om något så simpelt som den mänskliga viljan att vilja uttrycka sig och ge andra en bild av hur en känner att en är som person och vad en vill representera i sig själv för andra 🙂 När jag flyttade från Göteborg till Stockholm för två år sedan fick jag en personlig ”klädkris” för att jag ”blev” inte samma person i Stockholm som jag ”blev” i mina dåvarande kläder i Göteborg! Följaktligen har jag börjar klä mig i helt andra kläder nuförtiden – och inte då för att jag förändrats så mycket som för att jag vill återge en samma bild av mig själv i Stockholm som i Göteborg som i Stockholm genom att ge olika bild av mig själv? Låter det konstigt? Det kändes konstigt då, men nu när jag tänker på det låter det fullständigt normalt, och jag är övertygad om att jag skulle återge en annan bild av mig själv om jag så flyttade till Afrika eller LA eller St Petersburg. En vill ju på något sätt ofta uttrycka vem en är, vilken tillhörighet en har och hur en vill uppfattas som. Det tråkiga – och BRA!!! – med det är väl att vi idag har mycket större möjligheter att uttrycka oss själva med själv av kläder, ingrepp osv. Och det kan ju vara svårt att begränsa människors fria vilja? Den uppgiften tycker jag ändå ska kvarstå hos den egna individen eller hos föräldrar och familj… Även om föräldrar ju kan vara nog så begränsande för sina barns utveckling. Jag tycker INTE att staten ska lägga sig i hur jag ser ut: hur jag klär mig, äter, tränar osv… Om det inträffar så tycker jag att något har gått väldigt snett i resonemanget… Som att det i vissa länder är lag på att jag skulle bära burka för att erbjuda mig mer frihet att trivas i min kropp som kvinna…? Beslutet om vad jag uppfattar som frihet måste väl ändå vara upp till mig!!?

För mig beror gränsen på kostnad. Jag använder makeup ibland och tar lite hand om håret och sådär, men jag skulle aldrig med gott samvete kunna lägga ut tusentals kronor på att förstora eller förminska en kroppsdel eller flera kirurgiskt. Tanken på hur mycket jag kunde gjort för de pengarna, för min familj, min dotter, för min egen framtid, för något projekt, för organisationer jag vill stöda, för mina gamla föräldrar, för vad som helst, skulle äta upp mig.
Men det är MIN gräns och MINA värderingar. Andra känner och tänker annorlunda och det är helt okej, vem bryr sig? Om det fanns något med min kropp som jag mådde dåligt över varje dag kanske jag skulle känna annorlunda.

Jag kan förstå att det är lätt för oss med ljusare hår och en hårfattig kropp, att sitta med pekfingret och tala om för kvinnor att de inte skall behöva raka sig över hela kroppen. Trots det, är det helt naturligt att ha hår på kroppen och precis som på män, är färgen på kroppshåret olika på olika kvinnor.
Något som jag aldrig kommer att kunna förstå, är varför många kvinnor sprutar in gift i sina ansikten eller att de lägger sina fullt friska kroppar på operationsbordet för att karvas i, enbart för att göra sig ”snyggare” för män. Nej – jag tror inte för ett ögonblick på att kvinnor tex opererar in kuddar i brösten för att imponera på andra kvinnor eller att de gör det ”för sin egen skull”.

Som alltid i denna debatt stöter man snabbt på mantrat ”måste få välja själv – upp till var och en – göra vad man mår bra av”, samt inställningen att man i alla lägen själv handlar rationellt (och därmed korrekt) och att man är medveten om varför man gör det man gör. Detta är väl ändå bortom naivt, anser jag.
Varför skulle det vara bra att få ”välja själv” i smink/botox/analblekning/raka hår/younameit-frågan när allt det innebär är ouppbyggliga saker, som att återskapa genus, och i framtidenskada kroppen, etc. Man är ju ändå bara fortsatt slav under idealen, oavsett hur mycket man anser sig ”tänka själv” och hur mycket det görs ”för sin egen skull”. Dessutom påverkas som sagt andra alltid av ens dåliga beslut, så bättre vore väl ändå ett förhållningssätt där man tänkte på omvärlden och framtide lite :p

Då ska typ alla som äter kött, färgar håret, använder konventionella produkter skämmas. Men jag tror inte skam förändrar nåt. Skenhelighet kan man dessutom köra upp i röven. Hur har riset, bananerna och kaffet du intar hanterats och påverkat?

För mig är det nog kopplat till risker och till hur lätt det är att ”ångra” sig. Operationer innebär risker. Man kan ångra implantat, men det innebär ännu fler operationer. Tatueringar går att ångra, men är svindyrt att ta bort och smärtsamt. Färga håret? Det växer ut. Varken smärta eller så värst dyrt. Enda man måste ha är tålamod under utväxtperioden 🙂

Men hallå! Haha det här är ju skrattretande! Vad är ett jobb? Jo det kan innebära många olika arbetstider och dagar. Alla jobbar inte nio till fem längre! Och ladydahmer har väldigt viktigt jobb också, att inspirera och diskutera feminism. Och det är väl skitbra kanal att använda bloggen till det som når mycket folk! Fyfan vad bra du är!!! Älskar att du är så pedagogisk så att alla förstår! Tack! Mvh en som aldrig brukar skriva men fick nog

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *