Kategorier
diskussion & debatt

De som verkligen behöver självrannsaka gör det sällan

Burgschki skriver också om terapins vara och ickevara och menar att även om denna självupptagna utveckling kring personligheter och hyperkänslighet hit och dit är enerverande så finns det ett värde i att avdramatisera diagnoser och samtidigt för de med olika diagnoser att få förebilder som öppet pratar om sina diagnoser. Burgschki tar det ofta ett varv till och får mig att fundera vidare.

Jag tror dock att det finns en risk för självdiagnosticerande och anammande av förklaringsmodeller som egentligen inte stämmer. Man bortförklarar blyghet med ”en släng av aspergers” eller stress med ”jag har nog adhd ändå” . Man läser ett onlinetest, kryssar för några rutor och ”AHAAAAA ja det stämmer ju” och helt plötsligt har var och varannan jävel en diagnos eller personlighetsstörning medan en riktig diagnos kan ta en halv livstid att få igenom.

Fanny skriver ju att kravet på självrannsakan drabbar de utsatta hårdast men det är som Burgschki påpekar bara de privilegierade förunnat att få den vård som kan behövas. Jag håller också med Burgschki om att det finns ett värde i att kunna förstå att man inte är så jävla fantastisk alla gånger istället för att skylla på omgivningen, men jag tror inte det är någon större risk att stora massan går runt och tror att de är så himla bra med tanke på hur mycket självhat vi internaliserar. Den typen av bristande självinsikt och grandiosa självbild hör väl inte till vanligheterna.

Och det är ju därför det där kravet på att kunna ha ”självinsikt” snarare bryter ner än bygger upp. Och de som verkligen behöver självrannsaka gör det oftast inte.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”De som verkligen behöver självrannsaka gör det sällan”

Några snabba regler som jag brukar, eller snarare brukade, följa: undvik alltid SLS (sodium laureth sulfate eller nåt sånt) och andra sulfater. Det brukar finnas i shampoo, bland dom första ingredienserna.
Sen för att unvika silikoner: leta efter namn som slutar på typ -cone eller -xane. Det är silikoner.
Dock är det så olika för alla vad ens hår mår bra av, så man får helt enkelt testa sig fram. Om man märker att håret bara blir smutsigt och fettigt så var det antagligen något i balsamet som inte gick att tvättas ur och som håret inte gillade. I början (när man vill vänja av håret) kan det vara bra att titta på en lista med ”godkända” produkter och välja nåt därifrån.

Det där med självdiagnostisering stör mig. Tycker var och varannan människa påstår sig ha adhd nu för tiden och frågar man om hur länge de haft diagnosen får man oftast veta att ”nej nej jag har inte genomgått en utredning eller så men jag är ett tyyyypiskt adhd-barn, svårt att sitta still och hålla ordning och så så jag är helt säker på att jag har det”. Som om alla som är lite okoncentrerade har en bokstavsdiagnos, liksom. Bra för de som får hjälp och stöd via en diagnos så klart, otroligt viktigt för många för att få rätt sorts hjälp, men tycker folk i största allmänhet ska sluta slänga runt med diagnoser till höger och vänster utan reflektion. I min umgängeskrets får folk också gärna sluta skylla sitt dåliga uppförande på sin självutnämnda adhd (som tydligen medför brist på självkontroll). Jävligt irriterande!

Mjo, fast vi har ett jävligt stort mörkertal av adhd, särskilt hos vuxna kvinnor. Jag var nyligen på ett föredrag om detta via riksförbundet attention, där en överläkare från Ackis pratade om hur adhd kan yttra sig hos vuxna och särskilt hos kvinnor. Fokus har hittills mest legat på barn, och pojkar. Flickor har glömts bort (som vanligt). Hos flickor och kvinnor kan adhd-symptom yttra sig i en inre stress och hyperaktivitet snarare än en yttre hyper som hos pojkar och män. Flickor vänder stressen inåt och kräver mycket av sig själva (”duktig flicka”), drabbas ev av ätstörningar, skär sig, missbrukar alkohol eller lugnande och bränner ut sig som vuxna, medan pojkar och män blir utåtagerande, fysiskt hyperaktiva, missbrukar alkohol och tyngre droger samt blir ofta kriminella eller arbetsnarkomaner som vuxna.

Man får nog skilja på olika former av diagnoser här. ADHD-diagnosen är ju till stor del en modediagnos som behandlas med medicin, i Frankrike är den diagnosen tex. mycket mer sällan än i USA:
http://www.psychologytoday.com/em/89888 (det första jag hittade när jag kollade snabbt)
Det är en lättvindig, till synes billig diagnos, istället för att en terapeut gör ett komplext omdöme. Det handlar om mycket pengar, statens, som inte vill betala dyr och dyrbar terapi, och pharmaindustrins. Den sortens snabbdiagnos är nog inte särskilt värdefull.

…störigt också hur många använder ordet ”diagnos”. det är inget en ”har” liksom. det är ju nåt som ställs efter en utredning. och det är vi ”normisar” och detta jävla otillåtande snäva skitsamhälle som handikappar folk för att alla bara MÅSTE fungera likadant. blä.

Kan bara prata utifrån mitt perspektiv, men jag har flera gånger självdiagnoserat. Det har inte varit onlinetest, snarare har jag fått kontakt med diagnoserade människor och pratat med dem. Det har hjälp mig att acceptera vissa problem jag alltid grubblat på. Nu står jag inför en utredning, vilket känns ofantligt skönt. Självdiagnosering och självrannsakan är de första stegen till att få en riktig diagnos.
Givetvis är det inte särskilt bra när människor omedvetet skapar stigma genom att appropriera termer som är reserverade för neuroatypiska personer. Man kan inte ha ”en släng av Aspberger” och inte heller ”lite OCD” som jag själv hört människor säga. Att säga sådant är att skapa stigma för den utsatta gruppen.
Samtidigt har självdiagnoser hjälpt människor mer än vad de förstört. Jag har själv haft erfarenheten av att människor som är strikt emot självdiagnoser även är dessa som förminskar våra problem när vi talar om dem. Ni vet vad jag menar, dessa ständiga ”alla känner så ibland”-kommentarerna. Det är mer irriterande och förtryckande än någonting annat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *