Kategorier
diskussion & debatt

DetÄR inget fel på mig

Halva (eller hela snarare) livet har iallafall jag gått runt och tänkt att det är fel på mig på olika sätt. Jag är lite för si och lite för så och jag skulle behöva jobba med det där och det här. Inte för att jag är speciellt annorlunda nån annan, jag är som folk är mest, men alla har ju sina s.k ”issues”. Men ibland har jag tänkt att de här issues’ena egentligen inte är några issues alls utan bara olikheter som inte får plats i vårt väldigt normativa snäva samhälle. Det finns liksom en mall man måste passa in i och om man inte gör det så har man problem och behöver förändras, förbättras. Och den här mallen upprätthålls av alla, även de som tror sig vara så förbannat öppna och fördomsfria. Man påstår sig gilla olikheter men detta gäller bara så länge dessa får plats inom ramarna.

Det kan handla om bristande sexlust eller ambitioner eller frivillig barnlöshet. Vill jag inte ha lika mycket sex som ”medelsvensson” så är det nåt fel på mig och då finns det kurser och läkemedel och terapi (asså denna jävla terapi står mig upp i halsen men halva sverige är så jävla terapiskadade att det knappt går att umgås med folk utan att de ska analysera sönder ens person och relationer eller sig själva). Har jag inte behov av kramar så är jag störd på nåt sätt, kanske taskig barndom eller kärlekslös mamma? Vill jag vara mycket för mig själv så är jag neurotisk och fobisk. Vill jag inte ha en karriär så är det också fel, då är jag ”initiativlös” eller ”saknar ambitioner”.

Jag har en vän som jobbar på ett ”vanligt jobb”. Hon är skitnöjd med det och drömmer om annat, t.ex om att resa mycket och äta god mat och umgås med vänner men av nån anledning så vill andra i hennes omgivning ”hjälpa” henne att nå högre. Bli bättre. Tjäna mer. Bli mer lyckad så att säga. Och även om man påstår att ”lyckad betyder olika för olika personer” så klingar det tomt när man ändå ifrågasätter andras livsval. Man kan vara lyckad på flera sätt men aldrig om man jobbar på McDonalds och är nöjd med det. Typ.

Om jag hade fått en krona för varje gång nån sagt att  jag behöver ”lagas”, ”skärpa till mig”, ”shape’a up”, ”jobba med mig själv”, ”ta itu med mina issues” så hade jag fan varit rik idag. Får man den typen av kritik i oändlighet, som alla som inte passar in i mallen faktiskt får, så tar man det för en sanning. Man lär sig att aldrig ifrågasätta normen och projicerar oftast samma tänk på sin egen omgivning.

Jag har aldrig mått dåligt med mig själv eller mina personlighetsdrag tills omgivningen krävt att jag ska vara annorlunda eller förändra mig. På senare år har jag kommit fram till att det inte är nåt fel på mig alls. Överhuvudtaget. Visst har jag dåliga sidor, det har ju alla, men jag har inga issues jag behöver jobba med. Och om människor runtomkring mig har problem med min personlighet eller den jag är och känner att de behöver konfrontera mig med mina egenheter, så är det ju de som behöver jobba med sig själva och sin oförmåga att acceptera folk som inte anpassar sig efter deras personliga preferenser.

Så enkelt är det faktiskt.

20131203-101258.jpg

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”DetÄR inget fel på mig”

Gud vad jag känner igen mig. Har nästan inga vänner då de flesta jag hängt med tycker jag ska ”vara si” och ”göra så”. De vill inte göra mig mer lyckad (23 år och pluggar) men de ville att jag skulle vara så jävla glad hela tiden. Som om jag inte var en riktig tjej, eller riktig människa, om jag inte log fast jag hade en dålig dag. Jag dög liksom inte som jag var.
Nu ska jag visserligen bli en sådan där terapi-person, men ibland kan man ju tycka att folk ska tycka om personer för dem de är och inte för vad normen säger att de ska vara…

Fick höra förra veckan från personen jag vart inneboende hos i 2 månader att jag vart avståndstagande för att jag inte velat bli hennes bästa vän och prata 1 timme varje kväll och det var ju inte socialt normalt. Svarade lite lätt att jag väll då var socialt onormal då jag inte har det behovet utan ansåg att jag är inneboende och inte nåns nya bästa kompis. Jag har kompisar som jag valt, som jag väljer när jag vill prata med osv. Jag har sagt hej hur är det osv vart trevlig men där går min gräns.

Så sant. Man har faktiskt dessutom möjlighet att välja vem/vilka man trivs att umgås med (förutom kanske släktingar). Så om man inte gillar någons personlighet kanske man inte ska umgås istället för att försöka förändra personen.
Jag bara spånar nu.
Själv har jag mina issues som alla andra…det kanske inte ens är issues utan delar av min personlighet?! Hur som helst så vill jag få vara mig själv.

Håller med till 100%. Man kan alltid välja sitt umgänge och behöver verkligen inte umgås med personer som inte passar en. Jag tycker inte ens att släktskap förpliktigar till umgänge.

Gud vad skönt att du tar upp sånt här!
För det kan reta gallfeber på mig..
Tex jag som älskar att vara hemma mamma och vara med mina barn, i samhället är jag ”parasit” och lever på min man,jag är lat som inte vill jobba (Folk som är hemma med barn vet hur jobbigt det faktiskt är att ta hand om sina egna barn på heltid)
Jag får ofta frågan ”Men vill du inget med ditt liv?”
Det här är mitt liv! Jag älskar att vara hemma, pyssla, laga mat, baka och vara med barnen. Jag älskar att ha fria tider och kunna välja mitt egna schema, jag älskar att barnen inte behöver stressa eller jäkta en enda dag i veckan. Och att min 8 åring har korta dagar som endast är skoltimmar.
Och jag är överviktig (Varför vet jag inte, har varit hos läkare och dietister osv dom hittar inga fel varken på kost eller fysiskt)
Och jag tränar 3 gånger i veckan, går promenader varje dag, äter inte sötsaker och ändå så
säger vanligt folk -” Va har du tränat i ett år utan att gå ner i vikt?, då äter du för mycket… Minska kalorier?”
Då jag säger ” Jag äter 1300 kalorier om dagen och har ätit det i 1 år.” Då folk säger ” Men då tränar du för lite, eller inte tillräckligt hårt.. nåt gör du fel annars skulle du gå ner. säker att du inte äter godis på kvällarna? dricker för mycket kalorier?”
Tillslut är jag så trött på försvara mig då jag redan pratat med personlig tränare, dietister och läkare och hormonspecialist..
Gör jag nåt fel? Nej jag gör allt rätt och är ändå överviktig.
Jag tränar, jag gör det jag vill om dagarna, jag älskar mitt, liv min man, mina barn och mitt hem.
Och visst skulle jag vilja gå ner mina 25 kilo i övervikt, men faktum är att jag försöker dagligen…
Varför har folk en så stark åsikt om vad andra gör fel? Inte vad dom gör rätt…

Jag vill tipsa om ställen som säljer kläder i större storlekar ( ursäkta att det blir lite reklam hoppas det är okej) jag vet att asos och forever 21 har superfina kläder i större storlekar finns säkert fler ställen om du googlar lite

Jag jobbade extra i spärren i tunnelbanan för några somrar sedan. Där mötte jag många människor som var så jävla bra, som ”hade kunnat komma hur långt som helst”. En bekant sa till mig under den här tiden att hen absolut inte kunde förstå vem som kunde vilja sitta i spärr hela sitt liv, det går ju inte, med en tydlig underton av att de som gör det är lata/oengagerade/korkade etc. Och jag blev så jävla arg, det var så mycket klassförakt och allmänt människoförakt i de kommentarerna! För jag mötte så många olika människor som var helt nöjda med det jobbet, som trivdes skitbra. Jag fattar inte hur det kan vara så provocerande?

Jag är väldigt nöjd med mig själv som jag Är! Som person, medmänniska, karriärista, framtida mamma osv. Dock så vill jag – varje dag – försöka bli en bättre version av mig själv. Det är därför jag t.ex. läser texter av oliksinnade, försöker prata med annorlunda människor med annorlunda visioner osv varje dag. Jag anser att en kan lära sig nånting nytt av alla typer av människor! Såsom Elaine skrev häromdan. Jag ser mig aldrig som ”färdiglärd”, och det kan jag tycka att det är viktigt att göra skillnad på. Huruvida en är bra som en är, men att en också alltid kan lära sig mer. Sen så kan jag försöka välja mina strider varsamt, så jag inte blir tyngd av alla lärdomar, så jag tappar bort mig själv i det nya…

För att göra en liknelse: Påtryckningar från det samhälle jag lever i talar om för mig att jag bör vara feminist, vegan, borde inte bära päls, borde köpa ekologisk mat osv… Av någon oklar anledning så består musikbranschen av människor som oftast har alla dessa ämnen varmt om hjärtat. För mig var allt detta väldigt nytt, när jag först kom i kontakt med dessa oliktänkande människor, men jag har lyssnat på deras åsikter och jag försöker bli bättre på att använda mig av den nya information jag fått för att bli en bättre människa. För jag kan antingen tänka 1. Jag gör alltid rätt och är perfekt, så varför skulle jag lyssna på en vegans argument? Eller tänka 2. Jaha, så du är vegan? Varför är du det? Berätta mer! Förstår du vad jag menar?

Japp. Precis så där.
Och OJ vilken skillnad när jag flyttade från min hemstad, från barndomsvänner, från dynamiken där som då kändes så trygg men som jag inser nu bara tryckte ned mig.
Att bli medveten om sitt umgänge, och sen inse att en faktiskt inte BEHÖVER vara med längre. Har nu utvecklat en stark allergi mot människor som vill förändra en, för ens eget bästa (?). Och inser då hur stor del av vanligt umgänge som faktiskt går åt till sådana påtryckningar.

Lite av dessa tankar har jag haft de senaste dagarna.
I hela mitt liv har jag funderat på vad det är för fel på mig och verkligen försökt att passa in i ”samhällsnormen”. Jag är blyg och osäker vilket gör att folk behandlar mig som om jag är osynlig eller pestsmittad. Jag är ingen elak person men ändå gillar folk inte mig. Jag kämpar på för att uppfostra mina tre barn, utbilda mig och drömmer om att ha ett jobb så jag kan tjäna mina egna pengar. Men det har inte gått så bra med utbildning och arbete trots många försök. Ibland är det nästan som att jag vill skrika ut till hela världen, förlåt för att jag inte passar in och kan vara som alla andra.
Men nu har jag börjat tänka om. Jag vill vara mig själv och om andra ogillar det så är det deras problem. Jag kan bara göra det bästa utifrån mina förutsättningar och otur för andra om jag inte lever upp till deras förväntningar. Världen skulle säkert vara en mycket trevligare plats om vi kunde acceptera varandras olikheter och försöka att inte döma så mycket.

Fast, att ”jobba med sig själv” kan ju vara att utveckla sig som person. Visst, det går ju inflation i termen i fråga (och visst, varför detta behov av utveckling då man borde vara nöjd med sig själv, komplext det där) men att exempelvis försöka sluta jämföra sig själv med andra för att må bättre är ju också att jobba med sig själv och bra!
har man sidor av sin personlighet som gör livet svårt, eller att man har svårt att fungera socialt och mår dåligt av detta är det ju ändå positivt att ”rätta till” dessa tycker jag.
men jag känner samtidigt igen mig i ditt resonemang då även jag i många fall känt mig ”fel” och som att det är fel på mig men inser mer och mer att jag kanske bara är annorlunda i en normativ värld. jag ”jobbar med” att acceptera mig själv. så paradoxalt ändå.

Jag tänker osökt på folk med olika personlighetstyper (t.ex. Aspergers syndrom) som har extremt svårt att passa in samhällets normer, ffa. de sociala, och på grund av det får det jobbigt i livet eftersom det inte är accepterat. Om en fungerar annorlunda i sociala sammanhang och föredrar ett lugnt liv utan jättemycket fysisk social kontakt, då är det fel på en och det är något som det måste arbetas med och förbättras.
Det här är något jag har lärt mig väldigt mycket av i kontakten med Aspergers: att inte applicera sina egna normer och värderingar vad gäller lycka på andra människor. Alla vill inte samma saker, och det är ett påstående med väldigt bred applicering, inte bara att en vill jobba med olika saker.

Å du har så rätt! Vilken skön tanke att säga högt till sig själv; Det ÄR inget fel på mig. Jag gillar’t! 🙂
Alla har så himla mycket åsikter om allt och alla, precis hela jävla tiden. Det är viktigt att hålla isär konstruktiv kritik som man kan ta till sig och lära sig nåt av och saker som sägs för att trycka till. Svårt ibland och jag har massor med saker jag önskar att jag var bättre på. Ha lättare för att släppa och komma över konflikter exempelvis. Inte för andras skull eller för att nån annan tycker nåt om det, utan för min egen skull. Vissa personlighetsdrag drabbar en själv värre än andra, har jag märkt. Viktigt att våga ta steget och bryta med folk i sin omgivning också, fast man har stått varandra väldigt nära eller känt varann si och så länge. Folk som ger en energi, stöd och får en att må bra ska man väna om, resten finns ju ingen poäng att lägga nån tid på.

Jag har typ inga vänner som jag umgås med, de få jag har bor på flera mils avstånd så vi träffas inte så mycket, men pratar över internet rätt vad det är. Ibland får jag en känsla av att jag borde vilja ha folk runt mig, men nej, jag vill faktiskt inte det. Jag trivs bra med ytliga kontakter, förstår inte hur jag skulle orka hålla igång en vänskapsrelation när jag knappt får tiden att räcka till åt mig själv. Men just det där att jag borde.. det stör mig.

Det här kan jag också relatera till. Jag träffar folk hela dagarna på jobbet och tycker det är superskönt att det bara är jag och min man hemma sedan (och de flesta helgerna också). Har vänner som jag träffar sporadiskt och det räcker gott. Men så gnager det där att man är onormal på något sätt, ”alla” verkar träffa x antal människor jämt. Hur orkar man det?

Det är fruktansvärt sorgligt och hemskt att så många unga går omkring och tänker negativa saker om sig själva. Jag tänkte på liknande vis som du men la allt fokus på utseendet, jag ansåg att jag var ful som stryk. Min personlighet föll inom de tråna ramarna, men inte mitt utseende. Alltid är det något.
Därför måste vi vuxna som jobbar med barn KROSSA RAMARNA.

När jag var yngre hade jag en del problem med ”vänner” som hade åsikter om hur jag var och levde mitt liv. Om man är vänner måste man ringa varandra varje dag, göra planer flera gånger i veckan och umgås hela tiden som nån sorts sitcom. Hen/de hade också klagomål över att jag inte hade en framtidsplan som inkluderade karriär, eller avancerade ambitioner och jag kände ofta att dessa såg ner på mig på grund av att de tyckte jag nöjde mig och var lat.
Jag är introvert. Jag vill inte ringa folk varje dag eller umgås varje ledig stund. Jag vill disponera mitt liv på mitt sätt och få känns mig nöjd om jag är nöjd utan att någon annan ska ha åsikter om det är bra nog. För mig är det ingen riktig vänskap om människor hela tiden ska ha åsikter om mina egenskaper/mitt liv och en massa krav på hur man ska vara om man är vänner.
Mitt liv blev mycket bättre när jag sa att vi är olika och att om hen inte kunde acceptera mig för hur jag är så kanske det är bättre om hen umgicks mer med någon annan. Jag har nu kanske 5 riktigt nära vänner som jag pratar med ofta men kravlöst. Som accepterar och uppskattar mig för den jag är och trivs mycket bättre utan det där konstanta ifrågasättandet av min person.
Folk är ju olika. Vissa människor har ett större behov av att ha kontakt och få bekräftelse i vardagen medan andra får energi genom att vara med sig själva. Det är inget fel på något av det men om man vill bli accepterad för hur man är i en vänskap så är det paradoxalt att kräva av andra personer att de måste vara sociala på ett speciellt sätt för annars är de dåliga vänner.

Jag pluggar till psykolog och i vår utbildning diskuteras de här frågorna väldigt mycket, precis som sig bör. För ja, vi ÄR olika! Fan vilken tur. Världen vore hysteriskt tråkig annars. Så, när blir våra egenheter ett problem? Det enklaste svaret är: när VI SJÄLVA upplever att de är ett problem, när de hindrar oss från att leva ett liv vi vill leva, eller när människor vi älskar och bryr oss om far illa av dem.
För att få de flesta diagnoser (OBS, jag är inte särskilt förtjust i diagnoser alls men kan se att de fyller en praktiskt funktion) krävs just att de symptom man har sabbar för en på ett eller flera tydliga sätt. Klassiskt exempel: En person som har ett arbete hen trivs med kommer dag efter dag för sent till jobbet, vissa dagar kanske hen inte kommer alls; det börjar bli tal om att hen inte kan ha kvar sin position då arbetsuppgifterna inte blir gjorda. Om anledningen till att hen inte hinner till jobbet är att hen gång på gång måste kolla att spisen är avstängd, tända och släcka lamporna ett visst antal gånger osv för att inte få extremt mycket ångest kommer hen antagligen på sikt att känna att det är ett problem, om hen inte vill bli av med det arbete hen trivs med. Då kan de vara en idé att ta hjälp av de metoder som idag finns för att lindra tvångsbeteenden/OCD.
MEN. Om personen i exemplet istället är 80 år gammal, kan komma och gå som hen vill till de aktiviteter hen ägnar sig åt, och upplever att de upprepade beteendena håller ångesten borta på ett effektivt sätt – är det då någonting hen borde ”jobba med”? Svar: Om hen vill. Annars inte.
Det finns inget självändamål i att ”arbeta med sig själv”. Vafan, livet är kort! Jag tycker ofta att synen på våra personligheter är väldigt lik synen på våra (kvinno)kroppar som samhället gör sitt bästa för att hjärntvätta oss med från att vi föds: Som att vi EGENTLIGEN är/borde vara släta, hårlösa, symmetriska, fläckfria, ”fasta” dockor, att det är liksom URTILLSTÅNDET, och att allt som inte stämmer in på den beskrivningen är avvikelser, problem, missbildningar som vi borde göra allt som står i vår makt för att åtgärda. Samma sak med våra personligheter: att urtillståndet på något sätt skulle vara en människa helt fri från neuroser, negativa upplevelser, ”mörka” tankar, tvivel, panik, hat, avundsjuka, ångest, sorg, smärta. Som om inte alla dessa känslor och tillstånd vore just delar i att vara människa.
Sedan tror ju jag personligen på terapi som en behandlingsmetod (vilket väl är tur, eftersom jag utbildar mig i fem år för att få jobba med det) för dem som upplever att de vill finna verktyg att hantera erfarenheter och känslor som på olika sätt sabbar för dem. Helt enkelt för att jag själv (som alltså, kanske ska tilläggas, är rätt mycket äldre än de flesta studenter) fått jävligt mycket hjälp genom åren av BRA psykologer. (Och träffat en del värdelösa idioter också, psykologyrket är knappast en skrå fullt av goda, allvetande ”supermänniskor”). Jag har fått hjälp att ta mig ur djupa depressioner, jag kan hantera min panikångest hyfsat, jag slipper svälta mig själv till döds, jag kan ha ett (oftast) fungerande förhållande, and so on. Återigen: det betyder inte att jag anser att det är ett självändamål att gå i terapi. Och jag har ungefär 99785395739746779277544323 ”issues” jag kanske borde ”jobba med” – enligt andra. Men det skiter jag fullständigt i. Och det är jag väldigt glad att du också verkar göra. För att sträva efter att vara en ”felfri” människa *host* är väl något man kan fylla hela sitt liv med om man har lust, men för guds skull, låt oss andra slippa.

Håller med. Helt spyfärdig på råd på hur jag ska nå vissa saker som jag faktiskt inte vill ha. Majoriteten av vår befolkning (inklusive mig själv¨, faller i den fällan mer än en gång i veckan) har totalt tappat förmågan att lyssna, alla vill bara tycka, visa sig duktiga, snacka och sprida en massa information. Eller kanske alltid varit så men jag tycker det har blivit värre de senaste åren?
Råden du får, är dom live eller menar du här i bloggen?

Igen en synkronisering, och ett stort, fett tack.
Satt idag på coachsamtal och uttryckte de samma orden: men vad händer om jag inte behöver ”fixas”? Kan det faktiskt vara så att det INTE är något ”fel” med mig som behöver ”göras rätt”? Alltså. Vilket lugn.
Inget som behöver göras om, göras ”rätt”.
Det är tankarna det är fel på! Tankarna om varandra. Om oss själva.
Så himla insiktsfullt och skönt att du sätter ord på det.
Tack!!
Kram,
/ en likadan.

Vilket bra inlägg! Jag själv är inte sån som ”man borde vara” enligt många, iaf inte när man är 22 år som jag är. Nykterist, sminkar mig aldrig, osocial, i princip noll sexlust (väldigt märkligt enligt mina vänner…), gillar inte att resa och ”upptäcka världen” osv osv. Nu har jag dessutom gått upp i vikt och strävar inte efter att gå ner så nu känns det som om allt jag gör är fel i andras ögon. Det är tufft ibland att gå emot massa normer, så det kändes väldigt skönt att läsa detta inlägget. Nu ska jag fortsätta lyssna mer på mig själv än på samhällets och mina vänners normer!

Fy fan vilket skönt inlägg!! Äntligen! Jag är nyss fyllda 30 och jobbar just på donken som bitr. restaurangchef, och har jobbat där sedan jag var 20. Är så satans trött på de där ”stackars dig” blickarna man får varje gång någon frågar vad man jobbar med. Att jag faktiskt trivs med mitt jobb (nåväl, inte varje dag kanske..) verkar vara helt omöjligt för folk att förstå.
Jag har förmånen att lägga mitt eget schema så att jag kan springa på alla de där konserterna jag vill gå på utan att behöva gå upp kl 0600 dagen efter, jag har en fantastisk chef och jag tycker det är kul att få se ”dagens ungdomar” utvecklas med åren på jobbet.
Mitt liv, mina val och jag försörjer mig själv till skillnad från många andra där ute i landet så jag förstår inte varför jag alltid får sådan ångest varje gång den där jävla frågan om mitt jobb kommer på tal.
Tack igen för ditt blogginlägg, dags att skita i vad alla tycker och vara nöjd med mig själv även om det inte är någon raketforskning jag sysslar med =)

Ja detta känner jag igen. Min pappa, som jag inte längre har kontakt med, är den som tyckt jag är totalt fel. Jag vill inte göra karriär, helst inte arbeta alls, el så att jag precis klarar mig-det gör mig lycklig. Jag vill ägna min tid åt det jag anser vara vikigt: mina barn, mina närmaste släktingar, mina vänner, kultur och musik. Jag har idag frigjort mig från min fars förtryck, och har accepterat och är nöjd med mitt livsval.

Bra rytet. När jag pratar om min sjukdom ska folk jämt börja jiddra om de kan ha samma….
Jag brukar svara att om man kan leva sitt liv utan värre besvär än det är att vara människa så är det lugnt. 🙂

Alltså ja. Sedan lågstadiet har jag fått höra att jag måste ta mer plats och prata med för det är tydligen det viktigaste i hela världen. Fattar inte varför man inte bara kan få vara som man är. Har jag nåt att säga så gör jag väl det, varför ska jag prata bara för att?

Också less på allt jävla snack om terapi och ”jobba med sig själv”. Kan låta märkligt, eftersom jag är psykolog och trivs ypperligt med det. Men det som står mig upp i halsen är denna jävla popularisering av terapeutiska resonemang, som sällan har någon koppling till något annat än att det låter typ ”vettigt”. Detta jävla populär-psykologande som alla till mans tycker att de ska, kan och bör ägna sig åt i alla typer av relationer. Outbildade personer som erbjuder coachingsamtal åt höger och vänster och kallar det för fan vet. Bristande acceptans för variationen i preferenser och livsvärden – alla vill inte samma saker, och alla ska inte vilja samma saker, med sina liv. If it ain’t broken, don’t fix it!
Tillgänglighet till effektiva, vetenskapligt grundade psykologiska behandlingar för personer som verkligen lider och inte kan ta sig ur det på egen hand däremot, det behövs.

För mig är det viktigt att signalera till mina barn att det är ok att vara den man är och att man inte behöver ändra sig.
Jag vet inte när jag slutade med att försöka vara andra till lags, men jag var nog någonstans mellan 25 och 30 år. Även om jag tidigare hade stått på mig i mångt och mycket och tyckt att jag var bra som jag var så fanns det ibland tvivel och jag försökte ändra mig.
Numera så kan jag möjligtvis fundera på vad jag gillar och vad jag tycker och vad jag vill, men inte för att någon annan ska gilla mig utan för att jag ska gilla mig själv.
Det har också fått mig att respektera andra människor och de val som de gör. Vad jag tycker om hur andra människor vill leva sina liv är egentligen inte min sak.

Ja! Åh jaaa! Äntligen. Du skrev det som jag tänkt men inte kunnat formulera. Den här ständiga hetsen på att man måste göra karriär står mig upp i halsen. Jag har själv ingen ambition till karriär på det sättet, jag vill ha mitt vanliga jobb som undersköterska (som är ett skitjobb enl omgivningen) men inte för mig.
För mig är familj något jag hellre satsar på.

Tack! Tack! Och åter tack för det här inlägget. Tack för att du är så klok och underbar! Detta inlägg gör mig tårögd! Så bra är det.
”Jag har aldrig mått dåligt med mig själv eller mina personlighetsdrag tills omgivningen krävt att jag ska vara annorlunda eller förändra mig.”
Efter den meningen började jag gråta.
Du säger saker som egentligen är så självklara men samhället har lurat mig. Samhället har fått mig att tro att jag måste vara på ett sätt för att må bra. Men sanningen är att jag mår bäst när jag får vara mig själv. Och när jag är mig själv så har jag ”fel och brister”. Men det betyder inte att jag måste ändra på det. Det viktigaste är väl ändå hur var och en mår. Inte att vara perfekt.

Åh vad jag önskar att jag kunde må bra av ett ”vanligt Svensson-jobb”. Jag vill så gärna vara nöjd med extrapris på fläskfilé, lekparken, fredagsmys och ett vanligt 7-16-jobb. Jag avundas din kompis så mycket, jag vill inget hellre än att tycka om ”lugnt vatten”. Men istället har jag en väldigt kreativ sida som jag måste få utlopp för annars ruttnar jag på insidan. Jag har delvis ett kontorsjobb som ständigt längtar mig bort ifrån. Jag vill vara din kompis!

Shit vad nice att du skriver detta satt och tänkte på det här bara för någon dag sedan. Passar inte in i ”samhällsmallen” själv och tycker att det är sjukt hur mycket hjälp som sätts in för att försöka trycka in mig i en mall som jag inte trivs i som jag inte passar i. Känns som att samhället kommer med alla möjliga spadar från olika håll för att försöka få mig att ”bli normal”.

Så… Nu har jag gått i valet och kvalet länge nog. Man vill, men vågar inte. Man tror inte på sig själv tillräckligt. Man har kanske inte riktigt orken. Kämparglöden. Ångan som behöver hållas uppe …
Men igår satt jag och läste igenom en del av dina gamla inlägg … och Apan´s gamla inlägg.
Idag har jag bestämt mig för att börja plugga igen. I alla fall på distans. Skaffa högskolebehörighet. Att antingen läsa till barnskötare eller undersköterska.
Så jag ville väl säga tack för att ni var med i den peppningsprocessen helt enkelt!
Och Ja, jag duger som jag är – Men jag vill bli bättre. Och Det måste väl vara jävligt bra? 🙂

Stort lycka till kära Du! Jag satte mig också i skolbänken igen på KomVux efter att ha haft några skolfria år. Nu hade jag iofs redan högskolebehörighet, men jag läste in omvårdnadsprogrammet då jag ville börja arbeta som undersköterska (vilket jag oxå gör idag).
Jag kan bara säga oj,oj,oj… Det var något helt annorlunda. Det är verkligen en fördel att vara lite äldre och mognare när man studerar. Spelar ingen roll på vilken nivå man läser, det är en märkbar skillnad ändå.
Man tar till sig information mycket bättre. Disciplinen är bättre. Man klarar av att sålla information på ett helt annat sätt. Kort sagt bara fördelar!
Kramar från Kajsa B (som själv kommenterat längre ned på sidan)

Ärligt talat, visst är det konstigt. Alla snackar om att nuförtiden så är det så himla viktig att vara individualist. Efter som vi lever i en individualistisk tid. Samtidigt så måste man tydligen passa in i en jävla massa normer.
Jag har träffat folk i alla samhällsklasser men aldrig kunna dragit slutsatsen att dom som skärpt sig, gjort så kallad karriär eller något annat skulle vara smartare, lyckligare eller imponera på något annat sätt.
Det du beskriver kanske egentligen handlar om att vi lever i en tid som är egofixerad. Alltså man sätter sig på en pedestal, jämför sig med andra efter sina egna normer, klankar ned på dom, så mår man bättre själv.
Men egentligen handlar hela skiten bara om en sak.
Den som har flest färgglada kokböcker när man dör vinner.

Jag kräks på allt med att ”jobba med sig själv”. För vems skull ska jag jobba med mig själv? Jag mår bra. Tycker någon annan att jag är konstig av den eller den anledningen så är det den personens problem och kanske borde personen jobba med sig själv så hen slutar störa sig så mycket på mig? 🙂
En annan sak jag kräks på är att det alltid måste finnas diagnoser eller liknande för att förklara allt. Om jag säger att jag älskar att vara ensam beror det på min asperger eller att jag håller på att bli deprimerad. Att jag bara tycker det är skönt med tid för mig själv är ingen giltig anledning. Om jag säger att jag inte tycker om att frossa i godis framför teven utan hellre tar en liten mörk chokladkaka och en kopp te så beror det på att jag hade ätstörningar i tonåren och håller på att få återfall. Det är ju SÅ konstigt att inte älska att smälla i sig onyttigheter tills man får ont i magen. Att jag väntade med att ha sex tills jag var 19 och hade vaginism fram tills jag var 22 men numera älskar sex och är kinky som fan beror på övergrepp och daddy issues. Inte att jag bara skämdes över mina konstiga fantasier och inte riktigt hade hittat min sexualitet innan jag var 22 men nu när jag har hittat den älskar jag sex.
Om jag nämner för folk jag nyss lärt känna att jag har diagnoserna ADHD och asperger så går det liksom upp ett ljus för dem, ”jaahaaa men jag undrade ju varför du var som du var! Det förklarar ju en hel del!”. Men då syftar de inte på att jag tenderar att ta saker bokstavligt och har vissa problem med koncentrationen, utan helt irrelevanta saker som varför jag hatar när folk blåser rök i mitt ansikte. Ja jag blir arg när folk blåser rök i mitt ansikte för jag vill inte ha deras jävla cigglukt på mig! Vad har det med mina diagnoser att göra liksom…
Så, nu har jag rantat klart 🙂

Själv kan jag inte förstå hur man kan ”nöja sig” med saker och ting, finns alltid något nytt man kan lära sig, ett nytt land att se, mer pengar att tjäna, nya fritidssysslor man kan testa osv osv – ditt exempel med tjejen som hellre reser och är nöjd med jobbet – då har hon ju ändå inte nöjt sig eftersom hon vill ut och resa – hon vill ju fortfarande någonting!!! Det låter ju jättehärligt tycker jag!

Hej Dahmer! Jag har också håriga ben. Men inte lika långt ner som du. På vintern får det vara. Brukar raka på sommaren. Du har fötter som påminner om mina. Mina är också vackra. Som dina! Tänk, vilken lycka att ha vackra fötter. Känner många som skäms för sina fötter. Ja, herregud hur det kan vara!

Yepp, känner igen mig i det du skriver. Har jobbat som undersköterska sedan jag var 22 år. Började jobba extra i hemtjänsten som 18-åring (under sista året i gymnasiet) och folk som jag kände tyckte att jag var sååå duktig som redan börjat tjäna pengar vid den åldern.
När jag sedan, som 20-åring, gjorde klart för samma personer att jag skulle börja på omvårdnadsprogrammet på KomVux i syfte att få fast anställning i samma hemtjänstgrupp som jag varit vikarie i tidigare var reaktionerna helt annorlunda.
Några sa att jag slösade bort mitt liv och blev arga på mig för att jag nöjde mig med ett ”piss-jobb”. Andra klappade mig på huvudet och sa ”men hjärtat! Deppa inte ihop nu bara för att du inte kom in på läkarlinjen. Du kommer säkert in till våren istället!” och de sistnämnda slog liksom dövörat till när jag försökte förklara att jag inte längre har läkarplaner då det är den vardagliga patientkontakten jag vill åt.
Om alla bara hade levt efter devisen ”sköt dig själv och skit i andra” hade livet varit betydligt enklare för alla!! suck…
Kramar från Kajsa, 26 år och undersköterska/kontaktperson i kommunen (och hon trivs med det!)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *