Kategorier
diskussion & debatt

Jag behöver ingen förklaringsmodell för att veta vem jag är

I sitt inlägg ”Personlighetsmyten” skriver Fanny om personlighetstyper, om den ständiga fokusen på att reda ut vad för slags personlighet man är (med tillhörande neuroser och färdig mall) och det är lite det jag pratade om häromdagen när jag skrev att det inte är nåt fel på mig men att man alltid utgår från en färdig norm som alla måste passa in i. För annars är man si eller så och alltid onormal. Jag tror inte på personlighetstyper alls.

bk

För som Bloggkommentatorernas Mia påpekar i sitt inlägg ”Personligheterna” så är vi alla egna individer, egna personligheter med unika kombinationer av egenskaper och färdigheter. Att försöka reda ut vem man är funkar inte om man följer de färdiga mallarna för de lämnar inget rum för avvikelse.

Jag är så trött på den här terapigenerationen som tror att allt måste analyseras och att allt blir bättre bara man snackar om saker. PRATAR UUUUUT. Ältar. Gräver. ”Varför gör jag si?” ”Varför tycker jag så?” Förstå mig rätt, klart jag fattar att många mår bra av terapi och av att snacka av sig men alla gör inte det. I’ve been around the block liksom. Jag har varit en deprimerad tonåring med armarna full av ärr, med självhat, självmordstankar och hela kittet liksom. Jag har åkt in och ut på bup och har gått i den där sablans terapin som hyllas så mycket och jag kan äntligen känna att nej, inget för mig. Men då var det svårare att motstå alla vuxna kunniga som ”visste bättre” och som envisades med att det skulle få mig att må bättre. ”Bara du har nån att prata med”.

Men ibland funkar det inte alls och ibland blir det faktiskt sämre. Ibland unleashar man saker som man inte kan hantera och säger sånt som borde få vara osagt. Och ganska ofta så blir man så uppslukad av sig själv, sin utveckling och psykologins betydelse att allt annat slutar spela någon roll. Man blir självupptagen, odlar sin narcissism, gräver sig inåt, ältar sig själv med andra utanför terapin, börjar terapeuta andra, tar på sig en egen psykologroll och tror sig veta exakt hur folk funkar och tror sig ha svaren på andra människors problem. Been there, done that och fy vad odräglig jag var.

Jag vill inte älta mer. Liksom BK-Mia är jag trött på det. Jag vill inte fundera över vad som är ”fel” på mig eller på vilka sätt jag kan förändras och förbättras. Jag vill inte prata ut. Jag vill inte prata alls. Jag har pratat klart. Jag vet vem jag är och behöver ingen förklaringsmodell för att förstå mig själv och även om jag vet att till exempel en diagnos kan vara en enorm lättnad för många så tror jag mycket i den lättnaden ligger i omgivningens oförmåga att hantera människor som inte beter sig eller är som förväntat.

fanny terapi

Fanny skriver i inlägget ”Terapi är en strategi för överlevnad” att kravet på självrannsakan inte drabbar människor jämlikt, utan att utsatta grupper måste rannsaka mer. Hon menar att vi måste börja titta utåt istället för inåt och att många av de problem vi upplever oss ha beror på strukturer, inte på vår personlighet och jag håller med.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag behöver ingen förklaringsmodell för att veta vem jag är”

Jag är ytterst kluven mellan att jag vill veta vad det är som är fel på mig (dvs; ge mig ett par diagnoser) och att jag egentligen bara vill dra ett streck över allt och inte låtsas om att jag har skallen full av demoner ibland. Typ så.
Mitt ex försökte diagnosticera mig, inte för att jag ville det utan för att han är en dålig person. Han började dra paralleller mellan saker jag gör och olika diagnoskriterier och har väl försökt outa mig både för asperger eller borderline. Väldigt märkligt beteende, vad har han med det att göra liksom? Detta var till på köpet EFTER att vi brutit med varandra. Jag kan nog ge honom ett par diagnoser också, på rak arm, men jag låter bli för det är liksom inte MIN ensak.
Men ja. Jo. Jag vet inte. Ibland känns det som att det skulle vara fint att ha svart på vitt varför jag fungerar så olika från andra i vissa lägen. Samtidigt tror jag att jag skulle hänga upp mig för mycket på att ”det är FEL på mig!” ifall jag har det på papper. Nu kan jag borsta det av axlarna och låtsas om inget under de perioder när jag inte alls märker av att jag är *udda*. Typ.

Känner igen mig så mycket i det du beskriver med pojkvännen. Tänker att det också är rätt vanligt att kvinnor får psykiatriska amatördiagnoser ställda av särskilt män när de är för ”bråkiga”, ”besvärliga” och ”obekväma”. Ett rätt vanligt argument som jag upplever att män ofta tar till är att kvinnor behöver gå i terapi och söka hjälp när de visar ilska och inte följer de sociala koderna för hur en kvinna ska bete sig, inte håller god ton aka tar skit t ex.
Jag har slutat se på mig själv som udda. Istället brukar jag tänka att om jag upplever situationen såhär finns det hundratusentals andra som gör det för jag är fan ingen unik och speciell liten snöflinga. Jag personligen tror att det beror på den patriarkala kulturen att kvinnor så ofta (mycket oftare än män) anmodas söka förklaringar hos sig själva och att de förklaringarna bör vara att man har någon unik flaw som man bör arbeta med.
Det isolerar oss kvinnor och får oss att fokusera på inbillade och verkliga fel istället för att gå samman och organisera oss och faktiskt GÖRA nåt åt att kvinnor inte ses som lika mycket värda som män.

Kanske har det att göra med att Sverige i stort gärna sysslar med SJUKvård och inte FRISKvård, och för att få tillgång till någon hjälp i livet så måste man diagnostiseras med diverse personlighetstyper och diagnoser.
Det är väl det med att det inte räcker att säga att man är på ett visst sätt. Man ska kunna BEVISA och komma med INTYG att man inte är kapabel till att göra vissa saker, men är väldigt kapabel till andra saker. Så då måste man gå igenom den där karusellen. Framför allt när man redan är på samhällets bottenskikt och tvingas leva på försöjningsstöd.
Men det var nog en annan fråga.

Håller med och har själv erfarenhet av terapi (baserad på Freud) som verkligen stjälpte mer än hjälpte och gick ut på att analysera runt allt annat än det verkliga problemet. Mådde verkligen inte bättre av att få antytt att jag hade fler problem (som hur skadad jag antagligen var mina föräldrars skilsmässa till exempel) än vad jag sökt hjälp för.
Dock tycker jag inte man behöver se på diagnoser som stämplar för hela personligheten. Det förstår ju ändå de flesta att det alltid finns marginal för unika skillnader. Har en del runt mig som efter att ha läst om HSP (higly sensitive personality) som äntligen förstått varför de aldrig klarat att tvinga sig vara på ett visst sätt i sociala sammanhang och varför de bryter ihop framför tv-nyheterna. Det är ju ingen diagnos dock, men eftersom samhället har förväntningar på vad man som modern människa ska klara av och kunna ta in kan det vara väldigt skönt att få ett faktastödjande till att man inte är just konstig.

hej lady dahmer och lasare har, tycker ni att jag öoerreagerar nar jag onskar att naturskyddsforeningen anvant sig av hen i denna artikel istallet for att (i min asikt) onodigt kona? det blev ett himla liv och det ar bara folk som tycker att ”det ar onodigt” eller ”fel forum att diskutera genus”. som att genus bara ska diskuteras pa sarskilda forum! och inte i vardagen. jag orkar inte dra diskussionen sjalv. vill nagon hjalpa? tackar pa forhand. lanken:
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10152046989581609&set=a.432352676608.212918.133867976608&type=1&theater

Problemet är bara hur fan man ska lyckas överleva i detta samhälle. Jag har gått i olika former av samtalsterapi sedan tidig tonår och jag vet EXAKT hur jag är och varför, samt vad detta skapar för problem för mig gång på gång i livet… men sen då? Jag fungerar fortfarande inte, och som ni skriver allihop – då blir terapin snarare nedbrytande än uppbyggande. Dock vet jag inte vad alternativet skulle vara… att ändra på samhället är inte så jävla lätt.

Skitbra skrivet. Får jag fråga en sak? Tycker du att feminismen har hjälpt dig att lyckas överleva bättre? Jag upplever nämligen att det feministiska engagemanget har gett mig förklaringsmodeller som inte går ut på att allt är mitt fel. Det förändrar visserligen inte samhället, men jag tycker att det har blivit lättare att vara jag när jag inte skuldbelägger mig själv så himla mycket längre. Är det nåt du känner igen?

Intressant och jag förstår hur du menar. Jag måste däremot ”ha koll” på mig själv för att inte gå under. Att gå och prata ut ibland hos en proffesionell utomstående har hjälpt mycket. Mest för pepp. Behöver liksom verktyg och veta hur jag ska använda dem. Jag har ingen riktig diagnos och har inte fått det sagt till mig att jag verkar ha någon heller förutom typ panikångest när jag var yngre. Känner dock jättemycket igen mig i ADD men är tveksam om jag ska be om en utredning.

Jag kan hålla med dig i det du skriver, det stämmer nog till del. Däremot vill jag belysa att man ibland faktiskt kan dra nytta av olika diagnoser, för de lär en att förstå varför vissa människor agerar på olika sätt. Jag har till exempel vuxit upp med en grovt narcissistisk pappa, och det hjälper mig att känna till den diagnosen för att inte låta mig bli alltför sårad av de helt sjukt elaka och opassande saker han sagt till mig, sin egen dotter, oprovocerat. Skulle jag inte känna till att den här diagnosen fanns, skulle jag kanske vara mer benägen att faktiskt ta åt mig på riktigt av alla de saker han sagt. Men nu vet jag att det är en diagnos, en sjukdom, som får honom att vara såhär. Och det lindrar lite.
Ett sätt att se på saken. 🙂

Jag håller med till viss del, men som andra också varit inne på kan en diagnos vara en lättnad ibland, så att man förstår varför man reagerar som man gör i vissa situationer och varför man kanske känner sig helt udda. Därmed inte sagt att det alltid hjälper, för vissa saker kanske man helt enkelt inte vet vad man ska göra mig.
För mig kändes det t ex skönt att läsa om introverta personligheter och se hur väl det passade in på mig (inte för att det är en diagnos, men ändå), för jag har ofta känt mig som ett ufo som har så svårt att prata med nya människor. Särskilt eftersom det i många sammanhang ställs krav på att man ska vara väldigt extrovert. Jag säger bara ”mingel”, detta satans påfund!

Jag gick i terapi i ett år, nu det senaste. Det var när jag slutade i terapin (pga att mina grovt rabatterade besök av sjukvården tog slut – från 100:-/h till 700:-/h…) som jag tog tag i mina problem. Själv. Ingen skulle finnas där för mig mer, förstod jag, och det var upp till mig om något skulle hända eller om jag skulle fortsätta älta eller begrava.
Men jag tycker att 5 års ältande gav mig tid för acceptans och förlåtande och när jag väl tog upp saken för diskussion, med dom som jag egentligen var ledsen på, så skedde det på mina villkor där jag kunde säga ”Jag kommer aldrig förstå varför ni gjorde såhär, men jag tror ni gjorde ert bästa och jag förlåter er.”
Om jag inte hade ältat allting först, varit arg osv, så skulle jag fortfarande må väldigt dåligt över allt som hände, tror jag.

Men jag tror faktiskt inte jag hade klarat att älta allting själv, utan terapin. Då hade jag nog mått för dåligt under tiden – utan att ha någon bredvid som sa ”det var väldigt orättvist, det här som hände dig”. Så för mig fungerade terapi-formen kbt som sagt… Men så fungerade den också allra bäst när jag väl slutade.

Åh vilka intressanta texter det här är, din och Fannys. Den här diskussionen behövs, och jag håller med om att det är samhället det är fel på, inte enskilda individer som är onormala/sjuka. Men jag tycker också att en ska ta all hjälp en kan få för att överleva och inte bli galen i den här världen,
Själv har jag sjukt mycket problem med att jag inte är som jag ”borde” vara, att jag inte tror att jag lever upp till andras förväntningar, och att jag inte kan skilja min egen vilja från yttre krav (inbillade eller verkliga).
Fanny hade skrivit om introvert/extrovert, och jag läste nyss en bok om introverta där jag kände igen mig, och den boken blev verkligen en lättnad för mig. Den fick mig inte att hitta felen hos mig själv, utan hjälpte mig bara att bli lite mer tillfreds med hur jag är. Som att någon berättade för mig att det är ok att vara sån här. Alltså, jag tycker också att det är samhället som ska förändras, inte individen, men som det är nu förstår jag verkligen att folk behöver känna att de tillhör en grupp och ha gemenskap där. Antingen i en viss personlighetstyp eller någon diagnos.
Jag behöver en förklaringsmodell för att veta vem jag är. Eller snarare för att acceptera den jag är.

Jag ar en av de dar typerna som alltid ska forsta och kategorisera folk (och aven psykologielev). Jag ar inte sa extrem att folk alltid kanner sig overanalyserade men jag gor det med mig sjalv valdigt mycket. Jag ar till skillnad fran dig darfor VALDIGT for terapi, jag tycker det verkligen ar for alla som vill ma battre (mark har att jag skrev vill) om det gors pa ratt satt, dvs ar anpassat for individen. For mig har terapi alltid funkat som ett verktyg att acceptera sig sjalv trots att man kanske avviker fran normen. For vissa funkar det bast genom att bearbeta det forflutna (eller ”alta” som du sager), andra vill ha mer fokus pa nuet. Det bor inte handla om att du ska klammas in i mallen som en person som jobbar 9-5 o ar perfekt anpassad till samhallet, utan hur kan du ta tillvara dina styrkor och det som gor dig glad och fa det att funka for dig. Det ar synd att terapi inte funkar sa for alla, men jag skulle saga att det viktigaste ar att terapeuter forbattrar samtalsterapi, istallet for att saga att folk ska ga i mindre terapi.

Fast ibland kan det ju vara bra att få reda på vad det är för ”fel” på en, för att få reda på att an har en diagnos som förklarar ens udda beteende och att man faktiskt inte kan ändra på sig!
Jag har hela mitt vuxna liv tänkt att jag borde ändra mig på det ena eller andra sättet, för att må bättre och hantera livet enklare. Sedan fick jag barn, och min förstfödda var ett superenkelt spädbarn men en jävul att handskas med från 1 års ålder. Inget funkade på honom, ingen uppfostring, inga belöningar, inga bestraffningar. Vid 3 års ålder fick han autismspektrumdiagnos (asperger, typ, numer heter allt autismspektrum), och nu vid 5 års ålder står vi på kö för adhd-utredning. Han kommer vara sådan som han är, och många drag som min son har har även jag, vilket fått mig att vakna upp och inse att jag faktiskt INTE KAN ändra på mig! bara lära mig att göra mina förutsättningar till de bästa för mina svårigheter, precis samma som gäller för min son. Mycket skön insikt.

Det är skillnad på terapi och terapi. Jag själv behöver ingen samtalsterapi, behöver inte ”prata uuuut”. Jag behöver verktyg för att hantera stress och ångest på, som inte är att karva sönder armar och ben. Jag ser absolut ingen skillnad på det du säger och det de som du riktar kritiken mot säger, ni tycks alla slänga er med diagnoser/behandlingar/beteenden på ett eller annat vis, som totalt oviktiga eller extremt viktiga.

Hej LD! Först och främst vill jag bara säga att jag älskar din blogg och du inspirerar mig så himla mycket – tack för det!
Men jag vill bara påpeka att den typen av terapi du talar om – ”ältarterapin” är bara en typ, det låter som Freuds psykodynamiska terapi. Den har fått mycket kritik av resten av terapi-världen eftersom den i många fall kan stjälpa istället för att hjälpa. Många andra terapier fokuserar inte alls på att klura ut vad som är ”fel” eller hur man definiera en individ, utan fokuserar på hur man mår här idag och vad man kan göra för att må bättre. Hur man kan förändra negativa tankemönster OM man mår dåligt. Ett exempel är kognitiv beteendeterapi (KBT) som förövrigt är den mest framväxande terapiformen just nu!

Trist inställning, jag har gått i terapi sen jag var 16, ibland i mer intensiva perioder, ibland – som nu – som stöd ibland. För mig har det hjälpt oerhört mycket. Inte en enda gång har jag fått en diagnos eller fått höra att det bara är jag som gör en massa fel, att det är pga en personlighetstyp hit eller dit. Min psykolog har hjälpt mig att växa, utvecklas och ffa lärt mig vara snäll mot mig själv. Att genom stödjande samtal gett mig verktyg för att ta väl hand om mig, göra val som gör att jag mår bättre och att jag lättare hanterar mitt liv och allt som dyker upp i det. Tack vare terapin är jag i en situation där jag rakt av känner att jag är nöjd med mitt liv och trivs bra.
Vad är det att vara raljant över?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *