Kategorier
diskussion & debatt

DET SKULLE JAG TÄNKT PÅ TIDIGARE

Ok, jag ska snart sluta tjata om det här med makens jobb och min brist på ekonomisk jämlikhet. Bara en tanke dock för diskussionen är ganska intressant ur flera vinklar. Jag älskar diskussionen kring det feministiska perspektivet; kvinnofällor, normer, vad beror mina val på och vad kan jag göra för att bryta dem men har även märkt att det finns ett behov hos många att få peka fingrar och skuldbelägga och även det är en ganska intressant observation och diskussionsunderlag.
 
 
(intressanta och bra frågeställningar hos Bloggkommentatorerna
Ska försöka bemöta några av dem senare)
 
 
Min mans inkomst och krävande jobb verkar vara en källa till mycket ilska hos en del. Jag får kommentarer från folk som frågar ”Hur kan du acceptera detta?”. Och då undrar jag faktiskt lite vad det egentligen är jag inte ska acceptera? Att jag tjänar uselt? Att min man tjänar mycket? Att han tjänar mer än mig? Att han jobbar mycket? Att hans jobb är krävande? Och om jag inte kan acceptera detta, vad ska jag göra åt det? Jag fattar kritiken liksom och det är lätt att konstatera att jag gjort ett stereotypt val, men sen då…?
 
Hur blir jag en riktigt bra feministisk förebild?
– Ska jag skilja mig?
– Be maken byta jobb?  (som om jag bestämde över min man)
– Be honom sänka sin lön?
 
Alltså, på riktigt. Istället för att prata om hur jag upprätthåller en patriarkal ordning, prata om konkreta lösningar: VAD SKA JAG GÖRA ÅT MIN MAKES JOBB OCH LÖN?
 
Mitt skrivande är ju en del i strävandet efter egen försörjning. Jag får in nästan lika mycket nu som när jag jobbade ”på riktigt”. (lite mindre dock men jag jobbar på den biten) Men för att leva det här livet är jag definitivt beroende av min mans lön oavsett var jag jobbar, som jag redan påpekat, men även där vill jag ha ett konkret förslag: JA VI HAR RÅD ATT BO I VILLA OCH KÖPA MYCKET MAT TACK VARE MIN MAN, VAD SKA JAG GÖRA ÅT DET? (om jag nu behöver göra nåt annat än att vara glad och tacksam liksom) (Ni kanske anar min frustration här va?)
 
– Ska vi dra ner på levnadsstandarden för sakens skull?
– Flytta till ett boende som jag skulle ha råd med själv oavsett vad maken tjänar? (typ en etta i en sunkig förort).
– Köpa sämre mat?
– Leva som om vi bara hade min egen lön att leva på?
– Bli särbo?
– Ta ett annat jobb? Vilket duger ur ett feministiskt perspektiv? Höginkomst eller lågstatus för klasskampens skull?
– Be om ursäkt?
– Uppfinna en tidsmaskin?
 
 

 

Ja, hen har helt rätt, jag hade aldrig kunnat göra detta om inte maken funnits i bilden, men är det osolidariskt att ta chanser som är få förunnat? Jag försöker verkligen förstå resonemanget. Vad är det de tycker att jag ska göra?

Vi kan se det här inlägget som ett tipsinlägg där alla bättre vetande (och mindre vetande också såklart) ger konkreta förslag på hur man går tillväga när man t.ex gjort stereotypa val tidigare eller gift sig med en man som tjänar mycket och man inte har en tidmaskin. 
 
Väntar med spänning på konkret lösning. Plugg är redan på tapeten så oroa er inte.
 
(Och ni som har sakliga feministiska frågeställningar kring mina livsval eller familj eller jobb eller vad det nu må vara, passa på att ställa dem här så kan jag försöka bemöta dem i egna inlägg senare)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”DET SKULLE JAG TÄNKT PÅ TIDIGARE”

Att kräva av honom att ta ut halva föräldraledigheten är väll nått som en borde göra som kvinna och feministisk förebild. Då hade ju du kunnat plugga eller jobba under tiden. Då hade du kanske haft ett jobb med nästan lika hög lön som din man idag.

Svar:
Hej, ditt förslag är alltså att jag uppfinner en tidsmaskin?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag kan inte förstå alla bittra jävla skitkommentarer du får! Du är ju i startgropen på att verkligen leva din dröm, du förverkligar dig själv och du har vågat ta steget från att "kenga" till att ta klivet ut i en oviss och, säkert för många, skrämmande frilanskarriär. Förmodligen kommer du kunna leva på detta länge och din karriär kommer du själv kunna styra över och utveckla. Jag tror att det till exempel finns stor efterfrågan på föreläsningar, vad sägs om "Genus för dummies"? Du har dessutom erfarenhet från förskolans värld, grattis ännu mer chanser att få mer jobb eftersom utbildning inom ditt specialområde efterfrågas just bland lärarutbildning och som fortbildning för förskolepersonal.

Jag är så avundsjuk på dig att du fått chansen, jag ser upp till dig att du tog klivet! Ut från gaggande i typiskt kvinnodominerat låglönearbete med vikariat och visstidsanställning till att satsa på det du vill och brinner för! Hur kan det inte vara feminism i ett nötskal? Du är en utmärkt förebild för andra kvinnor och för dina barn!

Till sist, det skulle vara kul att få läsa om hur det gick till när du började ta betalt för din blogg och dina texter. Hur fick du kunder, hur gör man första gången en ska, typ, faktura? (Frilans för dummies)

Mitt förslag är förljande; lev på det sätt som fungerar för er, som får alla i familjen att må bra, trivas och utvecklas. Strunta i vad andra tycker och skit i hur andra gör och njut av det liv ni har möjlighet att leva så mycket ni bara kan! Detta gäller inte bara er familj, utan precis alla!

Men du har ju skrivit flera blogginlägg där du klagar på andra som inte delar föräldraledigheten? De kanske har lika goda skäl som du?

Jag älskar din blogg och läser den flera gånger om dagen och jag gillar dig galet mycket och håller med dig om nästan allt. Det enda jag tycker känns lite fel är ibland när du klagar på andra… "Hur mår djuren du äter" (Eh jo, jag är vegan men du själv verkar föredra ägg, smör och grädde framför vegetabiliska alternativ och andra kan ha lika goda skäl som du?) "Hur kan man lämna barn till outbildad barnflicka" (Du jobbade till och med på förskola (!) utan utbildning och andra kan ha lika goda skäl som du att jobba/lämna barn?)Det är liksom inte bara du som har skäl här i livet…

För övrigt, tack för en jättebra blogg! Man kan inte tycka lika om allt. Jag håller med om 99.99999% i din blogg.

Kram på dig!

Svar:
När jag skriver om de som inte delar på FP så räknar jag in mig själv i ekvationen. Men jag klagar aldrig på de som inte delar, aldrig, däremot så skriver jag om strukturerna kring det och lagarna och reglerna. När jag kritiserar eller öppnar olika frågeställningar så gör jag inte det med hänsyn till mitt eget leverne. Ja jag lever på djurresurser… betyder det att det egentligen är rätt? Ja, jag jobbade som outbildad… är det bra? osv. Man måste våga kritisera det man själv tar del av.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Äsch, svensk avundsjuka när den är som värst…

Kan man verkligen hjälpa vem man blir kär i?

Din man har jobbat sig upp från scratch om jag förstått, och även om han vore född stenrik: Får man inte bli feminist om man gifter sig rikt?

Vad gäller dela på föräldrarledigheten, visst kan man dela men du har ju kunnat jobba hemifrån (bloggen) – det kan inte han. Det är inte enbart föräldrarledigheten som avgör hur jämställd man är. Jag och min man delade lika, vi kan inte bara luta oss tillbaka och tro att vi är färdig med vår jämställdhet. Det är ju för fasen nu när ungarna börjar blir större och större som den stora utmaningen börjar!

Och du om nån, visar väl att du följer dina drömmar, och både du och din man visar att man kan jobba med vad man vill – man kan förverkliga sina drömma!

Jag var sambo med min dåvarande kille i lite mer än två år. Han var heltidsanställd inom ett traditionellt kvinnligt yrkesområde och drog in en normallön. Jag var anställd av ett bemanningsföretag som städare/diskare/kökspersonal/hotellpersonal i 3 timmarspass oftast, alltså flera pass om dagen, plus transport och kunde vara ute från huset mer än 12h i sträck och ändå bara tjäna två tredjedelar av vad han tjänade. När jag inte fick ihop nog med jobb kunde min månadslön sjunka drastiskt och jag hade bara jobb 3 – 6h om dagen.

Så jag arbetade mindre, osäkrare, och tjänade en mindre och mer osäkrare lön än min kille. Han påpekade alltid hur mycket mer han jobbade och tjänade och att han betalade för mer mat och mer hyra och mer fritidsgrejer. Ibland kunde jag inte bidra till hyran alls. Till bilen bidrog jag ALDRIG, använde aldrig lokaltransport, promenade alltid.

Därför ansåg han också att jag skulle diska hemma, städa hemma, plocka ihop och undan även om jag gjorde exakt detta halva dygnet ändå. För att på något sätt väga upp situationen. Det var där jag ansåg att det blev ojämställt. Vad ska jag göra åt hans yrke eller hans inkomst vs min egen. Jag hade inte kunnat göra bättre just då, jag var bara runt 20 år utan eftergymnasial utbildning, krisen hade just slagit till och jag kunde inte språket tillräckligt bra för att någon skulle ge mig en chans. På jobbet blev jag ofta trakasserad pga mitt kön och mitt ursprung. När jag kom hem blev jag, anser jag nu, trakasserad av min kille. Han ville kunna bidra med mer pengar till sitt sparkonto, sa han, än att slösa dem på mig.

Efter mer än 2 år i situationen ovan gjorde vi slut.

Jag tycker inte att du ska försvara dig för hur du och din man lever. Du är en mycket bra skribent och en stor inspirantionskälla för mig som feminist. Jag gissar att du aldrig skulle behöva försvara dig såhär om du var en man. Om du var en man hade du inte behövt bli ifrågasatt på samma sätt.

Du och din man lever tillsammans i ett parnerskap. Ni är partners i erat förhållande. Jag tycker att vem som bidrar mest till kontot eller vem som mest tar hand om barnen inte är en deal breaker. Det handlar om attityder man visar mot barnen och varandra, hur man uppträder, vilka ord man använder, att man låter barnen höra och se hur man är och beter sig gentemot varanda. Utan översitteri osv. Jag tror du fattar vad jag menar. Jag ville bara säga att jag tycker du är en väldigt bra feministisk förebild för kvinnor och män.

Svar:
Den där fällan har jag vägrat; bli den som tar större ansvar för hemmet för att kompensera. Vi har inget mitt och ditt-tänk utan ekonomin delar vi. Jag sköter de praktiska delarna (dvs har koll och betalar räkningar o lägger undan till sparande osv) men annars har vi tillgång till pengarna på lika villkor.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sks jag vara ärlig så är det som förvånar mig mest att du faktis inte tjänar mer än du gör på bloggen(alltså tvärtemot vad andra verka tycka) Jag menar du driver en sajt som förmodligen har fler tusen läsare många tradionella tidningar, där folk jobbar tydligen jobbar på "riktigt". Jag tycker ärligt att det är väldigt konstigt att du inte tjänar lika mycket som skribenter i din postion gör. Den enda lösningen, om man nu ska ha åsikter, är att du borde få mer betalt för ditt jobb. Det tycker jag det riktiga problemet, att du ditt bidrag inte värderas högre!

Svar:
Jag skulle antagligen tjäna mer om jag vore lite mer företagsam, men jag vill inte fylla bloggen med annonser och jag vägrar sponsrade inlägg osv. Men jag jobbar på den biten också, dvs att öka inkomsterna. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

@Linn

Men LD har ju fått/tagit chansen enbart för att hon har en man som betalar. Hur jämställt är det på en skala liksom? Hur många andra kvinnor får den chansen? Det är typ Anna Anka och några andra Hollywoodfruar.

Svar:
Då undrar jag hur du tycker jag borde gjort då? Struntat i chansen för att den är ojämställd i förhållande till andra? Jag förstår det du säger och ja du har helt rätt, jag hade aldrig kunnat göra detta om inte maken funnits i bilden, men jag undrar mer vad det är du (m.fl) tycker att jag borde gjort istället….?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hej! Jag tycker din blogg är jättebra och håller med dig om det mesta. Även om du inte pluggade på gymnasiet eller universitetet finns det ju alltid en chans att börja plugga igen. Så jag tror det är det som många stör sig på. Du har fortfarande många chanser du kan ta i livet – och är begåvad. Du har en fantastisk argumentations- och skrivförmåga, samt tänker djupare, det visar du när du skriver kring genus bl.a. Håller med både Linn och Emma.

Svar:
Vem har sagt att jag inte gör mitt bästa för att bygga upp en egen karriär? Oavsett om det är genom att plugga eller jobba.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har nämligen jobbat med annosering för en en mindre lokal tidning. Och då sålde vi in annoser för hurdatusen i månden, och jag kan slå vad om att du har en tio gånger större läsarkrets än den tidningen hade. Så, think about it!

Jag tycker att du ska upfinna en tidsmaskin 😉

Nej men allvarligt jag har inga konkreta tips. Däremot egen erfarenhet av att leva i ett heterosexuellt förhållande i ett ojämställt samhälle. Det är inte lätt, i princip omöjligt att leva helt jämställt när allt, ALLT som vi lär oss från barnsben baseras på mannen som norm och isärhållandets logik. Det är ju bara att titta på vilken romantisk komedi som helst. Kvinnor ska sitta med sina tjejkompisar och raljera över männens dumhet. Männen å sin sida dricker öl och går på strippklubb så fort de inte blir hindrade av sina flickvänner. Att objektifiera och sexualisera kvinnor är det bästa män vet. (Nu behöver ni inte se någon mer romantisk komedi, det här är i 90% av fallen det filmerna går ut på). Och det här var ju verkligen bara ett exempel på sådant som vi dagligen matas med (jämställt föräldraskap är ju ett helt kapitel för sig).

Ni som ifrågasätter LD har ni verkligen rannsakat varje detalj i era egna liv? I era relationer? Det är så himla lätt att klaga på någon annan och så otroligt svårt att se sina egna tillkortakommanden. Jag har kommit fram till att jag vill leva med den personen jag älskar, trots att han är man. Det innebär att vi kommer att hamna i situationer där vi inte alltid lyckas få till den jämställda relation vi strävar efter. För det gör vi och trots det går det inte alltid.

Jag har hitills aldrig stött på någon som strävar efter jämställhet i sitt förhållande som tycker att de uppnått det till 100%. Det krävs oerhört mycket hela tiden i form av diskussioner, gräl och energi. Men det kan ockse innebära stolthet, en gemenskap och ett liv tillsammans med någon som strävar mot samma mål.

Det tycker jag är viktigt. Att diskutera livsval och tillkortakommanden utan att se på hur makten i samhället är fördelad blir bara att skuldbelägga enskilda individer. Och det är ganska ointressant egentligen.

Ja, men då har du ju svaret. Då kan du ju fråga dig själv "hur kan man man…?". Vad tycker du att andra ska göra då? Uppfinna en tidsmaskin? Tror du inte att andra har lika goda skäl som du eller? Vill du att de ska räkna upp hela sin ungdom och sina slutbetyg från nian så att man kan se om de hade skäl nog eller vadå? Förlåt att jag är dum och oförstående!

Svar:
Fast har jag någonsin ställt nån till svars på det sättet? Nej det har jag verkligen inte. Jag har full förståelse för att folk väljer som de gör.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Äsch. Nu är jag kanske totalt analyslös, men jag vägrar att acceptera att feminismen bär eller brister i samband med inkomst. Man arbetar antagligen så gott det går och försöker tjäna pengar på ett sätt man är bekväm med, både som man och kvinna, och jag tycker att det är viktigare att man tar samma ansvar hemma än vad man drar in. Föräldraledigheten är viktig för bägge föräldrar och något man absolut skall försöka pussla samman, men igen, knappast något som diskvalificerar en som feminist om det inte fungerar. Så är det ju i livet. Man kan vara emot en trend och fortfarande vara medveten om och acceptera att saker och ting händer. Det är synd att man så ofta tjänar ekonomiskt på att kvinnan stannar hemma på föräldraledighet, speciellt eftersom man alltid behöver pengar som nybliven förälder.

Sedan tycker jag mig ana mer än en antydan till förakt för kulturellt arbete hos många som kritiserar dig som "hemmafru". Att skriva, måla eller skapa musik kan vara lika mycket arbete som att vara svetsare. Är man i ett förhållande (framförallt med barn) kan man inte leva som om man delar ett hus eller är rumskamrater och hålla på och tjafsa om vem som bidrar mest till elen och vem som får avdrag på hyran om hen tar tvätten.

Svar:
Jag vägrar faktiskt acceptera det också. Däremot tror jag att många som brister i en punkt kanske brister i flera (det går ju ofta hand i hand) och jag tycker att frågeställningarna är intressanta ur många olika perspektiv. Jag håller också med om att det är viktigare att man delar ansvar än att man har samma siffra i lönebeskedet,.
Och det där att man tjänar på att kvinnor är hemma mest är ju problemet, inte att kvinnan är hemma. Inte hon, inte individen. Jag talar hellre om vad vi kan göra för att förändra det, möjliggöra istället för att skuldbelägga individer. Kan vi förlänga ledigheten? Kan vi basera FP’n på bådas inkomst istället? Finns det andra sätt?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har ingen aning. Själv tycker jag att det räcker gott och väl att man bidrar till familjen efter förmåga, ser inte varför det är så livsviktigt att man bidrar med exakt lika mycket. Sedan kan man givetvis diskutera och problematisera de strukturer som har lett till att män ofta tjänar mer än kvinnor.

Min sambo kommer också tjäna mer än mig när vi börjar jobba (jag pluggar och han jobbar deltid + gör praktik på ett spelföretag för att komma in i branchen). Han är spelprogrammerare och jag ska bli socionom, så han kommer garanterat tjäna mer än mig. Kanske till och med mycket mer. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det? Hoppa av min utbildning och bli något jag egentligen inte vill för att kunna tjäna mer? Försöka tvinga min sambo att ta ett lågbetalt jobb inom vården istället för att följa sin dröm? Nej, jag vet inte vad jag ska göra åt det. Visst känns det skittrist att hamna i en så stereotyp situation, men jag ser inget rimligt alternativ som skulle vara bättre.

Så vad kritiserar du? Lagar som hindrar folk från att dela fp? Att så många kvinnor tar hela fp? Ja, det är ju konstigt eftersom män kan ha traumatisk uppväxt och kassa betyg men det verkar inte vara lika vanligt att de löser det genom att gifta sig med en välavlönad kvinna och själva ta all fp.

Och om jag minns rätt så tycker du inte att man ska få välja själv hur man vill göra med fp? Eller?

Och ja, jag tycker att du "ställer till svars" när du skriver "Hur mår djuren DU äter", "Hur KAN MAN lämna till barnflicka" osv.

Är det egentligen så himla konstigt att folk tänker "jamen du själv då?"?

Jag tycker att du får göra precis hur du vill. Och det får alla andra också.

Svar:
Jag kritiserar strukturer och normer. Du måste ju fatta skillnaden mellan att rikta sig till en anonym grupp (som jag gör med mina inlägg) och att rikta sig till enskilda personer. Jag har dessutom aldrig hackat på folk för val de GJORT i sin förflutna. Djuren du äter idag (för att ta ett exempel) kan du styra över. Djuren du åt förra året, not so much.Män och kvinnor löser problem på olika sätt. En man som är en loser hittar inte en kvinna med pengar eftersom att det finns en norm som säger att män som inte kan försörja sig själv är värdelösa.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Men alltså, hela det här dilemmat som så många kommenterare spyr galla över beror ju just på att vi lever i ett samhälle där kvinnors arbete värderas lägre än mäns. LD har ett jobb men Oskar tjänar mer, so what? Det är tyvärr så det ser ut i Sverige. LD skulle förmodligen kunna ta vilket jobb som helst, men ändå få mindre pengar än sin man. Tycker det är störtlöjligt att man orkar lägga sig i en annan människas liv på det här sättet. Är själv uppvuxen så att min pappa tjänade mer, medan min mamma gjorde som LD och förverkligade sig själv men för en mindre lön. Vi bodde i en stor lägenhet i ett bra område, precis som Ladyn gör. Om det är hennes man som betalat det mesta av det – vad spelar det för roll? Som sagt sitter du inte bara på din rumpa utan GÖR saker. Skriver grymma blogginlägg och krönikor, medverkar i radio och TV, sprider ditt budskap. Varför ska det värderas lägre än ett "riktigt" jobb? Lever man i ett förhållande så delar man väl ändå med sig, för mig spelar det ingen roll vem som drar in större delen av pengarna då. (Nu är jag iofs student som bor hemma, så jag vet inte allt för mycket om detta.) Det går att applicera på min situation också – min pojkvän som har heltidsjobb betalar för mig när vi går ut och äter, han bjuder mig oftare än vad jag bjuder honom, för han är den som har råd. Inte för att jag är ojämställd osv., utan för att den som har råd betalar. I vilket fall tycker jag att alla gnällande människor ska sluta med det. Gnället alltså. Bara onödigt. LD drar säkert sitt strå till stacken i deras hem, fast på annat sätt än ekonomiskt. Vad vet jag och vad vet ni? Nä, just det. Sluta gnäll.

Och en till sak jag tänker till: Din man jobbar ju inte direkt med rocket-sience eller hur? Ni har både ganska likartade yrken. Att utveckla dataspel eller att skriva en blogg är precis lika viktigt (eller oviktigt ; beroende på hur man ser det 😉 😉 de utgår ju ifrån att ni genom er kreativt kan skapa något som kan komma nytta till andra människor.

Jag antar att den enda skillnanden är att han verkar i en "mer manlig stuktur", jag menar att dataspel i förstahand produceras av män och för män, det brukar oftas innebär att det finns större ekonomiska intressen. Du verkar däremot i en mer "kvinnlig svär", som sällan värderas varken ekonomiskt eller på andra sätt.

Självklart lägger ni upp tillvaron precis som ni vill! Det jag skulle rekommendera (om ni inte redan har gjort det) är att ni pensionskompenserar för dig. För här finns en fälla. Jag och min man har haft olika inkomst genom åren. Det har varit helt odramatiskt. Men det som slår mig nu, när barnen är halvvuxna, är att OM vi skulle separera så skulle jag både ha lägre inkomst och mycket lägre pension. (Dessutom är mina föräldrar döda och vi har ”förbrukat” mina arv, medan hans föräldrar är vitala.) Boka ett möte med banken för att få hjälp med ett rättvist upplägg tycker jag. För att man har olika inkomst är ju ett gemensamt problem/beslut.

Svar:
Vi har en massa försäkringar för att jag ska få ett drägligt liv om vi skiljer oss eller han dör.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det är intressanta resonemang, men sen är det ju faktiskt så också att man faller för en PERSON. I LDs fall Oskar (eller är det c) som råkade vara just dessa saker. Ska hon välja bort honom på grund av politiska principer? Det verkar ju faktiskt helt galet. Jag skulle kunna tro att LD är tillsammans med sin man för hans skull, inte för hans plånbok, vilket inte riktigt är fallet med lyxhustru-syndromet. Där är det snarare plånboken som styr.

Jag förstår inte riktigt det här. Å det jag inte förstår är vad folk gnäller över. Du är stark, du är bra – fortsätt så!

Tänk om kvinnor hade suttit på 20-talet och liksom: "Nä, jag fick minsann inte rösta, varför ska andra få göra det?"

Oavsett vad man har i sitt bagage kan man ändra morgondagen!

Men asså. LD (som jag uppfattar det) håller på att göra en något senare klassresa (vilket i sig är kvinnokamp) och använder sin man som "språngbräda" eller vad jag skall kalla det. Han HJÄLPER henne i karriären, vart är det ofeministiska i det? Kan man bara vara feminist och göra karriär utan en man i bilden?

Så om man skall göra karriär "på riktigt" måste man alltså göra det enligt mall 1A för att det skall vara okej?

Alla har inte samma förutsättningar! För att LDs kamp skulle accepteras skulle hon alltså UTAN mannens hjälp plugga/göra karriär TROTS de svårigheter hon haft tidigare i livet. Hur skulle det gått till?

Jag fattar verkligen inte.

Alla har inte föräldrar som kan stötta ekonomiskt och känslomässigt. Ibland får man göra sin resa senare i livet, och det är väl fan bättre att det händer över huvud taget än inte alls?!

Svar:
Jag hade aldrig kunnat plugga utan makens inkomst.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vi har det väldigt ojämlikt här hemma. Gubben jobbar heltid och tjänar maaasssor mer än mig just nu (jag är föräldraledig och har varit det snart tre år) och även när jag börjar jobba så kommer han tjäna mer än mig.

Trots att han inte har någon eftergymnasial utbildning så tjänar han mer än mig som har utbildning. Det går som inte att göra något åt, jag är det jag är och tänker inte byta jobb bara för att vi inte tjänar lika mycket.

Tycker du ska fortsätta som du gör, skriva. Tycker det är häftigare med en kvinna som gör det hon vill och trivs med snarare än att jobba med något bara för att tjäna pengar. Sen hoppas jag givetvis att du kommer kunna tjäna mer pengar på det du gör.

Kanske skriva en bok? Jag skulle köpa den 😉

Och sen även om min karl drar in mest stålar så är det jag som tar hand om ekonomin och det är han som utför det mesta av hushållsarbetet.

Fortsättning:

Ni gör nästan samma sak och väder så olika!

Att påstå att din kreativa insats skulle vara mindre värd, är om något helt ofeministiskt. Och alla som påstår att du inte skulle kunna göra det du gör utan din man, tycker jag kan stoppa upp sig själva någonstans! Jag menar det är din förmåga att utrycka dig i bild ock skrift som skapar den stora läsarkretsen du har! Det är otroligt svårt och kräver mycket talang! Och du skulle kanske visst ha kunnat göra detta även om din man tjänande mycket mindre.

Svar:
Jag vågar påstå att jag gör större nytta i världen än vad min man gör.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

En ideologi kan väl aldrig gå före en människas vilja och välmående?

typ "okej, här har vi en man jag älskar som oops, råkar tjäna mer pengar än mig och skulle kunna göra det möjligt för mig att rätta till mina tidigare ganska ofrivilliga misstag så att jag kan göra sånt jag brinner för och göra skillnad och vara en inspirationskälla, men njaä, jag väljer att vara fattig och bli utsliten i förtid istället eftersom det är min lott som outbildad kvinna och så blir jag ännu en kvinna i statistiken. ideologin framför allt."

Vilken ideologi? finns det en feministisk mall som säger Så Här Skall Du Göra För Att Din Feministiska Kamp Skall Vara Giltig!

Visst förstår jag skillnaden. Men hur tycker du att vi ska ändra på strukturerna?

Svar:
Oj det är en stor fråga. Förändringar måste ske både på personliga plan men också på samhälls- och politiska plan.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Så hur bidrar du till den förändringen? Du verkar ju tycka att andra (anonym grupp) ska bidra på något sätt? Eller vem är det som ska ändra på sig? Vad är syftet med de kritiska inläggen?

Svar:
Samhällsförändringen eller förändringen i mitt eget liv? Tja… vad gör du själv? Mitt syfte är att diskutera, väcka nya tankar, rannsaka mig själv och tvinga andra till detsamma. osv. Så bidrar jag. Genom att vara opinionbildare och förebild på olika sätt. osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Gifta sej med en man med hög lön kan ju aldrig vara ett framgångsrikt sätt att avskaffa patriarkatet och sudda bort könsrollerna. Om vi verkligen vill få till en förändring så måste alla feministiskt medvetna kvinnor välja män som inte passar in i normen. Män som inte är ett par år äldre än oss själva och som inte jobbar och tjänar betydligt mer än oss själva. Män som innan man skaffar barn ihop lovar att ta ut halva föräldraledigheten. Om man tror på jämställdhet är det sånna män man ska känna kärlek till.

Svar:
Min man är några år yngre än mig och var arbetslös när vi träffades. Men sen känns det som att du tror att man kan välja vem man blir kär i. ”välja man”? Liksom. Jag ”valde” inte Oskar. Jag blev kär i honom. Det hade jag blivit oavsett hur lite eller mycket han tjänat. Jag är liksom inte typen av kvinna som ratar vissa män för att de inte betalar på första dejten eller inte har tillräckligt fin bil.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Om man ska leva jämställt med avseende på familjeekonomi så brukar det rekommenderas att man lever såhär; kvinnor uppmanas att skaffa ett arbete med en lön som de kan leva på och försörja sina barn med om de skulle bli ensamstående vid en skilsmässa, kvinnor ska inte falla i deltidsfällan, man ska dela föräldraledigheten exakt lika, kvinnan ska inte lägga sin inkomst på hemtextil, kläder till barnen, kalaspresenter, mat och allmänt lull-lull utan se till att sådana kostnader delas med mannen (som anses vara mer benägen att spara pengar i aktiefonder än att köpa barnjeans på Lindex för stålarna) och slutligen se till att pensionen blir på samma nivå som sin partners genom överföring av pensionsrätter och extra privat pensionssparande som den som tjänar mest bidrar till.

Mina tankar kring detta är att det är svårt att leva upp till dessa regler. Visst förstår jag hur betydelsefullt det är att vi kvinnor går samman och ser till att vi tjänar mer, arbetar mer och kräver jämställdhet i plånboksfrågor gentemot vår partner. Men i praktiken blir det ofta svårt. Jag kommer t ex börja arbeta deltid inom kort för att få mer tid med barnen. Kvinnofälla brukar det kallas. Jag blir förbannad på uttrycket men vet ju innerst inne att det är en korrekt beskrivning om man ser till ekonomin. Men jag vill ju inte arbeta heltid och missa barnens uppväxt. Då säger någon förnuftig person: men se till att maken också arbetar deltid? Men han vill inte och det är inget som bekymrar mig för det är JAG som vill jobba mindre. Och varför är det så undrar nu en tänkande person som inser att min vilja att vara hemma med barnen naturligtvis beror på att det förväntas av mig som mor att säga en sån sak, mannen förväntas fortsätta med sin heltid. Jag vet, jag vet, men jag vill ändå gå ner i arbetstid. Vad ska jag göra åt att det är en kvinnofälla? Jag kan känna mig som en dålig feminist, absolut. Jag önskar att jag var en sån där superkvinna som ammar ett barn på flygplatsen på väg till ett EU-toppmöte, har en lön andra bara kan drömma om, har framtiden ekonomiskt tryggad redan vid 35 års ålder. Men jag är ju inte sån. Jag vill leva enkelt och ha tid för barnen men sätter jag det i ett kvinnoperspektiv så hör jag nånstans hur patetiskt det låter?!

Alltså… Jag fattar inte? Jag förstår inte vad folk vill här?!

Skulle du ha stannat kvar i ett destruktivt förhållande, för att den näste råkade ha mer pengar och det är fy fy att träffa en karl med högre inkomst? Skulle du tackat nej till chansen du fick? Bara -för att- liksom? För att det inte passade in i "feministformen"?

Herregud, är folk verkligen såhär gnälliga?

Personligen så tycker jag att människor inte ska vara så skitnödiga. Du gör så sjukt jävla mycket för feminismen och genus. Andra kanske gör något annat, till exempel tjänar mer än sin man. Jag och min sambo tjänar exakt lika mycket (8300:-/månaden; vi går på CSN bägge två. Och vi har råd med en trea på 85 kvadrat utan att någon av oss extrajobbar, true story. Ni behöver inte bo i en etta. Men nu drev jag iväg här). Vi betalar exakt lika mycket varje månad, betalar räkningar lika ofta osv. MEN tror jag att jag bidrar mer till feminismen än vad du gör? HAHAHA (ja, det är komiskt bara att tänka på det); nej. Du når ut till tusentals och ändrar aktivt tusentals människors synsätt. Du tar diskussion när ingen annan orkar och du ger aldrig upp när man själv känner för att göra det.

Jag håller med Sara Brännholm ovan att man kan väl inte hjälpa vem man blir kär i liksom?? LD blev kär i Oskar, ska hon välja bort honom p.g.a. hans yrke för den feministiska kampens skull?

Jag vet inte hur ni gör, men mitt val av kille styrs inte bara av huvudet, samt eventuell ideologi. Det styrs av känslorna också.

LD har ju redan förklarat om och om igen att hon gör sitt bästa för att jobba upp sig och tjäna egna pengar så jag förstår inte riktigt varför folk tjafsar om att hon är ofeministisk i det avseendet.

Ja håller med, att vara en opinsbildare (eller hur, du påverka många människor genom sin röst) är något otroligt viktigt i vårt samhälle! Och jag tycker du är det i klass med andra journalister och skribenter i vanliga media! På många sätt har du en större röst en andra skribenter och journalster i vanliga media (även om du inte alltid får samm cred.), eftersom du verka ensam. Så hemma fru?! My as, heller!

Ha ha, tidsmaskinen röstar jag för! Har inga konkreta tips, i så fall skulle ju alla vi som vill leva jämställt göra det eller hur? Önskar att fler kunde belysa varför det inte funkar, som du gjorde…..kan ju hända att vi hittar gemensamma strukturella problem vem vet 😉 ?

Intressanta synpunkter och kommentarer fran de flesta. Det skulle vara onskvart dock att slippa dessa "de ar bara avundsjuka" kommentarer som tillskrivs de som har asikter/synpunkter som kritiserar/ifragasatter LD.

@LD: Jag har inte foljt din blogg sadar vansinnigt lange, sa att du inte haft delad foraldraledighet kom som en overaskning for mig.

Far jag fraga varfor ?

Jag ar for 50/50, jag ar t.om av den asikten att staten faktiskt skall borja lagga sig i och lagstadga det. Jag ar trott pa att se kvinnor halka efter, att mannen blir mer attraktiv pa arbetsmarknaden osv osv.

Du vet vart jag vill komma 🙂

Sedan, sjalvfallet sa valjer man inte bort sin karlek for att han tjanar mer an en sjalv, ingen har heller foreslagit det.

Jag tycker dock att en del av de kommentarer LD far ar befogade.

Men varför snackar folk så mycket om val av partner och yrke? Jag tycker inte feminism handlar om vem som försörjer vem, jag försörjer tex min snubbe nu, men förstår inte alls hur det är relevant för någonting. Jag känner mig inte alls starkare, jag gör det enbart för att han är i en svår situation och jag vet att han skulle göra detsamma för mig om han kunde.

Och angående val av yrke, man kan inte alltid bestämma vad man ska jobba med och vilken lön man ska ha, även om vissa höga moderater verkar tro att det går "bara man jobbar hårt". Jag har ett mansdominerat yrke nu, inte pga av att jag är feminist, utan pga det blev så och jag råkade vara bra på det.

@Veronica: Att jämföra Lady D och Anna Anka gav visserligen dagens största skratt, men jag tycker att du har ett snävt och missunnsamt perspektiv genom din kommentar.

Som jag uppfattat Lady D:s inlägg den senaste veckan handlar mer om ett jämställt partnerskap där två personer börjat från noll tillsammans och jobbat sig upp och genom det. Jag och min kille har också gjort en liknande resa tillsammans: för åtta år sen fick vi vår första son, sambon hade ett rätt dåligt betalt jobb och jag föräldrapenning på lägsta nivån. Han tog möjligheten att vidareutbilda sig på distans samtidigt som han jobbade. För att han skulle fixa utbildningen var han helt beroende av mig, och jag var ekonomiskt beroende av honom. Han klarade utbildningen, det tog tid och slet på oss, men fixade det och höjde därigenom sin lön markant, ingen Paul Anka lön och vi hade det inte direkt fett, men den var bättre! Tack vare hans lön kunde jag genomföra min utbildning utan lån . Nu är vi båda utbildade, har schyssta jobb och delar upplevelsen när vi gjorde vår resa tillsammans. Jag tycker att det är ett jämställt partnerskap där vi genom att ställa upp och peppa varandra att göra något vi vill satsa på.

Dina livsval eller familjeliv vill jag inte ifrågasätta ett dugg. Däremot tycker jag det vore intressant att veta vad du tänker om att din make jobbar mycket och har ett krävande jobb. Det är något, när du pratar om vad du skulle kunna göra nu, som man i alla fall kan problematisera och jämföra med strukturer och normer. Jag upplever att det är väldigt många män som både av sig själva, av kvinnor och av omgivningen anses ha ett "krävande" jobb där de är "oumbärliga". Det är snickare, personalchefer, tryckeriarbetare, egna företagare, jobbar med spel, you name it! Och aldrig, ALDRIG, har jag hört detta om en kvinna. Vare sig hon är chef, egen företagare eller jobbar i något typiskt kvinnoarbete (hur oumbärlig är man inte där förresten? Sjuksköterska? Jag som socialsekreterare och alla mina kvinnliga kollegor, vi skulle kunna jobba dygnet runt och fortfarande inte hinna med allt, men vi hämtar ändå inte försent på förskolan eller jobbar sent varenda dag). Jag blir så trött på dessa män på sina mansdominerade arbetsplatser där de är så o-u-m-b-ä-r-l-i-g-a och alla i en enhetlig kör håller med. Snacka om att upprätthålla strukturer… Hur tänker du kring det?

Vi har lite ombytta roller här hemma: att jag tjänar betydligt mer än min man (men vi har båda bra löner, så vi har aldrig haft det tight ekonomiskt). Det jag har märkt är att det blir en tillgång för oss att leva jämställt. Så ni tjejer som tjänar mindre än er man, försök vända på resonemanget och förklara hur ni skulle göra om ni hade det ekonomiska övertaget, och gör en juste uppdelning utifrån att saker och ting kan förändras. Kanske inte feminism? Jag brukar snarare kalla mig kommunist i liten skala, och tycker det är betydligt mer logiskt att hela min familj ska ha samma standards, åtaganden, mängd pengar etc, än att hela världens befolkning ska ha det. Tycker du ska satsa på din dröm Lady D! Se det som en gåva att ni hittat er starka kärlek och att ni är så trygga med varandra och har det så bra! Hur många män är så trygga i sig själva att de vågar stanna med en så färgstark och opinionsbildande kvinna som du? Lycka till, stå på dig, lev livet och ha kul!!!

Jag undrar bara hur många av de som kritiserar LDs situation som lever ideologiskt perfekt i alla avseenden? Hur många skulle vara beredda att avsäga sig sitt livs stora kärlek bara för att hen tjänar mer än vad man själv gör? Att döma av vad LD skrivit om deras förhållande verkar de ha samma syn på det mesta och det är väl ändå det som är det viktigaste för ett lyckligt och jämställt förhållande.

Jag tycker dessutom att det är ett tecken på jämställdhet att Oskar tycker det är ok att LD nu förverkligar sig själv och jobbar sig mot en egen karriär med hjälp av hans pengar, i stället för att han kräver att hon tar ett "riktigt" jobb bara för att hon också ska dra in pengar till familjen. För det är ju inte som att hon är hemma som obetald städhjälp och tar hand om barnen för att han ska kunna förverkliga sig själv.

Jag har alltid tjänat mindre än alla killar jag har haft en relation med. Oavsett om jag har pluggat, varit arbetslös eller arbetat heltid, eller mer än heltid. Jag ser det som ett strukturellt problem. Ska vi inte lägga tid på att diskutera hur vi ska ändra synen på kvinnors värde i arbetslivet och hur vi ska få upp lönerna istället för att skuldbelägga enskilda kvinnor för att de lever med män som har högre lön än dem? Eller har jag missat något? Är det en tävling om vem som är bäst feminist?

Självklart ska man vara praktisk och inte bara ideologisk. Men jag tror att det är bra att ifrågasätta tankar om hur oumbärlig någon är på sitt jobb och att hen absolut inte kan jobba mindre. Ofta låser man sig vid sådana uppfattningar, av olika skäl. För individen inte minst för att känslan av att vara oersättlig kan bli en kick.

Jag tänker att det kan vara bra att utmana sina föreställningar om hur allt är. Om inte för att vara lite förberedd om ens situation skulle ändras.

Jag tror att det är A och O att alls ha en diskussion om jämställdhet och leva så jämställt der går under se förutsättningar man har. I en annan period i livet är kanske rollerna ombytta vad gäller försörjning. 🙂

Undrar för övrigt en sak med anledning av att du skrivit att du förbrukade ditt CSN under gymnasieåren – är det inte olika Potter för gymnasiala och eftergymnasiala studier? Om du skulle vilja (och ha behörighet) plugga på högskola, finns inte möjlighet till studielån och/eller -bidrag då?

Svar:
när jag har läst upp gymnasiet och går vidare så får jag en ny pott. Men nu får jag inga pengar från csn. Detta är ej ett problem NU, men tidigare så var det det. När jag levde på soc och inte hade inkomst.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Håller med Rebecca fullständigt! Sedan förstår jag även Sofia. Det är ju liksom ens egna val om man vill jobba lite mindre för att få träffa barnen mer. Vare sig man är kvinna eller man. LD,

du gör ju faktiskt karriär genom bloggen och ditt tankesätt som inspirerar många, vi läsare, att ändra och förstå. Jag är bara 16 men hoppas jag själv kommer minnas mycket härifrån när jag själv får barn. Just nu lever jag i ett ojämställt förhållande med min pojkvän. Jag är nämligen för lat – min kille är den som rengör spisen och lagar maten, eller städar medan jag i stort sätt sitter och fiser. Ooops.

Vet du, jag tycker att det är fantastiskt att du och din man har en bekväm tillvaro och skulle aldrig drömma om att lägga mig i era val. Ni har nått en överenskommelse mellan er två vuxna människor som ni är nöjda med. Det blir inte bättre än så! Bara att gratulera, jag unnar er och era barn det.

Däremot tycker jag som läst dig ett tag att det är kul att du samtidigt som du lever som du gör tycker att individualiserad fp vore bra. Och det får du för all del fortsätta göra om du vill, men tänk att det hade tvingat andra par att flytta, eller köpa sämre mat eller något ännu mer dramatiskt, precis som du själv inte kan tänka dig att göra.

Det är kombinationen av dessa två saker jag har svårt att förstå. Förklara gärna hur du tänker där, för just nu känns det som att du tycker tvång är bra så länge din familj inte påverkas.

De kompisar som är sambos och gifta ser jag två tydliga trender som de tycker är jämställda.

Kompisar som delar på alla räkningar och matinköp 50/50. Sen det som blir över från respektives löner behåller dom var för sig.

Andra betalar procentuellt efter hur mycket dom tjänar på räkningar och matinköp. Oftast behåller dom det som blir över från sina löner.

Det vill säga det du drar in är dit förutom det som måste gå till det gemensamma.

Jag har aldrig delat ekonomi med någon men jag kommer från en familj där det man drar in är gemensamt. Men å andra sidan var farsan sjöman så mamma var den som hade hand om ekonomin då han var ute på sjön så det var nog det mest naturliga. Men å andra sidan vart det aldrig orättvist då ena partnern hade råd och den andra inte vilket jag kan märka hos mina kompisar då de inte vill be sen kille/tjej om pengar osv.

undrar om jag som kille fått samma reaktioner? Om jag väljer att stanna hemma och sköta barn och blogg? Troligen hade jag varit djärvt normbrytande och väldigt, väldigt duktig! Lite spe hade jag nog fått utstå men överlag hade det varit positivt.

I ditt fall verkar det vara tvärtom då du verkar förväntas ta ett heltidsjobb på fabrik, helst som vd, för att kvala in som feminist!

Grejjen är väl att kunna göra de val man vill utan att bry sig om vad normer kräver, man som kvinna.

Att vara hemma med sina barn, beroende av sin partners inkomst är något alla som vill borde kunna göra utan att få betala med sämre inkomst eller försämrat anseende. Jag ser inga problem med att göra det du gör, bra jobbat!

Problemet ligger som jag ser det i tidsmaskin-förslaget.

Du skrev för någon vecka sedan att du inte ville ta ansvar för de dåliga val du gjorde som ung. Men guess what? Det måste man göra!

I stället för att bara acceptera situationen och säga ”Ääääeh men nu äre såhär” så får man ju jobba aktivt för att förändra det.

Tror du seriemördare sitter i fängelse och säger ”MEN VAD TYCKER DU JAG SKA JAG GÖRA?! BÖRJA ARBETA? JAG FÅR JU FAN INTE!”?

De har redan gjort sitt val, precis som du har gjort ditt. Om man har ställt till det för sig så får man försöka arbeta aktivt för att förändra situationen man sitter i. Men det klart, det är ju bekvämare att luta sig tillbaka och skriva ett till blogginlägg.

Allt gott!

Dessa diskussioner kommer upp då och då i Sverige, och känns ärligt talat väldigt specifikt "svenska". Det känns ungefär lika absurt som när Gudrun Schyman på "Schulman Show" för något år sen skulle förklara för Maria Montazami hur oerhört förtryckt hon var som kvinna. Hon var alltså förtryckt för att hon inte jobbade och alltså inte kunde försörja sig själv. Det hela blev så absurt med tanke på att Montazamis "veckopeng" från maken är flera gånger större än en vanlig svensk månadslön, och eftersom hennes lilla "extrasyssla" som inredningdesigner ett par timmar i veckan (som hon gör som en liten hobby vid sidan av) drar in mer pengar än en vanlig Svenssonlön. Vad svenska kvinnor inte inser är att det finns olika typer av "patriarkala" beroenden. Det ena kan vara av ens make, och det andra av "fader staten". (Inte för inte att Sverige byggde ett socialdemokratiskt "folkhem".) Själv har jag varit tillsammans med killar som tjänat normal, och sådana som tjänat multimatum. I senare fall har jag låtit killen betala för ALLT, i alla fall allt som är lyx. Jag tyckte inte det var mer än rätt att vi använde samma relativa summa av våra inkomster. Detta gjorde inte (vad jag kunde se) förhållandet ojämlikt. Jag var fortfarande den som bestämde, ha ha! 🙂 Dock hade jag andra "komparativa fördelar", såsom snyggare utseende, mer popularitet, högre social status etc, som kanske "vägde upp", om man ska räkna. Alla resurser mäts ju inte i pengar.

Ja, jag är högutbildad och har aldrig kompromissat med min egen karriär för ett förhållande.

Kontentan är alltså att svenska kvinnor stirrar sig blinda på ETT ("patriarkalt") beroende, när det finns flera; varav ett t.ex. är beroende av farbror staten. Ett annat fruktansvärt beroende är fattigdom i allmänhet. Pengar ger så OERHÖRT mycket frihet att det inte ens går att föreställa sig om man aldrig haft det (eller alltid haft det, och alltså ej har något att jämföra med…).

Blir så ledsen av att allt ska mätas i pengar. Ju mer man tjänar, ju "lyckligare" är man. Ju mer man tjänar, ju "riktigare" jobb har man. Ju mer man tjänar, desto "självständigare" är man. Men är det verkligen så?

Är inte huvudsaken att både du och din man (alla män och kvinnor i samhället, för den delen) trivs med sin tillvaro och känner att de gör något nyttigt? Vidare tänker jag att så länge inte den i familjen som tjänar mer använder detta för att utöva någonslags makt på den andre så borde förhållandet vara hyfsat ekonomiskt jämställt. Man lever ju på samma villkor i såfall. Eller?

Jag tycker inte man ska vara så himla rädd för att vara beroende av sin partner. Ärligt talat, det är väl de flesta på något sätt (ekonomiskt, socialt, etc.)? Klart att du inte skulle kunna ha samma liv utan Oskar, men det gäller nog ganska många par. Han skulle kanske inte kunna ha samma liv utan dig heller, så han är väl isf beroende på sitt sätt.

Det viktiga är väl att man vet att man kan klara sig hyfsat på något sätt även utan partnern, att man inte blir helt utblottad eller handikappad om man skulle gå isär. Och där är jag ganska övertygad om att du skulle göra det. Att du sen inte skulle kunna bo i villa om ni separerade, är väl för sjutton ingen anledning till att låta bli så länge ni är gifta??

Har sagt det förr men säger det igen: gift dig med en kvinna (spelar ingen roll hur bra hon tjänar) alt. be din man byta kön. Saken är biff.

Eller så kan folk bara lägga ner alla såna påhopp. Diskussionen p ett övergripande plan intressant och viktig, men det är ju helt jävla orimligt att du ska behöva skilja dig/skriva en bestseller/utbilda dig till jag vet inte för att dessa röster ska tystna.

Om man tänker som vissa så har jag problem, men inser varför jag är singel nu äntligen. Jag är kvinna och höginkomsttagare. Måste jag hitta en man som tjänar lika mycket som mig så får jag ett ganska klent utbud, dessutom så skulle nog mitt liv bli lättare och jag träffar en man som kanske inte jobbar lika mycket osm jag utan istället kan ta hand om barnen lite mer. Får jag träffa en sån man eller är jag tingad för de i min inkomstgrupp?

Men är det inte just det här det handlar om, att oavsett om man tjänar mycket eller lite, om man vill vara hemma med sina barn eller inte, om man bloggar eller skriver i wordmallar för en arbetsgivare, om man räddar liv eller ser till att människor kan plocka mat från hyllorna på Ica så är alla människor lika mycket värda!

Asså, måste en va ett helt perfekt jämställdhetsexempel i alla delar i livet, för att kunna va en feministisk förebild? För att få kritisera normer och strukturer, måste en själv va helt jävla frikopplad från dessa som nån slags övermänniska?

Känns som inte många kan ta ton isåfall…

Svar:
jag kan förstå att det skaver hos en del. Jag är skoningslös och brutal och då vill man gärna vara lika brutal tillbaka. Men grejen är att jag är precis lika tuff mot mig själv som jag är med andra och jag håller inte andra för högre standard än mig själv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag bryr mig inte ett dugg om hur mycket Oscar tjänar och förstår inte varför det ska vara i fokus hela tiden. Han får väl tjäna vad han tjänar liksom. Vad ska LD göra åt det? Det är väl själva LD vi diskuterar.

Du har haft en jobbig uppväxt, vilket jag naturligtvis beklagar. Du har också en invandrarbakgrund som har gjort det svårt för dig ute på arbetsmarknaden en gång i tiden. I Sverige har vi ju turen att vi faktiskt har enorma möjligheter till att förändra våra liv. När det gäller invandrarbiten får vi faktiskt arbeten idag (utan att behöva byta våra namn) och vi är många som har lyckats väldigt bra men detta är ett helt annat problem.

Som jag förstår det har LD planer för sitt liv och karriär (hon kanske också har helt andra planer när barnen växt upp, vad vet vi) och de som kallar henne för hemmafru förstår jag inte heller. Jag har aldrig sett någon kalla bloggerskan Engla för hemmafru?

Har inte direkt med det här att göra så mycket. Men kan man få sina föräldrar att tänka lite mer genus på något sätt? Eller är det typ kört? Känns så..

Ibland tror jag att dom (eller ja, mamma..) lyssnar men så kommer något liknande: pojkar som nyps gör det för att dom är kära i flickorna. Pappa drar "skämt" om att ta med kusinbarnet på fotboll och bjuda på öl……ungen är 14 mån. "höhöhö"

Jag orkar typ inte. Men jag vill inte att dom ska sitta och rapa sån skit om jag får barn. Annars är dom bra liksom men det här är verkligen inte okej.

alltså hela den här debatten gör mig så jävla förbannad. kanske för att jag själv är försörjd för. ni vet kanske inte hur det funkar när man har en sambo eller make/a? vi är försörjningspliktiga, eller vad det heter, för varandra. och det tycker jag ligger nåt jävligt vettigt i. har vi valt att leva ihop har vi cokså valt att ta hadn om varann. åt båda håll. det går inte att kritisera på individnivå. min pappa försörjdes hela min uppväxt av mamma. de historierna finns också, men dränks av sån här skit.

den kvinnliga avundsjukan dold i "feminism", det är feminismens största hot.

varför ifrågasätter ingen varför oskar är en sån sexist som har mage att välja att bli duktig inom ett höginkomstyrke? otacksamheten i att han inte startar en blogg där han bara ber om ursäkt för detta i varje inlägg. ingen vill det alltså?

men det handlar ju inte om oskar eller hur? det handlar om att nu ska vi alla passa på att lufta våra missnöjen med LD och IGEN, hur en kvinna väljer att leva sitt liv. frihet i en jävligt liten ask.

Alltså jag försöker ta upp diskussioner när tillfälle ges, men det känns nånstans som att det inte fastnar ett dugg fastän dom där och då tycker att det låter rimligt. Får nånstans för mig att dom bara nickar och håller med för att jag ska bli tyst nån gång.

Jag vill gärna uppmana Sofia att läsa Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar som kom förra året. Nina sätter det hela i ett macroperspektiv och ifrågasätter hela vårt kapitalistiska system som det numera har blivit omöjligt att ifrågasätta. Hon menar att det är pga vår oförmåga att se andra sätt att leva på än genom förvärvsarbete som feminister hamnar i fällan att tro att jämställdhet handlar om att jobba MER. Att vara ifrån sina barn MER. Inte för att mannen ska vara hemma mer utan för att hela familjen ska leva enligt kapitalistiska normer om heltidsarbete. Nina Björk menar att det är en dålig feminism som ursäktar våra kvinnliga och moderliga önskningar om att prioritera relationer framför ekonomi och anser att vi behöver omstrukturera hela vårt samhälle för att vi alla ska inse att kvinnor inte behöver efterlikna män utan tvärtom att män i större utsträckning ska efterlikna kvinnor. Det är BRA att vilja vårda sina relationer. Att man råkar illa ut ekonomiskt av den anledningen är inte bra men det betyder inte att deltid är fel. Det betyder att normbildningen är fel.

Då det gäller lön så har jag förståelse över att en läkare tjänar mer än en sjuksyster tex. Och att en chef tjänar mer än en anställd. Däremot tycker jag det är helt galet att någon överhuvudtaget ska kunna tjäna typ mer än dubbelt så mycket som en sjuksköterska. Ok att det finns vissa löneskillnader, men som det är idag finns det vissa som tjänar absurt mycket mer än andra, och jag misstänker att din käre man är en av dem. Inget som du direkt kan göra något åt, däremot så tycker jag personligen att det är orättvist att vissa tjänar så otroligt mycket mer än andra.

Jag har funderat på det här nu i några dagar. Måste medge att jag var lite provocerad av den här frågan också när jag började läsa din blogg för ca ett år sedan. Men jag tänker lite såhär nu efter att ha funderat igenom det, att jag undrar inte om det här med att som kvinna bli försörjd av sin man är sådan provokation inom feminismen eftersom det var precis såhär det började. Kvinnors frigörelse var att ta sig ifrån beroendet av mannen, detta gjordes genom att kvinnor ska bli självförsörjande. Det ses nog som ett steg bakåt i mångas ögon, och är lite av en stereotyp i sig – "urfeministen" bör vara självförsörjande!

Jag tycker också att det kan vara intressant att diskutera den här frågan ur ett klassperspektiv. Hur ser förutsättningarna ut för kvinnor att leva jämställt utifrån ens bakgrund. För även om Sverige är ett land där det finns möjligheter att göra klassresor och att ta sig "uppåt", så finns det ändå en skillnad i upplevelsen av sin situation. Tänker också på diskussionen att borgare inte kan vara feminister – väldigt relevant!

Jag tycker det ligger mycket i det som Elin skriver. Att det faktiskt är strukturer och normer som ligger bakom att kvinnor oftast är ihop med män som tjänar mer och att det då lätt blir så att kvinnan är den som tar ut föräldraledigheten, kommer efter i karriären och får lägre lön (och pension).

LD är ju själv inne på det i ett svar till Emma tidigare. Att män som inte kan försörja sig själva ses som losers och kan aldrig ens hitta någon kvinna. Därför är det inte speciellt lätt att hitta någon manlig variant av LD. En man som försörjs av sin kvinna och som på hennes bekostnad kan få barn och hus, förverkliga sig själv, driva en populär blogg och göra radio. Men för kvinnor går det tydligen alldeles utmärkt. Flera av de som kommenterar här berättar att de befinner sig i samma situation och tycker inte ens att det är något som helst problem. Det gör tydligen inget att deras pojkvänner tjänar mer och tar ut mindre föräldraledighet.

Hur ska den här typen av strukturer och normer kunna rivas ner om detta får inte problematiseras? I slutändan måste det ju till en förändring på individnivå, annars sker heller ingen förändring på strukturell nivå.

Några nämnde att LDs och Hennes mans jobb är ganska likvärdiga, men ändå är det han som tjänar betydligt mer. Någon nämnd att det var för att han är i en typiskt manlig bransch, spelbranschen. Kanske stämmer det? Men varför lyckas de som gör spel ta betalt för det? Killar betalar tydligen för att köpa spel. Men varför lyckas inte de som bloggar som LD ta betalt för det? Varför betalar inte tjejer för att prenumerera på LDs blogg? Hur mycket lön man får beror ju i slutändan på hur många som vill betala för det en gör. Kanske kunde LD börja ta betalt för att få läsa här? Då kanske LD skulle tjäna mer än sin man.

Håller med de som skriver att relationer innebär delat ansvar, avskyr när den som tjänar mindre förväntas kompensera detta genom att ta större ansvar för hushållarbete och annat.

En aspekt som jag ofta tänker på är de oskäliga löneskillnader som finns mellan traditionellt manliga och kvinnliga yrken. Yrken där den anställde har större ansvar, större risker i yrkesutövandet, har högre utbildningskrav, längre erfarenhet etc. kan ha betydligt lägre löner. Istället för att skuldbelägga kvinnor som "försörjs" av sina män kanske vi borde fundera lite mer på varför det är så många män som tjänar så mycket mer än vad kvinnor gör. Ofta verkar kvinnor skuldbeläggas när att de väljer lågbetalda yrken, men varför är det så stor skillnad i lön mellan vissa yrkesområden?

Jättebra att öppna för konkreta förslag. Något som förvånar mig, särskilt i en uttalat feministisk blogg, är att bland kommentarerna är det flera som inte ser något som helst problem med stora löneskillnader i ett parförhållande, ens när det leder till en klar beroendeställning för ena parten. Kan du inte börja med att ta upp det och belysa hur det faktiskt lätt och ofta kan bli ett problem även om det inte är det för dig?

Jag blir så trött på allt predikande. Man gör sina egna val efter de förutsättningar man har, och jag förstår faktiskt inte varför andra ska lägga sig i?

Precis som någon annan skrev, om Oskar var den som var hemma och du hade ett högavlönat arbete så skulle varken du eller Oskar få höra något skit om det.

Jag får också en hel del skit på att jag ’lever på min man’. Jag är för tillfället arbetslös efter att ha blivit utbränd och ska få barn i juni. Vi lever och kommer fortsätta att leva på hans lön ett tag. Vi bor i London, har hög hyra som alla andra har och utan honom skulle jag inte ens ha råd att bo i egen lägenhet. Så är det. Men vi är jämställda, ingen utav oss har någon slags dum makt över den andra, vi lever på de pengar som finns i hushållet och som just nu råkar komma från min mans lön. Om några år kanske det ser helt annorlunda ut, vem vet?

Tycker inte att du ska känna dig pressad att förklara dig. Som du själv skrivit, så är vissa bara ute efter att ifrågasätta för ifrågasättandes skull. Tror aldrig de kommer vara nöjda utan anstränger sig för att hitta "fel" hos alla som är feminister.

Hej!

Jag tycker inte om att säga åt andra hur de ska leva. Men som många andra så har jag saknat ett problematiserande av din situation, och stört mig lite på att Du och många andra liksom säger att det bara "är" så att han inte kan vara föräldraledig – t ex. Nej, vi har många val och vi gör prioriteringar. Jag kan tycka att det blir lite löjligt när du drar det så långt att ni liksom bara har två val: en stor villa och höga matkostnader, eller en billig hyresrätt i misär. Typ. Det är väl ingen idé att nämna föräldraledighet och sådant eftersom det tåget redan har gått. Men vad JAG tänker att du skulle kunna göra JUST NU är:

1) Skaffa en utbildning! Ta igen gymnasiet, börja sedan läs genusvetenskap, journalistik eller något annat som knyter an till det du jobbar med nu. En ordentlig utbildning i ryggen är ovärderlig.

2) aldrig någonsin mer säga att era VAL har varit något annat än just VAL. Då tappar det du säger trovärdighet.

Jag kan inte låta bli att tycka att det hela är lite motsägelsefullt, att du som feminist lever på din mans inkomst. Jag själv hade inte velat göra så (och det VILL kanske inte du heller), jag hade velat bidra med lika mycket till de gemensamma delarna och det kanske då innebär mindre "privata" saker till mig själv istället. Men om nu detta är omöjligt, man kanske inte ens tjänar den summan att kunna bidra med lika mycket, då är det ju som det är. Saken är ju den att man kanske inte har samma utgångspunkt från början heller, världen är ju inte rättvis särskilt inte mellan kvinnor och män, så utgångspunkten är ju ofta sämre redan där. Så jag förstår dig ändå, även om jag själv hade mått dåligt av att vara beroende av någon annan. Sen vet jag inte om man kommer någon vart i det samhälliga maktspelet om vi kvinnor fortfarande ska vara beroende av våra män? Fast det får det att låta som om alla kvinnor måste ha en man, när det egentligen handlar om att samarbeta.. *virr*

Är inte Oskars jobb ganska unikt i sig? Så som jag har fattat det är han inte spelprogrammerare utan typ konstnär, ett yrke som kräver talang och inte en högskoleutbildning. Så i princip ger ni Lady Dahmer skit för att hon inte bara gifte sig av kärlek, utan för att hennes man jobbar med det han är bra på och tycker om.

Dessutom har Oskar riktigt tur, inte bara för att det är hans bröder som äger företaget(om jag har fattat det rätt), utan för att det är svårt att lyckas inom spelbranschen. Alla lyckas inte inom bloggvärlden heller, Oskar råkar bara tjäna mer på det han gör.

Men herre gud "som feminist så vill jag bidra med lika mycket" Jo jag fattar, men samtidigt måste jag säga att jag inte riktigt vill förstå problemet här.

Hur lätt är det i dag att hitta jobb som ger exakt samma lön, hur lätt är det att hitta ett jobb över huvud taget?

Ja samhället borde betala män och kvinnor lika lön för samma jobb! Men olika jobb ger olika peng liksom. Och olika personer gillar olika jobb, så även om du jobbar heltid med det du älskar mest i hela världen och man får lika lön för lika jobb så behöver du och din partner inte tjäna samma för de. För din partner kanske har en annan passion och ett annat jobb och får en annan peng än du.

Nää har man ens ett jobb ska man banne mig vara glad, tjänar mannen mer, tjänar kvinnan mer, tjänar någon inget. Ja tjänar någon någonting, feminist eller ej ska man vara lyckligt.

Har man en medvetenhet kring saken och liksom inte lever av av varandra utan med varandra så behöver det inta ens vara ett problem.

Och en annan sak, om kvinnan tjänar mer än mannen, är hon liksom "mer" feministisk då, är hon mer "rätt" då? Hade den här diskussionen ens funnits då?

Vad ligger jämställdheten i de?

Men det handler vel ikke om mengden penger? I LDs tilfelle er lønnen en felles pott, og det er jo bra. Men fordeling av foreldreledighet, vab osv bør jo også være en felles pott?

Selv om jeg tjener 100 000 mindre enn min mann skal det da vel ikke være jeg som vabber hver gang? Min jobb er like viktig, dèt er poenget. Derfor skal han og jeg vabbe hver annen dag.

I Norge bestemmer staten at pappa skal ha minst 12 ukers foreldreledighet, av totalt maks 57 uker. "Kan" ikke pappa ta den ledigheten (fordi han er uunnværlig?, mister man disse ukene!

Og jeg sier hurra for det! Ett skritt i riktig retning!

Og nor jeg synes er viktig: hvilke signaler sender vi barna våre? Vi kjemper vel for de neste generasjonene? Og da kan man ikke ta minste motstands vei; da kommer vi ingen steder. De ser hva vi GJØR, ikke hva vi sier.

"Pappa drar på jobb, han gjør noe viktig. Mamma er hjemme…"

Om du nu har det så gott ställt, ni lever i frid och fröjd och att du har så mycket tid över som du säger så är mitt förslag att du startar en välgörenhetsfond, sponsrar ett fadderbarn eller något annat bra istället för att bara slösa tid och pengar.

Den svenska avundsjukan i ett nötskal. Man kan faktiskt argumentera för en åsikt även om man inte efterlever åsikten.Ungefär som att jag lätt hävdar att det "rätta" är att inte avlägsna kroppshår på varken killar eller tjejer.

Trots det rakar jag ben och under armarna,för jag personligen tycker om det(det kallas visst hårfobi,och detta har säkerligen medierna spelat in i)).Men satan i gatan vad sur jag skulle bli om en kille/tjej skulle kräva av mig att jag ska vara annat än naturlig ,som jag föddes.Då skulle jag odla skägg både här och där i ren protest.Tycker man får skilja på åsikter och levnadssätt.Allt är inte svart och vitt.Det finns gråzoner.

Du skriver att du kritiserar strukturer, ifrågasätter, skapar debatt, osv. Det tycker jag du lyckas bra med. Jag följer din blogg dagligen och inspireras. Om jag får försöka mig på en gissning som kan vara en sak till att folk irriterar sig så tror jag det kan vara att du inte skriver på ett självkritiskt sätt. Du säger att du i det du skriver även kritiserar dina val osv men det lyser inte igenom i dina texter. Mig stör det inte för jag känner själv att trots att jag ser mig som feminist så har jag gjort och gör val som inte motverkar strukturerna, och samtidigt jag gör jag val som är avståndstagande från normer. Good enough liksom.

Jag blir ändå lite förvånad över att många inte alls problematiserar till exempel ekonomisk ojämlikhet. Det gör ju faktiskt LD, hon är medveten om problematiken och försöker aktivt ta tag i situationen.

Det är ju inte som att det löser något att säga "ja men det är lugnt, jag lever av min partner det ska väl alla andra skita i typ". Att inte skuldbelägga individer är inte samma sak som att nöja sig med sådant som inte är bra. Det är klart att det finns en massa problem med att vara beroende av någon annan. Ibland kanske vi inte är i läget att kunna påverka situationen för att vi är utsatta på ett eller annat sätt. Men problematisera och fundera över vad det beror på och hur en hamnat där är ett första steg i alla fall.

Jag stör mig inte det minsta på din situation, tror bara det är en tidsfråga innan du tjänar mer pengar på ditt engagemang i de här frågorna som du arbetar med idag.

Befann mig själv i en relation för några år sedan där jag levde med en högavlönad, kostymnissig akademiker. Han tjänade 3 gånger så mycket som mig trots att vi båda hade heltidsjobb och ändå ville han att jag skulle betala lika mycket som honom. Samtidigt roade han sig ute flera gånger i veckan medan jag satt hemma utfattig. Gjorde jag någonsin något för min skull gav han mig dåligt samvete och aldrig någonsin kunde han bjuda till.

Jag bestämde mig då för att aldrig vara ekonomiskt beroende av en man mer i hela mitt liv och sökte mig till företag med olika utvecklingsmöjligheter. Efter 3 år tjänade jag 10 000 mer än honom i månaden och jag har aldrig känt mig så trygg och stark. Sedan var det ju ett stort jävla plus att känna sig som en vinnare när man tog sina väskor och drog. Tycker verkligen man ställer upp och har ett vi-tänk i en samborelation.

Jag tog väldigt illa vid mig av det där faktiskt. Jag menar, skulle jag träffa en kille idag, studerande eller låginkomsttagare, som jag förälskar mig i vore det naturligt att betala lite mer.

Min lärare i genusvetenskap på universitetet berättade en väldigt intressant anekdot för min klass.

Ett par bekanta till henne väntade barn.

Kvinnan hade precis tagit läkarexamen och skulle börja på sin AT. Mannen var journalist.

När de resonerade kring föräldraledighet så bestämde de att kvinnan skulle ta praktisk taget all ledighet. Detta pga att journalistyrket är väldigt cut throat och man måste ligga på för att komma någonstans i karriären. En läkar-AT kan göra när som helst enligt dem.

Ett annat par som väntade barn hade den omvända situationen. Mannen hade nyligen tagit läkarexamen och skulle ut på AT, kvinnan var journalist.

när de resonerade kring ledigheten kom de fram till att *trumvirvel* …kvinnan skulle vara hemma majoriteten av tiden.

Detta var motiverat med att mannan måste ju börja med sin karriär och därför är det viktigt att få AT överstökat. Kvinnan däremot hade ju sitt jobb och behövde inte lägga ner så mycket engagemang.

Detta är väldigt intressant från många perspektiv. Givetvis kan det skilja sig mycket från arbetstsituation till en annan. Men jag tror att i de flesta "logiska" resonemang som de här ovan vill vara ett försök till, så slutar det ändå med att kvinnan skall vara hemma. Enligt min lärare var det återkommande ordet i denna berättelse just "karriär" och det var något männen skulle ha, men kvinnorna däremot kunde vänta med detta.

Jag tror att din karriär Natashja är påväg ,och kan ta väldigt spännande former. Nu råkar det vara så att skribent kan man vara hemma, himmla händigt om man har småbarn. Fokusen som ligger på din mans lön och din inkomst verkar väldigt snedvriden. För kvaliteten på ert liv är inte helt bundet till pengar (även om det är jäkligt najs med cash). men det viktiga är att du HAR en karriär och ARBETAR för att den ska utvecklas, precis som din man gör.

och är inte det det viktigaste? Att Ninja och Tamiln ser att pappa OCH mamma arbetar?

Svar:
bra tankar och jag håller verkligen med.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Fast, man är väl inte mindre feminist om man har fått lite hjälp på vägen? Ingen hade nog reagerat likadant om det var din mamma som kanske hjälpte till ekonomiskt, eller din lesbiska livspartner om det hade varit fallet. Så länge din man inte håller det faktum att han kanske betalar mer än dig emot dig, tx kräva att du gör mer i hushållet eller liknande, så tycker jag inte alls att du skulle vara mindre feminist för det.

Har funderat på en annan sak, nämligen hur vi uppfostras. Normen för pojkar/män är att deras främsta mål skall vara att hitta ett bra arbete, tjäna pengar och därefter bilda familj.

För flickor/kvinnor tycker jag mig se att det, trots att det fokuseras på utbildning osv, ändå ligger någonting i kvinnorollen att det främsta målet skall vara att bilda familj och att yrkesliv/tjäna pengar/nå framgång alltid kommer i andra hand?

Är det någonting som ni andra har reflekterat över och kan i så fall dessa normer/skilda fokus, påverka kvinnor att inte vara lika "hungriga" på arbetsmarknaden eller se sitt arbete/karriär/inkomst som lika viktigt, som en man gör?

Tror ni då också att kvinnor kan påverkas av detta vid tex löneförhandlingar? "Äsch några tusenlappar hit och dit? VI klarar ju oss ändå (dvs räknar med mannens ofta högre inkomst)?

Svar:
Jag har definitivt reflekterat över detta. Min man också. Vi är båda familjeorienterade och för min man så krockar detta ofta med kravet på att jobba hårt. För mig krockar det med feminismen. Jag vet, det låter vansinnigt men så är det ofta.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Alltså… Alla pratar så mycket om att du "gift upp dig" och att "män med dålig inkomst inte lån lösa problemet på det sättet". Men jag misstänker att du gifte dig med din man av kärlek och inte pga hans feta plånbok. så håll bara käften om att "gifta upp dig".

Svar:
ja precis så. Dessutom var han arbetslös när vi blev tillsammans. När han väl fick jobb på avalanche så hade han en lön på 16000. BRUTTO. så nån förmögen man som räddade mig var det knappast. LOL
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har sett ett annat problem ute på arbetsplatserna. VAB. Var anställd på ett företag där många var småbarnsföräldrar, både kvinnor och män.

Kvinnorna hade så hög frånvaro, sjuk och VAB, att de nästan inte jobbade en hel månad utan frånvaro. Jag vart fullständigt chockad över det här. Männen å sin sida vabbade bara nån gång då och då.

Jag undrade om männens barn var mindre sjuka än kvinnornas men givetvis hade männen kvinnliga partners som istället vabbade från sina jobb.

Ur arbetsgivarens synvinkel ställer detta förstås till med problem.

Det du så att säga BÖR göra i den här situationen är inte att ändra din man eller hans inkomst eller what have you. Du kan bara ändra DIN inkomst och hur du själv värderar ditt arbete. Som någon annan här sa, du driver en stor site med mycket trafik och ett tydligt fokus. Om du inte kan tjäna mer än några tusenlappar i månaden på din blogg, dina krönikor och annat jobb du gör i nuläget måste något förändras! Alltså, du är, som du sagt innan, en opinionsbildare! Du borde föreläsa, hålla seminarier, kurser, blogga från en site där du kan dra in pengar. Jag menar, om du hade en egen site som inte är allt för föräldrar eller liknande, då kan du själv sälja annonsplats och handplocka de som du vill ha! Du har redan annonser i bloggen så skillnaden för läsarna blir mkt liten, förmodligen blir det till och med ett bättre intryck om det bara är annonser som du står helhjärtat bakom. Som jag ser det skulle du lätt kunna ha samma nivå på din verksamhet som tex. Underbara Clara. Du bör ett lika bra jobb med en lika kvalitativ blogg men ni har olika fokus. Du ÄR skribent, opinionsbildare, inspiratör, krönikör, författare osv. Det är oacceptabelt att du bara tjänar småslantar på något som du skulle kunna tjäna en bra månadslön på som egen företagare.

Så tycker jag iaf.

Ur en feministisk synvinkel, är det naturligtvis problematiskt att en kvinna "blir försörjd" av en man, dvs inte har en egen inkomst.

Förutom att hennes ekonomi påverkas drastiskt, tex lägre pension och lön så mister hon också sociala skyddsnät som a-kassa och SGI.

Utöver detta kommer beroendet. En kvinna som är beroende av en man för sin och sina barns försörjning och lever i ett dåligt förhållande, kanske stannar kvar för att hon måste, för sin och barnens överlevnad. Utöver detta kommer maktobalansen, som många redan har beskrivit, där kvinnan kanske måste "kompensera" mannen, genom tex hushållsarbete/sex eller lägga sig på knä och be mannen om att få köpa ett par skor.

Idag är de flesta kvinnor medvetna om detta, vilket tex inte min mormor och farmor var. Jag tycker alltså att man idag gör ett medvetet val och det är upp till var och en att göra det.

Ur ett samhällsperspektiv får man dock hoppas på att hemmafruidealet inte kommer tillbaka. Det är något som missgynnar både kvinnor och barn på flera olika sätt.

Jag ogillar att framstå som någon som gör reklam för sig själv i andras bloggar men jag har skrivit två inlägg som jag tycker att alla kvinnor skall läsa. Jag gör ett undantag och länkar till mig själv eftersom jag inte orkar skriva ned allt detta i en kommentar här.

Vad händer när ett par skaffar barn, ekonomiskt?

http://noboytoy.blogspot.se/2012/03/pappa-fjask.html

Hemmafru=fattigfru?

http://noboytoy.blogspot.se/2011/10/hemmafrufattigfru.html

Lo:

Det där är verkligen ett jätteintressant sätt att tänka på! Jag märker att många har anledningar, men att de ändras heeela tiden. Det enda som är det samma är att MAMMAN är hemma mer än pappan. Sedan är det skälen som är ALLT mellan himmel och jord.

Många tyckte det var underligt att min man avbröt sina läkarstudier (som han började med "sent i livet") för att vara föräldraledig. Men det var viktigt för oss. Även om det innebär att vi får det sämre ekonomiskt, får bo trångt längre och min mans karriär liksom inte kommer igång.

Allt handlar om prioriteringar. Och vill man som mamma vara hemma så kommer argumenten att finnas där, oavsett livssituation.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *