Kategorier
diskussion & debatt

Kan vi möjliggöra delad FP istället för att skuldbelägga individer?

Det finns ingen jämställdhet i att mamma tar all ledighet och att pappa kan välja bort sitt föräldraskap. Det ska man vara på det klara med. Vi prioriterade bort den delen. Det betyder inte att det inte är viktigt, bara att andra saker var och är viktigare för oss.
 
När Ninja föddes blev jag arbetslös. Jag har aldrig haft ett fast jobb utan varit projektanställd och vikarie på olika förskolor. Och är man inte fast anställd så har man inget jobb att gå tillbaka till efter föräldraledigheten. Men det var inte bara därför jag tog all FP.
 
Så hur tänkte vi egentligen när vi valde att jag skulle ta all FP? Tänkte vi alls? Tänkte vi ur ett feministiskt perspektiv? Nej det gjorde vi inte. Var detta medvetet? Ja det var det. Feminism är viktigt. Jämställdhet ännu viktigare. Men det finns andra saker som också är viktiga som ibland ställer sig tvärtemot och då får man välja.
 
Och det gjorde vi. Så här tänkte vi iallafall:
 
– Vi ville att barnen skulle ha sen förskoledebut. Ninja var tre och Tamlin var lite över två bast. Jag är övertygad om att barn mår bra av att vänta. Detta var viktigt för oss.
 
Jag var arbetslös. Om maken tog FP och jag hade A-kassa så skulle vi fått 11.000 mindre i månaden att leva på. (Jo, vi räknade) (Detta var innan Oskar tjänade som han gör idag och enda anledningen att han tjänar som han gör idag är ju för att han jobbat tills nu)
 
Ninja helammade till hon var lite över ett. Hon var krävande och hatade att vara med pappa. Det gick liksom inte. Att byta mitt i amningen och när hon precis börjat äta hade blivit traumatiskt. Eftersom att vi inte behövde så avstod vi gärna och tacksamt.
 
– Vi har redan från börjat vetat att vi vill bo i hus. Detta ville vi skulle ske innan barnen börjar skolan (och slipper byta) och det kräver att nån tjänar massa pengar för att det ska vara möjligt. Jo, jag vet att man kan bli lycklig i en liten lägenhet också, men för oss är detta också viktigt.
 
Vi vill bli ”klara’’. Oskar vill jobba upp sig och slutligen bli egen eller styra mer över sin egen tid och sitt eget jobb och jag vill plugga upp gymnasiet. Nu. Inte sen. (Jag erkänner dock att detta gått långsamt och periodiskt men tanken var god)
 
– När Tamlin föddes såg vi ljuset av en möjlig ”karriär” för mig. Jag ville ta den chansen. Precis som min man så arbetar jag aktivt för att den ska utvecklas och ge bättre avkastning. Det blev på bekostnad av FP’n.
 
Det var inte bara EN sak som var avgörande, utan helheten av flera och det vägde över för oss. Jag säger inte att är ett jämställt val eller ett bra val eller ett feministiskt val men för oss var det rätt och det står jag för. Ibland finns det flera principer och värderingar att ta hänsyn till och då får man prioritera och det är verkligen inte lätt alla gånger. Jag tvivlar, drar mitt hår, vrider och vänder. Men jag tror man måste förstå att alla har olika prioriteringar och att jämställdhet inte alltid är viktigast för alla. Eller iallafall inte alltid. (Det betyder dock inte att det är oviktigt)
 
(Det gäller givetvis alla frågor, inte bara frågan om föräldrapenningen. Man ska akta sig för att döma människor efter sin egen måttstock. Nyansering är viktigt.)
 
 
 
(Läs gärna Sandra på Stöboet’s inlägg om FP’n: Att försöka leva jämställt)

Och jag slutar inte problematisera för det. Jag skriver ofta om de här frågorna, kritiskt, och där räknar jag in mig själv. Jag ger inte mig själv någon som helst frisedel utan mina val är uppe för granskning lika mycket som nån annans. Obs, granskning, inte skuldbeläggning.

Sen kan man mycket väl vara omedveten om de val man faktiskt har, även jag. Och även sakna den kunskap och de perspektiv som krävs för att man ska kunna ta bra och rätt beslut. Därför är diskussionen skitviktig.

 
Jag fattar ju också att det inte är en slump att min man tjänar bra och har ett fast jobb medan jag inte har det. Jag fattar att jag borde ha lagt på ett kol och kanske pluggat lite tidigare. Jag fattar att bekvämligheten är en faktor för nej, vem fan orkar krångla till det i onödan? Jag fattar att det finns flera uppoffranden som måste göras för att möjliggöra förändring och jag är definitivt för en kvoterad FP, men tillsammans med andra åtgärder.
 
Ofta är det ju, som i vårt fall, att man tjänar mer på att kvinnan är hemma och det är ju DÄR problemet ligger. Det är det vi ska bli förbannade på. Inte på kvinnan som är hemma. Frågan går dessutom hand i hand med andra frågor;
– Förskolan (Ska barn börja i så tidig ålder egentligen? Hur gör de föräldrar som inte kan spara dagarna? Klassfråga),
– Kvinnors löner (hur ska delad FP vara möjlig med sådana enorma löneskillnader? Familjer som redan går på knäna har inget val),
– Synen på kvinnor på arbetsmarknaden (Kvinnor som har barn ses som en belastning och risk medan män som har barn OCH tar ut FP och VAB ses som en pålitlig, trygg tillgång)
Ska staten finansiera hemmaföräldrar?Eller ska detta bekostas själv? (Var drar man gränsen? Vilka drabbas? Klassfråga.)
 
osv.
 
Och jag talar hellre om vad vi kan göra för att förändra detta och hur vi kan möjliggöra delad FP istället för att skuldbelägga individer. Kan vi förlänga ledigheten? Höja ersättningen? Hur gör vi för att barnen ska slippa tidig start på förskola?Kan vi basera FP’n på bådas inkomst istället? Finns det andra sätt?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Kan vi möjliggöra delad FP istället för att skuldbelägga individer?”

Det första som slår mig när jag läser hur ni gjort, är faktiskt att ni har TÄNKT. Ni har tänkt på riktigt, ni har vägt för och nackdelar och ni har liksom en gedigen plan på vad som är viktigt för ER. Det är många som saknar det i föräldraskapet (vilket är så jävla lätt för mig som barnlös att säga, det inser jag också).

Jag håller dock med, oavsett om det handlar om föräldrapenning, hur en jobbar, hur en väljer att leva med sin partner osv osv.

Sluta skuldbelägga individen och se till de stora samhällsstrukturerna. VAD kan göras. Jag såg på agenda igår med Stefan Löven om vad de vill göra med föräldrapenningen och föräldraledigheten. DET är faktiskt intressantare, än vad den enskilde individen gör.

Känner igen mig en hel del i hur ni tänkt, och tror många andra gör det med. Därför tror jag inte p någon kvotering utan att familjer ska få pussla och prioritera utefter sina egna unika situationer. Största problemet är egentligen de dåliga arbetstiderna och lönerna i klassiska kvinnoyrken, det är de man bör försöka förändra först och främst.

Men varför tycker folk att man ska kliva över lik och åsidosätta ALLA andra behov enbart för att vara en feministisk förebild.

Är du inte det på 100 andra plan? Det är väl helt och hållet vettigt så som ni gjort med tanke på situationen och förutsättningarna, sedan har ni ju på detta sättet gjort att du blir mer och mer "självförsörjande" i och med att du arbetar med bloggen.

Ni är ju faktiskt en familj också, en helhet, det hade ju varit helt galet om ni hade gjort tvärtom bara to make a point.

Jag blir lite ledsen av att alla skuldbelägger. Man gör ju det man kan, speciellt för att göra det bättre för ens barn.

Min mamma var nog hemma med oss mest för att hon faktiskt kan ta ledighet medan min stackars pappa jobbar arslet av sig som bonde (kan inte ta ledighet där på samma vis). Samtidigt tjänade min mamma rätt så mycket mer och det som lärare.

Svar:
Det beror ju lite vad man tror på. Nån annan kanske menar att det bästa för barnen ÄR delad FP och jag kan faktiskt inte svara på om de har rätt eller fel. Jag vet inte.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Skitbra att du skriver inlägg som detta, det hjälper mig förstå mer! Jag tycker mig fatta en aning mer nu, fattar att det finns så många faktorer att ta hänsyn till. Det är så lätt annars att säga "amäh det är ju bara att införa 50/50 FP så är det klart!". Inser nu att det inte alls är så enkelt. Tack för att du hjälper till att skänka lite insikt! 😀

Jag tycker inte att det finns någon anledning för dig att förklara/försvara dig LD. Du har gjort ett medvetet val, du vet att det inte är jämställt och att det är problematiskt ur en feministisk synvinkel.

Jag tror tex inte att problemet med att kvinnor tar ut den mesta FP och vabbar mest, ligger i att kvinnor har lägre löner.

Till viss del kanske men det största problemet är ju att mamma/kvinnorollen gör att kvinnor tar hela det ekonomiska ansvaret när ett heteropar skaffar barn samt också större delen av omsorgen om barnen/hemmet/hushållet.

Herregud, vi lever ju allihop under dessa normer, vare sig vi vill eller inte. Det viktiga är att synliggöra dem och problematisera dem och det tycker jag att du gör.

Suveränt bra förklarat och skrivet, tack! Jag har också haft hela föräldraledigheten för att jag stod utan jobb från graviditetsvecka 13 och fram till dottern föddes. Gubben har eget företag och inga anställda, så han hade inte kunnat vara hemma ens om jag haft ett jobb. Så krasst är det. Han är den som drar in pengar, då faller det sig naturligt (för oss!) att jag är hemma med barnet. Nu letar jag arbete och dottern har skolats in på dagis ett år gammal. Detta är verkligheten för många, hur gärna papporna än skulle vilja vara hemma, och hur gärna än mammorna vill ut och arbeta. Det är ett problem.

I vår familj finns det en enkel lösning. Ge mig ett jobb så kommer vi dela FP:n relativt lika 😉 Och jag är varken lågutbildad, pundare eller lat (jo, lite lat kanske, men inte så lat att jag inte skulle jobba), men inte fan får jag något jobb för det. Inte alls bitter.. Om man skulle vara tvungen att dela FP:n rätt av så hade vår familj gått under, så det hoppas jag verkligen inte att vi blir tvingade till.

Knasigt att du ska behöva förklara och försvara dig för hur din familj löser ert liv på bästa sätt för er..

Svar:
äh, det är en viktig diskussion. Behöva försvara och förklara är tröttsamt, men att diskutera det är bra.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vi har två barn på 4 och 2 år. Jag tog också hela föräldraledigheten och folk har påpekat och inte förstått. Jag var i samma sits, 7 månader innan första barnet kom tog min tillfälliga tjänst slut, samma sak 3 månader innan andra barnet kom. Men min sambo har hela tiden haft en fast heltid, vår trygghet. Tillsammans har vi fått ut en OK inkomst som gjort att vi kunnat leva fint. Hade han varit hemma och jag gått på akassa hade vi fått ut kring 15.000/månad. (Jag hade KASS akassa vid den tidpunkten!) Och det hade fan inte gått runt, inte på långa vägar! Sedan kände han att han ville jobba upp sig medan jag gärna var hemma. Jag ammade också barnen över 1 år så att avbryta det hade jag ogärna gjort. För OSS var detta rätt lösning, det har funkat bra. Att omgivningen sedan tyckte som dom gjorde, det sket vi i! Vårt liv, vårt beslut!

…så spärren sitter i ip-numret, alltså..! 😉

Ville bara skriva, att jag tycker du är ovanligt vettig i det här inlägget. En del feminister är så rabiata, att de menar att fp:n måste delas till varje pris. Helt oavsett vilka konsekvenser det får för familjen.

…så spärren sitter i ip-numret, alltså..! 😉

Ville bara skriva, att jag tycker du är ovanligt vettig i det här inlägget. En del feminister är så rabiata, att de menar att fp:n måste delas till varje pris. Helt oavsett vilka konsekvenser det får för familjen.

Inte så mycket med diskussionen att göra, men jag vill tillägga att det varit absolut enbart positivt att ha sonen på förskola från ungefär sexton månader. Det hade ju varit nödvändigt iallafall, men för oss blev det en glad överraskning att det faktiskt blev bättre än innan. Känner mig som en gnällkäring att ta upp det, men det är alltså inte bäst för alla att barnet skall vara hemma så länge som möjligt. Däremot tycker jag absolut att det inte skall vara något man tvingas bestämma med risk att inte kunna betala hyran om barnet är hemma till 2 års ålder.

Jävlar vad jag räknade. och räknade. och räknade. räknade lite till.

Det fick sluta med att jag är hemma ett år och att pappan är hemma 3-6månader. Det kommer bli jävligt hårt ekonomiskt, eftersom det halvåret pappan är hemma och har mindre inkomst kommer jag bara ha csn. Det kommer inte vara lätt men hellre det än lämna barnet på förskola redan som ettåring. Det vill jag INTE. 1½ känns inte bra heller, men det är det bästa vi kan åstadkomma.

Däremot har vi valt att sambon är hemma varje måndag. Så vi har långhelg. MYCKET tid för familjen och absolut värt de där 2000kr vi "förlorar" på att han är hemma den dagen.

Vi lever på gränsen men vi klarar oss.

Familjepeng istället för föräldrapeng? Baserat på bådas inkomst, låter perfekt!

Svar:
Oskar var också hemma en dag i veckan
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

(Nu vet jag inte vad som hände. Fortsätter:)

Ibland kan det ju också vara många fler än den egna familjen som drabbas. Antag att pappa – eller varför inte mamma! – måste lägga ner sitt företag, för att det inte går att kombinera med föräldraledighet. Då måste h*n även avskeda sina anställda, som blir en börda för A-kassan eller Socialen. Plus att dessas familjer drabbas, när de kanske måste sälja huset, barnen måste byta skola o.s.v..

Även kunder och leverantörer kan drabbas, och deras anställda och familjer och samhället och… Särskilt om det handlar om ett företag på en liten ort.

En annan sak som jag oroar mig för, är att vissa föräldrar kanske i sin förtvivlan kommer att lämna barnet ensamt några timmar per dag, hellre än att mamma eller pappa ska förlora jobbet p.g.a. den påtvingade föräldraledigheten. Om man inte har råd att leva enbart på den enas inkomst, och den andres dagar fryser inne när h*n inte kan ta ut dem.

Man har ju hört skräckhistorier om hur ensamma mammor var tvungna att göra så förr i tiden, innan fp fanns. Typ att man lämnade ungen med en nappflaska i spjälsängen. Följden blev naturligtvis blöjexem, försenad talutveckling, svårigheter att lita på andra människor när man skriker och skriker och ingen kommer… 🙁

Svar:
det här med eget företagande är så himla lustigt för när det är pappan som är egen så låter det som så att ”han kan inte ta ledigt pga…” medan det låter tvärtom när kvinnor är egenföretagare för då kan ju hon ”bestämma lite över sin egen tid och då är det bäst att hon är ledig”. De kvinnor jag känner som har eget företag resonerar precis så och har tagit all ledighet. Intressant.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Måste bara påpeka att långt ifrån alla kvinnor trivs med att gå henma, ens om det bara gäller ett par år. Min syrra blev deprimerad, tappade självförtroendet, kände sig som en hushållsslav, kände sig inlåst osv och när hon till slut fick ett jobb så lös hon upp, blev kaxigare och kände att hon växte i förhållande till sin gubbe.

LD! Om du har missat så tycker jag att du ska slänga ett öga på @kvinnohat på instagram. Tack vare hen och hens följare blev Kevin Bäckman (snowboardåkare med oerhört vidrig kvinnosyn)utslängd från landslaget. Det är stort!

Nej jag tror tyvärr inte att en ökad ersättning kommer ha särskilt stor effekt och ännu mindre ett ökat antal föräldradagar. Det handlar om en generell attitydsförändring som behövs och centrala beslut för att få till stånd detta – och vice versa. Så att vi någon gång kan sluta reproducera dessa trötta mönster och obalanser som ju föder varandra.

"Om målet är att föräldrapenninguttaget ska gå i en jämställd riktning pekar resultaten från denna rapport mot att ytterligare tid av försäkringen behöver reserveras till respektive förälder. Ett resultat som även har stöd i andra studier. Vidare visar resultaten från föreliggande rapport betydelsen av att försäkringen inte också förlängs i samband med att ytterligare tid eventuellt reserveras till respektive förälder"* – om hur den extra öronmärkta månaden som infördes 2002 har ökat mäns uttag av föräldradagar, och i viss mån minskat kvinnors (om än ej i samma utsträckning som männens ökning).

* http://www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/ec12aa8b-d5f3-4742-aac1-1a65156ddb48/svar_pa_regeringsuppdrag_foraldrapenning.pdf?MOD=AJPERES

Svar:
jag tror lite på både ock. Jag tror lagändringar är nödvändigt för attitydsförändring (se t.ex lagen om aga och dess effekter) samtidigt som det behövs fler åtgärder för att inte utsatta/låginkomstagare/kvinnor ska drabbas negativt. osv
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är kluven till lagstadgad delning av FP 50/50. Samtidigt som jag förstår att det antagligen vore ett viktigt steg mot en mer jämställd arbetsmarknad kan jag konstatera att för vår familj hade det varit förödande.

Vi hade planerat att dela föräldraledigheten rakt av, men vi blev tvungna att tänka om. Till att börja med hittade och köpte vi vårt drömhus och trodde det skulle vara en lätt match att sälja lägenheten, men eftersom det sammanföll med en stor ändring av lånereglerna stannade hela marknaden upp och det tog 15 månader att sälja. I samma veva gick det mycket trögt att få fart på mitt företag efter min ledighet och jag hade i princip ingen inkomst, medan sambon var föräldraledig. Efter mycket vånda fick till slut sambon börja jobba på det nya jobb han hade som väntade och jag fick vara ledig igen. Surt som bara den, men så som det såg ut hade vi inget val.

Visst kan man tycka att vi hade kunnat göra andra val, men precis som LD:s berättelse visar så är verkligheten ofta mer komplicerad än den ser ut vid första anblicken.

Att vrida och vända på möjligheterna, räkna, diskutera och verkligen fundera över vilket som blir bäst för alla i den egna familjen, som ni gjort, – det är väl så genomtänkt och, ja, även så jämställt som det kan bli?

Jag känner flera som helt utan att fundera gjort så att mamman är hemma och pappan jobbar. Kanske har de ägnat en snabb tanke åt att "mamma tjänar ju några tusenlappar mindre i månaden", men inte räknat på det mer än så. Många känner inte heller till, och väljer att inte ta reda på, att det faktiskt går att vara hemma tillsammans någon dag i veckan.

Jag och min fru har delat prick fifty fifty på föräldraledigheten, det var liksom en självklarhet att göra så för oss – men hade min fru haft ett eget företag, tjänat 15000 mer i månaden, jag inte hittat något nytt jobb precis lagom efter sju månader… då hade vi säkert gjort annorlunda. (Nu är vi dock glada för all jämställdhetsbonus vi cashat in ;-))

Inför nästa barn är vi noga med att båda ska ha fasta jobb – just för att vi faktiskt vill dela även nästa gång. Så gör vi.

Poängen alltså: huvudsaken är att man diskuterar saken och att båda är medvetna om valen man gör. Inte svårare än så, eller?

Ja, "och vice versa" som jag skrev. En förändring på central nivå förutsätter ju en aktualisering av frågan/behovet, vilket förutsätter en attitydsförändring. Väldigt vanligt är ju att man inte tycker att föräldraledigheten är en så vansinnigt viktig fråga, till exempel. Eller att ett ojämnt uttag av dagar och därmed hemmavistelse går att kompensera för. Har man den inställningen lobbar man ju knappast för något som riskerar både att försämra den egna familjens ekonomi – och utmana de roller man är van vid och ganska så bekväm i.

Svar:
Om man bara koncentrerar sig, med skygglappar, på fp’n så kan det verka som en liten fråga, men den påverkar ju så mycket mer än många verkar förstå. Inte bara i arbetslivet utan även i föräldraskapet OCH i relationen mellan föräldrarna. Dock så tror jag personligen inte att jämställdhet står och faller med just den biten, men det blir ju onekligen svårare att vara jämställd om man inte ens fattar hur stor plats det här beslutet tar i vardagen. Det är ju för fan skitsvårt även om man är medveten.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Precis. Dessutom tycker jag att den nischade föräldrapenningsdiskursen säger mycket om rådande attityd i andra, relaterade frågor – och även om inställningen till vikten av jämställdhet rent generellt. I det förra (nej? tidigare?) inlägget var det ju exempelvis många som inte såg något problem med ekonomisk obalans i ett förhållande och tycktes ganska omedvetna om företeelsen som ett mönster i samhället? Förvånade mig jättemycket faktiskt.

Svar:
det förvånade inte mig så mycket tyvärr, men det gjorde mig frustrerad. Jag skriver inte mina inlägg som ett slags godkännande för andra att fortsätta klappa sig på axeln och köra på i gamla spår. Det är ju inte det jag vill förmedla. Jag får fundera lite på hur jag för den här diskussionen i framtiden.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lady Dahmer: fast DET tror jag beror på att män och kvinnor oftast har firmor i olika branscher. Mäns firmor handlar ofta om industri, teknik, bygge, fordon – och det är svårt att manövrera en lyftkran, framföra ett fartyg eller göra en byggnadsinspektion hemifrån!

Att skriva artiklar, sy dop- och brudklänningar efter beställning, eller ha en frisörstol i källaren, med barnen i en hage inom hörhåll, är betydligt lättare.

Men OM det är så att folk säger så om män och kvinnor med SAMMA typ av arbete, så är det knas såklart.

Tar du bort spärren på mitt hem-ip-nr nu..?

*ber snällt* 🙂

Svar:
vad har du för hem-ip?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

När jag var gravid var det många par i föräldragruppen, där båda hade inkomster, som satt och räknade på hur mycket det skulle kosta dem att vara föräldralediga och särskilt mannen kunde ju absoluuuut inte vara hemma. Det blev för dyrt, de skulle ju bli fattiga då.

Jag tyckte det var urlöjligt eftersom jag själv pluggade och skulle få den lägsta ersättningen av föräldrapenningen och min man var arbetslös och sjukskriven. Pengar styrde ingenting när vi delade upp föräldraledigheten (fast jag tog mest). Men det är väl så det funkar, alla vill se om sitt eget hus. Det är svårt att få folk att avstå från flera tusen i månaden "bara" för att vara jämställda. Jag förstår det. Det är ju också svårare för folk att "byta ner sig", att vänja sig vid en lägre inkomst är nog mycket svårare än att om man alltid levt på lite pengar.

Vad gäller jämställdhet så ville jag aldrig att barnen skulle bli beroende av bara mig, jag ville inte att de skulle behöva uppleva känslan av att de bara har mamma. Att pappa är någon konstig typ som är helt handikappad när det gäller omsorg, matlagning, kläder, aktiviteter osv. Att pappan är en person som de inte har ett känslomässigt band till. Därför ville jag att vi skulle leva jämställt- för barnens skull. Jag kände själv en så stor otrygghet när jag var liten. Om något hade hänt mamma skulle jag varit helkörd, pappa kunde inget och gick inte att lita på. Jag var ofta orolig för hur livet skulle bli om mamma dog.

Att arbeta för lika löner samt höja status på kvinnoyrken är det vettigaste man kan göra. Utöver pengafrågan har jag alltid ansett det vara ojämnt fördelat att mamman ska vara hemma under den tyngsta perioden med amning, vakennätter, nyförlöst kropp, ständigt kånkande och sen glider pappan in i en uppstyrd tillvaro och ska göra sin likvärdiga del. Kan pappan ta ut fp först och mamman vara sjukskriven pga förlossningen? Nej just det, en normal graviditet är ingen sjukdom.

Svar:
åh men det är ju ett skitbra förslag, att pappa kan ta ut fp medan mamma får vara sjukskriven.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Brukar oftast bli väldigt peppad och glad av att läsa din blogg och se att inte precis alla i hela världen är helt dumma i huvudet och totalt saknar analys (typ "men jag gillar liksom rosa och att vara tyst och stilla i ett hörn, det kan jag absolut inte tro att det beror på samhället")

Men här tycker jag nog att du är ute och snurrar lite. Precis det ni gör cementerar ju gamla mönster och gör att ni och andra fastnar i att göra precis samma sak som alla alltid har gjort. Män tar inte ut föräldraledigt, de fortsätter att vara mer värdefulla för arbetsgivarna, får högre lön och kvinnorna stannar hemma på grund av att det blir bäst så rent ekonomiskt. OND CIRKEL!!

Det är ju samma resonemang som när andra personer tycker att de inte behöver låta sitt hår växa eller strunta i att sminka sig. DÅ tycker du att det måste ske vissa uppoffringar för att nåt ska hända. Kan inte förstå hur du inte kan se att det blir samma sak här. Fortsätter man i samma mönster kan man inte förvänta sig ändrat resultat.

Männen måste börja ta ut sina dagar för att samhället ska kunna se nyttan av att de gör det. Det måste börja ses som en tillgång istället för en belastning att vara föräldraledig. Att både män och kvinnor får lika starka band till sina barn. Att båda får vara mjuka och omhändertagande. Jag kan inte se det som annat än positivt på alla plan i samhället att båda könen får en lika stor del av alla bitar som gör oss till människor. Istället för att cementera rollerna som män och kvinnor.

Att ha en pappa som är hemma lite på kvällen och som gör nåt kul med barnen på helgen spär bara på det samhälle vi redan har, pappan blir "clownen" eller "underhållaren" medan mamman gör grovjobbet.

Det krävs troligen någon form av politisk reform för att få snurr på detta. Invanda mönster bryts inte så lätt och vill man ha nåt gjort så krävs det ibland att man tar till lagen och pekar ut åt folk vilket håll de bör vandra.

Och precis som med "feminister behöver inte vara fula" debatten så är det samma sak här. I den utopi av jämställdhet som vi strävar efter så kan alla välja helt fritt utan att man måste fundera på om valet verkligen var fritt eller om man blev styrd av samhällsstrukturer och normer. Men där är vi tyvärr inte ännu och på vägen dit krävs det att man står upp lite och kanske sätter sig över det ekonomiska (när det är möjligt)

Det är ju tämligen naivt att inte tro att kvinnors löneutveckling och lönebild INTE hänger samman med att det är kvinnorna som tar ut mest ledighet i samband med att det kommer in barn i bilden.

Svar:
Jag ser precis vad det är som händer och vad det har för effekter. Men frågan är ju; vad är JAG beredd att offra? Är jag beredd att offra drömmar? Mina barns välmående? osv. Detta gäller alla frågor, inte bara denna. De val man gör har alltid konsekvenser. Att välja delad FP har konsekvenser – är jag beredd att ta dem? Att jag väljer att ta all FP har konsekvenser – är jag beredd på dem? osv. sen behöver ju inte ojämn fördelning innebära att man har ojämn fördelning annars. Min man är t.ex ingen clown som kommer hem ibland och är rolig. Han tar samma ansvar som jag. Nyanser.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nu är det inte meningen att vara elak här, för jag utgår ifrån vår erfarenhet men..tror du inte att dina barn och din man missar något när han inte är föräldraledig? Något som är viktigare än pengar och villor då.

Vi har delat hyfsat rakt av trots att jag är student och min sambo den med jobb, vilket gör att vi har mycket dåligt med pengar just nu, men jag tror inte att någon av oss ångrar det. För det finns inga pengar, villor eller karriärer som är viktigare än den relation jag sett växa fram mellan min sambo och vår son sedan sambon gick på föräldraledighet. Det är INTE samma sak att spendera mycket tid med barnen efter jobbet/en dag i veckan som att vara hemma en längre sammanhängande period. Det har en helt annan relation nu än när jag var föräldraledig och både jag och sambon har fått mer förståelse för varandra.

Jag har så svårt att se hur något annat skulle kunna vara viktigare nu när vi har erfarenhet av delad föräldraledighet. Jag blir lite ledsen när relationen pappa-barn prioriteras bort för pengar. Främst för barnen skull.

Jag förstår era prioriteringar så väl på många sätt och jag menar inget ont, jag tycker bara att det här med pappan och barnens rätt till att ha en relation med varandra måste lyftas fram.

Svar:
Klart de missar en del. Men vi tycker att det här är viktigare just nu. Innan barnen blev stora så hade man ju även ett begränsat perspektiv, hur utebliven FP kan påverka relation osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ida, ja det håller jag med om och har också tänkt på. Det är också ännu ett exempel på kvinnors dubbelarbete, att vårda sitt barn får här även inkludera att läka och restaurera sin kropp. Vilket verkligen inte räknas som något alls utan bara…ingår?

Daniela: det är lätt att fnysa om att tid med barnen är viktigare än pengar, och det stämmer ju – om det är pengar man egentligen inte behöver. Man behöver ju inte pengar nog att äta ute på restaurang fyra gånger i veckan, men man behöver pengar nog att kunna behålla sin lägenhet. Man behöver inte pengar nog att kunna ha råd att åka på semester när barnet är ett halvår gammalt, men man behöver pengar att handla mat. Tydligen har ni råd att dela, men det är inte alla som gör det. Faktiskt. Inte råd alls.

Lisa – MondoCane: frågan är väl var man drar gränsen för "har råd". Ska den gränsen få vara så högt satt att en individualiserad föräldraförsäkring skulle göra att såpass många inte når upp till den – att en individualisering på så vis målas upp som omöjlig eller ett alldeles för stort offer?

Daniela har ju faktiskt en poäng i det hon skriver. Det här med att "pengar är inte allt, tid med barnen är viktigare" osv är ju något som man ofta hör från kvinnor som "går hemma" utan lön.

När en man skall ta ut föräldrarledighet eller vabba så hör man istället "vi har inte råd" = "pengar är viktigast, tid med barnen för pappa är mindre viktigt"?

Jag tror inte att det handlar om pengar, det handlar om könsroller där kvinnan har och förväntas ha huvudansvaret för barn och hem.

Jag återkommer till det jag skrev igår, att strukturer och normer aldrig kommer förändras om inte individerna förändrar sitt eget beteende. Varje gång som någon förklarar/försvarar varför just de följer normen innebär det också att stukturerna upprätthålls. Speciellt olyckligt tycker jag att det är när en medveten feminist försvarar/förklarar det. Det tycker jag man måste kunna tala om och problematisera på individnivå. Det tycker inte jag man ska kalla för att skuldbelägga. För hur ska strukturerna och normerna kunna brytas ner om inte ens de mest medvetna individerna börjar göra de kanske lite obehagliga och kortsiktigt negativa val som krävs för att på sikt kunna påverka strukturerna och normerna i en feministisk riktning?

Alltså, som jag påpekat många gånger på den här bloggen, vilket ni säkert snart tröttnar på att läsa, men jag hade väldigt engagerade föräldrar och på min tid (född -79) fanns inte pappaledigheten alls på samma sätt som den gör idag. Jag fick ändå väldigt fin och nära relation med min pappa. Hur?

Pappa tog över väldigt mycket så fort han kom hem från jobbet. Han tog nattskiften väldigt mycket när jag var spädbarn (serverade mig till mamma på sängen färdigbytt, för att hon inte skulle behöva göra allt och för att han skulle kunna knyta an osv)

Han tog dessutom merparten av ansvaret på helgerna osv. Jag har jättenära relation till min pappa idag och det skulle jag förmodligen inte ha om jag inte grundat det som barn. Min pappa var förmodligen hemma mindre än vad Oskar är. Eftersom Oskar var hemma en dag i veckan, det var inte min pappa och pappa hade ett EXTREMT krävande jobb han med (forskare). Så det GÅR faktiskt att få en jämställd föräldraroll även utan 50/50 på mikromentern.

Lisa – Jag fnyser inte, jag funderar utifrån mina erfarenheter precis som jag skrev. Vi har knappt råd att dela, vi klarar oss precis, men det är värt det. De jag ser omkring mig som väljer att inte dela skulle också ha råd om de prioriterade annorlunda och det är det som gör mig ledsen. Jag är fullt medveten om att det finns de som verkligen inte har råd, men jag tror inte sällan det är den gruppen som uttalar sig om att de inte har råd. Jag tror inte att den gruppen är i majoritet heller och ändå så är det fortfarande år 2013 en majoritet som inte delar.

Jag tycker för övrigt att man har rätt att välja, alla trivs inte med att gå hemma, så är det bara. Det är bara trist att många inte ens provar.

Nu har jag inte läst alla inlägg från andra här, inte heller alla dina inlägg, men det vore intressant att höra hur din man upplevt de första åren med barnen, och hur hans relation med dem är. För faktum är ju faktiskt att i de prioriteringar ni gjort har ni valt bort hans relation till barnen.

Svar:
Valt bort hans relation med barnen har vi ju inte, men visst har det påverkat. Framförallt de första åren.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Instämmer med Carina.

Oavsett om pappa-barn relationen kan bli bra även om mamman är hemma tar ut FP, så växer ju tex barnen upp med synen (om det varar en längre tid) att det är mamma som sköter barn och hushåll och pappa som jobbar och drar in pengarna. Dvs cementerar könsroller inför barnen.

En av de strukturerna och normerna som ligger bakom att familjer inte tycker de har råd att låta pappa vara hemma är att kvinnor oftast skaffar barn med en man som är några år äldre, som kommit längre i karriären och som tjänar mer. Om fler kvinnor valde män som är mer lika de själva och inte såg (som LD sa igår) arbetslösa män som losers så skulle det vara oftare som det lönade sig för familjen att mannen var den som tog ut mest av föräldrapenningen och mamman var den som blev huvudförsörjnngsansvarig. Ska man bryta ner strukturerna och normerna så behöver även sånt åtgärdas. Så länge som kvinnor ser det som viktigt att mannen tjänar mer än henne för att vara en attraktiv partner så kommer inte strukturerna och normerna förändras. Det är dessutom bara vi tjejer som kan påverka det. Män kommer knappast frivilligt vilja avstå makten att ha en underordnad fru, så enda sättet att bryta det är att rata rika män med höga inkomster och aldrig acceptera att hamna i ekonomisk beroendeställning till sin man.

Jag tycker du är skitbra! Du har klarat av massor med utmaningar i livet; varav beslut om FP är ett. Det du skriver är så viktigt tycker jag! Man måste få väga in alla sina värderingar, och sedan göra valet tillsammans med sin partner. DEt är ju ändå ens framtid man håller i sina händer, sina barns framtid.

Därför tycker jag inte det ens är någon diskussion att beslutet om FP måste ligga hos föräldrar (inte staten). Jag antar att du håller med, för precis som du säger så är det ju utifrån vad man tycker är viktigt, vad som funkar för en – som utgör bas för det val man sedan tar. Så jag hoppas att du unnar alla andra nyblivna föräldrar (kvinna som man) att få vara fri i det avseendet att välja själv det som funkar med vem som är ledig när… Och inte att staten ska dela åt oss (på samma vis som du själv fått friheten att vara hemma, eftersom dina värderingar är viktigare än vad staten och andra tycker…)

Tycker det är självklart att ALLA föräldrar ska få möjlighet att själv välja hur man delar upp föräldradagar, utan att någon ska komma med dömande ord.

Svar:
Nej jag håller inte riktigt med. Jag tror att folk generellt kommer välja det som är enklast, billigast, bekvämast osv och där behöver staten kliva in och reglera villkoren. Jag tror inte att det kommer blir en attitydsförändring såvida inget drastiskt sker. Däremot så tror jag att flera förändringar behövs göras.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Carina: nej, det slår igenom på alla håll, naturligtvis. Pojkar lär sig att de skall bli som pappa, jobba och tjäna pengar och ha en fru som sköter deras barn och hushåll. Flickor gör som mamma gör.

Carina och noboytoy

Visst KAN det vara så, men jag har ju inte fått den bilden trots att min mamma varit hemmafru (alltså inte jobbat hemifrån utan verkligen varit "riktig" hemmafru) sedan jag föddes. Är man genustänkande som familj går det faktiskt att ha hemmavarande mamma och ändå sätta bra könsnormer i ungarna ändå.

Jag förstår också självklart att föräldrapenning och föräldraledighet handlar om mer än så och jag vänder mig emot att föräldrar per automatik väldigt ofta bara låter mamman vara hemma. Men om man faktiskt som familj är genomtänkt i hur man agerar som familj, främst då som föräldrar, går det att undvika ändå.

Jag kanske börjar bli tjatig nu men jag vill bara poängtera att jag tycker att det ofta blir så tröttsamt i de här debatterna eftersom de alltid slutar med att kvinnor som "går hemma", vabbar, tar ut FP osv känner att de måste försvara sig och förklara sina val med att "då gjorde Oskar och jag var arbetslös, pengar.." osv.

Är det inte bättre att erkänna att vi allihop lever under könsroller, även vi feminister, och istället, som i LD:s fall säga:

"så här har jag gjort och det är inte bra ur en feministisk synvinkel men jag jobbar på det och om ni kan göra annorlunda, vilket jag inte hade möjlighet till, så heja er"?

I mitt eget fall:

"jag vågar inte åka till jobbet utan smink och "rätt" klädsel för då tror jag att människor kommer att tycka att jag är en skunksubba och inte ta mig på allvar men heja er tjejer som vågar visa er utan smink"?

Svar:
Jag har inga problem att erkänna eller tala om att jag är en produkt av min kultur men det är just det som många blir arga på; att jag inte bryter mig fri. Att jag, med den sortens medvetenhet, inte kan göra bättre. Och då blir man tvungen att försvara sig eller förklara sig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vi kunde inte heller dela lika. Det skulle innebära att jag skulle gå arbetslös utan ersättning och min man skulle få lägsta föräldrapenningen. Ca 4500 i månaden.

Långtidsamning och sen barnomsorg var också viktigt för oss.

Men det betyder ju inte att man lägger ner jämställdhet helt! Alla gör så gott de kan efter sina förutsättningar. Det är så töntigt att vissa kräver någon slags måttstock för om man är en "riktig" feminist eller inte.

jag har en lösning på det där. Familjer som är två sammanboende vuxna ska ha gemensam FP. Alltså att familjens gemensamma ekonomi är grunden för föräldrapengen. Om familjen får lika mycket pengar för att vara hemma med sina barn och dela på det oberoende på vad mamman och pappan ( eller mamma och mamma/ pappa och pappa osv) tjänar. Då kan familjen få dela på fp precis hur man vill och det spelar ingen roll om det är mamman eller pappan osv osv som är hemma.

Svar:
Det där tycker jag är en självklar lösning
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sara Brännholm: Jag är så skeptisk så jag höll på att bara skriva "nej". Först och främst är det här ett mönster på samhällelig (eller global, om man så vill) nivå. Ingen genusmedvetenhet i världen kan kompensera för det och därför är det en absolut nödvändighet att se den strukturella obalansen och adressera problemet.

För det andra medför ju en ekonomisk obalans eller ett ekonomiskt beroende att dessa "bra könsnormer", bilden av mamma och pappa som jämställda som man (eventuellt) lyckas förmedla, är avhängiga det fortsatta äktenskapet eller parförhållandet?

Ja, sen som många redan tänkt är det ju sjukt att man ska behöva räkna sig gråhårig och välja den ena eller den andra (och den eventuelle tredje föräldern har inga rättigheter alls…) EllinorO ovan har en bra idé, men då blir ju frågan: ensamstående? Måste man vara gifta? Osv osv… Lagstadgad fifty fifty är jag kluven till…

Svar:
har man ensam vårdnad så tillfaller väl hela fp’n till denne?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

noboytoy, som jag skrev i min första kommentar här, så är jag barnlös. Jag är för övrigt singel också. Jag har VARIT gift, där jag i perioder var den som stod för den totala inkomsten, ibland han.

Carina: Hur menar du nu? Jag är ju inte emot att det sker en strukturell förändring, men jag tror att det går att ha en genustänkande familj trots att mamman är hemma. Inte per automatik, men om man är genomtänkt går det ändå…

LD:

"Jag har inga problem att erkänna eller tala om att jag är en produkt av min kultur men det är just det som många blir arga på; att jag inte bryter mig fri."

Jag förstår det – du blir attackerad för att du inte lever som du lär men räck upp handen alla feminister som klarar det fullt ut?

Jag tycker inte att du skall behöva gå in i detalj och förvara dina val eller medverka till att försvara ojämställt föräldrarskap med den gamla vanliga visan "vi har inte råd", även om det var så för dig och din man just då.

Alla dessa föräldrar som inte är jämställda (majoriteten) skyller ju på det. Det finna ingen möjlighet att alla dessa föräldrar inte "har råd" att dela FP. Det är fullständigt osannolikt.

För övrigt vill jag bara säga att jag tycker att du är toppen och jag hoppas på att få se dig överallt i tv, debatter, föreläsningar osv. Du behövs.

(inget fjäsk, ärligt menat;))

Svar:
sant sant sant. Samtidigt så ÄR diskussionen intressant ur ett självrannsakande syfte. Jag berättar om hur jag tänker, ni kontrar med andra perspektiv, mina läsare får nya tankar och perspektiv och gör kanske ett mer välgrundat val när det är deras tur? Själv har jag ju lärt mig massvis de senaste åren av debatt här i bloggen.
🙂

Och tack.

LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag skulle helst se föräldrapenningen som ett individualiserat, allmänt bidrag på samma sätt som barnbidraget, alltså inte inkomstbaserat. Även om det finns ett tak för SGI så är alla inkomstbaserade försäkringssystem bidragande orsaker till cementerandet och reproducerandet av klyftan mellan fattiga och rika.

Dessutom föder dessa system vår fixering vid ekonomiskt/materiellt kapital – som ju som känt lätt gör det ooomöjligt att dela föräldrapenningen. Maktordningar gillar och hjälper varandra!

Svar:
Du menar att alla ska få samma ersättning? hmm… intressant.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sara Brännholm: men då vet du ju faktiskt inte vad din mammas hemmafruroll har haft för påverkan på dig? Det kanske finns risk för att du, när/om du själv blir mamma, gör som din mamma gjorde?

Det är ju inte par utan barn som är ojämställda – ojämställdheten kommer när paren bildar familj.

Sara Brännholm: Ja det kanske går. Så länge man fortsätter att leva ihop, annars blir det ju väldigt lätt väldigt tydligt att mamman inte befinner sig på samma nivå som mannen ekonomiskt, kanske även när det gäller status på arbetsmarknaden?

Svar:
detta är sant. och detta skrämmer mig som fan.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Carina: Jag vill förtydliga lite till, för jag tror vi egentligen tänker ungefär lika.

Jag vill generellt sett se en förändring, på det stora i samhället, men jag tror inte att om ett par är genomtänkt i sin uppdelning, som exempelvis mina föräldrar var, att man per automatik ger sina barn en skev bild. Det är andra faktorer som vägs in också. Men i ett politiskt perspektiv ÄR det viktigt med en förändring ja.

(förlåt spammingvarning här) men ja visst är det självklart en skitläskig faktor, om en kvinna väljer att vara hemma en risk hon utsätter sig för på arbetsmarknaden om hon och maken går isär. Det är jätteläskigt. Idag så är det dessutom så i vår lag, att det krävs ett väldigt långt äktenskap om ett underhåll ska utgå till kvinnan om barnen är så stora att undrhåll inte behövs för att barnen skall få pengar.

Typ om skilsmässa sker efter barnen flyttat hemirfån/är över arton år

Det vore helt enkelt ett av många tänkbara medel för att utjämna ekonomiska skillnader? Och jämförelsevis lätt att motivera. Det jobb man utför är att vårda sitt barn – det är inte helt orimligt att det jobbet renderar samma lön, oavsett vem som utför det.

Visst är jag medveten om att föräldraförsäkringen som den ser ut ska kompensera för det inkomstbortfall som hemmavaron betyder och hur enormt verklighetsfrämmande tanken är. Inte minst med befintlig könsmaktordning. Men rent ideologiskt ter det sig som en självklarhet för mig.

Fast med en standardiserad föräldrapenning tror jag många skulle välja att skaffa barn som jobb. Kanske arbetslös i ett par år och desperat efter struktur. Skaffa ett barn till (och ett barn till) för att få till en stabil tillvaro. Vårdbidraget ger ett hum om vem av föräldrarna som i störst utsträckning skulle kunna tänka sig att använda detta.

Dock kan man hålla i minnet att höjningen av föräldrapenningens tak inte tycks ha haft effekt på mäns uttag av dagar. Inte jämställdhetsbonusen heller (än). Ekonomiska åtgärder tycks alltså inte vara effektiva. Det har däremot öronmärkningen av dagar varit – detta lilla lilla steg vi tagit mot en individualisering HAR varit verksamt.

Svar:
även om vi skulle ha en fast ersättning så skulle ju skillnaden ”mer pengar när mamma är hemma” stå kvar. Då blir det förälderns lön + ersättningen. Säg pappa tjänar 20000 och mamma 15000 medan ersättningen ligger på 12000. då blir det ju 20000 + 12000 = 32000
eller 15000 + 12000 = 27000. amen du hajjar. eller tänker jag fel nu?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hua, det där med delad FP är verkligen en svår fråga! Speciellt eftersom hela grejen att skaffa barn aldrig kan bli helt jämställd. Det är vi kvinnor som är tvungna att klämma ut ungen (lär göra sviiinont vad jag hört … :P) och få massa kroppsliga förändringar, och lite som tidigare kommentatorer varit inne på så är det inte riktigt rättvist att kvinnan ska vara hemma i början under den "svåra" tiden medan mannen kanske kan passa in föräldraledigheten med ett fotbolls-vm eller liknande (jepp, har hört om många sådana fall).

Vidare så undrar jag ibland om (och förstå mig rätt) jämställdhetsjakten har gjort att det blivit sämre för barnen. Förr i tiden var kvinnan hemma och barnen fick ha åtminstone ena föräldern närvarande under sin uppväxt. I dag arbetar samhället för att så många som möjligt ska jobba heltid. Förr klarade sig familjer endast på mannens lön, nu går många knappt ihop med 2 löner i familjen. Och barnen går på förskolan långa dagar från tidig ålder.

Men som sagt, förstå mig rätt. Jag är för jämställdhet och vill absolut inte att kvinnan ska hamna vid spisen igen, utan istället är det hela systemet som bör ändras. Föräldrapenningen borde absolut bestämmas efter bådas löner. Graviditet borde – som någon var inne på – behandlas lite mer som en sjukdom som man behöver återhämtningstid från efter förlossningen. Kanske borde det även vara pensionsgrundande att vara hemma med sitt barn. Samhället borde vara mycket mån om att så många föräldrar som möjligt ska kunna ha en nära kontakt med sina barn och uppfostra dem till stabila, trygga personer.

Ida: det där hör man väl titt som tätt om försörjningsstödet också? Jag skulle ju dessutom i all min förträffliga snillrikedom och maktfullkomlighet individualisera denna standardiserade föräldrapenning.

Själv skulle jag vilja se någon form av lösning med att det som den ena föräldern förlorar, dvs skillnaden mellan lön-FP, "bekostas" av den andre föräldern.

Det finns en djup orättvisa i att det bara är en av föräldrarna, dvs den som tar ut FP och stannar hemma med barnen, förlorar inkomst. Man får anta att båda parter har valt att bilda familj och det vore väl naturligt, om man nu skall förlora inkomst, att det drabbar båda föräldrar?

Svar:
ja, något sånt är jag också inne på. för då tar man bort den faktoren. Kanske så att fp’n var formad så att summan för ersättning och den andres lön alltid blev densamme??
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Eller rättare sagt: det är individualiseringen som skulle öka pappornas uttag. Standardiseringen skulle ha andra utjämnande effekter.

Svar:
Som sagt, flera åtgärder.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Här hemma har vi inget val än att jag tog alla dagar. Sambon har egen firma som grafisk designer och jobbar han inte så går han i konkurs. Önskar det inte vore så att vi kunde dela.

Svar:
Kan han inte jobba hemifrån? Vid andra tider? (kväll t.ex)
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Som svar till svaret ovan: Jo, som ensamstående har man såklart all föräldraledighet för sig själv, men jag tänkte vidare – om det skulle införas ett system som gjorde att gifta pars inkomster räknades ihop och att båda fick samma SGI på något vänster (som EllinorO föreslog), då skulle det gynna alla gifta par ekonomiskt, men missgynna ensamstående och eventuellt sambos. Kanske. Är inne i hypotetiska resonemang här 🙂

Återkommr ändå till att det ofta är bristen på analys, kunskap och diskussion som gör att många heteropar slentrianmässigt bestämmer att mamman ska ta all eller den största delen av föräldraledigheten. Ibland förstås även praktiska skäl såsom arbetslöshet, studier eller annat – men oftast inte. Har inga siffror på det dock, och själv är vi väl inte ens med i statistiken, två mammor som vi är (eller räknas min fru som pappa? I don’t know).

Nej, jag tror inte att en standardiserad föräldrapenning skulle utplåna ekonomisk orättvisa. Men det skulle ha en viss utjämnande effekt. Och precis som en individualiserad föräldrapenning – ett stort symbolvärde.

Tror inte man ska ta för givet att pension, vab, föräldrapenning kommer finnas kvar för alltid. Att värna om möjligheten att få det stödet kanske kommer bli viktigare än dela lika-debatten. Systemet går mer och mer åt personliga försäkringar. Kan det då vara de högavlönade papporna som får lättast att vara hemma? Hur skulle det kännas som mamma att behöva börja jobba måndag efter förlossningen för att det blir bäst ekonomiskt?

Bara for att fortydliga, detta ar inga pahopp pa nagon enskild indvid. Bast att tillagga det.

men har laser vi allehanda ursakter och forklaringar till varfor kvinnan ar den som valt att vara hemma/ta merparten av FP’n, fine. Alla har vi vara ursakter. Men faktum kvarstar att det ar forodande for oss kvinnor. Det fortsatter cementera rollerna och det fortsatter bidra till att kvinnor halkar efter pa arbetsmarknaden, att kvinnor faktiskt ses som icke onskvarda eftersom arbetsgivaren raknar med att kvinnan dels kommer vara mammaledig, kvinnan kommer ta merparten av VAB osv.

Jag ar faktiskt lite forundrad over att lasa att sa manga harinne gjort det valet och hur det forklaras.

Detta far mig faktiskt an mer att vilja se en lagandring for FP’n. Sjalvfallet kommer manga par skrika av vrede om detta en dag skulle ga igenom, och sjalvfallet ar det fullstandigt omojligt att hitta en losning som ar rattvis till 100%.

Aven om antalet papppr som tar ut FP okar sa ar det fortfarande langt ifran tillfredstallande.

Intressant diskussion dock, sa jag har nagot att fundera vidare pa nu under kvallen nar jag jobbar.

Svar:
Alla har ursäkter och ofta ganska välgrundade sådana också. Det är det som en del av problemet.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Enda sättet folk skulle dela lika är om man skulle få mellanskillnaden som man förlorar när den med högst lön är hemma (eller som det oftast är: inte hemma alls..). Och det kommer väl aldrig hända.

Svar:
Ja precis
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

EllinorO och LD: hur skulle en gemensam fp göra skillnad? Den som tjänar mer när den jobbar tjänar ju fortfarande mer när den jobbar. Så om mannen tjänar mer tjänar man ju fortfarande ekonomiskt på att kvinnan är hemma, eller?

Svar:
jo det är sant, men jag funderar lite på om man kunde forma ersättningen som så att den gemensamma inkomsten lön + FP alltid blev densamme, oavsett….?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Att jämnställdhetsbonusen inte fungerar är inte så underligt. Jag är hemma och arbetslös (utan a-kassa för jag uppfyllde inte kraven för att få den), sambon jobbar ca 50% och tar ut fp på resterande dagar. Och detta klarar vi oss på. Vi tänkte från start att jag skulle ta fp de dagar han jobbar för att få så jämnt som möjligt och därmed plocka ut denna bonus. Men då hans dagar är värda dubbelt upp mot mina så förlorar vi 300kr/dag som vi delar lika.

Summa summarum: Genom att han tar ut fp de dagar han inte jobbar kan vi vara hemma båda tillsammans många många fler månader. Tills den dagen jag får ett jobb, då får sambon vara hemma med den fp som behövs.

Och inte tycker jag att vi bor relativt gynnsamt ekonomiskt heller, det är mer ett val från vår sida att inte ha det så "fett" efter att boende, bil och mat är betalt. Ett billigt pris för att få vara tillsammans tycker vi 🙂

Carina: jag ser bara att detta skulle leda till bidragsberoende kvinnor. Är denna fasta ersättning dessutom inte vare sig SGI/PGI-grundande så förstår jag inte hur detta skulle utjämna skillnader mellan män och kvinnors inkomster.

Hur menar du att den skulle leda till bidragsberoende kvinnor? En föräldrapenning kan ju i sig knappast ligga till grund för SGI. Däremot skulle en standardiserad och PGI-grundande ersättning vara ett möjligt medel för att närma sig ett utjämnande i pensionsnivåer. Vilka jag ju helst, ha ha och föga förvånande, också önskar vore standardiserade.

Jag är väldigt nöjd med att jag fick hela fp, jag är ensam med min son. Jag kan inte spekulera i hur det hade sett ut om vi hade två, men vi hade ju absolut klarat oss på pyttepengar, eftersom jag gjorde det. Jag hade önskat att Ben hade fått vara hemma längre, men det blevv ekonomisk misär efter dryga 13 månader.

Carina: jag kanske missförstod att du menade att ersättningen inte skulle vara PGI-grundande eftersom du gjorde jämförelsen med barnbidraget? Mitt misstag isf.

Frågan återstår ju dock hur du menar att den här typen av ersättning skulle utjämna pensionsnivåerna?

Jag menar inte att kritisera dig – jag är uppriktigt intresserad av hur du tänker där? Du kanske kan göra ett exempel på en ersättningsnivå som du anser vara rimlig och redogöra för hur detta skulle påverka ekonomiska snedfördelningar i positiv riktning?

Det är intressant att så många inte kan hålla isär det där med att kritisera strukturer och att kritisera personer, eller att de tror att bara för att man tycker att något generellt är problematiskt så ska man själv alltid vilja/kunna stå emot, göra annorlunda, göra ’rätt’. Jag har tagit all vår föräldraledighet med våra två barn och vi är fullt på det klara med varför. Vi skulle båda två önska att vi kunde byta av varann, men ingen av oss ångrar ändå våra val (även om jag är spyless på att vara föräldraledig). Jag tycker ändå att en annan, striktare fördelning av föräldrapenningen vore bra för samhället. Vi hade nog ändå gjort som vi gjorde, men det hade svidit lite mer och det hade jag tyckt var helt okej. Striktare kvotering av föräldrapenningen handlar ju inte om att mamman inte FÅR vara hemma med barnen, bara att skattemedel inte ska användas till att bekosta det utöver en viss nivå.

Men alltså, standardiserad föräldrapenning/SGI oberoende av inkomst… skulle det lösa så mycket? De som, oavsett om de hade råd eller inte, väljer att låta den ena föräldern (oftast den som födde) vara hemma – är verkligen pengar den största orsaken för de flesta? Tänker på alla män (oftast) som har egna företag, eller jobbar inom företag där det gäller att vara på topp NU annars finns du inte osv. De skulle väl inte offra karriären för en lite högre utbetald föräldrapenning? Eller?

Jag gillar inte att säga "tänk så bra vi ändå har det i Sverige", för det är ju som att indirekt lägga ner all form av kamp för förändring, men just vad gäller föräldraledigheten… rätt bra är det ändå. Alltså ur ekonomisk synvinkel, obs. Jag bodde i Tyskland ett tag, och där är det ju helt horribelt – fullständigt omöjligt för den hemmavarande föräldern (mamman…) att komma tillbaka in på arbetsmarknaden efter att ha varit hemma i 3-4 år minst, vilket krävs eftersom det inte finns några förskoleplatser att tala om t.ex.

Så, vad ville jag komma till med denna något långa kommentar? Här i Sverige handlar det nog på ett övergripande plan inte om ekonomi, utan om inställning och ohejdad vana. Inte för alla, men för många.

Ps. Lösningar, såsom utjämnad/sammanslagen SGI, som tenderar underlätta för gifta par tycker jag känns lita vanskliga. Snacka om att ännu en gång befästa tvåsamhetsnormen :-/ Kan vara en lösning att föreslå, men det gäller att ha med i diskussionen att familjer ser olika ut. Själv tycker jag det känns jävligt irriterande bara det att många på riktigt tror att det heter "pappadagar" – och att till och med Försäkringskassan börjat använda uttrycket. Min fru tycker INTE det känns okej att ta ut "pappadagar".

noboytoy: Nej, barnbidraget nämnde jag som exempel på ett bidrag som är lika för alla. Ej inkomstbaserat.

För att klargöra: jag tror inte att en enda företeelse, oavsett vilken, kan helt utjämna vare sig pensionsskillnader eller inkomstnivåer generellt. Den enda åtgärd som skulle ge ett totalt ekonomiskt utjämnande vore ju att samla in alla tillgångar, dividera på antalet medborgare och fördela, för att sedan fortsätta med rättvisa och centralt fastställda löner. Men all utjämning, om än liten, är ett steg på det jag tycker är rätt väg och här skulle alltså de med högst inkomst för en pytteliten stund få en mindre och de med lägst en högre. Och förstås detsamma gällande den pension de ackumulerar under perioden.

Jag tänker att pappans anknytning till barnet den första tiden och få vara hemma med barnet i lugn och ro är viktigare än pengar och definitivt viktigare än en villa. Jag har heller aldrig förstått avskyn mot tidig dagis/dagmamma etc? Jag började tidigt och älskade det och tog ingen skada – det är väl från barn till barn. Tycker nog det är viktigare att båda föräldrar får vara hemma med barnet än att skljuta upp dagis i flera år.

det viktigaste är att alla familjer är nöjda med sitt beslut och det utgår jag från att både du och din man var LD?

Jag tycker sånt här är jättesvårt, är som tur är inte sugen på barn och inte min sambo heller så vi slipper ha ont i magen över det 🙂

Svar:
Jag tror tvärtom att det är viktigare att barnet får vara hemma med en förälder än att börja förskolan för tidigt. Anknytningen till barnet kommer ändå, för barn har den biten inbyggd. Det kan dock krävas lite jobb.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sanna Mac:

"Snacka om att ännu en gång befästa tvåsamhetsnormen :-/ Kan vara en lösning att föreslå, men det gäller att ha med i diskussionen att familjer ser olika ut."

Håller helt med om att den risken finns.

För övrigt är det ju nästan omöjligt att få till ett rättvist system som passar alla. Jag menar, tänk om jag skulle tycka att det är orättvist att jag, med bara har en inkomst, måste betala en väldig massa skatt för tex barnomsorg, skolor, barnbidrag, föräldrarpenning, vårdnadstvister, familjerådgivning och allt som hör till föräldrarskap/tvåsamhet samt att jag aldrig får någon annan betald ledighet från mitt arbete än semester:D?

Dagens bästa att så många av er läst mitt inlägg. Tack för länkningen LD 🙂

Jag är som sagt var helt för individualiserad föräldrapenning. Jag tror att det är det bästa sättet att få folk att verkligen anstränga sig för att hitta nya lösningar.

Alternativet om folk verkligen inte vill dela, och pappor på riktigt är inkompatibla och ovilliga att ta hand om de barn som de uppenbarligen avlat, är att förkorta och reglera föräldraförsäkringen. För jag kan inte tycka att det är ok att staten bekostar ett system som förstärker ojämställdhet och cementerar könsroller, både i hemmet och på arbetsmarknaden.

Glöm inte dubbelbestraffningen man som mamma får, hur man än gör. Jag pluggade på distans minsta tjejens hela första år och var hemma med henne, då var det fel. Nu pluggar jag på högskolan och pappan är hemma, då överger jag barnen. När minsta barnet var litet tog jag hela föräldrapenningen, då var det synd om pappan som inte fick vara hemma. Denna gången skrev jag över alla dagar på pappan, då är det fortfarande synd om honom, eftersom han "måste" vara hemma så länge. Åh, jag blir tokig.

Ang att man räknar på bådas föräldrapenning och delar.

För oss hade det varit katastrof eftersom jag inte hann jobba mer än några månader innan barnet kom. Så jag hade inte fått mer än grundbeloppet. Vi har en hyra på 7000 kr och att få ännu mindre än det vi har nu hade gjort oss helt bankrutta.

några funderingar; ni som tycker att vi ska få välja fritt tycker ni verkligen att vi kan det? Som jag ser det har vi så helt olika förutsättningar, några fria val finns inte, och nu tänker jag främst inte på ekonomi utan normer o värderingar o hur män rep kvinnor mammor, resp pappor blir bemötta och bedömda. Som mamma blir man ifrågasatt om man börjar jobba "tidigt" (och för all del om man är hemma länge), jag och många jag känner har fått frågan vem som passar barnet när vi börjat jobba efter 6/7/8 månader, folk har antagit att det är mormor som passar, folk har undrat vem som är barnvakt. Att i Sverige år 2010 förutsätta att det faktiskt är barnets pappa som är hemma verkar ganska främmande för många…nå väl, det här med ekonomi mm, just den där formuleringer att folk "förlorar" si och så mkt ekonomiskt, men hur mycket förlorar pappan på att ha en sämre relation t sina barn? hur mycket förlorar mamman på att ha en sämre ställning på arbetsmarknaden? hur mkt förlorar barnen på att känna att de inte var värda den ekonomiska uppoffringen för att pappa skulle kunna vara hemma. Jag tycker nog många räknar lite konstigt oxå, man kan tänka tvärtom, har ni tänkt på det? Tjänar kvinnan mindre får hon lägre fp, och mannen därmed högre fp än henne, då kan man ju tänka att man vinner på att mannen är hemma. Och sen alla ni som räknar på arbetslöshet? varför gör ni en sån pessimistisk beräkning? Är det såå uteslutet att ni hade fått ett jobb om mannen varit hemma? Vi gjorde så här, barn nr 1; jag hade sökt min drömutbildning men visste inte om jag skulle komma in (prov+intervju), vi bestämde ändå att mannen skulle vara hemma från september då dottern var sju månader, risken fanns att jag inte skulle komma in o då hade jag fått söka jobb. Men jag kom in, o vi levde på hans lön+mitt studibidrag+barnbidrag. Barn nr 2, jag blev utlasad som gravid under våren 2010, hade inget jobb att gå tillbaka till, vi bestämde ändå just därför att mannen skulle vara hemma från att sonen var 6 mån, jag fick jobb som timvikarie i mars o började jobba 90% i april.Båda barnen var 1,9 år när de började förskolan. För min man var det viktigt att få vara hemma, o för mig var det viktigt att han skulle få vara hemma + att jag inte skulle behöva vara det hela tiden. Jag tror inte mkt på lika föräldrapeng för alla, luktar lite vårdnadsbidrag om det o risken är att det ytterligare "låser" fast kvinnor (lägre lön/arbetslöshet/deltidsjobb), men det där med att inkomsterna räknas ihop o att båda får lika mkt är intressant. Tror dock det måste till en kvotering/individualisering för att få till förändring.

Jag tycker det är synd att du ska behöva förklara era val. Även om det skapar en intressant diskussion…

Saken är väl den, kan jag tycka, att om det faktiskt är ett VAL som mman medvetet gör att stanna hemma med sina barn så är det jämställt? Det går ju inte att jämföra med hur det var förut dp det inte fanns förskola på samma sätt som nu och kvinnan nästan per automatik la ner sin karriär för att ta hand om barnen.

Jag kan dessutom förstå erat val att vänta med förskola. Mina föräldrar jobbade hårt båda två och jag kommer ihåg hur mycket jag saknade dem som liten. Jag var blyg och lite rädd utav mig och gllade inte alls att gå på dagis. Det är väl olika det där vad barn tycker om och inte.

Jag och min man ska få vårat första barn i juni. Han kommer att jobba hemifrån så mycket som möjligt men jag är det som kommer vara hemma. Dagis här i England där vi bor kostar upp till 20 000 kr i månaden, alltså en vanlig månadslön och då känner jag att jag hellre vill vara hemma med barnet i stället för att betala sådana hutlösa summor. Precis som i erat fall tjänar min man mycket mer än vad jag någonsin har gjort, ungefär fem gånger mer och vi skulle gå otroligt mycket back om vi levde på min lön. Dessutom är föräldrapenningen här sjukt dålig, ingenting man kan leva på.

Om en jobbar på en arbetsplats som fyller upp till 90% av lönen, uttaget är maxat (sju dagar per vecka) och det är berättigat till jämställdhetsbonus, så får du mer pengar netto per månad som föräldraledig jämfört med att jobba*

*så länge lönen är under 60 000 per månad.

Om du tjänar mindre än 60 000 per månad så borde det rimligtvis gå att lägga pengar på hög några månader innan föräldraledigheten. Om du har råd att att ta färre än sju dagar i veckan borde det gå att ta ett mer jämställt uttag.

Om en familj är hyfsat ekonomiskt oberoende (eller vill göra uppoffringar genom att köpa saker begagnat, äta billigt, inte resa, inte spara, gå lite back under en begränsad tid) så går det att göra ett (mer) jämställt uttag.

Så länge SGI-skyddet gäller ett år i stället för en viss tid per förälder speglar det inte längden på föräldraledigheten särskilt väl (Oskar kunde t ex ha tagit tre dagar i veckan den där perioden han var hemma fredagar, för att dryga ut inkomsten och göra uttaget bättre på pappret).

Många bortser från marginalskatteeffekter när de tror att de inte har råd att dela lika på fp.

Det är värt varenda öre att få ens man att inse vad det innebär att vara hemmaförälder, tycker jag 🙂

Vi har delat på fp, inte rakt av men pappan är hemma sex månader och jag är så glad att vi kan det. Det löser sig tack vare fantastisk jämställdhetsbonus (som är skattefri) och föräldralön från makens jobb. Men i höst kommer lillan in på dagis och vi vill inte att hon ska gå för långa dagar. Så vad händer? Jag får gå ned i tid på mitt jobb för att få ihop det. Jag jobbar nära där vi bor idag men är sugen på att byta. Insåg igår att vi aldrig kommer få ihop det så som vi vill om jag får längre resväg. Maken blir chef i höst och måste jobba mer än 100% (dock med flex). Så det blir ju jag som får vabba och jobba deltid. Snacka om kvinnofälla! Delad fp är viktigt, men perioden efter är mycket längre. Önskar mer diskussion om det också..,,

Mycket intressant diskussion. Jag och min sambo är hyfsat jämställda vad gäller det mesta, fram till dess att vi fick barn. Då var vi tvungna att inrätta oss i "spelet" eller vad man säger.

Vi bor på en mindre ort i norrbotten. Majoriteten av männen här jobbar bort i veckorna, antingen 7 + 7 dvs ledigvecka + jobbvecka, eller 4 + 3, dvs ligger borta fyra dagar och är hemma tre. I bästa fall har de runt 10 mil till jobbet och kan ha 4 nätter hemma, i sämsta runt 30-50 mil och måste dessutom ha resdagar, vilket gör ännu mindre tid hemma. I gengäld har de jäkligt feta lönekuvert.

Jag som inflyttad har haft vikariat och anställdes inte under mitt vikarieår i hemkommunen, trots lärarbrist. Jag har också sökt flera lärarjobb vilka jag är behörig till, utan att ens ha fått komma på intervju, trots att obehöriga sitter på tjänsten. Orkade heller inte bråka mig till en tsv-tjänst under graviditeten.

Så vad vill jag ha sagt?

Jag sitter nu hemma med FP (och behöver inte ta ut så många dagar per vecka, så att jag kan vara hemma längre). Min sambo jobbar borta. Han har fler dagar hemma per månad än vad nån som jobbar "vanligt" har, även om det alltid är lite omställning för barnet när han kommer hem (och när han åker). Han har också tagit fullt ansvar för barnet vissa veckor, då jag behövt tenta av en kurs och egentligen bara haft barnet då h*n behövt äta (helammar). Vi har också tagit ut några veckor i dubbeldagar, då det varit mindre att göra på hans arbete, och då varit hemma båda två. Så i det stora hela kanske vi skulle kunna säga att vi är hyfsat jämställda ännu, förutom vad gäller ekonomin.

Vore intressant att höra tankar om hur vi skulle kunnat göra annorlunda? Vi har också räknat på om han skulle ha stannat hemma, och jag ev hade fortsatt att vikariera, men vi hade "förlorat" runt 15000 kr i månaden, om han varit hemma med samma förutsättningar som jag är. Och vi har valt att kunna vara hemma längre tid, hellre än att sätta barnet på förskola vid ett år.

Jämfört om vi valt att bo i västsverige istället för här, så hade det varit betydligt enklare att vara jämställd i västsverige, rent ekonomiskt, än vad det är här. Ekonomin (och en hel del av levernet i övrigt) cementerar könsrollerna stenhårt där vi är nu. Dock hade vi haft betydligt mindre tid hemma med vårt barn båda två. Som det är nu har vi ju kunnat vara hemma ca 14 dagar per månad båda två.

Nåja.. det är bara tankar, och kanske ytterligare lite perspektiv i frågan. För oss handlar det inte om att pappan inte vill vara hemma, utan att det inte är ett valbart alternativ, på det sätt vi bor idag.

Svårt det där med FL. Men klart en ska tänka till ordentligt. Generellt i samhället tror jag på att lagstadgad lika FL gör att många blir mer jämställda, eftersom det blir en helt annan självklarhet att papporna oxå ska vara hemma. Bryter den onda cirkeln i vissa jobb där småbarnspappor jobbar allra mest (kanske ekonomi/juridiksektrorn?) där de inte vågar vara hemma länge därför att ingen annan av kollegorna är det och de tror att de riskerar att köras över i karriären av andra pappor som inte tar ut föräldraledighet. Kasst system som dock finns idag, lagstadgad FL skulle bryta denna onda cirkel. Det privata är som sagt politiskt, och tror politiken måste hjälpa till här i våra privata val. Men hey, jag är inte liberal utan feminist som tror att könens jämställdhet är viktigare än individens val. (eftersom statistiskt idag så gagnar/upprätthåller individuella val patriarkatet).

Självklart ska man dock tänka från barnens bästa perspektiv och sin individuella familjs. Bara en som sagt tänkt till. När jag och min partner diskuterade så uttryckte hen en rädsla just att vad ska cheferna tycka på jobbet och att det inte kommer att vara bra för hens karriär. Sen kommer vi att få släppa på mkt ekonomiskt, det kommer att bli mkt vitkål och bönor;) men jag ser det som en utmaning och tycker att det är väldigt viktigt för barnens skull och även för vår jämställdhet.

Det som stört mig mest är att om man är hemma mestadels av tiden så blir en automatiskt mest ansvarig för hemmet, dvs i vårt fall inte vardagsstädningen, men det större som att plocka undan för små kläder, inköp av barnkläder, storstädningar, kalas etc etc. Dvs den typiska kvinnofällan, som sedan blir kvar när man börjar jobba.

Hur har ni gjort där?

"Svar: Nej jag håller inte riktigt med. Jag tror att folk generellt kommer välja det som är enklast, billigast, bekvämast osv och där behöver staten kliva in och reglera villkoren. Jag tror inte att det kommer blir en attitydsförändring såvida inget drastiskt sker. Däremot så tror jag att flera förändringar behövs göras."

…Förstod att du inte skulle hålla med mej, när jag skrev att det (enligt ditt resonemang) borde få vara upp till ALLA föräldrar att få välja delning på FP (och inte "staten"). Och inte bara dej förunnat!

Blir så konstigt att du pratar om drömmar, värderingar, vad du som förälder tycker är viktigast – när det kommer till DITT val. Självklart skulle du vara hemma i eran relation, för era drömmar/värderingar för barnen kändes viktigast, än att dela FP.. Snopet att du själv tycker dej ha rätt att välja att vara hemma – men se, alla andra föräldrar efter dej, dom ska staten kliva in och bestämma åt!?! För dej var det alltså väldigt viktigt att få välja vad som funkade bäst för er – men du tror inte det är lika viktigt för alla andra föräldrar att själva få avgöra (i enlighet med ens tankar för ens barn)? Dom ska staten dela upp åt. Dubbelmoral!

Hej! Det är inte det att jag inte bryr mig om resten av inlägget, men är inte så insatt att jag känner att jag kan/vill uttala mig.

MEN, jag hängde upp mig på en formulering i början: "feminism är viktigt, jämställdhet ännu viktigare".

Vad är skillnaden, är det inte samma sak?

Och om det inte är det för dig, hur menar du med att det ena är viktigare än det andra?

Så om du tar din egen situation, som den såg ut. Och sen att staten våldför sig på er familjs val och säger att, "vi skiter i allt ni får uppoffra, 50/50 it is", så tycker du det är alldeles okej, eller?

Om människor inte hade haft några ekonomiska incitament att dela ojämnt, varför skulle de ändå dela ojämnt. Hur lyder resonemanget? Inrotade könsroller? Men dessa går inte att göra något åt över en natt, det tar tid. Och hellre 100 år extra med något som växer nerifrån och upp, än 1 år och någon PK-topp tycker sig ha rätten att bestämma vad som är bäst för alla andra.

Och även om det är så, att människor i väldigt hög utsträckning ÄNDÅ skulle dela ojämnt, trots att det inte fanns några ekonomiska eller bekvämliga incitament, så skulle jag säga: fuck off stat och viktigpettrar. Folk vill ha dert såhär, folk ska ha det såhär.

Jag ser ett utjämning av löneskillnader, boosta upp offentlig sektor, peppa kvinnor till "mansjobb" och peppa män till "kvinnojobb", öppna möjligheter för alla och arbeta för att ta bort begränsande könsnormer, öppna upp för män att det är inte ett misslyckande att vara hemma med barnen och satsa på familjeliv osv. Detta kan göras på ett sätt där man ej behöver påtvinga någon annan sina värderingar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *