Kategorier
diskussion & debatt

Flickor lär sig inte att sexualisera sig själva för att de tillåts utforska sin begynnande kvinnlighet

Frida Boisen skrev en uppmärksammad krönika om nioåringar i BH och uppmanar föräldrar att sätta gränser. Frida vänder sig emot att fixeringen vid kropp och yttre börjar så pass tidigt och menar att enda botet är att föräldrar sätter ner foten och säga nej.

Nu blir det här antagligen väldigt osammanhängande och virrigt, men jag försöker samla tankarna lite….. jag vet inte riktigt om jag håller med Frida eller ens var jag ställer mig i sakfrågan.

Jag minns tydligt min egen barndom och den oro jag kände kring mitt eget yttre, min kropp, mina knoppande bröst och huruvida jag var fin eller ej men allt detta började tidigare än så och hade väldigt lite med de kläder jag hade på kroppen att göra och mer att göra med omvärldens bemötande samt normerna vi har omkring oss. Knullbarhetens krav trycktes ner i strupen från helt andra håll och inga kläder i världen kunde förhindra att jag lärde mig vad som förväntades av mig. Hela vår kultur lär oss detta ju.

Jag skämdes över mina knoppande bröst redan som åttaåring och ingenting i världen hade fått mig att gå med på att ”bara vara ett barn” med allt vad det innebär, toppless, bh-lös och blottad. Som vuxen kanske man skrattar åt eller viftar bort barnets begynnande pubertet men för barnet är det blodigt allvar. Som tioåring hade jag C-kupa och ett tydligt behov av BH och jag vet att jag är långt ifrån den enda.

Men om vi skiter i begynnande pattar och låtsas att alla nioåringar är helt outvecklade så ställs iallafall jag inför ett annat dilemma och JA jag vet att hela ”alla andra får ju”-grejen är totalt värdelös och jag skulle aldrig heller låta andra människors föräldraskap påverka mitt eget, men jag kan inte komma ifrån att barn är sociala flockdjur och som ett sådant vill man bara få passa in, höra ihop, känna samhörighet och absolut inte sticka ut och om det innebär att man som förälder ibland – inom rimliga gränser såklart – måste foga sig och tänka om de där ”principerna” man håller så hårt på (speciellt INNAN man får barn) so be it liksom.

Vad fan är en BH egentligen? Vad fan är lite maskara eller kladdigt påsatt ögonskugga? Det är inte där problemet ligger. Vi kan aldrig komma åt utseendehetsen eller sexualiseringen av kvinnor genom att förbjuda våra preteens att utforska sin begynnande kvinnlighet.

Jag håller med Frida och de som skriver under på hennes krönika att vi måste problematisera mer och inte bara följa strömmen utan ifrågasättning. I synnerhet när det gäller våra ungar. (och att lära dem kritiskt tänkande är ju typ viktigast av allt) De iakttar ju oss och det vi förmedlar, det går ju inte att komma ifrån.

Men jag kan inte säga tvärt nej till BH eller tvärt nej till smink för jag tror inte att det är där det börjar. Jag tror det börjar när vi uppmuntrande berättar för våra flickor att de är så söta och fina och titta hit, mamma ska bara ta ett kort åh vad söt du är i den där klänningen mammas lilla prinsessa. Jag tror det börjar i alla Oh och Ah och tindrande ögon som vi undslipper oss när vi blir betagna av småflickors gullighet i sockersöta klänningar och tofsar. De lär sig tidigt. De lär sig att deras yttren är deras främsta tillgång, långt innan första ögonskuggan kletas på och långt innan de provar mammas högklackade.

Äh jag vet fan inte. Hur tänker ni kring det här?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Flickor lär sig inte att sexualisera sig själva för att de tillåts utforska sin begynnande kvinnlighet”

Jag har inga barn själv men när jag var nio-tio behövde jag BH och jag fick till&med min mens som tio-åring. Så visst jag förstår Fridas poäng men om man som barn behöver använda det så ska man inte bli så stor grej av det!

Angående smink kan jag tänka och känna, antagligen lite som du är inne på om jag förstår dig rätt, att det inte är sminket i sig som är fel, det är att vi/samhället lär ut att smink gör en snygg(are). Men smink kan ju också vara en kreativ grej, minns att jag älskade att måla mig i ansiktet som yngre, men när jag kom upp i åren blev det ett krav för att jag skulle känna mig vacker.
Och det är väl lite samma sak med bh. Behå har blivit ett ytligt attribut, istället för ett praktiskt redskap. Tänkte lite på det när jag handlade underkläder häromdagen och såg den stora skillnaden mellan manliga och kvinnliga underklädesavdelningen. De manliga underkläderna fyller endast ett funktionellt syfte, medan kvinnliga handlar mycket om spets, rosetter och sexighet.

Det är bara porrskadade tjejer som använder spets-bh och obekväma stringtrosor. Kloka kvinnor som känner sig själva och som vill vara en bra förebild för sina döttrar använder praktiska bomullstrosor och ingen bh.

Att köpa bh till en barnkropp utan bröst – är inte det samma sak som att köpa en bikini till en barnkropp utan bröst? Alltså att lära barnet (flickan då oftast…) att brösten är något som ska döljas? Det är väl den biten som är det knasiga känner jag. Jag och min bästis lekte ”pubertet” när vi var 8-9, stoppade strumpor i bomullstopparna och lekte att vi hade pojkvän och åt ”pubertetspiller” – det är väl inte så farligt eller vad jag ska säga, utan känns som en del i att bli stor.
Men, det Frida motsätter sig i kröniksn är inte en lek, utan här handlar det om att hennes dotters kompisar bär bh i skolan, att de sminkar sig för att se ut som kvinnor och få komplimanger för det. Och där ryser jag lite, för då handlar det inte om nåt ”neutralt” utforskande. Någon menar kanske att varför skulle smink vara sämre än fotboll? Men alltså… utseendehetsen är ju något mycket sämre och mer pressande för barn än ”kom vi spelar fotboll/springer ett varv runt skolan/spelar lite på mobilen”. Mina elever i sexan pratade just om det, hur jobbigt det är att man som tjej (och 12 år) måste gå upp tidigare varje morgon för att sminka och piffa, att det är så svårt att välja kläder osv och såklart det pressar och begränsar!
bh ska du såklart ha om du behöver bh och leka med smink och frisyrer ska väl ALLA barn få göra, men faran ligger ju i att utseendet blir IDENTITETEN för så många ungs tjejer.

Nu har jag inte läst krönikan, men jag tänker spontant att förbud bara dramatiserar det hela. Om man förbjuder t.ex. smink eller bh så kommer ju barnet att börja längta en massa efter just det, det blir det man tänker på. Och så börjar man titta på andra och jämför, ”alla andra får ju!” o.s.v.. Kanske känner man ibland att man måste begränsa och sätta upp regler som nåt slags slutgiltigt försök, men att skydda flickor från utseendehetsen är nog något som behöver jobbas på från start. Genom att, som du säger, lägga av med att ge komplimanger och lära små flickor att deras utseenden är viktiga.

Fast det behöver ju knappast bli så att en vill ha någonting bara för det är ”förbjudet”. Det är ju skillnad på förbud/nolltolerans och att bara inte tillhandahålla. Alltså, det bästa vore väl att prata med barnet och berätta varför en inte tycker att det skall använda exempelvis bh, berätta om bh:ns funktion, fråga barnet vad för funktion en bh skulle fylla för denne, varför det är viktigt att göra som alla andra osv. Då lär sig barnet dessutom utveckla sin analytiska förmåga och ifrågasätta.
Många föräldrar är ofta väldigt auktoritära i stil med ”NEJ DU FÅR INGEN BH FÖR JAG SÄGER DET!” utan att ägna en sekund åt att förklara VAAARFÖR. Ett nej är inget skäl liksom och barnet kommer fortsätta vilja ha och inte förstå varför det inte får.
Sedan kan det ju hända att barnet faktiskt har ett skäl till att vilja ha en bh; av nyfikenhet, vill testa hur det känns osv. Då kan ju en kompromiss eventuellt kunna vara på sin plats. T.ex. att barnet får en bomullstopp istället för en bh. Lite beroende på var vårdnadshavaren står i frågan.

Sedan kan man fråga sig vart ”den begynnande kvinnligheten” ligger. Och hur att stoppa denna konstgjorda kvinnlighet i och med likställandet med en vuxen kvinna? Klä ut barn till vuxna för att de ska få experimentera med sin begynnande kvinnlighet är väl att trycka ner en roll om något.
I och med att de barnen gör inte har något med kvinnlighet alls att göra, utan en queer och fullt ifrågasättbar roll, så ser inte jag att man ska sky medel att stoppa det.

Jag tror att det handlar om att föräldrar behöver ha en dialog med sina barn. Om VARFÖR hen vill ha ögonskugga/maskara/BH/batmantröja/prinsessklänning eller vad det nu kan vara.
Jag vet att en kanske inte kommer att få det ärliga, riktiga svaret alla gånger, men att ifrågasätta på en tolererande nivå (eller hur jag ska förklara det, men utan att klanka ner på i alla fall) tror jag kan vara en början för att även barnet ska få en viss medvetenhet. Också för att en annan ska kunna tala om för barnet hur en tycker och tänker, på barnets nivå, så barnen förstår.
För mig personligen känns det hela nästan svårare med pojkar. Med flickor känns problemet bekant, det känns igen, och det är väl känt av alla. Med en pojke känns det annorlunda, på något vis, exakt vad kan jag inte sätta fingret på. Det kanske är det att de får en hårdare social uppfostran, deras spel ser annorlunda ut.
Ja, typ.

Jag kan inte förstå viljan att använda bh när det inte behövs, men då gick jag också i en skolklass där alla tecken på pubertal utveckling skulle döljas. Samt att det då kändes viktigt för mig att ha underkläder inte syntes. Gud förbjude att någon fick reda på att jag fått mens sommarlovet till sexan och när mina bröst exploderade från ingenting till en b-kupa över en vecka så kunde jag inte använda bh för jag fick inte för de andra tjejerna i klassen. Var det någon som fick för sig att ta med ett rosa lypsyl till skolan fick de räkna med hot om stryk. Jag började inte använda bygelbh förrän i gymnasiet. Innan dess klämde jag in de växande behagen i sport-bh från Stay in place.
Att sätta åldersgräns på när barn ”får” använda bh tror jag bara kan bidra till att göra så att tidigt utvecklade flickor känner sig annorlunda. Det är en svår balansgång att gå mellan att försöka stävja en utseendefixering som kryper allt längre ner i åldrarna hos framförallt flickor som grupp och att låta barn utvecklas i sin egen takt, vilken är individuell.

Jag tror det är skitviktigt att föräldrar pratar med sina barn. det är väl svårt kanske att motivera aa-kupor etc som ett fysiskt behov, men ett psykiskt behov finns ju ofta. jag tror det är nyttigt att fundera kring det psykiska behov som finns och försöka formulera det, fast sedan tänker jag att det inte är nån jättegrej ändå, bhns vardande eller icke vardande. Jag var jättemån om att ha topp eller bh varje dag från det att jag fick mina första, men för mig var det en övergående period. Just då var det viktigt, idag är det inte. Så funkar ganska mycket i livet, har jag märkt. Jag undrar hur jag kommer tänka om 10-15-20 år när jag har egna barn i bh-börjar-ålder.

Förbud har jag aldrig tyckt är en bra idé men att vika sig och tillåta en massa för att vi är sociala flockdjur som vill passa in, det köper jag inte heller, du verkar ju inte heller köpa det LD eftersom du låter dina barn vara barn utan könsroller och de är väl tyvärr inte alls att passa in-vilket jag tycker är bra.
Jag tycker det är tråkigt att utforska sin kvinnlighet ska handla om smink och höga klackar och inte t ex att undersöka sitt kön och vad man är duktig på. Det tråkiga är att redan när barn vill testa smink har de ju lärt sig att de är så de ska se ut. Jag vet inte heller helt 100 vad jag tycker om detta men bh till barn som inte behöver det känns spontant fel och är inget jag hade köpt till mina barn, även om ”alla andra har det”.

Det är ju inte speciellt konstigt att kvinnlighet handlar om klackar, smink, bh’ar osv när det är den kvinnligheten som är den som syns. Jag känner nästan inte en enda kvinna som inte pysslar med sitt yttre; har fint hår, smink, snygga skor eller kläder som framhäver eller döljer. Inte ens jag som bryter flera normer utseendemässigt slipper undan. jag är så jävla kvinnlig med västvärldens mått mätta och det kommer inte mina barn undan. Klart de kommer upprepa det de ser omkring sig och det de ser är att kvinnor ser ut si och män ser ut så.

Nog är det skillnad på BH och smink. Jag behövde också BH tidigt, obekvämt och ytterst opraktiskt att gå utan. Särskilt på skolidrotten! Jag minns att jag hade ett samtal med skolsköterskan om det, hon ville försäkra mig om att ha BH va helt i sin ordning även om jag var ensam om det i den åldern. Jag var runt 10 år, tror jag.
Smink, läppstift och marscara och vidare, är ju endast förskönande och fyller ingen praktisk funktion. Visst finns det de som vill täcka ärr – även bland killarna – och det är nog mer förståeligt att man vill dölja.. men hur man hindrar sin dotter från att vilja ha smink har jag inget svar på.
Håller öppen kommunikation till barnet, förklarar ens synpunkt och frågar henne varför det är viktigt för henne att vilja använda. Diskuterar helt enkelt 🙂

Jag använde smink i många år som ett sätt att utforska min personlighet på. Smink var kul och kreativt. Problemet är som sagt inte att flickor har smink tan när de tror att de måste ha det för att duga. Och där får vi börja med oss själva: har vi smink?

fast när det blir ett krav? en norm? när det handlar om att de inte tycker de är fina nog som de är utan det ska börja döljas o ”förbättras” redan innan de ens nått upp i mellanstadiet. Det är väl självklart att tjejer som behöver bh/topp ska få ha det – det är väl ingen som säger att de inte får det, men du säger ju själv att du inte gillar bikini på småtjejer? eller har jag fel? jag håller såklart med om att det inte börjar där men det blir värre där, och det är svårt för allt som anses kvinnligt nedvärderas ju och det här är kanske oxå en sån grej. fast jag KAN inte se ngt positiv med att fokusera så mkt på utseende, o att lägga tid o energi o pengar på det, vi kan alla hjälpas åt att stå emot; att ge våra döttrar andra ideal, att uppmuntra dem till att fokusera på annat

Precis som i bikinifrågan så är det inte svart eller vitt. Jag har egentligen inga problem med att små tjejer vill ha bikini eller baddräkt när de badar. I synnerhet inte om deras mammor eller andra kvinnor och tjejer i deras närhet har det. Problemet ligger inte där utan i vuxna som menar att små flickor behöver det isåfall.

Jag kan hålla med om att behåfrågan inte är helt enkel. Jag utvecklades tidigt och hade nog tyckt att det varit lättare att ha behövt behå om det var vanligt. Däremot tycker jag att det är sorgligt att så små flickor sminkar sig till vardags. I min systers parallellklass (ca 10 år sen) hade de i femman problem med att tjejerna kom sent efter gympan eller rent av lämnade klassrummet under pågående lektion (!!!) och gick och sminkade sig. De intervjuades i ett tevereportage och en docksöt 11-åring förklarade att hon måste ha concealer under ögonen för hon såg så trött ut annars. Hon berättade också om hur tjejerna kunde låtsas tappa ett sudd på golvet för att böja sig och visa killarna att man hade stringtrosor. Min syster som fortf sällan sminkar sig berättade några år senare att de som inte sminkade sig kunde uteslutas från delar av klassfester, discon etc.

Jag minns när jag fick min första bh. En 75a. Jag skulle på läger i samma veva och jag minns hur vuxen jag kände mig. Som en kvinna. Kändes så spännande och kul och vuxet och ja, sexigt. Det var ett fint minne för mig!

Jag tycker definitivt att man kan förbjuda (eller ja, helt enkelt inte köpa) bh till barn som inte har några bröst än (trots vad alla andra har). Har de det, så ok, men då kan man ju ändå vända sig till toppar eller sportbh.
Själv började brösten växa i 9,10-årsåldern och jag hade bara toppar tills jag köpte en bygelbh när jag var 13. (fast jag kanske hade tur som inte hade såå stora bröst 🙂 Sen dess har jag dock bara sport-bhar. Bygelbh är så överskattat (och obekvämt)…

Ska man då förbjuda BH’ar till vuxna som inte har tillräckligt mycket bröst? Jag har vänner med knappt befintliga bröst som definitivt inte BEHÖVER bh.
Att sätta gränsen där kan också bli problematisk för hur hanterar man situationen om man är enda tjejen i klassen som INTE fått bröst än?

Det känns som om anledningen till varför barnet vill ha bh eller smink ska avgöra om hon ska få ha det eller inte. Vill hon ha en bh för att det är sexigt eller för att hon faktiskt behöver en? Vill hon sminka sig för att förändra/förbättra sitt utseende eller vill hon använda sig av smink för att uttrycka sig, om hon t.ex. ska uppträda och vill framhäva en viss personlighet som kan förstärkas genom att sminka sig på ett visst sätt? Dock handlade väl detta om ”vardags”smink som allt för ofta handlar om att förändra och förbättra sitt utseende.
För om hon vill använda bh och smink för att förändra och förbättra sitt utseende redan som 9-åring tror inte jag att lösningen är att förbjuda. Hon kommer fortfarande känna ett behov av att förbättra sin yta, men med det sagt tycker jag inte att man ska tillåta, men kanske förstå att här har vi något att jobba på.

Jag håller med. Att förbjuda är att släcka bränder när man egentligen borde komma åt orsaken så att inga bränder uppstår. så att säga. Problemet ligger inte i att flickor gör si eller så utan att de lärt sig att detta är viktigt och att de inte duger annars.

Det finns ju också dom som behöver BH som stödjer redan när dom är 9år, att förutsätta att alla tjejer får bröst först när dom är 13-14år stämmer liksom inte med verkligheten, och min mamma gjorde som hon, sa nej till BH för mig när jag var 9-11år, vilket var ett jävla helvete för mig som fick gå omkring med tröjor som skavde direkt mot bröstvårtan, bröstvårtor som syntes igenom tröjan så jag fick gömma mig i stora tjocka tröjor för att jag skämdes och gå med armarna i kors eller uppe i ansiktet i ett försök att dölja dom när det var kallt, fick ett par korta linnen av min storesyster men dom hjälpte inte ett dugg, för det var inget stöd för utvecklade bröst eller något som dolde styva bröstvårtor.. jag hade fullt utvecklade bröst när jag var 10år men fick/kunde inte köpa en riktig BH förren jag var 12år.. jag förstår lite att ”förbjuda” bh på så unga tjejer, men inte helt och inte i alla fall!
hade faktiskt föredragit om min mamma hade engagerat sig lite mer i mig generellt och satt gränser på andra sätt, vilket hon inte gjorde.. att jag inte fick/kunde köpa BH när jag var 10år men jag fick vara ute hur sent jag ville hela tiden och dricka alkohol när jag var 15år, det är konstigt och fel!

Jag är mest förvånad över att alla blir så förvånade över Boisens krönika. Jag är född -92, när jag gick i ettan började alla sminka sig ”på fester” och på lågstadiet ägde alla tjejer i min klass en TOPP (bh utan byglar typ).
Jag kände mest en stolthet över toppen (det finns bilder på mig när jag och min syrra leker Spice Girls och jag har den, jag var fem år då) när jag hade den på mig och en skräckblandad förtjusning över den riktiga Snobben-bh:n som jag började använda i fyran.
Sminket kände jag hela tiden mig för liten för, och gör typ fortfarande idag. Så jag kör bara med rött läppstift och sedan får det vara bra. 🙂

Jag hörde massor av ”åh” och ”ah” som barn, som enda barnet och en docksöt liten flicka som föräldrarna fått vänta på i många, många år var det ofrånkomligt. Men samtidigt blev jag hela tiden intellektuellt utmanad och många gånger (när jag blev lite större) så tänkte jag att Pappa på sätt och vis ibland behandlade mig som den son han aldrig fick, vilket jag upplevde som roligt och utmanande. Det fick mig att känna det som om jag kunda vara båda delar, att jag hade förmågan och kapaciteten att klara alltihop. Vi mekade med teknik och Pappa lärde mig om hur allt från TV:n till bilen fungerade, vi tittade på vetenskapens värld tillsammans och han kommunicerade med mig på ett sätt som fick mig att förstå att han hade höga intellektuella förväntningar på mig. Däremellan så klädde Mamma mig i vackra kläder när jag inte lekte med bilar i sandlådan med grannpojken och jag hade både baddräkt och tvådelad bikini redan som liten.
Jag tror inte det viktiga är att undvika det tjejiga och det utseendefokuserade utan att blanda upp det med könsneutrala sammanhang och att fokuser minst lika mycket på mentala, känslomässiga och själsliga kvaliteter som på kroppsliga.

Om man nu inte orkar läsa hela min jättekommentar så klicka in på denna länk och se dokumentären Sexy Baby. Den säger fan allt.
http://urplay.se/Produkter/171502-Sexy-baby
Jag tror väl som du, att det inte är själva plagget eller sminket, utan förväntningarna, attityden, vuxenvärlden. HUR, inte VAD.
Men helt ärligt. De flesta 8-9åringar har inte bröst, ergo: BH ska inte användas. När de börjar knoppas så ska de få möjligheten så de slipper ha det obekvämt. Hade klasskompisar som fick stor byst väldigt tidigt och de hade det jävligt jobbigt. Utan BH hade nog inte varit roligt alls.
Gällande smink och vissa typer av kläder: Tamejfan nej på den, annat än på skoj. Hemma kan man få kladda med smink och testa mammas skor och kläder. För det hör till. Ju äldre man blir, desto mer kan man få testa på. Men 9-åringar ska inte gå med full mejk på bio och födelsedagskalas.
Jag är drygt 30. När jag var liten hade jag såna fula, hysteriska sminkset för barn som jag kladdade med hemma och hade kul med. Jag stod i badrummet med mammas avklippta axelvaddar och satte dem framför brösten under tröjan för att få feeling för hur det skulle vara. Nyfiken och förväntansfull, så klart.
Jag fick ha ögonskugga ibland på klassfest och disco. Kanske lite rouge om syrran hjälpte mig. Gillade att ha lite mer ”kvinnliga” kläder. Vilket för mig som 11-12åring var en body (såg ju ut som jag hade mer bröst än jag hade. haha), en hysterisk kråsskjorta och ibland fick jag låna syrrans snygga manchesterkavaj. Jag såg äldre ut än jag var och många tog fel. Vilket såklart var smickrande. Vilken 12-åring vill inte känna sig vuxen?
När jag var tolv började vi tjejer i skolan att testa ha ögonskugga och läppglans med godissmak. Men det var fan inte så sexualiserat som man ser idag.
Jag började onanera tidigt, var nyfiken på sex och så. Läste storögt Frida och pirrade av förväntningar. Men det var ju något jag höll på med själv. Inte för någon annans skull, och inte försökte jag vara fin, eller sexig. Utan bara utforskade.
Jag ser små barn, 8, 9, 10, kanske yngre. Med korta kjolar, klackar de inte kan gå i, mascara, foundation, fixat hår, vickande höfter och åmande och kråmande. Koketterande.
När hände det?
Jag ser min snart 13-åriga systerdotter pluta på instagram (där hundratals främlingar följer henne…) trots att hon är en jordnära tjej som hellre är i stallet än med killar, men det ger likes. Ser hur hon får frågor på sin blogg och ask.fm om hon är oskuld, om hon är kåt, gillar stringtrosor osv osv osv. Mår illa av tanken, men vet också att hon är en klok tjej som inte svarar på för närgångna frågor. Men vad gör det med en när man överöses konstant av sånt?
Men visst fan. Vi alla borde sluta kokettera, sexualisera, förvänta sig och sluta ta fucking skit. Barn ska få vara barn så länge de vill. Deras nyfikenhet på vuxenvärlden ska vara lekfull och baseras på deras initiativ och vi som vuxna ska guida, begränsa och förklara.
Och vi måste börja tänka på hur vi beter oss, vad vi säger till dem och inför dem.
Det gör mig ledsen hur snabbt barn ska behöva bli vuxna idag. Med allvaret som hör till, inte bara nyfikenhet och lekande.

Fast hur kan du veta det? Mina föräldrar trodde inte att jag svarade på såna frågor, men när jag var 12-13år började jag att prata sex med främmande personer över nätet. Någon gång visade jag mig ganska naken, ville inte göra det igen då det kändes fel och blev hotad över att bilderna skulle läcka ut på nätet så alla får se bilderna. Blev förbannad över att bli hotad så sa något (i dagsläget minns jag inte) och som tur var hamnade inte bilderna synliga. Han var kring 20.
Såhär i efterhand tänker jag att de flesta jag snackat med under mina osäkra tonår var endast de över nätet. Det var dom enda jag fick kontakt med och uppskattad av och det blev som ett form av beroende. Att få bekräftelse av vad jag i dagsläget tycker är pedofiler.

Jag tror de flesta föräldrar kan göra bedömningen ifall en flicka är i ett uppenbart behov av bh för att det faktiskt finns något att hålla upp eller om det handlar om något annat. Jag var tydligen sen som inte började med den typen av plagg förrän i slutet av sjuan och då för att någon annan antytt att ”det är viktigt att allt inte syns igenom tröjan och att alla andra utom jag hade fattat det”, kändes som ett väldigt inlärt behov från start alltså.
Jag fattar inte riktigt vad som skulle vara positivt med att lågstadietjejer ”utforskar sin annalkande kvinnlighet”. Att en gång bli kvinna är ett lika stort faktum för en åttaåring som för en tolvåring, ja så varför göra någon skillnad överhuvudtaget i så fall? Då kan lika gärna femåringar traska till förskolan i high heels, de är ju också pre teens?
Att det är ett inlärt beteende att vilja vara fin är ju rätt givet, men blir det bättre om man spär på det?Kan man inte låta det här med ”fin” få ha sina nivåer och sätta upp ”hit men inte längre” utan att det ska framstå som att man hycklar?

Märker att jag tänker som min mamma (hjälp?!?) alltid sagt, låt barn vara barn. Smink är många gånger kul och kreativt, men det är också vattenfärg på papper. Om du förstår hur jag menar.. Bh tänker jag är något praktiskt som borde användas när det behövs eller såklart när barnet känner ett behov av det. Men smink alltså, näe.. Känns som barn i 11-12-års åldern använder smink på det sättet att det inte längre är lek, inte längre kreativt. En vill bara vara snygg. Och ärligt talat, som samhället ser ut så har dessa barn (ja, barn!) en lång resa framför sig med att ”behöva passa in”, vara ”fina/vackra/sexiga/snygga/whatever”. Kan vi inte försöka skona dem så länge det bara går, och låta barn vara just barn? Och lägga all kraft och energi på det verkligt stora problemet, det utseendefixerade samhället?
Märker också hur otroligt komplext detta är, det är för mig nästintill omöjligt att ens beskriva och sortera mina egna åsikter om det. Däremot gav du mig verkligen något att fundera på LD!

En helt annan sak som jag undrar LD, förr på din gamla blogg så fick man ett mail när du hade svarat på ens kommentar, det får man inte längre så man måste gå in och leta varje gång, går det att ändra tror du?
Var ju väldigt smidigt att få mail då du svarade för då kunde man ha en levande diskussion.

Jag håller med om att det kommer långt tidigare med allt gullegull. Det skapar ett behov som inte är där. Man ska vara kvinnlig = ha bh – oavsett om behov finns eller inte
Jag gick i 5an när jag BEHÖVDE skaffa min första bh,jag fick ont när jag sprang på idrotten och det hindrade mig. Jag kommer ihåg det som skitjobbigt när killarna tittade på mina bröst i stället för på mina ögon för jag tyckte om att springa och ge järnet. Och de tittade bara på brösten som var stora och hoppade i stället. Det var det jobbigaste som någonsin hade hänt mig och det hade inte gjort någon skillnad ifall fler hade stora bröst som mig för det var ju jag som var drabbad.. 😉 Det var läskigt men samtidigt lite coolt att följa med två av de coola tjejerna och köpa bh med mimmi och musse pigg på?! Men av hela klassen i 5an så var det jag och en tjej till som faktiskt hade behovet. Hur jobbigt det säkerligen var för en del av de andra så hade de knappt begynnande. Och det där behovet med string och bh och smink hade skapats dit för att man skulle se vuxen och kvinnlig ut bland de som började ha det, och resten följde efter för de ville vara med i gemenskapen ofta utan att tänka en extra gång.
Det är en krånglig fråga, men nej jag tror inte på förbud, jag tror snarare på att prata mer om det och få folk att förstå att hela samhället hjälper till att skapa pressen redan från början och att det är det som ska motarbetas på olika sätt. Hetsen kring utseendet bland barnen och de begynnande tonåringarna måste bort.
Däremot är jag ganska imponerad över att Frida faktiskt frågade de andra mammorna, att det är en läsvärd krönika eftersom att man börjar tänka.

Men om det inte fungerar att prata med barnen?
Jag tror inte det finns något rätt eller fel i den här frågan för alla barn är olika och oavsett om man förbjuder eller tillåter sin åtta – nioåring att börja använda BH i tredje klass även fast hon inte behöver det så gör man det väl för att man tror att det är det bästa för henne.
Det är skillnad på oss som kommenterar här och på de tjejer som är nio år idag.
När jag var liten så sminkade vi oss för att det var kul och vi tyckte att det var spännande när vi fick våra förtsa BHar. Idag så är det många småsmå tjejer (lågstadieålder) som känner att de MÅSTE sminka sig varje dag och ha BH fast de inte behöver för att alla andra har, märkeskläder och en iPhone och en mac och massor av likes på sin instagram.
Allt fler BARN får ätstörningar.
Vet inte vad jag ville säga med det mer än att när Frida skrev den där krönikan så gjorde hon det av omtanke för alla småtjejer. Och bättre det än mammor som sminkar sina sjuåringar inför passfoton och som lär dom att utseende är allt.

Behå för mig är inte sexualisering, utan en påminnelse om att kvinnors kroppar ska döljas och skämmas för och det är vårt ansvar att göra det. Jag tänker att sånt blir starkare ju tidigare man börjar, och barn ska helst vara fria från det så länge som möjligt. Sen har jag också förstått att vissa anser att gå utan behå är skamligt på något sätt, och att många kvinnor undviker det endast därför. Då blir det lite som raka benen, att man bara gör det för att inte få det sociala straffet. Och raka benen skulle jag inte gärna se barn göra. Smink ser jag som annorlunda, eftersom det kan göras för att det är roligt och kreativt. (det kan ju förstås bli ett problem om någon får för sig att man måste ha smink för att gå ut.)
Men som ni säger så blir det ju svårt med förbud och var man ska dra gränsen. Behöver man det kroppsligt är det ju klart man ska få ha en, till exempel.

Jag tror att det är tvärtom för de här tjejerna.
”Alla andra har”.
Dom tycker att det är häftigt och vill visa upp att de har BH.
I stället för att vara ungen i klassen som har dyrast eller nyast leksak
så gäller det att vara den med mest smink och behåar.
Håller med dig i din poäng dock. Så länge vi kan hålla utseendehetsskiten, och allt som kommer med den ifrån dessa små barn så är jag glad.
Den kommer sen ändå. Förr eller senare 🙂

Problemet är väl snarare att det finns en kultur som säger ATT det är sexuellt med en BH eller smink på ögonlocken…..INTE att små flickor blir sexualiserade av att använda bh och smink. Lite så tänker jag..VARFÖR ska vi tycka det är sexuellt med BHar? Varför är det mer sexigt med en spacklad kvinna? VArför??

Nej, tror väldigt sällan på förbud. Däremot är det viktigt att fråga varför och se anledningar. Finns det ett behov, varför vill barnet osv. Varje litet problem är ofta en del av något större och då är det stora vi måste lösa så försvinner de mindre problemen också, efter hand.

egentligen en rätt så viktig diskussion men orkar inte för jag blir så himla sorgsen över att det återigen är flickors sezualitet, utveckling, kroppar och utseende etc som diskuteras och problematiseras. det är helt jävla hemskt att vi aldrig någonsin kan få vara normen som slipper ifrågasättning, dissektion osv.

Jag sitter mest och förundras när jag läser alla smarta kommentarer över hur jävla sär jag måste ha varit som barn (och till viss del även nu som ”vuxen”). Nu syftar jag på det här med förbud, den allmänna åsikten bland kommentarerna verkar vara att man absolut inte kan förbjuda smink eller bh för då kommer döttrarna bli tokiga och göra bh-revolt i ren protest typ? Som sagt: jag var kanske lite sär när jag var yngre men när jag och min mamma diskuterade smink, bh, rakning osv så var det mer eller mindre ”förbjudet” (ogillar dock ordet). Bh behövde jag inte, det visste vi båda och konstaterade också att det skulle jag därför inte använda. Raka mig fick jag inte göra, anledningen vet jag egentligen inte annat än ”för ung” typ, och så rakade jag mig inte heller. Stringtrosor var också strängt förbjudna men till skillnad från mina kompisar sm köpte i smyg och handtvättade trosorna på nätterna så accepterade jag bara det. Är alla barn egentligen rebeller innerst inne eller går det kanske att resonera med dom? Jag ser absolut ingen anledning varför tjejer på låg- och mellanstadiet ska sminka sig (annat än på skoj, hemma), kreativitet kan uttryckas på andra sätt och just smink känns egentligen som ett av dom sämsta sätten att vara kreativ på. Men å andra sidan så använder jag sällan smink nu för tiden heller så jg är väl fel person att uttala mig. Det jag känner med alltihopa är bara att man måste väl sätta stopp någonstans, om man alltid är ”ute” om man inte sminkar sig och har bh kommer ju den onda cirkeln att fortsätta, kan vi inte hellre lära barnen att det inte är viktigt osv, ju fler som lär sig det från början desto större chans har man väl också att komma bort från utseendehetsen. Med det sagt så kommer ju jag ihåg lika väl som alla andra hur jobbigt det var att sticka ut och vara annorlunda. Men man tar sig genom skolan på det sättet också, personligen hade jag jättekul tillsammans med resten v mina annorlunda kompisar.

Jag vill minnas att denna hets har funnits länge hos unga flickor, även när jag var liten. Dock kanske inte lika extremt som idag då vi idag har problem med putläppsbilderna på Instagram från nioåringar osv och detta existerade ju inte när jag var i den åldern. Vi började använda Lunarstorm när vi var tretton typ.
Jag är född 90 och gick i tvåan-trean runt 98. I min skola var vi barnsliga länge. Vi spelade jämt boll, lekte häst eller lekte burken – även när vi gick i sexan. Det var nog bara två tjejer i klassen som sminkade sig när vi gick i mellanstadiet och ingen använde bh. Chocken kom senare när vi bytte skola inför sjuan. Då slogs vår lilla klass ihop med en annan klass från grannkommunen och OJ vilken skillnad det var. Där kom vi, barnsliga före detta sexor som fortfarande hade föräldrar som köpte kläder åt oss, och ställdes ansikte mot ansikte med de andra barnen från den andra skolan. De var hårt sminkade, hade bh hela bunten, skulle aldrig få för sig att leka eller busa osv.
Vi strypte vår leklust direkt. Blev små minivuxna på en dag. Jag var ledsen varje dag jag gick till skolan för att jag kände mig så obekväm i de nya rollerna och de hårda reglerna. Sedan följde tre oroliga år i högstadiet där ingen passade in (men den känslan är väl ganska vanlig?). Stora skillnaden på ”våra” killar från vår gamla klass och de nya killarna från den andra kommunen var att med våra killar kunde vi umgås och spela boll, men med de andra blev vi bara tafsade på.
Kommer själv från en familj där jag aldrig någonsin hört min mor yttra någonting om sin vikt, mitt utseende osv. Aldrig. Jag är glad att min familj aldrig har varit en del av prinsessgenerationens föräldrar som skapar de där osäkra tjejerna, och jag är glad att jag fick spendera mina sex första skolår i en skola där vi verkligen fick vara barn. Jag beskyller samhället och alla händelser som började i högstadiet för utseendehetsen och den dåliga självkänslan, för den kan endast komma därifrån.
Förresten, första bh:n skaffade jag sen i sjuan. Fanns ju inget annat val, man var ju tvungen att passa in. Jag var tretton, hade inga tuttar men som du säger så vill man vara en del av flocken och jag tycker inte att föräldrarna ska neka en det.

Känner mig lite som en alien när jag läser kommentarerna. Detta att det ”självklart” är så att prepubertala flickor vill använda smink, bh etc. Det var inte en längtan som fanns hos mig. Började använda sport-bh när jag tränade i 6an-7an och så småningom – när jag kände att det behövdes – också annars. Vad ”alla andra” hade för underkläder tror jag inte ens jag tänkte på. Och lånade mammas smink gjorde jag väl någon enstaka gång under högstadiet, men sminkat mig till vardagss har jag aldrig gjort.
Har en 14-årig dotter som använder mjuka bh:ar/toppar sedan något år tillbaka. Att köpa bygel-bh till henne skulle verkligen inte falla mig in (och hon har heller aldrig frågat efter det). Och sminkat sig har hon bara gjort någon gång på fest hemma hos någon kompis (jag äger inget smink hon kan låna) och det är inte heller något hon har önskat sig. Tror inte det gör henne till skolans freak på något sätt – hon är en glad, omtyckt tjej med kompisar. Att inte vara precis som ”alla andra” är sällan så farligt som man tror.
För prepubertala barn tycker jag valet är solklart och jätteenkelt – jag skulle aldrig drömma om att köpa vare sig bh eller smink eftersom jag upplever att det skulle fokusera tankar på utseende/kropp på ett onödigt sätt. När det gäller större barn som min äldsta dotter så har jag förstås inget förbud, utan skulle hon vilja ha tex smink eller rakhyvlar för att raka benen så skulle jag inte förbjuda henne, men inte heller uppmuntra det.

Tänker alltså att det att köpa smink etc till ett barn är att bekräfta de tankar hon redan har om att ytan är det som är viktigt. Att stå emot är att markera att det inte behöver vara det. Självklart är det som du säger att tankarna inte kommer av sminket, men de förstärks ju mer man uppmuntras/tillåts fixa med sin yta. Så resonerar i alla fall jag.

Jag fick bröst när jag var nio så har använt bh sedan jag var 11-12 typ, för då var de såpass tilltagna att stödet behövdes. Mina klasskamrater sminkade sig redan på mellanstadiet, själv VILLE jag börja (var mobbad/föll för grupptrycket) redan då men det blev inte av förrän jag började sjuan, då jag sminkade mig precis innan jag gick hemifrån och sedan kladdade bort sminket innan jag kom hem igen för att dölja för mamma att jag sminkat mig.
Jag känner lite att bh till småflickor är precis lika korkat som när småbarn har egna iPads eller iPhones. Det är idiotiskt till att börja med (imo), men plötsligt är någon den enda som inte har och då mår hen bara dåligt istället. ”Alla andra i klassen har ju egen dator, varför har inte jag det? Är vi fattiga? De andra barnen säger att vi är fattiga” eller ”Alla andra tjejer har ju bh, varför får inte jag en?”
Det tråkiga är ju också att tjejer och kvinnor snabbt får lära sig att värdet sitter i brösten. Ju större bröst – ju populärare. Och det sätter sig så djävla djupt så det är rent vidrigt. Jag har börjat träna och har gått ner två kupstorlekar; från G till DD. Jag har fortfarande bröst, men… ibland känner jag mig i ärlighetens namn som en ”sämre” tjej pga mindre bröst nu. Heltokigt.

Jag är helt med på dina tankebanor och tror att vi bör börja med att titta på vad det egentligen är vi förmedlar till våra barn samt vilka beteenden vi uppmuntrar. En treåring som ständigt blir matad med ”Vad fin du är!” lär sig vikten av att se ut och agera på ett specifikt sätt. Jag lägger själv ner en hel del på mitt utseende och har en son som gärna vill låna sminkborstar och måla sina naglar. Utan mitt intresse hade han med stor sannolikhet aldrig efterfrågat detta då han ser vad jag gör. Blev en lång kommentar som kan läsas mer utförligt här: http://blogg.loppi.se/forskolemamman/2013/07/14/vad-formedlar-vi-till-vara-barn/

Vad jag kommer ihåg från mellanstadiet var dock inte VILJAN att vara kvinnlig (BH, stringtrosor och smink var det då) utan PRESSEN att vara det, som kom från andra tjejer i klassen. Och då är något skevt.
Jag tror det kan vara lättare för små flickor att undvika press inför sminkning/bära BH/stringtrosor om det finns ett uttalat förbud mot det. Ofta är det ”dom coola” tjejerna som börjar och det hela blir fråga om en slags status-grej. Att som 8-9-10-åring behöva stå upp mot ett sånt hierarkitänkande och ett sånt grupptryck är sjukt svårt, och då kan det vara skönt att kunna säga att en inte vill sminka/raka/BH/string pga förbud hemifrån (förutsätter dock kommunikation med barnet så det ej känns som ett straff när ”alla andra får”). Sen finns det såklart gråzoner och det finns nioåringar som behöver BH och jadajada.
Det är klart att problemet inte börjar med att småtjejer vill sminka sig, det kommer ju av en anledning. Men att uppmuntra dem till att kleta på mascara eller använda stringtrosor bidrar knappast till att minska utseendepressen. Det blir snarare en slags markering av att hon gör rätt som lägger energi på sitt utseende.
För att komma åt roten krävs ju dock att kvinnor och mammor själva slutar lägga sånt stort fokus på ytan.

P.S. Jag tycker inte det är att ”utforska sin begynnande kvinnlighet” när åttaåriga tjejer som är på ett sommarkollo inte vill vara med på lekar för att de inte vill att håret ska bli smutsigt. Att de inte vill bada för att sminket rinner då. Att de inte vill gå på discot för att de inte känner sig snygga.
Liksom det gör ingenting om tjejerna lite fnissande provar en BH och det stannar där. Men det gör ju inte det. Det kommer med en hel image, en hel ”jag-är-en-sexig-minikvinna”-roll som inte bara innebär vissa kläder och smink utan också att vara passiv (ej leka), inte äta så mycket med mera.
För vem bryr sig om en jävla BH liksom? Det är inte det jag är ute efter att bekämpa. Men den där BH:n är otvivelaktigt en del i det hela, och var går gränsen mellan att utforska och att utnyttjas (av idealen)?

(Jag hinner inte riktigt läsa alla kommentarer just nu, så jag kanske upprepar det någon annan har sagt.)
Jag tycker det här är svårt. Det är självklart att en flicka som behöver bh ska få ha det, men min magkänsla tycker att det känns fel att ge en bh till en flicka som inte behöver det. Jag tror det beror på att man då lyfter fram och till viss del sexualiserar något som faktiskt inte finns.
Vad gäller smink tycker jag det är lite ledsamt att barn som fortfarande är så små att de borde ägna större delen av sin tid åt att leka i stället ägnar en massa tid åt att försöka göra sig vackra på olika sätt. Det är en sak att göra det som en lek, men när det blir något man gör varje dag och som tar tid från ”barnsakerna” är det ett tecken på att barnet redan har hamnat i en roll där mer fokus ligger på att behaga än att bara vara barn.
Som så mycket annat handlar det om att ha en dialog med sitt barn och att redan från början försöka undvika att allt fokus hamnar på utseende och att det är viktigt att vara söt. Sedan är det så klart inte heller någon garanti för någonting alls…
Däremot tror jag krönikan är viktig på ett annat sätt: den lyfter fram genusfrågor på ett sätt som gör att människor som inte funderat över genus eller kanske t o m tycker att genus är ”trams” faktiskt får en insikt i vad genus till viss del handlar om – hur vi formar våra barn efter vissa roller beroende på deras kön och hur det kan begränsa dem. Den tanken slog mig i alla fall när jag såg länken på FB från personer som jag aldrig sett engagerade i sådana saker tidigare.

Jag håller med om att det faktiskt inte är så enkelt. Som barn fick jag inte sminka mig, inte raka benen (däremot blev jag tvingad att raka mig under armarna…), inte ha bh, inte färga håret, inte ta hål i öronen, inte ha nagellack eller högklackat eller opraktiska kläder (läs prinsessklänningar) eller… Å ena sidan var mycket av det av bra anledningar – tycker jag nu i efterhand. Samtidigt har jag aldrig haft sådan social status att jag har kunnat skapa normer i en grupp, utan jag har varit tvungen att följa dem. Att som förälder tvinga ett redan socialt utsatt barn att sticka ut från gruppen… nja, jag vet inte. Jag tycker inte att det är helt lätt.
Samtidigt har jag ju vuxit upp till en person som (till mina föräldrars stora fasa, kan tilläggas) i princip inte sminkar mig, inte rakar/vaxar mig, etc. Har det med min mammas flickighetsförakt (ja, det är det det handlar om) att göra? Kanske.
Jag försöker att stå för mina val för att mina elever och mitt barn ska växa upp med vetskapen om att det finns fler vägar än normen. Det är ofta svårare att känna att man trampar upp en helt ny stig, än att känna att man bara viker av mot en lite mindre vanlig.

Vad skönt att fler vart förvirrade av bh-debatten.
Långt innan jag ens använde baddräkt eller bikinitop eller ens visste vad en bh var så lekte jag med tex dockor och en del av dom var Barbies.
Jag hade ännu inte upptäckt sex, alltså jag kopplade inte ihop sex med barn och jag hade noll koll på vad som pågick.
Ändå knullade mina dockor med varandra, de våldtog varann, band varandra kring totempålar och vart indianer som torterade dom.
Jag hade samma livliga fantasi som andra barn, det var sex, våld, rymdskepp, indianer, kattmänniskor, tatueringar i form av tuschkladd lite överallt, osv. (jag tjuvtittade ofta på mina bröders tvtittande)
Jag kopplade aldrig ihop mig själv med mina lekar, allt var en lek, när cykeln blev en häst visste jag att det var på låtsas, även om jag önskade annat såklart.
När jag en dag fick mens vart jag skitledsen, rädd och generad. Det var hemskt! Tuttarna kom tidigt men jag ignorerade dom, inte för att jag gick och tänkte ”jag vill inte bli vuxen! jag är ju bara ett barn!” inte fan visste jag att mens hörde ihop med att bli vuxen.
Men intresset för kläder, hår, häftiga hårsnoddar, häfta ”gympastikskor”, rosa läppstift, röda glasögon osv växte, för att jag växte, för att jag upptäckte världen, inte för att jag ville känna mig sexig.
När den första pojken sa att jag var söt var jag 7år, fatta jag inte vad han menade, det killade i magen och jag tänkte på honom länge, men mer än så var det inte.
Ingen i min omgivning hade ångest över att jag kletade på mig läppstift eller sexualiserade mina leksaker, ingen gjorde mitt val av kläder till en grej, jag fick leka och växa upp i min egen takt.
Å gissa vad, jag blev en alldeles perfekt tös ändå, ni vet så där perfekt med en drös med fel 🙂 Hade jag varit än mer perfekt om folk hade förbjudit mig leka sexlekar? Eller sminka mig? Eller sätta upp håret?
Näe det tror jag inte.
Jag fick växa upp och bli precis den jag skulle vara, jag, varken mer eller mindre.

Äsch krångla inte till det, vill ungen ha bh fine ge henne en vill hon ha en pyjamas ge henne det vad är problemet? vill de sminka sig låt dom göra det då det är roligt ett tag sen brukar det ge med sig.Jag tycker vi måste vara vidsynta och mer toleranta för barn och ungdomars utveckling.

Jag måste ha växt upp i en förort som låg under en sten.
Jag fick min första behå när jag gick i sexan. Den hade jag på mig alla dagar utom onsdagar för då hade vi gympa och jag ville inte att någon skulle se att jag hade behå så jag tog inte på den på onsdagar.
Där jag växt uppe var det ingen hets om såna här saker. Ingen hade smink innan högstadiet och behå var inget någon ville ha alls. Det var mest ett nödvändigt ont för vissa. Som för mig, utom på onsdagar.

Det jag reagerade på var att det kändes som att barnen inte upplevde sminket som något kreativt och lustfyllt, utan ett KRAV för att få bekräftelse från andra, vara vackra, duga (och att de i sin tur lärt sig att det är det viktigaste att eftersträva!)och det är ju där problemet ligger. Problemet är att barn lär sig att deras värde som människor ligger i deras yttre. Det artikeln uppmärksammar, så som jag uppfattade det, är att det är så tydligt att när barnen sminkar sig så är det för att de känner ett krav på att behaga andra. Jag har själv inga barn, jag skulle inte ha några problem om de ville sminka sig för att det är kreativt och roligt men det är stor skillnad på att göra det av den anledningen och att sminka sig för att känna att man duger eftersom man då får bekräftelse av omgivningen att man är fin.

Jag växte upp ganska ostört från såna här ideal inser jag nu (tror det beror på min asperger också att jag var väldigt mycket i min egna värld) för det här är inget jag känner igen alls. Jag kom in i puberteten tidigt runt 9-10 år och mobbningen började runt elva års ålder. Jag var ”tjock” och ful och allt de kunde hitta på. Jag lekte med leksaker långt upp i typ 13-års åldern. Hade D-kupa redan som elvaåring men ignorerade dom ganska rejält och använde typ sportbh. Min första bh med bygel kom runt 14-årsåldern ungefär. Tyckte alla kurvor bara var i vägen och speciellt de där förbannade brösten. Ville helst att de bara skulle försvinna.
Men även om jag själv inte förstod det här med sex eller vad de andra flickorna pratade om, så lekte jag med mina dockor att de hade sex mm. Tror inte jag förstod mig på något alls. Började inte sminka mig förrän jag var kanske 13-14 och då enbart för att dölja alla äckliga finnar (vilket inte hjälpte mycket då det var helt katastrofalt mycket). Förstod heller inte det här med varför de andra tjejerna så gärna ville ha killarnas uppmärksamhet hela tiden med att ha så lite kläder som möjligt. Jag körde stora byxor och munktröjor oftast.
Kände mig alltså aldrig som någon kvinna alls utan som ett barn. Långt in i 20-årsåldern. Jag hade inget behov av att ha bh och visste inte ens vad det var förrän jag var typ 14, så om ens barn vill prova ha det, visst. Men man kan alltid prata med barnet om vad det är för något och varför en kvinna många gånger bär det.

Jag tycker att man ska bestämma helt själv, vad som känns bäst. I min klass pågår det dock ganska mycket grupptryck och sexism (som jag förövrigt har sagt till lärarna om tillsammans med en vän, det första killarna gjorde var att gå fram till min vän, ta tag i hennes kinder och säga på ett smickrande sätt ”Förlåt, bara att du sa till.” hmmm). Tjejer i klassen som inte ser ut att behöva bh står och gnäller på att det är obekvämt, sen säger några till en tjej ”Hahahahh du borde ha bh.”. Pga grupptrycket så började jag ha topp ett tag men det är så jävla obekvämt så den åkte av. Men har träningsbh på gympan för vill hålla dem på rätt plats och så hahahahha.

Jag har inte orkat läsa allt klokt alla svarar men i alla fall, när du nu frågar hur jag tänker. Tja, jag håller med så klart. Inte handlar det om kläderna eller ögonskuggan, men att bh och ögonskugga skulle handla om att utforska sin begynnande kvinnlighet kan inte hålla med om så klart. Det låter mer som att börja lära sig skapade normer för kvinnlighet.
Och, det handlar inte om kläder så klart, men kläder och andra attribut markerar och cementerar troligen de mönster som i andra avseenden är mycket mindre oskyldiga till sin karaktär.
Hur förhålla sig? Jag antar att det båtar föga att förbjuda. Det fäster ju bara uppmärksamheten på det förbjudna men, som du underförstått säger, vi kan ju låta bli att tindra och att på andra sätt fästa uppmärksamheten på markörerna som definition på kvinnlighet. Man kan ju hjälpa till att avdramatisera ögonskugga till bara färg och bh till bara ett praktiskt plagg (antar att det är det för dem som behöver hänga upp grejset) i stället för raffig markör för kvinnlighet.
Tack att du finns Lady D!

Rätt intressant fråga. Det känns som om det varit typ likadant för de flesta oavsett när man är född?
Jag själv är född -90 och jag minns redan på lågstadiet när kroppen och allt som hör till var såååååååååå spännande.
Brukade låsa in mig på mitt rum med massa grejer jag snott av mina systrar, där målade jag läpparna med som pamela anderson i en härlig 90talsbrun, använde örhängen som näspiercing och stoppa hela tröjan full med strumpor samtidigt som jag mima framför spegeln till Life is a flower.
Jag hade också en ”hulahula-barbie” som var lite extra vig, och hon var alltid framme och ragga på barbies kille och ibland låg dom fast man knappt visste vad det var. Blev alltid påkomna av barbie och började slåss.
Hittade min systers dagbok som jag brukade läsa i smyg, och jag höll på att smälla av när jag läste om hur hon hade hånglat med en kille utanför ett uteställe.
Minns också när jag köpte min första bh på lindex, i b-kupa. Min kompis köpte en ljusblå AA med nalle puh som hon hade på sig i ur och skur fast hon inte hade bröst. Det viskades mycket om tjejen i fyran som någon hade sett stoppa tofsar i sin BH efter gympan.
Köpte också ett par pyttesmå stringtrosor, som jag alltid handtvättade och torkade på elementet hemma för att mamma inte skulle få se dom.
Senare minns jag också hur jag och en annan kompis brukade logga in på mysrummet på funplanet där vi låtsades vara en 16årig tjej för att skriva med killar som frågade om vi hade string eller var oskuld eller hur vi såg ut. Det var typ det bästa vi visste just då, vi skrattade hysteriskt och kunde sitta i timmar.
Brukade senare chatta mycket på msn med webcam, visade aldrig något mer än mitt ansikte och var kär i ungefär 15 killar online samtidigt som tyckte att jag var typ det snyggaste dom sett… sa dom iaf…
lyckades senare få min mamma att låta mig träffa en, och vi var ihop i 4 år sen. Man lärde sig ganska så snabbt vilka typer det fanns och blockade alltid dom som tjatade om naket.
Minns allt detta med stor glädje, kanske var jag hjärntvättad och känner mig överlag lite som ett freak när jag läser kommentarerna här haha.
Men vill gärna tro att jag idag har väldigt sunda värderingar trots allt. Känns också som att processen sker oavsett vad man gör, men kanske i olika former, men tror aldrig att en ung tjej kommer ”fortsätta vara barn” bara för att man vill och för att man skapar förbud.
En del av mig förstår ju varför allt detta inte känns sunt, samtidigt som en del av mig tycker det är en del av utvecklingen och att man måste få utforska för att hitta sig själv. Det handlade ju en del om att göra sig fin, en del om killar och bekräftelse men FRAMFÖRALLT handlade det om det där pirret i magen när man nosade på vuxenvärlden.

Jag tänker generellt kring barn och sexualisering att man främst inte ska placera barn i situationer de inte klarar av att hantera själva, eller inte vet vad de innebär. Här finns det ju olika extremer, och olika gränsdragningar, men jag tänker att fframför allt barn i bikini riskerar att sexualiseras hårdare (pga de ju i offentligheten). Vet barnet om hur det ses i vuxnas ögon? Kan barnet hantera det? Om barnet var iförstådd med sexualisering och allt vad det innebär, skulle barnet säga ja då? finns värre exempel med tex barn som tävlar i dans eller liknande och som lär sig extremt sexualiserade dansrörelser. Själva tycker de kanske bara att de har kul och leker, men förstår de innebörden och betydelsen? Dvs, har barnet tillräckligt med information för att kunna säga ja eller nej, eller borde jag som förälder styra situationen så att barnet inte oavsiktligen utsätt för något jobbigt mot sin vilja.
Sedan tror jag även att kläder förändrar barnets självuppfattning. Barn som bär bh ellerr bikini lär sig identifiera sig med andra som bär det, och lär sig alltså att identifiera sig med vuxna kvinnor istället för barn. Barn ser bilder på kvinnor i bikini/underkläder i reklam och media, och de lär sig förhålla sig till det. De lär sig vad sådana plagg innebär, vad de bär med sig i form av poser, kroppsspråk, beteende etc. Vill vi uppmuntra våra barn att läsa in sådant?
Självklart när det kommer till mobbing är det en annan fråga, och mer en pest/kolera-situation. Vill jag att mitt barn sexualiseras ihop med sina vänner, eller ensam undgå och då riskera mobbing? (väldigt hårddraget nu.) Vilken situation är barnet mest oförberedd för, vilken kan barnet lättast hantera? Det är ju väldigt svårt att veta i förväg.

Sedan, ett tillägg…
Men när vi tänker på barn som utforskar sin kvinnlighet. Varför är den kvinnligheten alltid lika med bh, smink och utseendehets? Det är inte den enda kvinnligheten, och inte det enda sättet att utforska på heller.
Ofta i sådana här diskussioner känns det som att man väldigt snabbt hamnar i att antingen får barn utforska och då är det ok till hela sexualiseringskittet, eller så säger vi nej och då ska våra barn vara asexuella varelser fram till puberteten.
När vi pratar vuxna känns det ändå som att många feminister är överens om att kvinnligheten inte sitter i sminket, brösten/bhn eller sexighet i allmänhet. Så varför är det det enda alternativ vi presenterar för våra barn?

Det börjar väldigt tidigt! Jag tror det är därför många tjejer redan i 6-årsåldern är helt medvetna om detta. Att det ”ska” se fina ut. Att de ”ska behaga”. Att de ”ska” bete sig på ett visst för att killarna ska gilla dem. Jag märker hur barnen behandlas olika direkt från födsel och inte beroende på personlighet utan på kön. Och sedan påstår folk att det är genetiskt? Jag var i en leksaksaffär i Sthlm igår. Stod och kollade bland sakerna och hör en vuxen kvinna ropa på en liten flicka. ”Titta här finns en massa Barbies. Kom!” Flickan kommer dit och genast börjar den vuxna: ”Se vad fiiiiina de är! Vilken tycker du är fiiiiinast?” Flickan bara pekar på dem en efter en. ”Den är finast, den är finast, den är finast, den är finast”…o.s.v. Så hon hade iaf inte lärt sig att bedöma det yttre än. När flickan var på väg därifrån blev hon ditdragen av den vuxna igen. ”Nej, stanna här. Du ska välja en som är finast så får du den.” Aldrig något om att hon hade möjlighet att välja en annan leksak. Det var just en Barbie hon var tvungen att välja. Den fiiiiiinaste :-S

Men samtidigt så är det väl ändå rätt sjukt att det tillverkas bhar som är anpassade för prepubertala barn från första början? Det måste ju innebära att antingen har det funnits efterfrågan för det eller så är det något jävla klappmongo som kom på idén. För jag tvivlar starkt på att det var 9 åringarna som kom med efterfrågan efter bhar som de inte ens behöver från första början. Tänker man ens så långt i den åldern? Det är alltså påhitt från vuxenvärlden.

Nu har jag läst Boisens krönika, och ditt inlägg. Och jag tänker, finns det en begynnande kvinnlighet (=bröst, mens etc) när man är 8-9 år? Det är väl något som kommer med puberteten? Och den kommer väl vanligtvis (åtminstone om jag ser till mig själv och kids jag har och haft runtomkring mig) senare än 8-9-årsåldern. Nu tänker jag ”biologiskt” – socialt är det klart att man kan börja snacka om manligt och kvinnligt hur tidigt som helst. Och just det här sociala manliga och kvinnliga känner jag inte är nödvändigt att ungar lär sig överhuvudtaget. För det känns om att det är just det det hndlar om, att lära sig hur man ska vara som kvinna. Inte om att utforska sig själv. (Sen att upptäcka och utforska sin sexualitet är en annan sak, men det tycker jag är (eller borde vara) en diskussion separat från den om manlighet och kvinnlighet.)

puberteten börjar i den åldern. Det sociala kvinnliga/manliga är svårt att undvika om man inte vill bosätta sig under en sten. Vi kan inte skydda ungarna från normerna. Vi får ge dem verktyg att hantera dem istället.

Du kan lika gärna föda veckan innan eller fyra veckor innan eller precis på datumet, så om jag vore du så skulle jag faktiskt avstå! 🙂 Du kommer behöva ro och tid för ditt nya liv som mamma och jag lovar att vår show kommer blekna i jämförelse för detta stora! Lycka till!

Jag håller med så himla mycket! Den tråkiga sanningen är att oavsett vad man gör som förälder så finns kraven på att vara snygg och cool och som alla andra där nästan från dagisåldern. Att förneka ungarna det de gillar och det de känner att de behöver för att passa in och må bra löser ingenting, det gör dem bara dubbelt utsatta.

Jag hade också stora bröst som 10-åring och idag är de enorma. Numera är det inga problem, men då var jag den enda som hade utvecklat bröst (stora dessutom) och alla andra var platta. En bh blev aktuellt men både jobbigt och bra på samma gång. Bra för att de satt där de skulle men jobbigt för att de framhävde ännu mer. Minns hur retad jag blev! Idag är det dock många okända människor som på abrupta sätt facineras av mina stora bröst och tok stirrar om jag så har en heltäckande tröja
För min del har inte min uppväxt inneburit massa ord om hur fin man är. Från 7 års ålder (var då smal som en pinne) har jag blivit matad med att jag är ful, tjock, fet. Detta har gjort att jag idag såklart vill passa in på alla sätt och känna mig fin och ”kvinnlig” vilken av alla dessa tolkningar det innebär. Men det är jobbigt. För jag kan inte respektera mig själv nog än att tro att jag inte har rätt att bli behandlad som ett ”objekt” det är svårt att ta sig ur, men väldigt intressant att läsa dina tankar, det har för mig fått upp ögonen för saker jag aldrig tänkt på det sättet
Från min familj har det sedan urminnes tider och ännu varit väldigt könsfördelat med vem som gör vad, det hänger med mig också och det känns omöjligt att bryta mönstret när man själv ”okejat” det

Min mamma var väldigt bestämd och jag var ett ”barn” tills jag blev 14-15. Jag började utveckla bröst i 9års åldern och jag minns hur jag skämdes så mycket över det.
Brösten syntes genom mina tröjor även om dom satt löst.
Min mamma tvingade mig att ha på mig en vit stretchig bomullströja och det kändes som att gå naken.
Jag skaffade mig 2 bhar på egen hand som jag hade på mig i skolan. Dessa bhar tvättade jag i duschen och hängde på tork i en stor resväska under min säng.
En dag hittade mamma mina bhar och jag minns att jag skämdes så mycket. ”Men du behöver ingen bh. Vad är det här för knas? Du är bara 9” sedan skänktes dessa bort.
En annan smärtsam upplevelse var på stranden när min pappa hånade mig för att jag skylde mig under en handduk medans jag bytte om ”du har ju bara små puppor, vad larvig du är”
När jag fick mens (9 år) gömde jag alla nerblodade trosor i en låda. Skam skam skam är det enda jag kommer ihåg från puberteten.
Det är så VIDRIGT med vissa kärringar i kommentarsfältet som säger att puberteten kommer inte i 8-9 års åldern.
Det är hemskt med barn som tvingas visa sina bröst fast det känns obekvämt, bara för att bhar bara är för vuxna.
FY SKÄMS. Jag spyr på er. Alla smärtsamma jävla minnen kommer upp, jag vill bara spy på er.

Jag tänker för det första att jag förstår om du som 10-åring som redan fått C-storlek på brösten hade behov av en bysthållare! Minns att det var just den åldern jag själv och mina dåvarande kompisar sprang omkring i de mest vilda barnlekar och klättrade högt i träden! Tunga bröst hade jag tyckt var jobbigt och en förbannelse att ha fått då! Håller också med om mycket vardagsklokt som du har skrivit här!
Men jag undrar om du inser att statementet: ”Vi kan aldrig komma åt utseendehetsen eller sexualiseringen av kvinnor genom att förbjuda våra preteens att utforska sin begynnande kvinnlighet.” validerar den västerländska könsnormen som faktiskt DEFINIERAR kvinnlighet på flera kvinnoförtryckande sätt??!! Som till exempel OMFORMNING av den naturliga bysten och – för att kalla det för vad det faktiskt är – en hel kemikalieburqa som DÖLJER det naturliga kvinnoansiktet och det naturliga kvinnohåret och som DESSUTOM faktiskt är mycket ohälsosam för bäraren! Till och med mer ohälsosam än den gamla unkna tygburqan. Om ungarna prompt vill börja sminka över sina egna naturliga looks på ojämställda sätt mellan sina kön så låt dem få göra det? Kankse? Men om du kan så sätt dem åtminstone i genusskolor där pressen på detta från tjejkompisar blir mindre hård så att de kan göra ett mycket mer självständigt val om det nu är detta de kommer vilja! På så sätt slipper de känna social skuld och skam om de väljer att inte göra det också! Det tycker jag är mer än bara en liten bonus! Det borde ju VERKLIGEN finnas genusskolor även på högre nivå som mellanstadiet och högstadiet nuförtiden! De borde ha kommit så pass långt i utvecklingen vid det här laget kan jag tycka… Det är ju förresten i de åldrarna genuspedagogik BEHÖVS som mest! För även om ungarna har fått lära sig den vägen på dagis och förskolan och i lågstadiet så sätter ju inte utseendefixeringspressen från hela den västerländska kulturen in PÅ ALLVAR mot tjejerna förrän de kommer upp i pubertetsålder! Det är ju först då de på allvar börjar sexualiseras för sina växande bröst och för så mycket annat.
Men Om ungarna absolut vill börja lära sig sminka över sina naturliga utseenden ojämställt mycket mellan sina sociala kön bestäm då ÅTMINSTONE som förälder att de ska använda sig av NATURLIGT smink-klet och inte kemikalieburqa som redskap för detta ändamål! Snälla!? För DEN burqan är faktisk inte alls det bästa för barnen/tonåringarna att börja sminka in sina kroppar och hår i från en tidig ålder för att sedan fortsätta med det varje dag upp till medelåldern!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *