Kategorier
diskussion & debatt

Överviktiga är vår tids hovnarrer

Alltså folk som spekulerar i om jag mår dåligt för att jag äter benåjerry en gång i månaden. (eller kanske två) Det är preciiiiis det jag menar när jag säger att folk är ätstörda. Tanken att en tjock kvinna som äter snack INTE mår dåligt är som science fiction i de här människornas störda sinnen. Tjock kvinna som äter skräpmat ibland? 1. döende! 2. hetsäter! 3. mår dåligt! 4. lider av ätstörning!
Och det säger ju mer om deras relation till mat än min. Men folk projicerar ju.
Det finns liksom inget mellanting. Antingen så späker man sig, svälter sig mager som en speta eller så äter man sig själv till döds. Matglädje? Vad är det?? Vadå kan kvinnor tycka om mat? Alltså inte keso och sallad?? (Dont get me wrong, jag älskar keso och sallad)
Men jag är ganska övertygad om att det här behovet att spekulera i hurivida jag är ätstörd eller ej INTE stammar från omtanke. Det handlar bara om att kunna få peka på tjockisen och skrocka med skräckblandad förtjusning ”men guuuuuu kolla hon måste ju MÅ DÅLIGT”. Sen tycker jag att det är förbannat stört att lägga märke till samt komma ihåg vad personer ätit. typ: ”Du åt ju tre hamburgare förra veckan”. Shit bitch, räknar du eller? Varför då??? Jo för att det handlar om att få ojja sig åt fettot. ”har ni sett vad hon äter???”
Enda gången jag lägger märke till vad folk äter är när jag vill äta upp det, jag är fasligt ointresserad annars. Tanken på att typ granska folks matvanor känns ju eh osunt om nåt

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Överviktiga är vår tids hovnarrer”

Jag äter glass varje dag och det enda jag får höra är ”guuuud, vilken TUR du har som är så smal FAST du äter glass och godis jämt!” = en smal person som äter onyttigare än en tjock person ses inte alls som ätstörd eller osund, hen har bara TUR och ska skatta sig LYCKLIG. Vilket är jäkligt snett.
Nä, vi ska faktiskt skita i vad andra äter förutom i vissa undantagsfall gällande människor vi känner VÄL och därför på andra sätt märker inte mår bra – för självklart kan ätande vara ett tecken på att något är fel.

Jag håller med om att folks åsikter om att någon har osunda matvanor endast verkar gälla om man är tjock. Ser ofta i bloggar osv att tjocka personer som allmänt verkar äta hälsosamt får skit om de någon gång lägger ut bild på chips och godis en lördagkväll. Och skitsnacket är alltid ur hälsoaspekt, för att det är mer OK att kommentera sånt och inte någons utseende?
För ca 5 år sedan rasade jag 10kg i vikt på några månader. Jag åt knappt mat alls under dagarna och varje kväll en stor påse godis. Jag behöver knappast förklara hur dåligt jag mådde psykiskt och fysiskt av detta. Familj och pojkvän var de som såg det ohälsosamma i det hela. Vänner och bekanta hyllade min smala kropp. Träffade en gammal vän som utbrast ”faaan va smaal och snygg du är! Hur har du gjort?” Jag svarade ärligt ”jag har inte ätit”. Hon svarade skrattande ”fett bra ju, du är skitsnygg”.
Jag gick upp 5 av mina tappade kilo under åren som gick, men i januari det här året hände lite svårigheter och jag gick ner ännu mer då jag inte alls kunde äta. Benen stack ut och jag såg inte hälsosam ut för fem öre. Den här gången åt jag inte ens sötsaker, hur hungrig jag än var så blev jag illamående sekunden maten stod framför mig. En vän till mig som visste allt som hänt och anledningen till varför jag inte kunde äta såg en bild på mig på instagram och kommenterande ”shit va smal” och så en ”tummen upp”.
INGEN har någonsin kommenterat min hälsa när jag har tydliga ohälsosamma matvanor/ ätstörningar. Bara hur snygg jag är, eller hur duktig (????) jag är. Men en tjockis som äter en normal mängd onyttigheter för att DET ÄR GOTT får höra massa om hur ohälsosamma de är.
Omgivningen förklär sitt tjockförakt i en omtanke för hälsan.

Hehehe… Ska jag berätta vilken reaktion jag får som smalis när jag berättar att jag emellanåt (tyvärr rätt ofta) äter kring 1/2 kg mjölkchoklad i veckan? Det finns två varianter, dels alla de som vill gå ner i vikt av någon anledning och som genast ser mig som den största förrädaren sedan Quisling, och dels de som är hälsofanatiker och ser socker som det värsta giftet av alla och därför raskt kategoriserar mig som idiot. Visst är det härligt! 😉
/Charlotta

Jag älskar mat men har problem med att känna hunger och att jag blir mätt sjukt fort när jag tvingar i mig mat (”äta bör man..”). Det är helt stört trist! 🙁
Men om jag beklagar mig att jag inte känner mig hungrig eller sugen på godsaker får jag höra att ”Åååh, lyllos dig!”
Man ba’ – ”NÄ! Det är fan ingen lyx! Jag vill äta kanelbullar och godis och en stek och klyftpotatis och ååååh!”
Fattar inte varför man ens ska bry sig om vad folk äter eller inte äter, och särskilt inte människor man inte känner. Peka finger åt folk som är överviktiga och äter glass men hyllar folk som har ensiffrigt BMI och lever på chips… Galet.

Stör mig väldigt på att folk har ett sådant behov av att kommentera vad man äter och inte. Att man äter på McDonalds hellre än en sallad är väl fan inget tecken på att man mår dåligt?? Ska vi vara sådana kan jag medela att jag var en mkt gladare person när jag åt det jag gillade istället för det samhället ansåg att jag skulle äta. Med andra ord när jag hade några kilos övervikt. Ångest är det att ha krav på att vara smal osv. Och det här med att hålla koll på vad ändra äter??? O.o Herregud, låt människor äta vad de vill!

Folk verkar inte se någon mellanting. Man är alltingen smal, för smal, anorektisk eller så är man fet, överviktig. Det finns liksom inget lagom och det spelar ingen roll hur man själv känner för det är alla andra som berättar mer än gärna hur du ser ut och hur du känner.Vill man gå ner i vikt så gör man det. Men känner man sig nöjd med sin kropp o mår bra så varför ska andra hela tiden berätta att man inte mår bra och man borde banta. Man gör som man vill liksom. Men folk har alltid något o säga om just ens matvanor och det går inte göra rätt så att alla blir nöjda så varför ens försöka. Är man själv nöjd med sina matval så är ju allt bra.

Jag är ganska intresserad av vad andra äter, men då handlar det mer om smakperspektivet än huruvida det är hälsosamt eller inte. Jag kanske inte alltid vill äta upp det de äter men kan ändå vara intresserad.
Det här att folk ska tycka om vad man äter och inte äter tycker jag känna igen från andra sammanhang också bla föräldrasajter. Men i grund och botten så är det sällan någonting annat än en form av mobbing. För en del kan det säkert vara att de inte är nöjda med sig själva och istället hackar på någon annan för att känna att de minsann inte är så tjocka/ohälsosamma/olyckliga eller vad det nu gäller.
När jag var yngre så var jag nog också lite sådan, men jag har i och med erfarenheten jag lärt mig att jag inte ha rätt att dömma någon i de allra flesta frågor. Jag gör kanske på ett annat sätt, men därför är det inte sagt att det är bättre, det är bara ett annat sätt som passar mig.
Det finns två uttryck som min pappa brukar använda som jag anammat: ”Det finns inget som är alena saliggörande” och ”Var och en blir salig på sin tro”. Det lever jag väldig mycket efter idag och låter andra människor leva på sitt sätt, så lever jag på mitt sätt.

Är höggravid. Flera personer tilltalar och omtalar mig som ”tjockis”. Säger ifrån, men det är tydligen HELT OK att kommentera mitt utseende, bara för att jag har en bebis i magen. Speciellt om jag äter, då ska det kommenteras mängd, innehåll, risker, allergier, fett som man riskerar ”få kvar” på kroppen efter förlossningen, hur min kropp ändrats hittills, om jag känner mig lika tjock som jag ser ut(!) o.s.v. i all oändlighet.

Jag är också gravid och förstår precis vad du menar! Helt plötsligt kan folk kläcka ur sig vad som helst. Förstår inte varför det är okej att säga sådana saker till någon bara för att denna är gravid. Det är ju inte så att folk brukar kalla andra (ibland okända) människor för ”tjockis”.

Jag älskar god mat! Jag har turen att ha en sambo som känner likadant och vi kan diskutera goda måltider vi har ätit och har en inofficiell topplista över våra bästa restaurangmåltider. När man tänker efter är det sorgligt hur många som inte kan njuta av sin mat av rädsla för vad den gör med kroppen. Jag blir mycket gladare av att tillåta mig själv sådant som är gott, i stället för att gå omkring med en stor tung säck av dåligt samvete för att det inte ingår i kategorin ”nyttigt”.

Ja det är faktiskt helt sjukt att man inte kan få ÄTA utan att känna att folk dömer en. Nej jag är inte smal, men jag kanske inte strävar efter att vara smal? Jag är inte gigantisk men överviktig, men jag känner mig faktiskt ok med min kropp. Det är när andra pratar om sina (redan smala) kroppar eller granskar min kundvagn i affären som jag mår dåligt. Inte av mig själv utan vad andra hela tiden ska tycka & tänka. SJUKT! (& då äter jag rätt bra mat & bara godis på helgen)

Men asså det här ger mig sjukt mycket ångest. Jag har haft anorexia i ca 1,5 år, men har nu nått en normalvikt. (Enligt BMI alltså. Har aldrig vägt så här lite utan en ätstörning, inte sen jag var 14. Är nu 20.) Folk kommenterar inte vad jag äter, antagligen eftersom jag ses som smal. De enda kommentarerna jag får är av vänner och familj om de tycker att jag äter för lite. Men kan inte folk förstå att när jag hör om sånt här så blir jag livrädd för att gå upp mer i vikt. Tanken att folk ska skämta om att ”jaså, har du en tjockisdag” eller ”äh, det är lugnt att hetsäta ibland” bara för att jag äter en B&J (som är så sjukt gott!) bara för att jag är normalviktig gör att jag hoppas att jag aldrig går upp mer i vikt.
Sorry för negativiteten men jag vill bara babbla av mig lite.

Jag stör mig på att jag faktiskt ibland kan höjja på ögonbrynen över vad någon annan äter, jag har varit ätstörd sen arton års ålder och kämpar med att kunna äta någonting och bli ordentligt mätt utan att jag ska känna dåligt samvete för att jag kanske ätit ”för mycket”, det är sjukt. Har en liten dotter på två år och jag är väldigt medveten om att jag inte får lära henne att mat skulle vara ”fel”, så äta det gör jag, och hon får äta precis det hon vill utan att jag ska lägga mig i om vad hon ska äta upp på tallriken. Min ätstörning var ett resultat av omgivningens förväntningar och skolkamraterna om hur man skulle se ut som tjej, att man inte dög och man var ”ingen” om man inte var ”smal och snygg”. När jag lämnar min dotter på dagis kan jag höra personalen åma sig och överrösa de andra föräldrarnas flickor massa ord om hur ”ffiiiiiina” dom är i sina rosa klänningar. En gång när jag provade en klänning (har sällan klänning på mig för att jag inte trivs i det) så kom min dotter och sa ”Fiiiiiiin maaammmmaaa!” Då höll jag på få spunk över vad dom lär barnen på dagis. Några fröknar dissar det här med genus totalt också, dom pratar om att flickor visst gillar rosa och tycker om att vara just prinsessor för att flickor är flickor, och då blir man ju skitledsen för att dom fattar ju inte vad dom gör mot barnen.

Alltså jag älskar mat. Jag önskar jag fick jobba med att äta. Tittar på masterchef och önskar att jag var domare. Mmmm..
Vilket tråkigt liv att hela tiden bry sig om vad man ”får” och ”inte får” äta. Och om man för en gång skull äter något man VILL äta så ska man gå runt och må dåligt med ångest sen? Hemskthemskthemskt.

Jag håller med.
Och på samma sätt är det med dom som äter lite, eller väldigt nyttigt. Alla är olika och vissa blir mätta väldigt fort, eller kan inte äta för mycket socker tex.
Jag mår illa om jag äter godis varje dag, så jag äter bara några dagar i veckan. typ 3 eller 4.
Och om jag tackar nej till en bulle så får jag direkt:
Äter du verkligen ordentligt? Får du i dig alla vitaminer och mineraler? Du har väl inte gått ner i vikt? osv osv… och då äter jag massor hela tiden, men Kan inte gå upp i vikt.
Orka analysera varandra hela tiden och varför deras kropp ser ut som den gör. Alla är olika. Punkt.

Framförallt så granskas det nog mer noga vad kvinnor äter, eller inte äter, än vad ”folk” äter. Så jag skulle säga att du har helt rätt i att den där ”omtanken” snarare är ett symptom på samma gamla vanliga ”kvinnor äger inte sina egna kroppar” som alltid.
Huruvida män bedöms och analyseras som ätstörda eller inte utifrån deras kroppsformer är ganska ovanligt va?

Nu kanske jag pratar om nåt helt annat..
Om en person missbrukar mat, alltså drogar sig med ”fel” sorts mat: socker och stärkelserik föda i form av tex godis, chips, läsk etc, mår inte den personen dåligt då? Vi blir tjockare och tjockare, inte bara i Sverige, samt flertalet sjukdomar ökar och detta är kopplat till övervikt.
Att lägga sig i en främmande människas levnadsvanor kanske inte är att rekommendera men om jag hade en god vän eller släktning med övervikt skulle jag absolut ifrågasätta dennes livsstil. Att äta sig till en för tidig död är väl knappast att rekommendera? Speciellt inte om personen i fråga har barn. Som i sin tur efterapar förälderns beteende.
Missbruk är väl missbruk vilken drog det än handlar om?

Jag tycker att det är intressant detta med att vissa personer tror att feta människor behöver upplysas, att man måste berätta för dem att de väger för många kilon, att de äter fel och tränar för lite. Jag känner ingen person med övervikt som inte vet att de väger ”för mycket”, de allra flesta har dessutom bra teoretisk kunskap om hur man gör för att gå ned i vikt.
Det finns som LD säger mängder av bidragande orsaker till övervikt. Vissa är överviktiga för att de älskar att äta och det tycker inte jag att någon annan har rätt att lägga sig i, vissa andra är överviktiga för att de mår dåligt, och blir inte det minsta hjälpta av att någon välmenande person berättar för dem att de är feta och att de borde äta lite mindre och röra på sig lite mer.

Jag har försökt gå ner i vikt under hela mitt liv. När jag gick i mellanstadiet blev jag mobbad för att jag var ”tjock” och så upp till gymnasiet. Jag har testat ALLA dieter som finns samt dietist, men inget hjälper. Det enda som hjälper är att inte äta, alls. För 1,5 år sedan blev jag deprimerad och slutade äta. Jag gick ner 20 kg. Nu väger jag mer än de 20 kilo jag gick ner, detta då jag började äta normalt. Jag äter inte skräpmat varje dag, inte ens 2 ggr i månaden, äter knappt godis, äter inte chips, hatar läsk.. ändå är jag överviktig? Jag går upp så fort jag tittar på en chokladbit, bara jag andas ångorna av en latte.
Jag äter NORMALT varje dag och ändå är jag fet, jag tänker på vad jag äter. Så när jag unnar mig en glass på stan eller en hamburgare ska folk ge fan i att stirra! Det är det värsta jag vet, att folk stirrar som att de aldrig sett någon äta förut. Mitt val, NEJ jag äter inte glass för att jag mår dåligt och NEJ jag äter inte glass för att jag är fet och inte kan hjälpa det.

Jag är själv ganska blind för människors storlek, bryr mig inte hemskt mycket ifall någon är tjock eller smal eller mitt emellan, oftast lägger jag inte särskilt mycket märke till det. Däremot kan jag ändå komma på mig själv ibland med att granska andras matvanor (oftast människor jag inte alls känner). I synnerhet ifall någon blivit diagnostiserad med någon sjukdom, typ cancer eller egentligen vad som helst. Då blir jag av någon anledning väldigt intresserad av deras matvanor, som att jag typ vill se att ”ja, men hon/han äter ju det där och det gör inte jag, då kan jag inte råka ut för samma sak”. Lite sjukt kanske, vet inte om jag är den enda som lider av det här 🙂

Jag tycker fokus på mat är jobbigt över lag. Speciellt situationer när ett sällskap äter olika saker, typ lunchen på jobbet där alla har med matlådor. Eller på universitetet för den delen. Vissa tycks ha ett enormt behov av att fråga runt och kommentera vad alla äter. Hatar det! Oavsett om det kommenteras negativt eller positivt så känner jag bara att ”låt mig äta ifred och ge fan i min mat”!

Men guuud vad jag håller med! Tävlingen om ”piffigast” lunchlåda alltså. Jag får panik! Vid tolv är jag alltid så jävla hungrig, jag pallar absolut inte ytterligare prestation eller bedömning. Gimme a break liksom! JAG VILL BARA HA MAT!

Jag klickade på mitt aktiva bokmärke till dig och det funkade inte! Blev lite rädd och desperat där för ett ögonblick, innan jag mindes din dubbelflytt och tog till google. Phew! 😉
Men i alla fall: ja, vafan har folk med andras matvanor att göra?? Fölk är så nedrigt benägna att använda andra som klätterpinnar för att få känna sig bättre själva, och att klaga på någon annans vikt/matvanor/träningsvanor verkar vara en av favoritmetoderna för att kännas sig bättre själv. Men för tusan! Så frustrerande att de inte fattar att bästa sättet att bli av med sin egen hest är att sluta hetsa mot andra. Det är ju en ond cirkel och en masspsykos allt detta.
Grattis till flytten, btw! 😀

Har också märkt att många, främst kvinnor, döms efter vad de äter och sen säger folk ”tänk på figuren” osv. Låt folk äta vad de vill och kommentera inte allt, vare sig det är av omtanke eller inte. All ”omtanke” gör inte gott.

Jag brukar inte tänka på vad andra äter, om det inte är något jag vill äta. Men jag har väldigt mycket tänkt på vad jag äter och hur andra tänker om det. Speciellt när jag var extremt överviktig och köpte onyttigheter. Fick för mig att alla tittade på mig och dömde mig, antagligen var de fullt upptagna med sitt och sket i vad jag gjorde men i mitt huvud dömde de mig.
Jag fick kommentarer som antagligen skulle vara hjälpsamma men som bara sårade mig och då jag var/är en tröstätare gjorde det ju bara att jag åt mer av mindre nyttiga saker.
Nu när jag är ”normal” i kroppen får jag andra kommentarer, vet inte om det kan ha och göra med att jag är vegan också (äter du bara sallad?). Folk verkar ha en obotlig lust att lägga sig i vad andra stoppar i munnen. Så länge personer en älskar mår bra med sin kost så var glad för guds skull!

”Framförallt så granskas det nog mer noga vad kvinnor äter, eller inte äter, än vad ”folk” äter. Så jag skulle säga att du har helt rätt i att den där ”omtanken” snarare är ett symptom på samma gamla vanliga ”kvinnor äger inte sina egna kroppar” som alltid.
Huruvida män bedöms och analyseras som ätstörda eller inte utifrån deras kroppsformer är ganska ovanligt va?”
Sandra på stökboet, kvinnor granskas inte alls noggrannare när det kommer till vad vi stoppar i oss. Och att det skulle vara ovanligt att män analyserad utifrån kroppsform är skitsnack! Tvärt om skulle jag säga. Hur många män gillar riktigt vältränade kvinnor? Inte så vanligt då män oftast inte vill ha en tjej som är starkare än han själv. Hur många kvinnor tänder på riktigt vältränade män? Precis. Eller vad är vanligast, att du ser ett par där mannen är överviktig men inte kvinnan, eller tvärt om? Att kommentera andras kroppar är dessutom betydligt vanligare bland kvinnor, där både kvinnors och mäns kroppar bedöms.
Den här offerkoftan har ni inte patent på!

Jag har en kollega som är sjukligt fet. Hen kan trycka i sig en påse chips till lunch. Hen kan inte gå i en trappa utan att bli andfådd. Jag skulle aldrig få för mig att kommentera hens kropp eller matvanor, dock så kan jag i mitt stilla sinne undra varför hen gör så? Men som sagt, det är ju inte min jävla business?!

Jag är smal, men har god aptit och så har det alltid varit. Att få höra ”tänk att du som är så liten kan äta så mycket” var skoj ungefär tills jag fyllde tolv – sedan dess har det nästan alltid funnits en insinuerad ätstörningsproblematik i den kommentaren. Kommentarer av typen ”var får den maten plats?”, ”klarar din mage av så mycket mat?” och ”du måste träna mycket?” är inte jättekäcka att få vid middagsbordet eller vid buffén. Och då handlar det alltså inte om några monstruösa mängder, men jag tillhöra typen som äter mer än två potatisar och gärna tar om. Vilket jag ibland kan känna att jag inte ”borde”, för att jag tydligen ser ut som om jag petade i maten.
Jag har en överviktig svägerska, och jag förstår att blickarna hon får (där kommenterar inte folk gärna, mer än bakom ryggen) är ännu jobbigare, jag faller ändå in under det eftersträvansvärda smalidealet. Men det hade ändå varit skönt om vi alla fick äta vad vi ville utan att folk la sig i.
Och nej, det handlar såklart inte ett dugg om omtanke, åt något av hållen. Om jag nu hade gått in på toaletten och satt fingrarna i halsen efteråt, vad hade det då frågan ”var får den maten plats?” hjälpt?

Sånt är himla intressant (och tragiskt, för den delen). Jag var väldigt smal som yngre, men har de senaste åren gått upp en hel del. Anledningarna är många men jag har kommit till en punkt där jag mår psykiskt bättre än någonsin. Ångesttankar och dödslängtan kommer mer och mer sällan och jag kan för första gången i mitt liv säga att jag mår bra. Ändå ska folk påpeka att jag är tjock och att jag har gått upp i vikt. NO SHIT, det är fan inte folks problem. Inte en jävel peppar mig när jag berättar om hur bra jag mår. BLIR SÅ TRÖTT.
(Och ja, fastän jag försöker att inte bry mig så påverkar det mig. Inte på det sättet som folk tror ”att jag blir mer peppad att gå ner i vikt”, nä, jag mår sämre. Det får alltså mig att må dåligt, inte att bli smal.)

Livet är för kort för att man (läs: jag) ska avstå god mat, efterrätter och fredagsmys. Hellre några kilo mer än vad jag ”behöver” än att ständigt tänka på vad jag äter! Sen är det inte hälsosamt att moffa 5 kg godis i veckan, tre påsar kanelbullar, tio kebabtallrik tre plattor öl- men det är en annan femma. 😉

Blir allmänt frustrerad över att folk alltid ska lägga sig i, och ALLTID hitta på någon anledning till att man gör som man gör. Extra provocerad blir jag när folk låtsas att det handlar om omtanke, fast allihop fattar att de bara vill ha något att kritisera.
Jag brukar t.ex. gå ut rätt så ofta. Varför? För att det är kul, trodde jag. Men nehej, givetvis mår jag ju också dåligt, och försöker bedöva mina känslor med alkohol. Naturligtvis. Precis som varenda annan jävel som vill gå ut en fredagkväll, antar jag?

Något som är extremt underligt (åtminstone enligt mig) är att folk generellt verkar tycka att ”ful” är lindrigare att bli kallad än ”tjock”.
Vi har olika preferenser när det kommer till vad vi tycker är snyggt – average – fult. Ytligt snackat nu, alltså. Det är en uppsjö av ingredienser som bildar kakan som betraktas, frillfärg, händer, rumpsize, accessoarer, underläppsplut, osv.
En snygg människa, en average looking & en som en tycker är ful. (Kom ihåg att vi snackar ytligheter nu, & att ytligheterna är ur perspektivet ”ens egna personliga”.
Men som sagt, en snygg – average – ful.
Så blir någon kallad tjock & dens homies ba ”HEN ÄR INTE ALLS TJOCK!!!1123 Fan vad elak du är, stick!”.
Tjockhet är EN av ingredienserna till helheten som är den färdiggräddade skapelsen i ens personliga ”snygg-ful-skalan”. Som tex ögonbrynsfrodighet, ”Vad smala ögonbryn du har!” & kompisarna bara: ”HAR HEN INTE ALLS DET, PUCKO!!! *unfriend på fejjan*” – Nja, så starka blir knappast reaktionerna på att DEN utseendedetaljen kommenteras. För där kommer det sig liksom naturligt för alla att vara införstådda med att vissa går nuts för the Sandy Cohen Crazy, medan andra diggar det Kirsten Cohen-tunnt (OC-referens).
Inte bara det att ”tjock” alltid måste betyda låga poäng, tydligen har kroppsstorleken en sådan avgörande roll för helheten att tjock = döbakad kaka direkt, du är diskad.
Kolla reaktionerna i denna videon, först blir tjejen kallad för ful för att komma in på klubben, & ja folk reagerar & försvarar genom att lyfta fram att hon har fint hår, fina ögon, osv. Men sedan när dörrvakten kallar henne TJOCK, då jääävlar fnattar den dissade brudens protectors till!
https://www.youtube.com/watch?v=5YjGZFkL9Ew

Jag får ofta kommentarer om att jag äter så mycket och ÄNDÅ är jag sååå liten. ”Hur får det plats?”, ”Ja, du är ingen anorektiker iallafall.”, ”Ska hela den stora pizzan få plats i lilla lilla dig?”. Ja, jag äter lika mycket och ibland mer än mina vänner som kämpar med överviktig. Hur fan kan det vara roligt att prata om? Om och om och om igen? Vissa är rentav riktigt fräcka – ”Du är lite chubby på insidan, va? Höhö.” Jag har som tur var inga problem med maten och har alltid varit riktigt matglad, men jag säger alltid ifrån. Vad händer när de råkar kläcka det till fel människa, någon som redan har ett stort matfokus?

Jag älskar att äta. Jag kan äta mer än de flesta män innan jag dör av matkoma. Jag älskar att vräka i mig onyttigheter som ostbågar och chips, typ en hel påse på en halvtimma (vill här poängtera att jag är SMAL, för alla som nu blir oroliga och tror att jag är ett ”ohälsosamt fetto”). Och jag har gjort det till ett problem. Alltså, jag HAR inget problem med mat, men mina tankar säger mig att eftersom jag gärna äter på det här sätter så måste jag ju vara ätstörd. Jag brukar tänka att jag hetsäter och tvångsäter, men jag tänker ALDRIG detsamma om min sambo som är exakt likadan som mig. Jag tänker bara att han tycker om mat. Men kring mina egna matvanor har jag gjort det till ett problem, för tjejer ska ju inte äta sådär. Och därför äter jag ju heller aldrig så om jag går bort, är på jobbet eller i skolan. Då äter jag mig i stället knappt mätt, eftersom portionerna är för små för att mätta ens ett barn. Typ.
Och det var tack vare det här inlägget som jag insåg att jag inte har något problem med hetsätning utan att jag faktiskt bara gillar mat. Jag har haft ätstörningar tidigare i mitt liv så jag om någon vet vad osund inställning till mat innebär och det enda som är osunt med mina matvanor nu är det faktum att jag tvingar mig själv att äta mindre i sällskap med andra människor.

Jag gick upp jättemycket i vikt när jag väntade mitt barn. Nu är jag omkring 15 kg ”överviktig” (om man tittar på mitt BMI), men jag tränar 3-4 gånger i veckan och äter varierat, sällan sötsaker, och är överlag vid bättre hälsa än någonsin tidigare. När folk frågar en tjock person om hens hälsa är det bara en förevändning för att påpeka att en är tjock och att de känner sig provocerade av det.
När jag för fem år sedan levde på cig och lightläsk och grät efter varje gång jag ätit, var det ingen som sa nåt om hälsa. Trots att alla såg att jag hade ätstörningar. Insett senare att många tjejer i min närhet helt enkelt ser/såg ätstörningar som något normalt. En del måste svälta sig för att vara sådär ”idealsmala”.
Vilken rant det blev. Jag älskar också Ben & Jerrys.

Jag tillhör en av de som inte kan titta på en chokladbit utan att gå upp i vikt. Jag har vägt mer än mina jämnåriga sedan mellanstadiet, det har liksom alltid varit så. Oavsett vad jag äter eller hur mycket jag rör mig. En kompis till mig är tvärt om, hon kan sitta på aschlet och moffa chips och typ gå ner i vikt av att tugga. Jag tror att det har gjort att jag själv inte är så snabb på att döma andra efter deras matvanor, men tänker mig ändå för varje gång jag äter offentligt. Jag tror att andra tänker ”Där sitter tjockisen och äter hamburgare, inte konstigt att hon ser ut som hon gör” alt. ”Bra att hon väljer salladen, hon behöver gå ner lite”. Vilket ju är synd, burgare är så himla mycket godare än sallad.

Alltså… Folk som ser dig som tjock… Jag har ett problem redan där. Om du själv gör (eller inte gör) det är upp till dig. Men andra?
Själv försöker jag se DIG (eller vem jag än möter) – inte din kropp, ditt hår eller what ever på utsidan. Lyckas inte alltid. Men det hindrar inte att jag försöker.
Så, om ditt glassätande har jag bara en sak att säga, du har smak för kvalité! 😉

Visst är det sjukt irriterande? Låt mig äta vad jag vill för fanken!
Och det inträffar inte bara i samband med skräpmat heller.
Jag käkar själv LCHF/paleokost i perioder och får höra en del goa grejer, men eftersom det var sambandet med kroppsform vi diskuterade nu kan jag ju bjuda på följande dialog (som utspelar sig lite då och då):
Halvbekant människa sneglar på min tallrik:
HBM: ”Jaså, tog inte du någon pasta?”
Jag: ”Nej jag käkar lågkolhydratkost…”
HBM: ”Men lilla vän, du behöver verkligen inte banta. Killar gillar lite att ta i!”
Och i det meningsutbytet finns det så många fel att jag inte ens orkar räkna upp dem.

Att analysera vad och hur människor äter gör jag hela mina jobbdagar (Jag är dietist). Det gör jag ju för att hjälpa människor, och de kommer dit för att få min hjälp. Däremot skulle jag ALDRIG ge någon ”goda råd” om de inte själva efterfrågade det. Har aldrig kommenterat hur någon i min närhet äter och det tänker jag inte göra heller. Det är inte snällt och det har heller ingen som helst nytta. Folk har tydligen inget hyfs. 🙂

Jag är tjock, fet enligt BMI (men enligt kompisar ”Nej du är inte tjock, bara kurvig” (eftersom tjock=ful enl. rådande ideal, och de vill inte vara ”taskiga”. För tillfället går jag på pulverdiet, av olika anledningar… skit samma varför. För mig är det en extrem och rätt ohälsosam metod. Att inte äta mat på två veckor. Försöker smyga med det för jag vill inte ha frågor/pekpinnar eller påverka andra, men det är inte alltid det går. Och flera gånger nu har jag fått kommentarer som; ”Äter du ingenting? Vad duktig du är!” och ”Bra jobbat!”. Så om man vill vara en duktig och berömvärd tjockis ska man alltså inte äta nånting alls! Blir så arg! Sjukt!

Jag känner smala personer som konstant äter onyttigt, festar varje helg och aldrig tränar. Jag känner större personer som äter nyttigt och tränar flera dagar i veckan. Kroppens storlek säger ingenting om någonting; det säger ingenting om din träning, dina matvanor, din hälsa eller ditt själsliga mående.
Den enda anledningen till att jag har en skev bild av min kropp är för att människor konstant ska hacka på den. Oavsett om jag har varit 7 år eller 25 år, vägt 65 eller 85, tränat 15 timmar i veckan eller inget alls, ätit nyttigt eller mindre nyttigt så har jag ALLTID fått höra att min kropp inte duger. Att jag är tjock.
Jag har arbetat med det länge. Jag klär mig inte i vissa kläder och tanken på bikini får mig att vilja skjuta mig i knäskålen, MEN jag har kommit så pass långt att jag äter det jag vill äta, när jag vill äta det. Utan ångest.
Jag är frisk, jag har en stark kropp och jag mår bra, men även om det hade varit tvärtom så kvarstår faktumet att oavsett hur min kropp ser ut eller vad vågen visar så säger det inte alltid sanningen om hur jag mår psykiskt och fysiskt.

När jag läser det här inlägget poppar det upp ett riktigt gammalt minne. Jag var kanske 12.
Jag hade precis fått en sådan där 1-kr klubba av min mamma som jag gick och sög på mitt i stan. Såg att folk kollade lite. Första tanken var: Fan vad avundsjuka dom är på min klubba rå.
Sen kom andra tanken: Tänk om de tycker att jag är onyttig och bortskämd? Sen skämdes jag och njöt inte mer av klubban utan tuggade på den så jag blev av med den.
Den dagen då mat blev förknippat med skam? Att en tolvåring tänker så. Jag har aldrig varit knappt ens normalviktig (då vägde jag inte ens 30) om det spelar någon roll.

Folks åsikter om att någon har osunda matvanor endast verkar gälla om man är tjock. Ser ofta i bloggar osv att tjocka personer som allmänt verkar äta hälsosamt får skit om de någon gång lägger ut bild på chips och godis en lördagkväll. Och skitsnacket är alltid ur hälsoaspekt, för att det är mer OK att kommentera sånt och inte någons utseende?
För ca 5 år sedan rasade jag 10kg i vikt på några månader. Jag åt knappt mat alls under dagarna och varje kväll en stor påse godis. Jag behöver knappast förklara hur dåligt jag mådde psykiskt och fysiskt av detta. Familj och pojkvän var de som såg det ohälsosamma i det hela. Vänner och bekanta hyllade min smala kropp. Träffade en gammal vän som utbrast ”faaan va smaal och snygg du är! Hur har du gjort?” Jag svarade ärligt ”jag har inte ätit”. Hon svarade skrattande ”fett bra ju, du är skitsnygg”.
Jag gick upp 5 av mina tappade kilo under åren som gick, men i januari det här året hände lite svårigheter och jag gick ner ännu mer då jag inte alls kunde äta. Benen stack ut och jag såg inte hälsosam ut för fem öre. Den här gången åt jag inte ens sötsaker, hur hungrig jag än var så blev jag illamående sekunden maten stod framför mig. En vän till mig som visste allt som hänt och anledningen till varför jag inte kunde äta såg en bild på mig på instagram och kommenterande ”shit va smal” och så en ”tummen upp”.
INGEN har någonsin kommenterat min hälsa när jag har tydliga ohälsosamma matvanor/ ätstörningar. Bara hur snygg jag är, eller hur duktig (????) jag är. Men en tjockis som äter en normal mängd onyttigheter för att DET ÄR GOTT får höra massa om hur ohälsosamma de är.
Omgivningen förklär sitt tjockförakt i en omtanke för hälsan.

Jag önskar att folk bara kunde sluta lägga sig i vad andra äter och väger. Som smal får jag ofta menande blickar om jag tackar nej till en andra portion efterrätt (även när ingen annan runt bordet tar mat). Då förväntas jag trycka i mig mat som jag inte vill ha (enbart av den anledningen att jag inte är sugen/är mätt), så att jag går upp i vikt och ”ser lite hälsosam ut”. Jomen tjena. Jag har perfekta värden och mår BRA, tycker om mat och njuter av att äta, vilket människor i min närhet också ser när vi har måltider tillsammans. Men ändå envisas de med att kommentera min kropp och min vikt.

Usch, jag läser och tänker men har svårt att formulera mina tankar.
Egentligen tycker jag att alla ska få slippa kommentarer om mat och utseende.
Samtidigt kan jag med en ätstörningshistoria känna att det varit skönt om omgivningen reagerat mer.
MEN – då menar jag att ev kommentarer ska komma från äkta omtanke. Folk som är ute efter att skuldbelägga eller visa hur de (i sitt tycke) är så mycket bättre ska hålla käft. Men vänner som verkligen bryr sig får för mig gärna engagera sig.
Då handlar det ju om person, inte bara om mat/kropp.

Håller med om inlägget.
Dock det här med att man inte ska lägga sig i andras liv, jag vet inte riktigt om jag håller med helt om det. Självklart tycker jag att det gäller folk som man inte känner (tycker till exempel inte att vi läsare borde inte lägga oss i dina matvanor såklart), men vad det gäller nära relationer är jag lite kluven. Jag skulle jag inte lägga mig i bara för att någon åt chips till lunch en dag, men om någon väns vanor skulle ändras (gäller inte bara matvanor) skulle jag som vän av RIKTIG OMTANKE kanske prata med min vän om jag misstänkte att hen mådde dåligt. Såklart på ett så smidigt sätt jag kunde och gärna utan att ens nämna den ändrade vanan, men bara för att kolla att allt är OK liksom.
Och jag har ingenting emot att någon av mina vänner gör samma sak mot mig.

En sak som stör mig som fan är alla snälla och omtänksamma människor under mitt liv som har påpekat för mig hur jag borde känna inför min kropp och vilken självbild jag borde ha, typ ”tänk vad skönt det skulle kännas att inte behöva skämmas på stranden” eller ”skulle det inte kännas roligare att handla kläder Anna om du vägde lite mindre?” osv. Fantastic. Så jag borde alltså skämmas på stranden och vara medveten om att kläder sitter mindre snyggt på mig för att jag är fet. Tack då vet jag det.
Eller när folk ska berätta för mig att jag tröstäter och jag bara känner, men jag är ju ALLTID glad din dumma fuck? ja, jag äter lite glass och godis framför TV:n på kvällarna, men jag gör det utan att gråta under tiden, jag lovar. Det ÄR sant.

Jag kan inte säga att jag vet hur det är överhuvudtaget men det känns som att folk rent generellt är helt tokiga när det gäller mat. Som vegetarian har jag fått påpekanden av folk att jag är dum i huvudet och att jag inte kommer klara mig på ”kaninmat” och andra idiotiska påpekanden. Jag har dessutom haft en hel del vänner som fått skit pga sin vikt (oavsett om det är smal eller tjock). Hur svårt är det att låta människor äta det som de vill utan att komma med åsikter eller himla med ögonen, oavsett vad personen äter eller hur den ser ut?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *