Kategorier
diskussion & debatt

Jagär trygg i mitt föräldraskap och trygg i de beslut jag tar.

Är det något jag är ofantligt trött på så är det alla ”välmenande” som antyder att jag är helt jävla dum i huvudet. Jag är liksom inte tappad bakom en vagn eller född i farstun. Jag lallar inte runt som ett jävla spån och jag postar inte allt jag tänker och tycker utan en sekunds eftertanke. Jag är noga med vad jag väljer att visa när det kommer till mina barn. Jag hänger inte ut dem. Jag skriver inte om dem speciellt ofta alls. Jag skriver om mitt föräldraskap. Det är en väsentlig skillnad. 

 
Jag ser dessutom saken ur ett annat perspektiv (uppenbarligen) och jag ser verkliga risker i min vardag som ett större problem än ett ”kanske-tänk om”-framtida scenario där nån idag bara sitter och samlar skit för att skada mina barn. Asså på allvar. Tror nån verkligen på att det sitter nån just nu och sparar det jag skriver för att i framtiden använda det för att skada mina barn? Ba liksom väntar, håller ut, bidar sin tid i tre, fyra, fem år eller vad fan det nu kommer att ta innan ungarna börjar läsa bloggar för att DÅ … maila dem? Eller blogga om det? Vad? Känns det trovärdigt? 
 
Det är fan mer troligt att de drunknar i sommar eller blir rövknullade på förskolan. Apropå ”är det värt att riskera”-scenarion.
 
Men ja, om jag är offentlig så innebär detta såklart en minimal risk av obehag hos barnen. Och det finns definitivt bra mycket mer ammunition än en kärleksförklaring där ”mamma skrev att hon var förälskad i Tamlin men också att Ninja var först och därför speciell”. Herregud, tror man att det kommer skada barnen så har man antagligen haft en ganska kärlekslös barndom, jag kan inte se hur man annars skulle vara så otroligt känslig för tanken att mamma älskar olika. 
 
Det finns som sagt massvis att gräva fram. Om mig främst. Inte om mina barn för jag har inte lämnat ut nåt om de överhuvudtaget som skulle vara känsligt. Bilder kan inte skada dem. Att mamma är hårig, fet och ful kommer antagligen upplevas som ett större problem. 
Och nånstans måste man lita till sitt och andras omdöme. Jag är mån om att mina barn ska växa upp och veta att de är älskade bortom allt. Det tror jag räcker långt. 
 
Jag kommer inte sluta blogga om mitt föräldraskap, mitt liv och mina barn och allt omkring det. Det är inget fel på mitt omdöme. Jag kan ta egna och bra beslut i min föräldraroll. Jag varken behöver eller vill läxas upp. Så sluta. Bara gör det. Jag är inte dum eller tanklös. Tvärtom. 
 
 
 
(jag avskyr att läxa upp mina läsare dels för att det inte behövs och dels för att jag vill att ni ska känna er välkomna och uppskattade, och jag lär mig massvis av alla reflektioner jag får av er men jag ber några av er att tagga ner lite med uppläxandet när det kommer till mitt föräldraskap. Ha lite tillit till att jag faktiskt är ganska klok och mån om mina barns bästa och lite ödmjukhet inför att det inte går att applicera sin egna föräldrarelation på mina barns.)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jagär trygg i mitt föräldraskap och trygg i de beslut jag tar.”

Självklart ska man inte behöva bli uppläxad. Du är en bra förälder. Jag lär mig mycket av denna blogg.

MEN, ibland känns det som att du själv läxar upp andra föräldrar.

Svar:
Jag skriver med en uppläxande ton absolut men förstå skillnaden mellan att skriva GENERELLT om föräldraskap (som jag gör) och att rikta sig till enskilda personer. Men givetvis är det ok att ifrågasätta föräldrabeslut emellanåt, även här. Men det finns en gräns känner jag.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

rent allmänt är det väldigt irriterande med alla "välmenande" råd och liknande vad gäller just föräldraskap. Barn är precis som alla andra; unika. Det som funkar på en funkar inte alls på en annan osv i all jävla oändlighet. Vem känner sina barn bäst? Troligtvis barnens föräldrar. Tror de flesta är kapabla nog att kunna bedöma huruvida de gör rätt eller fel gällande sina barn. Sen kommer ALLA föräldrar göra misstag enligt sina barn också, men de går liksom inte att förutse. För även om man kör både med hängslen, livrem och ett par extra brallor kommer något upplevas helt annorlunda än vad föräldern trodde osv.

Ba’ kör. Du känner dina ungar, vi läsare gör inte det.

Håller för det första med schmenus om att "välmenande" råd om föräldraskap i allmänhet är otroligt störande. Har nästan glömt bort (förträngt) det nu, men när jag precis i början av mitt föräldraskap hängde en del på familjeliv för att be om råd och höra om andras erfarenheter, fy FAN vad folk var elaka. Jag fick höra alltifrån att jag var naiv när jag längtade efter att få sova till att jag förstörde mitt barns tarm för alltid när jag lät honom smaka riktig mat. Usch för sådant. Att vara förälder är jävligt komplext, alla familjer är olika och alla barn är olika och det som fungerar för någon fungerar inte för någon annan.

För det andra tycker jag det är otäckt att folk som läser bloggar på allvar tror att det som står i enstaka inlägg ger en fullständig bild av personen som skriver. Att du, för att du skriver om att kärleken till dina barn tar sig uttryck på olika sätt och att du STÄLLER FRÅGAN om man kan älska barn olika mycket, faktiskt älskar dina barn olika mycket och att du därför visar dem det = förstör dem för alltid… Hur kan folk ta sig sådana friheter??

Det är det otäcka med bloggandet, tycker jag, att folk tror sig ha en bild av vem hela jag är, bara utifrån enstaka texter. Tycker att människor borde vara smartare än så, inse att ett helt liv och en hel människa inte kan rymmas i tre blogginlägg om dagen…

Ps. Kanske bör tillägga att jag naturligtvis tillhör skaran som inte tvivlar på dig som förälder. Kära nån, jag har väl ingen aning om hur du är mot och med dina barn? Och ärligt talat spelar det inte någon roll, jag läser din blogg för att ämnena och texterna är intressanta och bra – inte för att jag tro mig känna människan du, för det gör jag ju inte.

Jag har tre barn. Förstfödda Cornelia fick vara med mig i fyra år innan Gabriel kom. Det var en kärlek så stor, så öm och så osäker… Anledningen till att det dröjde var att jag inte trodde att jag kunde älska ett barn till lika mycket. Det gjorde jag… men en annan älska-kärlek.

När jag fick honom var jag redan mamma, jag visste liksom vad det innebar och det resulterade i en annan kärleksform som baserades på trygghet inom mig själv.

Lilla Mira kom när Gabriel var 12 år. Ett barn som föddes in i ett förhållande med otroligt stark kärlek mellan mig och hennes pappa. Jag blev en annan mamma som fick känna på att ha barn MED någon, det resulterade i annan älska-känsla med henne.

Man älskar olika, men man älskar alltid, och man älskar alla sina barn lite olika mycket vid olika tillfällen. Det är okej för mig.

Det är kanske förbjudet enligt vissa att känna så men det är så!

Du skriver om ett ämne som berör. Jag har andra åsikter till och från, både generellt och enskilt. Eftersom du är offentlig och skriver om dessa ämnen kommer jag fortsätta debattera och kommentera när lusten faller på.

Tänker att det är precis vad du är ute efter 😉

Och jag är en av de som verkligen inte anser att allt du gör är 100% korrekt som många andra av dina lojala fans.

Svar:
Du är så välkommen att diskutera, debattera, säga och argumentera emot! Jag tror du och de flestahär förstår hur jag menar. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har inga barn och fann LD’s inlägg väldigt intressant. Väntade mig dock den typen av kommentarer som också kom. Att du var en kass mamma etc. vilket tog ifrån den intressanta diskussionen om olika typer av kärlek som kan vara lika stark.

Jag tycker också att det är trist att kommentarerna inne på BK fokuserar på att LD fräser till på ett otrevligt sätt… när andra är otrevliga mot henne.

Jag tillhör den skara som inte håller med om allt, och har ifrågasatt texter och flera gånger fått svar från LD där hon förklarar mer tydligt vad hon menar. Utan svordomar och förolämpningar – därför att jag inte började med den tonen.

Men du har väl själv haft en massa åsikter om t.ex. Carolas föräldraskap etc?

dubbelmoral!

Svar:
Jag har aldrig suttit och läxat upp Carola, vare sig i hennes egen blogg eller genom andra medier. Det här inlägget handlar inte om kritik.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag håller helt med dig i det här inlägget. Dock känns det lite lustigt eftersom jag först hittade till din blogg då jag flera gånger stötte på dig bland kommentarsfälten hos andra mammabloggare och tänkte vad är det här för en människa som kommer med så påhoppande och kritiska kommentarer?

Svar:
Kritik är inte synonymt med påhopp.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Eftersom att jag skrev till dig i ett tidigare inlägg så kommer jag mig manad att svara här med 🙂

Jag tror visst att du är en bra förälder men ingen är perfekt.

Är det en sak som är säker så är det att domen från barnen när de bli vuxna inte blir nådig. Hur goda avsikter man än har så kommer majoriteten av barn tänka när de skaffar egna på saker som deras föräldrar gjorde som de själva aldrig kommer att göra mot sina barn.

Om man ser till hur det brukar bli så är det mer än vanligt att det kommer att finnas en massa områden där barnen och de vuxna inte har samma åsikter om vad som skett och hur det är eller ens vd som blev resultatet.

Svar:
precis. mina barn kommer ha massvis med klagomål. Jag ser inte det här som nåt som skulle vara värre än nåt annat.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

"Herregud, tror man att det kommer skada barnen så har man antagligen haft en ganska kärlekslös barndom"

Det här är inte menat som en attack, men jag ser ofta retoriken "du måste ha haft en ganska kärlekslös barndom" användas MOT folk. Varför? Det kanske ÄR så att personen har haft en kärlekslös barndom. Ska den skuldbeläggas för det?

Frågan riktar sig inte till bara dig, LadyDahmer, om någon annan ser det här i kommentarsfältet är tankar välkomna från alla andra också.

Det jag menar är att, har man haft en kärlekslös barndom mår man förmodligen dåligt av det. Och det är inget man isåfall kan rå för att man har upplevt. Jag tycker att det är ganska lågt att ta till det som angrepp.

Svar:
jag menar självklart inte det som ett angrepp. Shit, jag har själv upplevt kärlekslöshet från en förälder. Jag menar bara att om man kommer från den bakgrunden så är man präglad av den. Det som är irriterande är att folk inte verkar kunna sätta saker i sitt sammanhang utan tror att deras erfarenheter är gällande för andra.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Man får givetvis göra som man vill, jag tror att både du LD och andra bloggare gör det som man tycker verkar bäst för sina barn. Nu har jag varken blogg eller barn, men hade jag haft båda så tror jag faktiskt att jag hade hållit ungarna utanför den av tre skäl.

För det första så vet man aldrig vilka individer det är som läser bloggen, det finns vissa människor jag inte skulle vilja tittade på bilder på mina barn.

För det andra så tycker jag att det känns fel att exponera någon som inte har valt det. Att skriva om en vuxen person eller lägga ut bilder på den utan att ha frågat om lov skulle kännas fel, och jag tänker att det borde vara detsamma med barn.

För det tredje så tror jag faktiskt att det kan vara till barnets nackdel senare i livet. Jag var själv mobbad i tonåren och vet att mobbarna använder sig av allt de kan hitta. Om jag var en känd bloggare, och mobbarna visste om det så är det ju inte helt orimligt att de kollar på bloggen och sedan använder innehållet emot mitt barn. Du skriver ju som du säger inte så mycket om dina barn, men det finns ju bloggare som gör det och det tror jag kan bli ett problem, beroende på vad man skriver.

Jag vill inte säga hur andra "ska" göra, utan bara förmedla hur jag tror att jag hade tänkt. Jag är mycket väl medveten om att många inte tycker att ovanstående är av betydelse, för då hade ju inte så många skrivit om eller lagt ut bilder på sina barn på bloggar. Alla får helt enkelt ta beslut om vad som känns rätt för dem och deras barn.

Svar:
för det första så bryr jag mig inte vem som tittar här eller på bilder av mina barn. det kan inte skada dem och jag har aldrig riktigt förstått den rädslan som för övrigt är ganska obefogad. Det är farligare för dina barn att vara ensam med sin pappa eller annan manlig släkting/vän än att finnas på bild på nätet. För det andra så anser inte jag att jag exponerar mina barn. Inte på ett sätt som går över gränsen. Jag ser värre saker på folks facebooksidor. Jag som offentlig värnar mer om mina barn än många andra som lever på nätet gör.
För det tredje så är mobbingsargumentet så himla dumt. OM det nu skulle vara så att nån vill mobba Ninja om några år så kan jag GARANTERA dig att det finns hur mkt ammo som helst. Jag behöver inte ens blogga. Det räcker med att jag finns. Jag är tjock, småful, dåligt klädd, orakad och brölig. Mina barn kommer antagligen skämmas mer för mig och det jag avslöjat om mig själv här än för nåt jag skrivit om dem. Om de ens kommer skämmas vill säga, jag är ganska övertygad om att mina barn kommer bli lika coola och avslappnade som jag.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nej, jag tror inte heller att det är särskilt farligt att lägga ut bilder på sina barn på internet. Jag menar bara att jag personligen skulle tycka att det vore obehagligt att lägga ut bilder på mina barn när jag inte vem som ser dem (pedofiler och andra), det handlar mer om en obehagskänsla än att jag ser en reell fysisk fara.

På något sätt så exponerar man väl alltid sina barn vare sig man lägger ut bilder eller berättelser om dem tex på facebook eller på en blogg. Sedan har det så klart stor betydelse VAD det är man lägger ut. Om jag gör en jämförelse med vuxna så skulle jag tex inte lägga ut en bild på facebook på någon annan utan att fråga den personen först om det är okej.

Du får gärna tycka att mobbingargumentet är dumt om du vill, och som du säger finns det massa andra saker man kan bli mobbad för. Men jag tänker att jag vill minimera riskerna så gott jag kan för att mina barn ska bli utsatta, dumt eller ej.

Och jag är övertygad om att dina barn kommer bli lika coola som du 🙂

Svar:
jag tror att det enda sättet att minimera riskerna för mobbing är att man ger barnet verktyg att hantera motgångar och elaka människor med. Inget annat tyvärr.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Angående mobbing så tror jag inte man som förälder kan göra någonting alls för att förhindra att barnen blir utsatta, man kan bara ge dem verktyg att hantera det.

Jag var otroligt mobbad som barn (hela grundskolan) och jag har engagerat mig i det och haft kontakt med många. De allra flesta av oss är helt "normala", dvs vi eller våra familjer sticker inte ut på något sätt. Sedan jag fick barn har jag hört många argument om saker man inte bör göra, hur man inte bör se ut, vilka namn man inte bör ge sina barn etc för att de kan bli mobbade och det gör mig trött för det är synnerligen att förenkla. Visst fasen mobbas folk som sticker ut på ett eller annat sätt också, men att det skulle vara den generella anledningen till att någon utsätts har jag mycket svårt att tro. I de flesta fall tror jag osäkerhet ligger bakom, man är rädd, säger inte ifrån, låter sig hunsas. Jag var otroligt blyg och nervös som barn så jag var ett lätt offer helt enkelt, jag sa inte ifrån.

Nu kommer det här låta väldigt mycket "crazy catlady" men ändå. För ett par veckor sedan tog jag in en hemlös katt och sedan dess har jag fått så SJUUUKT mycket råd och "tips" och åsikter, helt oombett. Jag har inte känt mig minsta osäker på hur jag ska hantera denna rädda katt, och jag förstår inte varför folk verkar utgå ifrån att jag inte läst något och inte kan något och inte har sunt förnuft.

Så detta inlägg kändes lite som det jag gått runt och bubblat av i flera veckor nu, och jag har tänkt att det måste vara lite så det känns att vara förälder och folk ska tycka en massa om uppfostran. Och komma med "tips" man inte vill ha.

Varför kan folk inte bara vänta tills man skitit i det blå skåpet och ber om hjälp med att lösa problemen? Allt detta välmenande och all denna "ärlighet" går mig på nerverna. NEJ, MAN MÅSTE INTE SÄGA ALLT MAN TÄNKER BARA FÖR ATT DET ÄR ÄRLIGT ELLER HAR GODA AVSIKTER. För fan.

//Orimligt irriterad tjej

Svar:
you say ”crazy catlady” like its a bad thing ;-P
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Följer dina resonemang kring det hela, tycker du har många bra poänger. Dock så upplever jag även att du säger emot dej själv på flera plan. Tänkte mest på att du är snabb på att frikänna dej själv, men ännu snabbare på att döma andra. Hela den där Carola-grejen t.ex som någon här uppe tog upp., (..en kan ju undra för övrigt varför du blir så otroligt provocerrad av Carola?! Har fått lära mej att granska det en provoceras av för det berättar en hel del om en själv. Fast det är ju en helt annan fråga i sammanhanget)

Först säger du – inte personligt men generell kritik är okej. Fast inte när det gäller t.ex. Carola. Då är personliga påhopp, förlöjligande och rent utsagt elaka påståenden okej. (Kommer ihåg att jag läste att du tyckte att hon adopterat bara för att ha en fin "negerdocka" att visa upp. Har flera vänner som adopterat – vet vilken process det är man ska igenom, år av längtan, tårar, samtal, utvärdering med psykologer etc etc i all evighet – som du nu avfärdar på ett väldigt elakt sätt. Varför ens skriva såna inlägg?? http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2012/may/rika-overklassfrun-aker-till-afrikat-for-att.html )

Nåväl, har du kvar samma omdöme som du hade när du skrev dylikt antar jag att du kommer avfärda min kritik… Och förmodligen inte lyssna. Men. Tillbaka till kritik. Inte personligt, men generellt är ok. Dock gäller inte detta offentliga personer, som Carola t.ex. Dessa får en kritisera. Helst elakt och personligt. (Ok, men jag tycker faktiskt att inlägget om en rik överklassfru som vill visa upp sin negerdocka är förjävligt, blir själv provocerad på så många plan. Detta eftersom jag vet vilken process en adoption är..) Du faller väl för övrigt själv under epitetet "offentlig person".

Sen – nej påhopp är inte okej, men kritik är det. Så då går det ju alltid att ursäkta påhopp med just det – det är kritik.. Som är okej. I en viss mån, inte när det kommer till en själv men när det kommer till andra – särskilt offentliga personer. Elakheter är också okej, men bara ibland, inte när det kommer till en själv somsagt. Men när det kommer till andra. Generellt föräldraskap får en diskutera, men inte personligt. Förutom hos offentliga personer då, där är det ok. Fast inte hos en själv såklart. Men ibland får man. Och ibland inte. Åh nej, blev det snurrigt? Kan vara för att det är väldigt snurrigt när en inte är konsekvent i sitt resonemang utan ändrar premisser efter åsikt.. Som jag tycker du gör emellanåt, det är bara att kolla kommentarerna och svaren du ger. Ursäkter… Som jag inte tycker håller just i detta fallet.

Svar:
nu har du byggt upp en halmgubbe här. Det här handlar inte om kritik. Jag får kritik hela dagarna. Kritik och skit, arga inlägg i andra bloggar och arga kommentarer här om hur dum i huvudet jag är och jag klagar inte, jag raderar och går vidare. Ibland svarar jag tillbaka, ibland argt men ofta med tålamod.Det här inlägget handlar dock om de som tror att de behöver läxa upp mig i min egen blogg eller via mail. Jag vill inte bli uppläxad. Min blogg, mina regler. I carolas blogg gäller hennes regler.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tycker det kom fram tydligt att du älskar dina barn lika mycket, men på olika sätt. Ungefär som du älskar din man men det är ju också på ett annat sätt.

Jag har två barn och jag älskar mina tjejer mest av allt i världen. När jag fick mitt första barn förstod jag verkligen vad kärlek var och jag skulle gå över eld för henne. Gjorde till och med slut med pappan på grund av hon fick min värld att gå runt för första gången.

Jag var rädd för att skaffa ett till barn pga hur kan man älska barnen lika mycket (??!!) men träffa ny kille och kände att det skulle vara kul med ett syskon.

Fick mitt andra barn och kände samma kärlek till båda fram tills äldsta barnet var kanske 4(yngsta 2år). Hon blev mer lik sin biologiska far i beteéndet och utseéndet och så fort jag såg henne tänkte jag på den jäkla korkade idioten. Jag tappade snabbare tålamodet om hon gjorde något "fel" eller tramsade "för länge". Jag är en väldigt lugn person medans hon är i högvarv hela tiden.

Jag kommer från en dysfunktionell familj där föräldrarna trakasserat mig psykiskt hela livet och slog mig som litet barn. Får höra att barn ofta gör samma misstag som sina föräldrar men arbetar hårt för att vara smartare.

Mitt äldre barn har jag en djupare kärlek till, men jag måste jobba jättemycket med vår kontakt då varken hon eller jag naturligt tar första kontakten till att gosa eller umgås mer nära.

Med hennes nya pappa fungerar det lättare då han är mer den kramiga hemmapappan.

Med mitt yngre barn löser sig kontakten lättare då hon själv söker kontakt och närhet och där känner jag en nyare kärlek och ett mer behov av att jag måste ta hand om henne då hon är mindre och klarar sig inte lika bra själv.

Allt fungerar väldigt bra nu men under en period kände jag nästan ingen kärlek alls till mitt första barn.

Tack för det inlägget, det har hjälp mig att inte känna lika stor skam, även om våra känslor är helt helt olika då du faktiskt älskar dina barn lika mycket och jag tyckte inte om mitt barn under en period, även om jag älskade henne innerst inne.

Jag förstår vad du menar, och inser såklart att du får ta en himla massa skit.. Vilket måste vara drygt i längden(!!), så jag förstår att du inte (och med all rätt) är trevlig tillbaka många ggr. Varför skulle du måsta vara det, lixom. Ta ingen skit, för att citera en rosaklädd feminist. 🙂

Att påhoppet på Carola var väldigt elakt och onödiga ordval står jag dock fast vid, fast jag antar att du inte bryr dej. Att sakligt kunna påpeka brister och konstigt beteende hos någon (som i Carolas fall med säkerhet var befogat?!) utan att vara elak, ta till uttryck som förnedrar någons önskan att få barn – detta, tycker jag är helt under bältet. Å andra sidan håller du väl inte med, eftersom du tycker det är ok. Så där har vi olika värderingar, å som du säger på din blogg styr (självklart) dina värderingar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *