Kategorier
diskussion & debatt

Hur dåligt måste jag må för att det ska vara ok att inte orka?

Jag är säkert en av dem som man kan avfärda som lata och självömkande och jo emellanåt är jag just det, iallafall det förstnämnda för jag är ganska bra på att ta eget ansvar för mina misslyckanden. Kanske är det det som är mest ångestladdat för mig; tanken på att jag får ”skylla mig själv” (gud vad jag är värdelös som inte kan skärpa till mig typ) även fast jag har analysen att förstå att det inte riktigt är så enkelt .

Jag har haft ångest sen jag var tolv. Det har liksom gjort mig rätt så självupptagen om man säger så. Svårt att ”ta sig i kragen” då.  Svårt att se utanför sig själv. Svårt att ta sig ut. Men jag har avfärdats som lat och initiativlös, fått höra att jag borde bita ihop och skärpa mig och det i sin tur har aldrig hjälpt mig bara fått mig att dra mig mer inåt. Och samtidigt cementerat min egna taskiga självbild.

Jag vet liksom inte hur jag ska förklara hur det är att leva med ångest. Hur får man nån att förstå att bara tanken på att passa en tid eller ringa ett telefonsamtal kan få det att totalt låsa sig i kroppen? För att inte tala om rutiner, jag avskyr rutiner. Hur får man folk att förstå paniken som kan uppstå inför vanliga möten eller krav på vardaglig prestation? Jag avbokar saker hela tiden, inte för att jag är lat utan för att jag får panik.  Och det syns inte utanpå.

Men var går gränsen egentligen? När ÄR det förståeligt att man inte kan? Hur mycket ångest måste jag ha för att inte vara ”lat”? Hur dåligt måste jag må för att det ska vara ok att tycka syn om mig själv? Är det bara psykisk eller fysisk sjukdom som är anledning nog? (räknas dålig självkänsla in eller får man skylla sig själv om man inte jobbat med sig själv?) Vilka kriterier? Vem bestämmer? Finns det nån lista jag kan punkta av? Vilka är dessa lata självömkare som bara skyller ifrån sig på andra egentligen? Är det nån epidemi jag inte hört talas om? Ett stort samhällsproblem? Om inte, varför sitter högern och sparkar ner på de med minst kapital?

Det är så lätt att sitta i sin medel- eller överklassbubbla och tycka att man haft det så jobbigt och ”kan jag så kan alla” men man kan inte jämföra på det sättet. Förutom att det är empatilöst så tyder det på bristande insikt i sina egna privilegier. Jag påminner återigen om kapital. Det sociala, ekonomiska och kulturella. De så kallade FÖRUTSÄTTNINGARNA. Att vissa människor klarar av att ta sig igenom till synes stora svårigheter beror oftast på att de haft kapitalet för det. Människor omkring sig som stöttat, tron på sig själv, ekonomin, sociala skills eller annat. Kapital. Att sakna motivation eller ork är inte att vara lat. Det är att sakna ett visst kapital och det spelar ingen roll hur många käcka självhjälpsböcker man läser för man kan inte peppa sig lycklig eller lyckad. Vad nu det senare betyder.

Har man fullt upp med att överleva, oavsett om det gäller ekonomiskt eller mentalt, så har man annat att tänka på än att ”lyckas” eller klättra upp eller ”söka hjälp” (jag vill inte ha nån jävla hjälp lämna mig ifred!)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur dåligt måste jag må för att det ska vara ok att inte orka?”

Jag har fått höra att jag är lat, arbetsskygg, hoppjerka, inte kan fullfölja saker… och jag har nog trott på det. Men nu har jag insett att det mer har handlat om att jag inte passat in. När jag är i rätt sammanhang och får göra saker på mitt sätt så kan jag jobba hur hårt och mycket som helst och fixa allt. Jag har haft kapital på så sätt att jag har många som stöttat mig, har kunnat få hjälp ekonomiskt osv. Men även jag har känt av den där ångesten. Och jag tror faktiskt att det till stor del handlar om att inte passa in i det som anses vara normen, det som anses vara det rätta sättet. Det är ju att göra våld på sig själv att försöka anpassa sig till något som så väldigt mycket skiljer sig från den man är.

”Är det bara psykisk eller fysisk sjukdom som är anledning nog?”
Ja, tyvärr. Och inte vilken som helst utan det är bara somliga diagnoser, både vad gäller psykiskt och fysiskt, som ”räknas”, är min erfarenhet. Jag är, sedan mycket tidig ålder (är 29 nu), psykiskt sjuk men svårdiagnosticerad och först när jag kunde klämma fram en diagnos fick jag respekt och empati av människor omkring mig. Idag har jag ett starkt skyddsnät i form av pappa, pojkvän och grym psykolog så vad andra tycker bryr jag mig ärligt talat väldigt lite om.
Men: jag brinner för ämnet och känner med de som är där jag en gång var. Att en ska behöva visa ett ”kvitto” på inte bara sjukdom utan RÄTT sjukdom för att få respekt från omvärlden gör mig så JÄVLA LEDSEN OCH URSINNIG ATT JAG SKULLE KUNNA INFÖRA DÖDSSTRAFF PÅ EMPATILÖSHET. Mår en dåligt så mår en dåligt och det är inget en ska behöva försvara eller ens förklara.
Kram från Alice

sen jag blev gravid har jag drabbats av graviddepression. Inget roligt, det ska ju vara den lyckligaste tiden i livet. Problemet är att INGEN lyssnat på mig. Trots att jag förklarat för min BM att jag inte sover, har konstant huvudvärk, problem att äta, mår s.k.i.t, föredrar att ligga och stirra i taket, inte orkar duscha, jobba mm, så blir det ändå avfärdat som gravidhormoner. Det gör mig så FÖRBANNAD. Din text satte lite ord på mina känslor, hur dåligt ska man behöva må egentligen för att det ska vara ”ok” att må dåligt?
har fortfarande blivit nekad stöd av kurator utan dom har endast diskuterat medicinering, något jag inte vill. kuratorstöd har väl alla rätt till – eller?

Tyvärr har jag fått lära mig under min utbildning (snart färdig vårdadministratör) att det inom vården inte finns något som heter att man har rätt till någon viss vård. Det är Barnmorskan eller läkaren man träffar som avgör vad man ska få för vård.
Men däremot skulle jag inte nöja mig med det. Man har rätt att få byta både barnmorska och vårdcentral.
Jag skulle börja med att boka ett läkarbesök. Barnmorskan och senare barnsköterskan man träffar efter födseln är i grunden till för att ta hand om patienterna när allt ser bra ut och inga större komplikationer skre. Är det komplikationer och allvarliga sjukdomar etc. är det ett fall för en läkare (brukar finnas någon läkare på vårdcentralen som är särskilt knuten till mödravården resp. barnavårdscentralen). Du behöver inte gå via barnmorskan för att boka en läkartid.
Hjälper inte det så hör av dig till specialistmödravården eller prova byt barnmorska eller vårdcentral. Man har rätt att välja vårdcentral och därmed mödravård.
Graviditetsdepression är som sagt allvarligt.

Åh vad det här träffade mig! Du sätter verkligen rätt ord på det hela, kapital!
Jag är uppvuxen i en medelklassfamilj, tagit en examen på universitet, fått jobb, lever i en bra och stabil relation och har alltid haft bra vänner runt omkring mig.
Så i många fall har jag haft väldigt bra med kapital men den där ångesten…den finns alltid där! Och jag kan inte riktigt njuta av det fina jag har för jag känner mig som en bluff.
Det kan vara så svårt att förklara för de som står mig närmast för ser man bara till det yttre så ser mitt liv väldigt bra ut och att jag tagit det mesta med en klackspark.
Men det är enormt påfrestande att leva med den här ångesten, som förlamar och trycker ner en. Jag har fått kämpa hårt för det jag har idag och jag skulle aldrig nervärdera någon annan människa som i samhällets ögon anses vara ”lat”. Du vet aldrig vad den människan har gått igenom eller har för förutsättningar/kapital i livet.
Tack LD för att du tar upp detta ämne!

Först vill jag bara säga att jag tycker att du är en stark person som kämpar på bra, dina barn är så fina och välmående och du har ju trots allt lyckats bra i livet. Det vet du säkert men jag brukar tycka det är skönt när andra påminner mig om sådana saker. Jo och jag förstår dig, jag lever också med daglig ångest, kanske inte lika stark men den har definitivt hindrat mig att göra mycket. Jag är arbetslös och att söka jobb är nog det värsta man kan göra när man redan har ångest som står redo att knacka på dörren när det behövs. Pressen att man måste skriva det absolut bästa cvt VARJE gång, helst ska man ringa runt, fråga supervettiga frågor, gå runt och lämna cv, måste alltid se bra ut (man vet ju aldrig vart en potentiell arbetsgivare kan gömma sig) och so on. Jag har börjat få svårt att gå ur sängen, blir trött av att göra en enda sak, vill gömma mig. Slår ångesten till ordentligt är det bara att lägga sig på sofflocket och andas. Om en arbetsgivare ringer och bokar intervju, ve och fasa. Man ska ju bli överlycklig över en sådan chans, men jag drunknar i ångest varje gång. Det är svårt att tackla, men svårast är nog att försöka förklara för andra, särskilt familj och vänner som i välmening säger att ”nä nu får du rycka upp dig”. De förstår ju inte att varje dag är en kamp att rycka upp sig. Och skriv inte att jag borde söka hjälp, dels vill jag inte, dels har jag redan försökt, och dessutom mår jag inte tillräckligt dåligt för att få hjälp via vårdcentralen (har frågat). Jag vet inte om jag bara svamlar eller om min poäng kom fram, jag tror att jag ville ge mitt exempel som en bidrag till din text. Och p.s. i övrigt mår jag bra, är frisk, har en fantastisk fästman, fin lägenhet osv. Man kan ha ångest ändå.

Jag har en generaliserad ångest och panikångest och har haft det halva mitt liv och det är många saker jag bara hoppat av på grund av att jag mått för dåligt. Det jag insett med åldern är att jag mår lika dåligt av att inte göra saker för då känner jag mig misslyckad och blir deprimerad istället. Självömkan känner ju alla ibland men jag tror inte det är hälsosamt att tillåta sig gå upp i den känslan för mycket, då går all ens energi till att må dåligt och vara arg över att livet är så jävla orättvist (vilket det är).
Jag brukar tillåta mig att självömka helt hämningslöst 30 minuter per dag och ibland skolkar jag en dag från allt och bara är utan krav på mig själv. Men har man en ångestsjukdom så kommer ångesten återkomma i perioder och det är väldigt jobbigt och förklarar varför man vill skita i allt men man(jag) måste hitta strategier för när det händer för annars kan man aldrig göra det man egentligen vill och sitter där med bitterhet tillslut.
Jag känner ofta empati med människor som har det jobbigt för jag förstår verkligen hur livet kan kännas för tungt och meningslöst med samhället och världen vi lever i men man får vara uppmärksam på när ens ångest och självömkan går från en anledning och symptom till att bli en ursäkt för att slippa leva i världen eller göra saker. Att må dåligt är hemskt men var går gränsen för när det påverkar omgivningen och ens vardag för mycket? När man har barn har man inte samma utrymme till att må dåligt utan att det påverkar dem, då får man söka hjälp.
All styrka till dig, det är modigt att prata om dessa saker! Det är något av ett tabu idag att inte vara glad, kåt och tacksam.

Samma här.
Men jag tycker någonstans att om man inte har en vilja att göra det bättre. Om man inte vill söka hjälp för det man inte kan hantera själv, så blir det lätt ”gnäll”. (Det här var vad jag utläste ur texten, att så var fallet)
Jag vet att det handlar om att lyssna, men många av oss har nedlagt i oss att vi hör om ett problem som vi vill lösa. Och när det till synes inte finns viljan att lösa problemet (jag ska minsann inte söka hjälp!) så tycker man att det bara handlar om just gnäll. (Vi är alla olika, vi fattar inte alla att det handlar om att prata av sig.)
Mest blir jag lite arg. Du är en grym kvinna som inte förtjänar att gå omkring och må dåligt LD, det finns hjälp att få. Varför accepterar du att gå omkring och inte må fucking top of the world?

Samma här. Jag har haft depressioner och ångest sedan jag var 15 och har fått höra så många gånger att jag ska ta mig i kragen, livet är inte roligt jämt, så är det för alla, ta eget ansvar för din situation, det är bara och rycka upp sig. Och det värsta av allt: Tänk positivt! För 10 år sedan blev jag diagnostiserad med bipolr sjukdom och då började jag förstå mina depressioner och min ångest bättre. För mig tog det lång tid innan vi hittade rätt i medicindjungeln, men nu har jag medicin som gör att jag är ångestfri och varken blir deprimerad eller manisk. Manisk har jag iofs bara blivit vid tre tillfällen. Nu är det ingen som säger att jag ska rycka upp mig, men tänk positivt får jag fortfarande höra ibland. Folk verkar inte förstå att man inte enbart med tankekraft kan påverka hur synapserna i hjärnan ska fungera. Att säga till sig själv att ”åh, vad härligt allting är!” när man är i en djup depression är helt verkningslöst. Det är ett hån mot sjuka människor att ge de ”råden”. Jag säger som LD: Lämna mig ifred!

Det där tvivlet som gnager. Att kanske är det så att jag bara är lat, borde rycka upp mig, ta mig samman, lämna comfortzonen? Och så då skammen för att inte orka, inte kunna, inte stå ut med sånt där som ”alla kan”. Hinna så lite trots att jag har så mycket tid egentligen. Osäkerheten – ÄR det värre för mig eller är jag bara lat och bortskämd?
Å ena sidan ökar kanske förståelsen för att alla inte kan allt – i och med alla diagnoser som blir allt vanligare. Å andra sidan är det ju bara en diagnos som duger som ursäkt. Har du ingen diagnos att hänvisa till så är andra människors förståelse absolut noll.

Fast varför vill man inte hjälp för sin ångest då? Jag har både haft och har ångest, definitivt något jag vill ha hjälp för att hantera. Tanken på att helt själv kämpa mot det känns direkt otänkbar. Dessutom sätter ångesten stopp för massa som tyvärr måste göras emellanåt. T.e.x ringa till vissa eller klara vissa arbetsuppgifter.

Bara för att en söker hjälp betyder det inte att det faktiskt hjälper. Det är inte alltid så enkelt som att bara ”gå och prata med någon professionell”. Att söka hjälp i sig innebär ofta en lång och hård kamp som en kanske inte orkar ta när en mår dåligt. Dessutom inte så lockande när en, väl där, inte tas på allvar och ännu en gång möts av ryck-upp-dig-attityder och från första mötet blir erbjuden att knapra en massa konstiga piller istället för att gå till botten med något.

Man måste absolut skilja på att vara lat, självömkande osv och att ha en förlamande ångest! Som du skriver så kanske man kan uppfattas av omgivningen på ett visst sätt eftersom det inte syns utåt att man lider av ångest. Men att lida av en sjukdom kan man aldrig klandras för.
Men ångest går att göra något åt! Och det är väl kanske där man har ett eget ansvar. Om livet inte fungerar som man vill, om omgivningen drabbas av att man hela tiden drar sig undan och man alltmer lider av att inte klara av vardagen då är det dags att söka hjälp. Enligt egen erfarenhet är det tyvärr ett livslångt jobb att hantera sin ångest. Även om terapi absolut kan förändra ens liv och att man faktiskt kan jobba bort sin ångest med t ex KBT så tror jag att vi är många som faktiskt aldrig HELT blir av med problematiken utan man får leva med den sida vid sida. Man får ständigt utmana sig själv och använda de tekniker man lärt sig i terapin. Och jag rekommenderar alla med ångestproblematik att gå i terapi. En obehandlad ångest kan snabbt eskalera till djupa depressioner och man bör ta det på allvar. Jag vågar påstå att de flesta som går i terapi för ångest faktiskt mår mycket bättre än innan. Man har definitivt inget att förlora! Även seriösa självhjälpsböcker kan vara värt att prova (t ex den skriven av Maria Farm) om man av någon anledning inte vill gå i terapi just nu.
Periodvis är det lätt att man ”skiter i allt” även efter en framgångsrik terapi, man orkar inte kämpa utan man väljer den enkla vägen. Man ringer inte det där telefonsamtalet, man skippar festen, man säger upp sig från ett jobb osv osv för att man inte klarar av att hantera sin ångest. Jag tycker det är fullt förståeligt eftersom jag vet hur dåligt man mår när man är i ångestens grepp. Men visst, ett visst mått av ”ta sig i kragen” finns det utrymme för där. Alltså när man är i en position att man gått i terapi och man vet vad som hjälper för att bålla ångesten i schack men man ändå inte ”gör det rätta”. Kanske kan man istället försöka med någon sorts gyllene medelväg för att ta sig ur svackorna snabbare. Att man ger sig själv en viss tid av att ”skita i allt” innan man bestämmer sig för att ta itu med problemen, eller att man ger sig själv betänketid innan man tackar nej till något osv osv.

Fast det där är helt enkelt fruktansvärt naivt och förminskande. Alla kan inte ”ta sig i kragen”. Att söka hjälp, kräva sin rätt och ta del av det som erbjuds kräver också mycket kraft och förmågor som inte alla har. Långt ifrån alla blir hjälpta av det sjukvården kan erbjuda. Långt ifrån alla har problem som passar in i systemet. Långt ifrån alla är människor som passar in.
Och vad som är en sjukdom kan ju också diskuteras. Att så många inte passar in, orkar med och klarar av dagens samhälle kanske egentligen främst säger något om samhället.

Jag har varit deprimerad sen tonåren. Inte mycket så jag bara legat i sängen och inte kunnat göra nånting men hela min första vuxna tid har varit en grå sörja. Har tagit lyckopiller hit och dit som inte hjälpt, gått hos psykolog som hjälpte min utveckling men inte depression. Fick för två år sen en bra medicin mot min hypotyreos och nu är jag inte deprimerad längre. Men jag är ganska ensam om att få den medicinen (licensmedicin) och det är synd att så många med samma sjukdom ska bli lika felbehandlade som jag bara för att läkare inte TROR på medicinen. Men det är ju mest kvinnor som har hypotyreos och symptomen är diffusa. Inte dör man av det heller på väldigt lång tid så det är ju ingen sexig sjukdom heller…
Däremot har jag kvar min sociala fobi, den blir jag nog aldrig av med. Den kommer i rakt nedstigande led så risken finns att den är ärftlig… Som tur är är den inte generell utan den yttrar sig mest när jag ska prata i telefon. Eller söka jobb. Avskyr att söka jobb så det har inte blivit så mycket av den varan… Men ångesten jag känner inför att tex vårdcentralen eller en potentiell arbetsgivare, hu. Jag är glad att jag slipper ha så hela tiden och lider med er som har det så. Jag skulle vilja ha all hjälp i världen för att bli av med känslan men jag förstår också hur jobbigt det är att söka den lilla hjälp som finns. Bara det är ångestladdande i sig.

Åh gudars, precis sådär är jag: får plötslig panik och känner mig otillräcklig och avbokar sådant som jag egentligen vet att jag ”borde” klara. Och när jag fullföljer något jag har tagit på mig så är även det förenat med ångest. Jag har väldigt lätt för att ta på mig skulden för mitt beteende, tycka att jag är just ”lat” eller att jag inte tar ansvar, att jag borde rycka upp mig. Men det är som att det låser sig i hela kroppen. Det går upp och ner i perioder, och i bra perioder tänker jag förstås att jag inbillat mig alltihop, att jag bara var trött eller utarbetad eller vad fan vet jag – men den där ångesten och känslan av att vara så totalt jävla misslyckad återkommer ju med jämna mellanrum. Nu ”hoppas” jag att diagnosen PMDD och medicinering för detta ska hjälpa mig ur det värsta psykträsket 14 dagar i månaden, men vi får väl se…

Du pratar om det här med att ha olika förutsättningar och olika kapital, men jag tror att det i grunden handlar om en själv som individ om man tänker lägga sig ner och ge upp eller om man vill leva sitt liv. Jag själv har lidit av ångest, grav sådan, och ständigt återkommande depressioner, ibland livshotande svåra, sen tidiga tonår, jag har inte haft något s.k. kallat kapital att få hjälp av vare sig ekonomiskt eller en inkännande omgivning. Men jag har sökt hjälp inom psyk.vården och lärt mig strategier för att klara av mitt dagliga liv och kommit fram till att det är bara mig själv det hänger på om jag ska kämpa eller ge upp. Det är ingen annan som kan göra jobbet åt dig, du kan få hjälp med samtal och mediciner men jobbet måste du göra själv.
Om man inte söker hjälp utan bara sitter och tycker synd om sig själv och klagar på hur dåligt man mår så blir ingenting bättre. Om det ska kallas lathet eller nåt liknande vet inte jag men det känns som att kasta bort sitt liv i onödan när hjälp finns att få.

För att kunna ta sig till punkten då man får hjälp behöver man vissa förutsättningar. Du kanske lidit/lider av ångest, men du kan inte bara generalisera och dra alla över en kam. Bara för DU klarade att söka hjälp betyder inte det att de som inte klarar det får skylla sig själva. Skevt resonemang. Egotänk.

Mitt bästa svar på ditt geniala inlägg LadyD är: Huvudet på spiken! Det är en krigszon att må kasst med ångest och nedstämdhet. När man behöver stöd och förståelse som mest blir situationen knappast bättre av att man dessutom ska behöva försvara sin RÄTT att inte må bra.

Jag är uppvuxen i en förort. Ingen pappa och psykiskt sjuk, alkoholiserad mamma. En lillasyster men ingen annan (närvarande) släkt. Streck i alla betyg i nian. Ångest, social fobi och ätstörningar. Sexuella övergrepp.
Jag är nu 26 år, klar SSK, gift, småbarns mamma och bor i villa i Haninge.
Trots noll förutsättningar har jag lyckats galant. Man har eget ansvar OCKSÅ.

Åh gud tack <3 Om jag hade fått läst detta när jag var yngre!! Jag mår bättre idag men den biten "ta tag i mig själv" är fortarande svår. Alla dem som i välmening som har försökt puscha mig att göra det ena å ta tag i det andra har bara gett mig dåligt samvete å jag har känt mig (känner mig fortfarande dåliga dagar) värdelös som bara inte kan ta tag i det dära som "alla andra" uppenbarligen kan. Sociala och mentala (?) förutsättningar spelar in så mycket!
Detta är något jag och några av mina vänner som känt samma har pratat om mycket. Tack för att du tar upp det!

Åh gud tack <3 Om jag hade fått läst detta när jag var yngre!! Jag mår bättre idag men den biten "ta tag i mig själv" är fortarande svår. Alla dem som i välmening som har försökt puscha mig att göra det ena å ta tag i det andra har bara gett mig dåligt samvete å jag har känt mig (känner mig fortfarande dåliga dagar) värdelös som bara inte kan ta tag i det dära som "alla andra" uppenbarligen kan. Sociala och mentala (?) förutsättningar spelar in så mycket!
Detta är något jag och några av mina vänner som känt samma har pratat om mycket. Tack för att du tar upp det!
Dock är jag född å uppvuxen i medelklassen och ekonomiskt alltid haft det bra (innan jag flytta) men det har dock inte alltid hjälpt dem i min familj/släkt. Genitiskt förmodligen. Vi gör vad vi kan.

Oj, det där hade jag kunnat skriva själv. Förstår precis vad du menar, och jag har tänkt mycket på det själv. Har haft massor av diskussioner med mig själv där jag försöker ta reda på om jag är lat eller om det är okej att jag inte gör det ena eller det andra. Och precis som för dig så bottnar det mesta i ångest, jag vågar inte ringa, vågar inte söka det där jobbet, vågar inte umgås med svärföräldrarna, och ångesten drar så otroligt mycket energi. Bara tanken på att ringa ett telefonsamtal kan få mig att känna mig helt utmattad.
Sen är min kropp lite av ett kapitel för sig också, eftersom jag har en autoimmun sjukdom + problem med sköldkörteln vilket gör mig väldigt trött och slö. Jag klarar inte av att stå upp och vara stilla, jag letar alltid efter en plats att sitta på när jag är ute. Jag orkar inte städa/diska/laga mat lika mycket som min kille, efter att jag diskat är jag så trött att jag kollapsar i soffan. Sen skämtar vi om hur lat jag är som låter honom gör mer. Men egentligen handlar det ju inte riktigt om lathet. Ibland när jag lagar mat måste jag sätta mig ner en stund eftersom jag blir yr och känner att jag inte får luft… då tycker väl i alla fall jag att det inte handlar om lathet längre?
Men sen handlar det nog mycket om vad man väljer att berätta för andra omkring en. Jag går ju inte omkring och säger till folk att ”hej, jag har social ångest och sjukdomen si och så!”. Och jag säger ju inte till min kille varje gång jag ska utföra hushållsarbete att ”du kommer ihåg att jag är sjuk va?”, utan jag bara gör det. Jag vill inte vara den typen av människa som gnyr om sympati för mina krämpor hela tiden (mycket på grund av att min pappa använt sig av den taktiken under hela min uppväxt), jag vill kunna hjälpa till med det jag kan utan att skapa dålig stämning hela tiden genom att påminna om att jag är sjuk. Och då är det klart, då uppfattas min dåliga ork ofta som lathet.
Det är svårt det där, med hur mycket man ska berätta om hur man mår, hur mycket det får vara en ”ursäkt” för att man inte gör mer…

Många av de argument ovan som handlar om att ”det är faktiskt bara en själv som kan ta sig ur ångest och om man bara biter ihop och kämpar så går det och det är ens ansvar att försöka osv” påminner om alla bantningstips från nyfrälsta ”jag kunde tappa 25 kg så då kan du också”-personer. Deras tips brukar oftast koka ner till att de tillslut insåg att det bara var att ta sig i kragen, räkna kalorier, motionera och sedan var livsstilen ändrad. Ev. med någon diet ovanpå.
Vad de verkar ha glömt är alla TIDIGARE försök att bara ta sig i kragen som misslyckats för att de inte var redo eller hade förutsättningarna att lyckas. Att alla lata tjockisar kanske är kvar på en plats i livet där de inte KAN bara ta sig i kragen.
Lite så läser jag många av kommentarerna ovan av typen ”jag har också haft ångest så jag vet vad det handlar om men jaaag tog mig samman för det finns faktiskt ingen annan som kan hjälpa dig faaaktiskt”. Roligt för dig att du nådde brytpunkten i livet där du fick kraft att göra något åt din ångest. Tänk nu tillbaka på hur det var tiden innan det. Var det verkligen LATHET som hindrade dig?

Nej det var inte lathet men det var ett omedvetet tankeschema som gick på repeat som sa att inget kan hjälpa mig. Vilket inte var sant.
Det är inte lathet men samtidigt kan man inte må bättre om man inte gör arbetet själv. Hur lång tid det tar att komma till en punkt där man är redo att börja är olika för alla, vissa kommer aldrig dit.
Det är ju dock så att när man har barn så är det en annan sak eftersom ens mående går ut över en annan människa som är beroende av en och därför behöver man söka hjälp om ens ångest går ut över vardagen.
Jag har själv två föräldrar med psykiska problem som aldrig sökt hjälp eller haft någon form av självinsikt, vilket bara eskalerat och jag och min bror har fått ta allt känslomässigt ansvar eftersom våra föräldrar varit så självömkande och självupptagna att de inte kunnat lära oss att bli fungerande vuxna. Jag har fått uppfostra mig själv och gå i terapi eftersom allt jag lärt mig hemma var att ta hänsyn till andras ångest. Så ska inte barn behöva ha det. Så ett visst mått av ta sig i kragen kan man faktiskt begära av en förälder. Hitta en terapiform som passar, ibland handlar det om personkemi.

fast om man nu har så mycket ångest att man har svårt att hantera sin vardag så borde man söka hjälp för att kunna må bättre (om man nu inte har ett eget sätt att lösa det på men då är det ju inte nödvändigt med hjälp) men jag tycker det är rättså själviskt att säga att ”jag mår dåligt därför jag kan inte göra det här men jag tänker inte försöka må bättre heller så ni får sköta det jag inte kan åt mig”. Jag vet att det är svårt har själv haft extrema svårigheter med ångest och depression och var sjukskriven i nästan två år men man kan alltid jobba på det. Sen så får det ta den tid det tar men man måste försöka.

två spontana tankar på din kommentar. 1. ja visst ”borde” man söka hjälp men det är ganska ofta som man inte har orken eller energin eller ens intresset till det. 2. tycker snarare att det är jävligt själviskt att avfärda människor som mår dåligt som själviska. Är det konstigt att man är det då?

Så läskigt, känner igen mig så mycket i allt du skriver om. Har fått höra så ofta att jag måste söka ett riktigt jobb, bättre jobb, göra något av min vardag, plugga, gå upp tidigt, träna, fixa mitt liv, tjäna mer pengar, städa, laga mat, vara duktig, vara duktig på jobbet, att jag bara är lat, det är bara ta tag i det osv osv i all oändlighet. Det är så oerhört tröttsamt och det gör bara situationen värre, för varje gång jag hör de orden sjunker jag längre och längre ner. Det är så jävla svårt att ta sig upp. Att ha sömnproblem utöver det gör inte saken lättare. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med all press runtom mig. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur denna lathet….
Så skönt att se att andra är med om samma, att jag inte är den enda ”lata” människan i hela världen..

Åh, jag vet. Jag har ångest över saker som för alla andra är totalt ofarliga, men mig driver det djupare och djupare in i rädsla, otillräcklighet och dåligt mående. Och jag kan inte sätta ord på det, det är bara en djup magkänsla. Just nu har jag ett par saker jag har åtagit mig att göra, men tiden går, jag hittar inte ork till att fixa det och för varje dag jag skjuter på det känner jag mig bara sämre och sämre som människa. Jag skall försöka få det gjort på söndag, så att jag slipper ha den extra stenen på min börda under december, men ja. Vi får se.
Det ÄR svårt att bemöta någon som mår dåligt. Trots att jag själv varit på väg in i väggen, gått till en extremt olämplig psykolog och fått happy pills och nästan blivit sjukskriven för depression så kan jag ibland få en känsla av att jag vill ”rädda” folk som mår dåligt. Som att jag faktiskt kan göra något annat än att bara finnas där för dem. Nästan så att man börjar pressa dem, HUR KAN JAG FÅ DIG ATT MÅ BÄTTRE?!, som att det är min ensak. Jag har dock hållit tand för tunga, och istället sett till att finnas där som vän. Det är nog det man får göra. Jag hade själv inga svar på hur andra kan få mig att må bättre när jag satt som djupast i dyn. Man tar sig upp själv, allt eftersom, och man uppskattar ju helt enkelt folket som stannar kvar omkring en trots att man ställer in fika, stannar hemma från jobbet för att man inte klarar av att gå dit, att man aldrig ringer… De vännerna = de bästa <3
<3 <3 <3

Tack Lady för att du är öppen om detta. Jag får ofta höra att jag är just lat och oföretagsam. Men det är mer problematiskt än så, har jag själv förstått på sistone. Just det där med att ha saker inplanerat och möten bokade, och sedan bara låser det sig. Kan vara en sån enkel sak som att gå till affären och handla mjölk, mjölk och välling…jag tycker om frisk luft och att vara ute och promenera, men just den biten att resa sig från soffan, klä sig och gå. Nä fy sjutton, det är jobbigt- mentalt.

Bland det absolut sämsta man kan säga till någon som mår piss är att säga ”ryck upp dig” eller ”jag har också haft det svårt, därför borde du göra precis som jag gjorde” eller ”kolla på XXX, den här personen har haft det FÖRJÄVLIGT på sju olika nivåer, MEN SE PÅ HENNE NU HON STRÅLAR AV SJÄLVKÄNSLA! HERREGUD DET RÄCKER ATT SE PÅ HENNES STRÅLGLANS FÖR ATT BLI MENTALT HELAD!!!”
Den inställningen är fruktansvärt okänslig och respektlös. Det är att ta en persons nuvarande problem och göra om dem till ens egna problem som man hade förut. Dvs ta någon annans historia och upplevelse, göra det till sina egna , och förklara problemen som så gott som lösta eftersom man själv klarat sina egna problem och mår så himla bra. Det är liksom… minst sagt ett tvivelaktigt sätt att stötta andra på.
Jag tror helt klart att man väljer sin egna lycka och att motivationen för att se och använda sina styrkor måste komma inifrån.
Men för att komma dit vore det ju bra om man kunde få lite hjälp på vägen att inse att man inte kan sköta saker på apors vis om man är exempelvis en fisk.
Jag gillar det här citatet av Einstein.
http://data2.whicdn.com/images/34391767/albert-einstein-quote-Everybody-is-a-genius-But-if-you-judge-a-fish-by-its-ability-to-climb-a-tree_large.jpg
Nä sina egna erfarenheter kan man prata om hur mycket man vill tycker jag, det kan vara inspirerande och stärkande för andra att lyssna och höra och relatera. Det finns människor som tagit sig upp ur rännstenen utan massa kapital tror jag, att det har hänt nåt inom personen, och personen har klarat det nästan som genom ett mirakel.
Men att pracka på ens egna lösning och halleluja-moment på andra som mår dåligt.. det tror jag mest boostar ens egna ego mer än vad det hjälper till att stärka en individ som känner sig värdelös…

Jag håller inte riktigt med. Förlåt om jag drar mina egna erfarenheter nu men jag vet inte hur jag annars ska diskutera detta 😉
När jag först drabbades av ångest var det som om hela min värld bara rasade. Jag hade ingen aning om vad som hände mig, det enda jag kom fram till var att jag hade blivit ”knäpp”. Jag gick omkring i en värld där jag var rädd för allt, hade overklighetskänslor och blev mer och mer instängd i mig själv. Det mest troliga, kom jag fram till, var att jag hade ärvt min pappas schizofreni och jag gick omkring livrädd i över ett halvår innan jag ens yppade något för min dåvarande pojkvän om hur mina problem såg ut. Jag ville inte ha fått en kronisk sjukdom och ha blivit som min pappa.
Jag läste runt på nätet i panik och kunde inte riktigt avgöra vad som var vad. Hade jag schizofreni, hade jag drabbats av en drogpsykos, hade jag blivit deprimerad, hade jag social fobi.. Jag vågade inte ens tänka tanken, samtidigt var mina dagar bara som en enda lång panikattack med korta avbrott så jag kände mig desperat. Tillslut bara sjönk jag som en sten, från ena dag till nästa ville jag inte leva. Jag hade gått och bitit ihop för länge. Jag såg ingen mening alls med att leva, jag orkade inte mer. Sedan följde en lång period av nattliga besök på psykakuter, vårdcentraler, läkare som försökte tvinga mig att äta medicin (jag är emot psykofarmaka så jag vile inte äta dem) osv. Hade under denna tid NÅGON upplyst mig om att jag troligen hade ångest och att det fanns en terapi (KBT) som är evidensbaserad och som fungerar så hade jag gråtit som ett jävla barn och slängt mig om halsen på den personen och varit så sjukt jävla tacksam för den lilla strimma av hopp den gett mig. Om den personen hade berättat att den också mått ungefär som jag, med samma symptom och med samma rädslan men idag kände att hem var mer eller mindre botad.. Alltså, du anar inte den LÄTTNAD jag hade känt. Det var därför jag ville berätta om terapi, att jag blivit hjälpt. Så även om du ser det som ett t vivelaktigt sätt att hjälpa någon på så är de inte så för alla.

Jag vet hur det är att ha ångest. Sån där ångest som man inte vet vad den kommer ifrån och som får en att göra massa konstiga saker, eller stanna i sängen typ. Och när jag inte hade det längre, på grund av olika åtgärder (ska inte pracka på dig några av dem..:) så försvann även mycket av mitt tålamod med andras ångest. Det är inte så charmigt men har insett att det nog är så. Jag har ju lyssnat på min egna ångest i så många år (och andras också). Nu vill jag ta en paus och prata om sånt som hjälper istället, se framåt osv… tror många goda råd uppstår så.

Ångest är ett hemskt monster som drar och sliter sönder en inuti och man har ingenstans att gömma sig. Det verkar vara många som känner igen sig, men samtidigt är världen full av människor som inte förstår, som inte ens vill försöka förstå. För det är ju tydligen bara att skärpa till sig, för kan dom så kan ju alla andra. Hatar det uttrycket, bara för att jag kan… så kan alla andra också.
I större delen av mitt liv har jag fått höra att jag är dum och lat och folk som säger åt mig att ta mig i kragen osv. Som om att jag inte kämpade på varje dag med försöka förstå vad som var fel på mig.
För ett år sedan fick jag diagnosen add. En skön bekräftelse på att jag inte är dum och lat. Men ångesten är fortfarande kvar för jag har inte lärt mig leva på ett sätt som passar in i samhällsnormen.

Jag har i femton år kämpat med en då icke diagnosticerad sjukdom som jag inte är beredd att gå ut och prata om offentligt än, samma som en annan anonym pratat om tidigare i kommentarerna (bipolär, typ 2). Det har gett mig bland annat en rejäl ångestproblematik. Jag har läst länge på högskolan och har gjort karriär.
Varför?
Jag har en partner som stöttat mig, känslomässigt, ekonomiskt (även om jag tjänar bra med pengar ingår symptom som förstör ekonomin) och med många praktiska saker i vardagen. Jag har familj och vänner som alltid funnits där. Jag har turen att ha hög nivå på många av de förmågor som premieras i det här samhället just nu, och jag har utvecklat dem tack vare att jag i den kontext jag växt upp har rätt kulturellt kapital.
Jag har fått rätt hjälp och det gick väldigt fort när jag till slut efter tre misslyckade terapiomgångar kom till en läkare, psykolog och sedan psykiatriker som diagnosticerade mig nästan mot min vilja och övertygade mig om att testa medicinering och idag mår jag fruktansvärt mycket bättre.
Varför kom jag dit?
Jag fick snabb hjälp eftersom jag sökte på en privat vårdcentral som skickade mig vidare till en privat mottagning. Jag har hittills betalat över 5000 kronor för min behandling. Självklart är det värt varenda krona – eftersom jag har råd med det utan att tänka på överlevnaden (återigen min partner som finns som säkerhet). Trots att jag haft möjligheten att söka på detta sätt under lång tid har jag inte gjort det. Trots att jag fått påstötningar från vänner.
Tabu och skambeläggande är vanligt på sjukdomar och problem som inte går att röntga eller ta blodprov på. Självklart måste vi som har sådan problematik precis som alla andra kämpa så gott det går. När vi inte får stöd i detta utan bara får höra (ofta som mig från mig själv) att det borde gå att bita ihop och rycka upp sig är det ännu svårare att hitta balansen i att kämpa så hårt det går men inte skuldbelägga sig vilket leder till ännu mer ångest när det faktiskt inte går. När jag inte orkar mer. När energin inte räcker till att försöka så att någon annan kan se att jag försöker.
Kämpa på LD och fortsätt försöka på det sättet just du kan. Ha aldrig dåligt samvete för att du inte kan och låt ingen annan ge dig det. Det värsta jag har råkat ut för är när en vän skällde ut mig för att jag inte bad hen om hjälp. Jag skulle alltså må dåligt över att jag inte klarade av att be om hjälp som jag visste inte skulle hjälpa ändå eftersom jag mådde så dåligt. Förståelsen ens från våra närmaste är ibland för låg. Jag önskar bara att alla hade den turen jag har haft för att ändå komma vidare i kampen.

jag har också fått utskällningar för att jag inte velat ta emot hjälp från ”vänner”. Vilken arrogans egentligen. Att vilja hjälpa handlar ju inte om att vara den räddande ängeln (i fokus) utan om att den andre ska må bra och ibland får man bara backa. Tillit kan aldrig krävas.

Det är skönt fast samtidigt hemskt att läsa att fler mår dåligt och känner ”likadant”.
Känner igen det där med att ses som lat för att jag inte tar ta tag i saker eller vill undviker vissa sociala sammanhang, prata i telefon osv. Det är förjävligt. Samtidigt är det mycket ”min inre röst” (fånigt uttryck) som säger att jag är lat och måste göra något åt det.
Hatar att känna mig lat och asocial, men vill samtidigt inte behöva förklara för min omgivning att jag har ångest och därför inte pallar vissa saker ibland. Det vore fint om fler kunde lära sig att alla fungerar olika och acceptera det.
Att jag är som jag är hör till min personlighet och tanken på att tex käka lyckopiller skulle kunna förändra den jag är känns läskigt. Samtidigt är det förjävligt att ha den där ångesten.
(Liberala förslag på åtgärder undanbedes)
Tack LD för att du delar med dig (och alla andra), det är skönt att inte känna sig ensam.

Förstår inte riktigt vart en ska komma med den inställningen? Att allt är förutbestämt beroende på hur man föds och vilket kapital en blir ”tilldelad”, att du själv inte kan göra något åt saken. Jag håller med om att vi alla FÖDS med olika förutsättningar och att det påverkar oss senare i livet, men att använda det som ett slags handikapp för allt det en inte klarar av själv känns inte genomtänkt, det är inte hela förklaringen. Det finns många exempel på folk med litet kapital som senare i livet blir ”framgångsrika” och andra med stort kapital som ”misslyckas”, så att du generaliserar och skriver att de flesta som tagit sig igenom svårigheter har olika privilegier är ett tankefel i mina ögon.
Privilegier behöver inte vara något man ”får” (kön och etnicitet är ju det så klart) utan något man skaffar på egen hand. Alla har olika smärttrösklar för vad de klarar av, och det betyder såklart inte att en är en sämre människa, men ansvaret ligger ju hos dig för hur DU uppfattar dig själv och vad DU gör för att förbättra din situation. Det kanske låter hårt och ”empatilöst” men jag förstår inte hur människor mår bättre av att skuldbelägga någon annan eller samhället i stort, för då är det ju ingen poäng att ens försöka förbättra sitt mående.
Det finns mycket forskning som visar att personer som lägger över ansvaret för det som händer dem i livet på andra eller faktorer i stort generellt mår sämre än människor som ser sig själva som ansvariga för sina åstadkommanden. Jag tror att folk skapar eller i alla fall förstärker sitt psykiska icke-välmående när de inte ser sig själva som ( i alla fall en DELVIS) lösning på sina problem.
Det är klart att det finns ångest, diagnoser och andra ohälsosamma tillstånd som beror på saker utanför ens kontroll, men att diskvalificera sin egen kapacitet till förändring genom att hävda att kapitalet inte funnits eller finns där kan aldrig vara konstruktivt för någon. Det är en förklaring, men inte en ursäkt. Att en sedan inte vill gå i terapi förstår jag för det är inte alltid det hjälper, men det kan ju finnas andra sätt. Det kan inte vara skrivet i sten att en alltid ska må dåligt pga ens förutsättningar.
Jag hoppas inte att du blir arg och svär åt mig, jag är uppriktig med det jag skriver och vill diskutera ditt inlägg, inte skuldbelägga eller sparka nedåt.

Fast nu har jag aldrig menat att någon ska kalla lat osv. Vad jag istället menade var att om man märker själv att man mår så dåligt att det påverkara ens vardagliga liv negativt och så till den grad att man blir hindrad att utföra sysslor så borde tanken att ta hjälp ligga nära till hands

Igenkänningsfaktor- HÖG! Jag har precis börjat inse och klä deti ord-att det är ångest det handlarom.
Jag har inte velat ta på mig det, att jag har en sjukdom, för jag kan själv tycka att många i samband med diagnos klär på sig en matchande offerkofta. Och jag är uppvuxen i en familj där man just ”tar sig i kragen” och biter ihop,går till sitt jobb trots att det är tråkigt, för att det rätt är… och det spelar in, när jag mister jobb efter jobb efter jobb, pga min ångest.
och på cv:et ser det sämre och sämre ut, med ströjobb och korta perioder på varje ställe, så nu har jag bestämt mig för att Inte söka jobb, utan Hjälp..istället. För att göra saker i rätt ordning, o kunna ta hand om min dotter.
För ja, det handlar om kapital. Jag Måste söka hjälp,för att kunna fixa detta, trots att jag inte Vill. Jag har ingen sambo/make att förlita mig till att mat kommer på bordet,eller rika föräldrar för den delen.

Jag skulle egentligen ha skrivit en tenta idag. Vet inte hur jag formulera mig men.. Jag har pluggångest. Jag är jätteintresserad av det jag pluggar, tycker det är kul, vill verkligen ta examen inom detta. Men. Jag tänker att jag bara är lat, jag börjar inte läsa i tid, nästa kurs ska jag börja plugga tidigare, läsa lite varje dag istället för att samla allt till slutet. Det händer aldrig, går och har ångest över att jag inte gör det. Så veckan innan tentan är hemsk, konstant ångest för att jag inte pluggar, men samtidigt en extrem oförmåga att göra det. Sitter och slösurfar och bara stänger av allt, slår dövörat till, låtsas som att det inte finns någon tenta. Fast jag har ångest över det konstant.
Vet inte vad det är för fel på mig, varför jag inte KAN göra det jag ska. Tror det handlar lite om att jag antingen eller så är det en kombination av detta:
1. Har så dålig självkänsla och känner att jag är värdelös och på något vis ”vill” misslyckas och bevisa för mig själv hur värdelös jag är.
2. Fruktansvärt rädd för att misslyckas och bli underkänd, även om jag skulle plugga. Då är det bättre att skita i det totalt och veta att jag misslyckas för att jag inte ens försökt. Att ha pluggat massor till något och sen bli underkänd skulle vara mardrömmen.
Men sen tänker jag att jag är larvig och borde ”rycka upp mig”, jag ÄR faktiskt smart och har aldrig haft svårt i skolan, om jag bara skulle plugga så skulle jag ju klara det. Men nästa kurs är jag lika förlamad igen. Vad är det för fel?
(Plus känner igen mig i ångest över att ringa telefonsamtal, gör VAD som helst för att slippa ringa till typ CSN. Gått så långt att jag knappt vill svara när det är mina vänner som ringer, telefonfobi?)

Är du jag? Jag sitter faktiskt just nu och vet att jag måste plugga. Har en jobbig dugga nästa fredag, och jag har gjort upp schema och allt. Det är egentligen väldigt lite per dag, och det jag ska ha gjort idag är ändå sånt jag har lite koll på. Men jag kan bara inte börja. Sitter istället och slösurfar, spelar piano, går och äter något, städar lite… Allt för att inte plugga, och jag vet att jag egentligen inte har nån koll på nånting alls vi har gjort på hela terminen och det kommer att bli ett helvete inför tentan.
Jag vet verkligen inte varför det inte går. Jag mår i och för sig ganska dåligt av olika anledning, och jag har varit sjuk väldigt mycket den här terminen, men inte ens på ”bra” dagar kan jag plugga.
Samtidigt är jag så trött på mig själv eftersom jag känner att jag bara slösar bort mitt liv. Jag har ju längtat efter att komma in på den här utbildningen i flera år, det är grymt intressant osv, men nu när jag är här är jag för lat för att göra något.

Jag tror att det handlar om att många tror att alla har samma mål i livet. Att vi alla strävar efter att bli framgångsrika (med betoning på rika), snygga, smala och omtyckta. Att ”lycka” och ”lyckad” är ord som inte har olika betydelser för alla utan att det finns en mall och ett facit och att de har receptet. Att de gör en god gärning genom att berätta att en minsann inte kan ligga på sofflocket, det krävs mer av dig i livet än så!
Om en inte vill ha allt det där, inte känner för att vara en massproducerad människa som är lyckad enligt medias alla regler, då blir det svårt. Om lycka är att få känna att det är okej att ligga på sofflocket och bli älskad ändå, eller inte har med ordet ”älskad” eller ens ”lyckad” i sin livsfilosofi, då måste en nog förbereda sig på en snårig väg av brandtal för att bli accepterad.

Tack LD. Jag kanske äntligen kan sluta kalla mig själv för lat, när jag egentligen vet vilken ångest som ligger bakom att jag inte gör saker ibland (lite för ofta, och ibland lite för nödvändiga saker).
Min pappa är bipolär (det är tydligen delvis ärftligt eller så), och jag har visat samma sätt att bete mig som han gjorde i tonåren, och vi har alltid varit väldigt lika. Jag tror att jag kanske borde kolla upp det här, göra något åt det innan det går för långt. Men hur orkar man ta tag i det? Jag vill inte typ äta tabletter i onödan eller så. Jag känner dock att det börjar gå ut över saker att jag inte gör dem. Det händer att jag betalar räkningar för sent för att bara ångesten det ger mig att behöva ta tag i det gör att jag blir förlamad, och sen sitter jag där framför datorn eller med en bok i knät. Igen.
Tack för att du skrev den här texten. Jag är inte lat, jag har ångest.

Det är väldigt tabu att må dåligt psykiskt. Det är skämmigt att gå till psykiatrin. Det är inget man delar med sig av på facebook, instagram och så vidare.
Det är väldigt mycket ett problem. Jag har ångest, depressioner och suicidtankar i mitt bagage. Idag kan jag se när jag passerade gränsen för hur mycket jag orkar men det tog fyra år till av misär innan jag kunde söka hjälp och också var mottaglig för hjälp. Jag hade all hjälp jag kan få ifrån vänner och familj. Men vännerna puttade jag bort och jag flyttade typ hundra mil ifrån min familj ihop om att börja må bättre. Men det gjorde jag inte, för i mitt huvud ville jag inte vara ett psykfall. Jag var ju Ida, go och glad inte psyksjuk och hopplös!
Vad var det som fick mig att söka hjälp. Jag hade varit på stan, åååångesten hade varit total. När jag kom hem hade jag stressmage, klädrna ut och in(!) och jag hade inte tvättat håret på över en vecka, när jag såg mig i spegeln var det nått som klicka. Ringde vårdcentralen och fick träffa en bra kurator som tog mig på allvar. Det var absolut viktigt för mig då, att hon trodde på mig och fixade rätt remisser när jag inte kunde säga vad som var upp och vad som var ner osv.
I sex år mådde jag skit, jag försökte med all den där självhjälpen som finns. Den gav mig mer ångest för jag kunde aldrig klara av det som står i dom där böckerna. Ditt eget val att må bättre?
Nä, jag har fel på hormonerna i hjärnan inte attitydproblem. Nu har jag tur att ha en bra terapeut, trevlig handläggare på försäkringskassan och en bra öppenvårdsmottagning som kan anpassa sig efter mina behov och inte tvärt om.

Fy fasen vad du är bra!! Jag har så många gånger tänkt liknande tankar som du. Jag är en typisk HSP (starkskör/highlysensitive person) som presterar jäkligt hårt ofta, är ”duktig” osv, medan jag andra dagar är en blöt fläck med ångest. På sistone har jag varit jäkligt stressad – känt hur det går åt fel håll, men haft svårt att bromsa – en massa deadlines och stora viktiga uppdrag på jobbet. Även fast jag VET att inget jobb är värt att må dåligt över kan det vara så svårt att finna balansen. Haft massa fysiska symptom på stress på sistone och igår rann det över – grät som ett litet barn. Körde på devisen ”bryt ihop och kom igen” för jag hade ett jäkligt viktigt föredrag nu på förmiddagen och det gick bra! Men jag har haft precis de tankar du har! Jag hade dem senast igår. Tänkte Vad händer om jag inte pallar? Om jag inte kan genomföra detta? Det går inte. Men, det är klart att det hade gått, hälsan går först, säger kroppen ifrån så är det så. jag menar absolut inte att ångest och stress är samma sak, men för mig hänger det ofta ihop. Skulle kunna skriva så mycket om detta, med en historia av depressioner och en närstående som är bipolär.. Detta med psykisk ohälsa, det är fortfarande än idag svårt att prata om. Jag är öppen, men det är lättare för folk att förstå ”jag har brutit ett ben och kan inte gå” än ”jag har ångest, orkar inte ta mig hemifrån”. Förlåt för en rörig kommentar!

Jag kämpar precis i detta nu med ångest och oro över att jag tror mig ha dödliga sjukdomar.
Precis såhär var det för ett år sedan. Då var det framför allt Hiv som jag var helt säker på att jag hade. Efter många om och men så gick jag och kollade mig, och jag var frisk. Och sakta men säkert försvann även mina andra ”sjukdomar”
Nu har allt kommit tillbaka igen. Hiv har jag inte denna gång, men mycket annat.
Jag vågar inte berätta för vänner eller söka hjälp på vc i rädsla om att jag kommer bli utskrattad eller också att dom ska ta det på för stort allvar och det faktiskt visar sig att jag har en dödlig sjukdom. Bättre ”lyckligt” ovetande än att jag får en dödsdom. Eller?
Är det någon som vet om en jobbig händelse kan utlösa sånt här beteende och tankar?
Var med om en sak för två år sedan som jag inte alls har bearbetat och det hände också den här tiden på året.

Jag känner verkligen igen mig. Hjärtat sjunker i bröstet när telefonen ringer, ångest över att behöva infinna mig på möten jag inte vill gå på (senast möte med bostadsrättsföreningen, är nyinflyttad) och handlingsförlamning när stressen blir för hög. Kass självkänsla dessutom (dock höögt självförtroende). OCH NÅDE DEN SOM GER MIG EN MIA TÖRNBLOM-BOK ELLER PRATAR OM ATT ”JOBBA MED SIG SJÄLV”. Låt mig vara mig själv och ta saker på mitt sätt. Obs jag studerar och jobbar ej ännu.

tänker på det här med självskadebeteende också. då man faktiskt VILL må dåligt. man VILL känna lidande, smärta och ångest. man skapar bråk och stöter bort folk som egentligen bryr sig. dels för att man tycker sig förtjäna det men också för att få känns något. överhuvudtaget. då blir det nästan skrattretande när någon ska komma och lägga sig i och tala om för en att man borde söka hjälp.

[…] Lady Dahmer skriver om det här med ångest och hur svårt det är att förklara det för någon som inte är där själv. Jag har på senare tid insett att jag har en ångestproblematik som jag haft under en stor del av mitt liv. Jag har insett att de där känslorna av hopplöshet som bara trycker över bröstet, tomhet som inte har någonstans att ta vägen, inte var någon ”fas” jag gick igenom när jag var ung, utan att det tvärtom är något som återkommit och kommer att återkomma med jämna mellanrum, troligen under resten av mitt liv. […]

Åh jag känner igen mig! Har också mycket ångest och har alltid haft, och har provat med psykologer, men bara för att man vet VARFÖR man har ångest så är det ju inte som att ångesten går bort (något de flesta verkar tro bara kommer naturligt)
Jag har under en kort period i staterna provat ångestdämpande och det var så himla himla bra! Alltså bara att ha något i väskan som jag visste skulle funka hjälpte verkligen så sjukt mycket, jag visste att det fanns en väg ur och det tog liksom luften ur ångesten direkt. Dessvärre är attityden annorlunda till sådana mediciner i Europa, vilket jag tycker är tråkigt. Om någon hade ett knä som gjorde ont så skulle man väl inte envisas med att prata om varför knäet trilskades och vägra en krycka liksom.

Klarar inte heller av telefonsamtal, möten eller liknande. Gick knappt i skolan under gymnasiet, trots att jag var frisk från äs. Ångesten fanns ju ändå där….och nej det syns inte. Har fått så många blickar, prat-bakom-ryggen och skäll rakt i ansiktet p.g.a att det inte syns. Det är så svårt att få andra att förstå att det kan vara jättejobbigt att passa en tid, så jobbigt att man oftast slutar ut hela grejen..eller att ha ett ”måste”. Har jag något jag ”måste göra” en dag så är hela dagen förstörd tills jag gjort den grejen. Usch.

Kram, LD. Känner precis såhär. ”Du får ta tag i dig själv.” ASSDFSDFDFDF va??? Hade det varit så lätt att _bara_ ta tag i mitt liv så hade jag nog redan gjort det, eller hur? Istället har jag en jävla mur omkring mig, eller en bubbla av sånt där glas som man bara kan se igenom från ett håll. De tittar på mig utifrån, ser igenom bubblan, och tänker att hen är ju normal, bara lat. Medan jag ser min egen spegelbild och undrar varför jag inte är något mer än så. Varför jag inte har ’bara så jävla lätt’ för att ta tag i mina förpliktelser. Jävla helvete

Alltså jag upplever inte att man får förståelse vid viss psykisk lr fysisk sjukdom heller. Om du är sjuk under en begränsad period upplever jag att folk är förstående men om det inte går över får du inte samma reaktion. Dels från samhället (långtidssjukskrivna har ju typ inga rättigheter) men också från personer i ens omgivning som tröttnat.
Tror det är samma sak i ditt fall – om du mådde dåligt och berättade att det var så det ligger till men det kommer bli bättre inom typ ett år så tror jag att du skulle få förståelse och sympati. Men om någonting inte går över är folk inte lika trevliga…

Jag håller helt med dig Elin. Jag har haft problem med min axel i snart fyra år (efter en olycka) och ingen har kunnat tala om för mig vad som är fel, trots mängder av besök hos sjukgymnaster/vårdcentraler/ortopeder.
Därför tycker folk att jag gnäller och att jag ska ”skärpa mig”. Till följd av smärtan, sömnbristen som följer av den och som biverkning av alla mediciner jag äter/har ätit har jag även psykiska problem. Läkarna ser ju att jag har ont men kan inte förklara varför, bara säga att det inte är normalt att ha så ont i min ålder (jag är 21).
Folk i min närhet tycker att jag överdriver eftersom de oftast träffar mig de dagar jag mår som bäst. De dagar jag mår som sämst tar jag mig ju inte ens ur sängen. Istället för att tro på det jag säger skapar folk sig en egen bild över hur jag mår. Så förståelse för hur andra mår utan att döma tror jag behövs oavsett vilken typ av sjukdom det rör sig om.

Jag känner igen mig. Många känner nog så här. När man väl har ångest är det inte att ”bara göra”. Ta sig i kragen. Man måste ta ministeg framåt. I sin egen takt styrka sig själv.
Men det känns som att samhället pushar på FÖR hårt. Kan man inte allt, är man lat, värdelös. Klarar man inte allt – klarar man inget. Det är som att bli puttad ner för ett stup, om man redan lider av ångest.

Högerns empatistörda moral har tjatats om och om igen de senaste åren så till vida att folk tar det för sanning. Människor som ser sig som empatiska vänsterpersoner slänger sig även de med uttryck som att ta sig i kragen, inte vara ett offer, anstränga sig lite osv. Det är en meningsförskjutning som skett, från det mer solidariska tankesättet som jag tror ändå stått högt i kurs tidigare hos medelklassen, baserat på den gamla socialdemokratin. Men nu är det modernt att vara äcklig.

Håller med dig angående det liberala samhället!
Jag tänker också att många av de sakerna som folket här i kommentarerna har ångest för är helt normala saker att ha ångest för egentligen om man tänker på att alla människor är olika.
Antalet förväntningar och krav på människor idag är mycket högre än den varit förr. Förväntningarna man har på sig själv. Att man ska vara vacker, sexig, ha ett rikt socialt liv, en karriär, familj, ett vackert hem. And the list goes on och speciellt unga människor som växt upp i mediavärlden sätter enorma krav på sig själva vilket leder till ångest.
Arbetsmarknaden är också helt annorlunda, det krävs att man ska kunna nätverka och promota sig själv inom många fler brancher. När du söker jobb så ska man kunna framställa sig själv på bästa möjliga sätt och vara extremt självsäker. Dessa ”krav” passar inte alla personlighetstyper och det ger ångest. Också att det är svårt att få jobb som inte anses vara ”skitjobb utan framtid”.
Kapitalismen i sig skor sig också på att så en viss ångest och missnöjdhet i samhället. Om du är nöjd vill du inte ha en massa saker i tron att det ska bli bättre, dvs missnöje leder till konsumtion.
Det är fullt förståeligt att må dåligt och ha ångest och jag tror också att det till en viss nivå är mer normalt än onormalt så som världen ser ut idag. Frågan är om man ska/kan skilja på ångesten som skapas av ett stressigt och oempatiskt samhälle med höga krav och ångesten som kanske är ärftlig eller kommer innifrån dig själv. För ångesten som kommer av samhället måste vi stå upp emot och sätta ner foten ffs! (upp till kamp!) men ångesten som kommer av att bara finnas – den existensiella – måste vi lära oss hantera, eller ja måste och måste.
Hur man skiljer dessa två åt tvista dock de lärda :/

Vad skall man säga liksom. Livet är inte ”rättvist”. Man föds med olika förutsättningar helt enkelt. Man får helt enkelt försöka göra sitt bästa utifrån de förutsättningar och den förmågan man har och försöka att dels inte jämföra sig med andra och dels försöka vara stark och inte lyssna på hur man ”borde” vara.

Det beror nog på vad det är man inte orkar. Generellt sätt är det bara den enskilde som kan avgöra när man anser sig må tillräckligt dåligt för att inte orka/kunna göra något. Det finns dock en fara i detta resonmanget nämligen sk sjukdomsvinst. Man får ut så mycket fördelar av sin sjukdom att man saknar motivation att bli bättre eftersom man då inte får samma hjälp/uppmärksamhet/stöttning. Detta gäller inte bara vid psykisk ohälsa utan är lika vanligt vid fysiska problem. Var går då gränsen? Hur mycket ska man hjälpa? Hur mycket ska omgivningen anpassa sig efter en familjemedlems/arbetskamrats psykiska ohälsa? Det enda jag vet,av erfarenhet, är det är lätt att vara efterklok……

Jag lever med ångest varenda dag, och varenda dag kämpar jag för att göra saker som alla andra gör. Det suger så klart, trist att det blev min lott i livet. Men det här med att sitta hemma och tycka synd om sig själv samtidigt som man inte vill ha (professionell) hjälp, det gör mig förbannad. Samma sak med de som gnäller om att de är tjocka men sen inte är villiga att lägga om kosten eller träna. Eller de som inte röstar men sen ändå gnäller på att fel parti kom till makten.
Tycker inte synd om de som inte vill ha ”nån jävla hjälp”. Kan man inte lösa det själv och inte vill ha hjälp, då sitter man där man sitter. Och det är fine, så klart – men gnäll då inte.

Johanna jag kan förstå ditt resonemang. Du resonerar precis som en psykoterapeut vet du det? En psykoterapeut som tar en jävla massa betalt för att tala om för dig att Du tycker synd om dig själv, gnäller och inte gör ett dugg åt det. Det kanske härstammar från barndomen och mönster och sånt. Inte lätt att veta, men det går alltid gräva fram. Jag har grubblat över det här länge. Terapeuten skrattar hela vägen till banken medan problemen kvarstår. Om jag nu faller in i tabut- jag tycker synd om mig själv- gnäller- vill ha hjälp- vill inte ha hjälp- what so ever. Jag vill få till det. Kanske sätter jag högsta kraven på mig själv. Kanske dömer jag mig själv hårdast. Acceptera mig som jag är. Eller ta livet av mig. Eller haka mig fram på nåt vis. Ibland kan man behöva gråta en skvätt . Sova ut ordentligt en natt. Varför ska du tro att det inte skulle gå komma igen? Alla har problem, dom ser bara lite olika ut. Jag vet inte. Jag har inte lösningen. Men folk kan gå igenom alla stadier här i livet, du med.

Bra skrivet inlägg.
Det är verkligen inte helt lätt det här. Hur mycket krav kan man egentligen ställa på någon som mår dåligt? Viss nivå är ju bra, tror jag, men blir det för mycket kan det bryta ner. Och hur f-n ska man veta var den gränsen går – för andra och sig själv?
Är full av beundran för lärare, psykologer, kuratorer, boendestödjare med flera som måste tampas med den här problematiken varenda dag.
Tyckte att du, LD, skrev klargörande om vikten av att ha olika kapital för att klara av att ta sig framåt.
För egen del har jag på senare tid insett vikten av socialt kapital – på ren svenska vänner. Det är så mycket viktigare än jag fattat för välmåendet. Men för någon som mår dåligt är det lätt att isolera sig och det kan till sist bli otänkbart att försöka ta initiativ för att lära känna någon eller umgås med någon.
Tänker mig att det kan vara liknande inom andra områden. Har man hamnat i arbetslöshet är det inte så bara att skaffa sig ekonomiskt kapital, är man omgiven av folk med inställningen ”det är bara att ta sig i kragen” så är kulturen sådan att steget till att söka hjälp blir väldigt långt.
Mer förståelse för det behövs generellt sett.
tack för att du skriver om detta ämne

”balansen mellan att hjälpa en person upp i handen, och rycka av personens arm”
Balansen mellan att ge en person en hjälpsam knuff i rätt riktning, och att knuffa ner den på marken med ansiktet före”
det är den som mår dåligt som sätter gränsen, det är den som ska bestämma, inte den som hjälper!
pressar man för hårt så spricker allt istället för att gå framåt
man gör mer skada än hjälper
För mig handlade det inte om att skaffa fler vänner eller stöttande person runt om mig, utan att göra mig av med människor som ställde alldeles för höga krav, som var nedvärderande och elaka mot mig (fast ja, enligt dom själva så var det ju bara lite ”tuff kärlek” och ”hjälp”)
utan dom i mitt liv så mår jag så mycket bättre!
ingen som ständigt kommer med tolkningsföreträde, jämförelser med deras egna liv (alltså jämför min ”elefant” med deras ”myra”) ställer krav på att jag ska prestera si och så mycket, krav på att jag ska vara ständigt positiv och ge dom det dom vill ha, ställa upp på dom utan att få något tillbaka
krav, krav och krav
nu har jag bara människor i mitt liv, som tillåter mig att vara JAG
jag får må dåligt, jag får gnälla, jag får vara oproduktiv, jag får tänka ologiska tankar, jag får släppa fasaden, jag får vara negativ, jag får ta av deras energi när jag behöver
vilket automatiskt gör att jag blir mer positiv, lugn och harmonisk, för jag får ett utlopp, utan skam, utan krav bara vara jag
och vilken befrielse det är! vilken energi man kan skapa!
och samtidigt så får/kan/vågar dom göra samma sak med mig, vi hittar styrka i varandras svagheter, vi mår bättre när vi vet att allt är tillåtet, till och med att vara och känna sig värdelös 😉

detta är verkligen inte lätt. kanske skulle det ändå vara värt att prova att samtala med någon inom sjukvården/psykiatrin om du känner att detta begränsar ditt liv och ställer till det? tror dock inte att det finns en universallösning för alla eller så. ta hand om dig, bästa hälsningar, trogen läsare

Alltså jag blir livrädd för hur vissa kommenterar här..
har dom ens läst ditt blogginlägg!?
för exakt det du försöker förklara och berättar att man fan inte kan säga! säger ju dom sen!?
känns bara som att hela inlägget svischat förbi deras huvuden och sen kommer kommentarer som ”eget ansvar” ”skylla sig själv” ”ingen rätt att gnälla” ”skärp till sig” ”ta hjälp” ”lathet” m.fl
PRECIS det som LD försökt förklara att man inte hjälper någon genom att säga utan att man bara skuldbelägger och får den personen att må ännu sämre..
fyfan, jag vill inte ens berätta något personligt nu för jag vet exakt vilka kommentarer jag kommer få, utifrån vad vissa redan skrivit.
Så jag säger såhär
Fuck Ångest och Fuck Emaptistörda ”hjälpare”

Man kan inte bara dalta med personer heller. Sen skulle jag aldrig säga till någon som mår piss ”skärp dig” men om det var någon jag kände skulle jag försöka få dom att söka hjälp så att dom skulle kunna må bättre. Om det var en person med cancer som inte orkade ta sig till sjukhuset skulle du strunta i att hjälpa dom då? Bara låta dom ligga hemma och dö? För om en person är extremt deprimerad så är det en stor chans att det slutar med att dom dör om man inte ser till att dom får hjälp.

Ångest = rädsla. Bortträngd rädsla. Rädsla att agera, stå upp för sig, ta för sig, vilja ha det man vill ha, finnas till, etc. Rädslan finns i alla samhällsklasser och är vanligare än man tror. Men inser man att det är min rädsla för att agera som gör att jag skjuter upp att tex betala räkningen, så är det lättare att övervinna rädslan och faktiskt betala den förbannade räkningen.

Jag har också ångest och hatar rutiner. Jag HATAR att gå upp tidigt på morgonen, stressa iväg och lämna barn och komma i tid till jobbet. Jag skulle så gärna vilja slippa det. Jag skulle vilja leva på ett annat sätt, men jag har inte hittat något annat sätt. Jag har ångest på kvällen för att cirkusen börjar om, dagen efter. Jag avbokar också ofta, allt som går att avboka. Men just passa tider till jobbet och barnens skolor, det går inte att avboka. Jag tänker ofta på människor förr i tiden, på stenåldern eller 1800-talet. De måste också haft ångest och velat krypa ner under täcket, men de var tvugna att gå upp för att överleva. För att skaffa mat eller eld eller pengar. Så jag tar mig upp och iväg och bara gör. För att jag måste. Om det gör mig lycklig? Nej! Men vad ska jag göra? Sjukskriva mig? Ja, kanske skulle jag kunna göra det. Det kunde inte människorna förr. Så jag gör som dem, bara kör på och tänker att jag ändå lever i den bekvämaste tiden någonsin. Jag tvättar min tvätt i en maskin och inte i en iskall sjö. Jag köper mjölk i affären och behöver inte gå upp och mjölka. Jag har en lyx som så många inte haft, så jag biter ihop och bara gör.

Fast där måste man ju inse att det är skillnad på ångest och ångest.
Du tycker vissa saker är jobbiga men du väljer att göra dem ändå. Det är inte alla som kan göra det valet, utan som som får så kraftiga ångestattacker att de inte klarar av att göra de saker de tycker är jobbiga.
Hur de ångestdrabbade klarade sig på 1800-talet? Ja en del gjorde det säkert inte alls utan blev instängda på dårhus och liknande.

Jag kan bli så jävla förbannad på att hela tiden få kastat i ansiktet att man måste ta tag i sig själv, skärpa till sig TA LITE ANSVAR. Jag har försökt få hjälp från psyk i ETT ÅR nu för att jag inte klarar mig själv. jag har inte verktyg att pallra mig upp ur mitt lilla hemmagrävda hål på egen hand. Men får jag nån hjälp? Nä. Varför? Jo, för att vi har ett kösysten på psyk som utgår ifrån hur dåligt man mår. Jag mår tydligen inte tillräckligt skit för att få hjälp. Trots allt handlar det ju bara om att jag inte orkar vara vaken mer än kanske fyra timmar per dygn, jag har fått social fobi och förstör mina relationer, vågar inte ringa/svara i telefon, var nyss inne på akuten för jag råkade (ja, på riktigt. Jag RÅKADE faktiskt) ta en överdos av lugnande tabletter. Jag orkar absolut inte jobba. Och vad säger folk till mig? Att jag måste KRÄVA att få hjälp, att jag måste börja ”ta tag i problemet”. hur fan ska det gå till?
Jag blir så trött. Folk ska bara va tysta för tror de att det bara är att ”rycka upp sig” är det endast bevis för att de inte vet vad de pratar om.
Och som svar på din fråga; ingen annan kan bestämma hur dåligt du mår och det är inte relativt utifrån andra. Den dag du känner att du inte orkar med livet så är det så. Punkt slut. Sen hur man ska komma vidare och hur lätt det är att komma vidare är ju en annan fråga, men lika individuell som vart ens smärtgräns går.

I hear you sister! 1,5 år har det tagit för mig att få all den hjälp jag behöver! 8 månader för att få komma till psykiatrin för undersökning, 3 månader innan jag fick en terapeut som även är min kontaktperson i vården, 3 månader innan jag fick en arbetsterapeut sen blev det sommar och 2-3 månader som inget hände och sen 2 månader senare fick jag komma till en samtalsgrupp. Under den här tiden slöt jag mig i min bubbla, jag hade bett om hjälp och jag hade blottat mig för vården. Något jag absolut inte gör för någon. Inte ens min familj visste hur jag hade det. Det var inte förräns arbetsterapeuten kom hem till mig och fick se hur jag inte klarade min vardag som psykiatrin insåg hur illa det var.
Det är fel på systemet som inte kan hjälpa dom som söker hjälp.
Men du är stark som har kontaktat vården och bett om hjälp. Kom ihåg det när dagarna är extra jobbiga, att du har bett om hjälp. Du har inte gett upp!
Jag skickar styrkekram till dig från mig! 🙂

Jag har i tre olika förhållanden levt tillsammans med personer som mått psykiskt dåligt, men som inte har velat eller orkat söka hjälp. Det har gjort att jag ofrivilligen har fått vara krycka till dessa personer tills jag själv har varit helt dränerad. Jag är till min läggning en omvårdande person som ofta ställer mig själv åt sidan för att tillgodose någon annans behov. Att då leva med en partner som alltid sätter sig själv (och sitt dåligmående) först resulterar i att båda månar om partnern och ingen månar om mig.
Jag tycker att det är orättvist att skriva att det är empatistört att vädja till, och kanske tillslut kräva, att sin partner eller någon annan närstående person tar tag i sina problem. Det är inte lätt att leva med en person som framför allt lever med sin ångest eller depression. Jag kan tycka att personen som mår dåligt inte visar speciellt mycket empati heller för personer i sin omgivning om den inte söker hjälp, utan bara fortsätter att luta sig mot sin omgivning tills alla runt omkring också går i backen.

I flera ångestsjukdomar ingår det ju i själva sjukdomsbilden att man har jättesvårt/ inte klarar av att söka hjälp. Personer med tex social fobi eller GAD går ofta med sin sjukdom i många många år innan de får professionell hjälp. Och inte ens då är det alltid de sökt den hjälpen själva, utan ångestsjukdomarna upptäcks tex när personen sökt hjälp för någon somatisk åkomma.
Sen är det ju inte alla som har nån vidare sjukdomsinsikt heller; det är nog lättare för någon som plötsligt drabbas av tex panikångest att förstå att något är fel, så här ska det inte behöva vara, än någon som haft tex social fobi eller GAD typ hela livet och tror att ångesten bara är en del av ens person något normaliserat.
Och sen är det som andra sagt tidigare att det är inte bara att söka hjälp så får man adekvat hjälp. Tänk om det ändå vore så 🙂
Dessutom så är det långt ifrån alla som blir av med sin ångest fastän man får mediciner och terapi. Jag är med i ett stödforum för folk som är drabbade av social fobi och panikångest och det är sällan det är några solskenshistorier man får läsa där utan det är snarare mer regel än undantag att folk provar medicin efter medicin men aldrig blir av med sin ångest.
Några saker att tänka på för dem som tycker att man får skylla sig själv om man inte söker hjälp kanske.

Hitta det här blogginlägget runt 11 på kvällen igår, grät igenom hela när jag läste det. Min familj består av min syrra och pappa (arbetsnarkomaner) som har gått igenom skolan med högsta betyg, samt min mamma som lider av utmattningsdepression. Jag har fått höra av hela familjen att jag är lat, curlad/bortskämd, luststyrd och mycket annat. Alla säger att de vet hur jag känner, att jag måste skärpa mig och bara gör det jobbiga.
Mamma är dock väldigt mer förstående än resten av familjen, men hon är långt ifrån så förstående att jag har vågat berätta exakt hur jag känner mig, för jag har ju hört från alla omkring mig att det bara är att bita ihop, att jag bara är lat, jag tänker det tom själv. Detta inlägg gav mig modet samt orden att förklara för mamma hur jag verkligen kände. Eftersom jag vet att hon inte skulle orka läsa allt valde jag ut några kommentarer, samt inlägget, för henne att läsa. Hon läste inlägget samt knappt 2 kommentarer innan hon kollade på mig och sa med en ”medlidande” röst: Jo, som du är dessa människor är ju väldigt curlade.
Jag orkar verkligen inte mer. Jag gråter minst 2 ggr i veckan, ofta mg själv till sömns, men ingen märker ens. Min syster har rummet bredvid mig, jag kan knappt sova under nätterna. Jag måste kämpa för att komma upp på morgonen, jag är konstant trött, men min familj säger bara att jag sover för mycket, jag gör för lite saker, jag är lat. Jag är under utredning för ADHD/ADD/Asperger, men nej, jag letar bara anledning för att kunna slacka efter.(syster oh pappa) Måste man börja skära sig för att folk ska märka att man mår skit? Att förklara gång på gång på gång hjälper ju definitivt inte!

Håll ut! Dina familjemedlemmar låter ärligt talat inte som mycket att ha. Jag förstår att det är svårt att acceptera men kanske borde du klippa de emotionella banden med din familj? De förstår sig uppenbarligen inte på dig, eller saknar någon viktig funktion som till exempel empati. Deras trubbiga sätt drar ner dig ännu djupare in i mörkret.
Läs igenom ditt eget inlägg och tänk dig att det är någon annan som skrivit de där raderna. Vad hade du sagt till den personen?
//Hasse

Hej!
Det var längesen du skrev dina ord nu och jag hoppas du mår bättre. Ville bara säga att du har så rätt i det du skriver. Det är inte bara att rycka upp sig, det är som att ha bly i kroppen. Allt är så tungt och tröstlöst samtidigt som man oroar sig över allt och inget och då blir inget gjort. Folk är så fördomsfulla och oförstående och ser ingenting för sina egna skygglappar. Då är det lätt att klanka ner på andra människor och be dom rycka upp sig 🙁 Kram till dig och ha det bra! 🙂

Hej och tack för alla insiktsfulla kommentarer.
Jag kämpar verkligen med samma dilemma som alla andra. Jag gör så gott jag kan, men ofta så orkar man inte. Jag har sökt hjälp hos vården men fått dåliga kontakter, eller utlovad hjälp, många gånger, som aldrig manifesterat sig. Jag skulle kunna ge många exempel som måste vara tjänstefel. Jag har fått ångestdämpande medicin, och det tar mig genom vardagen för tillfället, så att man inte tänker på självmord varje dag. Men att inte veta om man är ”lat” eller sjuk/deprimerad tillräckligt för att det skall vara ok att inte kunna prestera fullt ut, det är fruktansvärt jobbigt.

Åh jag känner igen! Är såå lätt att skuldbelägga sig själv för lathet och arbetsskygghet när ångesten slår till.
Jag hoppas att du mår bättre nu än när du skrev detta. Kram

Alla har olika förutsättningar, så är det bara! Jag har garanterad sjukersättning resten av livet pga Asperger, ADHD och HSP (högkänslig personlighet). Det har aldrig funkat för mig att jobba eller plugga nån längre period. Är alltså en sån där sjukt störande person som ”får pengar för att bara lata mig”. Jag kan förstå folks ilska och frustration över detta, men livet är som sagt inte rättvist 😉 Hur mycket jag än under hela mitt liv hatat mig själv för att jag tyckt jag varit ”värdelös” och hur mycket jag än vill bli ”som alla andra” så kommer jag aldrig att bli det! Ångesten och melankolin liksom höstdeppigheten finns kvar, och jag klarar enbart att prestera när jag är på topp. Men det får vara så nu, jag har rätt att må bra och att leva det liv JAG klarar av att leva! Att höra orden ”eget ansvar” får mig att spy! OM MAN INTE KLARAR AV/HAR FÖRUTSÄTTNINGAR för att ta eget ansvar då??!! Vad som nu menas med ”eget ansvar”? Definiera vad eget ansvar innebär, tack? Hur vet DU att de som du anser ”bara gnäller och inte gör nåt” INTE tar/har tagit allt eget ansvar de kan?! Har man sökt hjälp och inte får den hjälp man behöver så är det fan inte dennes fel, utan då är det vården det är fel på!! Psykiatrin kan tyvärr inte hjälpa alla som vill bli hjälpta, tyvärr. Det som hjälpt mig är att acceptera den jag är och kräva att omgivningen gör detsamma och att de får anpassa sig efter vad jag orkar och klarar, och ångesten får komma när den vill. Att prestera är för mig samnankopplat med ångest!
Förlåt för långt inlägg, hoppas jag kan hjälpa någon en bit på väg med detta! 🙂

Att oroa sig för saker är medfött. En del oroar sig för sånt andra knappt reflekterar över. Själv haft ångest sen jag var liten och en tendens att vara överkänslig. Man är samma människa livet igenom. Kanske lär sig strategier för att överleva men grundpersonligheten har man på gott och ont. Ibland måste man bemöta sina rädslor för att de inte ska ta överhanden. Att följa minsta motståndets lag är frestande – att bara ge upp inför allt som känns svårt och jobbigt. Var och en måste själv avgöra hur mycket påfrestning man tål. Man bör inte tacka nej till allt. Handlar väl till sist om att tycka om sig själv som man är. Ingen perfekt människa men en som försöker utefter sina förutsättningar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *