Kategorier
diskussion & debatt

Ingen i mitt liv ska behöva oroa sig för uthängning

När jag skolade in Tamlin och Ninja på förskolan så tog jag en hel del kort. På mina egna ungar såklart. En av pedagogerna som vet att jag bloggar sa försiktigt att ”du vet väl att du inte får posta bilder på de andra barnen?” Jag svarade att det var självklart, jag undviker alltid att få med andras barn på bild såvida jag inte har tillstånd av föräldrarna. (Jag visar ju t.ex bilder på Simon och David här, Glammuttans barn) Men jag förstod hennes oro.

När man är offentlig, även i den lilla mån som jag är, så märker man att folk runtomkring en blir lite nervösa: kommer hon skriva om mig? Kommer hon posta bilder på mig? Och jo, för ett par år sen var jag ganska osmidig på den fronten men ju fler läsare jag får desto viktigare har det blivit för mig att bevara andras integritet. Ingen i mitt liv ska behöva känna sig utpekade, dömda, granskade eller oroliga i mitt sällskap och jag har medvetet slutat skriva om familj och bekanta på samma utelämnande sätt som tidigare. Jag får ofta privata frågor om min man eller andra i familjen men jag ignorerar dessa av en anledning. Människor har så olika uppfattningar om vad som är privat och jag kan inte låta min egna definition råda när jag skriver om andra. De ska själva kunna få välja om de vill figurera här eller inte, det är liksom inte mitt beslut.

Men nu känner jag att jag klev över den gränsen igen med mitt inlägg om ”könskalaset” även om det inte var menat negativt och det kändes inte speciellt bra alls. (ni vet klassikern ”jag skulle bara skoja till det, men nähä det blev ju på nån annans bekostnad”. Då får man backa och försöka göra nån form av damage control, tyvärr är detta svårt med sånt som hänt för länge sen även om jag raderat massvis) Jag vill inte upprepa det igen. Jag vill inte hänga ut nån, jag vill inte göra människor ledsna eller sårade, jag vill inte skrämma bort folk jag vet jag kommer tycka om och jag vill inte vara en skitstövel. Framförallt för barnens skull.

De ska inte behöva bli utfrysta för att deras mamma är uppfostrad av vargarna. Jag tänker, som jag tidigare pratat om, att jag nog är en ganska besvärlig mamma som det är och jag har konstant magont för att det ska drabba barnen negativt.

Jag vet också att nästan alla som känner mig också läser min blogg och det är väl för dem jag egentligen skriver det här. Som ett löfte och en försäkran om att de är trygga. Om att jag ser var och hur jag gjort fel tidigare och att jag är angelägen om att bevara deras integritet och privatliv, även när jag blir sur eller vi har en konflikt eller jag bara tycker en massa som vanligt. Det är en sak när man har ett par hundra okända läsare även om det inte är ok, men jag har 30,000 nu, varav många är från hemstaden och känner människorna jag skriver om och det är en helt annan liga. Jag kommer inte hänga ut nån i familjen igen eller nån annan jag känner eller nån i byn. Och jag har enormt dåligt samvete för tidigare klavertramp.

Hur hanterar ni era bloggar (eller andra sociala medier) och det ni skriver om andra? .

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ingen i mitt liv ska behöva oroa sig för uthängning”

Jag skriver inget om andra och lägger inte upp bilder på andra. Undantaget har varit att skriva något positivt om någon som jag vet inte har något emot att jag skriver det. Tror att enda rätta sättet är att låta bli.
Det blir svårare om jag tex skriver om mina egna upplevelser på jobb, i min relation eller som förälder. Då handlar det ju om mig, men också om mig i förhållande till andra. Det är mina upplevelser som jag äger, men som ändå innefattar någon annan. Jag försöker att verkligen vrida och vända på det jag skriver då och hellre vara restriktiv än att skriva för mycket.
Sitter nu och funderar på hur mycket förlossningsberättelse jag är beredd att skriva. Kommer ju en bebis snart här så jag tänker mycket på det och hur olika upplevelser av de andra förlossningarna och tiden efteråt varit. Det är bland de bästa som finns att läsa öppenhjärtliga och riktiga förlossningsberättelser, men jag funderar på om jag känner att det är att lämna ut barn och man för mycket.

Jag visar bilder på min familj och även om jag oftast använder mitt barns smeknamn i bloggen så har jag använt hennes riktiga namn också. Min man vill inte att hans namn ska stå i bloggen så jag skriver R i stället. I och med att jag själv är öppen med mitt namn så kan man ju få fram hans ganska lätt men det vet han, han vill bara inte stå med sitt namn och det respekterar jag självklart. Han är OK med att vara med på kort numera men förr ville han att jag suddade hans ansikte men numera så gör jag det inte. När det gäller andra människor så visar jag bilder på dem om jag vet de är OK med det annars inte. En vän till mig är väldigt privat av sig så henne skulle jag aldrig publicera bilder på medan andra inte bryr sig ett dugg.

Jag har det problemet att när jag skriver om en företeelse generellt, så tolkar vissa av mina bekanta det som att det handlar om dem. Även när det inte alls är fallet. Det är problematiskt. Jag försöker naturligtvis förklara att det inte är så då. Men jag tror att många av dessa situationer får jag inte ens reda på.
Och så älskar ju inte alla mig heller.

Jag har skrivit extremt mycket privata saker om mitt förhållande, och även om det alltid är ur mitt perspektiv och mina egna upplevelser så handlar det förstås lika mycket om min sambo. Jag har också skrivit mycket om mitt jobb, som jag inte trivs med, och då har kollegor också fått sin släng av sleven.
Eftersom jag själv är anonym så skriver jag givetvis aldrig ut någons namn, men med tid har jag börjat känna mig väldigt begränsad av min anonymitet och önska att jag kunde vara öppen med vem jag är. Det känns dock mer eller mindre omöjligt just på grund av att jag ”hängt ut” min sambo och min arbetsplats så mycket, både på bloggen och på Twitter. Vänner har jag inte skrivit särskilt mycket om och det handlar nog delvis om att flera av mina vänner läser min blogg och Twitter. Familjen har jag inte skrivit jättemycket om heller, men det jag skrivit är nog inte något de skulle vilja läsa om sig själva på nätet.

Jag visar inte ens bilder på mig själv i min blogg, hunden får dock stå modell ganska ofta. När jag skrev aktivt i min hockeyblogg fick jag frågan varför jag inte visar mitt ansikte och svaret är, fortfarande, att det inte är viktigt för innehållet.
Vissa inlägg är låsta och där visar jag mitt ansikte och identitet så en del av mina bloggläsare vet vem jag är så att säga.
Jag tycker det är ganska skönt att vara så anonym som jag vill, då kan jag skriva friare och inte tänka mig för så mycket.

Jag skriver inte om så mkt om andra än mig själv i min blogg. Lämnar inte ut sambo, barn eller vänner. Skriver jag något om dem är det utan namn och bild. Min blogg är mest för min egen skull och där jag ventilerar och får utlopp för min ilska och mina åsikter.

mm det där är svårt, och utan att försöka komma här och leka captain hindsight så tänkte jag på det när jag läste just det inlägget, att det var i farosonen för att trampa på tår. Jag har läst lobotomerade inlägg där man på sin helt öppna blogg vräker dynga på barnens förskolepersonal. Och så finns ju på andra sidan bloggar som StinaLee som är stor men väldigt anonym samtidigt. Balansgång, balansgång. Man lär så länge man lever, men jag tycker du gjort ett fantastiskt jobb med att revidera hur mycket du delar efterhand som läsarkretsen ökat. (hälsningar en som varit med enda sedan vi gick gravida samtidigt och ”bråkade” en massa på familjeliv)

Hej lady dahmer! Vill bara dela en händelse från min dag med dig.
På samhällskunskapen så går vi igenom ideologier, de senaste lektionerna om feminism.
Jag och de enda två till tjejerna i klassen på ca 15 pers börjar intresserat fråga ut vår lärare under föreläsningen om feminism. Direkt vi tjejer tar plats i rummet och därmed går ifrån normen om den blyga, tysta, snälla tjejen som lyssnar utan att argumentera, kritisera och fråga ut så börjar samtliga killar i rummet att stöna, himla med ögonen, prata med varandra, öppna upp datorerna (vilket vi absolut inte få göra under genomgångar) samt skruva på sig i stolen.
DÄRFÖR behövs feminism.

Jag försöker skriva ganska mycket om vår relation ( jag och min mans) eftersom jag tycker att det privata är politiskt och jag tror att vi måste våga dela med oss för att kunna hitta nya sätt att leva mer jämställt. Men det är såklart inte helt enkelt. Avslutade min förra blogg delvis på grund av att den blev för personlig (släkt, vänner, grannar, barnens lärare och förskolepersonal läste den på slutet). Så jag förstår verkligen att du väljer att inte lämna ut andra i din närhet eller din och Oskars relation.
Det är ju en enorm skillnad att ha typ 50 engagerade läsare, som är feminister, genuspositiva och peppar när en skriver och att ha 60 000 läsare varav typ hälften läser för att de blir provocerade. Jag tycker i alla fall att du gör en fantastisk insats. Trots att du väljer att inte vara privat lyfter du alltid viktiga, brännande ämnen. Älskar dina senaste inlägg om vithetsnormen och rasism, där har jag själv mycket att lära och är därför tacksam över att ta del av andras perspektiv och kunskaper.

Sorry för att vara off topic nu men kan du skriva ett inlägg om kvinnoförföljelserna i Ryssland (dehär med att kvinnor uppmanas föda 3 barn var (gärna i köket samtidigt he-he)för att avla fram ryska pojkar, hela gubbnationalismen liksom)

Jag la av med mitt bloggande efter att ha skrivit ett för utlämnande inlägg om svärmor. Hon blev ledsen, även om hon inte läste texten själv. Jag var ändå ”anonym” på bloggen, inga namn och så men det blev så ändå. Det var en ögonöppnare, jag trodde att jag mest skrev för mig själv och kompisarna, lite inbördes beundran grej sådär. Men det blev mycket större än jag tänkte. Svärmors texten var för att ventilera för sånt kan man ju behöva ibland men det blev för mycket information on hennes personliga val och en resa som gjordes. Eftersom min mans kusiner läste bloggen så nämde de till sina föräldrar om resan och när de då i sin tur talade med min svärmor om resan så blev hon jätte upprörd att jag hade.. outat henne. Jag hade ingen aning att det var en hemlig resa. Jag insåg att om jag skulle fortsätta blogga så skulle jag behöva klampa rakt över sådana grejer och skita i att folk blev ledsna och det fixade jag inte.

jag försöker verkligen att inte hänga ut någon – bor på en liten ort och har en del läsare ¨hemifrån¨ – lägger aldrig ut foton på andra människor bortsett från mina nära och kära som är döda ( när jag bloggat om dom lägger jag in foton på dom )- när jag skriver om händelser så avpersonifierar jag så gott det går – och om ngn ngn gång skulle fråga om det verkligen hänt och vem det var brukar jag bara le och svara : diskretion är en hederssak 🙂

Du är fantastisk som skriver sådana här inlägg, där du vuxet och med eftertanke går igenom vad du har gjort för fel och hur du vill förbättra dig. Du är en bra människa 🙂
Jag skriver vad jag har gjort med min pojkvän och mina vänner, men jag går aldrig in på djupet med det. ”Jag och Lotta var ute och dansade”, ”Jag och Martin åkte och fikade med hans mor”, ”Jag och Mia sjöng karaoke” och det räcker så. Nu har jag ju som känt en väldigt tråkig dagboksblogg så det handlar ju mycket om minnesanteckningar för mig själv att titta tillbaka på, men det finns ju ändå läsare som tycker att det är kul att läsa om sådant också I suppose.
Min pojkvän ”klagade” i början på att jag aldrig nämnde honom i bloggen, och det var ju just för att jag inte kände mig bekväm med att ”hänga ut” honom på det sättet.

Jag undviker att skriva personligt om personer i min omgivning.. Om jag skriver något så kollar jag av med personen om det är okej innan jag trycker på ”posta-knappen” – gäller både kommentarsfältet och inlägg.
Det kan dock vara hämmande ibland, eftersom det finns en del samhällskritik som jag skulle vilja plocka upp och diskutera med utgångspunkt av sådant som jag ser i min omgivning – men avstår just för att människor inte skall känna sig uthängda.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *