Kategorier
diskussion & debatt

Jag tror inte att dryga kommentarer om mitt föräldraskap bottnar i nåt annat än i viljan att vara just dryg

Elaine Eksvärd håller inte med mig om att den förklädda kommentaren var elak. (eller förklädd)  Elaine menar att det är skillnad på skuldbeläggande och på sånt man känner skuld för och det håller jag ju med om. Vissa ämnen är känsliga och det har ju jag märkt av när jag t.ex skrivit om förskolan för de minsta eller djurhållningen i sverige. 

rubrik

innehåll

Elaine fortsätter med att man får skilja på omtanke och pikar och blir själv bara tacksam när okända (eller läsarna) säger ifrån när de tycker att hon gör fel i sitt föräldraskap. För som Elaine säger så är det ju en dröm att alla föräldrar skulle vara bra för sina barn och även fast jag till skillnad från Elaine inte blir tacksam så håller jag med om det sistnämnda.

Hade alla föräldrar varit sina barns bästa förälder (och då vetat vad som är bäst för barnet) så hade inga barn farit illa, inga övergrepp, inga kränkningar, ingen misshandel. osv. Men barn kommer ju inte ut kompletta med en manual så hur fan ska man vet egentligen? Att föräldrar missar att läsa sina barns signaler eller inte vet hur barns utveckling ser ut eller hur anknytning funkar är ju inga nyheter. Släng in en s.k ”barnexpert” med vansinniga råd (och ingen egen erfarenhet av bra föräldraskap) och det kan bli en katastrofal mix. Barn är allas ensak och vi bör ju kollektivt se till att barn inte far illa, men försök inte lura mig att kommentarer om mitt föräldraskap i mitt kommentarsfält beror på omtanke för mina egna. Det tror jag nämligen inte alls på.

elak kommentar

Man kan kränka och vara elak utan att svära eller använda hårda ord. Ungefär precis som hen gjorde nu när hen antydde att jag utnyttjar mina barn för nåt slags kändisskap.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag tror inte att dryga kommentarer om mitt föräldraskap bottnar i nåt annat än i viljan att vara just dryg”

Jag håller med om att exempelkommentaren var dryg. Men att aldrig kommentarer om dina barn skulle kunna handla om omtanke om barn i allmänhet eller specifikt dina? Nja, tror jag inte riktigt på.
Jag är för vacciner och har emellanåt studsat kring dina uttalanden om dessa. Om att en vaccinering mot barnets vilja är ett övergrepp som skadar om jag minns rätt. Jag menar att man som förälder ibland är tvungen att fatta beslut som är mot barnens vilja (och ibland tom inkräktar på barnets fysiska integritet). Jag har förstått det som att vi har tämligen olika gränser för detta.
Jag tycker att det är en intressant diskussion som jag gärna för. Inte för att ifrågasätta dig som förälder, utan för att känna och klämma på såväl dina åsikter i frågan som mina egna. Det är så jag fungerar, så jag lär mig, så jag tar ställning. Är det att ifrågasätta din föräldraroll, och är det fel?

Nu har jag ju inte barn så jag kan ju inte svara för hur man ser på saker som förälder, men om man applicerar tänket ”jag blir glad när andra kritiserar *whatever* jag gör” på just whatever så kan jag nog säga att jag inte alls skulle uppskatta det, faktiskt. Konstruktiv kritik är en sak, och om det framförs just konstruktivt och utan baktankar eller dryga undertoner så tar jag gärna åt mig och kan försöka tänka på att göra si eller så i fortsättningen, men folk som bara vill trycka ner en och kommer med översittarfasoner och härskartekniker kan gärna hålla sig undan.

Tycker inte man kan generalisera så hårt. Det finns nog både folk som är dryga och folk som faktiskt bryr sig. Men när man får ifrågasättanden så kan man ju faktiskt ibland känna att det finns nåt i vad vederbörande säger. Att vara förälder är ju en ständig utmaning och ingen gör rätt hela tiden. Jag har som förälder fått påpekanden om olika saker då och då, vissa gånger lyssnar jag och tänker till och andra gånger har jag bara släppt det. Tycker inte man behöver göra så stor grej av det egentligen. Man vill ju sina barns bästa.

Svårt ämne. Om du uppfattar det som elakt så kan ju ingen ändra på just din uppfattning egentligen. Alla tar ju till sig saker olika. Det var en annan läsare som skrev om en kommentar som du fick (Nina tror jag) och den lät ju mkt bättre, mer frågande och inbjudande till diskussion istället för att bjuda in till försvarsställning. Jag tror det är viktigt att som läsare tänka till innan man postar något, hur man utformar en kommentar, vad är syftet med kommentaren etc. Visst kan msn inte hålla med men man kan hålla sin kommentar på en bra nivå med god ton.

Det är ju faktisk inte jättesvårt att ställa en fråga eller bjuda in till diskussion. Allt en behöver göra är att låta bli att lägga in värderingar i det man undrar. ”jag tycker synd om dina barn” är en värdering, kommentatören talar om för LD att LD gör fel och således är en diskussion i ämnet svårt och jag tolkar inte frågan som en fråga utan ett förklätt lite finare sätt att få trycka på sin åsikt. Det är spännande att då tänka sig att även jag undrat hur LD tänker kring att ha sina barn i bloggen men helt utan att tycka (eller ha behov att tala om vad jag tycker) att det är synd om hennes barn eller att hon utnyttjar dem för egen vinnings skull. Mest förvånande är väl att behovet att meddela just min åsikt inte finns medan andra har ett extremt behov av sådant och sedan menar på att dem ”inget illa menade” när svar på tal ges. Klart som sjutton det är illa menat men eventuellt är dessa individer faktiskt inte ens medvetna om sitt behov av att trycka ner, trycka till eller veta bättre än oss andra.
Jag hade tagit, och tar, ytterst illa vid mig när andra som absolut inget vet annat än det jag delar tar sig rätten att tycka synd om mina barn, eller snarare meddela mig hur synd det är om mina barn baserat på egna åsikter om Internet. Om jag slog eller på annat sätt misshandlade mina barn är det en annan femma men skilda åsikter ang Internet, Bloggar, Facebook eller huruvida mitt barn ska ha mössa ute eller inte DET kan man vara tyst om, eller ta upp i diskussion utan värdering. Det är ju många andra som klarar det.

Men du avslutar ju de flesta av dina inlägg med : ”vad tycker/tänker ni?”
Om någon då skriver något som du upplever som hård kritik mot dig så må det väl vara så. Men det behöver absolut inte betyda att hen vill vara elak.
Jag tycker exempelvis att det mesta du tycker eller skriver är helt galet (men intressant). Elakt? Njä, det är min åsikt om dina åsikter. Jag har noll behov att vara dryg mot dig. Jag upplever dock att du ofta är det gentemot saklig kritik som du inte uppskattar.
Jag upplever dig som extemt lättkränkt i detta. Och, hör och häpna, jag säger det inte för att kränka dig. Utan för att jag tycker dina senaste inlägg vittnar om just detta.
Du är själv vass i språk och retorik. Du får nog ta en tankeställare om du verkligen skall ha öppna kommentarsfält eller om en redaktör skall sålla. Jag tycker ditt kommentarsfält håller en mycket mer lugn och sansad ton än dina inlägg någonsin gör. Sen vet jag att det är din blogg och bla bla bla, men ett öppet kommentarsfält är ett öppet kommentarsfält.
Det är nog ändå klokt i ett besökarperspektiv att ha debatten i kommentarfältet, annars riskerar ju debatten att flytta till andra bloggar. Och det vill en ju inte.
När jag nu läser mitt inlägg så kan jag varken kalla det ”sockrat” eller ”elakt” men framtiden får utvisa hur du läser det.

Ja, ”vad tycker ni I SAKFRÅGAN”. Inte ”vad tycker ni om nåt helt random typ min vikt eller mitt föräldraskap”.
Jag behöver för övrigt inte ta en funderare på hur jag ska hantera mitt kommentarsfält, det har jag tänkt igenom tillräckligt:
– öppet
– blocka de som inte funkar
– radera kommentarer som inte funkar
– ge svar på tal
– besvara frågor i den mån jag hinner
Jag är min egen redaktör och jag trivs med mitt kommentarsfält. Det är högt i tak och folk får bli arga eller tycka annorlunda. Däremot har jag noll tolerans för bullshit och då säger jag ifrån. Om du har ett problem med hur jag sköter mitt kommentarsfält så får du helt enkelt komma över det.

Fast jag upplever det som att ibland väljer du att avfärda med att ”jag har tröttnat på dig” eller ”du är bara ute efter tjafs”. Känns som du blir irriterad när någon kanske är mer ”skärpt” än dig i vissa frågor.
Mest när det handlar om politik eller laddade ämnen som tex FP.
För övrigt håller jag med dig ang kommentarerna om dina barn, ditt föräldraskap, vikttjötet. Helt onödigt och elakt. Övertygad om att dina barn kommer tacka dig för att de fick växa upp och vara helt och hållet sig själva.

Det ni inte ser är de kommentarer som folk lämnat tidigare. Men det gör jag. Jag har koll på er. Speciellt de av er som kommenterat härinne länge. (och de av er som byter namn ibland) Får jag åerkommande dryga kommentarer av samma personer så kollar jag upp historiken (det går) och ser jag då att denne tidigare betett sig illa eller enbart varit dryg i alla kommentarer så ger jag denne en varning. Får man en varning så ska man vara glad. För det betyder att jag värderar personens åsikter men inte personens sätt att framföra dem på. Många får ingen varning alls utan ryker under tystnad.
Jag blir aldrig provocerad av skärpa eller intelligens. Bara av dålig attityd.

jag tycker Blå skrev så sakligt och neutralt som det nog är möjligt, om man tycker annorlunda än någon och vill säga det.
jag tror du tar illa upp för att du tar åt dig av vad hon skriver, och för att det träffade en öm punkt. du kan ju inte ha en blogg där du skriver debattinlägg och sen frågar läsarna vad dom tycker, och sen kan du inte tåla att nån tycker annorlunda utan påstår att de försöker kränka dig med flit?
det kanske helt enkelt blivit för mycket för dig att ha den här bloggen och få mothugg och folk som har andra åsikter, och framför dom med argument som du inte klarar av att bemöta.

blå anklagade mig för att utnyttja mina barn för egen vinnings skull. Det spelar ingen roll HUR man säger det, anklagelsen är vidrig.
Och nej, det här har inte ”blivit för mycket” för mig. Jag klarar av att bemöta mothugg alldeles utmärkt. Problemet är att de som kommer med mothugg inte klarar av att jag bemöter dem på samma sätt. Man vill liksom komma hit och säga vad man tycker utan motstånd.

Fast jag tyckte inte Blås kommentar var menat att trycka ner dig eller vara elak. Jag förstår inte nu. Om man tycker så då? Om man nånstans känner att nja, hur tänker hon när hon gör sådär med sina barn? Så skulle inte jag göra etc… ja jag fattar att det är elakt att klanka ner på någon och pika. Men hur säger man då? Eller får man bara diskutera just det du skrivit om i inläggen? (Känns som man inte får kommma och vilja ta upp en ny diskussion om man samtidigt uttrycker/antyder att man är av en annan åsikt) är det inte ok att berätta om sin åsikt, vilja diskutera, höra hur du tänker?
Hur skulle Blå ha skrivit sin kommentar för att inte vara ”elak”?

Blå skulle inte ha skrivit sin kommentar alls. För blå ska hålla sina antaganden om mitt föräldraskap för sig själv om dessa antaganden går ut på att jag utnyttjar mina barn. Jo, Blås kommentar var menat att påpeka hur dålig och ego jag är. Blå menade att jag utnyttjar mina barn. Att jag sätter mina egna behov framför mina barns. ATt jag sätter bloggen och mitt ”varumärke” framför mina barns välmående. Men näää det var ju bara hens ÅSIKT. Hen TYCKER ju bara så. jamen jag kanske TYCKER att blå är ett jävla stolpskott då. Obs menar absolut inte att trycka ner eller vara elak mot blå nu, bara tycker så liksom.

Lady: För att jag har bemödat mig att skriva konstruktivt och trevligt och får ett svar tillbaka som är argt och avfärdar det jag vill säga. Det är nån metadiskussion om diskussionsstil, inga åsikter om din familj.
Tycker ilska mest hör hemma i brandtal och debattinlägg, inte i konversationer. Arghet tar bort förmåga att lyssna.
Har en annan åsikt rörande svordomar, svärande i skriftlig debatt är i många fall som att skriva med versaler- att skrika. Oseriöst tycker jag. Källa till att svärande inte är synonymt med ilska?
Det är väl fel plats för mig.

Tycker oxå att blå skrev väldigt sakligt och tydligt om barnen på bloggen. Min fundering är på vilket sätt barnen främjas av att finnas på bloggen över huvud taget. Enligt min mening finns det ingen alls utan bara nackdelar med att bli publika inför en stor skara för dom okända människor.

Hmm, svåra tolkningar här,, kända bloggare bloggtipsar först hur man ska synas ex. på kommentarerna och vissa lyckas:)Sedan är det ju kanske inte så mycket att snacka om, du har dina regler och följer vi inte dem stryker vi med kanske, följer vi dem syns vi kanske inte och kan vi eller får vi inget av detta kan vi ju bli tysta eller lessna. Gäller att ge och ta, fast gränsen går vid elakheter. Allvarligt hur många kommenterar för att synas? Jag erkänner och skäms men är dock nog så sockrig för att lyckas. Du är din blogg LD och har lyckas bra men vi är beroende av varandra på gott och ont.. läsarna och bloggarna,,

Jag har inte speciellt många regler. 1. bete dig inte som en rövhatt 2. tala inte om min vikt
Jag förstår inte varför så många tror att man får dundra in överallt och säga vad som helst. Skulle folk bete sig likadant hemma i nåns vardagsrum? Är det verkligen så svårt att bete sig som folk att man tystnar?

Jag tycker inte att man ska vara dryg mot någon, så därför tycker jag att du ska passa dig för att kasta sten i glashus, Lady Dahmer. (Tänk på alla utfall mot föräldrar som uppfostrar sina barn könsstereotypt, samt mycket nedsättande inlägg om Blondinbella, Carola, Hugo m.fl)
Vad gäller s.k ”skuldbeläggning”, så är i alla fall jag oerhört trött på att så många människor nuförtiden är så oerhört lättkränkta. Man måste ju kunna ifrågasätta en offentlig bloggares åsikter och publicistiska val, utan att personen ifråga tar allt så enormt personligt. Tänk om jag som musiklärare inte skulle kunna ta ifrågasättanden från mina elever om min yrkesutövning, utan att ropa ”skuldbeläggning” så fort någon uttrycker en avvikande åsikt.
Du skulle kunna skriva om ditt föräldraskap utan att exponera dina barn så mycket som du gör, det är ju ett faktum. Men du väljer att göra som du gör, vilket du skulle kunna argumentera för i stället för att gå i försvarsställning så fort någon ifrågasätter det.
Vore du trygg i dina beslut, så tror jag inte att du skulle bli så otroligt defensiv hela tiden.
Och ja, bloggen är ju delvis ditt jobb, så visst använder du dina barn för att bygga ditt ”varumärke” – något annat kan du inte påstå. Däremot behöver det inte betyda att du är en dålig mamma, det tror inte jag att du är. Inte heller behöver det betyda att du utnyttjar dina barn för din egen vinnings skull.
Samma sak om du drar igång en debatt om låglöneyrken med exempel ur familjekretsen, men vi som läsare får inte riktigt veta vad du egentligen kritiserar och frågar därför efter förtydliganden, vilket vi aldrig får.
Dra inte in din familj som exempel på företeelser i samhället, om du inte är beredd att löpa linan ut och verkligen tala om vad du menar.

Jag har argumenterat för det. Du kan skrolla ner ett par inlägg och läsa. Eller googla så kommer fler upp. (jag har nämligen svarat på detta tidigare vid flera tillfällen).
Att du inte hajjar vad jag pratar om när jag exempelvis talar om klass ska du inte projicera på resten av publiken. De flesta var helt med på vad som diskuterades och jag svarade ändå på de undringar som kom in och förtydligade vad det var som inläggen handlade om.

Mina nedrans perceptuella anlag har förfärdigat mig att komma i besittning med den tåffsiga insikten att om enfällingen ej innehar ett praktvoluminöst uppsättning skitpregnanta yttrande, så är den respektive kräklan på inga villkor aktad utan snarare en sopprot. Så följer därav att luskungsgestalten ej kunna klassificeras som treven utan som en dyngspridare.
Mvh en Storsnorkare
(Jag skrev om din mening med jävligt trevliga svordomar som inte finns i ditt ordförråd :D)

Jag är på riktigt förvånad över hur många det är som verkar ha svårt att se skillnaden mellan följande:
1. ”Hur ser du på att lägga ut bilder på dina barn? Tror du de kan tycka det är jobbigt i framtiden?” = trevligt, öppnar för dialog
2. ”Jag tycker synd om dina barn för att du lägger ut bilder på dem. Tror du inte de kommer tycka det är jobbigt i framtiden?” = otrevligt, öppnar inte för dialog
3. ”Du lägger ju bara upp bilder på dina barn för att bli känd. Du utnyttjar dem.” = extra otrevligt, definitivt ingen öppning för dialog
Det är väl klart att man tar illa vid sig och blir arg för 2 och 3.

exempel nr 1 är frågor, där berättar man inte sin åsikt. om man ska ha en debatt eller diskussion så måste väl alla få säga sin åsikt så länge den inte är kränkande? vilket exempel nr2 absolut inte är enligt mig. ska alla sitta och ställa trevliga frågor istället för att säga att dom tycker annorlunda, så inte LD blir ledsen över att det finns folk som tycker annorlunda än henne.
så typiskt vänsterfolk att inte acceptera att andra har en åsikt, och istället kalla det ”näthat”, kränkningar och liknande… klart, lättare att hålla för öronen och slippa ta diskussionen, men det gör en inte klokare direkt.

Jag gillar mycket i din blogg, men sånt här får mig bara att vilja kräkas…bara en massa skit kastande från alla håll och kanter. Nej då drar jag till Fanny, läser lite och börjar tro på systerskapet igen.

Om man använder exempel för att föra fram sin ståndpunkt/åsikt så får man finna sig att blir kritiserad med exemplen som utgångspunkt.
Det gäller givetvis även om man använder sina barn som exempel.
När det gäller föräldraskap generellt så tycker jag det är bra om andra tar sig rätten att kritisera sådant som framstår som fel. Att få saklig kritik leder till att man måste analysera och motivera sina val.
Det är snarare för lite än för mycket sådant i samhället.

Jag orkade inte ens läsa igenom inlägget du skrev om min kommentar för att jag tyckte att du betedde dig otroligt drygt och självcentrerat. Jag är tacksam över att Elaine (som jag tycker är sjukt cool och vars härksartekniker jag har fått plugga på om i skolan!) kanske åtminstone fick dig att se det hela från ett annat perspektiv. Allting handlar ju inte om dig LD och att säga att jag skuldbelägger dig för att jag har en annan åsikt är faktiskt nonsens – för det exakt vad du gjorde. Om jag uttrycker att jag inte tror att det är bra för barn att ha ett fotoalbum på internet så blir det ju per automatik så att jag tycker att du är en mindre bra mamma, LIKSOM du per automatik uttrycker att föräldrar som inte är genusmedvetna är mindre bra föräldrar. Jag fattar att det är känsligt att bli kritiserad, men jag tycker att man får ha lite distans, speciellt när någon uttrycker sig trevligt och faktiskt visar att hon är nyfiken på hur du tänker.

nåja, jag och elaine har talats i telefon efter detta och hon har ungefär samma åsikt som jag ang DIN kommentar. Vilket hon även förtydligar i sitt eget kommentarsfält. Hon läste nämligen din kommentar lite slarvigt.
Och läser du i mitt och hennes kommentarsfält så ser du ju att jag inte var ensam om min uppfattning heller.

Och om du nu så gärna ville dissa mig så är mitt förslag: Svara på frågan och kom med vettiga argument för varför det är okej att behandla barnen på det sättet. Då hade du 1. kunnat sprida din åsikt och 2. kunnat ge mig en känga för att jag var så ond som vågade ifrågasätta en liten del av ditt föräldraskap. Hur du bemötte mig gav ju absolut ingenting. Det fick dig bara att framstå som hon som tror att hela världen är emot henne.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *