Kategorier
diskussion & debatt

Om sociala medier inte funnits hade jag varit död idag

skc 2008

Elaine skriver ”vad skulle du göra om sociala medier bara försvann?” och min spontana tanke är ”andas ut” för ibland känner jag mig fångad här. Men så kommer jag på vad internet och de sociala medierna egentligen har gjort för mig och så blir jag bara så innerligt tacksam för att de finns och att de i detta nu hjälper andra människor på samma sätt som det hjälpt mig.

Så om sociala medier aldrig funnits, om internet aldrig uppfunnits, vad hade jag gjort nu? Jag hade antagligen:

– våldtagits
– blivit slagen
– blivit verbalt misshandlad varje dag
– kanske haft två tre barn med en man som hatar mig
– varit väldigt ensam
– haft noll vänner
– kanske varit död

Nu är det tio år sedan jag lämnade mitt ex. Hur min vardag såg ut kan ni läsa om här. Han isolerade mig totalt, från vänner familj, systematiskt tills jag glömt bort hur man interagerar med människor. Tills jag blev rädd för människor och sällskap och relationer.

Det enda verktyget ut jag hade var datorn på skolan dit jag fick gå, men bara på lektionstid sen tog han tid på hur lång tid det tog för mig att ta mig hem och var jag försenad då jävlar. Men jag satt där, vid datorn, surfandes efter information inför olika arbeten och uppsatser. En dag ramlade jag in på ett diskussionsforum. Jag visste inte ens att sådana fanns och hade aldrig deltagit men jag började kika runt och blev alldeles begeistrad av att hitta ett helt community med människor som delade samma intressen som jag. Så jag återvände nästa dag. Och nästa. Och nästa. Och till slut en dag vågade jag registrera ett eget namn och en egen emailadress och ställa min första fråga.

Forumet var Serial Killer Central. Året var 1999 och användarnamnet var ”Lady Dahmer” (med tillhörande hotmailadress, samma som idag) och människorna jag träffade där är människor jag har kontakt med än idag. (Vi har flyttat till Facebook nu efter att forumet stängdes ner för drygt två år sen)

skc

Internetforumet blev min flyktväg. Jag byggde relationer och jag vågade vara öppen, vågade berätta om mig själv, mina tankar, mitt liv och jag fick vänner som i email efter email peppade och älskade mig igenom det tuffa med exet och successtivt så lyckades jag ta mig ur. (Nu var det inte bara forumet, utan även min syrra Elin som var det största stödet och hjälpen, men forumet möjliggjorde en helt annan självbild och nya tankar som i sin tur ledde mig på den väg jag är idag)

Nätet är ett andningshål för många fler, även idag. Ensamma, handikappade, gamla, sjuka eller bara människor som inte har någonting annat eller någon annan kan nå ut, sträcka ut en hand och få en hand tillbaka eller kanske bara behålla kontakt med människor som bor långt borta, och trots de negativa sidorna som vi upplever idag skulle jag aldrig vilja att det försvann.

Jag förstår vad Elaine vill säga dock och jag håller med. Jag vill inte att sociala medier ska ersätta relationerna jag har, men i mitt fall känner jag snarare att de möjliggör och underhåller dem speciellt när alla har så mycket att göra, jobba att sköta och familjeliv att rodda och så jag som bor så långt borta……. Så jag kommer fortsätta gå in på mina vänners facebook och läsa deras bloggar och följa deras instagram.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Om sociala medier inte funnits hade jag varit död idag”

Hej, denna frågan hör inte till ditt inlägg men jag hoppas att du kanske vill besvara den ändå. Jag fyller snart 24, bor tillsammans med min sambo i vårt nyköpta hus. Vi planerar att (om allt går som vi hoppas) bilda familj inom
En snar framtid. Saken är den att jag är så fruktansvärt förlossningsrädd!! Jag kan sitta och googla förlossningsskador mm. mm. i timmar (jag vet
Mycket väl hur idiotiskt det är att göra så men jag kan inte låta bli). Både min mormor och mamma fick skador och har fått genomgå operationer efter sina förlossningar, jag har haft ätstörningar hela
Min tonårstid och tanken på att ligga helt oskyddad med helt främmande människors ögon på min kropp skrämmer ihjäl mig ungefär (då mitt jag-hatar-min-kropp-så-fruktansvärt-tänket fortfarande sitter kvar efter alla år som sjuk). Jag har lidit utav panikångest och känner ångesten inombords bara av tanken på att genomgå en vaginal förlossning. Jag vågar inte prata med någon om det här. Jag känner mig som en sämre kvinna än alla andra som faktiskt vågar, jag känner mig feg och väldigt ensam med dom här tankarna. Jag är så glad för att jag äntligen är frisk från mina ätstörningar (friskare än jag någonsin varit åtminstone), jag är så glad för vårt fina hus, för att jag hittat kärleken och någon som är så omtänksam och kärleksfull som min sambo. Allt jag vill är att få ett barn tillsammans med honom. Bilda vår egen familj. Jag älskar barn och vill så gärna ha
Mitt eget barn att älska. Ge all min kärlek. Och jag är så ledsen för att dessa rädslor hejdar
Mig, att jag till och med går i tankarna att ”jag kanske aldrig kommer våga ens försöka bli gravid”.
Många, andra kvinnor, verkar tyvärr väldigt elaka och trångsynta (åtminstone av kommentarerna på visa nätforum att dömma), man får liksom inte ha de här rädslorna.
Man får inte gå i tankarna om att be om ett kejsarsnitt eftersom det är lite sämre faktiskt och väldigt
Mycket fegare faktiskt och för att kvinnor klarat av att föda barn vaginalt i alla tider faktiskt (???). Och ja, jag vet om alla risker med kejsarsnitt men min rädsla får mig
Ändå att överväga det.
Har du något råd, om hur jag ska tackla de här känslorna? Hur jag ska tackla alla fördomar
Och våga prata om det här. Finns det någon annan, som känner som jag?
Och snälla, ge
Mig inga predikningar om att vaginal födsel är sååå naturligt och sååååå mycket bättre, jag dömmer ingen annan för hur de väljer att göra, då vill heller inte jag bli dömd.
Hoppas ni alla får en fin kväll.

Jag känner exakt precis likadant! Tror att det är viktigt att våga prata om dessa rädslor och inte bara ta för givet att alla kvinnor ska tycka att föda barn är en självklarhet som man inte behöver fundera över. Jag har börjat prata mer öppet om den här rädslan och visst möter jag oförstående men också väldigt mycket medhåll, det är många som känner så här!
Jag tycker att det är viktigt att prata om förlossningsskador och inte se det som att kvinnor bara ska stå ut med detta utan att mötas av förståelse. Det är så mycket jag skulle vilja säga om det här och rädslor som jag skulle vilja lufta och jag hoppas att du också får möjlighet till det!

Hej, denna frågan hör inte till ditt inlägg men jag hoppas att du kanske vill besvara den ändå. Jag fyller snart 24, bor tillsammans med min sambo i vårt nyköpta hus. Vi planerar att (om allt går som vi hoppas) bilda familj inom
En snar framtid. Saken är den att jag är så fruktansvärt förlossningsrädd!! Jag kan sitta och googla förlossningsskador mm. mm. i timmar (jag vet
Mycket väl hur idiotiskt det är att göra så men jag kan inte låta bli). Både min mormor och mamma fick skador och har fått genomgå operationer efter sina förlossningar, jag har haft ätstörningar hela
Min tonårstid och tanken på att ligga helt oskyddad med helt främmande människors ögon på min kropp skrämmer ihjäl mig ungefär (då mitt jag-hatar-min-kropp-så-fruktansvärt-tänket fortfarande sitter kvar efter alla år som sjuk). Jag har lidit utav panikångest och känner ångesten inombords bara av tanken på att genomgå en vaginal förlossning. Jag vågar inte prata med någon om det här. Jag känner mig som en sämre kvinna än alla andra som faktiskt vågar, jag känner mig feg och väldigt ensam med dom här tankarna. Jag är så glad för att jag äntligen är frisk från mina ätstörningar (friskare än jag någonsin varit åtminstone), jag är så glad för vårt fina hus, för att jag hittat kärleken och någon som är så omtänksam och kärleksfull som min sambo. Allt jag vill är att få ett barn tillsammans med honom. Bilda vår egen familj. Jag älskar barn och vill så gärna ha
Mitt eget barn att älska. Ge all min kärlek. Och jag är så ledsen för att dessa rädslor hejdar
Mig, att jag till och med går i tankarna att ”jag kanske aldrig kommer våga ens försöka bli gravid”.
Många, andra kvinnor, verkar tyvärr väldigt elaka och trångsynta (åtminstone av kommentarerna på visa nätforum att dömma), man får liksom inte ha de här rädslorna.
Man får inte gå i tankarna om att be om ett kejsarsnitt eftersom det är lite sämre faktiskt och väldigt
Mycket fegare faktiskt och för att kvinnor klarat av att föda barn vaginalt i alla tider faktiskt (???). Och ja, jag vet om alla risker med kejsarsnitt men min rädsla får mig
Ändå att överväga det.
Har du något råd, om hur jag ska tackla de här känslorna? Hur jag ska tackla alla fördomar
Och våga prata om det här. Finns det någon annan, som känner som jag?
Och snälla, ge
Mig inga predikningar om att vaginal födsel är sååå naturligt och sååååå mycket bättre, jag dömmer ingen annan för hur de väljer att göra, då vill heller inte jag bli dömd.
Hoppas ni alla får en fin kväll .

Jag var kanske inte fullt förlossningsrädd, men första tre månaderna av min graviditet ville jag bara gråta när någon ens nämnde förlossningen. Men för min del löste det sig, det var som att kroppen och knoppen insåg att förlossningen ver ”vad som krävdes” för att få träffa den lilla som låg därinne. Jag är däremot ingen som blir helt salig av att höra om förlossningar numer, jag har gjort det men det är inte det häftigaste jag gjort eller helt fantastiskt. Att träffa sitt barn är häftigt, att ha ont i flera timmar är det inte.
Vi gick på profylax och så pratade jag med BVC. Men om din förlossningsrädsla gör dig tveksam till en graviditet så tycker jag verkligen att du ska följa Emmas råd.
Och det är många kvinnor som inte känner sig bekväma med förlossningar, men de kanske inte hänger på forum och diskuterar dem så det är inte de som skriver trådarna och svarar på inläggen, tyvärr.

Så intressant att läsa om, visste inte att det var så din start på det forumet såg ut. Vad olika saker som kan få livsavgörande betydelse.
Sociala medier är helt enkelt ett verktyg. Det är ett medel, inget mål, och det blir vad det används till. Både gott och ont. Sociala medier ger mig mycket glädje och rätt ofta huvudvärk ofta. Som tur är så styr vi ju så lätt över när vi vill vara del av det och inte. Så lätt att sätta på, så lätt att stänga av!

Sociala medier, framför allt Facebook, har låtit mig komma i kontakt med människor jag inte träffat ofta. Tänker mest på farsans sida av släkten som jag aldrig träffar eller umgås med eftersom de helt enkelt inte är sådana. Via Facebook har jag fått en chans att snacka och ”umgås” med dem, iaf lite mer än innan. Att ringa eller besöka dem på riktigt kanske jag skulle kunna göra men som sagt, vi är inte sådana i vår släkt.

Så bra och fint.
Jag känner ofta att sociala medier bespottas. Det skrivs spaltmeter med krönikor om hur vi ersätter våra vanliga liv med det sociala på nätet och att vi knappt har tid att leva våra vanliga liv, men väldigt lite om vad vi får och hur mycket relationer det faktiskt går att bygga över internet istället för över ett fikabord. Är en inte uppkopplad är det klart att det är svårt att förstå men jag upplever ofta att det raljeras över sociala medier som något som gör människor inrutade och avskärmade från omvärlden. Tröttsamt. Skönt att höra vad de har gjort för dig!

Sociala medier har varit en lifesaver för mig. Har också levt isolerad och blev tillslut folkskygg. Misshandlad och vågade inte gå ut. Inlåst i hemmet, som mer var ett fängelse. Datorn, internet och sociala medier var min räddning (och min telefon). En period chattade mina svenska vänner med mig i telefonen på dagtid och mina kanadensiska nattetid. Så jag är ganska tacksam.

Sociala medier har gjort att jag kan acceptera mitt nya handikapp och har gett mig ett socialt liv när jag var tvungen att ligga i en säng i så gott som 3 år av mitt liv. Jag andades genom bloggen, jag andades genom facebook och jag hade kontakt med andra människor som blivit mina vänner.
Nu när jag fått tillbaka en del av min kropp igen via min steloperation så är sociala medier lika viktig. För jag har mina vänner och jag kan ta en spykvart utan att ”tynga” ner mina vänner och jag kan höra av mig i riktiga livet också. Men jag skulle inte vilja sluta blogga eller läsa bloggar. Det är en del av mig.

Känner mig väldigt dubbelt för det här med internet och sociala medier. Det har visserligen varit något av en räddning för mig i de perioder jag var väldigt isolerad och ensam, en glädje att kunna hitta andra med samma intressen som en själv, hur udda de än är osv. Men det känns som något har hänt de senaste åren, tonen är skarpare, folk är elakare och ja, det är inte samma trevliga stämning som när jag började hänga i olika forum.
Och så tycker jag att det lätt blir lite för mycket, verkligen allt skall ske via internet nu och det som förut socialiserade mig blir nu istället det som isolerar mig. Folk tar sig inte samma tid att träffas längre för det är så lätt att höras av och hålla koll på vad som händer i ens liv via facebook.
Jag tycker verkligen internet är en jättebra grej (även om det fört mycket ont med sig också), men tror vi skulle må bättre av att ta ett steg tillbaka i användandet av det.

Jag tänker på alla dessa människor med udda intressen, identiteter eller sexuella läggningar, som nu kan hitta andra och känna sig mindre ensamma. Visst finns det väl nackdelar med det också, tänker exempelvis på dem som delar barnporr över internet. Men jag skulle vilja hävda att fördelarna överväger. Jag är exempelvis väldigt glad över att ha funnit teriantropicommunityt, överhuvudtaget tycker jag det är fint med nischade sajter för särskilda grupper. Däremot är jag just nu lite trött på tumblr…
Sen är det lustigt för mig, som växte upp med Lunarstorm och dylikt, när dem som är lite äldre (typ, mina föräldrar) börjar använda sig av sociala medier första gången med facebook… När man var ung så fick man höra att man ABSOLUT INTE skulle lägga ut sitt riktiga namn eller foto, och nu har varenda jävel det, plus arbetsplats och familjeband offentligt på facebook. Så kan det gå.

Hej! Min syster (feminist, genusvetare och den smartaste jag vet) tipsade om din blogg en gång för några månader sedan och jag har läst den sedan dess.
En eloge till dig som skriver intressanta och tänkvärda inlägg med humor på rätt ställen!
Jag möter ofta män som beter sig som ärketöntar. Kan bero på att jag är en ung kort tjej som råkar vara polis. Kan vara mindervärdeskomplex för att jag har en större batong än dom. Att jag har kort blont hår utan att vara lesbisk verkar också uppröra ibland och att jag ”har skinn på näsan” (som folk brukar säga. Ett uttryck som jag HATAR) verkar uppröra ännu mer.
”Hur ska du kunna ta en kille som mig?” ”Lille vän, du har ju ingen chans mot mig” och ”Är DU polis!?” Är återkommande repliker från osäkra karlar som känner att dom måste hävda sig.
När mina tjejkompisar sedan säger att dom tänder lite på ”badboys”, killar som kort och gott är otrevliga mot dem, så blir jag mörkrädd.
– Dra åt helvete om du inte kan bete dig som folk, säger jag till dom snubbarna och höjer ett varningens finger till mina korkade vänner.
Tack för en blogg som väcker hopp om mänskligheten!

Jag hängde för ett par år sedan på ett Masuimi Max-fanforum, och knöt en hel del kontakter då som jag har kvar än idag. Underbara människor. Även efter att jag tröttnat på Masuimi Max så stannade jag kvar på forumet. Levde där. Andades. Och nu när jag inte längre har något forum att hänga på så saknar jag sönder efter den communitykänslan man skapade. Facebook och company har INGET att erbjuda som ger mig samma känsla av tillhörighet som jag hade på fanforumet. Vi var som en stor, älskad familj.

Lite of topic men blir så glad när du tar upp såna här saken (om misshandel i förhållande) när man är ung. Ofta när man talar om det så brukar det vara 45 åriga jonas med alkoholproblem slog sin fru. Jag hamnade i sådant förhållande när jag var 15. Varade till jag var 20. Jag kan känna igen mig i nästan EXAKT allt du skriver, och det känns så skönt för jag hade aldrig någon. Mitt ex Panos (skitsamma skriver det öppet bara) fick mig att tro att den ”kärleken” han gav mig var den enda jag förtjänade, därför lämnade jag inte, som 15 åring i sitt första förhållande hur ska men veta bättre? speciellt när det börjar smått och liksom allt smyger sig fram. Hade också tider, han höll koll punkt och pricka. Känner igen mig i dig även idag, dock har du kommit mycket längre än mig. Jag byggde upp grov socialfobi och än idag har jag svårt, fick panik ångest dagligen. Och så försökte man kämpa sig igenom gymnasiet. Usch.. Kämpar ännu idag. Det värsta var att ingen trodde mig, han var så otroligt snäll mot alla, en riktigt ängel. Så ensam i världen var jag, men idag tänker jag varje dag att vad jag än gör kommer jag aldrig få tillbaka dom åren så dags att leva varje dag fullt ut och aldrig gå en dag så olycklig igen.

Hej,
läste precis ditt inlägg från 2008 om misshandeln.
Jag undrar några saker, du kanske redan har skrivit om det, men det skulle betyda mycket om du ville göra det igen. Jag har precis brutit ett liknande förhållande efter fyra år själv, och fattar hur jag nånsin ska bli hel 🙁
Hur gick det till när du bröt? Slog/hotade han dig då? Vad fick dig att ta steget? Har han hört av sig i efterhand?
Har han någonsin skrivit eller hört av sig via bloggen? Har han reagerat när du skriver om misshandeln? Har ni någon form av kontakt nu?
Antar att du kanske inte vill skriva om det, men antar att jag just nu slukar allt som har med osunda relationer att göra eftersom jag är mitt i det sj :(:(.
Och till sist, hur lång tid tog det innan du träffade Oskar? Hur vågade du lita på hnom?
Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *