Kategorier
diskussion & debatt

Släpp egot för en stund och ha lite ödmjukhet för den konstanta rädslan kvinnor bär med sig

En man hade haft bråttom till tåget och hamnat bakom ett barn som hade minst lika bråttom. Så de sprang. Barnet först och mannen efter. Han märkte att barnet verkade uppleva sig jagad av honom men han kunde av förståeliga skäl inte sakta av. Då missar han tåget. Väl inne på tåget så konfronteras han av de upprörda föräldrarna till det rädda barnet som missförstått situationen och ser mannen som en möjlig pedofil, ett hot.

Mannen känner sig utsatt, arg och kränkt. Med all rätt. Jag fattar obehaget hos honom, att felaktigt anklagas för något som inte hänt. Men jag har mer förståelse för barnets rädsla. Som vuxen kvinna är min utsatthet nåt jag alltid alltid alltid har i bakhuvudet när jag rör mig ute (trots att mitt hem och män jag känner är farligare) och hamnar jag framför en man i mörkret så blir jag rädd. Jag kan knappt föreställa mig den förlamande skräcken jag skulle drabbas av om jag trodde att jag blev jagad. Och om jag känner så, hur känner ett barn? Hur tolkar ett barn situationen?

Och framförallt; hur skulle jag reagera som förälder om mitt skräckslagna barn berättade att hen blivit förföljd? (Facklor och högafflar)

Föräldrarna överreagerade helt klart. Men det är helt förståeligt, vem hade inte gjort det vid minsta tanke om att något hotat deras barn? Olyckligt för killen som kom i kläm, men jag tänker att han bör släppa det sårade egot för en stund och ha lite ödmjukhet för den konstanta rädslan kvinnor och barn bär med sig varje dag pga män som mördar, misshandlar och våldtar.

FARLIGT FÖR BARN

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Släpp egot för en stund och ha lite ödmjukhet för den konstanta rädslan kvinnor bär med sig”

”Minimera risken” låter ungefär som ”klä dig inte sådär”, ”bli inte för full” etc. Aldrig offrets (eller offrets föräldrars!) fel. Jag fattar att killen tog illa upp av att bli anklagad för något han inte gjort, men det var ju liksom inte han som blev skräckslagen. Går en kille bakom mig sent en natt och jag blir rädd så är det ju knappast honom det är synd om, oavsett hur oskyldig han är.

Men du pratar ju om äldre personer här.Självklart ska man väl inte skuldbelägga nån för klädsel eller nykterhetsgrad. Jag pratar om en 10-åring som får vara ute själv kl. 23.30. Här tycker jag faktiskt att föräldern har gjort fel.

Fast sen får man ju förstå deras upplevelse i stunden. För dem var det verkligt, för dem här föräldrarna och barnet hade det värsta senariot blivit verkligt, även om det hela sedan visar sig vara ett missförstånd. Hade jag trott att något sånt var påväg att hända mitt barn så ja herregud..

Jag tycker inte att föräldern överreagerade givet att dennes uppfattning var att barnet utsatts för ett brottsförsök. Att konfrontera den man uppfattar som gärningsman och att tillkalla polisen är snarare relevanta och fullt förståeliga ageranden.
Hade föräldern slagit ner vederbörande – då hade man kunnat tala om överreaktion, eller olämpligt agerande.
När det gäller att barnet var ute sent så vet ingen av debattörerna varför barnet själv tog sig till tåget, och det framstår mest som om deras egna fördomar och behov av att få kritisera styr än att de skulle ha någon som helst insikt i pappans (eller mammans) föräldrakompetens.
Dessutom vet ingen hur gammalt barnet var. Mina egna har varit små och späda och uppfattats som yngre, eftersom de varit just små för sin ålder, ända upp tills de började växa på sig – vilket skedde mellan 14-15 års ålder.
Åldersbedömningen på barnet bör man alltså inte ta som någon faktiskt sanning om barnets verkliga ålder.

Jag förstår föräldrarnas rädsla, de agerade utifrån den. Jag själv höll på att bli kidnappad som barn och 25 år senare kan min mamma fortfarande inte släppa händelsen och den rädslan hon utsattes för i den situationen. Kvinnor och barn är som mest utsatta så jag håller med dig LD, släpp egot för en stund och var ödmjuk, det är ett bra råd till alla de män som hamnar i liknande situationer.

Jag måste dessutom tillägga att jag häpnar och skakar på huvudet åt förslag som att – Mannen borde fått förklara sig och sedan skulle föräldern förklara för barnet att mannen inte velat något illa.
Hur är en förälder som litar på en total främling framför sitt eget barn funtad?
Helt absurd tanke.

Jag vill placera vissa av argumenten i ett våldtäktsfall så hör man tydligt hur otroligt fel det är: Hade det inte varit bättre om du inte gått på den där festen? Varför klädde du dig i kort kjol och tajt topp? Varför drack du så mycket alkohol? Du placerade dig på eget bevåg i situationen och får skylla dig själv att du blev våldtagen.
Tiden på dygnet spelar ju egentligen mindre roll, det är ju redan kolsvart ute klockan fem om vinterkvällarna, vilket innebär att barnet inte ens hade kunnat gå hem ensam från typ fritids. Det kan ju finnas en anledning (trots att det inte är väsentligt) till varför barnet åkte hem sent och att föräldern mötte upp på tåget.
Ja, föräldrarna kanske hade kunnat regera mildare, men det är inget man kan styra över ifall ens barn kommer gråtandes och är helt förskräckt. Tänk om den där mannen faktiskt var en potentiell våldsförövare, vad hade hänt då?

Sorry om det är offtopic, men har alltid tyckt att de där anti-våldtäckts argumenten du kommer med är så svaga.
Ja, självklart så är våldtäkt fel, men att tro och att uppmuntra andra till att bete sig hur som helst utan att risken för våldtäkt skulle öka är ju sjukt naivt.
Applicera samma logik på något annat, ta din lägenhet till exempel:
Stöld är fel, men att tro att man kan lämna lägenheten med öppen dörr och öppna fönster utan att risken för att någon stjäl saker i din lägnhet är naivt. Vi skulle kunna skylla precis allt på inbrottstjuven/våldtäktsmannen och tycka att man ska kunna lämna sin lägenhet med öppna fönster och dörrar/klä sig utmanande, bli full och ensam med en kille, men det håller ju inte.
Och det är precis samma princip. Det finns människor som tar tillfället i akt när de ser en sådan möjlighet, så man bör vidta rimliga åtgärder.
Säger inte att man ska skylla på offren, det finns omständigheter som ingen annan än offret och förövaren vet om – det ger oss ingen rätt att att dömma…men att förneka att det finns saker som gör det troligare att folk blir offer eller ännu värre – uppmuntra folk till ett beteende som gör det troligare att de blir ett offer förvärrar bara situationen och skapar bara fler offer.

En kompis till mig var på Bauhaus och såg något liknande. En man gick en med gråtande flicka varvid en kvinna kom fram och tryckte till honom så han flög i marken och skrek ”Vad fan håller du på med din jävla pedofil!”, varvid mannen efter att ha samlat sig skrek tillbaka ”Jag var på väg till informationen med en borttappad unge din jävla värdelösa morsa!”. (Jag har alltså fått citaten berättade av tredje part och plockar dem ur minnet, så det kan ha varit lite annorlunda, men kontentan är rätt iaf)
Bådas reaktioner är rätt kassa men samtidigt rätt enkla att förstå sig på. Ingen (förutom mannen) vet vad han egentligen tänkte göra och sättet han reagerade på kan ju både tyda på att det var en planerad försvarsmekanism eller att han blev förbannad och kränkt och ville försvara sig.
För barnets bästa hade säkert mammans reaktion kunnat vara lite lugnare, men det kanske är svårt att behärska sig (jag har inga barn, så jag har inte en aning).

Själv har tanken på att någon varit ute efter att ta/skada barnet faktiskt inte ens slagit mig när jag varit i liknande situation (fem barn, så det har hänt kan jag säga).
Min spontana reaktion har varit ”Tack, jag har letat/varit oroligt”…
Rätt naivt kanske – men samtidigt undrar jag lite vad man har för erfarenhet i ryggsäcken om första tanken när någon kommer med ett barn som smitit/tappats bort är att det skulle handla om ett pågående brott..

Konkreta tips till den springande mannen:
Spring förbi om det går, så blir det uppenbart att det inte är en jakt, och eventuellt håll dörren och vänta in barnet.
Eller säg högt ”hoppas vi hinner” ”ånej tåget går snart” eller liknande.
Om man uppfattar någon annans rädsla är det bäst att försöka avdramatisera situationen.

Precis vad jag tänkte. Han berättar själv att han sänkte farten upprepade gånger för att visa hänsyn och att han uppfattade ju själv situationen att barnet kände sig jagat. Så varför sa han inget?

Nja, förälderns reaktion hade varit förståelig om barnet sprang någon annanstans. Men på en perrong?! Ganska stor chans att nån springer till just tåget där va?
Nu lärde pappan bara barnet att vara skiträdd. O jag kan inte heller förstå hur man låter ett barn stå o vänta på tåget själv så sent på kvällen. Det förstår jag inte alls faktiskt.
O jag har två barn, om det nu är relevant.

Nu har jag inte läst om var händelsen tog plats rent geografiskt men om en redan står på perrongen kan en väl knappast behöva springa för att hinna? Och definitivt inte under en period som känns som en jakt.

Stackars stackars stackars barn, fifan kan bara tänka mig vilket jävla trauma detta kan bli för honom. Så som jag ser det var det väl bättre för barnet att de gick till mannen och konfronterade och ”korrigerade” ett beteende som inte är ok (jaga ett barn, även om detta inte var det som hände så upplevde barnet detta) och samtidigt visa att de är på barnens sida. Sen liksom överdrifter och gasta om våldtäkt är väl ovettigt och det var ju en situation mannen inte kunde hjälpa.
Men VARFÖR detta fokus på mannen och hans känslor här? Asså vad är det som händer har vi internationella mansdagen varje dag nu förtiden eller höh?

I USA så är det statistiskt säkerställt att det sitter inne i fängelse flest människor med mörk hy. Kan vi dock alla enas om att dessa trotts det utgör en minoritet av dem med mörk hy i USA? Att de flesta inte är våldsamma och begår brott utan tvärtom?
Men med retoriken ovan så ska jag respekteras om jag känner mig mer rädd när någon med mörk hy, vi kan skita i könet i denna hypotes, när en ”sådan” närmar mig på när jag går på gatan i NY?
Känner alla mörkhyade sig ödmjuka nu inför min rädsla?
*spyr en smula*

Varför prata om ”statistiskt säkerställt”. Det är ingen opinionsundersökning där de frågat fängelsecheferna vad de tror 🙂 De räknar och vet.
Dessutom har du fel. Det sitter fler vita i fängelse än svarta i USA.
Svarta är däremot överrepresenterade i ungefär samma utsträckning som män är i USA (och Sverige).
Din liknelse hade varit mer befogad om du slog ihop faktorerna och sa svarta män (inte könsobundet) i USA. Var 20:e svart man sitter i fängelse. Och jo, folk i USA är mycket räddare för dem även fast det är både rasistiskt och sexistiskt (vilket i sig säkert blir en profetsia och där dessutom rättssamhället är rasistiskt och sexistiskt, som det säkert är i Sverige också).

Skulle jag bli utskälld på ett tåg för att ha jagat ett barn på väg till tåget skulle det inte vara ödmjuka tankar som dyker upp i huvudet på mig.
Och med den logiken skulle jag ju kunna ställa mig och skälla ut varenda man som har fräckheten att gå bakom mig på vägen hem från T-banan på natten. Vad vinner vi på det?

Det hela utspelade sig kl 2330. Det är alltså en halvtimme kvar till midnatt. Barnet i fråga var uppskattningsvis omkring 10 år. Föräldern var uppenbarligen skakad, rädd och jävligt arg på samma gång eftersom att det gastades om både polis, våldtäkt och pedofili. Miljonfrågan lyder alltså, varför lät föräldern då barnet promenera ensamt till tåget?
Jag förstår barnets rädsla. Men i det här fallet blir det lite pinsamt. Hela resonemanget faller på sin egen orimlighet. Flippa ur på en annan resenär som sprungit i anslutning till en perrong samtidigt som barnet får ta sig för egen maskin till tåget. Come again? Jag tycker det är uppenbart att den arga föräldern var labil av något slag. Kanske jävligt arg för något annat och såg sin chans att avreagera sig på en främmande människa. Kanske var föräldern packad? Låter nästan så.

Du är medveten om att mordet på Elin Kranz inleddes med att mannen förföljde henne från en plats, på spårvagnen och sedan till platsen där hon överfölls..
Varför skulle det faktum att personen klev på samma tåg vara lugnande på något vis?

Jag kan på ett sätt förstå förälderns reaktion (och som Hope är inne på kan den kraftiga reaktionen också ha viss grund i förälderns oro för att det var så sent), men jag tror att man gör barnet en otjänst genom att reagera så starkt. Dels förstärker man en rädsla som ju i det här fallet var obefogad, dels lär man barnet att inte lyssna på vad andra säger, genom att inte lyssna på den förklaring den springande mannen gav.
Det är såklart lätt att komma med en massa klokt när man inte själv är i situationen, men ett bättre tillvägagångssätt hade antagligen varit att först lyssna på vad barnet säger och sedan konfrontera den som skrämt barnet och fråga vad som egentligen hände och berätta hur barnet upplevde det. När det sedan framkommer att situationen var oskyldig kan man bekräfta barnets rädsla med ”jag förstår att du blev rädd och det var bra att du berättade för mig”.
Med det sagt hade även den springande mannen kunnat försöka avdramatisera situationen genom att antingen försöka springa om eller säga något till barnet i stil med det som föreslås av Sprulliutt här ovan.

Men det kunde ju lika gärna ha varit en man som faktiskt jagade barnet, som bara inte hann ikapp. Föräldern vet ju inte det. Inte ni heller för den delen.
Många övergrepp ”misslyckas” tex för att offret kommer undan eller någon annsn person råkar kommadit. Det ligger väl liksom i sakens natur att gärningsmannen förnekar (”jag sprang bara till tåget”,”jag skulle bara hjälpa ett barn som gått vilse”, ”jag skulle bara byta blöjan”, ”jag skulle bara ge lite godis, menade inget illa”). Härlig förälder som frågar förövaren lite snällt och trevlig om hen verkligen tänkte begå ett övergrepp och inte blir arg förrän något verkligen här hänt. Vad lär det barnet om gränser, de egna upplevelsernas värde ooch – för den delen – om barnets egna värde?
Jag tror att man gör barnet en stor otjänst genom att lära barnet att man litar mer på vad en vuxen främling än på barnets when magkänsla. Vad har barnet med sig av det om någon vuxen utanför skolan vill bjuda på godis och försäkrar att hen innehar onda avsikter? ”Der känns felmenhen säger ju att hen är snäll…”

Jag kan förstå att barnet blev skrämt, jag har stött på ett antal äckliga gubbar och blottare under min barndom, det kanske det här barnet också har gjort. Då är det inte konstigt att barnet i fråga blev rädd.
Jag har ett barn i samma ålder och de är inte alltid bäst på att återge händelser korrekt utan berättar ofta utifrån känsla snarare än att återge händelsen objektivt, vem vet vad barnet sa till sin förälder? Om barnet har sagt ”den där läskiga gubben jagade mig jättelänge och försökte fånga mig” då är det kanske inte så konstigt att föräldern flippar i och med att den mamman eller pappan då har fått händelseförloppet förklarat ur ett panikslaget barns perspektiv.

Fel av föräldrarna att först skälla och sen fråga. Tyvärr lär det barnet att alltid anklaga. De kunde gått fram till mannen och pratat om det som händer på en civiliserad nivå, alla inblandade har ansvar för det som hände.

Tror du det räcker med en händelse (en ovanlig händelse dessutom som det inte är särskilt troligt kommer upprepas) för att man ska kunna lära någon att för alltid reagera likadant? Du vet uppenbarligen varken särskilt mycket om barn eller hur människor i stort fungerar. Dessutom är det ingen av oss som vet vilka samtal föräldrarna hade med barnet när de lugnat ner sig. Visst, föräldrarna kunde ha gjort annorlunda, mannen kunde ha gjort annorlunda, barnet kunde ha gjort annorlunda – men människor är inte rationella varelser som kan förutse sina reaktioner i varje given situation. Det kan vi bara inbilla oss tills vi själva råkar ut för något och reagerar instinktivt och känslomässigt. Välkommen till verkligheten.

Det later jättekonstigt att man lämnar av en tioaring i mörkret sa sent sa att han/hon riskerar att missa taget och sen inte följer med och kollar sa att det gar bra.
Jag förstar rädslan da jag ocksa kan vara rädd om jag är ensam ute när det är mörkt, men jag tycker att föräldern kunde ha skött det mycket bättre. Tagit med sig barnet och pratat med mannen sa att han/hon ser att han inte är farlig (om det är det man vill uppna).
Hade jag varit mannen hade jag nog bara sagt – Ja, ring polisen du. Har svart att tro att de hade kommit och hade de gjort det hade jag inte haft nagot att dölja.

Ja precis, nästan ingen har nämnt hur det kom sig att barnet var tvunget att springa ensam till tåget? Vem lämnade barnet (dessutom i mörker) utan att se till att barnet hann till tåget? Det känns ansvarslöst. MEN, utan att ha alla fakta på bordet så kan vi alla andra bara spekulera och döma utifrån vad vi vet (eller i det här luddiga fallet; tror vi vet…)

Jag har själv omedvetet lyckats skrämma ett främmande barn till gråt.
Var på ett museum och satte mig framför en skärm som såg ”futuristisk” ut (hade även blått hår då) och ett barn kom upp för trappen, såg mig och sprang skrikandes och gråtandes ner. Jag hann knappt reagera. Upp kom sedan barnet och föräldern varav föräldern sa halvhögt; Tyckte du det var såg obehagligt ut med ljuset där hon sitter? (eller något i den stilen).
Sedan var det inget mer med den saken. Barn har en annan uppfattning om världen än vad vi har ibland.

Barnet hade all rätt att bli rädd. Shit, jag blir rädd när jag är ensam och nån går bakom mig. Just för att jag inte kan se hen och hur hen beter sig. Det är mänskligt att finna det obehagligt. Sen är jag mörkrädd också så det gör det hela obehagligare.
Dock ser jag inte det nödvändiga i att börja komma med hot när han som sprang satte sig på tåget. Antingen ringer man polisen eller så gör man det inte. För vad gör det för nytta att börja gorma och komma med hot? Den enda som ”vinner” på det är han som gormade. Barnet som redan är skärrad kommer med största sannolikhet att finna den här situationen obehaglig också. Är det så att man vill ha ett svar är en attack inte lyckad då person som blir attackerad går i försvar. Att få låta karl förklara sin sida också kan ge svar till barnet om hur han tänkte, och sen låta honom be om ursäkt. Istället går han i försvar och känner sig utpekad (vilket han blir) och det leder ingenstans!
Hade det varit mitt barn hade jag lyssnat, tröstat och prata igenom situationen. Varje situation är unik men det är så jag brukar lösa problem!

Ser nu att ett stycke blev lite otydligt. Vad jag menar är:
Att låta den vuxna karln berätta att han också sprang till tåget. Sen låta den vuxna karln be om ursäkt och säga att det inte var menat att skrämmas.
För ska man konfrontera någon så borde det vara målet, att låta den andra förklara hur fan den tänkte när den gjorde si eller så.

shit happens.
Hade jag blivit anklagad på det där viset hade jag lackat ur å det grövsta. Om vederbörande bara kunde förklara sig (kunde han inte det?) typ ”jag sprang till tåget, ledsen om du trodde jag jagade dig, det var inte meningen.” Så borde saken varit ur världen och förälderns upprördhet föga befogad.
Och varför sakta ner för att visa? varför inte bara ropa till barnet som kände sig jagat att ”jag ska till tåget” eller helt enkelt springa om om man nu tycker barnet verkar skrämt? Hur lång var den här språngmarschen?
Det känns som om det fattas info här.
+ att hur det än ser ut med risker hit och dit så skall en 10åring inte röra sig ute den tiden. Det låga antalet angrepp på barn ute mitt i natten KAN ha att göra med att de inte är ute då. Just saying.

Jag är sambo med mannen som blev anklagad. Jag vet alltså exakt hur historien utspelar sig. Barnet klev av på samma hållplats som min sambo (de satt inte på samma buss därav försprånget barnet fick) det rör sig alltså inte om en liten bit de båda har sprungit till tåget som förövrigt ligger en bra bit från själva busshållplatsen. Min sambo sätter sig inte ens i närheten av barnet eller föräldern på tåget utan han blir alltså uppsökt av föräldern på tåget. Min sambo hör då hur barnet säger ordagrant ”Han sprang efter mig hit” Då börjar föräldern skrika och hota och min sambo försöker lugnt förklara att han enbart sprang till tåget och inte försökte skrämma barnet. Föräldern viftar då bort detta och fortsätter med anklagelser om våldtäkt d.v.s. pedofili. Min sambo håller sig lugn under hela samtalet och upprepar flera gånger att han enbart sprungit till tåget. Pappan fortsätter skrika och anklaga hysteriskt hela vägen fram till stationen min sambo ska gå av på. D.v.s. fyra stationer efter. Eftersom det inte går att resonera med pappan så går min sambo helt enkelt av. Förbannad, kränkt och ledsen.

Jag håller inte alls med. Man har rätt att känna sig kränkt även om man är man. Jag hade blivit jävligt förbannad om någon gormade så grova anklagelser.
Jag är kvinna och jag är aldrig rädd för män. Går alltid hem från jobbet vid halv två på natten, utan att känna otrygghet. För övrigt.

För den som faktiskt blivit överfallen och angripen av män både som barn och vuxen är din kommentar smärtsam att läsa. Hoppas du fick ut ngt av denna självgoda yttring. För logiskt argumenterande är den ju inte och nån poäng att bidra till diskussionen har den ju inte heller.

Skrev en fråga till dig på Twitter tidigare idag som du ej svarat på – det gällde det du sa om att man inte ska lämna sina barn med deras pappor p.g.a de är män och män kan göra dumma saker.
Så du brukar inte lämna dina ungar med deras pappa?

Tycker det var en helt förståelig reaktion. Barnet kände sig förmodligen extra utsatt för att det var mörkt ute och föräldrar pratar ju om hur man ska reagera om man blir rädd (springa, ring mamma o pappa). Såg faktiskt ett rätt bra avsnitt av Oprah tror jag det var, när de tog upp att folk även fast de är rädda och känner att något är fel så ”går de ändå in i hissen/börjar ej springa” för att de inte vill vara ”otrevliga” ifall det nu inte skulle vara något och att det lär oss att inte lita på våra instinkter/vår magkänsla. Föräldrarnas reaktion är väl som vilken förälders som helst, om barnet är hotat blir reaktionen kraftig. (Finns ingen plats så farlig som mellan en mamma/pappa hens barn i djurriket). Jag tycker det är viktigt att barnet känner att hens rädsla och upplevelse togs på allvar sen att föräldren inte trodde på mannens förklaring är väl inte så konstigt, vem skulle erkänna att de jagat ett barn?

Tycker att föräldrarna borde ha försökt behålla lugnet tills de fått höra mannens version. Det är aldrig kul att bli utskälld för någonting man inte gjort. Tycker synd om mannen som på sätt och vis får ”betala” för vad vissa få andra män gjort före honom.

Ja stackarn. Undrar hur han ska fixa detta svåra trauma. Inte får man reagera som förälder för att andra barn blivit kidnappade, sexuellt utnyttjade och mördade. Det händer ju ändå nästan aldrig. Det får man faktiskt hålla i huvudet när man tror att det kanske ändå var på väg att hända ens eget barn. Och så vet man ju att de som verkligen tänker skada ett barn säger att det är det de tänker göra om man bara lyssnar på deras version.

Men det kunde ju lika gärna ha varit en man som faktiskt jagade barnet, som bara inte hann ikapp. Föräldern vet ju inte det. Inte ni heller för den delen.
Många övergrepp ”misslyckas” tex för att offret kommer undan eller någon annsn person råkar kommadit. Det ligger väl liksom i sakens natur att gärningsmannen förnekar (”jag sprang bara till tåget”,”jag skulle bara hjälpa ett barn som gått vilse”, ”jag skulle bara byta blöjan”, ”jag skulle bara ge lite godis, menade inget illa”). Härlig förälder som frågar förövaren lite snällt och trevlig om hen verkligen tänkte begå ett övergrepp och inte blir arg förrän något verkligen här hänt. Vad lär det barnet om gränser, de egna upplevelsernas värde ooch – för den delen – om barnets egna värde?
Jag tror att man gör barnet en stor otjänst genom att lära barnet att man litar mer på vad en vuxen främling än på barnets when magkänsla. Vad har barnet med sig av det om någon vuxen utanför skolan vill bjuda på godis och försäkrar att hen innehar onda avsikter? ”Der känns felmenhen säger ju att hen är snäll…”

Allt mörker är inte natt, allt är inte alltid som det kan synas. Det är ju mörkt från kl 3 på eftermiddagarna nu. Som förälder hade jag hyperventilerat inombords… men om karln nu klev PÅ tåget och åkte med, så hade han ju här en legitim anledning att springa – så hade jag resonerat logiskt. Mitt barn hade jag sedan krampaktigt hållit i handen det efterkommande decenniet – och understrykt att det var en helt ok reaktion i situationen att bli rädd, och att det hade varit bra att skrika också. Ungefär så.

Och jag fattar inte ALLS vad det här för relevans om barn bör vara ute vid den tiden eller inte? Just det här barnet var ute då och LD efterlyser förståelse för barnets rädsla. Det här barnet kanske här skitdåligs föräldrar som inte tar hand om det på ett adekvat sätt (eller inte, vad vet vi), men ska barnet straffas för det genom att dess rädsla är mindre värd att ta på allvar?! Det skulle väl vara ännu värre om en förälder dels missköter tillsynen av barnet och DESSUTOM inte bryr sig när barnet blir jagat?

Otroligt intressant diskussion och min tanke är. Om mannen nu verkligen hade jagat barnet så hade han väl inte bara gått på tåget, satt sig långt bort och lyssnat på musik? Då hade han väl ombord på tåget försökt ta kontakt med barnet i fråga.
Jag är kvinna och är ofta rädd för män som går bakom mig och skulle också bli rädd om någon sprang efter mig. Men väl ombord i den här situationen så skulle jag nog förstått att personen inte jagade mig. Dock kan det ju vara svårt för ett litet barn att se det så. Föräldern å andra sidan kanske kunde ha tänkt så långt.

Har du hört talas om Andrej Tjikatilo? Han var en rysk seriemördare, dessutom en av världens värsta seriemördare någonsin (räknat efter tillförlitliga uppgifter om antal offer). Han dömdes till döden för mord på 52 kvinnor och barn mellan 1978 och 1990. En av hans metoder var att ta kontakt eller följa efter ensamma barn på tågperronger, notera var de gick av, följa efter dem och mörda dem. Nu var det inte så det gick till alls i den här specifika händelsen men man bör inte anta att bara för att folk uppträder på ett visst sätt kan det inte finnas ont uppsåt.

Om jag är förälder och TROR att någon hotat mitt barn på något sätt var går gränsen för hur jag får bete mig? Nu skriver jag tror och inte vet. Hot? Grova hot? Misshandel? Finns det någon gräns?

Menar du inom lagens gränser? Du får säga till hårt att du tycker att vederbörande är en jubelidiot (eller annan valfri nedsättande benämning som inte påstår att han är kriminell eller en jävla *minoritet*), inte mer. Inte hota eller misshandla. Skall du ändå hota så gör det tyst så att ingen hör.
Om mannen ovan t.ex. blev anklagad för att vara pedofil inför hela tågvagnen, så kan han anmäla pappan för förtal och faktiskt vinna.

Otroligt intressant diskussion. Personligen tycker jag det är väldigt viktigt att dra en linje mellan känslor och ageranden. Självklart har man rätt att känna vad som helst, att vara rädd för vadsomhelst och jag kan tycka att man ska ha respekt och förståelse för andras rädsla. Samtidigt går det inte att bete sig hursomhelst bara för att man är rädd. Man kan inte göra vadsomhelst och skylla på rädsla och irrationalitet. (Sådant resonemang får mig att tänka på stand your ground-lagarna i Amerikat, och ger mig rysningar.) Det funkar inte. Tycker jag.
Sen vet jag jag ju hur jag har mått efter att ha blivit felaktigt beskylld för saker – och jag kan må riktigt dåligt (på riktigt) trots att det handlar om relativt små saker som en vit lögn eller fusk på ett prov. Jag kan inte föreställa mig hur det är att bli anklagad för något som detta, men jag kan helt ärligt säga att jag är tveksam till om jag skulle återhämta mig helt från något sådant. På samma sätt som man inte ska underskatta och förminska barnets upplevelse så bör man inte heller underskatta eller förminska upplevelsen av att ha blivit beskylld för något så pass allvarligt utan att ha gjort något.

Klart man är rädd!!!
Igårkväll – så hittade jag inte min 5-åring hemma i lägenheten, först trodde jag att han gömt sig, men sedan fick jag panik, vi bor på bottenplanet och fönsterna är rangliga med dåliga lås.
När vi alla sprang runt och letade och ropade så såg jag hur gardinen hade blivit flyttat i sovrumsfönstret och under 15 sekunder greps jag av skräck – total panik, när jag fick för mig att någon kommit in genom fönstret och tagit mitt barn …
Jag skrek hans namn och ser hans huvud sticka upp bakom en madrass …
Såklart ingen tagit honom…men jag har läst lite för mycket om nätverk som snor barn för försäljning på den hemska marknaden, jag är LIVRÄDD för detta, pedofiler, satanister som vill ha offer till sina ritualer (???!!!) sexslaveri och så mycket sjukt jag läst på internet..,
Jag VILL INTE VARA RÄDD – men det är en beastly värld.
Jämt ska man behöva tänka på monsterna som lurar därute 🙁

Detta kunde ha resulterat i en polisanmälning – från mannens sida. Utifrån det jag hört sa föräldrarna en del oförskämdheter till mannen – vilket han i princip kunde ha polisanmält dom för, då under förtal.
Visst, man har all rätt att bli rädd, arg och upprörd ibland, men man måste vakta sin tunga. Att säga vadsomhelst till folk är faktiskt inte okej enligt svensk lagstiftning.
Så att slänga med pedofilanklagelser hursomhelst skulle jag inte rekommendera (är inte okej). Så om man inte är den som vill bry sig om att andra kan ta illa upp av det man säger kan man åtminstone tänka på att det man säger kan ha konsekvenser för en själv, man kan riskera att bli åtalad för förtal.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *