Kategorier
diskussion & debatt

HAHA HÄMNDEN ÄR LJUV NU FICK NI ALLT…. eller nä?

viktrevansch

Hur många av er som har lite extravikt har nån gång tänkt att ni MINSANN SKA GÅ NER I VIKT OCH VISA ALLA? Handen på hjärtat, tanken har slagit mig. Speciellt när jag får rapporter från hemmavid att det reagerats på att jag ”gått och blivit tjock” när de sett mig på TV eller läst mina krönikor i Hudiknytt. Eller när farsan m.fl ojjar sig över hur synd att jag gått upp i vikt eftersom att jag är en vacker kvinna. Då har jag tänkt så; jag ska minsann bli smal och snygg och VISA DEM.

Jag vet inte varför för tanken är egentligen helt absurd. Vad ska jag visa dem? Att jag också hatar mig själv? Att inte jag heller kan acceptera min kropp? Att jag är villig att anpassa mitt utseende efter vad andra tycker om det? Ska jag raka benen bara för att visa folk att jag minsann kan vara slät eller vad?

Hör ni hur sjukt det här låter?

vikthämnd

Kim hånades för sin vikt men nu har hon äntligen gått ner alla kilon och kunde i förra veckan ”visa upp sina nya kurvor”. NÄMEN GRATTIS DÅ. Inte till Kim utan till övriga skitsamhället som än en gång lyckats trycka ner en kvinna så pass. Vilken jävla revansch va? HAHAHA. Ja, haha där fick hon. Där fick Kim. Komma här och tro att hon duger.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”HAHA HÄMNDEN ÄR LJUV NU FICK NI ALLT…. eller nä?”

Går förbi en tidningskiosk varje dag på väg till/från jobbet och det är alldeles för ofta löpsedlar om Kim och hennes kropp. Det lustiga (om man nu kan säga så…) är att de hela tiden kontradikterar varandra; Först är hon för tjock sedan är hon för smal och sedan har hon opererat sig smalare och så är hon tjock igen och helt plötsligt gravid men smal. Jag orkar inte ens hänga med i karusellen.
Det roligaste var när en av alla dessa tidningar helt plötsligt hade med en rubrik att ”Kändisar hånas för sina kroppar”, som att de inte själva insåg hur stor skuld de hade i det hela..?
Guh. Så trött på hela kroppstjatet. Jag läser aldrig tidningarna längre, jag orkar inte med all snedknullad fokus. Det finns viktigare saker än det landets tidningar så gärna vill skriva om :/

Själv har jag blivit trackad hela livet från mor min om min vikt. När jag var i tonåren blev jag mutad med diverse belöningar ’om jag gick ner 10 kg’, etc. Det rör sig om 10 kg övervikt. Det har aldrig varit sjuklig fetma. Och jag har aldrig någonsin velat mer än att vara mamma till lags och gå ner de där kilona och tusan vad glad hon blev (och resten av släkten som log uppmuntrande) när jag var smal och jävligt ätstörd. Nu har jag 15 kg övervikt, är en härlig underbar människa och försöker få mamma att förstå att jag faktiskt kan trivas så här precis som jag är trots att hon inte ser det som idealt, eller att hon trivs med hur jag ser ut. Många gånger har jag slagits av tanken att utveckla anorexia bara för att visa henne hur jävligt dåligt hon har fått mig att må men det bästa att göra ’för att minsann visa henne’ är väl att fortsätta vara som jag är och älska mig själv.

Vansinnigt bra inlägg!
Jag blir så jäkla trött på den här hetsen, kändisar (av varierande ”kändisgrad”) ska följas efter, studeras i minsta detalj, de får fan aldrig vara ifred!
Jag skiter fullständigt i om nån, känd eller icke-känd, gått upp i vikt eller inte. Har de rasat i vikt börjar jag med att fråga hur de mår, inte berömma de för att de varit ”duktiga” och gått ner i vikt…

Det är så läskigt! Har tänkt flera gånger typ ”när jag har gått ner 10 kilo som kommer ni avguda mig, för jag kommer inte enbart ha en fantastisk personlighet och ett sjukt snyggt ansikte jag kommer även ha en sjukt snygg kropp!!” Och sen kommer vi till just det. Behovet att vilja bevisa något för någon och att ge igen.
Läskigt att det är så, att jag kan se det som en vinst. Det är inte en vinst att sitta och titta på när andra människor äter bullar. Det är inte en vinst att ligga hungrig i soffan på kvällen. Det är inte en vinst eller en lyckad prestation att avstå härliga saker i livet. Att äta gott är bland det bästa som finns ju!

Ja fyfan vad idiotiska släktingar, ”nära & kära” kan vara. Typ ”uppmärksamma” en, typ ”ja, ibland behöver man att någon annan säger något för att man själv ska lägga märka till det” försvarar dom ofta sig med.
Min kompis försvarade att hon sagt till sin syster, ”men hon hade inte märkt det själv! Hon tyckte det var bra att vi i familjen sa till henne så att hon kunde gå ner & bli sig själv igen”.

Så här är det alla jävla idiotiska fetthatare:
1. Antingen har inte personen hajat till på & börjat hata sin kropp när hen gått upp – good for hir liksom – men när släkten & folk i närmaste närheten som personen älskar med sin lilla ”itervention” gör det spikat & klart att DOM minsann tycker att hen blivit fulare & ”inte längre är sig själv” (bara för att vikten ändrats – alltså, ökat, att gå ner är ju helt okej), gjort klart att hen inte längre duger i sina älskades ögon till den höga grad att dom till & med säger det till en! Klart hen ursäktar sig med att ”oh shit, det hade jag faktiskt inte märkt! fan vad bra du sa till mig!” när folk ställer ledande frågor ala ”vet inte om du märkt det men” & ”ibland behöver man nån annan som…” eller ”ja, jag kände att man måste säga till fall ifall…”.
2. Samma visa gäller när personen märkt det & kanske kämpat sig till magsår & insomnia för att gå ner för att hen hatar sin nypålagda vikt. Kanske har hen försökt att intala sig att hen duger som hen är ändå. & precis då kommer denna intervention. Hen hade haft rätt hela tiden, hen ÄR ful!
3. Kanske har någon märkt att hen gått upp men låter det vara så, palla banta liksom. Men börjar att hata sin kropp när folk interventionar.
(Finns massor av liknande exempel.)
Eller som i mitt fall när jag gått upp från 55 till 65 kg (på 166 cm), jag hade precis lyckats bli fri från min bulimi, jag hade slutat spy upp allt & ääääntligen slutat hata sönder spegeln & få ångest då någon tog kort på mig & gråta pga det direkt när jag kom hem. Jag tyckte fortfarande att jag var ful, men inte längre tillräckligt för att hålla mig från att spy. Tack så mycket fiiina ni, pappa & morbror m.fl, som la tillbaka mig över toaringen i ytterligare ett år. Innan, tack vare denna bloggen mfl, jag fick kraft att bli fi igen & fatta att det var dom som var idioter & fan, ÄLSKA min kropp & tycka den är skitsnygg! Försöker inte ens banta då jag inte aktivt VILL gå ner i vikt.
När folk säger till mig idag ”Åh, har du gått ner i vikt!” kontrar jag med ”Nä, det är nog du som gått upp” så blir dom sura & jag ba ”ja, men kan vi sluta fokusera på vikten då” & dom ba ”men jag sa ju nåt snällt!” & då lägger jag in dödsstöten – ”så du menar alltså att det är fult att vara tjock, vilket du ju påvisade med din ”komplimang”, altså var det inte en nåt snällt du sa då det du sa avslöjade både vad du tyckt om mig innan & även nu då jag inte är lika smal som innan. Fucker”

Jag kommer aldrig glömma när jag såg en sådan där reality show, kan har varit Ricky Lake, där temat var: you reased me but look at me now. Det satt två eller tre jättestylade och vackra tjejer på scenen och väntade på att få träffa den där mobbade tjejen som de tryckt ner under hela skoltiden, som skulle visa upp sig. jag hade råkat se några sådana tidigare och blivit lika irriterad varje gång de utsatta tjejerna kom in och visade upp hur de jobbat för att få sina kroppar att duga för mobbarna, och det blev så klart alltid jättekonstigt eftersom mobbarna varje gång vann, hur mycket snyggare hon var än dem.
Den här gången kommer kvinnan in, hon har inte gjort om sig alls utan är rund, ostylad och går rätt så manhaftigt. Tjejerna garvar åt henne och talar om för henne hur oanpassad hon är men hon sätter sig vid dem och berättar att hon driver sitt eget företag, är miljonär, och visar upp på alla sätt hon följt sin egen väg och på det sättet vunnit över dem. Hon avslutar med att fråga vad de gör nu för tiden och berättar sedan att hon måste dra för hon ska åka med sitt privatjet till något viktigt möte. Fasen vad jag garvade!
Inte för att jag anser att man måste göra succé eller bli stenrik för att duga heller, men jag anser att det var mer vinst än att ha gjort om sig så man duger för de som får en att hata sig själv.

Ååh bra skrivet! Kan inte annat än tycka synd om folk som Kim Kardashian som alltid har sin kropp och vikt i fokus på tidningslöp världen över. Granskas dagarna i ändå och är aldrig riktigt okej. Fy fan alltså! Som om man inte har tillräckligt mycket ångest över sin kropp på egen hand.
Att det ska vara så svårt att vara nöjd! Att tycka om sig själv precis som man är. Gör mitt bästa för att inte släppa in andra tankar i huvudet men helt plötsligt kryper tanken: ”Tänk om jag bara kunde gå ner ett par kilon” in i skallen och det gör mig lika förbannad varenda gång! Synd att man inte bara kan ta en fjärrkontroll och trycka på off och stänga av delar av hjärnan. Hade varit jäkligt skönt!

Får jag kommentarer om min vikt (för ja, jag är överviktig och det handlar om mer än 10 kilo) då reagerar jag med att inte vilja gå ner, att vägra det bara för att andra förknippar en smal kropp med hälsa och snygghet.
Jag är ändå igång väldigt mycket för mina kilon kan jag påpeka. Har dock slutat gräva i mig 4 kakpaket i veckan som jag gjorde för 7-9 år sedan, insett själv att jag egentligen inte vill äta så mycket kakor utan påpekande från andra – tack så mycket. Ett steg framåt för blodsockret och jag kom fram till det beslutet själv!
Det är inte bara på den fronten jag reagerar så, blir så oavsett vad det handlar om. ”Gå och plugga”, repliken ”Skit på dig” typ. Jag behöver bestämma själv när jag ska göra saker, fungerar inte med press från annat håll för det slår slint i skallen på mig. Har alltid varit så.
Och när jag väl börjat känna att ja, men jag skulle vilja få lite bättre fysik, då är det självklart någon som kommer med en kommentar om min vikt och min hälsa, ”ska du inte börja träna snart, gå på gym eller what ever”, ”vill ju att du ska hålla dig frisk” (en smal kropp garanterar inte friskhet) och vips så hamnar jag tillbaka till vägran att göra som andra tycker, vill och önskar och dessa kommentarer fullkomligt förstör för mig.
Äsch, nu ska jag cykla de 3 kilometerna till affären och handla.
För jag är fan inte lat heller, vilket verkar vara vanlig fördom hos andra som ser överviktiga.
Inte då sagt att alla tänker så, det är jag medveten om.

Jag har Opererat mina öron!
jag ljög för läkaren när jag sa att dom var i vägen, skavde och var jobbiga, MEN för MIG! så var dom inte ett dugg jobbiga, dom var inte för stora för MIG! jag tänkte inte ens på dom, jag gillade dom faktiskt
MEN dom dög inte för andra, mobbarna, dom var för stora, fula och utstickande för DOM!
Jag gick igenom en oerhört smärtsam! operation när jag var 15år, vaken, där jag fick över 30 sjukt smärtsamma stick i öronen samt dropp i armen
jag grät dygnet runt och kunde inte sova på 4 dagar efter, sen grät jag bara lite då och då, precis innan jag fyllde på med smärtstillande, som jag var tvungen att ta i 2 veckor, sen fick jag ha ”turban” på mig i 4 veckor och sen linda öronen när jag sov i 2-3 veckor till..
ibland så viker sig ena örat lite när jag sover, och när jag vaknar så gör det jätte ont! nervkopplingarna är inte som dom var innan operationen, finns inget att göra åt nu..
Jag önskar ibland att jag inte hade gjort operationen.. visst dom slutade mobba mig för dom, folk slutade uppmärksamma mina öron hela jävla tiden
men dom hittade ju såklart nya sätt att kränka, trycka ner och håna mig..
Nu är jag väldigt, väldigt fet, MEN jag är faktiskt gravid!
igår hade jag på mig en tajt, supersnygg klänning i affären! jag tog till och med av jackan och visade upp min feta mage!
jag tänker fan inte gömma mig i pösiga och bylsiga kläder längre, jag vill visa min babybump i snygga bekväma kläder även om mitt fett också syns!
För jag är faktiskt inte sjuk! jag mår inte så dåligt över min övervikt som alla förväntar sig att jag SKA göra! jag har det svart på vitt, mina blodvärden är perfekta, mitt blodsocker är bra, jag har knappt gått upp något alls och jag har inga fler problem än en normalviktig som är gravid! + jag är väääl medveten om riskerna, men det är just det, det är risker och inte måsten och det påverkar bara mig och mitt liv, alla andra kan bara sluta lägga sig i.
Jag mår faktiskt bra i mig själv, visst ibland önskar jag att jag var ”lika smal som när jag trodde att jag var fet”
men liksom fuck it nu

för något år sen så hittade jag förresten en liten bok, där jag skrivit upp mina mått, vikt och en del träning som jag gjorde då när jag var 12-14år
då visste jag inte om BMI, och just under den tiden så blev jag kallad fetto, tjockis, och fick många ”usch och fy kolla hennes fläsk” från klasskamrater..
jag räknade iaf ut vilket BMI som jag hade då, visade sig att jag hade mellan 22,5-23!
vilket ju är totalt normalviktigt!
sen så råkade jag också visa ett par bilder från den tiden till en av mina systrar, och hon kommenterade vad smal jag såg ut då!
Och ja! jag var fan smal :O
enda grejen var att jag hade breda höfter och bröst!
jag blev alltså kallad tjockis, trodde på det och försökte dölja min kropp i bylsiga och pösiga tjocktröjor och grejer, skippade gymnastiken när vi skulle bada och gjorde allt för att dölja min kroppsform, och jag var fan helt jävla normal!
jag såg ut som en kvinna (OBS! kvinnlig kroppsform enligt normen, dvs. höfter och bröst, säger ej att en inte är kvinna om man inte har det!) och inte en tanig liten flicka, och bara för det så blev jag mobbad..
att en lärare sa under 5ans biologi/sex undervisning (alltså den där första lättare sexualundervisningen)
att bröst bara var påsar med fett!?
gjorde det inte bättre.. att kroppsform, gener, hormoner och körtlar spelar in! det missades totalt av någon anledning, och eftersom jag hade fullt utvecklade ganska stora bröst, så hade jag alltså påsar med fett och var då fet enligt mina klasskamrater..!?
Blir så jävla förbannad!
varför fan ska man fokusera så jävla mycket på kroppen och sen mobba den som inte råkar passar in
fuck off för alla normer, stereotyper, mobbing, kroppshets och skit!
ingen duger fan enligt ”dom”

Varför förstår inte folk att bara sluta kommentera andras kroppar, vikt och utseende? Det värsta är just när folk tror att de ger en komplimang när de säger ”oj, vad smal du har blivit!”.
Själv var jag en liten knubbis när jag började skolan. Minns att jag kunde få kommentarer om att jag var tjock av vissa andra barn, men brydde mig faktiskt inte värst mycket. Jag hade ju mina kompisar och ett liv som jag trivdes med. Sen började jag träna redskapsgymnastik mer på allvar och gick då automatiskt ner i vikt, växte mycket på längden också. Det är alla kommentarerna jag fick då som i mitt fall varit de mest skadliga. ”oj vad du har blivit lång och smal!” (dessa kommentarer fick jag dessutom av vuxna människor).
När jag sen gick upp i vikt när jag var kring 16 ledde såklart till ångest. Jag ville ju vara den långa och smala som fick uppmuntrande kommentarer. Utvecklade bulimi när jag inte klarade av att svälta mig själv.
Är idag 19år och jävligt trött på detta. Jag vet ju att mitt beteende är sjukt men när jag har en ”dålig dag” finns det inget vettigt resonemang i mitt huvud. Får fortfarande ”återfall” men det har i alla fall hjälpt att jag har slutat följa alla utseende hets och tränings bloggar. Det är så himla lätt att få hjärnspöken.
Ville bara säga att din blogg är bland de bästa Natashja. Du är så klok och jag har lärt mig jätte mycket av dig.

Jag väger ganska lite och vill gå upp i vikt men det tänker inte folk heller på att ”Guuud vad smal du är!” inte alltid är en komplimang. Det får mig att må jättedåligt och att äta tills jag mår illa. Tänk lite!

Jag brukar tänka att det är konstigt att jag inte är mer ätstörd än vad jag är. Jag är väl som kvinnor är mest, får dåligt samvete om jag moffat en chipspåse och det inte är lördag.
Har också en mor som gärna säger vad hon tycker om min och andras figur. Hon ojar sig över tjockisar och höll på att gå i taket när hon insåg att jag har en övervikt på ca 10 kg. Hon grinade och ville att jag absolut skulle gå ned i vikt eftersom jag kommer att dö i förtid. Ja, vad säger man…

Jag blev mobbad för min vikt, mitt utseende, mitt beteende, allt i princip. Men vikten var det som slog hårdast mot mig. Jag var bara elva år gammal när mobbningen började. Var då så lång som jag är nu, 167 cm lång, och vägde ca 90 kg. Jag hade alltid varit lång och smal men kom i puberteten tidigt runt tio och ökade stadigt i vikt samtidigt som jag fick värre och värre problem med mitt sockerberoende. Iaf så började jag inse att jag var större än de andra flickorna och skämdes för det. Killarna mobbade mig dagligen men tjejerna var nog värst. Slutade med gympan helt för jag stod inte ut. Jag hade svåra akne problem och skämdes ännu mer för detta. Sommaren 2000, när jag var tretton, tänkte jag att ’jag ska allt visa dom vem som är fet’ så jag slutade äta helt. Aknen försvann nästan helt när jag inte åt också. Sedan följde år utav helvete med ätstörnignar i alla dess formor. Men jag visade dom, jag blev smal. Även om det förstörde hela mina tonår så visade jag dom allt.
Såhär tolv år efter så har jag sådant avstånd från det hela att jag inte kan förstå att jag kunde bli så nedtryckt av vad de sade. Men får man varje dag höra hur ful, äcklig och tjock man är, då tar det till slut tag i en och man kan inte stå emot längre. Att andra människor ska hänga upp sig på någon annans vikt, är något jag inte längre riktigt förstår. Sålänge man känner sig bekväm i sin egen kropp så ska ingen annan, någonsin, ha något att säga till om. Varför liksom?

Så himla bra skrivet, jag har tänkt på det här många gånger. Alltid när man ser i tidningar eller typ på facebook om folk som blivit hånade över sitt utseende och gett igen för det. Med ge igen menas då att man anpassar sig till hur alla andra tycker att man ska se ut. Nej jag förstår inte heller logiken eller på vilket sätt det skulle vara en hämnd.
Bäst hade väl varit om hon sket blanka fan i vad alla sa om hur tjock hon hade blivit. Om hon struntat i vad andra tycker och fortsatt vara som hon är och varit nöjd med det. Men det är såklart lättare sagt än gjort.

Kan jag känna att det är ganska skönt att ha övervikt i släkten för att vi har ”samma problem” och det blir inga hån eller jobbiga kommentarer. Men pallar inte med alla kommentarer om hur kvinnors kroppar ser ut. Det är kanske dags för en intervention när människan väger 200 kg, men annars fattar jag inte att alla ska ta sig friheten att kommentera folks utseende. Låt folk se ut hur fan dom vill.

Känner så igen det tankesättet, när man ska ”VISA NÅGON”. Lite revansch make-over över det hela. Det ses som ett misslyckande att gå upp i vikt, som kvinna har man då misslyckats med att vara vacker, och då har man misslyckats med hela sitt liv, eftersom det är kvinnans viktigaste egenskap i patriarkatet att vara vacker. Jag har gått upp i vikt på sista tiden och får rysningar när jag tänker på att träffa på tex mitt ex ute. THE HORROR! Vill inte känna så, men lidit av ätstörningar hela mitt liv, jobbar på det varje dag men det sitter i så stenhårt.

Min ”revange” var för ca 10 år sen när jag sökte hjälp för mina ätstörningar (hetsätningar, kräkningar, svält) och fick höra att jag inte var sjuk eftersom jag inte var tillräckligt underviktig. Jag svalt mig ännu hårdare för att ”minsann visa läkaren”……… så jag blev sjukare. (Och sen frisk, men inte tack vare den läkaren)
Men visst kan jag känna att jag ska visa att jag kan vara fräsch och fixad – trots tre så små barn. För att ”visa” (de som sa att vi var galna som skaffade så många barn så tätt, och att det minsann skulle vara så jobbigt)

Off topic:
Har försökt nå dig via mail och facebook, men inte lyckats, så jag testar här också!
Vi har en genusgrupp på min folkhögskola och vi har fått klartecken av skolan att ta in en föreläsare i vår, som ska få prata om genus, så nu undrar vi om du ger föreläsningar? Förra året var t.ex. genusfotografen här. I år vill vi gärna få hit en kvinnlig föreläsare! Så, ger du föreläsningar?
/Alexandra

Ytterligare ett intressant fenomen med all dubbelmoral som existerar kring vikt: Först 3452 tidningar med inlägg om hur vulgära och vidriga ’övervikt’. Sedan några dagar senare printrar samma tidningar med löpen ”kändisX TJOCKMOBBAS!!! Mår jättedåligt”. Jag står lika stum av häpnad varje gång.

Du är grym. Hur många gånger har man inte tänkt preciiis sådär, ”jag ska visa dem!”. Att ”visa dem” kan man väl spara till saker som faktiskt ÄR något att visa andra att man klarar istället? Banta, slänga på smink och operera sig kan väl alla.

Tack tack tack tack! Blev så glad när jag läste det här inlägget. Jag behövde verkligen höra det.
Jag har alltid fått kommentarer om min vikt (av min farmor till största delen). Minns så många gånger när hon nypt tag i min mage, min arm eller ett lår och sagt att jag verkligen borde gå ner några kilo, minns hur otroligt ledsen och dålig man kände sig… Samtidigt så är hon en sådan som bakar hela tiden, lagar mat med massa smör och grädde och blir arg om man inte äter tills man håller på att svimma…
Jag är fortfarande överviktig men jag börjar tycka om min kropp nu, så då vill jag få göra det utan kommentarer att den (och jag) är fel. Så det här inlägget gav mig en välbehövlig knuff till att orka fortsätta försöka tycka jag är bra som jag är!

Fram tills jag fyllde 22 (är nu 25) var jag skiiitsmal utan att träna eller bry mig om vad jag åt. helt plötsligt sprack det och jag gick upp i vikt och blev mullig. Det första som skulle påpeka detta var mina föräldrar. Peta en på magen och ”skoja” eller ”varna”. Fan vad ledsen man blir. Jag hatar min kropp och jag hatar samhället och får sån jävla ångest av det här så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Jag hade aldrig orkat vara kändis o bli granskad inte bara på det sättet som vi kvinnor alltid blir granskade utan dessutom utfläkt över hela världen och hånad för sin vikt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *