Kategorier
diskussion & debatt

Hur snackar ni skit?

Om jag verkligen ogillar någon så är jag inte främmande för att snacka ganska illa om denne, oj så det ryker ibland, speciellt i sällskap med människor man tycker är pålitliga, schyssta eller som man vet delar ens ogillande. Det känns så himlans gött i själen att få prata av sig. Nej, jag är inte bättre än så. Jag har en väldigt elak liten person som bor inuti mig och som jag släpper ut på grönbete emellanåt när jag känner att det är befogat. Så jag spyyyr, jag spyr av mig, jag kräks verbalt på föremålet för min avsky och jag skräder inte orden. (nu pratar jag alltså inte om lite vardagsvanligt och harmlöst smågnäll om partnern eller svärmor eller grannen)

Och jag har haft ganska mycket skuldkänslor för detta emellanåt. Känt att det är ganska fult beteende, framförallt känt att det är fel att spy av sig till personer som INTE har samma känslor (för att då påverkar man ju denne och det är ju inte schysst heller) så det försöker jag åtminstone undvika. MEN på senare tiden så har jag kommit till insikt att jag inte är så elak som jag trodde. Att i mitt fula ändå finns nån slags moral, jag vet det låter konstigt men jag ska förklara.

Såhär. När jag snackar skit om någon så talar jag enbart om vad denne gjort mot mig (eller mina barn). Jag berättar om händelser där vederbörande betett sig illa mot just mig eller annat hen har utsatt mig för. Jag talar om mina egna känslor kring personen och vet ni, det är alltid befogade sådana.

Vad jag inte gör:

1. Jag snackar aldrig om irrelevanta saker som inte rör mig eller påverkat mig på nåt sätt typ vad personen använder för kläder, hur mycket hen äter eller väger, vederbörandes klädsmak eller om hen har en massa fulfuru eller tjänar dåligt eller annat som verkligen inte jag har med att göra. (jo, folk snackar skit om sånt här. Det är tyvärr vanligare än jag önskat.)

2. Jag berättar aldrig vidare privat information. Om jag vet något känsligt eller personligt som inte bör föras vidare så håller jag detta för mig själv. Hur frestande det än är att inte göra det.

3. Jag bryter ALDRIG förtroenden som denne gett mig tidigare och oftast är det en hel del eftersom att jag är en sån man lätt anförtror sig saker för. (jag är en bra lyssnare, tro’t eller ej) Det spelar ingen roll hur arg jag är, hur illa denne gör mig, hur lite jag egentligen bryr mig om personens välmående. Jag berättar inte vidare sådant som berättats för mig i förtroende. (detta inkluderar dock inte skitsnack och skvaller om andra personer.) Jag blir inte ens frestad att göra det eftersom att konceptet ligger så långt bort på kartan för mig.

Hur snackar ni skit?

20131007-175115.jpg

Denna donna får agera spyhink emellanåt. And we’re loving it.

 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur snackar ni skit?”

Snackar helst inte skit om någon, särskilt inte med en person som själv känner den jag snackar skit om. Fast ibland måste jag ba få spy ur mig frustrationen. Men försöker göra det på ett sätt som minimerar ”skaderisken” för den jag snackar skit om. Så att inte andra den känner blir irriterad på hen pga det jag berättar.
Tycker heller inte om när andra snackar skit. Ibland har det hänt att klasskompisar (i en större grupp) pratat illa om nån annan klasskompis och det är jag så jävla obekväm med.

Personligen tycker jag inte ”sanningen” KAN vara skitsnack. Visst, olika personer kan ha olika versioner av en specifik händelse, men berättar man om något som en person man ogillar odiskutabelt gjort kan det inte falla under ”skitsnacks” kategorin för min del. Skitsnack är innefattar ofta lögn, negativa diskussioner om en persons utseende, backstabbing osv.

jag har lite svårt för ”sanningen”, men ”upplevelsen” är ju giltig den också. Men annars håller jag nog med. Det är en fin linje känns det som. Jag hittar aldrig på och jag backstabbar aldrig men jag säger rätt så elaka saker om personen ifråga även om jag bara pratar om det hen faktiskt gjort och sagt mot mig.

Lite samma regler som du men också att jag brukar inte säga något till någon annan som jag inte har sagt/skulle säga till den personen. Men det är mest för att jag anser att alla kan fan vara rövhål ibland och då får man påpeka det eftersom man inte alltid märker det själv pga olika anledningar.
Vissa kan ta det och erkänna sitt fel/ange hyfsat giltig anledning som får mig att verka elak istället, usch, och vissa kan det inte och då får man avgöra om man ska fortsätta sin vänskap eller inte.

Helst inte alls. Har på senare år kommit på att det inte för tanken vidare. Att jag fastnar i loop då istället, kanske att andra blir hjälpta av det men jag blir bara mer illa till mods efteråt och känner mig dålig.

Jag kör samma devis som du.
Är väldigt försiktig med att föra vidare saker som jag inte är helt hundra på, eftersom en fjäder lätt blir en hel hönsfarm..
Upptäckte för ett tag sen att jag snackar skit om en kollega, men det jag säger OM hen säger jag också TILL hen. Anledningen är att jag inte tycker hen sköter sitt jobb ordentligt, vilket jag talat om för personen ifråga. Den här människan är dock ytterst svårlärd verkar det som och då spyr jag ur mig ibland.. för hur svårt kan det vara liksom..?

Jag har ett par vänner som gärna sitter och snackar skit. För ett par månader sedan var även jag en av dem som gillade att snacka och skvallra. Men nu på senare tid har jag försökt ta mig ur det och far lite illa av allt skitsnack. Som du skriver kan man behöva få ur sig en del ibland, men det kan bli för mycket också. Den där känslan efter är ju oftast inte så härlig utan då skäms jag mer. Sedan har tanken av att någon skulle sitta och snacka så om mig påverkat också. Det skulle ju vara fruktansvärt! Men det har säkert hänt. Eller, jag vet ju ibland vad som har sagts och det vet jag ju just pga skitsnack.
Så nu sitter jag oftast och lyssnar vid skitsnacket och om det de säger inte klingar bra (är elakt/felaktigt) så ger jag en annan synpunkt på det. Det är svårt det där.

Snackar helst så lite skit som möjligt, men om jag gör det någon gång så är det tillsammans med min närmsta väninna; Och ingen annan. Vi håller det emellan oss själva och har inget behov utav att förmedla det vidare till tredje part.
Fortsatt fin dag Dahmer.

självklart är det inte schysst. Däremot så är det ju skillnad på skitsnackare och skitsnackare. Jag drar snabbt öronen åt mig när jag möter nån som snackar illa om sina vänner eller människor som hen ej haft konflikt med. Jag drar även åt mig öronen när folk berättar alldeles för privata saker.

Jag försöker att inte snacka skit alls, men jag är inte bättre än att jag ändå faller dit emellanåt o snackar om folks beteenden, uppfostran m.m. Det händer att jag snackar skit om hur någon inreder, vilket är dåligt som fan då alla har en egen stil, det får jag skitdåligt samvete för. Försöker alltid kompensera mitt skitsnackande genom att försöka förstå den personen jag snackar skit om och då lägga in konstruktivt skitsnack i skitsnacket. Men som sagt, jag försöker hålla mig borta från det.

vanligen i att återberätta något jag inte gillade att hen gjorde för någon jag vet delar min åsikt. tex. en nära vän eller partner. har också moral, jag skulle inte sitta bara och vräka ur mig dumheter om en privatperson. offentliga människor är något helt annat. de kan jag säga okvädningsord om hemma på kammaren. har faktiskt skickat konstruktiva mail till tex. bloggare som ofta börjar med ”ditt resonerande blir problematiskt..” och avslutas med ”Med vänliga hälsningar..” De behöver ju inte få veta att jag tycker de är dumma..

Jag försöker att undvika att snacka skit, även om jag ibland kan ifrågasätta och förundras över vad andra människor gör, dvs jag säger inte att någon är dum i huvudet som gör på ett visst sätt, däremot att jag inte förstår varför eller att jag undrar över hur det till exempel kan påverka personens barn.
Om jag någon gång snackar skit om någon följer jag samma principer som du. Det finns ju verkligen människor som man irriterar sig på och då kan man behöva få ut det. Jag har t ex en person i min omgivning som är en riktig energitjuv och som är ständigt missnöjd och klagar på allt utan att göra något åt det, vilket jag kan bli otroligt frustrerad av, så det brukar min sambo få höra när jag träffat energitjuven.

Jag brukar enbart ”snacka skit” om saker som den personen faktiskt gjort och oftast också varför jag tycker det är fel.
Oftast använder jag mig av skitsnack som ett sätt att få ur mig aggressioner så att jag inte exploderar över något helt irrelevant sedan när personen jag stör mig på gör något som är måttlig irriterande som knappast är värdigt ett exploderande.
Ibland är det ett härligt sätt att bonda med en annan människa över ett gemensamt ont. Typ som när man möter en likasinnad feminist och börjar plocka isär alla crappy relationer man haft tillsammans, och stötta varandra i alla bra val och i vreden som man fortfarande känner över det man gick igenom. Att få en bekräftelse på ”Du gjorde rätt”, ”nej men hur kan någon vara sååå korkad” och ”FAN du måste vara en bättre människa än mig för JAG SKULLE DÖDAT OM NÅGON SA SÅ TILL MIG”, det är härligt i en tid när man som ung kvinna hela tiden får höra att man inte ska säga ifrån och bara ska ligga ned och bli överkörd av precis alla.

Hej LD! Jag skrev den här kommentaren till ett annat inlägg men du kanske inte har sett den så jag skriver den igen. (Förstår såklart om du inte har tid eller lust att svara på alla kommentarer).
I helgen pratade jag med några om samhällsstrukturer och våldtäkt. Jag menar att det finns strukturer och normer i samhället som formar människor och därmed får människor att begå till exempel våldtäkt. De jag pratade med höll med mig om att samhällsstrukturer påverkar människor men de ansåg att alla som våldtar är sjuka och har något fel (vilket man ju gärna vill tro). Vi diskuterade var gränsen mellan biologi och strukturer går och kom egentligen inte fram till något vettigt.
Vad tror du om detta?
Man kan ju även fråga sig vart gränsen för sjukdom går när en man tafsar eller på något sätt sexuellt ofredar en kvinna (alltså inte går så långt som till våldtäkt).
Vore intressant att höra hur du ser på saken! Tack för en bra blogg!

Nej, jag tror nog inte alls att alla som våldtar är sjuka i huvudet. Nu kanske jag är helt ute och cyklar, men rent spontant skulle jag säga att dom som begår överfallsvåldtäkter är nog i fler fall sjuka, i så fall, än dom som begår våldtäkter på tjejen på gymnasiefesten ”som ändå ligger med alla”, eller dom som ligger med frun fast hon inte vill.
I det senare fallet är jag nämligen helt övertygad om att det OFTAST är kass kvinnosyn som ligger bakom, av samhället inlärda grejer, i det första fallet ligger nog också kass kvinnosyn också bakom, men psykisk sjukdom driver dom till det.
Så tror jag lite.
Obs! Bara helt spontana tankar.

Jag snackar bara skit om sånt jag kan stå för att jag sagt. Sånt som jag egentligen lika gärna skulle kunna säga direkt till personen i fråga, men undviker, på grund av att det helt enkelt inte är värt att starta ett krig över. Då är det lättare att kräkas ur sig till en utomstående, och sedan gå vidare med livet =)

Äh, alla snackar skit ibland. Jag brukar tänka att det finns garanterat någon som stör sig på något jag sagt eller gjort. Jag brukar dock inte prata om hur hen ser ut utan mer vad denne gjort, mot mig. Varför jag är irriterad. Försöker också alltid säga saker som jag skulle kunna säga till personen i fråga.
Däremot tycker jag det väldigt ofta kan vara olustigt att vara den som får höra allt. Speciellt om jag själv inte har en beef med personen. Då får man alltid spela djävulens advokat lite för jag vill inte att den andra personen ska tro att jag håller med denne om allt, om jag inte gör det. Jag vill inte att den anrda ska kunna säga ”ah men hon tycker ju också så om x”.

Tycker inte det är skitsnack om det är sant. Skitsnack är mer att börja dilla om folks kläder eller vikt osv. Sen så vad är skillnaden på att diskutera och skitsnack(a)? Tror alla mer eller mindre snackar för att ventilera.

Jag gor nastan likadant som dig. Jag fokuserar pa saker som personen har gjort mot mig. Men jag maste bekanna att jag ibland namner saker som egentligen ar irrelevanta, men da mer som att ”Hur kan hen saga att jag ar sadan, nar hen gjorde sa har sjalv” och sedan nagot hen har gjort. Visst, det kanns lite billigt, men jag gor det bara nar nagon verkligen har sarat (eller i alla fall forsokt) mig.

Jag ventilerar gärna jobbiga människor jag mött och saker de sagt när jag pratar med min partner eller en nära vän. Och då är det väl ganska högt i tak om man säger så! Men jag snackar inte skit om någon med typ ytligt bekanta som t ex andra mammor på dagis. Det är ändå sjukt hur ofta skitsnack uppstår. Vissa personer är skitsnackare och det är klart att man direkt tänker: vad säger hen om
mig till andra? Min svägerska och min partners bästa vän är t ex notoriska skitsnackare. Man kan inte träffa dom utan att få höra dem ösa skit över andra gemensamma bekanta. Som en följd känner jag olust inför att umgås med dem.

Jag tycker det viktigaste är att man inte är falsk. Jag kan också säga väldigt elaka saker om en person jag ogillar, men då är det också någon som har gjort mig (eller någon jag tycker om) något illa eller bara är en väldigt svinig person i allmänhet. Sådana människor talar jag illa om och jag tycker det är helt okej, OM man tar så pass mycket ansvar för situationen att man inte umgås med denna person mer än vad man måste och att man inte låtsas gilla personen för att sedan snacka skit bakom ryggen på denne. Givetvis ska man uppföra sig civiliserat men man ska inte låtsas vara kompis med någon man planerar att tala illa om så fort hen har lämnat rummet.
Jag utgår ifrån mig själv och tänker att om någon ytligt bekant talade illa om mig så skulle jag kanske bli lite ledsen, men troligtvis komma över det rätt snabbt. Men om någon som jag trodde var min vän och ville mig väl talade illa om mig skulle det nog lämna sår för livet.

Är väl inte ofta jag ”snackar skit” men när jag väl gör det så gör jag det ungefär som dig. Dvs pratar om mina åsikter, intryck och framförallt håller mig till sanningen, jag pratar aldrig osanning om andra, karma is a bitch och sånt kan bita en i arslet senare. Så jag kan känna att jag har ryggen fri om någon nu skulle vilja ställa mig mot väggen angående saker som jag sagt så kan jag bara referera till sånt som personen faktiskt gjort/sagt och då skulle det kunna låta något i stil med ”jo jag sa så till blabla, men det är ju sant för du har ju faktiskt sagt/gjort si så”.
Sen så berättar man ju inte vidare information man fått om info källan ber en att inte säga till någon, då gör man bara inte det liksom.
Ibland kan man väl kanske tycka att vissa personer inte borde säga/göra vissa saker om dom inte vill att folk ska ha något på dem.

När jag snackar skit om folk så är det om vad de gjort eller sagt, basically. Så fort mina vänner börjar prata om folks utseende (det ligger närmast till hand av ovidkommande saker man kan trasha folk om) så vill jag bara: ”Men neeej, du gör feeel”, för vi var ju mitt uppe i att döma till exempel objektets moral eller sociala förmåga. Vi hade det så bra.
På en fest nyligen satt jag med en bekant och så ville väl hon bonda på ett sätt som brukar funka bland tjejer – hon ville skvallra. Hon säger ”ser inte den där tjejens bröst lite konstiga ut” och jag svarar att jag har jävligt svårt att bry mig. Från att ha haft ett ganska trevligt samtal tar jag ner henne på jorden så det står härliga till, och det känns najs! Hon hade inget annat att tillägga än att ”Eh, ja, men man kan ju studera dem lite. I alla fall. Tänker jag… :S”
Så ja, inte är jag något vidare helig i mitt skitsnackande, men ibland känner man bara att nej, jag kräver en mer raffinerad nivå av skitsnack och skvaller, mer substans. Ska det bara vara om yta så kan du gå någon annanstans och se om nån vill höra, för jag blir uttråkad.

Jag brukar dock ligga lågt med skitsnack om folk jag inte riktigt känner, akta mig för att fälla dryga kommentarer om dem. Det är ju inte bara en gång det visat sig att de är riktigt trevliga, och man får äta upp det man sagt!
Kanske hade det inte varit hela världen, för ett tag sen bekände en tjej för mig att hon inte gillat mig i början, snackat skit om mig till vän men sen kommit på att jag är lajbans. Så länge det sen vänds till något positivt KAN man komma undan med skitsnacket utan att ha sårat någon (jag tyckte det var kul när hon sa det), men det ska man ju inte gå runt och vara så säker på alla gånger.

Men. Gud. Varför detta inlägg? Varför öht fråga hur folk snackar skit och skvallrar? Varför lista dina undantagsregler? Folk skvallrar om andra och antingen står man för det eller inte. Trivs du inte med ditt eget beteende så sluta. Tre dispensregler som du hittar på för din egen skull ursäktar ingenting.

MEN GUUUUU ASSÅ, VARFÖR NÅT INLÄGG ÖVERHUVUDTAGET??? Varför inte? Jag har funderat på det här och kommit fram till att jag inte är speciellt oschysst eller ful. Och att jag tycker det är skillnad på skitsnack och skitsnack. Jag trivs alldeles utmärkt med den slutsatsen och är inget jag ”hittat på” utan ett uttryck för min egen moraliska kompass. Gillar du inte inlägget så rulla vidare till nästa. Jag brukar generellt blocka folk som bara gnäller och inte har nåt annat att komma med så consider yourself lucky att du får en chans till.

Jag fattade för flera år sedan beslutet att inte snacka skit om folk jag umgås med. Har jag så mkt negativt att säga om en människa bör jag inte umgås med denna. Sen kan det ju alltid vara skönt att ventilera om någon har betett sig dåligt men därefter – sluta häng eller sluta snacka skit!

Jag brukar försöka sära på att ventilera sig och att snacka skit. För mig är det två skilda grejer! När jag blev vuxen och började arbeta så insåg jag att skitsnack förekommer överallt och jag hade hoppats att det hade försvunnit när man lämnade tonåren. Att sätta sig i en kur på en industri och höra vuxna människor klaga, frysa ut och hetsigt skitsnacka personer som inte kommit in till rasten än kom som en chock. Jag trodde att nivån var högre!
Så jag bestämde mig – jag ska inte snacka skit. Snacka skit för mig innebär att aktivt leta allierade för att få sig själv att må bättre. Att dra med andra sitt egna ”hat”.
MEN (självklart ett men)… att ventilera sig är en annan sak för mig och jag tror det är mer det du är inne på. Att få en chans att ladda ur sig, pysa och puttra som en jäkla kaffekokare med tjutpip ända tills man kan ta av kaffet från plattan och det blir tyst. Och då kanske kunna ta emot alternativa åsikter från den man laddar ur från, att inte förvänta sig att den nödvändigtvis ska ta ens parti utan vara en liten klagomur.

Det är en svår gräns ibland. Ofta är man ju ”feg”.
Man stör sig på något en person har gjort men istället för att ta det med hen så pratar man med någon annan. Ofta känner man kanske att det inte är värt att starta en potentiell konflikt med någon över vad som egentligen kanske är en småsak eller i alla fall något som inte direkt angår en själv.
Sist jag snackade skit så upplevde jag att det växte till något jag inte ville. Jag retade
mig på en kollega som jag tycker är knepig och en grej som
hen gjorde tyckte jag var helt crazy, men svår att prata om
med hen. Jag berättade det för en gemensam bekant och hon bara öste på
med skitsnack. Då blev det mer ”fult” kände jag och jag fick dåligt samvete. Mer att man gör ner hela personen, typ som om den inte kan göra ett rätt istället för att hålla sig till det problemet som påverkar en själv. Hur personen ser ut eller hanterar sitt kärleksliv kanske man också tycker saker om men det är fult att prata skit om saker som inte påverkar en själv eller en närstående. Man känner nog oftast när man gått över gränsen. Efter det här är jag mer försiktig och för inte saker vidare hur som helst.

Jag snackade aldrig skit förut, hade inte behov och antagligen inget att snacka skit om. Nuförtiden har jag ett enormt stort behov av att snacka skit, jag irriterar mig så på saker folk säger och gör mot mig, men har ingen att prata med. Min sambo får agera spyhink, och han hatar det. Jag vill bara säga jättefula saker om de som gör mig irriterad, och så mår jag bättre efteråt.

Vissa människor har jag så svårt för, trots att de är fina som snus egentligen. Jag har då några väl utvalda vänner som jag berättar detta för, typ min man och ett par till. Min mamma. Undviker att prata med kollegor om kollegor (ibland på någon konf kanske man bekänner sig lite, men då hör det till att alla inblandade gör disclaimers av typen ’det är väl mest mig det är fel på…”). Över huvud taget är det bara extremt snälla människor med goda själar och fulla av psykologiska insikter som föräras att höra mitt skitsnack. Poängen är att de också vet att jag inte är dum utan att jag som alla andra har hang ups och ”hatar” folk trots att de inte kan rå för det. För att de pratar irriterande långsamt på möten, har tråkiga åsikter eller rör händerna som om de vore latexmänniskor. Inte har de gjort mig nåt.
Skitsnack i större grupper är svårt och för det mesta obehagligt (inte alltid!). Skitsnacket för mig bygger väldigt mycket på att jag litar på att mottagaren ändå bildar sin egen uppfattning och egentligen skiter i vad jag tycker och tänker.
Och ni som bara skitsnackar det ni kan säga up front, säg det för guds skull inte till mig. Jag vill mycket hellre få konstruktiv feedback parat med skitsnack bakom ryggen än aggressiva konfrontationer. Ventilera någon annanstans än med mig liksom. 😉

Jag snackar aldrig (ska aldrig säga aldrig, omedvetet händer det säkert ibland) skit om folk. Förutom när jag tex diskuterar politik & vi tar upp tex alla sexuella övergrepp vi varit med om, hur män vi känner avbryter oss, tar tolkningsföreträde osv, i oändlighet, & hur högermänniskor är helt… ja, var ska man börja. För jo, jag tycker att allt man återger om andra människor är att prata illa om personen. Även om det är uttryckt oro att man tror att ens kompis försöker undvika en till ens psykiatriker eller försöker framhäva att man inte vill prata om varför man inte umgås med en viss person längre för att det den gjorde mot ensjälv & andra bara skulle få en att säga elaka saker om den eftersom det är dens dåliga egenskaper & uselhet man ju då berättar om = skitsnack.
Istället fantiserar jag om att hemska saker händer i den ogillade personens liv.
Sedan får jag dåligt samvete & tycker inte illa om vare sig den eller någon annan i åtminstone 2 veckor.(Förutom politiskt då).
Jag tycker TILL OCH MED att det är skitsnack att säga att man inte skulle haft något emot om alla högermänniskor bara PANG dropped dead en vacker dag & alla gravida fick en typ minority report-scan vid vecka 4 & obligatorisk abort utfärdades om fostret visade sig vara en blivande högersak.
Dock är det ju ett helt berättigat skitsnack.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *