Kategorier
diskussion & debatt

Kan viägna oss åt att störta patriarkatet istället för att plocka isär feminismen?

Jag ser att en del av er missförstod mitt tidigare inlägg om inbördes kritik och jag får väl ta ansvar för att jag var otydlig. Jag har alltså inget emot att man kritiserar varandras åsikter, uttryck eller att man diskuterar, debatterar och har konflikter inom de egna leden. Diskussion INOM gruppen alltså. Inte OM gruppen. Säger jag nåt dumt så räknar jag med att ni argumenterar emot. Jag VILL att ni ska det. Fy vad okunnig och trög jag skulle vara om jag bara pratade ut i tomma intet.

Däremot så är jag trött på alla som ägnar sig åt att diskutera problemet med feminismen, problemet med specifika feminister eller en viss typ av feminister. Som liksom använder antifeministernas fördomar och argument om feminismen/feminister mot oss samt ägnar större delen av sin kritiska analys till att upprätthålla dessa fördomar istället för de strukturer vi alla jobbar mot.

Typ såhär:

A: ”Jag tycker att Natashja är ute och cyklar när hon säger si eller så pga [relevant argument i sakfrågan]” = bra

B: ”Jag tycker att feminister som säger si eller så förstör för oss andra feminister och för kampen.” eller ”Feminism som går ut på [halmgubbe] är så kontraproduktiv pga bla bla”. = bajs

Fattar ni skillnaden? Diskussion och kritik INOM gruppen vs. diskussion och kritik OM gruppen.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Kan viägna oss åt att störta patriarkatet istället för att plocka isär feminismen?”

Varför? Jag vill inte klumpas ihop med ”Alla män är potentiella våldtäktsmän”-feminister och liknade grupperingar. Jag tror att det är ännu viktigare att våga debattera emot när vissa högljudda och aggressiva personer levererar sin sanning. När jag hör/läser vad en del säger/skriver så undrar jag om de har funderat över vad de egentligen är ute efter. Vad är deras mål? Mitt mål med mitt engagemang är inte att skapa mig en image eller ett försök att hitta mig själv eller att jag har ett behov av att synas, höras och få bekräftelse. Alla drivs av sin egen övertygelse men ibland tycker jag att vissa har ”kidnappat” frågan för sin egna personliga vinning och behov av att få vara unik. Det är intressant att på avstånd betrakta hur somliga kan slå intellektuella kullorbyttor i sina försök att visa patriarkatet var skåpet ska stå. Nu är jag av åsikten att dessa ”skadar” feminismen av den anledningen att det drar ett löjets skimmer över oerhört viktiga och komplexa frågor. Varför ska jag då inte få kritisera dessa? Är det inte viktigare att visa att feminister inte är en homogen massa?

men vad är det stora problemet? Att du klumpas ihop (av vem egentligen? Är dessa mottagliga överhuvudtaget? Vad uppnår du genom att ”ta avstånd”?) med vissa eller att det finns ett förtryck? På vilket sätt skadar vissa feminister feminismen?

Men om man bör acceptera och inkludera dem som är mer radikala än en själv borde det väl även gå åt andra hållet, att man accepterar och inkluderar dem som är mindre radikala än en själv?
Eftersom du tagit upp Fanny kan vi ju ha det som exempel. Jag tolkar det som att hon fördömer alla som är mindre radikala än henne, och att hon anser att de som inte kämpar som hon är en del av problemet och understödjer och legitimerar de negativa samhällsstrukturerna.
Jag är feminist. Mindre revolutionärt orienterad. Mer för debatt, diskussion och samförstånd. Är jag en del av rörelsen eller en del av problemet?

Jag tycker Fannys texter är spot on vad gäller förtryck och skuldbeläggning. Men de är ju också väldigt teoretiska. Och känner också igen mig i Lingons situationsbeskrivningar med att vara ensam kvinna på arbetsplatsen och behöva ta itu med saker rent praktiskt och jag tycker väldigt sällan det funkar att ställa till ett jävla liv i arbetssituationer. Eller ja, det gör det kanske men det frestar ju rätt hårt på psyket också, det är svårt att ta makten som ensam kvinna tycker jag.(har bytt arbetsplats nu) Men eftersom man ändå får ta debatten med utgångsläget att alla feminsiter är rabiata så funderar jag ibland på om det inte är lika bra att vara lite mer rabiat då, börjar tröttna på att tålmodigt förklara självklarheter för män i maktposition.

håller med till 100%. trött på dom som håller på och försöker ragga poäng hos patriarkatet ”ja, jag är feminist men inte SÅN DÄR FEMINIST” *surfar iväg på bekräftelsevågen*

Så man får inte kritisera personer som kallar sig feminister och uttrycker sitt hat gentemot män?
Tycker man ska få försvara rörelsen från människor som faktiskt uppger sig för att vara feminister men verkar arbeta mot något helt annat än jämställdhet.

Många som frågar att ”får man inte kritisera den och den bara för att den råkar vara feminist?”, men jag tänker att det inte är det som är poängen. Kritisera på, men lägg fokus på rätt grej.
Så mycket energi som ibland läggs åt att fundera på vad olika feminister gör, vad som är feministiskt och inte och vem som egentligen gör på rätt sätt i sin kamp. Tänk om vi istället la den energin på att diskutera patriarkatet, prata om förtryckande män i vår omgivning osv… Det är ju där fokus borde ligga!
Fast på nåt sätt känns det ju självklart att vi kvinnor i patriarkatet vänder oss emot varandra och inte vill klumpas ihop med ”dom där idiot-kvinnorna” osv, för det är ju det vi lärt oss redan från början. Därför tror jag också att vi aktivt måste kämpa emot det. Det kanske känns obekvämt att ta den där riktigt rabiata manshatarens sida, men gör det ändå. Det gör inte dig precis likadan, ni strävar bara mot samma mål. Det är väl det som är systerskap, tänker jag.

Fast med det resonemanget så är ju cirkeln sluten, antar jag. Kvinnor har i alla tider tystats. Vi har fått höra att vi inte förstår, att män vet bättre. Vi ska vara tysta och låta männen prata och inte störa familjefriden. Nu ska jag vara tyst för systerskapet? Låta den som gapar mest föra min talan? För min del har det ingen skillnad vilket kön den som förtrycker mig har. För systerskapets skull så kommer jag att fortsätta att kritisera det jag anser är fel.

Som lärare kan man undra hur fanny tänkt få fram sitt budskap. Jag har blivit blockad på både twitter och bloggen när jag ställt relevanta frågor. Lingon verkar fatta hur män tänker och faktiskt vill förstå.

Förstår du hur kvinnor tänker? Förstår du hur Fanny tänker? Snälla, kan inte du föregå med gott exempel och visa mig hur man gör när man förstår sin meningsmotståndare (som jag antar att du upplever Fanny som)? Jag har nämligen väldigt svårt med det ibland, precis som att jag upplever att män har svårt att förstå mig ibland, och då kanske särskilt de män som kallar sig antifeminister. Vi blir lätt varandras fiender. Men om du kanske kan berätta hur du gör för att förstå feminister som Fanny så kan jag kanske lära mig av dig?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *