Kategorier
diskussion & debatt

Vadär det med folk som måste konfrontera alla de retar sig på?

Ofta tycker jag att folk koketterar med hur himla ärliga och raka de är och som exempel på detta brukar man ofta hänvisa till att man t.ex bara snackar sån skit man kan tänka sig att säga till personen ifråga eller att man alltid är ärlig med vad man tycker om sin omgivning och jag förstår inte att detta ses som något positivt?

konfrontera

Eller hur?! Låt mig vara!

Vad är det med människor som alltid tycker att de har rätt att konfrontera sin omgivning med deras eventuella dåliga sidor? Jag har liksom inget intresse av att veta om du tycker att jag är si eller så såvida detta inte direkt går ut över dig (typ dålig på att passa tider eller elak) men ändå så tar sig vissa människor sig friheten att tillrättavisa andra vuxna människor. Ofta är uppfattningen helt objektiv och inte sällan gäller det personlighetsdrag som egentligen är irrelevanta för relationen. Jag må störa mig på folk emellanåt men tanken att förändra dessa har aldrig slagit mig. Låt folk vara som de är liksom!

Jag tycker det tyder mer på social inkompetens snarare än rakhet och funderar vad det här behovet stammar från. Kanske ett behov av att anpassa sin omgivning helt efter en själv eller oförståelse för olikheter? Har ni några teorier? Känner ni några sådana här människor? Hur hanterar ni dem? Eller är ni en av dem? (Sluta med det!)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vadär det med folk som måste konfrontera alla de retar sig på?”

Jag är en sån. Men va fan man tar ju upp det som går ut över en själv, det är väl det andra sitter och ventilerar om bakom ryggen på dem? Och då säger man ju inget som man inte skulle säga till dem?

Lady Dahmer
22 oktober, 2013 kl. 13:32
”Jag hittar aldrig på och jag backstabbar aldrig men jag säger rätt så elaka saker om personen ifråga även om jag bara pratar om det hen faktiskt gjort och sagt mot mig.”
Anser du på allvar att du inte gör exakt samma sak själv?

Men dom som skriver att man bara ”snackar skit” som man skulle kunna säga till personen ifråga (men man gör inte det) handlar väl mer om att dom vill säga ”jag tycker verkligen det här det är inte bara något jag hittar på/överdriver bara för att ha något att snacka om. Och om det kom fram skulle jag stå för det. (Men nu ventilerar jag bara.” Tror ej dom menar att dom verkligen ska säga det till personen i fråga på riktigt. Sen tycker jag det är bra om man är ärlig med folk i sin omgivning sen så väljer man ju självklart vad man säger, ex du har så fula kläder leder ju inte direkt någonvart. Men konfronterar folk angående deras beteende eller åsikter

Precis. När man säger att man inte snackar skit på ett sätt som man inte skulle kunna säga till personen själv så menar man ju inte att man faktiskt kommer att säga det till den personen… Det betyder ju bara att man står för det även om personen senare får reda på vad man sagt. Då blir det liksom inte ”ÅH NEJ, det var ju inte meningen att du skulle få höra det där! :((((” utan bara ”Ja, jag tycker att du är dum i huvudet när du gör så”.

Ja, jag håller med till 110 procent. Det som irriterar mig mest är att dessa ”raka och ärliga” (läs aggressiva och påstridiga) människor tycks anse att deras personlighetsdrag är något bra.
Det är klart att man bör ta upp sånt som på allvar riskerar att försämra ens relation till någon. Men jag tror det är kontraproduktivt att läxa upp omgivningen varje gång man blir irriterad. De flesta vuxna människor är dessutom inte helt omedvetna om sina ”störiga” personlighetsdrag, men ingen är perfekt och det är svårt att ändra inövade mönster. Jag tänker att det inte blir bättre av att gnugga in fel och brister i ansiktet på folk.
Slutligen är min personliga erfarenhet att den typen av människor inte snackar mindre skit, snarare tvärtom. De är bara otrevliga upfront OCKSÅ.

Jaaa, jag känner en sån människa. Det är liksom hennes grej att helt ohämmat påpeka för andra vad de har för brister. ”Jag är en så härlig människa som inte kan vara oärlig” är hennes ursäkt. Men hon är faktiskt totalt oförmögen att ta kritik själv. Det utlöser långa hattal från hennes sida.
Jag kom fram till att det faktiskt var en form av mobbing hon bedrev, ett maktutövande över en något skrämd omgivning.

Nu förstår jag faktiskt inte?
Menar du att vi får ett jämlikare samhälle av att sitta och bittra i det tysta istället för att konfrontera det som är orätt och oriktigt?
Själv idkar jag principen att kan jag inte stå för mina åsikter om en person och dennes ev brister jag retar mig på upfront – ja, då ger jag mig inte heller rätten att gnälla om det bakom ryggen på personen.
Och nej, det betyder inte att jag springer omkring och kritiserar alla i min omgivning. Det betyder att jag ser till att ingen överskrider mina gränser som kvinna och människa. Och jag blir jäkligt glad när människor visar mig samma respekt.

Det är väl samma typ av människor som alltid alltid måste säga exakt vad de tänker eftersom ”man måste väl få säga vad man tycker” eller ”jag säger bara min åsikt”. De skulle kanske fundera lite på hur trevligt det skulle vara om alla tvångsmässigt sa vad de tyckte HELA TIDEN!! Inte ett dugg.

Nej det är det inte. Jag är en sådan som inte säger något till någon annan bakom deras rygg som jag inte kan säga till deras ansikte. Vad jag däremot kanske skulle göra olika är hur jag säger det. Men jag kan garantera dig att i min värld så är det de som är konflikträdda och inte säger vad de tycker och tänker till objektet i fråga, de som snackar skit så det strå härliga till. Obefogad sådan dessutom.
Själv är jag förbenat trött på folk som tycker att jag måste acceptera dem precis som de är alltid. Som tycker att det är mitt problem med att de inte respektera att andra inte tänker som dem och därmed inte vill bli påtvingad deras levnadssätt. Och jag är trött på alla som bara jamsar med och låter dessa som tar så stor plats bara vara och inget vågar säga utan gömmer sig bakom mig och låter mig ta hela smällen när jag måste ta upp problemet.

Jag blir lite nyfiken nu! Ni som säger att ni inte är sådana, hur definierar ni ”snacka skit”? Betyder ert ställningstagande att ni tar upp random dåliga saker hos en person och diskuterar dem bakom ryggen på den personen bara i syfte att vara elak mot den personen och därför är det onödigt att ta upp med denne överhuvudtaget? Eller menar ni att om ni anser att någon har sårat er med sitt beteende så tar ni inte upp det med den personen, kanske efter att ni ventilerat det med en annan (skitsnacket), för att det skulle vara att påpeka personens brist?

Inte för att vara elak, utan för att ventilera. Ibland stör man sig på vissa saker folk gör, men man vet att man inte vill/kan ändra på det och då är det ju bara att såra ifall man säger det till personen själv.
Ibland kan det också handla om oro, man vill kolla om nån annan också har märkt av att x har varit så sur på sistone.
Kanske handlar det, i båda fallen, om att man vill få en slags bekräftelse på sin upplevelse.

Det är väldigt stor skillnad mellan att säga ”när du säger så blir jag ledsen/upprörd/arg” (det är förstås bra och rimligt) men en helt annan att ta sig friheter att uttala sig om någons personlighet eller dylikt för att den irriterar en… inte alls okej. Tycker ofta människor som är otrevliga och sura använder ”jag är bara rak” som svepskäl för att kunna fortsätta vara taskiga. Att vara rak låter ju bättre, men vad de gör i praktiken är att de sårar andra.

Jag tro att det stärker dem i deras ”valda” roll i samhället, de blir säkrare i sig själv genom att påpeka andras fel. Egentligen kan vi ju inte göra annat än att svara ”Nu är du bara elak och det påverkar inte dig ett dugg”, önskar att fler vågade!
Ett ämne jag gärna läser om! Hur gör man sig av med energitjuvar i familjen (ex. mamma, pappa, syskon)? Du verkar ha lyckats rätt bra på den fronten!

Jag vill också gärna få råd om hur man blir av med energitjuvar inom familjen.. Om man dessutom inte känner att man vill/kan kapa banden helt. Hur ska man hantera det?

Jag får erkänna att jag själv är en person som hyfsat regelbundet snackar skit om folk tillsammans med mina vänner. Inte varje vecka direkt men då och då. Jag pratar dock aldrig bakom ryggen på mina vänner (huruvida det är mer moraliskt ok att prata skit om folk man knappt eller inte alls känner är så klart också fråga man kan ställa). Och jag skulle aldrig drömma om att gå fram till personen det gäller och ”konfrontera” hen. Varför? För att det ofta är ganska banala grejer jag stör mig på. Ett återkommande exempel är personer som på olika sätt framstår som korkade i sin framtoning. Konkret exempel: medstudenter som alltid ”jag var så JÄVLA full i onsdags, du FATTAR inte!”. Jag kan inte gå fram till folk och säga åt dem att de är korkade. Alla har inte samma relation till alkohol som jag (för att ta det exemplet) och jag kan inte heller förvänta mig att de ska ha det. DÄREMOT stör det mig fortfarande och jag måste få det ur mig på något sätt.
Sedan behöver ju det ena inte nödvändigtvis utesluta det andra. Om det rör sig om ett ’verkligt’ problem finns det ju ofta inget annat att göra än an vandra i väg till personen i fråga och konfrontera (eller i mitt fall mer diplomatisk diskutera). ”Det är inte okej att du behandlar mig så här…”

Jag tycker att du beskriver ”rak” lite onyanserat. Jag är t.ex. en rak person som inte talar i ”koder” eller pratar skit om folk bakom ryggen på dem. Men det innebär inte att jag säger en massa skit TILL dem heller. Det innebär bara att jag inte kan med det ”sociala språket” som innebär att man säger en sak man inte menar. Att en person säger att en person har supersnygg jacka medan hen inombords skrattar åt hur ”ful” hen tycker den är. Har jag något sådant tycke så säger jag inget helt enkelt. Det är ”rak” enligt mig. Att helt enkelt inte säga sådant man inte menar.

Alla stör vi ju oss på småsaker när det gäller våra vänner och bekanta men precis som du påpekade såvida deras beteende inte är något som tex direkt sårar mig har jag inget behov av att ta upp det med dom. Jag accepterar mina vänner med alla deras fel och brister och är bara tacksam att de gör likadant för mig.

”Vad är det med folk som måste konfrontera alla de retar sig på?”
Jaa, det undrar jag också!
Om det är nåt som får konsekvenser för dig, exempelvis någon parkerar på din förbetalda parkeringsplats, så att du måste parkera på gatan, betala, riskera få böter osv – konfrontera.
Om det bara är nåt litet skit du irriterar dig på, som att grannen kör ut sin soptunna kl 22:37 varje torsdagskväll – släpp det!

Jag tar inte upp allt jag retar mig på med människor i min omgivning men jag är noga med att analysera varför/Om jag har ett behov att säga något om någon som inte är till den person det berör . Och jag står för det jag säger om det kommer fram.
Tänker man tanken ”ah det här får inte komma fram!”, säg det inte då. Enkelt.

Jag fattar verkligen inte. Fick nyligen min personlighet dissikerad på ett obehalgigt och feltolkat sättav en bekant jag aldrig riktigt kommit överens med, och när jag sa emot eller försökte förklara mig så ”jo så är det visst och fattar du inte det är du bara väldigt obekväm med SANNINGEN”. Jag tycker hen är typ dum i huvudet på de flesta planoch det är väl därför det är just en bekant och inte en vän, MEN DET SÄGER JAG JU INTE TILL HEN FÖR DET ÄR JU HENS JÄVLA RÄTT ATT VARA DUM I HUVUDET OM DET ÄR HENS KOPP TE.
I övrigt kan jag konfrontera vissa beteenden hos vänner som sårar mig. typ ”påpeka inte att jag gått upp i vikt, jag vet om det själv ändå” men det är rätt… basic ändå kan jag tycka. :S

Har en sådan nära släkting som sätter en ära i att deklarera sina åsikter och kritisera andra öppet och gärna i sällskap. (Själv har hen dock ovanligt svårt att hantera kritik.) Har förstått att detta delvis är en generationsfråga (personen är född på 1950-talet). Men jag tror också att det är ett sätt att (medvetet eller ej) trycka ner andra och rikta uppmärksamheten mot sig själv. Visst är det bra att kunna protestera mot orättvisor men en kanske inte behöver komma med långa utläggningar om sina politiska eller religiösa åsikter för alla stackare en bjuder på middag eller oombedd kritisera andras utseende!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *