Kategorier
diskussion & debatt

”Varje gång ni känner behovet av att inte låta positivt fetma-prat stå oemotsagt bör ni gå ifrån datorn och meditera.”

Är det inte lite märkligt att när man skriver ett inlägg om att folk borde hålla sina jävla råd för sig själva och att vi tjocka inte vill diskutera ”riskerna med fetma” så droppar det plötsligt in en flock med människor som gör just det: talar om vad de tycker och envisas med att man MÅSTE prata om riskerna med fetma och totalt kör över det jag precis sagt.

Säger jag nåt positivt överhuvudtaget om övervikt eller inte är kritisk nog så måste det protesteras för ve den tjockis som går omkring och tror att det är ok eller bra att vara tjock. Ve den tjockis som påstår sig må bra. Ve den tjockis som inte tycker övervikt är jobbigt. Tjockisar måste alltid be om ursäkt och komma med förklaringar till sin övervikt (och denna förklaring måste vara giltig typ ”sjukdom” eller ”ämnesomsättning” annars jävlar. De ska läxas upp. Med snälla ord, ”förståelse” och tindrande ögon ”klart man ska slippa kommentarer om kroppen MEN VET DU VAD? ATT VARA TJOCK ÄR DÅÅÅÅÅÅÅÅÅLIGT BA SÅRU VET DÅÅÅÅÅÅÅLIGT OCH FAAAAARRRRLIGT OCH DET MÅSTE VI KUNNA PRATA OM”. Nej det måste vi inte, håll käften bara. Håll käften.

Vad fan är det för fel på folk egentligen? De påstår sig drivas av välmening (HA!) men det illa dolda föraktet för övervikt pyser ur alla sömmar.

Hade det handlat om välmening så hade dessa pratat lika mycket om andra risker. De hade hetsat runt i bloggar och läxat upp folk som tränar för mycket, äter för mycket skräpmat, eller för lite fett, ser för smala ut, röker, dricker, jobbar och stressar osv. Hade det handlar om välmening så hade de inte sagt nånting alls för vet ni vad? Att prata med överviktiga om riskerna med fetma förändrar ingenting annat än den överviktigas självbild och mående.

Tjocka går inte ner i vikt och förändrar inte sina liv för att folk tjatar ner oss med ”fakta” och diskussioner kring våra kroppar. För det första så VET vi redan allt de har att säga. Vi är inte dumma. Vi har antagligen bättre koll på det där än random smal person som aldrig behövt ta ställning till sin kropp eller vikt på samma sätt. Och det enda som händer när folk (samt tidningar, TV osv) ältar ”riskerna med övervikt” är att vi känner skam och ångest. Inget annat. Vi slutar inte äta. Vi börjar inte motionera. Vi mår bara dåligt.

maria engelvinge

Maria Engelwinges blogg hittar ni här.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ””Varje gång ni känner behovet av att inte låta positivt fetma-prat stå oemotsagt bör ni gå ifrån datorn och meditera.””

Palla att ens folk lägger så mycket på att moralpredika över alla. (syftar inte på LD utan på de som fetmanojar i kommentarsfälten) Kan alla ba få vaaaaaa. Varför har inte alla rätt att tycka om och uppskatta sin kropp liksom. Blir så tröttttt

Nä, jag fattar inte heller den här grejen med att hela tiden lägga sig i vad folk äter eller inte äter… Eller som nån skrev under (det?) ett tidigare inlägg, vi rökare är jävligt medvetna om att det jääääättefarligt att röka och att det stör folk, ni behöver inte tala om det för oss. De flesta av vill sluta och har försökt och försöker… snälla lägg ner.
Tycker de två sista meningarna i Maria Engelwinges kommentar är så jävla klockrena!

Snälla, jämför inte fetma med rökning. Fetma är varje persons ensak och andra bör absolut hålla truten när det gäller vad andra äter. Rökning är inte det.
Jag som astmatiker drabbas dagligen av andras rökning (och även icke-astmatiker gör det men de märker det inte lika tydligt bara) och det är baske mig helt otroligt att vi ännu inte har förbjudit rökning helt och hållet. Att en annan människa kan vara tillåten att i princip strypa mig på öppen gata är ett så vansinnigt hål i mina mänskliga rättigheter att jag knappt fattar att folk fortfarande törs babbla om ”hetsjakten på rökare” och allt vad det heter.
Jag förstår mycket väl att rökare inte mår bättre av att bli upplysta om detta och jag förstår att det är ett satans otyg att försöka sluta röka, men försök förstå detta; att jag måste vara ständigt redo att medicinera mig (jag måste _alltid_ ha med en inhalator) för att kunna överleva andra människors obetänkta stryptag på mig, det är fan inte så roligt det heller.
Så, som sagt, sluta prata om det som om det vore samma sak som människors vikt, vilket helt och hållet är deras ensak. Om en persons val att äta en chokladkaka automatiskt höjde blodsockret på varje diabetiker inom 20 m håll, då kanske vi skulle kunna börja jämföra de två.

De är så jävla kontraproduktiva också, de här frälsarna som rider runt och berättar att det är dåligt att vara tjock. ”Om skam fungerade som motivation skulle ingen vara tjock.” Allt de sprider är självförakt. Om vi för en sekund köper deras koncept att gå ner i vikt skulle vara ”att ta hand om sig själv”, så vem vill ta hand om något man inte tycker om? Och vem är det som varit så himla noga med att se till att man inte tycker om det?
Gud vilken omtanke.

Jag har inte läst kommentarerna till föregående inlägg, så någon kanske redan har rekommenderat Julia Skotts ”Kroppspaniken”. Här kommer min rekommendation av den boken iaf. I den diskuteras samhällets ätstörningsproblem på ett väldigt intressant och pedagogiskt sätt. Dagens tips! 🙂

Ibland önskar jag att jag själv vore tjock (och inte ba jävligt tung som jag är nu) bara för att få provocera omgivningen med att vara jävligt självgod.
Fast sen så känner jag ba att nä fyfan vad jobbigt med all jävla häxjakt och alla sneda blickar och förakt som tjocka människor vittnar om att dom får ta emot. Vilket sjukt jävla samhället asså. Vet heller inte riktigt var förändringen ska börja.

Jag har tänkt på det här och en teori är att de som ”välmenande” kommenterar om hälsoriskerna för fetma kanske själva ofta har en ohälsosam relation till mat, träning, hälsa osv. Den ångest som detta då skapar kanske då går ut över större personer som den som kommenterar inte ser leva efter hens egna värderingar.
Ett problem är ju dock den ökande övervikten i världen, men ett ännu större problem kan nog vara de sjuka anorektiska ideal som finns i samhället, som bidrar till både fat shaming och thin shaming.

I mitt fall så är det överviktiga som klankar ner på mig och hånar mig hela tiden för att jag har gått upp i vikt. och när jag var smal för 2 år sen så fick jag också vidriga kommentarer, antingen att jag blev för smal eller så var det vissa i min närhet som fick mig att känna att jag inte var tillräckligt smal eller hade en snygg kropp. pikade mig hela tiden och det triggade en ätstörning hos mig. jag svalt länge och idag gått upp allting i vikt. nu försöker jag dock gå ner i vikt hälsosamt och samtidigt acceptera och gilla mitt utseende. men folk i min omgivning gör det inte lättare för mig.
Det är en känsla som om att man blir förhörd och har en skuld att förklara till de varför man har gått upp i vikt. Det som mest stör mig är varför jag blir utskälld eller varför man hamnar i ett argument bara för att jag väger 8 kg över min längd. Förstår ej!
Har jag gjort något hemskt eller skadat någon eller?

Jag är också en tjock kvinna och är totalt uppgiven av alla dessa ”välmenande” kommentarer rörande vikt och ”hälsa”. Som andra kloka personer redan har påpekat så bidrar dessa ”välmenande” kommentarer och råd bara till mer ångest, ledsamhet, skam och ilska. Jag vill verkligen att ni alla som kommer med dessa oönskande och skambeläggande kommentarer förstår det så jag upprepar: ni gör era tjocka vänner, familj, bekanta, kollegor och främlingar på internet fruktansvärt illa.
Jag är 29 år idag och jag kan nästan lova att jag minns varenda gliring, elakhet, ”råd” och kommentar jag fått i hela mitt liv, och jag är säker på att jag är långt ifrån den enda tjockis som fungerar likadant. Varje person som vräker ur sig dessa vidrigheter maskerade som ”hälsotips” eller ”omtanke” lämnar spår i min själ och det sätter även spår i min relation till dessa personer. Varje kommentar och ”råd” gör att jag litar på hen som fällde kommentaren lite mindre för jag inser att hen känner förakt för mig. Jag vill verkligen att ni förstår det så jag upprepar: ni förstör relationerna och förtroendet hos de personer som ni ”förbarmar” er över.
Det hat som ni sprider mot mig har lett till att jag börjat hata mig själv och min egna kropp så mycket att vissa dagar så vill jag inte ens gå utanför dörren. Andra dagar så blir självhatet så starkt att jag är helt övertygad om att ingen någonsin kommer att kunna älska mig. Ofta tänker jag att jag är så äcklig att jag vill dö. Ni sprider ert illa dolda hat och förakt så effektivt att jag direkt misstror personer som säger att de tycker om mig och säger att de tycker att jag är fin. Självhatet har blivit så strakt att jag tror att alla som tycker om mig och finner mig attraktiv är mentalt rubbade. På riktigt. Jag vill verkligen att ni förstår det så jag upprepar: ni får mig att tro att jag inte är värd att älska och tycka om.
Jag är HELT övertygad att om jag hade sluppit dessa kommentarer i 29 års tid så hade jag nu varit säkert exakt lika tjock som jag är nu, men vid betydligt mycket bättre psykisk OCH fysisk hälsa och jag är långt ifrån ensam om detta. Om jag hade varit ni nu och någon hade talat om för mig hur mycket skada jag orsakat andra så hade jag skämts så mycket och känt sådan stark skuld att jag hade blivit helt förlamad. Men det sorgligaste är att jag inte tror att ni förstår och kan ta till er vad jag och många andra redan har sagt. Hatet och föraktet mot tjocka personer är så institutionaliserat och normnaliserat att det verkar extremt svårt för er att ta till er vad vi säger. Många kommentarer på LD:s tidigare inlägg är tydliga bevis på det och det gör så ont att veta redan nu att ni kommer att läsa det här inlägget, avfärda det och fortsätta sprida ert vidiga hat under flagg om ”hälsa” och ”omtanke”. Jag vill verkligen att ni förstår det så jag upprepar: fy fan vilka vidriga mänsikor ni är.

Åh så ledsen jag blev nu, för att jag känner igen mig.
”Ni sprider ert illa dolda hat och förakt så effektivt att jag direkt misstror personer som säger att de tycker om mig och säger att de tycker att jag är fin. ” Jo… jag undrar så ofta hur det kan komma sig att någon ens vill ta i mig. Ledsen blir jag.
Och så jävla förbannad på alla usla människor som tar sig rätten att förstöra andras liv.
Kram till dig Kristina!

Så om jag ser, låt säga min mamma, i allt raskare takt äta ihjäl sig så ska jag bara hålla käft menar ni? Jag ska inte säg att det gör ont i mig att se någon som är självdestruktiv och straffar sig själv/ tröstar sig med att äta allt mer? Jag ska bara låta dagen koma i allt raskare fart då vi inte ses mer. För det är henne liv och hennes val?
Och så är det jag som inte har empati!

Precis, Irriteras över att folk tror sig veta hur en person mår och lever utefter vilken klädstorlek denne bär. Mina flertalet yttre jag; smala jag, rika jag, fattiga jag och tjocka jag -har fått avsevärt olika bemötande under mitt (kroppsliga) vuxna kvinnoliv. Jag har vägt runt 50kg och runt 100, och jag kan garantera att de attityder kring mig -folk blandar nästan alltid ihop det yttre med det inre- tolkat ur; kommentarer, det bemötande jag fått och mitt anseende som kvinna, människa, varelse – mycket sällan träffat rätt när det gäller hur jag mått, betett mig eller vilken diet jag hållit. Modellsmal (och modellandes lite smått) ansågs jag snäll men snobbig, överlägsen, framgångsrik, elitisk, humoristisk och engagerad. Jag tog jag stryk i mitt förhållande (kvinnomisshandel with bells on), mådde psykiskt dåligt och blev allt mer tystlåten, jag var absolut inte elitisk, utan kände att livet flög mig förbi. Det slutade i skilsmässa, förändringar i ämnesomsättning och vikt. Idag mår jag bra, har en hyvens sambo, pluggar, är mamma, står på mig: ÄTER HUSMANSKOST och flänger efter ungarna. Och jag är en gravid tjockis; dock sedd som fet/dum/lomhörd (vaf-n tror ni fetman siter i hörselgångarna också??, osäker, korkad och lättjefull.generellt. Men, vet ni vad: Socioekonomisk status spelar också in, om man skall vara krass. Med första barnet ploffade kroppen till sig (jag blir härligt luftballongsgravid jag, och går upp 40kilo per gång :-)och jag var dessutom studerande, nybliven sambo, bodde i billig hyresrätt och vår familjeenhet kunde nog klassas som .hmmm. lite ghettomorsig. På papperet stod det ”grav fetma”. + fick en lång föreläsning om fet mat, socker, cigaretter och alkohol hos MVC. Flera gånger. Vid varje besök. -Jag skulle aldrig sniffa på en ciggarett, lukta på ett glas rött, proppa mig med läsk eller fet mat med ett gryn inuti mig (för sådan är mitt verkliga jag, inte det jag blir bedömd som). Som förlovad med samma, men dock avsevärt rikare kille (det är ju viktigt att veta vad pappan gör för att avgöra min vikt och mina attityder!!), boendes i hus, snart klar med utbildningen, och med första knytet på en av stadens bättre förskolor klassas jag som måttligt överviktig och medveten om vikt och som proaktiv i hälsosam livsstil. *Host* Precis samma tjej, bara andra omgivningar. + två kilo tyngre denna graviditet. Är nu ca 20-30 kilo tyngre än mitt mer ungdomliga olyckliga jag utanför gravidperioderna. Och 20 år klokare. Kanske 30 år klokare än de som bara dömer personer efter det yttre, och populära dominans-knep för att förminska andra.

Det är ju inte som att en överviktigt person inte VET vad övervikt och dålig kost gör (dock tror jag mycket hälsohets är överdriven).
Jag har precis börjat träna efter flera års uppehåll. Uppehållet har berott på sjukdom samt tidsbrist/stress. Jag har inte varit allvarligt sjuk men ändå tillräckligt för att inte känna att jag klarat av ett löpband, men det har såklart gått upp och ner. Ibland har jag känt mig piggare en vecka, gått och tränat men med konsekvensen att jag mår ännu sämre direkt efter. Då jag hoppats kunna komma igång igen så har jag under 2-3 års tid dessutom haft ett gymmedlemskap som stått och tickat pengar.
Nu till poängen. Jag blev friskare för flera månader sen men det tog lång tid innan jag kom igång med träningen. Jag är övertygad om att jag hade kommit igång tidigare om det inte var för all hälsohets i samhället och hur otroligt ifrågasatt jag blivit när jag sagt att jag vill träna men inte kunnat. Under åren har jag därför byggt upp ett inre försvar där jag sagt ”Nej, det går faktiskt inte”. Såklart har det bidragit till en hel del ångest eftersom jag även började ifrågasätta mig själv, tänka att jag inbillar mig eller bara kommer med ursäkter. I kombination med det har jag mått dåligt över hur min kropp och kondition förändrats vilket gjort att ett besök på gymmet innebär mycket mycket ångest och jag gick i början bara på tider då det inte var några andra där, ville inte anstränga mig för att bli för andfådd eller svettig osv.Jag har svårt att köpa träningskläder i sportaffärer för det känns så klyschigt med tjockisen som försöker bli smal. Jag skämt när jag går till gymmet och jag skäms när jag inte går dit.
Av samma anledning tror jag att jag ätit sämre än vad jag hade gjort utan all press, iallafall ibland. Visst, det måste väl komma fram en del information om hur man äter nyttigt, men det hade jag snappat upp när jag var 12 år och allt sedan dess har bara bidragit till mer ångest. Detta har bl.a. gjort att när jag väl unnat mig något har jag ätit det i smyg, ”passat på” när jag vet att jag är ensam hemma eller på jobbet, ätit allt på en gång för att inte lämna spår osv.
Utan hälsohetsen tror jag därför jag hade varit mer vältränad, ätit nyttigare och givetvis mått mycket bättre psykiskt. Tack, alla välvilliga där ute.

Haha jag orkar inte. Hur många gånger ska det behöva upprepas? SLUTA KOMMENTERA ANDRA MÄNNISKORS KROPPAR OCH VIKT!
Säg INTE ”ja jag håller med om att det är dumt att kommentera andras vikt men övervikt ÄR ju farligt och man KAN ju drabbas av diabetes, hjärtproblem och blablabla och jag upplyser er bara om det och jag bryr mig ju bara om er och blablabla”. SLUTA BARA! Hur svårt kan det vara?

Håller med till fullo. När är det någonsin okej att ge folk råd oombedd. Eller ens ta upp vissa samtalsämnen. Det är väldigt sällan jag vill föra samtal med andra kring mina matvanor, träningsvanor eller mitt utseende till exempel. Ändå är det ju inte helt ovanligt att man hamnar i detta.
Dessa välmenande råd kring mat och fetma tror jag också har en grund i en okunskap som är så djup att folk inte fattar att de är okunniga. Många tror att smal = frisk och hälsosam, tjock = sjuk och osund. Men det finns ju ingen anledning att tro att rådgivaren egentligen är mer kunnig, ”duktig” eller hälsosam.

Fan vilket bra inlägg. Jag har själv kämpat med min kroppsuppfattning och vikt större delen av livet. Och fy satan vad mycket tid, tankar och energi det tagit upp.
Förstå gången jag bantade var jag 10 år. Och jag fick så mycket kommentarer om att jag blivit så snygg och fin.
Sen blev jag tjock igen och då fick jag kommentarer som ”ska du verkligen äta en till?” om jag ville ta en till bulle. Så har jag bantat hundra gånger sedan dess.
Jag har mått som sämst när jag varit smal och fokuserat på vikten och utseendet. Med det verkar liksom inte spela någon roll. När man pratar om ”hälsa” så är det ofta bara förklädd utseende-hets. Att min psykiska hälsa var på botten när jag varit smal är inte relevant, för jag var ju iallafall inte tjock. Och det är ju det viktigaste! Eller?
Nu har jag slutat att lägga fokus på min kropp/vikt. Och äntligen känner jag mig tillfreds med mig själv. Dessutom har jag tid att lägga min energi och mina tankar på viktigare saker.
Tack för en otroligt bra blogg!

Så hela samhället, läkare och experter inkluderat, ska alltså hålla käften om man ser en uppgång av övervikt och fetma och blunda för det? Ska vi inte i alla fall informeras om vad fetma och övervikt är och gör? Ska vi hålla käft om alkohol och droger då också?

Jag tror du har missat vad inlägget handlar om, nämligen att sluta kommentera/kränka/peka ut en specifik grupp (eller enskilda) som i det här fallet är tjocka människor.
”Hela samhället, läkare och experter inkluderat” finns/ska finnas OM en tjock person frågar om fakta, råd, hjälp etc. Som LD skriver, ALLA vet eventuella risker med att vara för tjock (eller för smal) och fakta blir vi bombarderade med från alla riktningar. Lämpligen borde vi informeras om konsekvenser av kränkningar av andra medmänniskor också…

Precis vad jag också tänker! Som Ems kommentar här ovanför. ’VAFALLS! Ska JAG hålla käften? Ska jag inte få tala om vad jag tycker och tänker precis ÖVERALLT? Ska jag behöva ta nån sorts hänsyn typ till ANDRAS känslor? Jag har faktiskt en ÅSIKT och vafan menar du med att den inte är värdefull och inte behöver höras precis hela tiden? Om JAG har en åsikt ska den HÖRAS oavsett vad ni tycker om det för den är så jävla VIKTIG att ni inte klarar er små patetiska skitliv utan den. Får jag inte skrika ut mina åsikter precis överallt är det CENSUR och BROTT MOT YTTRANDEFRIHETSLAGEN!!!!!’
Det finns en arrogans och självupptagenhet i dessa människors resonemang som är fantastisk. En otrolig förmåga att lyckas slå dövörat till om och om igen och bara dundra in över andra människors kroppar, liv och psyken utan att bry sig det minsta om hur dåligt dessa människor mår av detta. Och att sedan sätta upp ett oskyldigt ansikte och med krokodiltårar i ögonvrån bedyra att alltihop var sagt med omtanke och välvilja för de sorgliga tjockisarna som faktiskt behöver deras ”hjälp” men är för destruktiva för att själva fatta det – det är inget annat än människoförakt på hög nivå.

Jag är lika engagerad i tjockis-förakt-diskussionen som ni andra, men en sak undrar jag över är: upplever ni andra tjockisar att ni i vardagen får stå ut med det som spys ut här i kommentarsfältet? Jag upplever det här föraktet för överviktiga nämligen mest på nätet.

Ptja, Ok, du kan få lite vardagsexempel från välmenande med något slags goldenchild/besserwisser syndrom; 1) överdrivet hurtiga kommentarer om jag ses cykla till ett möte/företagande: Men va’ KUL at se DIG cykla!(jag cyklar nu i samma utsträckning som när jag var smal, what gives? Varför behöver jag daddas nu?). 2) Förslag på fettfria recept när det pratas mat och mys (När jaaag gick upp i vikt liite så doppade jag äppelbitar i kaneeel och så ville jag inte ha den där äppelpajen – Jo för hemma äter vi an jämrans massa paj!). 3) Åh, du skulle va’ så fiiin om du gick ner lite, blev inte xx så fiiiin när hon gick ner etc (xx var alltid fin . f.ö.
Dessa personers tilltro till sitt eget intellekt och förringande av mitt eget fascinerar mig. Är rätt slipad, intellektuellt sätt om jag så får säga. Och välinformerad.
Jag vill ha en tilltro till mina medmänniskor – annars skulle jag vara rädd att planen skulle trilla ur himlen och tågen spåra ur. Lustigt att det är just de naiva, de som inte ser sina medmänniskors potential som verkar så uppblåsta i sina egon – som bara knallar på bekymmerslöst över oss andra. Så; har de en tro på mänsligheten – och rättar oss för att vara grymma – eller är de väldigt nervösa att världen skall spåra ur om inte just de med sina råd ställer saker till rätta?
I vilket fall så ligger problemet hos mina kommenterare, inte hos mig.

Jätte bra skrivet Lade Dahmer, jag har heller aldrig förstått det där med att lägga sig i någon annans utseende. Jag tycker det tjatas och tjatas om vad som är en ”hälsosam” kropp, men jag anser personligen att fokus borde riktas om till vad som är en hälsosam INSTÄLLNING till sin kropp.
En av mina nära och kära gick upp mycket i vikt när hen slutade röka, vilket har påpekats vitt och brett från en rad olika ”välgörare”. Men när hen ser sig i spegeln, är det inte övervikt hen ser utan en jävligt stark person som lyckades sluta röka, lyckades bli av med ett beroende och är väldigt stolt över det! DET är en hälsosam inställning till sin kropp och till sig själv. Jag anser att en hälsosam inställning till sin kropp är något att sträva efter! Och det kan en ha oavsett om en är smal, tjock, bitig, kort, lång etc etc! (Men det är väl det som stör många, kvinnohat på Instagram la ut en bra text om det: ”If tomorrow, women woke up and decided they really liked their bodies, just think of how many industries would go out of business.”)

Personligen tycker jag det är mycket värre om en överviktig klagar eller ursäktar sin fetma än trivs i den. Att vara stor passar vissa människor väldigt bra och speciellt om man ser att dom trivs i sig själva. Jag känner att om man vad de än gäller, kroppen, jobbet, förhållandet klagar medans man kan göra något åt saken så kan det vara väldigt störande. Är man där i mot nöjd så ska fan inte andra lägga sig i.

Jag tror att en av anledningarna till att vissa känner ett sånt jävla behov av att påpeka hur ohälsosamt det är att vara tjock (för dessa människor är ju omtänksamheten personifierad) är för att det är de mantran de kör för sig själva konstant för att hålla vikthetsen. Alltså hur de motiverar sig själva till att träna mycket och äta lite, och de är rädda för att tänka om för att vara tjock är ju dåligt, dom vill ju inte vara tjocka. Om då någon säger att tjock kan vara bra, eller att det kanske inte spelar någon roll när det gäller hur man uppfattas som människa så kommer paniken. Tänk om all denna självsvält har varit för ingenting, typ.

Kan inte annat än att bara hålla med. Nu är jag inte särskilt överviktig alls (Om jag ens är det, låg på gränsen sist jag kollade och äger inte längre någon våg), men jag har hela mitt liv blivit retad för att vara tjock, och det sitter fortfarande i. Jag hade antagligen turen att vara för lat och driven av hunger för att drabbas av ätstörningar som flera av mina kompisar gjorde. Jag kunde bara inte sluta äta, jag blev ju hungrig, och godis är ju gott? Jag orkade inte heller räkna kalorier och jag orkade inte tänka på hur mycket jag åt av vad. Jag ville inte ha mammas ”nyttiga” mat, den var ju inte lika god, och jag åt fan så mycket hellre godis när det fanns, än att doppa grönsaksstavar i dip som alla tidningarna föreslog?
Men trots det hade det varit så JÄVLA skönt att slippa kommentarerna så fort man tog en grönsak till maten för ovanlighetens skull. Eller att slippa kommentarerna om att jag ofta hade godis med mig i skolan, framförallt under den perioden jag önskar att jag var tillbaka i rent utseendemässigt. Alla jävla kommentarer om att man kanske borde ha köpt tröjan i en större storlek, eller att man kanske borde äta lite mindre godis, eller lite mer grönsaker, eller varför inte börja träna lite, fast man inte tycker det är roligt?
Nej, människor som inte vet hur det känns att vara tjock, eller ens inte pinnsmal, kan ni bara hålla käften? Ingen vill höra ert dravel, ingen mår bättre av det. Fokusera på dig själv istället, skulle inte den där godisbiten vara helt. jävla. fantastisk!?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *