Kategorier
diskussion & debatt

Herregud, varför har så många feminister rött hår???

Men apropå de här stereotyperna då? Alla vi rödhåriga (gärna henna), piercade feminister som vägrar raka kroppshåret, går i fotriktiga hår och bara förfaller som kvinnliga kvinnor…. varför ser vi ut så egentligen? Jag vågar nästan erkänna att det ligger någonting i bilden av hur en feminist ofta ser ut. Och har det något samband med feminismen isåfall? HERREGUD VARFÖR HAR SÅ MÅNGA RÖTT HÅR?

stereotyper

(Ahhhhhhh rabiesfeministerna anfaller!)

Jag slutade ju raka mig pga feminismen, det är helt sant. Jag tror många av oss gör det när vi börjar prova oss fram med att bryta normer. För mig och många med mig var det ett ganska svårt steg att ta (hur löjligt det än må vara) och det blir ju ett statement på nåt sätt. Inte för sakens skull utan för att det steget har stor betydelse.

Det röda håret…. shit, jag har haft rött hår sen jag var 13 och piercingen i näsan satte jag in i samband med nån trettioårskris, samma med tatueringarna. Jag har alltid tyckt alternativa utseenden är snygga och jag satte in en piercing för att jag tyckte det var snyggt. (alltså inte för att bli ful) Men det är ju också ganska intressant det här med subkulturer och deras starka normer.

Jag minns när jag var hårdrockare i början av nittiotalet, shit vilka tuffa regler man hade att förhålla sig till. På den tiden skulle riktiga hårdrocksbrudar ha minimalt med smink, helst bara svart runt ögonen och aldrig nånsin hårsprej. Då var man glamrockare och lite fjollig. Fingrarna skulle vara fulla av silverringar och man hade sneakers eller cowboyboots att välja på. Varför tyckte jag att just det här eller det där var snyggt? Och går man inte från en norm till en annan? Nja, riktigt så enkelt är det inte.

Subkulturer har starka normer, det är helt klart, som man påverkas och formas efter. Och avviker man – iallafall i tonåren – så blir man bestraffad på ett eller annat sätt. Men en subkulturs normer och ideal är inte ofrivilliga på samma sätt som de gamla vanliga samhällsnormerna som tränger på från alla håll och kanter. De är lättare att värja sig emot. Och i viss mån så är det ju ofta så att man frivilligt söker sig till dem.

Vad tror ni?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Herregud, varför har så många feminister rött hår???”

Jag har rakat av mig håret… föe att jag tycker att det är snyggt. Ingen i min närhet har gjort detsamma men blir man inte påverkad av de man umgås med vanligtvis? Så tror jag att det är. Någon börjar, en annan hänger på osv.

Som gammal gothrockare (såg ut som en panda i fejjan) så håller jag med, subkulturen är något du faktiskt söker upp och även om dessa grupper har starka normer att leva upp till, så är det ändå mer okej att vara banbrytande däri ändå, för nästan alla subkulturer bygger på att någon gått mot mainstream från början.
Men det röda håret på feminister? Beats me, jag är naturligt rödblond så jag behöver liksom bara sluta färga håret för att bli detta och guuuu vad jag har färgat håret som ung, för att SLIPPA min röda färg, den var ju urtöntig där jag växte upp, där skulle en vara blond eller brunett. ALDRIG röd. 🙁

Ja varför bryr jag mig egentligen om vad andra tycker?(normslav?). Jag närmar mig 40 och vill gärna ha fler tatueringar, de där jeansen av modell baggy och andra saker som jag fått för mig är just för yngre. Finns det någon ålder man slutar ”vara sig själv” och anpassar sig till strömmen?

Shit, jag är ju jättesugen just nu att färga håret rött (igen). Just nu är jag superblonderad med massa silverschampo i så det är riktigt grå/vitt. Men det måste ju vara min dragning mot den feministiska normen som lockar då… 😉

En feminist började med det röda håret, andra sökte stöd för att våga ta steget fullt ut i feminismen. En vill likna de en vill vara som. Det är väl det en subkultur går ut på? Varför är skinheads rakade? Varför ser en i blicken på SD:are att de är just SD:are? Det handlar om hur de försöker likna någon de beundrar.
varför läste jag fyra terminer sociologi

Jag säger detta med risk att bli verbalt nertrampad. Jag tror att många människor har ett behov att få höra till en grupp, få vara del av en gemenskap. Man vill att det ska synas att man hör hemma någonstans. Olika grupperingar har olika symboler för sin specifika grupp. Hennafärgat hår, piercing, kånkenryggsäck och palestinasjal skickar signaler om en viss grupptillhörighet. Så, min högst ovetenskapliga uppfattning är, att många väljer att uppfylla den stereotypa bilden av en sk feminist med intellektuell touch därför att man helt enkelt vill bli sedd som en sådan. Sedan finns det ju givetvis undantag också 😉

Att jag har slutat raka mig och sluta sminka mig nästan helt har helt klart med feminismen att göra. Jag vill se hur svårt det är (skitsvårt!) och samtidigt provocera (fast en del dagar springa och gömma mig under en sten). Det röda håret har jag inte kommit till än haha men har för första ggn på 15 år min naturliga råttfärg. Vilket visade sig vara helt ok.
Klart slut.

Henna färgat rött hår? Yes Orakad? Yes Piercing? Yes. Brukar kalla mig för en levande klyscha ibland. För jag behöver inte öppna munnen förrän folk undrar om jag är en sån där feminist eller rent av vänsterpartist. Men jag gillar stilen, ”vänsterstilen”. Det är en subkultur som jag känner mig otroligt bekväm med. Var popare en gång i tiden, det kändes mycket snävare.

SHIT vad sugen jag blev nu (på riktigt) att färga håret rött! jag skulle nog passa i det..
då skulle jag också passa in i på alla kriterier för att få vara feminist =)
hårig och piercad är jag redan nämligen

Som rödhårig, piercad, tatuerad feminist med orakade ben måste jag hålla med lite; varför ÄR det så vanligt med just rödhåriga feminister?
Jag har haft rött hår långt innan jag ens tänkte en feministisk tanke (som jag visste var just det), samma gäller piercingar och tatueringar. Slutade raka benen efter LD:s Gilette Sommarben-kupp! 😉
Tillhör mycket hellre en snäv subkulturs normer än den traditionella kvinnonormen.

Kan ha att göra med att rödhåriga sågs som icke fina, lösaktiga, vilda, otämjda kvinnor. Därför kanske en del feminister börjat med att färga håret rött pga att visa att de är uppkäftiga och står för det. Och så har andra fortsatt.

Vilken slump att jag sitter och väntar på att den nya röda färgen i mitt hår ska torka i samma stund som jag läser detta! Har dessutom också tatueringar och en piercing i läppen. Allt det här har jag för jag tycker det är så in i norden snyggt, men det var först nu jag började tänka att jag lite omedvetet gjort det för att jag vill se lite ”speciell” och ”subkulturig” ut. Hmm.

Det där med att passa in finns nog, som sagt, i de flesta subkulturer. Jag har väl känt lite press ibland på att jag måste se ut som en typisk hårdrockare. Kan ju inte gå runt och se ut som en jävla regnbåge, men har kommit fram till att jag ibland faktiskt vill i hela regnbågens färger men andra gånger vill jag gå i band t-shirts, nitar osv. Är väldigt varierad och har ingen specifik stil som jag känner att jag följer stenhårt.
På ett sätt har det nog varit jobbigare för mig som är tjej. För hårdrock är väldigt mansdominerad och kommer man då som tjej och säger att man lyssnar på hårdrock men är typ blond och har rosa jeans är det inte så många som tar en på allvar. Men samtidigt som kille också. En kille i min kompiskrets klädde sig lite mer glamigt/sleazigt ett tag och använde ibland smink. Gud vad alla håll på med honom om att han var så tjejig. Jag var ofta ensam tjej men inte när den här killen var med för då fanns ju han också! Men många av de som höll på brukade även uppmuntra honom och säga att det är kul att han kör på egen stil och att de bara skojar. Men så är det en kille som tycker att det typ är äckligt (?!) att den här killen har likadana byxor som jag har (TJEEEEJbyxor). Så att ja vara glamare som kille när alla andra är så hårda och tuffa är kanske inte så kul.

Jag är naturligt rödhårig men färgar håret svart. Intressant att jag skulle vara en klyscha ifall jag inte färgade håret. Det har ju alltid varit rött. Min svarta hårfärg däremot är såklart en del av att tillhöra den subkulturella världen. Likaså mina piercings.
Jag tror att anledningen till att feminister och även vänsterfolk i allmänhet ofta har en viss stil är pga att det är mer accepterat att avvika från normerna i sådana kretsar. Sedan är det väl som med alla grupperingar, man blir ofta som man umgås. Inspireras av varandra.

Rött hår här med! ..och dreads, piercings och tatueringar. Rött hår är väl dock rätt vanligt i Sverige, bland de flesta diverse lite mer alternativa stilar? När jag jobbade krog så fick jag höra flera gånger av turister att ”Varför har alla svenska tjejer rött hår?!”. Fattade inte vad dom menade då. Jag har haft rött hår nästan konstant sedan jag var 11!
Stilmässigt så känner jag att jag står och slits mellan två olika stilar, vilket kan vara rätt jobbigt ibland när det gäller grupptillhörigheten! (Alltså, haha, problem!) Av mina kläder att döma så lyssnar jag på hiphop, tycker folk. Hårdrockaren/metalheadet i mig gråter lite grann då. ”JAG LYSSNAR FAKTISKT PÅ METAL!!” vill jag skrika, haha. Sörjer lite ibland att mina metallyssnande medmänniskor inte ser mig som en av dom vid första anblick!

Jag tycker rött hår är skitfult (på mig), hade innan en piercing i näsan som blev inflammerad vilket gjorde att jag i ca 6 månader såg ut som Rudolf med rödamulen alkis-varianten så jag är botad från det, rakar maniskt benen eftersom jag inte har hår utan päls, hatar rött vin och anser att Gudrun Schyman är en svikare. Får man vara med och leka i alla fall? 😉

Åh, detta var nästan som att läsa om mig själv! Jag hennafärgade håret i flera år när jag gick på högstadiet, fick väldigt kontstig kvalitet på håret och det luktade alltid ”skunk”. Piercade näsan för att irritera mina föräldrar när jag var 16, vilket resulterade i en inflammerad broskknöl som jag hade ont av i 10 år… hade 11 hål i öronen också, men samma broskproblem, läkte aldrig, så nu är det bara fyra, fem hål kvar 🙂
Pälsen på benen rakar jag också, faktiskt mest för att jag tränar rätt mycket och inte vill att nån ska stirra. Erkänner mig påverkad av vad andra tycker där.
Jag är lika hårig på armarna, men där är håret ljust. Undrar varför, kanske jag bara skulle bleka håret på benen. Har dessutom grymt håriga tår som skrämmer de flesta 🙂 men jag gillar mina gorillatår.

Adams första fru, urfeministen Lilith har som oftast alltid porträtterats med rött hår. Häxor i sagor osv brukar också ha det. Kanske det har nåt att göra med nån arketypisk syn på att rödhåriga kvinnor ses som okontrollerbara och kraftfulla?

Haha, men henna är ju så himla braaaa! Man börjar använda det och känner skillnaden på håret, det håller färgen och lystern, håret känns tjockt och fint till en bråkdel av priset av ”vanliga” färgmedel. Och inte skadar det miljön som andra hårfärger gör och man kan exempelvis råka svälja det utan att dö! Jättepraktiskt om man sjunger Wrecking Ball samtidigt som man sköljer ur geggan i duschen ju.

Ok true story, körde en övning på terapin i måndags som går ut på att finna sin personlighet (ja jag vet hippie men funkar) hur som, gjorde den där hypnos/dagrdrömgrejen och skulle föreställa mig en kvinna typ. Och den kvinna som jag visualiserade utgör i princip mitt ideal (som jag trode var liten, finlemmad, asdeffad, skinny, mörk o så). Jaha, hon var dels längre än jag (som är rätt lång) vit hy, bred nacke och normalbyggd inte alls superskinny eller deffad utan hon såg i princip ut som Venus (ja målningen alltså) OCH hon hade långt, vågigt tjockt rött hår.
Detta är alltså kvinnan jag vill vara, lång, stark, ståtlig o rödhårig. Symbolism så det skvätter om’et.

Jag har hittat mig själv genom mina tonåringar. När jag var tonåring hade jag fullt upp med att göra som alla andra, självkänsla noll. Nu däremot gör jag det jag egentligen alltid velat. När jag fick tid att vara jag, dök tonåringen upp igen och vill göra om. I andras ögon kanske patetiskt, men i dont give shit. Roligt har jag!

Haha har också tänkt på det! Jag är naturligt rödhårig, ingen henna alltså, och känner att det passar min feministiska personlighet att vara rödhårig. Som rödhårig ställer man sig lite utanför normen, det snackas ju oftast bara om blondiner och brunetter. Rödhåriga är liksom de alternativa. Jag har alltid typ känt att jag spelar i en egen liga, kan säga fuck-you till ”kravet” att vara fräscht brunbränd, jag är blek som fan och nöjd med det, och det ses tydligen som rebelliskt. Om jag var född med annan hårfärg är det mycket möjligt att jag färgat rött. Det här låter löjligt, men blondiner ses ju allmänt som glada och sexiga, brunetter är exotiska och mystiska, och rödhåriga är liksom bara alternativa.
Det enda jobbiga är att många ser rödhåriga som väldigt eldiga, sexuella och lynniga, och jag har träffat många killar som varit nyfikna på hur det är att ha sex med en rödhårig. Samt den ständiga frågan om allt hår på kroppen är rött. Är det här något som händer färgade rödhåriga också?? Att man ses som överdrivet sexuell? Vore spännande att veta.

Jag är naturligt rödhårig och ja, jag upplever att det är mycket fetischisering av rödhåriga. Som att rödhåriga är vilda och översexuella, att det är såååå sexigt och unikt med en tjej som inte solar utan är blek och fräknig ”som ett naturväsen” (har hört många säga så *kräks*), många killar har berättat att en av deras sexfantasier är att ha sex med en rödhårig tjej.
Ingen av mina vänner som har färgat rött hår har upplevt detta. Har själv fått höra av killar att färgat rött hår är avtändande eftersom det visar att tjejen är desperat efter att vara annorlunda. Blääää.

Jag har stilmässigt varit både hårdrockare och punkare, färgat håret svart och rött. Numera jobbar jag på att låta det grå synas. Är överlycklig att håret har gått från det semi-grå dammstadiet till ett stadium där det börjar synas ljusgrå stråk vid tinningarna. Piercingar vill jag gärna ha fler, men har just nu bara i näsan och öronen, det blir lätt trassligt pga svår nickelallergi. Smink har jag oftast inte, men kan slå till och måla på ordentligt när jag känner för det. Orakade ben, orakade armhålor. Och jag har min stil för att jag tycker om min stil. Jag har inte alltid varit lika säker i mitt utseende, men jag mår bättre med mig själv på detta sätt nu. Vill inte färga håret rött igen då jag gillar det grå så mycket, men annars älskar jag den lysande röda färgen. Jag tror att det har många orsaker till att så många feminister färgar håret rött. Den blonda färgen har ju mer eller mindre ”tagits över” av modeinriktade stylingslavar, den svarta färgen kanske känns lite mer goth. Den röda färgen står för kamp och kämpaglöd.

Det är en intressant kulturell paradox att rött hår historisk sett symboliserar både styrka och galenskap. Undrar om det säger något. Något annat än att rött är iögonfallande och snyggt då alltså.
(Tatuerad, piercad, magentafärgat hår och periodvis både rakad och sminkad)

Känner att oavsett hur jag styr ut mig, så ser jag först och främst asiatisk ut, med allt vad det innebär i bemötandet med andra. Jag är ganska tråkig vad gäller mina kläder – jeans, sneakers och olika basictoppar från Lindex… Jag undviker medvetet alltför ”girly” kläder; rosa, ryschiggt och avklätt; hatar att jag tänker så, men under rådande fördomar så väljer jag så.
Ibland blir jag förvånad över vad jag ser i spegeln – ser mig själv som ”vit svensk”, men ser en person med svårfärgat hår och svårsminkade ögon.
Jag har en del tatueringar – ser ut som en seriebok – det är nog det enda som sticker ut. Mitt hår ser ut som en urtvättad disktrasa efter alla försök att bleka/färga det rött.
Vad gäller subkulturer och alternativa grupper; minns när jag började gymnasiet (humanistisk) och började umgås i en grupp med vänsterfolk som sa att det är coolt att man få se ut hur som helst. Alla hade kort page, herrskjortor, svarta baggy byxor/svallande kjolar och henna färgat hår, samt glasögon med tjocka svarta bågar 🙂

Vad kul att du uppfattar hårdrock på det där sättet, för mig har hårdrock alltid varit en extremt utseendefixerad kultur där tjejerna är superfixade och sexiga. Bara killar får glida runt med fult långt hår i mittbena och sköna sneakers. Men det är ju skillnad på hårdrock och hårdrock förstås, jag antar att just sleazestilen var lite populär för ett tag sen. Jag föredrar ändå punk, för mig betyder det att man får vara precis hur man vill 🙂
Tyvärr så tror jag inte att subkulturers klädkoder är lättare att värja sig emot, däremot så kan det ju såklart vara skönt att i alla fall kunna välja om man vill tillhöra den kulturen eller inte. Jag har alltid tyckt att det är hyckleri att vissa subkulturer ser ner på de som följer normen och tycker att de är ”som alla andra” när de själva bara har skapat en ny norm. Det vore roligare om man kunde välja helt fritt och inte bara hade ett antal färdiga ”paketlösningar” att utgå ifrån.

Nu kommer jag hoppa in i media och filmkultur och så, men bear with me: Rödhåriga kvinnor kopplas till passionerade, hetlevrade typer som inte låter sig tystas (aka Fiery Redhead a la TVtropes). Om en kvinna är rödhårig i en tecknad film kan du nästan garantera att hon har ett temprament som går emot den näpna, söta och fina normen vi har på flickor, hon är alert och våghalsig och käftar garanterat emot om någon gör något hon inte gillar. En del faktiskt färgar håret just för att koppla till den personligheten (Som Miranda i Sex and the City, Cynthia Nixon är blond egentligen) så jag tror att på ett undermedvetet plan säger rött hår = vägra låta sig tystas av samhället.

Började inte färga håret förrän jag var 17-18 sisådär (konstig företeelse i min grupp vänner som i princip alla ”tävlade” – såklart inte bokstavligen, men lite så – om vem som kunde bli blondast f o m typ 13 och upp emot 20. Vänner, familj och skolkamrater alike vart allt ljushårigare för varje 2 månader som gick). Sen gick jag igenom någon livskris och trodde att ändra mitt utseende automatiskt skulle ge mig den ”stora förändring” jag egentligen utan tvekan längtade efter bra mycket mer på de flesta andra plan än just ytliga (i korthet ville jag ”klippa av mig själv” mentalt från.. dåliga.. förhållanden till snubbar – framför allt 2 – men valde att klippa MIG SJÄLV istället som någon slags enklare, freudiansk lösning if that makes sense). Gick till frisören och kom ut därifrån i exakt samma hårfärg (ljusbrunt/mellanblont slingat) som jag kom in med och det officiella ”kort och gott 3dm kortare när man ber om specifik frisyr”. Oimponerad bestämde jag mig för att ta mig fan nu skulle jag ta saken i egna händer och köpte några förpackningar SVART hårfärg – ville ”bryta mig fri från gruppen” (som jag då alltså i mitt huvud hade färgat BLOND) vilket är rätt motsägelsefullt eftersom jag samtidigt mest av allt bara ville passa in NÅGONSTANS – intressant hur det där fungerar, ”rubba i allas ansikten hur unik och inte-som-alla-ni-andra jag var” och ”matcha hår med kläd- och musikstil och attityd och åsikter”. Såg FÖRJÄVLIGT ut (tänk svarthårig Grandmama Addams), men envisades med det i typ 1 års tid, tills jag gick för en topp-klippning till nästa frisör som propsade på att färga tillbaks det till min naturliga (vet inte varför ALLA frisörer – hela mitt liv – envisats med att försöka tvinga på mig min egen hårfärg, med skillnaden att den ska komma ur en burk, och i värsta fall typ.. PAGE när jag bett en liiten trim..!?) Tjurade i ytterligare ett års tid över dilemmat tills jag bestämde mig för att rött var någon slags middleground jag kunde prova och började stortrivas i det – hur det fick mig att känna OCH hur det verkade få nya bekantskaper att se på mig. Som extremt blek (porcelain/ivory-vit hy) får rött mig inte att se ut som en trick-or-treater-on-crack (som det svarta), alldaglig/tråkig god-forbid-liksom (som det bruna) och tar inte 100 år att bleka ur tillräckligt för att det inte ska vara GULT å när man väl kommer dit är det så förstört att man är tvungen att klippa av, färga-tillbaks-för-att-slippa-utväxt-under-försök-till-läkningsprocess och börja om (som det blonda). Bara latheten (förutom ”personlig smak”, ”försöka framställa sig utåt som man känner sig inuti”, ”kategorisera in sig själv i en subkultur där man har eller försöker att få en plats i gruppen”, ”försöka utstråla att man hör någonstans till” och, i ärlighetens namn nu, ”försöka dra till sig och behaga blicken på de ’typer av individer’ man vill attrahera” -bitarna) i det hela goes a long way.

Jag är också en vandrande klyscha! Hårig, hennafärgad, fet och med piercingar i ansiktet. Även om man kanske inte vill medge det så har det säkerligen med grupptillhörighet att göra, eller kanske snarare att man lär sig uppskatta en viss stil för vad den symboliserar. Typ rött hår = ascool radikal feminist. Och en sån vill man ju vara! 🙂 Sen jag blev feminist har jag känt att jag vågat ta ut svängarna mer, kommit bort från det där att göra allt för att vara söt i andras ögon och gjort sånt som JAG velat. Typ piercat näsan och färgat håret rött. Sen att jag råkat ta ut samma svängar som många andra feminister, ja, det är helt ok för mig. Flockdjur är vi ju alla liksom. 🙂

håller med om att subkulturer ju oftare har ännu hårdare kodex för allt.
vet inte vad jag ska säga om det. det är väl lite humor att man slåss för att alla får se ut som de villl så se ser alla likadana ut typ.
men jag rakar benen ibland alltså har inte mycket hår så kunde låta bli. ska vaxa fittan också. För att jag VILL det. ska testa det. brukar bikinivaxa för att jag vill det men aldrig allt men ska göra det. inte för att en man vill eller eller för att män vill det utan för att jag vill det. vill se hur det ser ut. hur det känns. jo gör ont så klart. jo jag vet allt. porrfilm association till småflickor inte klokt egentligen och allt det där.
rakar mig under armarna
har parfym ibland
sminkar mig ibland men inte ofta
har smycken men inte särskilt mycket
men jag gör precis vad jag vill med min kropp och skiter i om det är ett icke korrekt statement. det man inte får göra är så klart allt med andras kroppar. omskära flickor eller pierca småbarn. det är sjukt

Åh tänker på det här som några läsare ovan kommenterat – inre bilder och ideal. Jag har alltid älskat rött hår och när jag som brunett äntligen vågade klippa kort och färga knallrött första gången (för ca 4 år sedan) fick jag en kommentar av en man i 45-årsåldern ”Är det rostigt på taket är det fuktigt i källar’n *höhöhöhö*” Jag sparade ut håret och färgade det brunt efter det. Fort som fan.
Nu har jag nyligen återfärgat mitt hår i en fantastisk orangeröd färg som verkligen lyser. Jag ser ut som en smärre eldsvåda när jag kommer och går och det är fantastiskt! Ett steg närmare mitt inre ideal. Jag blir så jävla förbannad när jag tänker på att ett gubbslem kunde få mig att tappa fattningen och få mig att frångå det jag egentligen ville då för några år sedan. Bara av EN JÄVLA KOMMENTAR. Tack och lov för att en blir klokare och starkare.

Jag tänkte på detta sedan det första inlägget om hur feminister oftast ser ut och insåg ganska snabbt att jag och min närmsta feministväninna båda är rödhåriga, piercade i näsorna och orakade. Hahaha!

Har hört det sägas att det värsta en människa kan få höra är: ”Du får inte vara med”, på grund av att vi är sociala flockdjur. Nu är alla individer så alla är väl inte lika ”sociala” av sig, men de flesta vill nog känna behörighet i något sammanhang eller till någon grupp i alla fall.

Ja, man bör väl kunna säga att det är en ”vänstertrend” med rött hår. Jag brukar rösta höger, men kan lura vem som helst med min hennaröda page. Bland annat har en person tagit för givet att jag är emot monarkin på grund av min hårfärg. Haha …

Aldrig rakar sig, fotriktiga skor, allmänt förfall, det måste vara manliga feminister. Om det stämmer in på kvinnor som är feminister så borde ju ännu fler män också vara det utan att veta om det :). Lär bli en uppgång i hennaförsäljningen när dom insett detta. 🙂

Haha, du har just beskrivit en av de största mansgrisarna som finns på mitt jobb 🙂 Jag ser verkligen fram emot att berätta detta för honom. Äh, fan, jag tror jag köper lite hårfärg på väg till jobbet och ger honom, det kan det vara värt. Plötsligt blev denna måndagen mycket roligare 🙂 🙂

Jag har, liksom många andra i kommentarsfältet, också rött hår, piercing och tatueringar. Jag har också slutat sminka mig (nåja, ibland dyker sminklådan fram) och slutat raka mig. Jag har slutat använda kontaktlinser. Men framförallt; Jag har slutat köpa svarta kläder. Och JA, jag syns. För att jag vill. För att jag förtjänar att ta plats. Och ja, det är ett medvetet val att synas och ta plats. Jag hoppas att yngre kvinnor än mig tänker ”oj, kan man gå med gröna skor, knallblå byxor, gul sjal och rött hår utan smink? COOLT”. Jag vill matcha min inre bild av vem jag är och strävar mot att vara. Amazonkvinnan liksom.

Jag sminkar mig, är brunett,skulle aldrig pierca mig, bryr mig om vad jag har på mig och bla bla bla…och jag är feminist!:)
Tack för en bra blogg. Jag håller inte med om allt men det får en att begrunda många saker och det är aldrig fel. Hoppas att du fortsätter att blogga.

Hej! Intressant med hår, min son som är 5 år har ganska långt hår och ibland tror folk att han är en tjej, det spelar mig ingen större roll… Kan tycka det är lite kul att folk är så enkelspåriga. Men nu vill han klippa av sig håret, någon unge på förskolan har sagt att han ser ut som en tjej… Vad säger man?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *