Kategorier
diskussion & debatt

Hur värjer man sig mot idealen?

Ibland tänker jag att det skulle vara så enkelt att bara hoppa på tåget igen. För om jag bara vore lite smalare och lite snyggare så skulle allt vara perfekt och jag skulle bli en lyckligare människa. Kanske man ska pumpa upp läppen lite lite, det går ju att göra snyggt och varför inte lite botox… bara för att jämna ut lite? (apropå vår tidigare diskussion)

En vän till mig har gjort en fettsugning. Jag är avundsjuk. Jag betraktar hennes nya fina kropp och känner ett sting i hjärtat; varför ska jag vantrivas i mitt skal när det är så enkelt att åtgärda? Hon är lycklig nu. Eller, ja det var hon innan också men nu kan hon titta sig i spegeln utan att gråta. Jag förstår henne. Jag förstår hennes anledning och jag förstår hennes känslor.
Kommer ni ihåg det där programmet ”the swan” eller vad det nu hette? Där en ful, halvfet sunkmorsa fick en total makeover och livet liksom till synes förändrades till det bättre? (nu vet vi ju att så inte är fallet, men det framställdes så).
Jag märkte hur mina tankar förändrades och tog form varje gång. Plastikkirurgin framstod som nåt okej ändå och det där behovet av att vilja rätta till lite här och var på min egen kropp tog fart. Fan vad lättpåverkad jag är egentligen, fast jag har kunskap om hur den här processen funkar och egentligen borde kunna värja mig.
Fast hur värjer man sig mot en kultur som sätter skönhet högst upp?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur värjer man sig mot idealen?”

Fast om man inte ändrar om sina matvanor efter en fettsugning så är man väl snart tillbaka på sin gamla vikt ändå? Jag menar, om man vill bli bestående smalare så måste man ändra sitt ätande oavsett. Därav ser jag ingen poäng med att fettsuga sig.

Fast man fettsuger ju inte hela kroppen, och gör de ju inte istället för att gå ner i vikt på vanligt sätt. Utan när de är ett specifikt ”problem område” man vill fixa till. Jag har tex ganska mycket ”ridbyxlår” som jag gärna skulle vilja suga bort. Skulle behöva gå ner låångt under vad som är snyggt (eller hälsosamt) på resten av kroppen för att bli av med dom.
Sen är de klart att man måste ”underhålla” de på så sätt att man inte kan äta upp sig massa.

Åh vad jag önska att jag visste det! Jag känner precis samma just nu, höst, vill ha nya snygga kläder, träna, fixa till mig, nästan allt jag tänker på är mat och utseende just nu, fast jag borde fokusera på min kurs och vänner. Det är så förbannat jobbigt!
Vill fixa magen, tänderna, brösten. Men även om jag gjorde det skulle jag säkert börja nojja över andra kroppsdelar och ”defekter”. En dag utan utseendetankar, det önskar jag mig.

Jag har i flera år hatat mitt utseende. Nu är jag gravid och älskar mitt ansikte mitt hår och min kropp. När jag inte är gravid längre kommer jag nog hata min kropp igen. Njuter så länge det varar…

Håller med så hårt! Är nu i v 37 och har fan aldrig varit mer nöjd med min kropp. Men det sorgliga i det hela är, för att jag innerst inne vet, att det är för att det anses ”ok” att vara överviktig och gravid. Till skillnad från bara överviktig.

Jag önskar att jag visste! Jag önskar att jag kunde känna mig bekväm i min egen kropp trots att jag inte är lika ung och smal som för tio år sedan. Trots att jag vet att jag inte var lyckligare när jag var yngre och smalare.

Det där programmet The Swan var lite läbbigt dock eftersom kvinnorna själva inte direkt valde vad som skulle fixas, de kunde bara påpeka saker de inte tyckte om. De fick ju inte se sig själva förrän de var uppsminkade och stod på scen i en fin klänning. Jag gillade inte riktigt den idén att ge läkarna fria händer på det sättet.
Det är svårt att värja sig men jag tänker som så att veta att man inte är ensam betyder en hel del.

För mig har lösningen varit att välja mina krig. Ingen människa orkar eller kan ta fighten mot ett skönhetsideal som präglar en hel kultur. En klen tröst är att i andra delar av världen hade jag varit årets kap men å andra sidan hade garanterat något annat varit fel… Eftersom jag inte kan vinna, så väljer jag att inte förlora. Förstår du vad jag menar? Jag tänker inte försöka göra om mig i ett evighetsprojekt som aldrig kan avslutas men jag väljer att inte ta fighten heller. jag har bestämt min nivå av som får mig att må bra resten ger jag fan i. Bryr mig inte, argumenterar inte och kämpar inte emot. Jag väljer att lägga min tid, energi och pengar på vad som får mig och min familj att må bra. Somliga kanske anser att jag är ett dåligt föredöme men det tycker inte jag. Jag vill lära mina barn att man skapar in egen lycka, sin egen harmoni genom att ta ansvar för sina egna val. Om man väljer att se sig som ett offer, någon som är i underläge, så är man redan på väg att förlora sin identitet. Jag väljer att se mig som någon som har gått av spelplanen, sitter bredvid och käkar glass i solen och ser på när de andra hetsar varandra. Vilket kan vara smått underhållanden men när glassen är slut så återgår jag till det som är viktigt. Att må bra och njuta av livet.

Jag kommer ihåg det där programmet och dubbelmoralen det kom med. Speciellt ett avsnitt där det var en polis (tror jag) som fick en hel makeover men valde att inte göra rattarna större pga då fick de inte plats under säkerhetsvästen på jobbet/ blev för jobbigt när hon jobbade. Det som tjatades mest under hela avsnittet var hur hon avstod att göra tuttarna och hur ”alla får göra som de vill” osv osv bara duuuuu är nöjd- samtidigt som de strukturerade om resterande del av hennes kropp för att hon skulle bli ”vackrare än innan”. ”omg just look at the before and after pics, AMAZZZZZING” osv osv

Jag fattar inte riktigt problemet… Det är väl bara skita i att lägga energi på oviktiga saker?
Ja. Min kropp är viktig, men av helt andra orsaker. Den ska funka. Punkt. Blir man sjuk får man omvärdera liksom. Och då kommer utseende på andra plats. Visst vill jag också se så bra ut som jag kan, med betoning på jag. Jag orkar inte hålla på att vända ut och in på mig för ”samhället” ska bli nöjt. Jag är så snygg jag bara kan, sen om ”samhället” har nåt att invända mot det, tja, det skiter jag faktiskt i.

Det är sant MEN det är svårt att låta bli att bli påverkad då normer ständigt framställs överallt. Det blir svårt att värja sig och inte bli påverkad. Lyckas du undvika det så good for you!

Jag har märkt att för mig blir det (alltså ångesten över mitt utseende, och längtan efter att fixa till och piffa och hålla på) mycket värre när jag försöker lära känna en eller flera nya människor. Speciellt ifall jag t.ex. dejtar eller så. Jag vill ju liksom visa upp mitt bästa jag för att attrahera, så då blir det lätt att jag t.ex. rakar benen eller liknande, för att inte skrämma bort den nya personen så här i början.
Jag känner av det nu också, eftersom jag precis börjat studera och alltså ska försöka lära känna nya kurskamrater. Det är så mycket jag vill vara (inte bara utseendemässigt, jag vill ju också verka nyfiken, glad, intresserad, social osv..) för att bli omtyckt, och det skapar enorm press.
Men jag tänker att det ändå är bra att jag kommit på i vilka situationer det blir värre, för då kan jag fundera kring det, och angripa problemet på ett mer konkret sätt.

I helgen är det party party och jag ska inte fixa utväxten på håret och dessutom har jag ett gigantiskt blåmärke över ena ögat. så ska bli kul och se hur obekväm jag kommer känna mig. men klart kort klänning. mus i kant. och typ stay ups och high heels men såna man faktiskt kan röra sig i. alltså stay ups är sjukt bekvämt. sitter hur bra som helst. inget äcklig varmt jävla strumpbyxepaket över fittan eller magen. alltså bara strumpbyxor som fått sexigt rykte. de är skitsnygga och bekväma och allt är bra med dom.
och jag ska inte måla mig alls som ett test. inte ett skit. lite baglady goes kortkort.
och ja visst utseende eller visuell intake är ju viktigt men rolig och trevlig och bra på dansa typ väger också väldigt tungt. Men att vara tråkig och liksom gärna berätta väldigt invecklade saker som ingen riktigt vill lyssna på väldigt länge är ju ingen hit på en fest. eller aggressiv eller elak. då kan man vara hur vacker som helst men det hjälper inte.

Som ätstörd är mitt huvud fullt av såna tankar, hela tiden. jag vill inte plastikoperera mig, men gå ner i vikt ååh gärna 10-15 kg… Eller mer. Trots att jag vet att jag inte kommer bli lyckligare. Är så avundsjuk på de som är så starka att de inte bryr sig om samhällets sjuka ideal, skulle så gärna byta.

Att vara ”kvinna” är ett omöjligt projekt såsom världen ser ut idag. Vare sig det gäller utseende, sexualitet, karriär, föräldraskap. Hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag att vara fel, för jag är kvinna. Antingen är jag för tjock, klär mig sunkigt, för aggressiv, för mesig, för manlig, för ”tjejig”, för utseendefixerad, för karriärsfokuserad, för självuppoffrande. Jag gick tidigare runt med ett sånt jävla självhat, för ju mer jag försökte fixa till, ju mer jag försökte anpassa mig, desto mer krav på hur jag ”skulle vara” dök upp. Min räddning, mitt andningshål, blev feminismen. Att vara kvinna (ur samhällsaspekten, inte den biologiska såklart) är det omöjliga, eviga renoveringsprojektet som aldrig kommer bli färdigt. Och vad får man, om man mot förmodan skulle bli fulländad? Manlig bekräftelse? Bättre vänner? Ett lyckligare liv? Och hur länge kan det upprätthållas? Hur mycket vi än försöker, så kommer vi ändå inte kunna omfamna idealet särskilt länge, för vi blir gamla, hur mycket vi än opererar, fixar, klipper och klistrar så kommer ålderdomen ikapp oss. Frågan alla borde ställa sig är: Vill jag starta det här renoveringsprojektet, eller är det dags att slänga igen dörren och gå ut för att leva?

Genom att alla försöker göra som ex du. ta upp det gång på gång. Jag blir galen på storbloggarna eller kändisarna som bara maler på om det yttre i all oändlighet..Lika illa är det med media. De skulle kunna göra en del för de yngre tjejerna som ser sina förebilder i ytlighets media och bloggandet.. Ja vad mer, bli lite mer Esterii kanske:)

Visst känner jag igen det där – det ÄR jobbigt att skita i idealen. Men samtidigt har jag aldrig mått så bra i min kropp som jag gjort sedan jag slutade fixa med mitt utseende. Känns lite som att det var en tröskel att komma över – i början var det mest jobbigt och jag skämdes i alla möjliga sammanhang, men så helt plötsligt så släppte det och jag kunde slappna av. Nu är jag nästan löjligt stolt över min kropp och stolt över mig själv som vågar låta den vara ifred. Visst har jag fortfarande svaga ögonblick, men de är otroligt mycket färre nu än när jag kämpade för att passa in.

Jag är tillfrisknande bulimiker och tankarna finns nästan ständigt i mitt huvud. Om jag bara vägde xx kg, om jag bara fettsög låren och förminskade brösten, då skulle allt vara bra, jag skulle vara lycklig och aldrig mer behöva tänka negativt om mitt utseende. Om jag inte hade några bröst eller några höfter skulle jag aldrig råka ut för sexuella trakasserier, om jag vägde xx kg skulle jag kunna äta utan dåligt samvete. Och samtidigt vet jag att jag är underviktig och kommer må mycket bättre om jag kunde gå upp i vikt, jag går i terapi för att bota min ätstörning och jag blir fan inte lycklig av att väga xx kg och vara platt som en planka.
Fan alltså, att jag låter mig påverkas så mycket av skitsaker! Att äckliga män kommenterar min kropp får mig att vilja svälta mig själv, att äta sånt jag tycker är gott ger mig dåligt samvete, att jag har lår som går ihop när jag sitter ner får mig att känna mig äcklig. Det är så jävla sjukt!

Man ifrågasätter och gör tvärtom. Man försöker få andra att ifrågasätta. Not saying its easy. Men jag lever för att fucka med normerna, genom min scenkonst. Och försöker få in det även i vardagen, senast idag i lunchrummet på kontoret, där diverse (smala) damer sitter och jämför dieter och jag (strl 48) högt och glatt säger ”själv fokuserar jag stenhårt på att vårda mina kurvor – här ska det inte förloras ett gram”. Det blev tyst. Men senare smyger försynta damer fram och säger att de önskar att de kunde tänka så. Just do it – vägra anpassa dig ta plats, kräv att få vara den du är, sluta be om ursäkt för dig själv – blir svaret…. /Jenny aka the Rebel with a corset /Femme-inist by choice

Jag förstår precis tankarna, fastän jag önskade så att jag inte hade dem själv. Jag trodde att jag kunde värja mig för att jag är intelligentare än så, för beläst och har för vettiga åsikter. Jag var vad som räknas som normalviktig innan graviditet, gick upp massor i vikt som jag sedan rasade ner (amning försatte min kropp i galet förbränningsläge, plus en smula intensivt barn som förhindrade möjligheterna att ta den där andra portionen) och väger nu samma som innan. Men. Jag har en helt annan kropp! Jag har skrynklig mage, bröst som liksom saknar hälften av sitt innehåll och är helt…fluffiga, och mitt underliv är ett HELT annat landskap om man säger så. Jag har läst om alla kirurgiska ingrepp som går trots att jag är emot emot emot! Jag sörjer så alla år mellan sisådär 12 års ålder till 30 då jag kritiskt granskat mina ”skavanker” och ett kilo här och där för mycket. Tänk om jag hade förstått att min kropp var i sin mest perfekta och oskadade form hela den tiden…
Jag hoppas inte att jag kommer att falla till föga och börja göra ingrepp på min kropp. Jag försöker börja tycka om den kropp jag har…och ta skavankerna med ro. Hur det går beror på dagsformen.

För mig känns det helt omöjligt att värja sig. Slutade för länge sedan med osund vikthets och daglig stress över allt som var fel med mig. Det går att sluta med att sminka sig, banta osv, men mina tankar försvinner aldrig. Nu går jag istället runt och har i bakhuvudet hela tiden hur ful jag är, men tvingar mig att leva med det typ. Jag tror inte det är meningen att vi ska kunna värja oss och tycker därför samhället borde förändras istället för att försöka med det omöjliga projektet att ”klara av” de omänskliga kraven.

Det är svårt att ha som mål att samhället ska förändras för att passa ens egen syn på skönhet och utseende. Det finns ju dom som är lyckliga och som trivs med att pilla med sin utseende hela tiden. Människor som faktiskt trivs och finner glädje i den estetiska aspekten. Kul för dom och jag menar verkligen det. Jag är glad för alla som hittar något som de mår bra av och trivs med. Om det innebär ett engagemang i utseende, tja, varför inte. problemet, som jag ser det, är den skuld vi lägger på oss själva. Vår egen oförmåga att värja oss mot massmedias syn på skönhetsideal. På samma gång har vi ju makten att själva välja i vilka sammanhang vi vill leva och med vilka människor. Om du väljer att inte sminka dig osv men mår dåligt av det. Vad har du då uppnått? Målet måste väl ändå vara att du ska vara lycklig, inte göra något statement mot rådande ideal. Kanske är du typen som faktiskt har ett behov att få pyssla med ditt utseende. Ibland kan förtrycket vara lika stort från dom som gärna vill vara en motpol mot hetsen. Vad vill du? Vad får dig att må bra? Vad alla andra tycker eller anser är ointressant. (Så länge du inte äter hela sockerbitar för det är skitäckligt! Där drar jag gränsen för min förståelse 😉
)

Fast det här sträcker sig ju längre än till kroppsidealen, det gäller ju alla rådande ideal i samhället som säger åt oss hur vi skall forma våra liv för att de skall bli ”bra” och hur vi därigenom blir ”lyckliga”. Lyckliga blir vi först när vi kan känna en samhörighet. I det här fallet handlar det ju om att sträva efter att ”klättra” i samhällshierarkin (trots att alla av förklarliga skäl inte kan göra det) för att slutligen befinna sig på toppen. Det handlar väl mycket om vad vi vill definiera oss med och att vi blir påverkade av hur andra bemöter oss, av strukturer och av förväntningar. Och om inre- och yttre motsättningar; vi vill göra på ett visst sätt, men får inpräntat i oss att vi skall göra tvärtom.
Om vi blir betraktade som världens avskum är det väl klart vi vill ändra på oss; det handlar om självbevarelse. Om vi utesluts ur gruppen och samhället dör vi.

Jag vänjer mig nog inte. Jag går genom perioder då jag på allvar funderar på snabbdieter och känner mig olycklig över hur ful jag är. Inte ofta, men periodvis. Det känns hemskt. Man blir aldrig klar. Är man inte tjock är man gammal, är man inte gammal är man sliten, är man inte sliten är man tråkig, är man inte tråkig är man whatever.

Är ju inte på något sätt befriad från sånna tankar, så min metod är uppenbarligen inte fool proof, MEN, jag brukar försöka tänka konkret hur mitt liv skulle se annorlunda ut om jag var snyggare. När jag var singel kunden jag väl tänka att jag lättare skulle få snygga ragg på krogen (för fula har jag alltid fått ;P) men annars skulle nog inget vara annorlunda. Skulle jag ha andra vänner? Nej. Annat jobb/utbildning/intressen? Nej. Idag när jag dessutom är i ett jättebra förhållande så kan man ju fråga sig vad man faktiskt inbillar sig skulle förändras?

Nu kommer jag och är lite praktisk. Jag tror att det hjälper att undvika vissa sammanhang. Bo på landet hjälper nog faktiskt. Jag minns att Malin Wollin skrev att när hon flyttade från Stockholm (?) till en småstad så ansågs hon plötsligt vara snygg. Du syns mycket i medierna och det är säkert nåt som gör det svårare för dig. Det hjälper också att inte titta på TV, hur dumt det än låter. Och uppleva sin kropp som en kropp som gör nåt: jobba i trädgården, rida, plocka kantareller, busa med barn, krama sin partner, ha sex…
Jo, det hjälper lite faktiskt … och undvika utseendefixerade människor.

Håller med också!
43-årig mamma bor numer på landet i en mörk stuga. Tyckte jag var jättesnygg då det inte alls är någon utseendefixering här, för mörkt inne för att se rynkorna och en sambo som hävdar att jag är snygg hela tiden- så bra, då behöver jag ju inte kolla spegeln!
Tills jag provade kläder på hm för några år sedan, vilken chock! Det var ju meningen att ja skulle vara snygg?? Lösningen- skippa provrum och vara nöjd. Funkar bra för mig.

Jag ser denna fråga som en bieffekt av idealen, de pinnar en som antingen följare eller motståndare och vi måste hela tiden förhålla oss till dem, antingen försöka uppfylla eller skita i dem och gå mot strömmen. Ideal är som en fråga man önskar aldrig ställdes och genom att ta ställning för eller emot hamnar man i trånga fack.
Om det inte fanns några ideal hur hade du velat se ut och känna dig? Idealens själva existens gör det nästan omöjligt att veta.

Åh, bra skrivet!
Jag kämpar också varje dag med att duga inför mig själv.
Har en kompis som gjorde en bröstförstoring fast hon inte hade råd. Hennes ”försvar” var att hon kände sig så ful att hon inte ville visa sig naken för sina barn…
Det är ju så sorgligt, men samtidigt gnager det även i mitt huvud, ”fixa brösten, ta bort löst hull, gå ner några kilo… DÅ skulle jag vara nöjd…
Fast det stämmer ju inte. Jag har varit smalare, och då var jag nog mer olycklig än nu…
Egentligen skulle jag vilja ha gett henne rådet att lägga 30.000 kr på att prata med någon som kan hjälpa henne att gilla sig själv (typ terapi) istället för att fixa brösten. Det är nog bättre investerade pengar, och blir billigare i längden. För när brösten är ok så är det nog nåt sladder eller nån rynka eller läpp eller lår som måste fixas…
Äh, känner mig lätt osammanhängande, hoppas nåt vettigt kom ut iaf
Kram

Utseende och yttre attribut är värda noll i en meningsfull relation. Utseende gör varken en bättre (eller sämre) vän, bekant eller partner. Fysisk attraktion har redan för stor plats i samhället. Och vi förlorar alla på det för individen glöms bort.

Jag ses nog av många som en person som verkar helt tillfreds med sig själv, trots att jag väger tresiffrigt och drar storlek 52 i kläder. Jag skulle nog också säga att de allra flesta dagar gillar mig själv, men jag tror faktiskt inte det finns någon som helt klarar av att värja sig mot idealen. Jag tänker också på gastric bypass-operationer, om man inte bara skulle göra en och få det överstökat och slippa kämpa så jävla mycket för att bli sedd som en riktig människa. Jag rakar mig ibland för att jag inte orkar se folks äcklade blickar när de ser mina bara, håriga ben.
Men det som räddat mig och det som räddar mig varje dag är två saker; att jag har en övertygelse (hej feminist!) och ett nätverk. Jag är övertygad om att jag har samma rätt som alla andra. Jag njuter tillochmed av att provocera skiten ut folk genom att bara vara. Och jag känner att jag inte måste göra allt det där, vara allt det där, för jag är feminist. Jag har något annat i mitt liv som är viktigare. Ibland känns det inte viktigare, ibland känns det som att jag hellre skulle välja att fettsuga bort min dubbelhaka framför ett jämställt samhälle, men det är sällan.
Och det handlar om vilka människor jag omger mig med. Jag umgås väldigt sällan med människor som hetsar över sin vikt. Min bekantskapskrets består av feminister, tjockisar, tjocka feminister och en del andra som bara är jävligt fina och inte överdrivet utseendefixerade. Det hjälper så jävla mycket. Och på nätverkspunkten ingår också en del grupper jag är med i på Facebook, samt vilka bloggar och vilken media jag läser. Jag har inte läst modetidningar på flera år, det gjorde jag alltid förr. Och jag läser i princip uteslutande kroppspositiva bloggar. Det gör så himla mycket.

Jag blir så ledsen att se hur människor (tyvärr främst tjejer) går och nyper sig i magen och skakar på benen, suckar högt ”Åh jag är så fet”. Jag har aldrig i hela mitt liv förstått fixeringen vid vikt eller kroppsligt utseende (smal, tjock, anorektisk, obesse osv)
Jag har blivit förskonad från att vara missnöjd över min kropp eller låtit min kropp på något sätt förhindra mig från att göra det jag vill (vara på stranden, gå på stan, ha sex osv).
Jag tror att vad det hela handlar om är att må bra och vara trygg i sig själv. Det låter så jävla fånigt när jag säger det, men det tror jag är nyckeln. Sen är det antagligen som någon här tidigare skrev- att det är annorlunda att bo i storstan där en bombarderas av dessa ideal ständigt och hela tiden. Jag upplever inte samma hets här uppe i norr.
Nae, jag blir verkligen ledsen och ställer mig samma fråga som du ”Hur värjer en sig mot idealen?”

Precis det frågar jag mig också just nu, hur värjer man sig mot idealen? För mig har frågan blivit aktuell efter en solsemester med en massa god mat, men som också innebar att jag såg mig själv i minimalt med kläder mest hela dagarna. Så just nu funderar jag över vad som får mig att må sämst, uppoffringarna krävs för att gå ner några kilo men som får mig att ha konstant dåligt samvete, eller känslan av att jag inte uppfyller det ideal som har hamrats in i mig att jag måste uppfylla.

Mitt bästa tips för att lyckas värja sig mot idealen är att umgås med människor som tänker likadant som en själv. På en gång väldigt lätt och väldigt svårt. Men det finns faktiskt folk som inte bryr sig om de rådande idealen, jag lovar.

Liten historia:
Jag var emot fillers (och andra ingrepp) länge. Sen tvärvände jag och gick och fyllde läpparna och ett par linjer. Jag tycker för min del att det känns mer fejk och fel att använda tex foundation än fillers och tycker det känns så fel att färga håret från botten, topparna går bra (!).
Det man ska ha klart för sig är att det för vissa kan ge en kick som blir beroendeframkallande. Jag gillar att bli stucken av nålar och känna lite smärta. Men jag kan behärska mig. Sen får man en kick av att bli snyggare också (tror det är därför en del går till överdrift plus att man blir blind för förändringen).
För mig är det tydligt att jag tycker att det är en kul grej, man blir lite snyggare (i mina ögon) men det ändrar inte ens självkänsla direkt eller så. Det stannar på ett ytligt plan (för mig). Jag tyckte jag var snygg innan också och det dröjde tills jag var 32 innan jag testade.
Just det att det är så ytligt gör att jag tycker att det känns ok att göra. För jag fäster inte så stor vikt vid yta, det viktigaste är insidan (vet att många inte håller med om detta resonemang).
Därför tycker jag ibland det är märkligt med alla motståndare mot skönhetsingrepp och smink, jag tycker att de fäster FÖR stor vikt vid ytan trots att de menar sig inte göra det. Det är bara yta, det förändrar inte nåt direkt. Det viktigaste är att man är en god människa som är schysst mot andra tänker jag.

Det värsta med The Swan var att i slutet hade de en tävling där de som hade blivit mest lyckade (förändrade) vann. Alltså stod den en genomopererad i slutet av varje avsnitt och var ändå inte bra nog. Tänk förlorarens besvikelse. Så fruktansvärt vidrigt att jag nästan gråter när jag minns det.

Åååååh vad glad jag blev över att läsa ditt inlägg! Läser och tycker förstås om din blogg som ger mig feministpepp och ilskan jag behöver. Men det här var första gången, iallafall för mig, som jag fick ta del av även dina motstridiga tankar; istället för bara din övertygelse om att du SKA få trotsa kroppsidealen och alla andra skönhetsnormer som omger oss kvinnor. För den övertygelsen peppar, stärker och är viktig – men ambivalensen och erkännandet att även starka, supercoola Lady Dahmer påverkas av media och föreställningar om vad som är en ”lyckad kropp”…. Det är superviktigt! Det är relaterbart, äkta, och riktigt.
Såhär ser den nya feminismen ut, tror jag. För det är inte så jävla lätt!
KRAM!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *