Kategorier
diskussion & debatt

Att en smal snygg kvinnaälskar sin kropp är inte speciellt revolutionerande eller modigt

Elin Jacobson har fått nog av smalhetsen och utseendekraven. Hon har äntligen hittat ett sätt att acceptera sin kropp på och skriver ett inlägg komplett med bilder där hon visar hur hon försonats med sina defekter.
Men, och här får jag helt enkelt utfärda en triggervarning, Elin är smal, fit, tajt och skitsnygg så ursäkta om jag pissar på paraden men att vara nöjd med sin kropp eller ”våga visa sig som man ser ut” när man har en normativ smal kropp….
Inlägget är ett jävla hån mot kvinnor som ser ut som jag.
Visst, de flesta är missnöjda med nånting och alla drabbas av patriarkatets orimliga krav och kvinnohat men kom igen…. Sådana här inlägg och bilder gör mig bara arg och ledsen och jag påminns än en gång om vilket jävla groteskt monster jag är.
Ibland gör tjejtidningarna såna där peppiga ”du duger fast du har defekter”-reportage där de låter kvinnor i alternativa storlekar med alla sorts komplex få komma till tals. Typ ”titta på mig och min tjocka mage/hängiga bröst, jag är glad ändå TROTS detta hemska ok”. Underförstått är ju att dessa kvinnor inte är helt normala även fast poängen ska vara att alla är olika. Som att det skulle krävas enorm kraftansträngning och typ år av terapi för att lära sig leva med en kropp som inte ser ut som en fotomodells. Ser du ut såhär så ska du egentligen inte vara nöjd med dig själv men du kan bli det om du jobbar på det (alltså köper vår produkt)
Detta ska alltså peppa oss andra VANLIGA kvinnor som inte ser ut som fotomodeller, vi ska alltså må lite bättre av dessa bilder och dessa kvinnor och deras komplex och ångest. Ungefär som dessa blogginlägg som poppar upp då och då. Elins inlägg är varken det första eller det sista men det dessa inlägg har gemensamt är att kroppen alltid är normativ och smal.
När jag var tonåring så gjorde detta mig bara förvirrad. Det gör mig fortfarande förvirrad. För hur feta eller fula eller hängiga pattar och platta rövar de där ”fula” ”alternativa” tjejerna, (som ÄNDÅ lärt sig älska sina defekta kroppar mot alla odds de små stackars kvinnorna), har så såg och ser jag alltid tio gånger värre ut.
Mina bröst hänger lite (väldigt mycket) mer. Mina vårtgårdar är ändå mycket mycket större. Min röv är plattare. Mina lår är knöligare och hårigare. Om de är ”defekta”, vad fan är jag då liksom? Om deras kroppar måste normaliseras och accepteras, kommer min någonsin vara ok? Om deras kroppar ses som tjocka eller fel, hur ser samhället på min? (Ja det svaret vet vi ju redan)
Jag vet dock att hon menar väl och jag riktar därför inte min kritik mot henne som person. Inte heller vill jag förminska hennes eventuella kroppsångest. Elin verkar vara en härlig tjej som inte tar skit (älskar att läsa hennes svar i kommentarsfältet) och hennes budskap är självklart och positivt. Jag gillar hennes blogg och tycker annars att den är en skön och frisk fläkt i bloggosfären.
Men det som ska verka peppande är mest bara nedbrytande för alla oss som inte faller inom normen.
Så. Ursäkta tjatet MEN jag har liksom alltid, oavsett vikt, haft en kropp som andra typ tycker synd om. Ordentliga hängbröst redan som 13åring med vårtgårdar som täcker halva patten var starten på ett livslångt kroppshat. Jag drömde om de där kropparna som mina klasskamrater missnöjda stod och klämde på. Och då var det INGENTING i jämförelse med hur man hanterar en kropp med övervikt. Som smal hade jag ful/äcklig/defekt kropp enligt rådande normer men som överviktig är det sju resor värre.
Det handlar inte om att stå och känna sig ful för att just de där byxorna i strl 36 inte passar eller en liten valk som hänger över byxkanten. Jag och många kvinnor med mig lever ett halvt liv pga den skam som våra kroppar ger oss. Jag visar mig aldrig naken inför min man. Jag badar aldrig med mina barn på sommarn. Jag går aldrig i shorts.
Jag är STÄNDIGT medveten om att människor värderar min kropp och HUR de värderar den.

Läs gärna Amra Hasanovs inlägg ”vita smala kvinnor tycker om sig själva. Vad mer är nytt under solen?”

Ett annat problem är det här med att lägga ut bilder på sig själv och deklarera hur en är så nöjd med sig själv. Tja, om du är smal, snygg och vit så kanske det inte är så långt dit eftersom hela samhället redan bekräftar och hyllar ditt utseende?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att en smal snygg kvinnaälskar sin kropp är inte speciellt revolutionerande eller modigt”

Varför postar du massa text när du nedvärderar dig själv och din kropp och skriver att du är så trött på skönhetshetsen.
Jag är en helt vanlig tjej som gillar min kropp, kan gå i shorts och har inga problem med att visa mig på stranden heller. Fast jag har valt att ta hand om den, inte för att vara smal utan för att må bra.
Skönhetsmagasin läser jag aldrig, dom är idiotiska, tittar inte på tv och puckade program, varför ska jag konsumera det som gör att jag kan börja få dumma idéer i mitt lättpåverkadde huvud?
Så om du mår dåligt över hur du ser ut är det inte dags att sluta titta på/konsumera det som gör att du mår dåligt? Och varför inte göra något som du mår bra av istället? Att byta ut några små ovanor mot nya bra vanor är inte så svårt tar man några i taget så gör de en jätteskillnad tillslut.
om din man älskar dig älskar han säkert hela dig, att göma hela härligheten för den man älskar är ju bara trpkigt när man kan ha så mycket roligare än att gömma sig i kläder och i mörkret..

Jag kommer att skriva om vad jag TROR nu (så att ingen missuppfattar det för vetenskap). Jag tror att kvinnor som är relativt smala och passar in i normen och som skriver ”jag är nöjd med mig själv”-inlägg egentligen inte alls är nöjda. För när det kommer till kritan – vem fan, som VERKLIGEN är nöjd, har ett BEHOV, att berätta det?
Okej, grattis liksom. Du är nöjd, det är fantastiskt och jag unnar alla som är nöjda med sig själva det. Jag är själv också nöjd med mig själv, jippiii. Men varför är det så många som känner ett sånt jävla behov av att berätta om den här nöjdheten offentligt? Jag skulle önska att folk som är nöjda med sina kroppar började LEVA utgående från det, klä sig som de vill och inte känna sig tvungna att publicera bilder där de poserar strategiskt och låter några små gulliga kurvor skymta.
Jag undrar också varför så många skriver om sånt här på exakt samma sätt som tjejtidningarnas reportage? Varför fjantar vi till det så jävla mycket? Varför måste just DU skriva om hur nöjd du är? Duger det inte att vara nöjd ifred?
Jag tycker också att man stänger ute tjocka med den där sortens inlägg, precis som jag uppfattade att du LD också tycker. Jag hoppas också att du LD en dag kan känna dig bekväm i din kropp så som du fan förtjänar att göra.

Motreaktion till missnöje samt att en känner att en ska vara stolt över att vara nöjd pga. det ältas ofta att det är så svårt, dvs. känns som om en åstadkommit någonting. Plus att dessa kanske varit missnöjda & vill jubla öppet om att ha överkommit.
En idé om varför, åtminstone är det därför jag vill jubla öppet om att jag är nöjd över min mentala styrka för det har inte alltid varit så.

De flesta unga kvinnor i Sverige som olika tidningar riktar sig till är inte överviktiga och får ändå sjukt mycket ångest. Jag tror att man ska vara försiktig med att jämföra olika ”nivåer” av ångest. Många vita smala snygga tjejer svälter sig, spyr, läggs in på sjukhus etc. Deras ångest är ett faktum och jag tror inte att man tvunget får mer ångest av att dessutom vara tjock. Tjocka kan så klart få ångest över sin storlek, men VÄRRE behöver det nog inte tvunget bli. Jag förstår att det blev det för dig, men jag betvivlar att det är så för alla.
Det jag vill komma till är att de där inläggen faktiskt kan verka peppande för en stor majoritet av tjejer (som kan känna igen sig i de kvinnor som porträtteras). Jag tror att det kan vara bra att kändisar går ut med sina komplex osv. inte minst för att folk faktiskt då inser att det förekommer redigering i extremt hög grad men även för att problemet belyses och folk pratar om det mer.
Sedan kan det säkert också verka kontraproduktivt för en del, men överlag tror jag faktiskt att det är bra. Jag minns själv för några år sedan när jag var 14 och tränade massa men ändå hade en mage som veckade sig när jag böjde mig. Jag fattade inte att det gäller för i princip alla för jag trodde att en mage var platt, oavsett hur man rörde sig. Det är helt galet att jag ens kunde tro det och jag tror verkligen inte att jag var den enda. Och det tog mig år att fatta att det var helt normalt. Så att se vita smala snygga kvinnor visa och prata om sina komplex och hur de faktiskt ser ut tror jag faktiskt kan vara bra för många.

Så tänker jag med, som normalviktig före detta ätstörd (även om jag förstår LD också) Men saken är ju ofta den att det räcker med EN enda liten skavank och ETT enda litet skönhetsfel för att sorteras bort. Majoriteten unga tjejer är inte överviktiga, de flesta är faktiskt någorlunda lika långa, har b-kupa och storlek 36-38 MEN nästan alla har något litet som betraktas som fel – ett missplacerat födelsemärke, ”jeansmage”, cellulitprickad rumpa till en övrigt ”perfekt kropp”.
På sätt och vis tror jag att det är lättare att betrakta sig som en undantagskategori när man är överviktig, typ ”det där rör ändå inte mig” (jag har själv känt en viss lättnad i att betrakta mig som ett hopplöst fall)För när man definieras av snygg av omgivningen blir det ofta ganska viktigt att leva upp till det.Får jag väldigt mycket komplimanger för min slanka figur ger det mig ännu mer ångest att veta att ingen hade sagt som om de vetat att mina leggings är så tajta att de stramat åt alla gropar i låren… I den bemärkelsen kan det vara skönt att se och höra om hur andra som utåt sett (påklädda) har allt faktiskt också har något som ”stör” det perfekta.

Tror inte att det är riktigt så enkelt som att eftersom samhället i stort hyllar, beundrar och gillar ”smalhet” så är det automatiskt lättare att acceptera och gilla sig själv. Vore det så skulle fler kvinnor faktiskt vara nöjda med sig själva och uppskatta sig som de är. Finns inte självkänsla och självkärlke spelar det faktiskt ingen som helst roll hur mycket samhället i stort beundrar, hejar på och accepterar.
Jag har haft en superkropp som yngre. Men inuti fanns inte någon självacceptans eller känsla av att jag dög. Först nu, 25 år senare ser jag att jag hade den där superkroppen.
Idag har jag en orubblig självkänsla. Och tycker att jag mer än duger, trots att åren lagt på 20 kg, rynkor, valkar och celluliter…
Men jag förstår vad du menar, tror jag. Och felet är väl egentligen inte att en smal kvinna hittat sin självkänsla och vågar vara nöjd med sig själv. Felet ligger i samhällets syn på överviktiga och den är ju för jävlig.

Du har så jävla rätt! Precis som du beskriver känner jag mig. Vågar inte åka till nån strand, inte till badhuset…så jobbigt att behöva känna skam över sig själv hela tiden.
Jag stannar hellre hemma än umgås med folk pga att jag skäms för mig själv.

Jag gillar alla som kommer till tals på det här sättet, oavsett om de är överviktiga eller ej. Även smalisar kan ha ångest men jag förstår ändå tanken LD försöker förmedla här. En smal kropp är ju mer accepterad än någon som är överviktig och visar sig lättklädd.
Jag kände av det här ämnet idag faktiskt. Jag spenderade 2 timmar i diverse klädbutiker i hopp om att hitta kläder, men det är så jävla svårt om man inte väger 5 kg och har kuratorer A.
Jag är ändå inte stor, jag har strl 38-40 men antingen ser man ut som ett tält eller som en strandad val eftersom man i vissa butiker ses som plus size medan man i andra ses som en S-M. Har man dessutom en byst på 75I kan man ju lika gärna ge upp. Inte ens en sportbh kan man hitta utan att tuttarna väller ut på sidorna vid armhålan.
Det är ungefär som att man ska skämmas om man inte passar en stöpt mall. Jag har inte brytt mig om min vikt och kropp innan men nu har jag nästan list att svälta ner mig 10 kg så jag kan köpa vanliga jävla kläder.

Jag fattar helt din poäng, men måste påpeka att det drar lite mot ”det finns alltid något/någon värre”-problematiken. Alltså, du LD är ju faktiskt ”klassiskt snygg” i ansiktet, och det finns människor som har mycket mer övervikt än du. Fulare/tjockare personer skulle ju kunna skriva en sån här text som reaktion på när du säger något positivt om din kropp eller ditt utseende, liksom.
Av samma anledning tar jag personligen inte längre ett dugg illa vid mig när smala/snygga kompisar klagar på att de känner sig tjocka eller fula. Man kan ju bara jämföra sig med sig själv (och alla tusen bilder på perfekta modeller!). Jag kände mig tjock och ful även när jag var smalare och snyggare än jag är idag, det går liksom inte mäta en personlig känsla på det sättet.
Alltså återigen så förstår jag din poäng (tror jag ;)), men blir inte resonemanget att så länge det finns någon som är ”objektivt” fetare eller fulare än du så är du inte tillåten att skriva om att du ska sluta hata din kropp?

eller hur, tänk dig (riktat till dahmer) att någon med en ännu mer utsatt kroppshydda skrev ett inlägg om ämnet nöjd-med-kroppen-sin som respons på ditt inlägg, där din attityd och dina känslor förlöjligades och intet gjordes eftersom att du i motsats till annat folk besitter ett visst normativt yttre. hur tror du att det skulle upplevas?

När debatten om att smala förtrycker var på tapeten för några veckor sedan så blev jag så jäkla irriterad på många av de smala människorna som inte kunde låta tjocka människor få berätta om sina problem i vardagen och respektera deras upplevelser. Att någon, när den berättar om något den personen varit med om/känt/haft ångest över/mått skit över så är det värsta jag vet människor som ska kontra med sina egna upplevelser som ”MINSANN ÄR PRECIS LIKA ILLA OM INTE MER!!!”.
Men likadant gör ju du nu. Elins upplevelser och ångest över hennes kropp har fått henne att må dåligt, men nu har hon jobbat med det och blivit stolt över sig själv. Hon skriver ett inlägg om detta, denna modiga starka människa berättar om sina upplevelser och sin kropp – för att mötas av att hon minsann borde hålla tyst om sina upplevelser och sin resa eftersom det finns de som har det värre?
Min kropp är väldigt lik Elins. Jag är vit, jag är normalviktig men jag ser absolut inte ut som tjejerna i modetidningarna. Jag har fått höra att jag är fläskig, jag har haft stora problem med mat, träning och ångest. Det du tar upp (inte bada tillsammans med andra, inte visa sig naken för sin pojkvän, känna att man hela tiden kunnat vara lite snyggare och ”bättre” osv) har under hela min tonårstid varit min verklighet också. Och jag tycker att hon är så himla stark som delar med sig av sina upplevelser, och har förmågan att acceptera sig som hon är.
Låt människor äga sina upplevelser, och låt dem vara stolta över sina framsteg! Det som kan verka som ”ingenting alls” för någon kan vara världens största steg för någon annan. Bara för att hon, och jag, kanske är närmare normen än andra så betyder inte det att det är okej att bagatellisera och förminska hennes upplevelser.

TACK för ett superbra inlägg! Jag, som avviker från funktionalitetsnormen, har alltid stuckit ut i alla sammanhang. Därför vet jag inget värre än när normalhindrade människor som uppfyller normer om skönhet talar om för mig att ”utseendet har ingen betydelse” och ”det är insidan som räknas”. Och sedan ska jag dessutom tycka att sådana kvinnor är ”modiga” när de visar sig utan smink och är ”naturliga”?! Skillnaden mellan dem och mig är att de kan ta på sig sitt smink igen vilken dag som helst, medan jag aldrig kommer att passa in i något skönhetsideal, sminkad eller ej. Naturligtvis är det fantastiskt att kunna känna att man älskar sin kropp, men ibland är det bra att skaffa sig lite perspektiv på saker och ting.

Ja tyckte de här va jävligt orätvisst mot alla smala tjejer (och killar) som har haft enorma komplex. Jag mådde som sämst med hur jag såg ut nr ja vägde 45 kg (är jävligt kort så fortfarande inte undervikt på mig men fortfarande väldigt smal). Och nu efter flera år av att jobba med hur jag ser och min kropp så kan jag äntligen tycka att jag ser ”okey” ut dom flesta dagar och har fått bättre självkänsla sen jag träffade min pojkvän. Och sen ifall jag hade varit tjejen som gjorde de andra inlägget och sen läst det här så hade min känsla varit att jag inte har nån rätt till mina känslor. Att jag genom att visa min kamp med min kropp och att jag nu kan säga att jag duger skulle vara ett hån mot större kvinnor är att grovt förminska känslorna som denna tjej har. Eller som tjejer som jag har. Sen kan jag ju ha misstolkat vad du menade men det var så de lät som för mig.

Fast vissa blir ju säkert peppade av det? Det är ju väldigt stor press på särskilt unga tjejer och det är inte bara de tjocka som känner av den utan även smala. Det duger liksom inte att vara smal när man jämför sig med typ Victorias secret-modellerna vilket ju rätt många gör. Då ska man va smal med stora bröst och 3 meter ben.
Det har varit mycket inlägg om detta från dig ett tag och visst håller jag med i mycket. Men det är också ganska mycket dra alla över en kam. Att man är smal betyder INTE automatiskt att man uppfattas som snygg. Du verkar inte vara nöjd med din kropp och jag kan i princip säga GRATTIS för övervikt är något som man åtminstone kan försöka göra något åt. Du är mig veterligen frisk och har två friska barn. Det finns många komplex som handlar om sånt som inte syns. Finns personer med kroniska tarmsjukdomar som inte kan leva ett normalt liv pga sin sjukdom. De hade nog hellre varit tjocka.
Om det är okej för tjocka att gilla sin kropp, så måste det också vara okej för smala att inte gilla sin kropp ibland. Vi är människor. Ingen är perfekt.

I den verklighet jag lever i är och har det varit norm att man inte ska vara nöjd med sin kropp, smala tjejer tycker de är tjocka, tjejer som ligger nära idealet tycker de är fula, korta tjejer vill vara längre, långa vill vara kortare, de med stora bröst vill ha mindre, de med små större, osv osv. Så länge normen är att man inte ska/får vara nöjd tycker jag det är jättebra att nån faktiskt vågar säga att den är nöjd. Och jag vet inte men ingen kan ändra hur du själv ser din egen kropp, jo jag fattar att det är lättare att vara nöjd om man ser ut som normen men det betyder inte att det är lätt,och om inte ens tjejer som ser ut som normen får vara nöjda hur ska då nån som inte gör det kunna säga att hon är nöjd. sen förstår jag inte hur nån kan låta sig begränsas så av andras syn, vore jag du skulle jag göra som jag ville; gå med shorts, linne, bada osv – de allra allra flesta bryr sig likosm inte om hur andra ser ut och om de gör det – vem bryr sig?

Jag förstår problematiken och brukar inte försöka att inte uttala mig alls om det här, utan lyssna istället och ta till mig istället då jag alltid varit väldigt tanig. Jag tänker fortsätta lyssna och ta in, jag tycker det är jättebra att du synliggör det här så det kan förändras.
Till något helt annat så tänkte jag fråga om du kanske kunde skriva något om bröst och hur man ser på dem, nu tänker jag inte på amningsdebatten. För just bröst är något som jag påmints om i hela mitt liv, i och med att jag är väldigt liten så är mina bröst väldigt små. Detta är ju egentligen inte något konstigt men många gånger har det fått mig att inte känna mig som en ”riktig kvinna”. Jag hade egentligen inte tänkt så mycket på det förrän en av mina första pojkvänner frågade mig, när jag var 15, ifall jag hade funderat på att förstora brösten och insinuerade att det var något han skulle föredra. Sen dess har det liksom suttit fast hos mig, och jag vet många andra kvinnor med små bröst som har liknande känslor. Hade varit kul om du hade velat lyfta det, eller inbjuda till att andra kan dela med sig av liknande erfarenheter.
Tack för en fantastisk blogg <3

Åååh, jag har haft två pojkvänner som erbjudit sig att köpa pattar till mig ”när de har råd”. Eeehm, tack? Jävla idioter (bara en av anledningarna till att de är EXpojkvänner…). Var stolt över dina små bröst, syster! Vet att det är svårt att skita i vad folk säger/har sagt, men jag har märkt att om en intalar sig varje dag att ”jag gör vad jag vill och skiter i vad andra tycker” så växer den känslan sakta men säkert.

Jag tycker verkligen att den typen av inlägg motverkar sitt syfte. Dessutom tycker jag oftast att kommentarsfälten (nu har jag inte just läst denna tjejs kommentarsfält) fylls av kommentarer som ”du har perfekt kropp”, ”du har kurvor på rätta ställena” osv. Det blir som ett ytterligare slag för att plötsligt finns det ett ideal som man skall försöka efterlikna ändå. Ogillar skarpt den typen av inlägg. Var ju nån tjej för ett tag sen som la ut en video på fb med samma syfte och jag tyckte även då att det blev motsatt effekt, iaf för mig.

Tack, tack, tack!
Jag hade en dålig dag igår och tänkte på hur mycket jag behövde höra något om det här med att leva i den här störiga världen. Berättade för en vän om hur jag kände mig när jag fått se en bild av mig på IG. Hon som alltid varit smal, och nu börjat med sockerförbud, tyckte att vi ”skulle göra något åt det”. När jag försökte få henne att förstå att det inte var lösningen, såg hon det inte klart. Hon har ju liksom aldrig levt utanför normen någonsin, men tycker ändå att det verkar jobbigt att vara utanför och vill få in mig i gemenskapen. Känslan av att jag på något sätt skulle bli hennes välgörenhetsprojekt gör mig dessutom knäpp i huvudet.
Det jag mest ville säga var verkligen, tack som fan för att du finns och för att du hjälper mig att fatta att jag får finnas i den här världen precis som jag är!

Jag måste ändå säga, som smal tjej, att det är fantastiskt vem som än lyckas lära sig älska sin kropp. Självklart är det svårare om man är tjock eller på annat sätt uppenbart ickenormativ, MEN idag är det inte många tjejer som förstår att deras kroppar faktiskt passar in i mallen. Många tror att de är tjocka, fula osv fast de inte alls är det. Om någon, oavsett vikt, lyckas lära sig att fullt ut acceptera eller till och med älska sin egen kropp så tycker jag att det är ett stort steg framåt.

Alltså herregud vad jag känner igen mig i detta, har läst massa såna tidningar som yngre och alltid bara mått sämre av de ”peppiga” reportagen. Tack för att du sätter ord på mina känslor, det jobbiga är bara att de med mer normativa kroppar förmodligen aldrig kommer att förstå det här.

Håller med! Såg jag någon kropp som liknade min egen tänkte jag att min kropp egentligen måste vara ful, fast jag inte tyckte det från början! Det gav en rejäl reva i mitt självförtroende… Om alla bara kunde SLUTA tala om hur en ska se ut eller inte se ut så är jag övertygad om att världens kvinnor hade varit lyckligare!

Tänker att det nog egentligen inte spelar nån roll hur man ser ut. Vi är så fullproppade med ideal som hela tiden ändras så det är helt omöjligt att vara nöjd. Och ja jag är nog i de flestas ögon rätt normal fast jag aldrig själv ansett det. Så vi kanske bara ska enas om att stärka varandra istället för att tävla om vem som tycker mest illa om sig själv?

Det handlar ju inte om vem som tycker mest illa om sig själv utan om att den här typen av inlägg faktiskt skadar mer än de gör nytta! Hur ska vi kunna stärka varandra när det görs på sätt som är kontraproduktivt? Ska vi som mår dåligt bara vara tysta för sakens skull? Låta människor trampa folk på tårna bara för att de menade väl?

Jag måste inflika här… jag läste just Jacobsons blogginlägg och såg sedan ditt. Jag förstår precis vad du menar med att det är onödigt att smala/fita tjejer/kvinnor skriver om att man ska vara nöjd med sin kropp och peppar andra till det, men (!) jag kände igen mig på pricken hos Jacobson. Jag är ”normalviktig” och ses som en smal, ung kvinna, men jag (lika som Jabocson) matchar ändå inte skönhetsidealet. Våra magar ”knölar” ihop sig då vi lutar oss fram och låren nuddar varandra. Även om man är smal så måste man inte matcha idealet, för idealet är något som uppstått för att ekonomin ska gå runt. Ju mer skönhetshets, desto mer måste vi kvinnor konsumera. Jag förstår att de som är något större blir irriterad och tycker att ”men du är ju redan perfekt!”, men så är inte fallet. Skönhetsidealet är helt enkelt ouppnåeligt.

Hej LD och alla andra fantastiska människor som hänger här!
Jag tittar in på bloggen här emellanåt sedan något år tillbaka och jag vill bara säga TACK! Från att ha varit en sån som tycker att ”vi smala utsätts också för förtryck” är jag nu en som håller käften. Visst har jag min egna kroppsångest, men jag håller käft (kanske max beklagar mig för någon vän emellanåt…). Varför? För att jag förstår överviktigas situation med samhällets förtryck? Nej, det kan jag omöjligt göra pga har aldrig haft ett överflödigt kilo i hela mitt liv (har hög ämnesomsättning plus är som så många andra uppväxt med en ständigt bantande moder, det sätter sina spår har jag insett på senare år)… Men jag FÖRSÖKER åtminstone förstå.
Och det är mestadels tack vare din blogg, LD! Så, TACK!

Jag tror nog snarare poängen bakom alla dessa selfies och ”må-bra-oavsett-din-kropp” visar på en annan sak – att skönhetshetsen och styckseendet av kvinnokroppen är så intensiv att den får till synes snygga, smala tjejer att också må dåligt.
Jag är en sådan – som är missnöjd med min lilla gravidmage ( och den är inte så stor, men ja, den är större än den var innan jag var gravid och steget bort från perfektion). Tre minimala streckmärken har jag också på magen, som man knappt ser, men tro fan att jag stört mig även på dem – emellan att jag känt mig lyckligt lottad som ej fått fler.
Jättesnygga ben, brukar folk säga att jag har. Visst, men vad ser jag – jo de halvt synliga åderbråcken samma graviditet gav mig.
Och visst må jag se smal och elegant ut, men mina bröst är tråkiga hundöron när jag har sex, så mest bekväm känner jag mig i bh när jag har sex fastän min pojkvän envisas med att ta av den. För att inte tala om rynkorna, celluliterna ( som nästan bara jag ser)… Allt detta beror ju på skönhetsidealen och de retuscherade bilder vi får i media av kvinnokroppar. Och uppdelandet av våra kroppar per kroppsdel i stället för i sin charmiga enhet.
Och ja, även jag, som i mångas ögon då inte har rätt att yttra mig i skönhetsdebatten, är så missnöjd med min kropp att jag lägger mycket tankar på den, att jag försöker sitta på ett visst sätt på foton så inte magen veckas, att jag måste ha en inre dialog med mig själv för att inte redigera vilka foton andra får tagga mig i, att jag är lite mindre avslappnad än jag borde sexuellt. Och då har jag generellt ganska bra självförtroende, eller beter mig som det – mest för att jag hör av de andra att jag ju borde vara glad som ej kämpar med vikten och sådär.
Alla vill få hjälp med sina svårigheter – så tjejen som postade inlägget om att hon accepterar sin kropp gör det för SIN skull först och främst. Det är sorgligt att det ska sticka i ögonen på dem som är än mindre nöjda med sina kroppar, eller som ser hennes som finare kropp än deras.
Vi måste sluta väga allas olika insatser mot varandra, sluta missunnas den uppmärksamhet en till synes normal tjej får för att hon tar av sig smink eller postar sånt här, för att för henne var det en stor vinst, och för andra som liknar henne ger det något ( mig gav det något). Det är inte en tävling om vem som är modigast eller har svårast väg att gå. Att det känns så är nog snarare för att de som ligger längst från de rådande skönhetsidealen också känner sig orättvist bedömda och anklagade för sin vikt och vill ha förståelse för att det ej är lika lätt för dem.
Skönhetsidealen är ouppnåeliga.

Om man inser att man gillar sin egen kropp, en gång för alla, varför har man ett behov av att berätta det för andra? Blir det ”äkta” först när andra vet av det? Jag betvivlar att man gör det för sin egen skull.

Önskar att jag hade läst mitt sista ”så lärde jag älska min kropp” reportage/inlägg men jag vet att den dagen inte är här ännu.
Hela konceptet med att visa att kroppar som inte följer normen också är vackra är helt värdelöst ohållbart. Nån sekunds tillfredställelse kan man väl få av att gotta sig i någon annans deftekter om de är ”värre” än ens egna. Men det ligger ingen äkta glädje i det och ingen långsiktig effekt. Det är väl därför de gör reportagen om och om igen.
Sedan om kropparna som visas ser ut som en själv eller rent av bättre så är det verkligen katastrof. Då ens egen kropp, som man kanske inte trodde var så farlig, beskrivs som ”ingen modellkropp” eller ickenormativ och som en kropp som det krävs träning för att kunna älska är det verkligen kört.
Vill man visa mångfald ska man inte göra en grej av det för det funkar inte. Det enda som funkar är att börja inkludera en större variation av människor som en helt självklar sak för att skapa en bredare bild av vad som är normalt.
Jag tycker det är bra att du LD vågar vara öppen med din kroppsångest, känns som att det är en sån sak man bara får prata om när man kommit över den och LÄRT SIG ÄLSKA SIN KROPP™

Det är sannerligen irriterande med blogginlägg av det där slaget, eller reportage i tjejtidningar vars syfte är att ”skänka styrka och inspiration”, typ. Fattar de inte att när de säger att de trivs med sina kroppar ”trots att de ser ut som de gör” så tittar jag ner på min kropp och märker att min kropp är hundra gånger valkigare, knöligare och blekfetare än deras. Då får jag lära mig (som om jag inte redan visste) att min kropp är värre än fel och ful. Den är så fel och ful att den inte ens passar in i reportage som handlar om icke-perfekta kroppar.
Samtidigt finns människor som passar ännu mindre in i idealet än jag gör, och därför skulle inte heller jag n å g o n s i n få för mig att skriva ett inlägg med det där upplägget.
Vad kommer härnäst? Ett inlägg skrivet av en heterosexuell, stilig, framgångsrik cis-man som proklamerar att han accepterar sitt liv trots att det inte är perfekt? Kommer han också att hyllas då, eller? Vem som helst förstår att det hade varit ett hån mot förtryckta grupper av olika slag.

Så himla bra skrivet!
Jag får jämt kommentarer som antyder att det är mitt fel att jag inte är nöjd med min kropp, eftersom det fanns en tid då jag såg bättre ut och det skulle inte krävas mycket för att nå dit igen.
Problemet är ju bara att ju mer jag kämpar för att ”bli nöjd med min kropp” desto snävare kommer min tanke om hur jag vill se ut att bli.
Därför anser jag att det är om alla bara fick se ut som de såg ut och bli uppskattade för andra saker än just deras kroppar, så hade väldigt många sluppit gå runt och hata sig själva.
Men bra att du poängterar att detta inlägg handlar om en enskild individs handling/inlägg utan snarare hur skevt debatten om kroppsideal förs.

Men. Här har vi också en problematik. Du har inte mer rätt än någon annan även om du skulle vara större än henne, att må dåligt över din kropp. Även om hon är smalare än dig, så svärtar ätstörningar, bulimi och anorexi hennes sinne på grund av dagens samhälle. DET är felet. Och det är det hon skriver, att ALLT är OKEJ! Lika okej som det är för henne att ha ätstörning och tycka illa om sin kropp fastän hon är smalare än vissa, precis som det finns folk som kanske tycker att du hycklar när du skriver om hur illa du har det. Sanningen är att det alltid finns någon som har det värre, men det gör inte ditt lidande mindre.

Jag jämför inte lidande på det sättet. Jag pekar ut problematiken att försöka peppa kvinnor till att må bra i sina kroppar genom att posta bilder på vackra normativa kroppar och peka ut dem som defekta.

Det jag ogillar med sådana reportage är ”jag ser ut så här och är nöjd ÄNDÅ”. Att kvinnor inte bara får existera utan att bedömas är tyvärr ett faktum, men jag tror inte att vi går rätt väg om vi visar upp olika kroppar som ”ändå är nöjda”. Det lustiga är dock att jag hade en diskussion om detta med några vänner (som är kvinnor) och alla utom jag påstod att deras självkänsla höjdes när de såg sådant. Att de då kände sig så normala. Jag fick ingen förklaring till varför de kände så heller.

Förstår verkligen känslan av att typ födas med hängtuttar. Och de jävla tuttarna är överallt också! Pekar åt olika håll i sport-bhn så en alltid får ångest över om ens bröstvårtor är styva så det syns. Men jag skulle verkligen önska att du kunde visa dig naken inför din man och bada med dina barn! Finns det inget att göra för att du ska bli bekväm med det? Som går fortare än att krossa patriarkatet 🙂
Du gör ju som du vill såklart men jg tycker det stärkt min självkänsla både att kunna vara naken inför min sambo och bada trots att jag tycker jag är tjock. Men alla är vi ju olika. Och jg önskar verkligen att alla vågade vara nakna om de ville och bada om de ville. Hoppas det blir bättre för dig. Både i samhället och i själen.
Och hoppas jag inte formulerat detta på nedlåtande sätt för det är absolut inte min mening.
/tipsens

Hej,
Jag blir så jävla irriterad varje gång du skriver om det här ämnet och är en sån där som tar det personligt och tänker att ”smala har det minsann jävla svårt också!” Och sedan tänker jag på det du skrev förr om att min reaktion går att jämföra med privilegierade män som hänvisar till att ”ja, men män vi har det också jobbigt!” Och så inser jag att du har ju rätt. Och då blir jag irriterad för att jag är så egocentrisk att jag inte kan kliva utanför mina egna känslor och upplevelser och se på frågan ur ett objektivt perspektiv, och once again inse att du har rätt.
Jag tänker då fanimig rösta på dig på blog awards i alla kategorier jag kan, det ska du ha jävla klart för dig. För din blogg lär mig sakar om både mig själv och omvärlden. Så tack för att du gör mig irriterad. Du äger.

Håller verkligen med! Alla kroppskomplex jag någonsin haft tror jag faktiskt kommer från såna där ”du duger”-reportage och från välmenande kvinnor inom normen som ”vågar visa upp sina defekter”.
Och alla dessa nordiskt blonda kvinnor som ältar hur jobbigt det är att gå med orakade ben – när de har så lite och så ljusa hårstrån att ingen människa ser dem på 20 cm håll!

Jag tänker mig att en bra jämförelse för de som inte förstår varför den här typen av inlägg som Elin skrev endast är positiva för de som redan tillhör samhällsnormen och förstärker icke-normativas utanförskap, skulle vara om jag som vit publicerade bilder på mig själv och skrev: Äntligen har jag lyckats bli nöjd med min hudfärg! Jag har mått så himla dåligt över att bli kallad blek och glåmig men nu förstår jag hur fin min vita hud är! Man kan älska sig själv även om man har ett typiskt nordiskt utseende med blont rakt hår och ljus hud. Hoppas alla ni andra känner peppen nu!
Tror inte att det är en enda rasifierad person som känner sig peppad, stärkt eller medräknad av det. Precis som vi med icke-normativt utseende (feta och överviktiga) inte känner oss peppade av inlägg som Elins, vilket inte är unikt på något sätt utan bara ett i mängden vi ser hela tiden, utan frågar oss själva vad som ska till för att vi ska kunna vara nöjda när ett helt samhälle motarbetar oss och dagligen talar om för oss att vi är samhällsfaror, ligger samhället till last och att tända på oss är en fetisch.
När det gäller rasifierade verkar gemene feminist förstå att hyllning av vithet leder till utanförskap men när det gäller hyllning av smalhet är detta plötsligt ett helt annat problem med helt andra lösningar som inte har något med samhällsnormer, strukturer, privilegier och förtryck att göra. Inte sällan skrivs saker av typen: Jag tycker inte att feta blir förtryckta. Jag som icke-fet kan inte se det så då finns det inte för jag har det också jobbigt. Vad taskigt att anklaga smala på det här viset, tror ni tjocka att ni är de enda som har problem eller?
Jag är inte förvånad längre över kommentarerna som möter mig och andra feta/överviktiga under såna här inlägg. Däremot är jag fascinerad över hur många gånger samma argument kommer tillbaka i olika skepnader från kränkta smala.
Jag har din rygg Lady Dahmer. Kärlek till dig som kämpar för oss! <3

Jag uppskattar din uppriktighet och vill inte på något sätt förringa din ångest. Hur jag valt att tackla kroppshysterin främst kring badplatser är att helt enkelt STRUNTA i den. Jag tänker inte be om ursäkt eller skyla min kropp även om den i normjägarnas ögon är LÅÅNGT ifrån ”perfekt”. Jag är på badplatser för att bada och ha kul, inte för att bli bedömd och om folk ändå väljer att göra detta är det i mina ögon deras problem och inte mitt. Jag känner här att jag även sänder ut ett budskap till mina barn att det är ok att se olika ut och att man inte ska döma folk efter deras utseende.

Det bästa är väl att visa sig i alla möjliga osmickrande poser utan att säga ett enda ord om varför, om man vill göra skillnad för andra alltså. Det skulle påverka positivt även om man är typ felfri osv.

Jag har aldrig varit nöjd med min kropp. Aldrig. Idag, två barn på 12 månader senare, förstår jag hur jävla fin jag var. Hur mkt tid jag kastat på att hata min kropp med kanske tre celluliter och två veck på magen. Förbannade jävla samhälle!!
Men idag… Två barn på 12 månader, brisningar, 10kg övervikt, inte en muskel kvar (SVÅRA foglossningar under båda graviditeterna), hängiga jättebröst och trasigt bäcken är jag mer nöjd än någonsin. Fine… I kläder ser jag jävligt normativ ut. Jag är inte heller ful eller fet. I bikini/underkläder syns ”dock” det ”fula” (enl. samhället). Jag har inte tänkt skämmas. Jag vägrar. Men det är synd att jag aktivt måste jobba med min ickeskam. Det hade väl varit jääävligt mkt bättre om jag och alla andra bara hade fått vara oss själva i alla lägen……
Förbannade samhälle.

Tänker på samma sak som någon ovan. Om Elin eller någon annan som skrivit något liknande känner sig eller har känts sig groteskt ful, tjock, äcklig osv, hur ska hen veta att Jens kropp passar in i normen. Om man har mycket komplex och kanske har ätstörda tankar ser man inte sin spegelbild kliniskt. Hur ska man veta själv att man tillhör normen? En anorektiker tex ser ju inte hur smal hen är.

Du har skrivit precis det jag tänkte när jag såg hennes inlägg.
Har en nära vän som i det närmaste ser perfekt ut.. enligt rådandd ideal. Otroligt vacker och det får hon höra av väldigt många var gång hon postar en bild.. Men hon ser sig själv som tjock och ful och därför tror hon att vi sitter i samma båt och att hon förstår hur jag känner. Skillanden är bara att hon väger mindre än vad hon ”borde” medan jag väger 30 kg mer än vad jag trivs med så samhällets syn på oss båda är så klart extremt olika.. lika så reaktioner vid eventuella foton och när vi bara hänger bland folk..
Blir ganska provocerad av det men kan inte framföra det utan att såra henne tror jag..
Var och en bär på sina ryggsäckar och det är svårt att sätta sig in i exakt hur andra mår och tänker..
Jag badar dock vid sjöar med mina barn, går barbent osv.. enbart för att jag vägrar förmedla till dem att mamma inte kan för att mamma är tjock men jag har ångest varje gång :-/
Tur att du finns Natashja, du planterar många bra tankar i min hjärna som jag ibland stärks av. Har aldrig ens under barndomen haft någon idol men du är ta mig fan en!

Med jämna mellanrum händer det att särskilda inlägg dyker upp i mitt facebookflöde. Det kan vara en kompis som postat det, en vag bekant eller bara att inlägget fått så jävla många likes av vänner och bekanta att det dyker upp oavsett om jag känner människan eller ej.
Det ser alltid likadant ut. En normativt smal tjej lägger upp en bild på sig själv i bikini, träningskläder eller liknande där kroppen syns väl och skriver ungefär så här: Förut strävade jag efter att bli smal och mådde jätte dåligt över hur jag såg ut, men nu har jag lärt mig att älska mig själv precis som jag är och att endast träna för hälsans skull!
Vänner, familj och helt okända människor skriver berömmande kommentarer över hur bra det är att den här unga tjejen nu endast fokuserar på hälsan och inte längre lyder under normer.
Men jag blir så jävla arg varje gång jag ser sådant.
Det visas hela tiden hur bra det är att vara smal OCH trivas i sin smala kropp! Alltid får en höra att det sämsta en kan vara är just tjock och hur ohälsosamt det är och hur olyckliga alla tjocka är. Sedan när en smal vit ung tjej skriver att hon är jätte nöjd med sin smala unga vita kropp då haglar berömmen och komplimangerna in för hon visar att det går att bryta sig ur skönhetshetsen och älska sin kropp.
Jag tycker det är sjukt att vi skall heja på alla smala tjejer (eller som det så fint heter; fit) som är minsann nöjda och glada med sina kroppar och kan visa upp dem och få beröm och komplimanger för sin inställning om den kvinnliga kroppen. Det är ju fortfarande en norm alla sitter och ger tummen upp åt (och samtidigt ger tummen ner åt allt annat) och att vilja bli smal har endast paketerats om till att vilja bli hälsosam och fit. Men fit och hälsosam är ju idag fortfarande synonymt med smal och lite kroppsfett. Att då visa upp sin smala tränade kropp och säga att en är nöjd med den trots det där lilla, lilla fettet på magen är väl ändå ett hån mot alla som verkligen önskar att det inte rådde så oerhört snäva normer.
Nä, jag orkar inte visa mig med magen bar på internet och känna mig jätte stolt och framför allt nöjd med hur smal, ung och vit jag är. Framför allt orkar jag inte längre låtsas som om jag brutit mig fri från alla rådande kroppsideal.

Är det något fel med att vara nöjd med sin kropp? Det finns människor som är nöjda med sina kroppar oavsett om de är smala eller överviktiga osv.
Tycker det är fel att kritisera Elin bara för att du själv är osäker. Massor av människor har uppskattat hennes text, du är den första jag sett som tydligen inte gjort det. Bara för att du kanske inte är nöjd med din kropp så behöver du inte klanka ner på Elin för att hon är nöjd med sin.

Hon är inte fit enligt rådande samhällsnormer. Verkligen inte. I mina jävla träningshetslångthårschysstbränna-kretsar räknas hon som mullig. Smågfet. Inte okej att vara det.
Varje dag tampas jag med sjuka jävla ätstörningar (som jag får hjälp med) och jag kan säga rent ut att den här typen av inlägg inte rör mig i ryggen. Det känns inte i hjärtat, det känns inte äkta och jag får ingen ”jag duger”-feeling av det hela. Tror inte majoriteten får det heller, för snart går dom in på instgram och ser valfri filterbild med random cpsnygg tjej utan en enda jävla cellulit. Kritvita tänder och ej cancerframkallande bränna med tillhörande jätteboobs + pyttemidja. Snart går ”jag duger”-tanken över till ”jag borde inte äta den här kakan”-tanken.
Jag tror inte att jag som kvinna någonsin kommer att känna den där ”jag duger”-känslan, trots att samhället ständigt bekräftar mitt utseende. Vit, smal kvinna suger. Det suger att vara det lika mycket som det suger att vara fet, lika mycket som det suger att vara något annat. Samhället suger. Världen suger, osv. Jag är less på kroppsfrågorna, när ska människan förstå att det är ett skal. Det är ett skal som döljer ditt äkta jag, ditt medvetande. Ingenting annat. Fast säg det till ELLE eller Cosmopolitan. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHHHH…
MEN JAG ÄR INTE BITTEEEEERRRR.
Älskar din blogg, har läst sen start. Första gången jag kommenterar. Tror jag. Kommer förövrigt flyga på dig om jag ser dig på stan samt kräva en bild med dig där det ser ut som att vi är vänner. Du har öppnat upp min bild för feminismen på ett otroligt sätt. I högstadiet var jag väldigt insatt i feminismen, men min lärare ansåg att det redan då (tio år sen) var ett uttjatat ämne. Kände mig tystad och började gå in för antirasismen istället, min hjärtefråga. Tack vare dig har jag nu två hjärtefrågor och ska till hösten läsa genuspedagogik. Jag är tacksam över det. Otroligt tacksam.
Hejdå.

Mm bra sagt! Tycker lite synd om denna unga tjej som får stå syndabock här, men förstår att du inte menar nåt ont om henne personligen. Höll på att kräkas då för ett tag sen när den där perfekta kvinnan (hälsocoach eller vad fasen hon nu var) la upp en föreläsning där hon drog i sina icke-existerande valkar och proklamerade ”detta är en tjejkropp!”. Så stört beteende på alla sätt. Noll insikt i sig själv och i strukturer.
Det är ju lite svårt detta i och med att den överlag förtryckta gruppen tjejer/kvinnor består av mer eller mindre förtryckta grupperingar inom gruppen. I och med att ingen kvinna lever upp till alla krav som ställs på våra kroppar och även den mest perfekta brud kan hata sin kropp, är det inte konstigt att en del har svårt att se att andra faktiskt har det värre. Många tjejer har en så skev självbild att de tror att de är betydligt mer ”fel” än vad de faktiskt är och blir ”paranoida” kring sitt utseende. Jag har själv tänkt att jag ser missbildad ut och att folk borde glo på gatan, men eftersom jag aldrig fått något yttre tecken på annat än att jag ser normal/bra ut, är det ju bara att inse att jag är ute och cyklar och får skaffa mig lite perspektiv.
Det jag menar är alltså att det inte är uppenbart att alla ”normklagare” fattar att de är inom normen.

Minns ett reportage i en tjejtidning från när jag var ca 14, det hette typ ”Killar gissar tjejers komplex” och så var det bilder på nakna tjejer och killarna skulle gissa vad de hade komplex över.
Typ så här:
Kille 1: Det äckliga ärret på magen.
Kille 2: Hennes konstigt formade bröst, de hänger ju för fan ner till naveln och är alldeles avlånga!
Kille 3: Födelsemärket under hennes högra knä, fyfan!
Kille 4: Hon är för smal och borde gå upp minst fem kilo.
Kille 5: Hon är alldeles slapp och otränad i kroppen och dessutom alldeles för blek, hon borde gå till ett gym och ett solarium.
FEL SVAR! Rätt svar är hennes stora rumpa.
Killarna: VA?! Hennes rumpa är ju sååååå fin! HUUUR kan hon ha komplex över den?! Jag skulle ligga med henne!
Sensmoralen: Du är fin som du är, dina komplex sitter bara i ditt huvud!
Och jag ba eeeeeh….? Är de totalt dumma i huvudet eller?! Hur var det tänkt att tjejer skulle må bra av att läsa det där? Eller var det egentligen, precis som jag tror, ett sätt att få tonårstjejer att hata sina kroppar och vilja köpa mer av deras värdelösa äckliga ”älska din kropp!”-reportage?

Haha jaa verkligen sjukt. Typ ”några random killar du inte känner tycker stora rumpor är fint så nu kan du sluta må dåligt över den! Däremot borde du skämmas över din otränade, spinkiga, bleka kropp, dina konstiga bröst, ärret du förmodligen redan mått dåligt över och det där födelsemärket du förmodligen aldrig ens tänkt på tidigare.”
Kan säkert ha varit veckorevyn. Förvånar mig inte.
Ett annat exempel jag kommer ihåg var en tjej som var lite överviktig. Hälften av killarna sa att hon måste ju må dåligt över sin vikt och andra hälften tyckte att hon kunde varit snygg och hon var längre, och trodde hon hade komplex över att hon var kort. Alla hade fel, hon mådde dåligt över att hon hade stora, tunga bröst som hon ville förminska. Killarna fick frispel och sa att brösten var ju det bästa på henne, det spelade ingen roll att hon var tjock när hon hade såna bröst, att tjejer som förminskade brösten var sjuka i huvudet som gjorde det när ”alla andra tjejer” drömde om att förstora brösten. En sa att hon var lat och att hon bara skulle försöka gå ner lite i vikt så skulle ju brösten också bli mindre.
Jävla idioter!

Jag förstår verkligen vad du menar om jag försöker att tänka från ditt perspektiv. Det är självklart lättare att vara nöjd med sig själv om man ingår i normen. Samtidigt så kunde jag inte låta bli att gilla Elins inlägg då jag känner igen igen mig så mycket. Jag haft väldigt svårt att gilla min kropp, även om jag råkar vara normalviktig, och det hjälper att läsa sådana inlägg som Elins för att må lite bättre. Det känns väldigt dumt att gå omkring att vara missnöjd med lite överflödigt fett på mage och lår och väldigt små bröst när andra kvinnor har det mycket värre med sina kroppar pga samhällets vidriga ideal. Men jag känner samtidigt att det är tufft att överhuvudtaget vara kvinna och ständigt känna pressen att man måste leva upp till patriarkatets kroppsideal, oavsett kroppsstorlek, även om det självklart kan vara värre för vissa.

Mm det där som Elin håller på med stavas exhibitionism, bekräftelsesökande koketteri och verklighetsfrånvänt. Är expert på typ allt det där och det är ju för jävla töntigt.
Dessutom detta eviga kroppsfokus där DELAR av kroppen klipps ur och läggs ut för beskådan. Veckans NU hade inte kunnat göra det bättre.
Skärpning.

Som någon nämnde ovan, man fattar inte på långa vägar att man hör till normen om man exempelvis har en ätstörning och därmed en riktigt skev syn på sin egen kropp. Och att då äntligen kunna komma till insikt och bara älska sin kropp någon jävla gång känns liksom fel att förminska. Men absolut, jag förstår din poäng, det var bara något i mitt gamla ätstörningshjärta som behövde få det sagt.

Jag förstår faktiskt inte alls vart du vill komma med dom här diskussionerna. Du säger att du inte vill ha någon tävling men det är ju just vad du gör det till -vem har det och mår värst. ”Som överviktig är det sju resor värre” Vem är du att bedöma andras personliga tankar och upplevelser? Jag förstår inte riktigt hur du tänker. En överviktig kvinna KAN må bra och vara stolt över sin kropp. Precis lika mycket som en smal kvinna kan må fruktansvärt dåligt -kanske på grund av att brösten är för små eller för att denna är FÖR smal. Och jo, tyvärr -det finns otroligt många som får pikar över sina kropp TROTS att dom är smala. Jag har sett det med egna ögon. Varje dag i grundskolan. Det fanns även överviktiga i min klass -som aldrig fick något hat över det. Jag tycker därför du ser det väldigt svart och vit. Jag vet att det finns många unga människor som mår fruktansvärt dåligt över sina kroppar -trots att dom är smala.
En perfekt kropp enligt normen handlar knappast bara om att man ska vara smal. Nu säger jag inte att överviktiga har det bättre på något sätt, alla kan må otroligt dåligt oavsett kropp. Människor kan också må skit bra oavsett kropp. Vem är vi att bedöma lidande? Du kan skriva hur många gånger som helst att du inte jämför lidande men det är ett faktum. Kan du verkligen inte se det? Jag förstår att det inte är din poäng -men. du. gör. det.
Även om du säger att du inte vill förminska andras smärta/dåliga mående över sin kropp så är det tyvärr precis det du gör. Jag uppfattar det verkligen så i alla fall, vilket gör mig ledsen då jag tycker du verkar vara en klok människa. Den här diskussionen leder som ingen vart alls. Ingenting blir bättre. Många människor känner däremot med största sannolikhet nu, att dom inte har rätt att må dåligt och beklaga sig över sin smala kropp för det finns ju människor som har det värre. Överviktiga.

Alltså, gäsp. LD vet allt det där redan. Hon påstår inte att smala människor inte kan må dåligt över sina kroppar, men det ger dem inte rätt att få andra att må dåligt över sina kroppar, okej? För det är precis det som händer om man visar upp sin kropp och säger att man lärt sig tycka om den fast man kanske inte borde (för den är ju inte perfekt, typ).
När jag såg inlägget förväntade jag mig pepp för det beskrevs som peppande. Jag blev bara superledsen. Hon har inga celluliter, hennes mage hänger knappt. Jag blir ju att jämföra mig själv med henne, förstår du, och när får det att låta som en bedrift av något slag att lära sig acceptera sin kropp så inser jag att det i allmänhetens ögon måste ses som något nästan omöjligt att lära sig acceptera en kropp som min. Jag säger inte att man måste ha celluliter för att få vara missnöjd, självklart inte, idealet påverkar oss alla och får kvinnor av alla möjliga storlekar och sorter att hata sig själva, det är jag fullt medveten om.
Känslan jag fick när jag läste inlägget är samma känsla jag får om jag pratar med en smal person som gnäller över sin kropp. Typ ”titta här, det blir en ryggvalk när jag vrider min överkropp bakåt, fy vad hemskt!” och jag står där raklång med ryggvalkar. Jag känner mig hånad. Och då spelar det inte så stor roll om personen gnäller på sin kropp eller hyllar sin kropp, bara att deras kropp lyfts fram som något som borde eller skulle kunna tänkas ses som något problematiskt får mig att inse att min kropp är ENORMT problematisk, vilket inte är något jag vill tänka på hela tiden. För det får mig att må dåligt. Och många med mig, uppenbarligen.

Hon tar upp mycket bra grejer och ska inte behöva bära något hundhuvud för att hon inte är en överviktig och medelålders.
ALLA har rätt att vara stolta över sina kroppar och protestera mot den utseendehets som härjar. Den här ickesysterliga och lite bittra synen på ”vackra” kvinnor måste vi kvinnor lägga av med.

Elin,
Jag håller helt med hur du skriver. Jag tycker alla har rätt att tycka om sina kroppar för vad den är och hur den ser ut. Man får vara hur man vill och vara stolt. Mångfald är vad jag predikar.
Sen är det individuellt om man älskar sin tränade kropp, din mulliga kropp, sin handikappade kropp eller sin ammande kropp. Man är inte mindre feminist för det enligt mig.
Sen att säga att man gillar sin ”normal-smala” kropp är inte ett hån mot överviktiga. Det får man tolka in på egen hand. Det är inte alls samma sak som att stå och säga ”ohh vad tjock jag är” när man inte är det.
Om bloggerskan i fråga har gått och jämfört sig med modeller hela livet och nu är bekväm i sig själv så är det från hennes perspektiv och från hennes förutsättningar. Ångest över SINA kroppsattribut är subjektivt inte objektivt.

Men varför detta eviga jämförande med andra och deras kroppar? Det är en rätt bra väg till att må dåligt och inte kunna älska sig själv. För jag tror faktiskt allt börjar där!
Ja, jag är en tjock tant. Och jag skulle må fan varje dag om jag bara tittar på yngre, smalare, snyggare kvinnor. Må fan om jag jämförde mitt liv hela tiden med de som har en livskamrat och vänner och allt det där.
Tro mig, jag vet att det inte är lätt att vara överviktig, jag är där själv. Lägg till postklimakteriell och vi kan börja prata om att vara osynlig och inte passa in i normen för normen för kvinna=ung, vacker, fertil.
Men ändå, att jämföra sig själv med andra leder ingenvart alls. Jag har slutat ”titta” på andra. Jag ser dem men ”tittar” inte. Det sistnämnda leder bara in på en väg där jag med min omsorgsfullt reparerade självkänsla plötsligt börjar få fula tankar om mig själv.
Det är i alla fall min tanke, att ständig jämförelse med andra leder inte till att må bättre över sig själv.
Vi vet inte vad som försiggår i andra människors liv, deras historia, deras erfarenheter.
Den smala och till synes av samhället godkända kvinnan kan ha andra problem som inte har med vikt eller kropp att göra.
Om det nu är så jobbigt eller ångestframkallande, varför läser man inlägg med smala tjejer som skriver att de är nöjda med sig själva? Jag sitter inte och läser på forum med lyckliga familjer, det hjälper inte mig i min ensamhet liksom…
Var och en av oss lever i våra egna verkligheter, det ligger i sakens natur att vi inte kan känna andras känslor, inte läsa andras tankar och känna hur andra upplever verkligheten.
Det ÄR för jävligt hur samhället i stort ser på överviktiga, särskilt kvinnor, men jag tycker inte det blir bättre om det därmed inte ska få finnas plats för smala, till synes lyckade, kvinnor att uttrycka sig och vara öppet glada över sig själva. Det blir lika tokigt det.
Jag försöker älska mig själv som jag är, ser ut e t c. Att jämföra mig med andras utseenden leder bort från det, inte dit.

Tror man lägger ”skulden” på helt fel ställe om man säger att det är upp till den enskilda människans individuella val. Ingen människa är en ö.
Jag kan känna igen det du beskriver, men jag tror att den gemensamma nämnaren är att vi inte är särskilt unga längre (gissar jag eftersom du kallar dig tant). Jag kan också skita fullständigt i utseendepress och hets idag, men det beror på att jag haft ganska lång tid på mig att växa som människa och – rent krasst – att jag som medelålders kvinna inte alls har samma press på mig att vara attraktiv. Idag jämför jag aldrig min kropp med andras – tänker inte på min kropp överhuvudtaget – men när jag var 20 gjorde jag det hela tiden. Och det berodde på att jag var ung, osäker och hårdare pressad av idealen då, inte på att ingen medelålders tant kommit och gett mig förnumstiga råd om att det är bättre att välja att må bra och vara glad.

Jag blir häpen och ledsen över att läsa detta. Har följt din blogg länge och beundrat hur du ger elaka och otänksamma personer svar på tal. Jag har trott att det största problemet med övervikt var omgivningens fruktansvärt oempatiska reaaktioner, men inte förstått hur mycket det kan internaliseras och hämma människor i deras dagliga liv. Tack för den ögonöppnaren!

Hej! Jag söker inte göra ett tillägg i den något idiotiska ”stackars dig jag ska hjälpa”-debatten som följt av ditt inlägg. Däremot vill jag lämna ett väldigt enkelt tips (fungerar!) för hur man kan nå acceptans och bli bekväm med sin kropp utan att förändra den ett dyft: bli krokimodell. Att börja ställa sig naken inför människor som ska lära sig teckna (alla, olika) nakna människokroppar och få ganska likgiltig respons på hur en ser ut, men uppskattning kring hur man rör sig och använder sig av sin kropp i syftet att skapa intressanta former att måla av, är sjukt terapeutiskt. Jag har tidigare provat att gå ner mycket i vikt, och visst, det gjorde mig lyckligare för stunden genom att normalisera mig, men sånt hjälper ju ingen självkänsla i längden. Krokimodell for the win! För det funkar.

Tänk så olika man kan se på saken. När jag läste Elins inlägg så läste jag ett positivt och peppande inlägg som jag blev inspirerad av. Att älska mig själv oavsett hur jag ser ut och hur normen ser ut.

Vill inte hoppa på dig, men ditt utseende var ganska exakt vad jag hade väntat mig.
Kan inte låta bli att tänka på känslan när en upptäcker att brödet är slut och att en måste ta av bakelserna istället …

Jag blir så jävla irriterad på många som kommenterar. Låt Elin vara för fan, det är inte hennes kropp och det är inte Elin som person som inlägget problematiserar, det är handlingen.
Den här jäääääävla handlingen där iaf above average snygga människor ska komma ut ur garderoben som en räddande ängel och bara ” SEEEEEE PÅ MIIIIIIG! JAG HAR INGET MELLANRUM MELLAN MINA LÅÅÅÅÅÅÅR! OCH JAG DUGER SOM JAG ÄR!” Och ja, det är väl trevligt att du känner så. Grattis, jag är uppriktigt sagt glad för din skull. Men varför måste du göra en grej av din självacceptans? För det hjälper ju ingen. Det blir liksom inte en ”Åh, om t o m HON har komplex som är så snygg så är det okej att jag har det med!” utan det resulterar i att man ser på henne, på hennes kropp och tänker att jaha okej. Hon ser liksom snygg ut. Ung och smal. Om hon kan känna sig nöjd så är väl det bra men hur svårt är det egentligen? Om man inte har cystisk acne över hela ansiktet eller en kropp som ingen ”normal” klädaffär kan klä. Hur jävla lätt är det då om man är HELT fel och inte bara lite fel (jämfört med supermodeller liksom).
Förövrigt är jag så jävla trött på allt det här med att man ska älska sin kropp. Fy fan för er som håller på med det där och fy fan för alla som upprätthåller att man är misslyckad om man itne känner så.
Dra åt helvete allihopa, min kropp är ett slagfält. Jag kommer inte att älska den och jag behöver inte göra det heller. Varför i hela jävla världen vill ni fortsätta att göra min kropp till ett jävla ställningstagande när allt jag vill är att den ska få vara ifred?

En tanke; men du då? Som skriver att du inte vågar bada eller ha shorts, och de bilder jag ser på dig är du ju i mina ögon inte alls fet, eller enorm eller så, nä du är inte smal, men de som väer mer än dig då? de som är mycket mycket större? vad ska de känna tänka när de ser att du skäms för din kropp, det om något är väl kontraproduktivt.

Jag som är bra mycket större än LD är så jävla tacksam att jag skulle kunna gråta över att hon lyfter de här frågorna om och om igen trots att hon får så fruktansvärt mycket skit och oförståelse när hon gör det. Jag vet att det tar på krafterna att ta upp det här ämnet hur stark man än är och därför är LD en jävla hjälte i de här sammanhangen. Hon gör det här för ALLA feta och överviktiga eftersom vi möts av samma förtryck och förakt. Och skulle det vara något som hon har missat som möter mig oftare som väger 30 kilo mer så är hon den första att ödmjukt lyssna, synliggöra och lyfta fram. Det är mer än man kan säga om många av de smala/icke-tjocka som invaderar såna här debatter med sina åsikter om våra liv och erfarenheter, vilka de inte delar och aldrig beskriver korrekt.

Jag blir faktiskt lite irriterad nar folk sager ”Men tank pa dem med atstorningar!” for att forsvara smala i debatter som denna. Som om det inte finns tjocka med atstorningar, eller som har haft atstorningar innan.
OBS! Sjalvklart ska vi inte forminska atstorningar hos nagon overhuvudtaget, men jag blir trott pa att det framstalls som nagot bara smala har.

Vi med ätstörningar ska se till att få hjälp för det har vi rätt till.
(Man får inte ätstörningar för att man är dum i huvudet, har otur eller tänker fel, det är en SJUKDOM.)
Ska man ta hänsyn till alla jävla sjukdomar i alla hänseende skulle man inte kunna säga eller göra nåt. Då skulle ingen få vara glad och upprymd för man måste ju tänka på alla bipolära. Man får inte springa och vara stark för man måste tänka på de med MS…..

Jag är vit och smal. I hela mitt liv har jag bytt om under handduk, på toaletten, inte alls eller hemma. Inte visat mig naken för min kille. Haft sex halvt påklädd. Stått framför spegeln och konstaterat att det inte finns en enda del på min kropp som ens är i närheten av ok.
Jag tror att det djupt rotade självhatet många av oss kvinnor bär på har inte med storleken på kroppen att göra.
Du har visat upp din kropp i liknande syfte.. Hur är det för de som är större än dig? När du kallar dig för ”groteskt monster”. Vad är då kvinnor som är större än dig?
Vi måste väl alla få känna att vi är okej precis som vi är. Eller ska man alltid ta hänsyn till de som är fulare, större, mer missbildade, som saknar en arm, är brännskadade osv i all oändlighet innan man har mage att visa upp de komplex man har eller inte har övervunnit?

Tack för att du frågar. Jo så här känns det när folk ser på överviktiga som LD som ett groteskt monster och hon berättar om hur det känns (det är inte hon själv som kallar sig groteskt monster vilket du missade): TACK LD för att du orkar ta striden för alla oss feta och överviktiga! Jag är med om exakt samma saker, jag vet precis hur det känns och jag håller din rygg!
Ni smala som kommer med liknande ”argument” ska veta att vi överviktiga och feta genomskådar detta blaj från er sida. Ni hoppas att det ska komma någon ledsen jättefet person och bah: Jaa, tack du smala kvinna för att du stod upp för mig! LD är så dum mot mig som kämpar mot fettföraktet! Men du förstod minsann vad det handlade om! eftersom ni då kan rättfärdiga er själva och peka finger: Se! Du är ju inte ett dugg bättre själv LD! Haha, där ser du, vi är ALLA lika delaktiga i förtrycket mot feta, DU med!
Ta ansvar för dina egna handlingar och tankar om andra och sluta dra in mig och andra feta i ditt ”resonemang”.

I många kretsar, särskilt bland unga tjejer, så är inte Elin smal. Inte på ett normativt eftersträvansvärt sätt. Det är sjukt men jag minns när jag var tonåring så skulle jag absolut inte kalla henne smal. Men jag förstår ändå vad du menar, eftersom du har en annan syn på smalhet (en som jag nu delar) så får det den här effekten. Jag vet inte hur gammal elin är men jag fick känslan av att hon har väldigt unga läsare när jag läste kommentarerna, och för dem är det nog jätterevolutionerande att se någon med valkar, även om det är en väldigt normativ kropp för de som sett mer av ”verkligheten”.

Precis så. Det är stor skillnad mellan att se ut som en Victorias Secret-modell/Kenza/Kissie/Alexandra Bring etc och att se ut som Elin. För många klassas inte Elin som ”smal”. Är en större än Elin förstår jag att den kroppen kan uppfattas som smal och åtråvärd, men för andra som matats av medias jävla bilder på smala vita kvinnor så uppfyller Elin inte den normen. Tragiskt men sant – för Elin är INTE tjock. Så jag förstår henne helt och hållet.

Jag håller med dig om det. Men det bygger ju på att du själv uppfattar ditt ansikte så. Jag kan inget om Elins historia, men för mig att inse att jag passar in i någon slags mall har tagit mig hela livet fram tills nu. Tidigare var jag hundra procent övertygad om att jag var ett äckligt freak, ovärdig att synas.
Jag förstår att hennes bilder inte upplevs som peppande för den som avviker än mer än henne från idealet. Men för oss som är i hennes storlek och som ändå inte kunnat accepterat våra kroppar kan de verka stärkande. Där finns såklart en problematik i vem man ska ta hänsyn till och vem som lider mest och så vidare. Men jag står fast vid att självhat och kroppsångest inte nödvändigtvis är kopplat till faktiskt vikt och utseende.
Därför tycker jag att det finns en poäng att även normativt smala personer visar upp sina oretuscherade kroppar på ett icke objektifierande sätt. (Tjejtidningarnas reportage går fetbort).

Hamnade inte under förra kommentaren nu visst, men var menat som svar på LDs inlägg under mitt förra.
”When darkness falls” att du skriver ”Det här handlar inte om att alla har det jobbigt ibland..” tyder på att du saknar kunskap om ångestproblematik, ätstörningar osv.

Jag bemöter ett inlägg som fått stor spridning. Jag hänger inte ut henne jag är tvärtom noggrann med att påpeka att det inte handlar om Elin som person utan om fenomenet och hennes sätt att lyfta frågan.

Men tack för att du säger det! <3
Inlägg som hennes gör bara att fokus är kvar på den normativa kvinnokroppen. Att läsa ett sånt inlägg gör inte att jag mig bättre. Hennes mage "lägger sig som små korvar" när hon viker ihop sig som en fällkniv. Well, det är lite så hud fungerar.
Det värsta jag vet är när "kurviga" tjejer (som är långt ifrån så feta och dallriga som jag) ska visa upp sig nakna i veckorevyn och en killpanel ska ha en åsikt om att de är snygga som de är. För det är ju alltid skönt att veta att man har den bättre vetande mannens bekräftelse. Jag saknar artiklar i tidningar (speciellt tidningar riktade till unga tjejer) som handlar om starka kvinnor som presterar och åstadkommer saker, där utseendet inte tas upp därför att det inte är relevant.
Ps. Jag har nominerat dig till veckorevyns blog awards i kategorin träning och hälsa. I beskrivningen av kategorin står det bland annat "Med sunda tips peppar hen sina läsare" och det är din blogg jag läser när jag behöver påminnas om att man kan må bra utan att banta och ha storlek small på kläderna:)
/Tjock tjej som mår toppen!

Ett av de absolut största problemen jag alltid hade med ”peppande” inlägg i tidningar när jag var yngre var att det kunde komma en bild på en tjej som hade likadana bröst/mage/lår/whatever som jag; också stod det något i stil med: JAG TYCKER OM MINA LÅR FASTÄN DE ÄR HELT JÄVLA FUCKED UP! Och där satt jag, fjorton år gammal och hade aldrig reflekterat över att mina lårs existens annat än att de bara fanns där. Jag hade aldrig haft komplex över dem, för jag hade aldrig ens tänkt på det. Men efter att ha läst det där så tittade jag lite närmre, och se på fan. Där började jag hata min lår också. Det enda de där reportagen gjorde var att hjälpa mig att hitta fler ”fel” hos mig själv.

Nu är inlägget några dagar gammalt men jag vill ändå kommentera.
Först förstod jag vad du menade med ”en smal snygg…” men ju mer jag läste och ju mer jag tänkte desto mer förbannad blev jag.
1. Hetsen kring hur bröst, rumpor, hår, naglar osv ska se ut är förjävla jobbig. Jag förstår och håller med där, jag avskyr också mina hängtuttar.
De kvinnor som är stolta över sina tuttar (och andra kroppsdelar) oavsett form imponerar mig liväl som kvinnor som skiter i allt vad heter smink, löshår, renrakat osv. Vi ser ut som vi är skapta, hängande tuttar eller inte.
2. Om en kvinna är tjock, fet, väldigt överviktig så vet vi alla att hennes kropp omöjligen kan må speciellt bra. Då menar jag inte hur HON mår utan hur hennes kropp faktiskt mår. Hur mår hennes överbelastade hjärta? Leder? Knän? Lever? osv. Vilka sjukdomar har hon eller vilka kommer hon få? Fetmarelaterade sjukdomar existerar men kan undvikas eftersom de är direktkopplade till just övervikt.
Har hon barn? Orkar hon vara aktiv med sina barn? Hur ser kosthållningen ut i hemmet?….Ja det finns ännu mer att diskutera kring övervikt.
Kontentan är att övervikt inte är något att vara stolt över. Inte för att man behöver vara en fitnessbrud eller pinnsmal för att vara hälsosam, men övervikt är inte naturligt, hälsosamt eller bra på något sätt.
Så JA, hon är ”smal”, hon har all rätt att vara stolt över sin fullt normala kropp eftersom den verkar fungera som den ska och det är väl det som är meningen??
Varför hyllar vi stolta tjocka kvinnor idag?
På vilket sätt är det positivt att vara fet?
Hur kan det vara vackert med en missbrukad kropp?
Att en kvinna är ”nöjd” med sin kropp är väl bra, men något fel är det om man är nöjd över att suttit still och tryckt i sig skit.
Vi är inte skapta för att göra något av det.
Vi är skapta för rörelse, hårt fysiskt jobb och borde inte ens vara stolta över den joggade milen eller den gjorde timmen på gymmet, det är vårt ansvar att sköta om det vi har.

Tack för att du bidrar med en illustration av hur tjockisföraktet tar sig uttryck i kommentarsfält överallt. Modigt av dig att våga bjuda på dina fördomar så frikostigt och ställa upp som levande exempel på vad diskussionen om överviktigas verklighet handlar om. Den handlar om dig. Grattis.

Känner själv igen mig i vad du skriver då mina normalbyggda vänner klagar på att de är tjocka eller att tjejer ska ha magrutor osv… där sitter jag. Om ni är tjocka, vadfan är då jag?

Fast vet du vad, jag tycker inte synd om dig. Du skriver om att du inte tycker om din kropp och så skyller du detta på samhället och att det är samhället vi borde förändra på jag tycker inte det är rätt. Det är faktiskt inte meningen att vi människor ska vara överviktiga. Kanske din hälsa är på topp idag, du kanske inte har några problem alls men om några år är jag säker på att din kropp kommer säga ifrån och då är det synd om dig men inte på grund av att samhället har ”tryckt ner dig” utan på grund av att du själv inte har tagit vara på din kropp. Vi kan säga som såhär ser jag en tjock hund tycker jag synd om hunden för jag vet att hunden inte mår bra av sin övervikt, hunden är säkert väldigt nöjd över att få bullar och massa annat gott av sin matte och husse men för övrigt mår inte denna hund särskilt bra och kommer antagligen dö i för tid på grund av sviktande hälsa som övervikten varit med och påverkat. Så mitt råd till dig är att börja träna och äta lite hälsosammare inte för att passa in i samhället som du verkar få allt att handla om utan för att ta vara på dig sälv.
Jag tycker pressen på hur en kvinna ska och inte ska se ut är helt fel, det är fruktansvärt att se hur många som far illa av detta. Men vi kan inte ”okeja” fetma precis som vi inte borde ”okeja” rökning, alkohol och andra ohälsosamma beteenden för detta är saker som var enkelt person kan undvika men som kostar samhället otroligt mycket pengar helt i onödan. Pengar vi kunde lagt på helt andra saker.

”hunden är säkert väldigt nöjd över att få bullar och massa annat gott”
Alltid lika underbart när snillen spekulerar i varför man ser ut som man gör och vad man kan göra åt det.
Det KAN ju vara så att man fått foglssning redan i tredje graviditetsmånaden och varit sängliggandes i ett halvår, med alla sina gravid cravings. Försök powerwalka av de kilona på ett par veckor liksom. Innan man råkar på ett snille som du som har bra idéer.
Det KAN även vara så att man käkat antidepressiva och svällt upp till oanade proportioner, trots att man både tränar och käkar sin dagliga tonfisk. Prov att få höra ett ”ät bättre” eller ”du kanske borde…” då.
Det KAN även vara så att man fått diskbråck och gått med kryckor i ett halvår. Och även när man blir av med kryckorna så klarar inte kroppen av något seriöst studs eller böj på ett bra tag. Kanske för alltid. Kilos are here to stay for a while, med andra ord.
Det KAN även vara så att man bytt yrke från ett hurtigt fritidspedagogjobb till ett stillasittande kontorsjobb och har att välja mellan att tränafastaträna eller acceptera att man går upp flera kilo om man missar löpningen ett par veckor eller unnar sig att smaka på jobbfikat när det bjuda och inte ”gör vad som krävs.”
Det KAN även vara så att man bara går upp och verkligen inte fattar varför, för man gör ju inte något annorlunda alls. Tränar lagom och käkar normalt som alltid liksom. Och så kommer någon som du och ”bryr sig” och man vette tusan var man ska ta vägen.
Alla fallbeskrivningar ovan är sanna historier. En av dem är min. Och jag var som du ett låångt tag och piskade mig själv att träna hårdare, äta bättre och låta bli att äta sådant jag njöt av. För man måste ju göra vad som krävs, eller hur? Sedan insåg jag att NEJ DET MÅSTE MAN INTE!! Man FÅR faktiskt njuta av livet, även om det innebär att man inte längre kommer att vara ett ögongodis för alla. För du ska veta att den ångest och stress det innebär att hålla sig smal om man inte har rätt förutsättingar gör mycket mer skada än de där extrakilona.
Och framför allt så är det inte upp till någon annan att spekulera och rota bland ens smutstvätt. För du vet inte vilka jävla skor människan går i.

[…] Viktdebatt!Okej, för ett tag sedan satt Wallin och kroppshetsade med oss andra, men nu är hon för upptagen med sin nya firma. Försök vara nojjig över om låren går ihop eller inte (det gör de inte) när du köar till skatteverket, säger Wallin klämkäckt. Det handlar bara om att skaffa en hobby som gör att du inte behöver se någon annan del av samhället och sedan göra din hobby till ett jobb och göra jobbet så framgångsrikt att du kan köpa ett hus på gotland. Där kan du sedan ligga med dina feta, håriga lår på vardera sidan av en solstol i det gotländska solgasset och typ en capriklädd Schulman under varje arm, låter inte det roligare än att nojja över vikten? […]

Jag känner igen mig sinnessjukt mycket i hela detta inlägg och håller med och kan relatera. Är helt med i dina svar-på-kommentarer all the Way through. Förstår dina poänger o tycker dem e självklara.
Jag är sjukt tacksam att du drar det lasset som du gör på din blogg, vågar vara ärlig, provocerande och ta ut ytterligheter åt andra hållet på din egen bekostnad när det krävs, för att det för dig blir värt det. Jag kan relatera. Du peppar mig och jag tycker du är grym och stark. Tack

Jag förstår vad du menar, men jag har svårt att hålla med. Även om man är smal och snygg enligt normen behöver det inte göra ett piss för självkänslan. Du kan hata din kropp och genuint inte bry dig en millimeter om vad någon annan eller samhället tycker. Men den dagen du finner en inre ro och acceptans för den du är och hur din kropp ser ut tycker jag att du får celebrera detta med en bild och en text på Insagram om det är vad du vill.
Det är inte ett långfinger åt feta kvinnor, utan en inspiration till de som sitter fast i ett psykiskt träsk.
Med all respekt och välmening,
En som överlevde anorexia nervosa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *